Stortartat av Trevino

Giuseppe Verdi:

MESSA DA REQUIEM

Malmö Symfoniorkester

Petri Sångare

Dirigent: Robert Trevino

Solister: Amanda Pabyan, sopran; Dolora Zajick, mezzo, Stuart Neill, tenor; Dario Russo, bas

Konsertmästare: Marika Fältskog; körledare Alexander Einarsson

Malmö Live 1 november

Verdis Requiem: med den kanske mest högstämda av alla religiösa texter, den katolska dödsmässan, tonsatt av agnostikern och kyrkofienden Verdi till minne av Alessandro Massini, en poet som kämpade för Italiens frihet. Det har benämnts som ”opera förklädd till kyrkomusik”; visserligen har verkets tonspråk mycket hämtat från operan (det är ju skrivet av en av de stora operakompositörerna) men Verdi själv var mycket noga med att påpeka att ”Man skall inte sjunga denna mässa som en opera och därför absolut inte använda den frasering och dynamik som fungerar i operasammanhang, absolut inte.”

Verket blev en triumf för Verdi när det uppfördes 1874, först i Markuskyrkan i Milano, därefter i London med en gigantisk kör men försvann sedan i glömskan. Först på 1930-talet kom det åter regelbundet på konsertprogrammen och har sedan dess lockat publikmassor. Så även vid uppförandet i stora konsertsalen i Malmö Live i torsdags: fullsatt utom på översta raden.

Kanske en del lockades av att det var första framträdandet av Robert Trevino sedan han blivit utsedd till MSO:s näste chefdirigent (han tillträder den befattningen vid nästa spelår).

Trots sin relativa ungdom – han är 35 år – har Robert Trevino stått framför flera av världens mest kända orkestrar, bland andra London Philharmonic, Gewandhausorchester, Wiener Symphoniker och Stockholmsfilharmonin. Han är chefdirigent för Orquesta Sinfónica de Euskadi, Baskiska Nationalorkestern, i San Sebastian och vunnit stora framgångar hos publik och kritiker som både opera- och symfonidirigent. Men av allt att döma är han en äkta traditionalist, det finns inget som tyder på nytänkande eller nyskapande i de många artiklar och recensioner man kan hitta på internet. Inte heller i de inspelningar man kan finna spår av avvikelser från traditionens breda väg. Han stod framför MSO i slutet av september förra året med Gustav Mahlers Symfoni nr 7. Ett magnifikt framförande där han eldade orkestern till stordåd med tät och vacker klang men också ganska pompöst med mycket tyngd på både bleck- och träblås på stråkets bekostnad.

Med sina erfarenheter av både symfoni och opera borde Robert Trevino vara idealisk för tolkningen av Verdis Requiem. Och framförandet i torsdags gav full täckning för denna förmodan. Det märktes att han hade läst på sin Verdi. Det var ingen operaparafras som Trevino förmedlade, det var rent sakral musik, högstämd och stämningsstark långt bortom det teatraliska, fylld av elementär kraft. Visst var det Verdi men inte operornas Verdi utan den tonsättare som aldrig frågade efter stilistiska principer utan sökte äkthet i uttrycket och fulländad estetik i musiken. Robert Trevino tog tid på sig, lät verket andas och gav solister och orkester utrymme att prestera sitt bästa. Klangen var rent utsökt i både kör och orkester, dynamiken bred och uttrycksfull, från de första takternas svaga pianissimo till de furiösa passagerna i Dies irae-satsen.

Också solistprestationerna var av högsta klass. Lacrymosats solokvartett var sådant som platsar bland de bästa musikminnena och Recordarets duett med sopran och mezzo nådde de elyseiska höjderna. Men allt höll sig inom mässans ramar, Robert Trevinos tolkningslinje tillät inga operautsvävningar.

Så har den tillträdande chefdirigenten bevisat att han kan få fram det bästa ur Malmö Symfoniorkester. Nästa spelår kan bli mycket intressant.

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 5 november

Underhållande lättviktare

Christer Nerfont som Nick Bottom.
Foto: Mats Bäcker

SOMETHING ROTTEN!

musikal av Karey Kirkpatrick, John O’Farell och Wayne Kirkpatrick

Översättning: Calle Norlén

Regi: Markus Virta

Musikalisk ledning: David White och Tom Deering

Scenografi och kostym: Nigel Hook

Ljus: Palle Palmé

Ljud: Johannes Medelius

Mask: Elisabeth Näsman

Medverkande: Christer Nerfont, Patrik Martinsson, Tord Hansson, Cecile Nerfont Thorgersen, Tobias Lundqvist, Jenny Holmgren, Peter Gröning, Ulrik Spjut, Johan Rudebeck, John Alaexander Eriksson med flera

Wermland Operas orkester

Europapremiär 8 november på Wermland Opera

Ruskigt banal musik, sångare som har uppenbara problem med att träffa tonen, ganska stolpig replikföring, en helt osannolik intrig om ett ganska oengagerande ämne, en löst påklistrad kärlekshistoria i sämsta pigtidningsklass.

Foto: Mats Bäcker

Det är mycket som talar emot Karey och Wayne Kirkpatricks Broadwaymusikal Something rotten! när den nu sätts upp på Wermland Opera i Karlstad. Men det skulle inte förvåna mig om det blir en succé även på den här sidan Atlanten. Kringverket är storartat med spännande scenografi och snygga kostymer, koreografin högt över medelmåttan, tempot furiöst och spelglädjen bara strålar mot publiken. Dryga två timmars perfekt underhållning och även om det mesta rann förbi snabbt som en fjällbäck stannande tillräckligt mycket kvar för att bibehålla ett feel good-tillstånd långt efter föreställningens slut. Och vid premiären i torsdags på Wermland Opera var publiken mer än entusiastisk – applåderna verkade aldrig ta slut.

John Alexander Eriksson, en äkta renässanstrubadur.
Foto: Mats Bäcker

Something rotten! plockar än en gång upp den månghundraåriga frågan huruvida det var William Shakespeare som skrev de verk som kom att bli världshistoriens förnämsta dramatiska skapelser eller om det var någon annan. Pretendenterna är många och här lanserar bröderna Kirkpatrick en ny kandidat: Nick Bottom, Bottom the Weaver från skådespelet En midsommarnattsdröm, han som av Puck tvingas bära ett åsnehuvud. Dessutom förses han med en bror, Nigel, och dessa konkurrerar med Shakespeare om författarskapet. De rör sig i sällskap med andra kända renässansfigurer – bland andra siaren Nostradamus, historikern Lord Clapham, Shylock från Köpmannen i Venedig och Shakespeare själv, i en musikalisk stuvning med allusioner till en räcka klassiska musikaler. Det krävs verkligen koncentration för att hänga med i svängarna. För att få full utdelning måste man nog ha en viss insikt i den anglosaxiska bildningstraditionen och ha nosat på musikalgenrens relativt korta historia. Men det går utmärkt att bara luta sig tillbaka och låta sig underhållas utan att kämpa med referenserna.

Markus Virta

Regissören Marcus Virta har lyckats med att hålla tempot halsbrytande högt utan att det går ut över detaljerna. Inte en dödpunkt men heller inte en missad passage. Det är mycket skickligt. Detsamma kan sägas om Tom Deerings musikaliska ledning som vaskar fram godbitarna och döljer vattnigheten i den tunna musikaliska brygden.

De medverkande är utomordentligt skickliga med fint artisteri, stort hantverkskunnande och en perfekt känsla för timing. Och deras uppenbara spelglädje skyler alla de mistor som trots allt finns i uppsättningen.

Normalt är musikaler inget för mig men den här uppsättningen skulle jag nog vilja se en gång till när den satt sig och man har hunnit slipa till kantigheterna.

La Bohème på återbesök

Bilden är från uppsättningen 2016 men den underbara Parissilhuetten är densamma.
Foto: Miklos Szabo

Det har gått tio år sedan Elisabeth Lintons iscensättning av Puccinis La Bohème hade premär på Göteborgsoperan och två år som den hade premiär på Store Scene på Det Kongelige. I söndags var det dags för repremiär med delvis annan besättning och ny dirigent, Marius Stieghorst. Tydligen är det en riktig publikmagnet, Operaen var fullsatt ända upp på tredje raden.

Det är inte mycket som skiljer dagens uppsättning från den två år gamla. Anne Fugl, som nu ansvarar för regin har enbart ändrat vissa små detaljer. Sångarnas rörelseschema i första akten har kanske blivit en aning mer återhållsamt och andra aktens magnifika öppning med den myllrande torgscenen har om möjligt blivit än intensivare. Men gråskuggorna, kylan och den genomtänkta personregin finns kvar liksom avsaknaden av politiska undertoner; en sorgsam kärlekshistoria rakt upp och ner, fylld av sentimentalitet.

Niels Jørgen Riis har tagit över rollen som Rodolfo. Hans bäriga tenor klarar mycket väl av alla de krävande passagerna men ställvis tappade han agerandet; ”Che gelida manina” blev mer en konsertuppvisning än en del i handlingen. Likaså fick Cristina Pasaroiu inte riktigt fram människan i rollen som Mimi, det blev mer en skör tragisk figur.

Däremot bjöd Sofie Elkjær Jensen på en Musetta med allt vad man kan önska sig, rent underbar röst, mycket stark scennärvaro och ett agerande i toppklass och David Kempsters Marcello var också beundransvärd i sin intensitet.

Den nye dirigenten Marius Stieghorst kramade ut mesta möjliga ur orkestern: italiensk sentiment med mjuka stråkklanger, väl avvägt blås och snabbt men inte stressigt tempo. Det blev en operakväll med så gott som allt man kan begära.

 

LA BOHÈME

opera av Giacomo Puccini med libretto av Giuseppe Giacosa och Luigi Illica efter Henri Murgers Scener från bohemernas liv

Dirigent: Marius Stieghorst

Inscenering: Elisabeth Linton/Anne Fugl

Scenografi: Astrid Lynge Ottosen

Kostym: Magdalena Stenbeck

Ljus: Ulrik Gad

Medverkande: Cristina Pasaroiu, Niels Jørgen Riis, David Kempster, Sofie Elkjær Jensen, Jens Søndergaard, Kyungil Ko, Sten Byriel med flera

Det Kongelige Kapel

Det Kongelige Operakor; kormästare: Steven Moore

Det Danske Drengekor, Det Danske Pigekor 23

Statister och barnstatister

Repremiär 20 oktober på Operaen i Köpenhamn av en uppsättning med premiär 23

oktober 2016 oktober 2016

Magnifik Mahler

GEWANDHAUSORCHESTER LEIPZIG

Dirigent: Andris Nelsons

Solist: Håkan Hardenberger, trumpet

Bernd Alois Zimmermann: Nobody knows de trouble I see, för trumpet och jazzorkester

Gustav Mahler: Symfoni nr 5 i ciss-moll

Malmö Live Konserthus 11 november

”Storfrämmat” sade man i min östgötska hembygd när man fick gäster utöver de vanliga. Och i torsdags var det storfrämmat på Malmö Live. Gewandhausorchester Leipzig, en av Europas förnämsta orkestrar och dessutom en av de äldsta med anor från mitten av 1400-talet (där slås den dock av danska Det Kongelige kapel som har ett tiotal år längre historia). Orkestern har under sin långa tillvaro uruppfört verk av åtskilliga av de största kompositörerna: Beethoven, Wagner och Brahms bara för att nämna några. Nu framträdde den med sin nye Kapellmeister Andris Nelsons och som grädde på moset var en av Malmös stora musiknamn Håkan Hardenberger trumpetsolist. Sådana gäster lockar Malmöpubliken, konsertsalen var fullsatt intill sista plats.

Konserten inleddes med Bernd Alois Zimmermanns ”Nobody knows de trouble I see”. Zimmermann var en tonsättare med brett register, kanske mest känd i Sverige för sin opera ”Die Soldaten”. Han skrev i en mängd olika stilar: neoklassicism, atonalt men även tolvton men gav sig även på jazzen, vilket den här trumpetkonserten visar. Och visst har den tydlig jazzinfluens men inte med bästa vilja i världen kan man kalla det för jazz, snarare melodisk atonalitet med mängder av intressanta passager. Men rytmen är mestadels för svag, synkoperna bara antydda och de blå tonerna lyser mest med sin frånvaro utom i finalen som är ett direkt citat av av den gamla spiritualen. Däremot kräver soliststämman en trumpetare i världsklass och Håkan Hardenberger fick verkligen visa upp sin utomordentliga skicklighet och djupa musikalitet.

Efter paus var det så dags för konsertens huvudnummer: Gustav Mahlers Symfoni nr 5. Verket är en av Mahlers mest älskade symfonier, särskilt fjärde satsens Adagietto kan sägas nästan vara var mans egendom. Och trots den komplicerade satstekniken och den bastanta längden – den är en bra bit över en timme – så är den ovanlig lättlyssnad för att vara av Mahler; den är kraftfull och i grunden livsbejakande.

Framförandet var rent magnifikt. Den stora orkestern (jag försökte räkna och kom fram till ungefär 120 musiker) hade en enastående klang med både oerhörd tyngd och eterisk lätthet och en fullkomlig precision. Andris Nelsons var mycket energisk, hela tiden låg han bråkdelen av en sekund före musikerna; han emfaserade första satsens tyngd, det furiösa i andra satsen, scherzots elegans, adagiettots skira skönhet och finalens kraft; ett skolboksexempel på hur man ska tolka Mahler.

Men som en liten randanmärkning: jag saknade ironin, det antydda åsneskriet, den intellektuella dualismen. Nu har femte symfonin ganska lite av de varorna så förmodligen var Andris Nelsons tolkning även i det fallet korrekt.

I vart fall hamnar den här konserten på den ganska korta listan av evenemang på Malmö Live som kommer att stanna i minnet.

Fantastisk Winterreise

WINTERREISE

sångcykel av Franz Schubert till dikter av Wilhelm Müller

Peter Mattei, baryton

Lars David Nilsson , piano

Malmö Live 6 oktober

Från mjukaste lyriska pianissimo till hårt distinkt forte. Därtill en gestaltning som i en operaroll. Dessutom pianoackompanjemang både följsamt och kontradiktoriskt med en enastående behandling av instrumentet. Peter Matteis och Lars David Nilssons framförande av Schuberts Winterreise i konsertsalen i Malmö Live i lördags blev en upplevelse av rent elyseiska mått,

Peter Mattei inledde lugnt med första sången ”Gute Nacht”. Lutad mot flygeln, behärskad, nästan obefintlig gestik, långa bågar i sången, som ackompanjemanget elegant fångade upp. Men i andra sången kom dramatiken fram och accelererade i ”Gefror’ne Tränen”. Ackompanjemangets hårda staccato blandades med sångarens klingande tårar till en dramatik som högg rakt i hjärtat. Och så fortsatte det: en resa genom ett stelnat vintrigt landskap; en opera med full handling men utan scenografi. Peter Matteis baryton är underbar i klangen med exceptionellt brett register nära den svartaste bas upp till ljus lyrisk tenor och som driven operasångare kan han förvandla den banalaste text till stor poesi.

Romanser har länge betraktats som något oväsentligt, musik för dem med gammaldags smak. Men i lördags var den stora salen i Malmö Live nästan fylld. Kanske det är dags för programmakarna att börja leta bland kammarmusiken igen?

En musikvideo på scenen

Elden är ett bärande tema i uppsättningen.
Foto: Camilla Winther

Handlingen i Verdis Trubaduren är bland det snårigaste som operalitteraturen kan uppvisa; att få till ett någorlunda begripligt synopsis är snudd på en omöjlighet. Och nu har regissören Francisco Negrin gjort en inscenering på Operaen i Köpenhamn som placerar handlingen i något som har drag av både nutid och historia, och dessutom med inslag av både thriller och skräckfantasy. Det blir precis inte lättbegripligare och ögonbrynen fastnar vid åtskilliga tillfällen i hårfästet: Vad menar han med den här uppsättningen?

Svaret ger Negrin själv i en intervju i programbladet:

”Jag hoppas att publiken ska låta sig gripas av den förskräckliga berättelsen, musikaliteten och sångarnas prestationer och bara njuta av upplevelsen i stället för att gå in för en djupare psykologisk analys av operan. Det ska vara en känslomässig katarsis där man låter sig uppslukas av berättelsen.”

Med den utgångspunkten blir Negrins uppsättning förståelig. Verdis opera blir – om uttrycket tillåts – en sceniskt framställd musikvideo. Musiken och sången blir huvudsaken, det sceniska kompletterande illustrationer, korta ögonblick av dramatik, statiska tablåer och scenografi med starka effekter och mycket spännande ljussättning. Okonventionellt – javisst men just att dra linjerna fullt ut får operan att på sätt och vis fungera bättre än i en mer konventionell uppsättning.

Dirigenten Eun Kim Sun knyter också an till musikvideokonceptet. Klar, nästan övertydlig klangbild, mer militärorkester än italiensk opera. Det blir öronvänligt, lättförståeligt men ack så känslokallt. Några fler rubaton, lite mer sirlighet och massor med mer känsla skulle inte skada.

Gisela Stille som Leonora.
Foto: Camilla Winther

Nu blir det sångsolisterna – och kören – som blir den stora behållningen. Gisela Stille är storartad i rollen som Leonora. Hennes sopran är lika fantastiskt klar och gränslös som tidigare men hon utvecklat den med en rent underbar timbre som speglar rollens hela känsloregister. Randi Stene sjunger Azucena med enastående känslofylld plastisk mezzo och ett utspel som känns över hela auditoriet.

De manliga huvudrollerna får också perfekta prestationer: Diego Cavazzin bjuder på en äktitaliensk tolkning av Manrico med glänsande tenor med mycket kraft och glans ända upp i höjderna och David Kempsters baryton gav en perfekt profil åt rollen som Greve Luna, tung och mäktig. Även de övriga solisternas insatser var av hög klass och Det Kongelige Operakor var som vanligt rent föredömlig i både sång och agerande.

Alltså: i väntan på en operaföreställning i Malmö kan få uppleva opera med klass bara 45 minuter bort. Det är väl värt att ta sig över Sundet bara för den sakens skull.

 

TRUBADUREN (Il Trovatore)

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Salvatore Cammarano efter Antonio Garcia Gutérrez drama ”El Trovador”

Dirigent: Eun Sun Kim

Regi: Francisco Negrin

Scenografi och kostym: Louis Désiré

Ljus: Bruno Poet

Solister: David Kempster, Gisela Stille, Randi Stene, Diego Cavazzin, Kyungil Ko, Amanda Larsson med flera; statister och barnstatister

Det Kongelige Operakor; kormästare Steven Moore

Det Kongelige Kapel

Premiär på Operaen i Köpenhamn den 22 september

Buskis på hög nivå

Sofie Elkjær Jensen och Johanne Bock
Foto: Camilla Winther

FIGAROS BRÖLLOP

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte efter Pierre-Augustin de Beaumarchais komedi

Dirigent: Alexis Kossenko

Regi: Elisa Kragerup/Anne Fugl

Scenografi och kostym: Steffen Aarfing

Ljus: Ulrik Gad

Koreografi: Signe Fabricius

Dramaturgi: Nila Parly

Solister: Simon Duus, Sofie Elkjær Jensen, Palle Knudsen, Sine Bundgaard, Kari Dahl Jensen, Johanne Bock, Morten Staugaard, Renate Ekerhovd med flera

Det Kongelige Operakor, kormästare Steven Moore; Concerto Copenhagen, konsertmästare Fredrik Frohm; vid cembalon: Marcus Mohlin

Repremiär på Det Kongelige, Gamle Scene den 15 september

För två och ett halvt år sedan, februari 2016 var det premiär på Det Kongelige för Elsa Kragerups uppsättning av Figaros bröllop. Och i lördags var det dags för repremiär på Gamle Scene. Anne Fugl har varsamt sett över uppsättningen, dirigenten och orkestern är utbytt, liksom flera av solisterna. Men det mesta är lyckligtvis sig likt.

Foto: Camilla Winther

Just orkesterbytet är värt en diskussion. I den förra uppsättningen höll dirigenten Andreas Spering och Det Kongelige Kapel föreställningen i ett fast wienklassicistiskt grepp. Nu flyttar Alexis Kossenko och Concerto Copenhagen med sina sensträngade instrument föreställningen mot gränslandet till barocken, mer Haydn än Mozart. För sångarna är det i stort en fördel, de kan ta mer plats och nyanserna blir än tydligare och förmodligen blir tidstrogenheten bättre. Men som helhet landar en sådan diskussion i knappologi.

Huvudfrågan efter premiären var huruvida man kan spela Figaros bröllop, denna eleganta rokokoopera, som fars eller rättare sagt ren buskteater med kalsonghumor, tasksparkar och ett övermått av tvetydig gestik. Det visade sig att det kunde man mycket väl. Om man gör det med kärlek till originalet, trots allt behåller elegansen, inte försöker ändra libretton till någon slätstruken nutidshistoria och ser till att det musikaliska utförandet, både instrumentellt och sångligt håller sig på högsta nivå samt befolkar scenen med mycket skickliga aktörer, då får man göra så. Och det ursprungliga budskapet, kritiken mot överklassen som det uttrycks i de Beaumarchais skådespel blir faktiskt tydligare än i en klassisk uppsättning med tidstrogna dräkter. Och trots att man skruvat upp tempot och tagit ut svängarna än mer vid repremiären så håller uppsättningen otroligt väl.

Flera av solisterna är kvar från tidigare: Palle Knudsen buffliga välsjungna Almaviva, Sine Bundgaard som grevinnan och Morten Staugaard med sin mycket välgjorda Bartolo. Sofie Elkjær Jensen är ny som Susanna, glittrande i sången och med härligt utspel, Simon Duus gör en Figaro med sans och förnuft och Kari Dahl Nielsen, elev på Operaakademiet, skapar en rent underbar Cherubino, enastående i sin valpighet och med sopran som ger löften om kommande stordåd.

Simon Duus – en sansad Figaro
Foto: Camilla Winther

Den som missade uppsättningen förra omgången rekommenderas att ta sig Det Kongelige vid Kongens Nytorv för att se opera när den är som bäst – en föreställning för både nybörjare och habituéer.

Mer konstnärligt, tack!

VI VET VAR DU BOR

En elektronisk opera om yttrandefrihet av Kristian Hallberg med musik av Magnus Börjeson

Regi: Marie Parker Shaw

Scenografi och kostym: Annika Carlsson

Ljusdesign och teknik: Ida Eklund

Ljud och teknik: Christian Jönsson

Medverkande: Ronja Svedmark, Mats Granath, Hanna Normann, Lillemor Hjelm. Wayra Monasterio

Urpremiär på Månteatern i Lund 14 september

Idén är utmärkt och ämnet rasande aktuellt. Som Marie Parker Shaw och Anders Widell skriver i programbladet till Månteaterns nya produktion Vi vet var du bor:

”Vi lever, tack och lov i en demokrati med yttrandefrihet inskriven i våra grundlagar. Men hur ska demokratin reagera när rösterna som vill störta den skriker starkare och starkare? Svårt att prata om eller hur?

Helsvart med text på ärmarna. Mer -68 kan det knappast bli.
Foto: Henrik Hulander

… Vi ger inga lösningar, inga svar men förhoppningsvis en ingång till ett samtal som måste tas.”

Nej, några lösningar kommer upphovsmännen bakom operan inte med men väl ett antal tydliga pekpinnar där den äkta liberalismens tankefrihet och yttrandefrihet ställs emot vänsterns tro på begränsningar för samhällets bästa. Som mycket annat mynnar frågeställningen ut i en blandning av politik och moralfilosofi där det inte finns några absoluta sanningar, endast tyckande och känslor.

Operan utspelar sig i skolans värld, helt naturligt eftersom Månteaterns produktioner riktar sig främst mot ungdomar. Figurerna är mer typer än individer: rektor, lärare, elever och föräldrar. För säkerhets skull återfinns rollfigurernas benämningar på kostymerna, ingen ska behöva undra vem som är vem.

Regi och koreografi, liksom scenografin är välbekanta för den som vuxit upp med statstelevisionens folkbildande underhållning: mer övertydliga utrop än nyanserade repliker, kantiga rörelser med drag av gruppgymnastik och en allmän skolmästaraktig inställning mot publiken.

Allt detta är OK, det ingår i konceptet för den så kallade politiska teater som vi alla blivit utsatta för under årtiondena. Men börjar det inte bli lite gammalmodigt? Världen har faktiskt vidgats, eller är det bara en illusion?

Vad värre: verket har en mycket låg konstnärlig höjd. När jag läste förhandsbeskrivningen om en ”elektronisk opera” föreställde jag mig klanger utöver det vanliga, ett avancerat ljudexperiment. Inte nödvändigtvis atonalt och svårbegripligt men ändå spännande. Musiken i Vi vet var du bor är kanske skapad på en synthesizer men därmed är det slut med elektroniken. Några ganska medryckande slagdängepartier men mest ointressanta klangraddor med banala harmonier, mer muzak än musik som lika gärna kunde ha framställts på ett enklare dragspel.

Samma gäller texterna: förväntade repliker rakt upp och ner; inga ordkonster, ingen poesi. Dessvärre inte heller någon humor, inte den minsta glimt i ögat eller någon besk ironi.

Sångarna sjunger inte med skolade röster, tonträffningen är mestadels godkänd men det blir definitivt inte några klangrika upplevelser av deras teatersång. Utspelet är som sagt ganska fyrkantigt; inga stora känslor som kommer fram, figurerna blir bara figurer. Endast i två fall kände man en riktig människa bakom stereotyperna: Mats Granath som Rektorn och Wayra Monasterio som eleven/kollegan/föräldern.

Föreställningen är 40 minuter lång

och kanske är detta kondensat orsaken till att alla utsvävningar har plockats bort. Jag lämnade Månteatern med en undran: Hur bra, intressant och engagerande hade detta inte kunnat bli om man nyttjat operan, denna sköna konstart, just till att skapa skön konst i stället för en återblick av 1968?

Strålande solister

BERNSTEIN & GERSHWIN

konsert med Malmö Operaorkester och Malmö Operakör

Dirigent: Steven Sloane

Solister: Roland Pöntinen, piano; Kelebogile Besong, sopran; Musa Ngqunwana, baryton

Leonard Bernstein: Symfoni nr 2 ”The Age of Anxiety” för orkester och solopiano; George Gershwin: Porgy and Bess, konsertversion i arrangemang av Robert Russel Bennett

Malmö Opera 14 september

I år är det 120 år sedan Leonard Bernstein föddes och detta firas på Malmö Opera, främst med hans mest kända verk, musikalen West Side Story som spelas hela hösten och så även med en konsert i fredags med en av hans stora kompositioner, den andra symfonin med tillnamnet ”The Age of Anxiety” samt en konsertant version av operan Porgy and Bess av George Gershwin, den kompositör som Bernstein kände sig mest befryndad med.

Steven Sloane
Foto: Christph Fein

Symfoni nr 2 har inspirerats av och fått sitt namn efter W H Audens diktepos. I korthet kan det beskrivas som en stark psykologisk skildring av efterkrigstidens människors oro och rädsla. Bernstein skrev den under 1948 och 1949 på olika platser i USA, Europa och Israel. Det är inte en traditionell symfoni mer en orkestral pianokonsert i sex avdelningar.

Vid konserten i fredags spelades Bernsteins reviderade version från 1956 med Roland Pöntinen vid pianot. Hans tolkning var utsökt: tekniskt perfekt och musikaliskt fullödig in i minsta detalj. Exakt, nästan strikt anslag, lysande behandling av synkoper och ”blue notes”, mer antydda än övertydliga precis som de ska vara i den klangbild som både Bernstein och hans stora förebild Gershwin satte så högt. Tyvärr var inte dirigenten Steven Sloane inne på helt samma linje och skillnaden i tolkningssätt blev ställvis en aning irriterande: Sydstaterna från solisten och New England från dirigent och orkester.

Än mer tydligt blev detta i aftonens andra avdelning, George Gershwins opera Porgy and Bess i konsertant version. De två solisterna, sopranen Kelebogile Besong och basbarytonen Musa Ngqunwana sjöng med klangrika skolade röster, fulla med soul, medan orkestern ångade på i närmast europeisk stil. Det blev en krock, trots Steven Sloanes engagemang och gedigna orkesterbehandling.

Steven Sloane, som för övrigt blivit utsedd till förste gästdirigent för Malmö Operaorkester kommer tillbaka i en orkesterkonsert i mitten av februari med musik av Wagner och Sjostakovitj med Cornelia Beskow som sopransolist. Dessförinnan, i slutet av november står Karen Kamensek framför orkestern med ett program med bland annat Beethovens Femte symfoni och Richard Strauss Vier letzte Lieder, med sopranen Camilla Tilling som solist.

Två världspianister i Tivoli

Inom loppet av en dryg vecka gästade två pianister i världsklass konsertsalen i Tivoli i Köpenhamn. En stjärna på väg mot de högsta höjderna: Daniil Trifonov; och en som sedan länge befinner sig där: András Schiff.

Daniil Trifonov

Efter 54 är insåg jag äntligen hur Fredéric Chopins Pianosonat nr 2 i b-moll ska spelas för att få fram den verkliga musiken i verket. Jag kom i närmare kontakt med den som 16-åring, läste in noterna och lyssnade på alla tillgängliga inspelningar, talade med åtskilliga pianolärare och verksamma konsertpianister. Alla verkade hylla tesen att en kraftfull expressiv tolkning var det rätta sättet att närma sig verket. Men på något sätt försvann det ”chopinska” i första satsen med en sådan tolkning; det blev mer ekvilibristiska fingerövningar än Chopin. Och jag satt kvar i uppfattningen att tredje satsen med Sorgmarschen var det enda värdefulla i stycket; Chopin skrev den åtminstone två år tidigare än de övriga satserna.

Och så fick jag i förra veckan lyssna till Daniil Trifonovs tolkning: mer resignation än attack, vänsterhanden dominerar och högerhandens ekvibrilistik blir ett komplement. Pusselbitarna föll på plats, här fanns den storartade musiken, den nödvändiga upptakten till sorgmarschens höjdpunkt. Daniil Trifonov fångade Chopins själ, om uttrycket tillåts. Det var storartat.

Dessförinnan hade han bjudit på flera kompositioner med Chopin-anknytning: Frederico Mompous Variationer över ett tema av Chopin samt ett antal småstycken av bland andra Schumann, Grieg och Tjajkovskij. Allt spelat med bländande teknik och en rent otrolig musikalitet som kanske bäst kan beskrivas som ”mjuk demoni”. Man får hoppas att några arrangörer här uppe de nordiska avkrokarna har hunnit engagera honom för framtida konserter, annars kommer han att vara uppslukad av världens stora scener.

*

Andras Schiff

Johann Sebastian Bach har kallats ”den femte aposteln” och ovedersägligen har hans sakrala musik en lyftning som saknar motstycke. Men den höjden finns även i hans profana verk och om något ska kallas klavermusikens bibel är det hans gigantiska verk ”Das wohltemperierte Klavier.”. I söndags spelade Sir András Schiff hela Buch 2 av detta verk, sammanlagt 24 Preludium och fuga i samtliga tonarter. Det blev en annorlunda gudstjänst till den absoluta musikens lov. Inga uppblåsta känslor, inga naturbilder, inga kärleksscener – bara ren musik. Och ingen nu levande pianist kan tolka den musiken bättre än András Schiff. Fantastiskt exakt anslag, sparsam pedal och helt fritt från åthävor; det är som han stilla sitter och samtalar med instrumentet. I denna bling-blingets och den överdådiga ytans tid är det fantastiskt att det finns sådana som András Schiff som håller fast vid måtfullheten och den goda smaken i sitt konstnärskap. Och att det fortfarande finns publik som uppskattar det – konsertsalen var fylld intill sista plats.

×