Ljus kultur i mörkaste Småland

Björn Elmgren i titelrollen – ett bra porträtt av en grinig gubbe.
Foto: Linda Himsel

”Småland är platsen där vi valt att verka. Vår hembygd. Här vill vi spela opera och berätta historier som berör. Vi vill göra det med musik och i de miljöer som finns här. En masugn eller en folkpark. Ett bruk eller en trädgård.

Tillsammans med de människor som bor här vill vi bjuda på magi. Många av våra musiker och sångare ha kopplingar till Småland. En del för att de är födda här. Andra för att de har fäst sig vid Småland.”

Michael Axelsson – en skönsjungande Ernesto.
Foto: Linda Himsel

Det skriver Christina Gutiérrez Malmbom, Åsa Lindskog, Johannes Nordgren och Lovisa Stenberg styrelsemedlemmar i Smålandsoperan, i programbladet till Donizettis opera Don Pasquale som hade premiär i lördags i Åseda Folkets Park.

För mig var Smålandsoperan något okänt. Jag hade vid något tillfälle hört talas om den men hade inte en aning vad man sysslade med. En stunds grävande på internet visade att man satt upp tre Mozartoperor, Trollflöjten, Figaros bröllop och Don Giovanni, under de senaste åren. Det här verkade intressant och Åseda passade perfekt in i mina tidsplaner.

Det blev en mycket speciell upplevelse. Våra vanligaste kulturprofeter, företrädesvis från storstäderna, brukar häva ur sig floskler om att ”kulturen måste ut till folket” och att ”murarna kring finkulturen måste rivas” och liknande mantra vilka i grund och botten går ut på att man ska vulgarisera och förenkla (fördumma) klassiska verk i akt och mening att göra dem mer tillgängliga. Smålandsoperan går motsatt väg. Man skriver inte om verken, man lägger ner omsorg på scenografi och kostymer, man är noggrann med det musikaliska utförandet och framför allt försöker man behålla operans speciella magi. Och publiken kommer; de flesta verkar inte ha några problem med ”finkulturen”.

Elin Skorup och Joakim Larsson som Norina och Doktor Malatesta
Foto: Linda Himsel

Don Pasquale är inte en av Donizettis mest spelade operor. Musiken är som i de flesta hans verk briljant och tacksam för sångarna och librettot är inte helidiotiskt, den sure gubben som blir lurad är en både mänsklig och tacksam historia med många komiska poänger

Smålandsoperans uppsättning tar mycket väl vara på verkets alla kvaliteter. Maria Ingemarsson Berg håller föreställningen i ett behagligt tempo och får den välspelande sextetten att fungera riktigt bra som operaorkester. Och solisternas prestationer förtjänar samtliga högt betyg, både i agerande och musik. Rösterna är kraftiga och klara med rent exemplarisk textning och den sceniska utstrålningen högst påtaglig med bra timing. Det blev några timmar med fin musik, god underhållning, många skratt och även en aning eftertanke.

Barnkören
Foto: Linda Himsel

Smålandsoperan tar upp den gamla Folkparksteaterns tradition med finkultur på udda platser, långt ifrån storstädernas palats. Det är en kulturgärning som på alla sätt bör uppmuntras och understödjas. Jag ska redan nu ställa mig i biljettkön för nästa års uppsättning av Mozarts Cosí fan tutte.

SMÅLANDSOPERAN

DON PASQUALE

opera av Gaetano Donizetti med libretto av Giovanni Ruffino i översättning av Sven Hugo Persson

Regi: Anders Aldgård

Musikalisk ledning: Maria Ingemarsson Berg

Kostym: Per Enarsson

Scenografi: Elna Bengtsson

Ljus: Viktor Ståhl Engström

Medverkande: Elin Skorup, Björn Elmgren, Michael Axelsson, Joakim Larsson, Henrik Zenkert

Kör, barnkör, orkesterensemble

Premiär i Åseda Folkets Park 20 juli

Telemanns Orpheus – en elegant återuppståndelse

Både rokoko och new look
Foto: Markus Gårder

Utan att jag då hade en aning om det lades grunden till min upplevelse av Vadstena-Akademiens uppsättning av Telemanns opera Orpheus för mer än ett halvt sekel sedan. Orfeus-myten, särskilt i den version som finns i Ovidius Metamorphoser, var ett kärt ämne på gymnasiets latinlektioner. Dessutom hade jag en pianolärare som var stor beundrare av Georg Philipp Telemann och tvingade mig spela flera av hans (ganska tråkiga) klaververk på sin spinett. Det där förbaskade instrumentet kunde inte hålla stämningen mer är en kort tid och det gjorde inte precis musiken mer njutbar. Men för honom var det nonplusultra. Han predikade att Telemann speglade barockmusikens själ: perfekt, logisk, ren och klar. Men där var nog gubben ute och cyklade. Telemann var ingen purist, snarare en eklektiker som tog till sig intryck från olika håll och lik vännen och kollegan Händel som i sin senbarock närmade sig klassicismen.

Johanna Wallroth som Ismene
Foto: Markus Gårder

Alltnog: Telemann lånade (eller stal) librettot till Louis Lullys Orphée, som däremot är en äkta barockkomposition, och skrev ihop en opera som uppfördes konsertant i Hamburg 1726 och fick en scenisk premiär i Karlsruhe 1728. Sedan försvann verket i Lethes mörka vatten och manuskriptet återfanns först på 1970-talet. Nils Spangenberg, konstnärlig ledare för Vadstena-Akademien insåg att operan passade väl in i akademiens ambitioner att väcka nytt liv i bortglömda verk och i fredags var det nordisk premiär i Bröllopssalen på Vadstena Slott.

Det är en sceniskt rasande elegant uppsättning. Bröllopssalens scen har byggts upp – det gör man varje år – med en proscenieteater som infattas av en vit ram och, längre in på scenen, en svart ram. Intrýcket blir dubbelt tvådimensionellt (kan man säga så?) och det förstärks ytterligare av de två icke-färgerna svart och vitt där man vänt på begreppen och låter svart stå för livet och vitt för döden och underjorden. De välgjorda kostymerna med drag av både rokoko och new look följer dessa linjer och den sparsmakade rekvisitan fulländar intrycket av en grafisk drömvärld. Det är estetiskt perfekt, intresseväckande men samtidigt en aning skrämmande.

Sparsmakad är också personregin, inga stora rörelser eller intensiva gester. Koreografin blandar friskt mellan commedia dell’arte, klassisk balett och 1940-talskabaré men allt är återhållet, mer viskningar än rop.

Andreas Englund, som från cembalon leder föreställningen, placerar verket mitt i barocken i både klang och tempo. I sig inget fel i det men personligen hade jag önskat mer nerv och intensitet; det är trots allt inte sakral musik det är fråga om. Orkesterensemblen är välspelande och utmärkt i intonationen, inga försök till vibraton eller liknande otyg, något som man ofta råkar ut för särskilt i nordiska barockensembler.

Richard Lindström som Orpheus.
Foto: Markus Gårder

Och sångsolisterna håller överlag en jämn hög klass. Det är ju sångare i början av karriären; de har ännu inte hunnit färdigutveckla varken sång eller sceniskt utspel och med Andreas Englunds återhållsamma tolkning blev tyvärr helhetsintrycket en aning blekt. Men som alltid i Vadstena-Akademiens uppsättningar finns det flera solister som ger aningar om kommande stordåd. Johanna Wallroth sjunger Ismene med säker barocksopran, perfekt i klangen och med fin scenpersonlighet; i stort kan detsamma sägas om Ingrid Berg som Eurydice. Richard Lindström som Orpheus och Kajsa Lindberg som Orasia har lovande kraft och intensitet men måste båda finslipa sin tonsäkerhet. Och så Mikael Horned som Pluto: mycket säker i agerandet och med baryton som verkar klara av allt från Wagner till italiensk buffaopera. Det ska bli intressant att se var han hamnar.

Det har nu gått 55 år sedan Ingrid Maria Rappe och kretsen kring henne startade Vadstena-Akademien. Många minnesvärda uppsättningar har det blivit genom åren och för många operastjärnor har karriären börjat där. Idag är det en institution att räkna med som förhoppningsvis väntar en ljus framtid.

Foto: Markus Gårder

ORPHEUS eller Die wunderbare Beständigkeit der Liebe

opera av Georg Philipp Telemann, baserad på Michel du Boullays libretto till operan Orphée av Louis Lully

Regi och koreografi: Clara Svärd

Scenografi och kostym: Marika Feinsilber

Mask och peruk: Anne-Charlotte Reinhold

Ljus: Anna Wemnert

Konsertmästare: Fredrik From

Medverkande: Kajsa Lindberg, Johanna Wallroth, Richard Lindström, Georg Källström, Mikael Horned, Monika Jägerova med flera

Premiär 19 juli 2019 i Bröllopssalen på Vadstena slott

Läcköoperan visar åter framfötterna

Fredrik af Klint, Maria Streijffert och Lars Arvidson som Basilio, Marcellina och Bartolo
Foto: Daniel Strandroth

Det blev ett förspel som skulle ha passat på en Bayreuthuppsättning av Flygande Holländaren: ett våldsamt åskväder med mängder av blixt och dunder, stormbyar och forsande ösregn. Men skyddstaket över inre borggården på Läckö slott klarade sig och efter en halvtimmes väntan på att ovädret skulle mattas av kunde dirigenten Simon Phipps lyfta taktpinnen och få igång orkester och sångare till något som visade sig växa till en av de mest förtjusande föreställningar av Mozarts Figaros Bröllop som jag varit med om.

Frida Engström som Susanna
Foto: Daniel Strandroth

Egentligen är det inget märkvärdigt med uppsättningen, ingen överföring till nutida problem, ingen tidsförflyttning, ingen överromantisering eller andra angrepp på musiken; spelplatsen begränsar möjligheterna till mer avancerad scenografi och kostymerna är enkla, välgjorda och känns tidstypiska (även om de objektivt sett inte är det).

Men helheten är utsökt: Mozarts kanske mest älskade opera i perfekt musikalisk dräkt; Simon Phipps höll sig strängt till klassicismen i både orkesterklang och tempo (som tur var spelade man med stålsträngade stråkinstrument, sensträngar hade nog fått problem med det blöta vädret) han hade lagom fart i föreställningen, sångarna fick allt det stöd och utrymme de behövde men publiken hindrades från alltför långa spontanapplåder.

Den speciella spelplatsen gör att regissören Anne Barslev huvudsakligen har fått inrikta sig på personregin. Även där blir resultatet mycket bra, karaktärerna är utmejslade men inte överdrivna och mycket trovärdiga. Kanske skulle hon ha accentuerat det revolutionära draget i Beaumarchais skådespel som ligger till grund för operan och låtit Figaro i Nils Gusténs gestalt få ännu mera kraft och låta Hannes Öbergs Greve Almaviva bli ännu mer bakslug översittare; men det är en smaksak.

Annie Fredriksson som Cherubin och Matilda Sterby som Grevinnan
Foto: Daniel Strandroth

Ensemblen är mycket högklassig i både sång och agerande. Lars Arvidson och Maria Streijffert som Bartolo och Marcellina bär på eoner av erfarenhet och kan med utmärkt resultat låta sina figurer få drag av commedia dell’arte, Frida Engströms Susanna är mycket välljudande och elegant mogen i utspelet och Hannes Öberg utnyttjar sin vackra baryton att få fram alla facetter hos Greve Almaviva.

Men det är tre sångare i början på karriären som måste framhållas extra: Annie Fredriksson som Cherubin med elegant, livlig mezzo och blixtrande agerande; Hilka Ylinärä som Barabarina med en rent ljuvlig sopran och sparsmakat utspel; samt den stora överraskningen Matilda Sterby som grevinnan. Premiären på Läckö var hennes egentliga debut och hon bjöd på en otroligt bra rolltolkning med klangrik nästan gränslös sopran och ett värdigt agerande med stor scenpersonlighet. Det skulle inte förvåna mig om hon kommer att rusa raka vägen mot höjderna.

Sommaroperorna på Läckö slott har genom åren bjudit på många minnesvärda uppsättningar, främst av sentida eller nyskrivna verk. När man nu har gett sig på en klassiker blir resultat minst lika perfekt. Det finns all anledning att börja jaga biljetter till nästa års uppsättning.

Frida Engström som Susanna, Lars Arvidson som Bartolo samt Maria Streijffert som Marcellina
Foto: Daniel Strandroth

 

FIGAROS BRÖLLOP

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte i översättning av Britt G Hallqvist

Dirigent: Simon Phipps

Regi: Anne Barslev

Scenografi och kostym: Anna Ardelius

Mask och peruk: Therésia Frisk

Medverkande: Nils Gustén, Frida Engström, Hannes Öberg, Matilda Sternby, Annie Fredriksen, Maria Streijffert, Lars Arvidson, Fredrik af Klint, Hilkka Ylinärä, Sami Yousri med flera

Konsertmästare: Per Drougge

Premiär på Läckö Slott den 14 juli 2019

 

Don Giovanni i nutiden

Tor Lind som en modern Don Giovanni
Foto: Håkan Röjder

Tiderna förändras. Nutidens verkliga katastrof är inte att bli nerdragen i helvetet utan att bli drabbad av drevet och uthängd i mer eller mindre sannfärdiga rubriker på kvällstidningarnas förstasidor och löpsedlar, helst med anknytning till det skambegrepp som är hetast för tillfället. Det är utgångspunkten i Skånska Operans uppsättning av Mozarts opera Don Giovanni som hade premiär på Bäckaskogs slott i lördags. Regissören Ola Hörling har hakat på det något nattståndna #metoo-begreppet och gjort huvudpersonen till en filmmogul med översittarmanér som fäller varenda kvinna han träffar på. Man kan undra om han träffat riktigt rätt där. Sexmissbrukare – säkerligen, men knappast översittare. Don Giovanni lyckas inte ens hunsa sin betjänt och frågan är om inte det mesta bara är munväder med alla de tvåtusen kvinnor han påstår sig ha lägrat; kvinnorna i operans handling lyckas han bevisligen inte komma någonstans med. Strunt samma, greppet är fyndigt och underhållande och ges en extra dimension i texterna i programbladet, utformade som riktigt löjliga veckotidningsintervjuer.

Jennie Lomm som Donna Anna och Martin Hultkvist som Don Ottavio – två stångare som kan nå längt
Foto: Håkan Röjder

Vid premiären i lördags spökade – som vanligt – nervositeten. Första akten gick enligt formulär 1A: i stort sett korrekt men delvis ganska stelt och spänt. Sångarna träffade tonen men klangen var matt på sina ställen och spelglädjen och operans magi lyste med sin frånvaro. Men så i andra akten lossnade det: Tor Linds Don Giovanni fick kraft, fart och spänst, en välsjungen skitstövel som man önskade allt ont. Lona Mohr Villadsen använde sin mörka sopran till att skapa en Donna Elvira med energi och utomordentlig scennärvaro och Albin Ahl fick fram en fräck och förtjusande Leporello. Nämnas bör också Martin Hultkvist som med bärig, klangrik tenor och grötmyndigt utspel snidade ett bra porträtt av Don Ottavio, en av operalitteraturens värsta fåntrattar och Jennie Lomm som sjöng Donna Anna med en sopran som rätt vårdad kan föra henne långt mot höjderna.

I många av Skånska Operans uppsättningar har pianokvintetten känts för liten för att klara orkestersatsen. Men med Mozart fungerar det, det kammarmusikaliska ackompanjemanget snarast förstärker helhetsintrycket.

Nu ska operan turnera runt ett antal skånska slott och även Ystads teater och Palladium i Malmö.

Om jag ska tro mina sparade datafiler så var det 2002, för 17 år sedan, som jag första gången såg en föreställning av Skånska Operan. Även då var det Mozart, Cosi fan tutte, och premiär på Bäckaskogs slott. Och grunderna i det koncept som Åsa Jensen och Ola Hörling hade fastnat för då, har de hållit fast vid: arenateater, talade repliker i stället för recitativ, minimal scenografi, en pianokvintett som ackompanjemang och unga sångare på väg uppåt. Varje år har man turnerat i Skåne med en del avstickare till norröna områden, varje år har publiken kommit; det har varit många toppar och en del mer slätstruket men allt präglat av kärlek till och respekt för operan som konstform.

Och nu tvingas de två eldsjälarna att gå och bita på naglarna i ovisshet om de statliga och regionala myndigheterna ytterligare ska snåla in på bidragen och därmed svälta Skånska Operan till döds samtidigt som man pumpar in pengar i ett antal helidiotiska projekt. Det känns minst sagt för djävligt.

Lona Mohr Villadsen som Donna Elvira i famnen på Leporello – Albin Ahl.
Foto: Håkan Röjder

DON GIOVANNI

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte; översättning av Christian Fürst Myrup i bearbetning av Ola Hörling

Regi: Ola Hörling

Musikalisk ledning: Rebecka Elsgard

Scenografi: Leif Persson

Ljus: Ludvig Uppman

Kostym: Fredrika Lilius

Medverkande: Tor Lind, Lona Mohr Villadsen, Albin Ahl, Jennie Lomm, Martin Hultkvist, Emma Johansson, Joris Grouwels, Roodney Nilsson, Matilda Nordberg, Molly Selander

Orkesterensemble: Rebecka Elsgard, Saana Kähkönen, Clara Bjerhag, Sebastian Flögel, Henning Fredriksen

Premiär på Bäckaskogs slott 6 juli

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 8 juli 2019

Magplask i Ystad

Foto: Andreas Paulsson

Sedan flera år har Kammaropera Syds sommaruppsättningar på Ystads teater varit något att se fram emot. Musikaliskt njutbara med mestadels utmärkta solistprestationer, en fröjd för ögat med kul scenografi, effektivt ljus och snygga kostymer Och med Rickard Söderberg och Laine Quist som ankare, han perfekt som sångare men en aning tjatig som aktivist, hon en comedienne med stor pipa och enastående utstrålning. Framför allt har produktionerna varit extremt välgjorda vilket gjort att man kunde överse med prutt- och kalsonghumor och välmenande men till intet förpliktande propaganda.

Men i år brast det. Perfektionen lyste i stora delar med sin frånvaro. Den sammanbindande intrigen är matt och meningslös, personregin så gott som obefintlig och timingen svag. Trots allt liv och rörelse på scenen känns det tyvärr stundtals segt, mycket segt. Rickard Söderberg försöker i sina texter att svepa över åtskilliga av dagens allvarliga samhällsfrågor: intolerans mot HBTQ-personer, miljöhot, religiös intolerans, den allmänna girigheten. Men i mångt och mycket slår han in öppna dörrar och svaren blir snälla allmängiltiga floskler. Dessutom missar han det verkligt stora problemet: den svenska intoleransen, nästan hatet, mot individer som ifrågasätter den av majoriteten godkända sanningen.

Ensemblen är stor, över 30 artister i en intressant blandning med flera etablerade stjärnor, flera med eoner av erfarenhet och många på väg uppåt. Men regin förvaltar inte denna guldgruva. Samordningen saknas och det som kunde ha blivit en lysande elegant exposé av operettpärlor blir i stora stycken ett springande fram och tillbaka med ogenomtänkta placeringar på scenen där var och en verkar tänka mer på sin egen fördel till nackdel för samspelet och helheten.

Dirigenten Jonas Samuelsson gör ett mycket berömvärt arbete framför den välspelande lilla orkestern och håller ett bra lagom friskt tempo i föreställningen, Men mot bristerna i sånginstuderingen står han sig slätt. Det blir mycket skrikande och ställvis riktigt störande obalanser mellan sångare och orkester.

Det blev mycket negativt på en gång. Finns det inga glädjeämnen? Jo, absolut. Laine Quist är – som vanligt – i toppform med klangfull sopran och stor elegans i agerandet. Susanne Resmark är en mezzo med världsrykte och hon sätter inte sitt ljus under ena skäppo även om regissören verkar göra allt för att förminska henne, Carl Ackerfeldt fortsätter sin vandring mot toppen. Och Sven Melander är en riktig hejare på att spela Sven Melander och plockar fram flera typer ur sitt erfarenhetsgalleri.

Sceniskt är väl svandunsbaletten, eller vad man nu ska kalla den, den som bäst sätter sig i minnet.

Rickard Söderberg är som vanligt en behållning även om man som vanligt vill höra honom sjunga mer och predika mindre.

Men som helhet: Årets uppsättning blev ett magplask för Kammaropera Syd. Kanske borde man hålla fast vid det gamla konceptet att hitta en operett, bearbeta den hårt men ändå behålla grunden och sedan jobba intensivt med helhetsintrycket?

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 1 juli 2019

EN NUNNA FÖR MYCKET
Text och manus: Rickard Söderberg till musik av Franz Lehár i orkesterarrangemang av Nils-Petter Ankarblom
Dirigent: Jonas Samuelsson
Regi: Melker Sörensen och Rickard Söderberg
Ljus: Sara Anderson
Kostym: Ann Walton och Linda Ernemar
Mask och peruk: Freja Täck
Medverkande: Rickard Söderberg, Laine Quist, Torbjörn Lillieqvist, Sven Melander, Susanne Resmark, Matilda Paulsson, Marianne Mörck, Lotte Ohlander, Carl Ackerfeldt och många, många fler
Produktion: Kammaropera Syd

Premiär på Ystads teater 28 juni 2019

En Alcina i världsklass

Cecilia Bartoli © SF Matthias Horn

 

ALCINA

opera av Georg Friedrich Händel med libretto av okänd författare efter ”Orlando Furioso” av Ludvico Ariosto

Musikalisk ledning: Gianluca Capuano

Regi: Damiano Michilietto

Scenografi: Paolo Fantin

Kostym: Agostino Cavalca

Ljus: Alessandro Carletti

Video: rocafilm

Koreografi: Thomas Wilhelm

Dramatugi: Christian Arseni

Medverkande: Cecilia Bartoli, Philippe Jaroussky, Sandrine Piau, Kristina Hammarström, Christoph Strhel, Alastair Miles, Sheen Park med flera

Les Musiciens du Prince-Monaco; Bachchor Leipzig

Dansare, statister

Salzburger Festspiele Pfingsten 2019; Haus für Mozart

Sandrine Piau som Morgana och Philippe Jaroussky som Ruggiero.
© SF Matthias Horn

En minst sagt rörig intrig hämtad från ett diktverk från renässansen, tonsatt på tidigt 1700-tal till en opera som föll i glömska efter ett par år och inte kom ur malpåsen förrän tvåhundra år senare, kan det ha något intresse för 2000-talets människor? Kanske musikhistoriskt eftersom det var Georg Friedrich Händel, en av musikhistoriens giganter, som stod för komponerandet och verket innehöll en paradroll för en dåtidens kändisar, kastratsångaren Carlo Broschi med artistnamnet Farinelli, men dramatiskt och idémässigt?

Efter tre akter – nästan fyra timmar – kom slutackordet och vi lämnade Haus für Mozart uppfyllda av en stor musikalisk upplevelse men också med lärdomen att samvetslösa despoter med förryckt känsloliv är en evig företeelse. Renässanseposets häxa Alcina som förvandlade sina älskare till sten har efterföljare ända in i vår tid och förmodligen i all tid framöver men det går att bryta deras makt.

Regissören Damiano Michilietto och scenografen Paolo Fantin har arbetat med en modell starkt influerad av psykoanalysen, både Freuds sexualsymboler och Jungs arketyper, förstärkta av spektakulärt ljus och videoprojektioner; mer förklarande än fördömande.

Men det sceniska var trots allt extra grädde på moset; vad vi hade kommit för var att få en fullödig musikalisk upplevelse. Och det fick vi – långt över våra höga förväntningar.

Sheen Park som den lille Oberto tillsammans med två dansare
© SF Matthias Horn

Pingstfestspelen i Salzburg har blivit en angelägenhet för Cecilia Bartoli. Hon är spelens konstnärliga ledare, hon är initiativtagare till orkesterensemblen Les Musiciens du Prince-Monaco, hon var solist vid flera av konserterna och sjöng titelrollen här i Alcina. Sångligt har hon några konkurrenter bland världens mest utsökta mezzosopraner men räknar man in inlevelse och scenpersonlighet är hon rent enastående. Hennes koloratur kritiserades i början av hennes karriär för att vara för luftig men med tiden har hon arbetat upp både snabbhet och täthet och fått fram ett omfång på över tre oktaver vilket gör att hon kan växla mellan höga och låga lägen utan att förlora klang och kärna i rösten. Hennes utspel är mycket tydligt men modest, det är stämman som står för dramatiken. Under årens lopp har jag haft möjlighet att se hundratals operaföreställningar men jag vill påstå att jag aldrig har sett bättre rollprestation.

Dansarna – de förstenade männen
© SF Matthias Horn

Även den övriga ensemblen svarade för absoluta topprestationer: countertenoren Philippe Jaroussky var magnifik i kraft och klarhet som Ruggiero, svenska Kristina Hammarström hade allt man kunde önska av rollen som Bradamante, stolt resning i agerandet och perfekt klang i mezzon; Sandrine Piau sjöng en Morgana med ljuvlig sopran och markant erotisk touch i aktionen, Alastair Miles tunga bas gav en tydlig profil åt Melisso. Och så Sheen Park från Wiener Sängerknaben, en mer bedårande och välsjungen Oberto kan man inte tänka sig.

Les Musicien du Prince-Monaco och dirigenten Gianluca Capuano stod för en orkestersats som också var extraordinär. Sensträngat naturligtvis, tät i klangen och med mildrat continuo, som det ska vara i senbarock.

Det blev mycket lovord det här men för en gångs skull känns det rätt att slösa med superlativerna. Och det är svårt att få fatt i biljetter och inte alldeles gratis att ta sig till Salzburg. Men för en operanörd är det förmodligen samma upplevelse som för en sportintresserad att se en VM- eller OS-final. Någon gång ibland måste man få uppleva det bästa.

Phippe Jaroussky – Ruggiero – och Kristina Hammarström – Bradamante
© SF Matthias Horn

 

 

 

Utsökt uppsättning av modern klassiker

Foto: Camilla Winther

Ett fiskben i nationens hals” var ett av de omdömen som fälldes om president Richard Nixons resa i februari 1972 till Kina för att träffa Mao Zedong. Besöket väckte känslor och mängder av åsikter inte bara bland världens ledare utan även bland vanligt folk – att den närmast rabiate antikommunisten Nixon tog initiativ till samtal med det röda blockets frontalfigur. Denna händelse inspirerade poeten Alice Goodman att skriva ett operalibretto som kom att tonsättas av John Adams och 1987 hade operan Nixon in China på Houston Grand Opera. I söndags var det Danmarkspremiär för verket på Operaen i Köpenhamn.

Arnold Bezuyen som Mao Zedong och David Kempster som Chou En-Lai
Fofo: Camilla Winther

Nixon in China är inte en politisk opera. Alice Goodman beskriver den som en ”heroisk opera” som visar hur moderna myter uppstår. För en europé är den mycket amerikansk med amerikansk humor och den typiska amerikanska epiken, med musik från den amerikanska traditionen: jazz, spiritual och gospel och med klar influens från amerikansk musikal- och filmmusik. Visst är musiken i grunden minimalistisk med de karaktäristiska upprepningarna men den vidgas till impressionism och klassisk opera både i stämföringen och arkitekturen.

Verket tar mycket liten hänsyn till mötets storpolitiska betydelse. Det fokuserar mer på mötet mellan de två vitt skilda kulturerna och levnadssätten. Ett exempel på detta är Nixons entréaria (vid ankomsten till flygplatsen i Kina), där tonsättaren leker med den minimalistiska musikens möjligheter. Maos hustru, som bar ansvaret för det våldsamma ödeläggandet av den gamla kinesiska kulturen, framställs som en europeisk operadiva. Den kinesiska revolutionsbaletten blir trots det otäcka temat kitschig Hollywoodperformance medan Pat Nixons stora aria är en hyllning till det typiska ”good old America”-hemmet.

Sofie Sofie Elkjær Jensen som Chiang Chin
Foto: Camilla Winther

Uppsättningen i Köpenhamn är rent magnifik. Regissören John Fulljames håller en oerhört hög intensitet i föreställningen och stöttas fullt ut av dirigenten Alexander Vedernikov som låter Det Kongelige Kapel att excellera i täta rytmer och klangkomplex. Och solistprestationerna är lysande rakt över.

Johan Reuter som Richard Nixon
Foto: Camilla Winther

Johan Reuter sjunger Nixon med mäktig baryton och bra action, inklusive en illusorisk gestik, Sarah Tynan är rent ljuvlig som Pat Nixon med sin välmodulerade sopran och Arnold Bezuyens aggressiva tenor ger skarp profil åt ordförande Mao. Och så Sofie Elkjær Jensen som Chiang Ching, Maos hustru: en äkta soprandiva i sång och utspel, förfulad in absurdum och utspökad i hemska revolutionskläder och David Kempster som gör en välsjungen och genomsympatisk Chou-En Lai.

Efter urpremiären i Houston spådde många kritiker att Nixon in China skulle bli en dagslända. Men den visade sig att hålla, sattes upp på flera ställen och idag erkänns den som en av de stora nutida operorna. Uppsättningen i Köpenhamn tar verkligen vara på alla dess kvaliteter; en resa över Sundet är absolut att rekommendera.

Reovolutionsbaletten
Fofo: Camilla Winther

 

Luther – en intolerant gaphals

Foto: Jonas Persson

Världshistorien vimlar av fanatiker; envisa män – och kvinnor – som håller fast vid en idé och är beredda att göra allt för att sprida den. Får de möjlighet utvecklas de ofta till despoter som gärna offrar andras egendomar och liv med hänvisning till denna idé oavsett om den är politisk eller religiös. Men borstar man bort allt ideologiskt svammel kommer man så gott som alltid fram till de tre grundläggande drifterna: girighet, brunst och maktbegär.

1500-talets store reformator Martin Luther var en av dessa fanatiker. Nu har hans liv och gärning blivit till en opera av tonsättaren Bo Holten och librettisten Eva Sommestad Holten. I lördags var det urpremiär på Malmö Opera av Schlagt sie tot!

I Lucas Cranachs ateljé. Dietrich Henschel som Martin Luther, Inger Dam-Jenson som Barbara Cranach och Reinhard Hagen som Lucas Cranach.
Foto: Jonas Persson

Det är ingen smickrande bild som målas upp men den kommer nog nära den historiska verkligheten: en vresig, halsstarrig typ som närmast ser ner på sina medmänniskor, oförmögen att diskutera och kompromissa, oförsonlig mot sina meningsmotståndare. Även om han förses med vissa libertinska drag blir det inte en individ man vill dela en glad afton med. Förtjänstfullt är också hur operan skildrar hans utveckling: med åren blir han alltmer rigid. Parallellen till sentida och nutida despoter är ofrånkomlig.

Uppsättningen är storartad: Scenografin är rent vacker in i minsta detalj, kostymerna om än inte tidstrogna så dock genomtänkta och illusoriska och ljus och projektioner effektiva och smakfulla. Regin är nära nog perfekt, från masscenernas myller över de detaljrika tablåerna fram till det enskilda agerandet. Den råa brutaliteten finns där men framhävs inte och de religiösa accenterna tillför en extra dimension: exempelvis skildras Luthers sammanbrott som en pietà. Som åskådare rycks man med i skeendet, det blir både trovärdigt och tankeväckande. Men vägen dit blir lång, det blir en bit in i andra akten som man begriper meningen med den detaljerade men ställvis ack så enahanda förstaakten.

Dietrich Henschel och Emma Lyrén som Martin Luther och hans Käthe.
Foto: Jonas Persson

Bo Holtens musik följer samma mönster. Han har tagit stora intryck av Luthers eget komponerande, gregoriansk musik omvandlad till psalmer för menigheten. Den är tonal, lättlyssnad och lättförståelig. Men precis som handlingen är den i första akten ganska monoton och fri från kontraster för att i andra akten blomma upp och bli snudd på genial.

Sångarnas prestationer är överlag mycket goda. Dietrich Henschel gör Luther med kraftigt utspel och imponerande basbaryton, Thomas Volle svarar för fin gestaltning av Philip Melanchthon och Stefan Dahlberg firar triumfer både som Zwingli och Erasmus Rotterdamus. Men trots allt är det operans två kvinnliga solister, Inger Dam-Jensen som Barbara Cranach och Emma Lyrén som Katharina von Bora som svarar för de mest minnesvärda sånginsatserna och dessutom mycket bra agerande.

Operakören och barnkören måste också ges högsta betyg liksom den klangtäta orkestern. Och dirigenten Patrik Ringborg plockar fram musikens alla förtjänster och håller föreställningen i ett fast måttfullt tempo.

Som helhet: Schlagt sie tot! med all sin konstnärlighet ger en bra skildring av en dramatisk tid av Europas historia men kan också ses som en varningsflagg för nutida despoter och extremrörelser, både politiska och religiösa. För något har vi att lära av historien: Det är de intoleranta gaphalsarna som ställer till det, inte de som vill diskutera och analysera.

Foto: Jonas Persson

 

SCHLAGT SIE TOT!

opera av Bo Holten med libretto av Eva Sommestad Holten

Dirigent: Patrik Ringborg

Regi: Peter Oskarsson

Scenografi och kostym: Peter Holm

Ljus: Per Sundin

Koreografi: Frauke: Caroline Lindblad

Medverkande: Dietrich Henschel, Thomas Volle, Jacob Högström, Reinhard Hagen, Inger Dam-Jensen, Bengt Krantz, Conny Thimander, Stefan Dahlberg, Magnus Loftsson, Emma Lyrén

 

Malmö Operaorkester, Malmö Operakör, Malmö operas barnkör, figuranter

Urpremiär på Malmö Opera 11 maj 2019

Mer aktuell än någonsin

Maria Pia Piscitelli som Toca, Niels Jørgen Riis som Cavaradossi och David Kempster som Scarpia.
Foto: Miklos Szabo

Det är fem år sedan som Peter Langdals uppsättning av Giacomo Puccinis Tosca hade premiär på Operaen i Köpenhamn och nu är det dags att plocka fram den ur malpåsen. Då var den fräsch och nyskapande men faktiskt känns den än mer aktuell och engagerande i dag i skuggan av #metoo och en ökande diskussion kring den allmänna manliga svinaktigheten. (Även om också de värsta av dagens fähundar framstår som bleka amatörer i jämförelse med polismästare Scarpia.)

Karin Betz utsökta scenografi fascinerar fortfarande, liksom Jesper Kongshaugs otroligt avancerade ljusdesign. Men det som framför allt ger uppsättningen dess kvalitetsstämpel är Peter Langdals förmåga att förvandla de tre huvudgestalerna från pjäser i ett blodigt triangeldrama till människor av kött och blod med alla sina blandade irrationella känslor. Och Anne Fugl håller stenhårt fast vid det konceptet i nyuppsättningen.

Musikaliskt blir intrycket litet mer blandat. De två gosskörerna och Operakoret är nästintill perfekta i klang och uttrycksfullhet men dirigenten Jun Märki låter orkestern ställvis vara bombastisk och onyanserad. Visserligen excellerar Puccini i dramatiska klangmassor men det behöver inte betyda att man släpper alla bromsar.

De tre huvudrollerna är rena drömmen för sångare som vill och kan exponera sin skicklighet. Och här kan man verkligen njuta av prestationer i den absolut högsta klassen. Den italienska sopranen Maria Pia Piscitelli gör en Tosca som, efter en något matt inledning, blommar ut i en tolkning som har allt man kan begära: klar och mycket klangrik röst även i de högsta höjderna, intensiv i utspelet och med markant scenisk utstrålning. Hon matchas perfekt av Niels Jørgen Riis Cavaradossi – jag har aldrig hört honom bättre än så här. Och David Kempster gestaltar med mäktig baryton en Scarpia som är så vidrig att man bara ryser.

Återuppsättningar kan ibland upplevas som en form av idisslande. Men här har Det Kongelige åstadkommit något som förtjänar fulla hus ända fram till sista speldagen.

Maria Pia Piscitelli och Niels Jørgen Riis
Foto: Miklos Szabo

TOSCA

opera av Giacomo Puccini med libretto av Luigi Illica och Giuseppe Giacosa efter Victorien Sardous drama

Inscenering: Peter Langdal; regi vid repremiären: Anne Fugl

Dirigent: Jun Märki

Scenografi och kostym: Karin Betz

Ljus: Jesper Kongshaug

Medverkande: Maria Pia Piscitelli, Niels Jørgen Riis, David Kempster, Kyungil Ko, Sten Byriel, Jens Christian Tvilum med flera; statister

Københavns Drengekor, Det Danske Drengekor, Det Kongelige Operakor

Det Kongelige Kapel

Repremiär 30 mars 2019

 

Dansk nationalopera med strålande solister

Sine Bundgaard och Peter Lodahl.
Foto: Miklos Szabo

DROT OG MARSK

opera av Peter Heise med libretto av Christian Richardt

Dirigent: Michael Schønwandt

Regi: Kasper Holten och Amy Lane

Scenografi: Philipp Fürhofer

Kostym: Anja Vang Kragh

Ljus: Jesper Kongshaug

Koreografi: Jo Meredith

Medverkande: Peter Lodahl, Johan Reuter, Sine Bundgaard, Gert Henning-Jensen, Sofie Elkjær Jensen, Morten Staugaard med flera; statister

Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor

Premiär på Operaen i Köpenhamn 23 mars 2019; sedd föreställning 28 mars

Michael Schønwandt lyfter Det Kongelige Kapel och Det Kongelige Operakor till rent elyseiska höjder i klangskönhet och precision, samtliga solistprestationer är av absolut högsta klass både i sång och agerande, scenografin ställvis vacker, ställvis förbryllande, intrigen klassisk med en verklig fähund som överlistas, övermannas och slutligen slås ihjäl av ett antal ädla människor. Ändå blir man kallsinnig eller till och med lätt irriterad på Kasper Holtens och Amy Lanes uppsättning av Drot og Marsk på Det Kongelige. Inte är det regissörernas fel, de har nog presterat sitt yttersta för att få liv i det som kallas för Danmarks nationalopera. Nej, orsaken är verket i sig och dess kvaliteter eller rättare sagt brist på kvaliteter. Musiken är blek, i vissa passager rent enfaldig 1800-talsromantik med enkla melodislingor, marschsnuttar och en slösande mängd mollackord. Visserligen lyfter den i några av ariorna och duetterna med lyster av folkmusik men som helhet känns den likgiltig.

Sine Bundgaard och Johan Reuter.
Foto: Miklos Szabo

Sak samma med librettot. Det bygger en spännande – och avgörande – händelse i Danmarks historia, mordet på Erik Klipping i Finderup 1286. Librettisten lägger fram sin version av varför kung Erik dödades och av vem. Men det finns flera versioner och ingen har visats sig vara sannare än en annan. Och librettot lider av samma 1800-talssvulstigheter som partituret.

Ovanstående utläggning har emellertid en mycket stor brist. Den härrör inte från en dansk. Även om jag har danskt påbrå (min farmor var från Danmark) så har jag för dålig vetskap om och känsla för det specifikt danska, de danska sång- musik- och berättartraditionerna. För tydligen är det där storheten finns i Drot og Marsk, det är en opera, sjungen på danska, som skildrar det Danmark som var och som på något sätt berör det Danmark som är. Dessutom en opera som sätts upp om och om igen, inte bara på nationalscenen. Då ska en utlänning inte komma med synpunkter på konstnärlighet och dylikt.

Ändå måste jag få ha vissa åsikter om uppsättningen. Scenografin fick mig verkligen att höja på ögonbrynen: brutala östtyska betongkolosser som i sitt inre bar på stycken av det ljuvaste kulissmåleri; vad skulle det symbolisera? Och kostymerna som var en osammanhängande uppvisning i nästan ett årtusendes mode; varför?

Kanske borde man städa bort oväsentligheterna och låta minnet bara bevara Sine Bundgaards fantastiska gestaltning av Fru Ingeborg, Gert Henning-Jensens välljudande Rane, Sofie Elkjær Jensens ljuvliga Aase, Peter Lodahls fina tenor som Kong Erik, Johan Reuters magnifika Marsk Stig och alla de andra storartade solistprestationerna. Samt Michael Schønwandts magi med orkester och kör.