Carmen i det fria

Magnus Vigiljus som Don José och Andrea Pellegrini som Carmen – två skickliga operaartister med stor potential både i sång och agerande.
Foto: Mikal Schlosser

Opera Hedeland bjuder inte på någon tjusig scenografi i årets uppsättning, Carmen. Ett dammigt torg med lite betongskrot som enda dekoration och i fonden en nedgången byggnad. Prakten står naturen runt den väldiga amfiteatern för och när mörkret faller skapar ljus och rökeffekter en fascinerande miljö.

Flickorna på tobaksfabriken
Foto: Mikal Schlosser

Lite av samma dualism präglar uppsättningen i stort: kostymerna är inte någon speciell fröjd för ögat, tablåerna enkla och personregin minimal. Men solisternas sångprestationer och generösa spelglädje skapar en föreställning som är både njutbar och engagerande.

Titelrollen Carmen är en självständig kvinna som räds varken fan eller männen, som sätter sin frihet först; Andrea Pellegrini sjunger henne med mycket styrka och kraft med en mezzo som ställvis nästan är plågsamt vacker i sin intensitet.

Yana Kleins gestaltning av Michaëla måste sägas vara premiärkvällens höjdpunkt: en klar sopran med nästan otrolig lyster och ett värdigt lugn med ändå känslofyllt utspel.

Magnus Vigiljus skapar med sin välljudande tenor och sparsmakade utspel en trovärdig Don José. Otrolig är däremot Lars Møllers Escamillo förmodligen en parodi: en pellejöns i sjavig ljusdräkt och ljusblå gymnastikskor som knappt skulle våga sätta kniven i en kalvkotlett, än mindre ge sig på en stridstjur; men han sjunger bra. Även de övriga solisterna är av mycket fin klass och de båda körerna täta i klangen och klart godkända i agerandet.

Enda minustecknet i sammanhanget är dirigenten Christian Kluxen. Visst ger han bra stöd till sångarna men man saknar mycket av glöden och koloriten i Bizets musik. Och han håller ner tempot med långa uppehåll mellan varje del, kanske för att skapa utrymme för publikens spontanapplåder. För oss som inte vill klappa händer i tid och otid är det klart störande.

Smugglarbandet anländer
Foto: Mikal Schlosser
Escamillo sjunger om sin storhet i Toreadorarian
Foto: Mikal Schlosser

Det blev ingen lyckad början för Bizets Carmen. Den tidens män hade ännu mindre till övers för starka kvinnor än nutidens. På premiärdagen 3 mars 1875 stod det varningar i Paristidningarna där operan betecknades som omoralisk och recensenterna fördömde enhälligt handlingen som obscen och musiken som ointressant, odramatisk och renons på lättsjungna melodier. Man förutspådde tomma hus och snabb nedläggning. Men efter premiären i Wien ett halvår senare var succén obestridlig och recensenterna tvingades krypa till korset. Allt sedan dess har Carmen varit en av de mest älskade operorna som uppförts i ett otal uppsättningar, filmatiserats flera gånger och det har visats många tv-versioner. Publiken har kommit. Så även på Opera Hedeland i fredags: den stora amfiteatern var fylld in till sista plats. Och regnet hängde i luften men bröt inte ut i motsats till vad som hände när förra uppsättningen på Opera Hedeland hade premiär 2007: då fick föreställningen avbrytas mitt i ösregnet.

 

 

 

OPERA HEDELAND 2019

CARMEN

opera av Georges Bizet med libretto av Henri Meilhac och Ludovic Halévy efter Prosper Mérimées roman

Regi: Runar Hodne

Dirigent: Christian Kluxen

Scenografi: Runar Hodne, Maria Gyllenhof och Elisabeth Holager Lund

Ljus: Mikael Sylvest

Ljud: Claus Pedersen

Solister: Andrea Pellegrini, Magnus Vigiljus, Yana Klein, Lars Møller, Sibylle Glosted, Ingeborg Børch, Jonathan Koppel, William J Pedersen, Jacob Bloch Jespersen, Frederik Rolin

Opera Hedelands festivalorkester, Opera Hedelands festivalkör, Roskilde Domkirkes drengekor; kormästare: Filipe Carvalheiro och Egil Kolind

Premiär 9 augusti 2019

Bayreuth än en gång

Även i år fick jag förmånen att få biljetter till Bayreuther Festspiele, en av världens mest kända operafestivaler. Året nyuppsättning är Tannhäuser i Tobias Kratzers regi och med Valery Gergiev som dirigent. Sedan 2011 har jag sett varje uppsättning i Bayreuth men frågan är om denna Tannhäuser på många sätt är den mest förbluffande. Att förvandla Wagner till underhållning med anarkistiska förtecken, att ta väl vara på de musikaliska godbitarna – och de är många – och bortse från det djupa pretentiösa tankegodset måste verkligen anses vara en revolution.

Så blev det fyra operor till, uppsättningar sedan tidigare år men samtliga bearbetade för året. Sammanlagt fem fullängds Wagneroperor på fem dagar; det blev faktskt en aning mastigt. Lite Puccini och Donizetti och kanske lite Mozart skulle inte sitta illa nu

Nedanstående texter publicerades i Skånska Dagbladet 9 augusti

 

Tannhäuser på Burger King

Stephen Gould som Tannhäuser, Elena Zhidkova som Venus och Manni Laudenbach som Oskar
Foto: Enrico Nawrath

2011 var det premiär i Bayreuth för Sebastian Baumgartens uppsättning av Tannhäuser. En politiskt korrekt tråkighet som, om den har satt några spår överhuvudtaget, kommer att gå till historien som den uppsättning som fick de massivaste bu-ropen i Bayreuths historia vid premiären. Wartburg blev en biogasfabrik, Venusberget en cirkusbur och det verkade som hade Baumgarten en djup aversion mot verket och försökte förstöra det så mycket som möjligt.

Så i år var det dags för en ny uppsättning, signerad Tobias Kratzer och med Valery Gergiev på dirigentpulten. Den högstämda historien har blivit en pikaresk, miljösvärmeriet har bytts ut mot glad anarki – och buandet ersattes av högljudda ovationer.

Drag-queenen Le Gateau Chocolat framför Wagners teser.
Foto: Enrico Nawrath

Sceniskt är det en ren fröjd. Avancerade videoprojektioner kopplas direkt till skeendet på scenen, scenbygget i sig är både gediget och fantasifullt, kostymerna spektakulära, effekterna påfallande. Handlingen öppnas med att ett sällskap med Tannhäuser själv i full clownkostym, Venus, en drag-queen och en dvärg kommer åkande i en rostig Citroën-buss, passerar Baugartens biogasfabrik, skrämmer till sig en måltid vid ett Burger King-ställe för att slutligen komma till lantgreven Hermann. Kratzer låter historien fortsätta med kampen i Tannhäusers inre mellan den högstämda kärleken till lantgrevens brorsdotter Elisabeth och den erotiska dragningen till Venus fram till flykten från Wartburg och återkomsten till en förändrad värld.

Tannhäuser med den döda Elsa
Foto: Enrico Nawrath

Frågan är om det är rätt att behandla verket Tannhäuser med så lätt hand, att förvandla Wagners dramatiska halvreligiösa opera till något som närmast kan liknas vid högkvalitativ underhållning. Är det inte att förringa och fjärma sig Wagner? Faktiskt inte. Tobias Kratzer har följt Wagners egna tankegångar, som de kommer till uttryck i det lilla manifestet ”Die Revolution” från 1849 (fyra år efter uruppförandet av Tannhäuser).

”—Inget hat, ingen avund, ingen förargelse eller fiendskap ska finnas bland er; som bröder som här lever ska ni känna er fria, fria i viljan, fria i gärningen, fria i njutningen; så ska ni känna livet —”

Med den utgångspunkten är det närmast en självklarhet att tvätta bort operans bigotterier till förmån för en livsglad anarki.

Valery Gergiev följer också de tankegångarna i sin musikaliska tolkning. Efter premiären fick han kritik för att ha problem med klangbilden från orkestern i det täckta diket i Festspielhaus men också för att han var konsekvent i linjerna. Jag såg andra föreställningen och då märktes inget av dessa problem. Klangen var balanserad och tät, märkbart ljus och accentuerat romantisk. Inte Wagner på det sätt man är van vid men konsekvent till uppsättningen i övrigt.

Dubbelprojektion: en kombination av video och agerandet på scenen.
Foto: Enrico Nawrath

Och solisternas insatser var mestadels enastående. Stephen Goulds Tannhäuser är gränslöst mäktig i klangen med en scennärvaro som räckte över hela den väldiga salongen, liksom Stephen Millings kraftfulla och myndiga bas som lantgreven. Markus Eiche som Wolfram von Eschenbach levererar en utsökt Sång till aftonstjärnan och Elena Zhidkova sjöng en Venus, perfekt i både sång och agerande.

Wieland Wagner förändrade Festspielhaus från Wagnermuseum till experimentalscen. Frågan är om Tobias Kratzers Tannhäuseruppsättning håller måttet för att bli en milstolpe i den fortsatta utvecklingen.

 

BAYREUTHER FESTSPIELE 2019

TANNHÄUSER

opera av Richard Wagner

Dirigent: Valery Gergiev

Regi: Tobias Kratzer

Scenografi och kostym: Rainer Sellmaier

Ljus: Reinhard Traub

Video: Manuel Braun

Dramaturgi: Konrad Kuhn

Kormästare: Eberhard Friedrich

Solister: Stephen Milling, Stephen Gould, Markus Eiche, Daniel Behle, Lise Davidsen, Kay Stieferman, Elena Zhidkova, Le Gateau Chocolat, Manni Laudenbach med flera

Festspelsorkestern, Festspelskören

Premiär: 25 juli 2019; sedd föreställning: 28 juli

Lyckat och mindre lyckat

Mästersångarna i Nürnberg: Klaus Florian Vogt som Walther von Stolzing och Michael Volle som Hans Sachs
Foto: Enrico Nawrath

Uppsättningarna i Bayreuth löper över flera år. Flera av solisterna byts ut, ibland även dirigenterna. Och regissörerna brukar arbeta om både detaljer och större avsnitt, så det är absolut värt att se om så många verk som möjligt. I år lyckades jag se samtliga uppsättningar; Lohengrin, Parsifal, Mästersångarna och Tristan och Isolde.

Barrie Koskys uppsättning av Mästersångarna i Nürnberg blev en succé vid premiären 2017. Förra året hade han slipat till den ytterligare. Publiken var överförtjust, det är enda gången i Bayreuth som jag varit med om stående ovationer och det till en regissör. Men i årets version har han blivit för överambitiös, pekpinnarna blir för grova och omständligheten för massiv. Det blir nästan lite långtråkigt. Men solistprestationerna är fortfarande glänsande med Michael Volle som en perfekt Hans Sachs och Klaus Florian Vogt firar nya triumfer som Walter von Stolzing.

Ur Parsifal: Ryan McKinny som Amfortas med de två Graalsriddarna Martin Homrich och Timo Riihonen
Foto: Enrico Nawrath

Årets mest positiva överraskning blev Uwe Eric Laufenbergs revision av Parsifal. Han har behållit den ytliga religiositeten i första akten, en genomskådande spegling av munkarnas skenhelighet. Sista akten blir storartad, en gripande hyllning till livet och kärleken. Scenografin är bländande vacker och högstämdheten påtaglig. Och solisterna är rent fantastiska, främst Elena Pankratova som skapar en enastående Kundry, intensiv och skönsjungande med utsökt scenpersonlighet, fint kompletterad av Günther Groissbocks Gurnemanz. Ny dirigent för året är Semyon Bychkov som väl fångar musikens alla nyanser: dramatik, högstämdhet och smärta. Kanske något långsam i tempot men det är en långsamhet som är befogad.

Lohengrin: Neo Rauchs och Rosa Loys scenografi och kostymer är enastående spektakulära
Foto: Enrico Nawrath

Elena Pankratova gör också en utsökt rollprestation som Ortrud i Lohengrin, genomtänkt, uttrycksfull och intensiv. Klaus Florian Vogt glänser i titelrollen och Georg Zeppenfeld skapar en minnesvärd König Heinrich. Scenografin av Neo Rauch och Rosa Loy är i högsta grad spektakulär och Christian Thielemann befäster än en gång sin ställning som en av de ledande Wagnerdirigenterna.

Ur Lohengrin: Tomasz Konieczny som Friedrich von Telramund och Elena Pankratova som Ortrud
Foto: Enrico Nawrath

 

Och det blir Christian Thielmanns musikaliska ledning som räddar Katharina Wagners uppsättning av Tristan och Isolde. Visst gör Stephen Gould en perfekt Tristan och Christa Mayers Brangäne är värd all uppmärksamhet. Men tyvärr känns uppsättningen som helhet ganska ointressant och förlegad.

Tristan och Isolde: Stephen Gould som Tristan, Petra Lang som Isolde och Georg Zeppenfeld som Kung Marke.
Foto: Enrico Nawrath

Hög höjd i Höör

Ylva Edén som Mary, Elin Eriksson som Virginia, Josef Zetterberg Pihl som Mr Otis, Elma Kjellin som Mrs Otis, Albin Persson Fiskesjö som Washington Otis, Torsten Edén och Maja Rosén som Stars and Stripes

Det är lätt att ta till brösttoner med spår av grötmyndighet när man skriver om Höörs sommaropera. Uttryck som ”enastående kulturgärning”, ”unikt projekt” och liknande bara rinner ur fingrarna och fastnar nästan av sig själva i texten. Förvisso är det ett unikt projekt: att i en ort med omkring 10 000 invånare skapa en tradition med en sommaropera med medverkande barn och unga som nu fortgått i mer än 20 år med mestadels högkvalitativa verk, många urpremiärer och mycket egenhändigt skrivet. Det finns ingen motsvarighet i hela Europa. Och förvisso är det en enastående kulturgärning att så envist visa på alternativ till elektrifierad treackordsmusik i baktakt.

Årets sommaropera Spöket på Canterville behöver inga sådana utsvävande floskler, den står stadigt på egna ben med full kvalitet både musikaliskt och sceniskt.

Thomas Blums musik är eklektisk, en del romantik, en del underhållningsmusik men också spår av minimalism, barock och latinamerikanskt. En mustig blandning men tonal och mycket öronvänlig utan att vara banal; dessutom väl anpassad till sångarnas kapacitet. Instrumentationen är skicklig och skapar en stor klangbild hos den välspelande ensemblen.

Tord Nihlén har elegant skrynklat ihop Oscar Wildes kortroman till ett libretto som tar tillvara alla poänger, inklusive de speciella ironierna och som är mycket snyggt i metern till glädje för både sångare och publik.

Richard Wieland som Spöket

Scenografin är i det närmaste professionell. Inte en skraltig antydan där publiken får föreställa sig det mesta utan ett inventiöst rum med öppen spis, möbler och mycket annan rekvisita; och scenbytet till spökets kammare är mycket fyndig. Även kostymer och mask håller samma höga kvalitet. Jag har sett uppsättningar på institutionsteatrar som varit betydligt slarvigare utförda.

Även regi och koreografi håller professionell klass. Regissören sprider skeendet över hela scenen, agerandet är trovärdigt naturligt och replikföringen flyter lätt. Balettnumren är snygga, livliga och medryckande.

Några av solisterna sjunger med skolade röster, de andra med naturliga. Skillnaderna är inte störande eftersom alla vårdar sig om tonsäkerhet, bra klang och gediget utspel. Naturligtvis hamnar Richard Wieland som Spöket och Elin Eriksson som Virginia mycket i fokus men de kompletteras mycket bra av de övriga och spelglädjen hos samtliga är stor och tydlig.

Det blev en trevlig och minnesvärd operaafton. Jag har följt Höörs sommaropera under flera år och otvivelaktigt måste 2019 år upplaga vara en av höjdpunkterna.

Nästa år blir det en operaversion av Shakespeares Trettondagsafton. Förberedelserna är redan i full gång.

Denna recension publicerades i Skånska Dagbladet 5 augusti

Spökbaletten

Höörs Sommaropera 2019

SPÖKET PÅ CANTERVILLE

opera med musik av Thomas Blum med libretto av Tord Nihlén efter Oscar Wildes roman

Konstnärlig ledning och scenografi: Tord Nihlén

Musikalisk ledning: Thomas Blum

Regi: Gabriella Marmén

Koreografi: Emily Willman

Kostym: Elias Levin

Mask: Sara Nihlén

Ljus: Felicia Rasmusson

Musikensemble: Anna Grane, Elinor Williams, Marianne Czismadia, Mia Enoksson Blomqvist, Per Ekman, Annika Papaspiropoulos, Cecilia Ingvarsson, Patrik Sonestad, Swantje Oostra, Daniel Pålsson

Solister: Richard Wieland, Simon Boström, Josef Zetterberg Pihl, Albin Persson Fiskesjö, Elin Eriksson, Åke Wieland, Elma Kjellin, Elin Röjås med flera

Urpremiär: 1 augusti 2019; sedd föreställning: 3 augusti

Ljus kultur i mörkaste Småland

Björn Elmgren i titelrollen – ett bra porträtt av en grinig gubbe.
Foto: Linda Himsel

”Småland är platsen där vi valt att verka. Vår hembygd. Här vill vi spela opera och berätta historier som berör. Vi vill göra det med musik och i de miljöer som finns här. En masugn eller en folkpark. Ett bruk eller en trädgård.

Tillsammans med de människor som bor här vill vi bjuda på magi. Många av våra musiker och sångare ha kopplingar till Småland. En del för att de är födda här. Andra för att de har fäst sig vid Småland.”

Michael Axelsson – en skönsjungande Ernesto.
Foto: Linda Himsel

Det skriver Christina Gutiérrez Malmbom, Åsa Lindskog, Johannes Nordgren och Lovisa Stenberg styrelsemedlemmar i Smålandsoperan, i programbladet till Donizettis opera Don Pasquale som hade premiär i lördags i Åseda Folkets Park.

För mig var Smålandsoperan något okänt. Jag hade vid något tillfälle hört talas om den men hade inte en aning vad man sysslade med. En stunds grävande på internet visade att man satt upp tre Mozartoperor, Trollflöjten, Figaros bröllop och Don Giovanni, under de senaste åren. Det här verkade intressant och Åseda passade perfekt in i mina tidsplaner.

Det blev en mycket speciell upplevelse. Våra vanligaste kulturprofeter, företrädesvis från storstäderna, brukar häva ur sig floskler om att ”kulturen måste ut till folket” och att ”murarna kring finkulturen måste rivas” och liknande mantra vilka i grund och botten går ut på att man ska vulgarisera och förenkla (fördumma) klassiska verk i akt och mening att göra dem mer tillgängliga. Smålandsoperan går motsatt väg. Man skriver inte om verken, man lägger ner omsorg på scenografi och kostymer, man är noggrann med det musikaliska utförandet och framför allt försöker man behålla operans speciella magi. Och publiken kommer; de flesta verkar inte ha några problem med ”finkulturen”.

Elin Skorup och Joakim Larsson som Norina och Doktor Malatesta
Foto: Linda Himsel

Don Pasquale är inte en av Donizettis mest spelade operor. Musiken är som i de flesta hans verk briljant och tacksam för sångarna och librettot är inte helidiotiskt, den sure gubben som blir lurad är en både mänsklig och tacksam historia med många komiska poänger

Smålandsoperans uppsättning tar mycket väl vara på verkets alla kvaliteter. Maria Ingemarsson Berg håller föreställningen i ett behagligt tempo och får den välspelande sextetten att fungera riktigt bra som operaorkester. Och solisternas prestationer förtjänar samtliga högt betyg, både i agerande och musik. Rösterna är kraftiga och klara med rent exemplarisk textning och den sceniska utstrålningen högst påtaglig med bra timing. Det blev några timmar med fin musik, god underhållning, många skratt och även en aning eftertanke.

Barnkören
Foto: Linda Himsel

Smålandsoperan tar upp den gamla Folkparksteaterns tradition med finkultur på udda platser, långt ifrån storstädernas palats. Det är en kulturgärning som på alla sätt bör uppmuntras och understödjas. Jag ska redan nu ställa mig i biljettkön för nästa års uppsättning av Mozarts Cosí fan tutte.

SMÅLANDSOPERAN

DON PASQUALE

opera av Gaetano Donizetti med libretto av Giovanni Ruffino i översättning av Sven Hugo Persson

Regi: Anders Aldgård

Musikalisk ledning: Maria Ingemarsson Berg

Kostym: Per Enarsson

Scenografi: Elna Bengtsson

Ljus: Viktor Ståhl Engström

Medverkande: Elin Skorup, Björn Elmgren, Michael Axelsson, Joakim Larsson, Henrik Zenkert

Kör, barnkör, orkesterensemble

Premiär i Åseda Folkets Park 20 juli

Telemanns Orpheus – en elegant återuppståndelse

Både rokoko och new look
Foto: Markus Gårder

Utan att jag då hade en aning om det lades grunden till min upplevelse av Vadstena-Akademiens uppsättning av Telemanns opera Orpheus för mer än ett halvt sekel sedan. Orfeus-myten, särskilt i den version som finns i Ovidius Metamorphoser, var ett kärt ämne på gymnasiets latinlektioner. Dessutom hade jag en pianolärare som var stor beundrare av Georg Philipp Telemann och tvingade mig spela flera av hans (ganska tråkiga) klaververk på sin spinett. Det där förbaskade instrumentet kunde inte hålla stämningen mer är en kort tid och det gjorde inte precis musiken mer njutbar. Men för honom var det nonplusultra. Han predikade att Telemann speglade barockmusikens själ: perfekt, logisk, ren och klar. Men där var nog gubben ute och cyklade. Telemann var ingen purist, snarare en eklektiker som tog till sig intryck från olika håll och lik vännen och kollegan Händel som i sin senbarock närmade sig klassicismen.

Johanna Wallroth som Ismene
Foto: Markus Gårder

Alltnog: Telemann lånade (eller stal) librettot till Louis Lullys Orphée, som däremot är en äkta barockkomposition, och skrev ihop en opera som uppfördes konsertant i Hamburg 1726 och fick en scenisk premiär i Karlsruhe 1728. Sedan försvann verket i Lethes mörka vatten och manuskriptet återfanns först på 1970-talet. Nils Spangenberg, konstnärlig ledare för Vadstena-Akademien insåg att operan passade väl in i akademiens ambitioner att väcka nytt liv i bortglömda verk och i fredags var det nordisk premiär i Bröllopssalen på Vadstena Slott.

Det är en sceniskt rasande elegant uppsättning. Bröllopssalens scen har byggts upp – det gör man varje år – med en proscenieteater som infattas av en vit ram och, längre in på scenen, en svart ram. Intrýcket blir dubbelt tvådimensionellt (kan man säga så?) och det förstärks ytterligare av de två icke-färgerna svart och vitt där man vänt på begreppen och låter svart stå för livet och vitt för döden och underjorden. De välgjorda kostymerna med drag av både rokoko och new look följer dessa linjer och den sparsmakade rekvisitan fulländar intrycket av en grafisk drömvärld. Det är estetiskt perfekt, intresseväckande men samtidigt en aning skrämmande.

Sparsmakad är också personregin, inga stora rörelser eller intensiva gester. Koreografin blandar friskt mellan commedia dell’arte, klassisk balett och 1940-talskabaré men allt är återhållet, mer viskningar än rop.

Andreas Edlund, som från cembalon leder föreställningen, placerar verket mitt i barocken i både klang och tempo. I sig inget fel i det men personligen hade jag önskat mer nerv och intensitet; det är trots allt inte sakral musik det är fråga om. Orkesterensemblen är välspelande och utmärkt i intonationen, inga försök till vibraton eller liknande otyg, något som man ofta råkar ut för särskilt i nordiska barockensembler.

Richard Lindström som Orpheus.
Foto: Markus Gårder

Och sångsolisterna håller överlag en jämn hög klass. Det är ju sångare i början av karriären; de har ännu inte hunnit färdigutveckla varken sång eller sceniskt utspel och med Andreas Englunds återhållsamma tolkning blev tyvärr helhetsintrycket en aning blekt. Men som alltid i Vadstena-Akademiens uppsättningar finns det flera solister som ger aningar om kommande stordåd. Johanna Wallroth sjunger Ismene med säker barocksopran, perfekt i klangen och med fin scenpersonlighet; i stort kan detsamma sägas om Ingrid Berg som Eurydice. Richard Lindström som Orpheus och Kajsa Lindberg som Orasia har lovande kraft och intensitet men måste båda finslipa sin tonsäkerhet. Och så Mikael Horned som Pluto: mycket säker i agerandet och med baryton som verkar klara av allt från Wagner till italiensk buffaopera. Det ska bli intressant att se var han hamnar.

Det har nu gått 55 år sedan Ingrid Maria Rappe och kretsen kring henne startade Vadstena-Akademien. Många minnesvärda uppsättningar har det blivit genom åren och för många operastjärnor har karriären börjat där. Idag är det en institution att räkna med som förhoppningsvis väntar en ljus framtid.

Foto: Markus Gårder

ORPHEUS eller Die wunderbare Beständigkeit der Liebe

opera av Georg Philipp Telemann, baserad på Michel du Boullays libretto till operan Orphée av Louis Lully

Musikalisk ledning: Andreas Edlund

Regi och koreografi: Clara Svärd

Scenografi och kostym: Marika Feinsilber

Mask och peruk: Anne-Charlotte Reinhold

Ljus: Anna Wemnert

Konsertmästare: Fredrik From

Medverkande: Kajsa Lindberg, Johanna Wallroth, Richard Lindström, Georg Källström, Mikael Horned, Monika Jägerova med flera

Premiär 19 juli 2019 i Bröllopssalen på Vadstena slott

Läcköoperan visar åter framfötterna

Fredrik af Klint, Maria Streijffert och Lars Arvidson som Basilio, Marcellina och Bartolo
Foto: Daniel Strandroth

Det blev ett förspel som skulle ha passat på en Bayreuthuppsättning av Flygande Holländaren: ett våldsamt åskväder med mängder av blixt och dunder, stormbyar och forsande ösregn. Men skyddstaket över inre borggården på Läckö slott klarade sig och efter en halvtimmes väntan på att ovädret skulle mattas av kunde dirigenten Simon Phipps lyfta taktpinnen och få igång orkester och sångare till något som visade sig växa till en av de mest förtjusande föreställningar av Mozarts Figaros Bröllop som jag varit med om.

Frida Engström som Susanna
Foto: Daniel Strandroth

Egentligen är det inget märkvärdigt med uppsättningen, ingen överföring till nutida problem, ingen tidsförflyttning, ingen överromantisering eller andra angrepp på musiken; spelplatsen begränsar möjligheterna till mer avancerad scenografi och kostymerna är enkla, välgjorda och känns tidstypiska (även om de objektivt sett inte är det).

Men helheten är utsökt: Mozarts kanske mest älskade opera i perfekt musikalisk dräkt; Simon Phipps höll sig strängt till klassicismen i både orkesterklang och tempo (som tur var spelade man med stålsträngade stråkinstrument, sensträngar hade nog fått problem med det blöta vädret) han hade lagom fart i föreställningen, sångarna fick allt det stöd och utrymme de behövde men publiken hindrades från alltför långa spontanapplåder.

Den speciella spelplatsen gör att regissören Anne Barslev huvudsakligen har fått inrikta sig på personregin. Även där blir resultatet mycket bra, karaktärerna är utmejslade men inte överdrivna och mycket trovärdiga. Kanske skulle hon ha accentuerat det revolutionära draget i Beaumarchais skådespel som ligger till grund för operan och låtit Figaro i Nils Gusténs gestalt få ännu mera kraft och låta Hannes Öbergs Greve Almaviva bli ännu mer bakslug översittare; men det är en smaksak.

Annie Fredriksson som Cherubin och Matilda Sterby som Grevinnan
Foto: Daniel Strandroth

Ensemblen är mycket högklassig i både sång och agerande. Lars Arvidson och Maria Streijffert som Bartolo och Marcellina bär på eoner av erfarenhet och kan med utmärkt resultat låta sina figurer få drag av commedia dell’arte, Frida Engströms Susanna är mycket välljudande och elegant mogen i utspelet och Hannes Öberg utnyttjar sin vackra baryton att få fram alla facetter hos Greve Almaviva.

Men det är tre sångare i början på karriären som måste framhållas extra: Annie Fredriksson som Cherubin med elegant, livlig mezzo och blixtrande agerande; Hilka Ylinärä som Barabarina med en rent ljuvlig sopran och sparsmakat utspel; samt den stora överraskningen Matilda Sterby som grevinnan. Premiären på Läckö var hennes egentliga debut och hon bjöd på en otroligt bra rolltolkning med klangrik nästan gränslös sopran och ett värdigt agerande med stor scenpersonlighet. Det skulle inte förvåna mig om hon kommer att rusa raka vägen mot höjderna.

Sommaroperorna på Läckö slott har genom åren bjudit på många minnesvärda uppsättningar, främst av sentida eller nyskrivna verk. När man nu har gett sig på en klassiker blir resultat minst lika perfekt. Det finns all anledning att börja jaga biljetter till nästa års uppsättning.

Frida Engström som Susanna, Lars Arvidson som Bartolo samt Maria Streijffert som Marcellina
Foto: Daniel Strandroth

 

FIGAROS BRÖLLOP

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte i översättning av Britt G Hallqvist

Dirigent: Simon Phipps

Regi: Anne Barslev

Scenografi och kostym: Anna Ardelius

Mask och peruk: Therésia Frisk

Medverkande: Nils Gustén, Frida Engström, Hannes Öberg, Matilda Sternby, Annie Fredriksen, Maria Streijffert, Lars Arvidson, Fredrik af Klint, Hilkka Ylinärä, Sami Yousri med flera

Konsertmästare: Per Drougge

Premiär på Läckö Slott den 14 juli 2019

 

Don Giovanni i nutiden

Tor Lind som en modern Don Giovanni
Foto: Håkan Röjder

Tiderna förändras. Nutidens verkliga katastrof är inte att bli nerdragen i helvetet utan att bli drabbad av drevet och uthängd i mer eller mindre sannfärdiga rubriker på kvällstidningarnas förstasidor och löpsedlar, helst med anknytning till det skambegrepp som är hetast för tillfället. Det är utgångspunkten i Skånska Operans uppsättning av Mozarts opera Don Giovanni som hade premiär på Bäckaskogs slott i lördags. Regissören Ola Hörling har hakat på det något nattståndna #metoo-begreppet och gjort huvudpersonen till en filmmogul med översittarmanér som fäller varenda kvinna han träffar på. Man kan undra om han träffat riktigt rätt där. Sexmissbrukare – säkerligen, men knappast översittare. Don Giovanni lyckas inte ens hunsa sin betjänt och frågan är om inte det mesta bara är munväder med alla de tvåtusen kvinnor han påstår sig ha lägrat; kvinnorna i operans handling lyckas han bevisligen inte komma någonstans med. Strunt samma, greppet är fyndigt och underhållande och ges en extra dimension i texterna i programbladet, utformade som riktigt löjliga veckotidningsintervjuer.

Jennie Lomm som Donna Anna och Martin Hultkvist som Don Ottavio – två stångare som kan nå längt
Foto: Håkan Röjder

Vid premiären i lördags spökade – som vanligt – nervositeten. Första akten gick enligt formulär 1A: i stort sett korrekt men delvis ganska stelt och spänt. Sångarna träffade tonen men klangen var matt på sina ställen och spelglädjen och operans magi lyste med sin frånvaro. Men så i andra akten lossnade det: Tor Linds Don Giovanni fick kraft, fart och spänst, en välsjungen skitstövel som man önskade allt ont. Lona Mohr Villadsen använde sin mörka sopran till att skapa en Donna Elvira med energi och utomordentlig scennärvaro och Albin Ahl fick fram en fräck och förtjusande Leporello. Nämnas bör också Martin Hultkvist som med bärig, klangrik tenor och grötmyndigt utspel snidade ett bra porträtt av Don Ottavio, en av operalitteraturens värsta fåntrattar och Jennie Lomm som sjöng Donna Anna med en sopran som rätt vårdad kan föra henne långt mot höjderna.

I många av Skånska Operans uppsättningar har pianokvintetten känts för liten för att klara orkestersatsen. Men med Mozart fungerar det, det kammarmusikaliska ackompanjemanget snarast förstärker helhetsintrycket.

Nu ska operan turnera runt ett antal skånska slott och även Ystads teater och Palladium i Malmö.

Om jag ska tro mina sparade datafiler så var det 2002, för 17 år sedan, som jag första gången såg en föreställning av Skånska Operan. Även då var det Mozart, Cosi fan tutte, och premiär på Bäckaskogs slott. Och grunderna i det koncept som Åsa Jensen och Ola Hörling hade fastnat för då, har de hållit fast vid: arenateater, talade repliker i stället för recitativ, minimal scenografi, en pianokvintett som ackompanjemang och unga sångare på väg uppåt. Varje år har man turnerat i Skåne med en del avstickare till norröna områden, varje år har publiken kommit; det har varit många toppar och en del mer slätstruket men allt präglat av kärlek till och respekt för operan som konstform.

Och nu tvingas de två eldsjälarna att gå och bita på naglarna i ovisshet om de statliga och regionala myndigheterna ytterligare ska snåla in på bidragen och därmed svälta Skånska Operan till döds samtidigt som man pumpar in pengar i ett antal helidiotiska projekt. Det känns minst sagt för djävligt.

Lona Mohr Villadsen som Donna Elvira i famnen på Leporello – Albin Ahl.
Foto: Håkan Röjder

DON GIOVANNI

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte; översättning av Christian Fürst Myrup i bearbetning av Ola Hörling

Regi: Ola Hörling

Musikalisk ledning: Rebecka Elsgard

Scenografi: Leif Persson

Ljus: Ludvig Uppman

Kostym: Fredrika Lilius

Medverkande: Tor Lind, Lona Mohr Villadsen, Albin Ahl, Jennie Lomm, Martin Hultkvist, Emma Johansson, Joris Grouwels, Roodney Nilsson, Matilda Nordberg, Molly Selander

Orkesterensemble: Rebecka Elsgard, Saana Kähkönen, Clara Bjerhag, Sebastian Flögel, Henning Fredriksen

Premiär på Bäckaskogs slott 6 juli

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 8 juli 2019

Magplask i Ystad

Foto: Andreas Paulsson

Sedan flera år har Kammaropera Syds sommaruppsättningar på Ystads teater varit något att se fram emot. Musikaliskt njutbara med mestadels utmärkta solistprestationer, en fröjd för ögat med kul scenografi, effektivt ljus och snygga kostymer Och med Rickard Söderberg och Laine Quist som ankare, han perfekt som sångare men en aning tjatig som aktivist, hon en comedienne med stor pipa och enastående utstrålning. Framför allt har produktionerna varit extremt välgjorda vilket gjort att man kunde överse med prutt- och kalsonghumor och välmenande men till intet förpliktande propaganda.

Men i år brast det. Perfektionen lyste i stora delar med sin frånvaro. Den sammanbindande intrigen är matt och meningslös, personregin så gott som obefintlig och timingen svag. Trots allt liv och rörelse på scenen känns det tyvärr stundtals segt, mycket segt. Rickard Söderberg försöker i sina texter att svepa över åtskilliga av dagens allvarliga samhällsfrågor: intolerans mot HBTQ-personer, miljöhot, religiös intolerans, den allmänna girigheten. Men i mångt och mycket slår han in öppna dörrar och svaren blir snälla allmängiltiga floskler. Dessutom missar han det verkligt stora problemet: den svenska intoleransen, nästan hatet, mot individer som ifrågasätter den av majoriteten godkända sanningen.

Ensemblen är stor, över 30 artister i en intressant blandning med flera etablerade stjärnor, flera med eoner av erfarenhet och många på väg uppåt. Men regin förvaltar inte denna guldgruva. Samordningen saknas och det som kunde ha blivit en lysande elegant exposé av operettpärlor blir i stora stycken ett springande fram och tillbaka med ogenomtänkta placeringar på scenen där var och en verkar tänka mer på sin egen fördel till nackdel för samspelet och helheten.

Dirigenten Jonas Samuelsson gör ett mycket berömvärt arbete framför den välspelande lilla orkestern och håller ett bra lagom friskt tempo i föreställningen, Men mot bristerna i sånginstuderingen står han sig slätt. Det blir mycket skrikande och ställvis riktigt störande obalanser mellan sångare och orkester.

Det blev mycket negativt på en gång. Finns det inga glädjeämnen? Jo, absolut. Laine Quist är – som vanligt – i toppform med klangfull sopran och stor elegans i agerandet. Susanne Resmark är en mezzo med världsrykte och hon sätter inte sitt ljus under ena skäppo även om regissören verkar göra allt för att förminska henne, Carl Ackerfeldt fortsätter sin vandring mot toppen. Och Sven Melander är en riktig hejare på att spela Sven Melander och plockar fram flera typer ur sitt erfarenhetsgalleri.

Sceniskt är väl svandunsbaletten, eller vad man nu ska kalla den, den som bäst sätter sig i minnet.

Rickard Söderberg är som vanligt en behållning även om man som vanligt vill höra honom sjunga mer och predika mindre.

Men som helhet: Årets uppsättning blev ett magplask för Kammaropera Syd. Kanske borde man hålla fast vid det gamla konceptet att hitta en operett, bearbeta den hårt men ändå behålla grunden och sedan jobba intensivt med helhetsintrycket?

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 1 juli 2019

EN NUNNA FÖR MYCKET
Text och manus: Rickard Söderberg till musik av Franz Lehár i orkesterarrangemang av Nils-Petter Ankarblom
Dirigent: Jonas Samuelsson
Regi: Melker Sörensen och Rickard Söderberg
Ljus: Sara Anderson
Kostym: Ann Walton och Linda Ernemar
Mask och peruk: Freja Täck
Medverkande: Rickard Söderberg, Laine Quist, Torbjörn Lillieqvist, Sven Melander, Susanne Resmark, Matilda Paulsson, Marianne Mörck, Lotte Ohlander, Carl Ackerfeldt och många, många fler
Produktion: Kammaropera Syd

Premiär på Ystads teater 28 juni 2019