Verkstan ännu på topp

Scenografin är mycket skicklig. Man nästan känner doften av kalla kriget.
Foto: Jonas Persson

En gång i tiden var det tätt med uppsättningar på Verkstan på Malmö Opera. Nu får man vänta lite längre men när det väl kommer är det samma skyhöga kvalitet som det varit i mer än 20 år. Uppsättningen av Bohuslav Martinus kammaropera Komedi på en bro som hade premiär i lördags blir ytterligare en av de föreställningar där Verkstans konstnärliga ledare Maria Sundqvist visar att det går att skapa stor opera med små medel i en föreställning som etsar sig fast i minnet. De medverkandes prestationer är högklassiga både musikaliskt och sceniskt, scenografi och kostymer enkla men mycket välgjorda, ljus och effekter suggestiva och ämnet – individens vanmakt inför krig och byråkrati – högaktuellt även om det var drygt 80 år sedan som Martinu skrev sin opera och ungefär 200 år sedan Václav Klicpera gav ut den pjäs som operan bygger på.

Maria Sundqvist har flyttat handlingen till det kalla krigets tid, ett obestämt 1950-tal i en stad i det delade Europa. För den som både upplevt komplicerade och tidsödande gränspassager i verkligheten och förläst sig på Le Carrés spionromaner blir det ett verkligt déjà-vu med de spelande strålkastarna, signalljusen, bommarna och de opersonliga snäsiga vaktposterna. Och med hjälp av den genomtänkta personregin förmedlar de medverkande känslan inför den oresonliga obegripliga byråkratin. Som åskådare lever man med i frustrationen och Martinus musik med sin blandning av folkmusik, impressionism och neoklassicism förstärker stämningarna, både den obevekliga vanmakten och gestalternas känslomässiga saltomortaler. Det är opera när den är som bäst; en perfekt symbios mellan musik och dramatik.

Helena Magnusson som spionen Popelka.
Foto: Jonas Persson

Men uppsättningen väcker också tankar som all annan god konst. Frågan blir hur man som tänkande August ska fläta vidare på sin egen halmkrona: är operan en allegori över individens instängdhet i överhetens snärjande garn, eller ett bevis på att vi människor bygger murar bara för murarnas egen skull, eller helt enkelt bara en lovsång till friheten?

Murens fall löste inte alla Europas problem. Och nu höjs många röster för nya murar i Europa och i Amerika satsar Donald Trump stort på en mur mot Mexiko. Kinesiska muren känner vi alla till, liksom Hadrianus mur mellan England och Skottland. Bygger man en mur som maktdemonstration eller som ett uttryck av rädsla? Den här lilla enaktsoperan, från början skriven för radio, framkallar fler frågor än den ger lösningar. Men den kan kanske väcka ett intresse för Martinus övriga musik, han har över 400 verk på sin opuslista, däribland mer än femton operor.

Dessutom: kan man tolka Maria Sundqvists förord i programbladet att Verkstan kommer med fler kammaroperor om århundradets händelser? Det blir i så fall något att se fram emot.

Ensemblen med Klarinett – Blagoj Lamnjov, Hedda Heiskanen och Johanna Hydén Lander fångar skickligt Martinus tonspråk. Kapellmästaren/slagverkaren Lars Ljungberg saknas på bilden.
Foto: Jonas Persson

KOMEDI PÅ EN BRO

Opera av Bohuslav Martinu med libretto av tonsättaren efter en pjäs av Václav Kliment Klicpera

Regi, bearbetning och översättning: Maria Sundqvist

Musikarrangemang och kapellmästare: Lars Ljungberg

Dramaturg: Sofia Westerlund

Scenografi: Paula Sjöblom

Kostym: Leif Persson

Ljus: Johanna Svensson

Medverkande: Helena Magnusson, Nils Gustén, Sebastian Durán, Maria Sanner, Ola Simonsson, Marcus Thernström Florin, Mattias Thernström Florin; musiker: Hedda Heiskanen, Johanna Hydén Lander, Blajgoj Lamnjov

Premiär på Verkstan, Malmö Opera 23 mars 2019

Operaakademiet åter i barocken

POPPEAS KRÖNING

(L’incoranazione di Poppea)

opera av Claudio Monteverdi med libretto av Giovanni Francesco Busenello

Regi: Ebbe Knudsen

Musikalisk ledning: Māris Kupčs

Kostym: Bo Høgh Hansen

Medverkande: Mia Bergström, Margaux de Valensart, Kari Dahl Nielsen, Magnus Ingemund Kjelstad, Joel Kyhle, Cassandra Lemoine, Johan Ohlsson, Fredrik Bjellsäter, Henrike Henken, Renate Ekerhovd, Gerald Geerink, Tomi Punkeri (samtliga elever vid Operaakademiet)

Collegium Musicum, Riga

Takkelloftet, Operaen i Köpenhamn 18 mars 2019

 

Claudio Monteverdi

Claudio Monteverdi kallas ”operans fader”. Det finns ett par andra kompositörer som även de förtjänar den benämningen, Francisco Cavalli och Antonio Cesti men obestridligen är Monteverdis ”La Favola d’Orfeo”, uppförd för första gången 1607, den tidigaste opera som finns i den nutida repertoaren. Monteverdi skrev flera operor efter Orfeo och i sin sista opera L’incoranazione di Poppea, skriven 1642, då han var 75 år, satte han nya milstolpar i operahistorien. Den kan sägas vara den första ”moderna” operan, där dramatiken är ett bärande element; den har också blivit omnämnd som den mest erotiska operan någonsin och musikaliskt är den fylld med höjdpunkter.

Poppeas kröning har blivit något av en favorit för danska Operaakademiet – det är tredje gången under en tioårsperiod som den är examensuppsättning för sistaårseleverna. Den här gången är det Ebbe Knudsen, ledare för dramatikutbildningen vid Operaakademiet som står för uppsättningen.

Ebbe Knudsen placerar uppsättningen i commedia dell’ arte-traditionen. Men inte i de klassiska versionen utan i en utveckling som närmar sig cirkusclownerier och slapstick. Greppet är förståeligt och det bidrar onekligen till att öka verkets tillgänglighet. Men det medför också att den sensuella spänningen plockas ner till något som mer liknar marknadsteater (ett intryck som också förstärks av de medvetet usla kostymerna), den eleganta antydningen blir en dålig fräckis.

Det brukar vara intressant vid Operaakademiets uppsättningar att försöka hitta framtidens stjärnor. I år kändes det svårare än någonsin. Två sångare, den norska mezzon Kari Dahl Nielsen och den belgiska sopranen Margaux de Valensart har engagerats i den fasta ensemblen vid Det Kongelige från och med nästa spelår. Båda svarade för mycket gedigna insatser i Poppeas kroning men det var inte dem jag fastnade för. Skulle jag få plocka tre namn så är det sopranen Cassandra Lemoine, tenoren Johan Olsson och tenoren Fredrik Bjellsäter. De hade samtliga den där vinnande kombinationen av välljudande stämma, skickligt agerande och scenisk utstrålning.

Collegium Musicum Riga svarade för orkesterstämman. Klangmässigt korrekt och även i övrigt felfritt men ack så lite kraft, färg och engagemang.

Fullträff för Malmö Opera

Spinnkören – en upplevele för både öga och öra.
Foto; Jonas Persson

Musikaliskt av högsta klass med storartade prestationer av solister, kör och orkester, vacker och genomarbetad scenografi, välgjorda kostymer och genomtänkt ljussättning. Därtill en stark dramatisk helhet och nästintill perfekt personregi. Lotte de Beers uppsättning av Wagners Den flygande holländaren på Malmö Opera är bland det bästa som visats där på flera år; det är ingen överdrift att använda ordet succé.

Den flygande holländaren anses vara Wagners första mogna verk, det första där man anar vad som sedan skulle komma: ledmotiven, den starka samverkan mellan kör, orkester och solister, de avancerade klangbilderna. Men operan är inget ”Gesamtkunstwerk”, det som senare skulle bli hans ledstjärna. Utifrån sett är det ett typexempel av den klassiska 1800-talsoperan, ”tysk” i den måten att den utvecklar en legend, annars ”italiensk” i uppbyggnaden med uvertyr, arior och ensembler, sammanfogade av recitativ.

Lotte de Beer och det övriga produktionsteamet försöker inte flytta verket till en hektisk nutid utan låter det vila i en Carl Larsson-idyll där man under den ljusa ytan anar mörka hårda maktstrukturer och tvingande puritanism. Senta känner denna kvävande makt men hon framställs inte som ett offer, hon vägrar att underkasta sig den och väljer själv sitt öde. Det blir ingen modern #metoo-tolkning utan en linje direkt från Richard Wagner, en linje som han i senare verk kom att dra ut till porträtt av många starka kvinnor. Det verkliga offret är Holländaren, en man som dömts till evig fördömelse för att han råkat välja fel samarbetspartner, även det helt i linje med Wagners intentioner. Och bifigurerna får också en genuint wagnersk framställning av de typer han föraktade: Daland, den girige krämaren och Erik, den vanliga hyggliga människan som totalt tappar fattningen när något går honom emot.

Duetten mellan Senta och Holländaren – en höjdpunkt. Cornelia Beskow och Josef Wagner bjuder på stor operakonst.
Foto :Jonas Persson

Även dirigenten Steven Sloane lägger sig nära Wagners original. Han håller ett ganska friskt tempo, kraftig och distinkt klang i orkestern utan försök att extra bombasmer eller fira orgier i skildringar av det upprörda havet. Han dränker inte sångarna utan ger dem perfekt stöd och han aktar inte rov för att visa operans italienska accenter med markerad tretakt och skimrande ackord, Körens prestationer är mycket, mycket bra både i klang och action. Spinnkören fick en rent vidunderlig medryckande spänst och Styrmanskören både bondsk glädje och ödesmättad tyngd.

Solisterna är överlag imponerande. Cornelia Beskow gör en Senta med starkt dramatiskt utspel, både ungflicksljuv och moget kvinnlig. Hennes sopran är klar och klangrik men ännu ganska ung, antagligen kommer den att utvecklas till något riktigt stort, man märkte potentialen i hennes stora aria. Men Senta är en ung flicka och rösten passar mer än perfekt för rollen.

Josef Wagner gör en magnifik tolkning av Holländaren. Utspelet är avmätt, dramatiken kommer från strupen. I arian i början växer den till en rent sakral klang, det är svårt att tänka sig att den kan göras bättre. Och duetten mellan honom och Senta var en uppvisning i stor operakonst.

Nikolay Didenko låter sin välljudande bas flöda i rollen som Daland liksom Timothy Fallons tenor som Styrmannen. Zoltán Nyári sjunger Eriks roll fullt acceptabelt men var lite vär fyrkantig i agerandet. Och varför i hela fridens namn hade man trätt på honom en prästkrage? Figuren är väl jägare och det finns inget som säger att han ska stoltsera som en kyrkans man.

Men som helhet: Malmö Opera visar upp ett storverk. Det är bara att gratulera.

Erik och Senta – Zoltán Nyári och Cornelia Beskow.
Foto: Jonas Persson

DEN FLYGANDE HOLLÄNDAREN

opera av Richard Wagner

Regi: Lotte de Beer

Dirigent: Steven Sloane

Scenografi och kostym: Christof Hetzer

Ljus: Jean Kalman

Dramaturg: Peter de Nuyl

Koreografi: Katarina Sörenson Palm

Medverkande: Josef Wagner, Cornelia Beskow, Nikolay Didenko, Zoltán Nyári, Karin Lovelius, Timothy Fallon med flera

Malmö Operakör, Malmö Operaorkester

Premiär 2 februari 2019 på Malmö Opera

Félicitations pour l’étoile, Richard Rocle!

Angèle Faure och Richard Rocle

Richard Rocle och Angèle Faure med restaurangen Auberge de Monfleury i S:t Germain i franska Ardèche har belönats med en stjärna i nästa upplaga av Guide Michelin som kommer ut om några dagar. Det är en mycket välförtjänt för år av hårt arbete med ständig utveckling och förbättring.

Jag träffade Richard och Angèle 2011. De hade då drivit restaurangen i sex år och Richard hade långt tidigare utformat de principer som hela tiden kommit att prägla hans kokkonst. Jag saxar lite ur den artikel jag skrev då:

”Lite av det traditionella franska köket, lite natur, den ardèchiska terroiren naturligtvis, minnen från olika håll, en lust av att dela med sig och – mängder av passion.

Jag inspireras av resor, möten med andra människor från när och fjärran, med skickliga kockar och andra som njuter av ett gott kök, av vackra saker, av böcker och allt annat som som kan fullända livet.”

Det låter ju passionerat men det är en mild västanfläkt mot hans engagemang när han berättar om sitt kök:

Kalvbräss, bönor och en bisque på langustiner med noter av orangechoklad. Enkelt och raffinerat.

-Enkelt, enkelt, men med omsorg och raffinemang. Allt, från en vanlig lunchrätt till den mest avancerade a la carten måste ha det där lilla extra, en brytning, en extra arom, det som får gästen att höja ögonbrynen. Men de pinfärska råvarorna av högsta möjliga kvalitet är grunden.

-Terroir har ju blivit ett modeord, allt ska vara terroir och vissa kockar drar ut begreppet till fånighetens gräns. Jag kan mycket väl använda peppar i mitt kök och gör det också även om pepparen inte kommer från Ardèche. Men det är ju naturligt att allt ska vara så närproducerat och fräscht som möjligt, inget blir bättre av att fraktas långt och kylförvaras länge. Och att följa terroirbegreppet är också att anpassa köket efter årstidema, du kan inte servera vårprimörer i mörka december. Självklarheter kanske men terroirtänkandet är egentligen bara en självklarhet.”

Och så har dessa ”självklarheter”, hans passion och allt hårt arbete äntligen fått den uppskattning de förtjänar.

Det har genom åren blivit flera besök på Auberge de Montfleury. Men från första besöket har jag sparat ett recept som mycket väl kan prövas av entusiastiska amatörkockar:

 

Demi-pigeon en deux services, et son risotto

-la cuisse farcie et marjolaine, le suprême cuit minute et glacé au miel .

(viltfågel på två sätt med risotto)

3 duvor, plockade och urtagna (eller 3 vildänder eller 2 fasaner)

200 g kycklingbröst

1 hg fett färskt fläsk

2 msk mie de pain (kör några skivor formbröd i matberedaren)

1ägg

vispgrädde

salt, peppar,

smör

250 gram risottoris (eller ännu hellre kastanjegryn, som man kan finna i välsorterade delikatessaffärer)

1 morot, 1 liten majrova eller kålrabbi,1 kvist bladselleri

1/2 hg schalottenlök

1 hel vitlök

mejram, persilja

kalvfond, eventuellt från koncentrat

mjölk

svinfjälster eller crepine

honung, gärna flytande

Sved fåglarna över en sprit- eller gaslåga för att få bort alla små fjädrar. Torka av dem med hushållspaper.

Bena ur dem och lägg brösten och lårbitarna för sig. Benen och övriga bitar används för att göra en fumet: bryn kött och ben i en stekgryta eller rosta dem tillsammans med en grovhackad gul lök, en halv morot och eventuellt lite rotselleri. Häll på kalvfond och koka i ungefär två timmar. Sila bort kött- och grönsaksrester.

Börja sedan med att göra en brunoise till risotton: hacka schalottenlök, moroten, rovan och sellerin i små, små jämna tärningar.

Gör fågelfärsen under tiden: Mal kyckling och fläsk i köttkvarn med den fina skivan, blanda i ägg och mie de pain, finhackad mejram, finhackad persilja, salt och malen vitpeppar. Späd med vispgrädde till en ganska fast färs och arbeta den väl. Stek en provklick och smaka av. Mejramssmaken ska vara klart framträdande.

Ta de urbenade lårbitarna och bred ut dem med skinnsidan nedåt. Salta lätt. Ta en rejäl klick av färsen och lägg på varje bit. Har man en tillgång till en bra köttaffär kan man få tag på den typ av maghinna från gris som på franska heter ”Crepine”. Använd den för att forma fågellåren med färs. Annars går det att använda välsköljda uppskurna svinfjälster och steksnöre att forma de färserade fågellåren. Bryn noggrant på medelvärme, späd med fumeten, tillsatt med hopkokt grädde och bräsera ungefär 25 minuter eller tills köttet är mört. Ta bort från värmen och låt låren ligga kvar i fumet-gräddblandningen.

Gör risotton: smält en stor klick smör i en kastrull, lägg i brunoisen och låt den puttra ett tag i smöret utan att ta färg. Tillsätt grynen, rör om och späd efter hand med en blandning av mjölk och fumet enligt samma princip som en vanlig risotto. Smaka av med salt och avsluta med en klick smör.

Bryn duvbrösten i smör, salta och peppra, pensla dem med honung (helst kastanjehonung) och baka dem i 150-gradig ugn i 6-9 minuter beroende på storleken. De får inte vara alltför stekta..

Ta under tiden upp lårbitarna, avlägsna hinnor och snören. Koka ihop skyn till en kraftigt smakande sås och justera konsistensen med maizena om så krävs.

Lägg upp några bitar av låret, skivor av bröstet och en klick risotto på varje tallrik tillsammans med några kokta bönor eller ärter och dra ett par strimmor av såsen vid sidan.

Turandot utan påklistrat slut

Masscenerna är fulla med action
Foto: Miklos Szabo

Giacomo Puccini dog i strupcancer innan han hann fullborda Turandot. Han lämnade efter sig 36 sidor skisser hur han hade tänkt sig slutet på operan och efter många tvister beslöt ledningen för La Scala i Milano att ge Franco Alfani uppdraget att fullborda verket. Men vid uruppförandet 25 april 1926 slog dirigenten Arturo Toscanini av där Puccinis original slutade. Följande föreställningar använde Alfanis slut som länge kom att bli det gällande vid alla uppsättningar fram till det att Luciano Berio runt senaste sekelskiftet skrev en ny version.

Men vid lördagens premiär på Operaen i Köpenhamn hade regissören Lorezo Fiorini valt att använda ”Toscanini-versionen”, och lät operan sluta precis där Puccini lade ner pennan. Ur musikalisk synvinkel är det helt föredömligt – varken Alfani eller Berio lyckades i sina kompositionsmödor nå upp till Puccinis konstnärliga höjd. Och dramatiskt? Visst kan det kännas rumphugget att få varken ett lyckligt eller ett sorgligt slut men det är uthärdligt. Man går ju inte och ser Turandot för att njuta av spänningen i intrigen. För övrigt kan man diskutera de litterära kvaliteterna i libretton. Av vissa framhålls den som en stor skildring av två olika kvinnliga personligheter med psykoanalytisk touch. Men den kan också uppfattas som en produkt i lägre veckotidningsklass om den onda och den goda kvinnan, med en kittling av lite extra blod och våld, kryddad av namnmagi och annat trams.

Jens Christian Tvilum, Palle Knudsen och Gert Henning-Jensen som Ping, Pang och Pong.
Foto: Miklos Szabo

Lorenzo Fiorini har valt att tona ner exotismen i verket till ett minimum. Scenografin andas inte ett spår av Kina, kostymerna är västerländska och personregin mer nutida USA än dåtida Peking. Mot detta ställs Puccinis musik med mängder av kinesiska accenter, inkluderande citat av den dåtida nationalhymnen och folkvisan ”Mo Li Hua”, österländska instrument som gonger och klockspel. Även om exotism inte anses rumsrent i nutida operahistorik skulle den här uppsättningen blivit mer konsekvent och mindre förbryllande om den använts i lagom doser. För övrigt är uppsättningen allt annat än måttfull; den domineras av överdådiga masscener, häftiga effekter och videoprojektioner, avancerad och ställvis underbart vacker ljussättning.

Men man måste ifrågasätta vissa detaljer, exempelvis gestaltningen av Ping, Pang och Pong till en commedia dell’arte-grupp. De tre representerar väl medlöparna, maktens verktyg – så långt från känslostereotyperna Arlecchino, Colombina och Pagliaccio man kan komma. Det är svårt att se en koppling.

Musikaliskt är uppsättningen överdådig. Dirigenten Alexander Vedernikov leder Det Kongelige Kapel till storverk med precision, otroligt tät klang och perfekt tempo. Körklangen, både i Operakoret och i de båda barnkörerna är underbar och deras aktion absolut medryckande. Och flertalet av solisprestationerna är av mycket hög klass. Främst kanske Sung Hyu Park som sjunger Kalaf med hög tenor med både kraft och lyster, dessutom med trovärdigt agerande. Sine Bundgaard ger Lìu mänsklighet, medlidande och tapperhet med vackert klingande lyrisk sopran och Sten Byriel gör ett gripande porträtt av den olycksdrabbade Timur.

En liten fläck i protokollet får sättas för den krånglande tekniken, på grund av ett datorfel fick premiärföreställningen avbrytas i ungefär en kvart. Sådant ska inte behöva hända, det finns något som heter backup.

Johan Reuter som Mandarinen, Sung Kyu Park som Kalaf och Torleif Seinstø som Altoum.
Foto: Miklos Szabo

TURANDOT

opera av Giacomo Puccini med libretto av Gìuseppe Adami och Renato Simoni efter Carlo Gozzis pjär Il re Turandotte.

Dirigent: Alexander Vedernikov

Regi: Lorenzo Fioroni

Scenografi: Paul Zoller

Kostym: Sabine Blickenstorfer

Ljus: Franck Evin

Video: Natasia Slomska

Medverkande Ann Petersen, Sung Kyu Park, Sine Bundgaard, Sten Byriel, Torleif Steinstø, Gert Henning-Jensen, Jens Christan Tvilum, Johan Reuter

Det Kongelige Kapel, Det Kongelige Operakor, Det Danske Pigekor & Det Danske Drengekor, statister

Premiär på Operaen i Köpenhamn 19 januari 2019

Jag har varit tyst på den här bloggen en tid. Ett krånglande ben och allmän ämlighet har tvingat mig att hålla mig hemma och inte ge mig iväg på en massa evenemang. Men nu startar säsongen med åtskilliga föreställningar. I går var jag på Operaen i Köpenhamn på premiären för Turandot i Lorenzo Fioronis regi och närmast på programmet står Den flygande Holändaren på Malmö Opera och Orphée et Eurydice av Christoph Willibald Gluck på Staatsoper Hamburg. Jag ska också försöka få med några konserter från Malmö Live.

För övrigt noterar jag att det blir ingen Malmö Chamber Music i år, anslagen är för njugga. Verkligen synd, eftersom kammarmusiken är gravt eftersatt i Malmö och den här festivalen tidigare bjudit på många höjdpunkter.

Toppkonsert i litet format

SCHUBERTIAD

Benjamin Schmid, violin; Andreas Brantelid, cello; Christian Ihle Hadland, piano

Musik av Franz Schubert: Pianotrio nr 1 i B-dur, Pianotrio nr 2 i Ess dur

Landskrona församlingshem 2 december

”En enda blick, så försvinner alla livets bekymmer och världen är frisk och ljus igen”. Så beskrev Robert Schumann vännen och kompositörskollegan Franz Schuberts Pianotrio nr 1. Han komponerade den och den andra pianotrion 1826-1827, åren före sin död 1828.

I söndags framförde Benjamin Schmid, Andreas Brantelid och Christian Ihle Hadland de två triona vid en konsert i Landskrona församlingshem. För oss i den ganska talrika publiken blev det upplevelse som kommer att stanna i minnet. Alla tre måste räknas till den europeiska eliten på respektive instrument och visar en explicit förmåga att para teknisk skicklighet med djupt musikaliskt kunnande; dessutom var de enastående samspelta. Och deras tolkning av de två verken var i absolut framkant: frisk i tempot, utsökt klang i instrumenten och absolut schubertskt fördrag. Bättre kan det antagligen inte bli.

Kammarmusik har blivit en bristvara i konsertlivet i Skåne. Tidigare, för många år sedan, anordnade MSO kammarkonserter var tisdag. Sedan flyttades den verksamheten över till Palladium i Malmö men även där för den musikformen en allt mer tynande tillvaro. Det är därför mycket glädjande att Musik i Syd anordnade en kortturné med dessa eminenta musiker. Kan man hoppas på en fortsättning?

Det kom ett brev ….

… till Skånska Dagbladets kulturredaktion, Eftersom det gällde min recension av ”När då då” på Helsingborgs Stadsteater publicerar jag det även här. Ursprungligen var det publicerat på SkD:s kultursida 26 november:

Jag är operasångerska och medverkar just nu i barnoperan ”När då då” på Helsingborgs stadsteater. Jag läser sällan recensioner och kommentera har jag aldrig gjort men jag blev ärligt upprymd över den möjlighet Lars Erik Larsson genom sin recension ger oss att diskutera operakonst, i synnerhet barnoperakonst och vanliga missförstånd runt denna.

En vanlig uppfattning om barnopera är att det inte ställs lika höga krav på en sådan produktion som på vuxenopera. Jag har lång erfarenhet av bådadera och kan säga att detta ej stämmer.På den nivå som jag arbetar ställs det lika seriösa och ambitiösa krav. Ingenting kan ”hamsas” ihop. Kompositörer, regissörer etc vågar tala med barn ur ett framtidsvisionärt perspektiv. De tror högt om barns förmåga till ett öppet sinne och vill öppna för fler perspektiv än de självklara.

Att musik alltid ska vara melodiös är ingen regel eller norm. Särskilt inte för ett barn som är mer av ett oskrivet blad. Att ge dem chansen att bilda sig en uppfattning är det finaste en vuxen kan ge. Ett ömsesidigt konstnärligt förtroende.

Vad är det som säger att ett litet barn inte tycker att rytmik är kul och intressant? Hur kan vi vuxna veta detta om barnet inte ”utsätts för det”, utan endast får lära känna våra fina, kända melodiösa barnsånger. Jag tror på dessa barns kapacitet!

I denna föreställning är slagverkstämman ofta central då kompositören är slagverkaren Niklas Brommare. Här är inte bara Bobo och hennes gosedjur huvudpersoner utan även ett stort instrument med många coola klanger och oändliga källor till ljud och effekter. Att ”hamra” på ett sådant komplext instrument kräver år av övning och tålamod Tänk om det sitter barn i publiken som drabbas av lust att försöka bli slagverkare! Inte ska vi då förminska både barnets drömmar eller den vuxne slagverkarens virtuositet i föreställningen genom att använda ordet ”hamra”!

Jag blir full i skratt när jag läser ”varför fjanta till det så till den mildaste grad med hopp och skrik, konstlad replikföring, möbler i dubbel skala, madrassmönster på allt…”

1. Barn hoppar och skriker ofta, vi porträtterar barn. Det är jättekul, jag minns det från min egen tid som barn!

2. Skådespelare väljer ofta att närma sig text på olika sätt med olika teknik. Variation är så kul!

3. När jag var liten såg alla möbler jättestora ut. Möblernas storlek i föreställningen är ett i min mening begåvat tilltag för att skapa en optisk illusion. Tänk vad skoj även för vuxna med en liten déjà vu!

4. ”Madrassmönster på allt”. Någon har med kärlek projicerat sin estetik på verket. Vad roligt att få ta del av en annan människas perspektiv!

Smaken är som baken, ej ihoplimmad. Lars Erik gillade inte vår föreställning vilket såklart är helt i sin ordning. Jag är glad om han och jag kan bidra till att visa att det finns minst två sidor vad gäller diskussion om konst. Något jag kan prata om i evighet med stort intresse.

Hässleholms operettförening vidgade mina vyer som ung. Tack! Nu har jag sjungit som solist på Sveriges nationalscen i 7 år.

Ni öppnade mitt sinne och jag sköt iväg som en guttaperka ut i operans värld.

Barn och deras vuxna: Det finns en hel värld av klanger, dikter och prosa, harmonier, känslor där ute som barnet ska ha tolkningsföreträde till. Låt inte en vuxen begränsa er!

Vivianne Holmberg, operasångare

 

Först och främst: jag blev mycket glad över att någon har läst min recension och reagerar på den, speciellt att det är någon från den produktion jag har haft åsikter om.
Det verkar som om Vivianne Holmberg har ungefär samma åsikt som jag om att man ska ta kultur för barn på allvar och att man måste ställa minst lika höga konstnärliga krav på en opera för barn som en för vuxna. Skillnaden mellan våra åsikter är att jag inte anser att ”När då då” inte uppfyller de kraven. Den präglas alltför mycket av statstelevisionens klapp och klang-mentalitet, det vill säga vuxnas föreställningar om vad som roar barn. Risken med sådana uppsättningar är att målgruppen – juniormedborgarna – sitter och önskar att de vore någon annanstans medan välmenande vårdare och anhöriga blir alldeles till sig av förtjusning.
Här i Skåne har vi varit lyckligt lottade med högklassiga operaföreställningar för den yngre publiken. Främst kanske med Maria Sundqvist och Operaverkstans produktioner men också med Höörsoperans gedigna uppsättningar som dessutom har solister av yngre årgångar. Samt åtskilliga föreställningar för barn och unga på Malmö Operas stora scen och på Operaen i Köpenhamn. Och den konstnärliga höjd som dessa har visat når inte ”När då då” upp till.
Lars-Erik Larsson

 

 

Storartat – och mer än så

Foto: Monika Rittershaus

SZENEN AUS GOETHES FAUST

Verk i tre delar för solostämmor, kör och orkester av Robert Schumann till texter av Johann Wolfgang Goethe

Dirigent: Kent Nagano

Inscenering, och scenografi: Achim Freyer

Kostym: Amanda Freyer

Ljus: Sebastian Alphons

Medverkande: Christian Gerhaher, Christina Gansch, Franz-Josef Selig, Norea Son, Norbert Ernst, Renate Spingler, Katja Pieweck, Alexander Roslavets

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg

Chor der Staatsoper Hamburg, Hamburger Alsterspatzen; körmästare: Eberhard Friedrich

Premiär på Staatsoper Hamburg 28 oktober; sedd föreställning: 14 november

Robert Schumanns ”Szenen aus Goethes Faust” är ett verk som sällan uppförs trots den fascinerande blandningen av medeltida mysticism och romantisk symbolik. Verket kräver mycket av solister, kör dirigent och är svårt att definiera: är det ett oratorium eller en opera? Dessutom ställer Schumanns val av scener ur Goethes mastodontverk till problem. Medan andra kompositörer som inspirerats av verket, exempelvis Charles Gonoud , fokuserar på dramats mörka delar, Fausts förödande kärlek till Gretchen och pakten med Mefistofeles, så riktar Schumann in sig på epilogen i himmelriket och dragkampen om Fausts själ och vägen mot frid och förlåtelse. Det är sublimt, intelligent – och vidrigt svårt att illustrera på scen.

Christina Gansch – en vidunderlig Gretchen
Foto: Monika Rittershaus

Men Achim Freyer har med sin stora kunskap och eoner av erfarenhet – han var länge en av de tongivande i kretsen kring Bertolt Brecht – i sin inscenering lyckats behålla magiken i Goethes dikt och samtidigt ge spelrum för Schumanns högstämda musik. Han placerar orkestern, de två körerna och merparten av solisterna på scenen bakom ett halvgenomskinligt draperi. Framför detta står en halshuggen och hårt beskuren kopia av Caspar David Friedrichs målning Vandraren ovan dimmorna (som för övrigt finns i Kunsthalle Hamburg) och därifrån låter han huvudpersonen framträda. På scengolvet ligger föremål, många med anknytning till Frimurarnas symbolvärld: dödskallen, vinkelhaken, passaren, triangeln och korset. Frimurarsymboliken används också för att skildra transformationen: svartklädd läggs Faust i en kista, vitklädd reser han sig som Dr Marianus ur den. Tempot är lugnt, agerandet återhållet. Det är ingen opera men samtidigt mycket mer än ett oratorium.

Kent Naganos ledning är precis och mycket stram, orkesterstämman sköts perfekt och klangen i de två körerna är rent utsökt (en självklarhet med Eberhard Friedrich som kormästare).

Solisterna är mer än imponerande. Barytonen Christian Gehahers interpretation är totalt gränslös. Ställvis låter han texten dominera, rösten blir en bärare av budskapet, ställvis blommar han ut i musikaliskt underbar lyrik, ställvis dundrar han i det låga registret. Christina Gansch sjunger Gretchen med ljuv känslofull sopran, men kan också låta rösten hårdna i sina övriga roller. I scenen där Gretchen ber i kyrkan, plågad av skuld över att ha dödat sitt barn är hon nära den absoluta konstnärliga fulländningen, en rent enastående prestation.

Franz-Josef Selig lägger sammet över sin imponerande bas och kryddar den med mycket ironi i rollen som Mephistofeles – en djävul det är lätt att tycka om och bli förledd av och Norbert Ernst slösar med sin eleganta och välartikulerade tenor i alla sina roller.

Achim Freyers uppsättning bjuder på mycket men ställer också stora krav på publiken. Det blir ingen avkoppling efter en lång arbetsfylld dag, hjärnan tvingas arbeta för fullt för att följa med i syntesen mellan Goethes och Freyers tankevärld. Men den konstnärliga upplevelsen är värd allt besvär.

Den magnifika slutscenen.
Foto: Monika Rittershaus

 

Fotnot: Faust är i grunden en historisk person: den tyske magiken och astrologen Johann Faust som levde 1480 – 1539. Efter hans död uppstod flera sägner om honom, bland annat att han skulle ha sålt sin själ till Djävulen. Litterärt kom det temat först att användas av den brittiske författaren Christopher Marlowe som 1588 skrev dramat ”Doctor Faustus”. Detta ligger till grund för Johann Wolfgang Goethes versepos Faust I och Faust II.

Höga berg och djupa dalar

Skelett, skelett.skelett. Och ett energiskt maskineri
Foto: Malin Arnesson

Så var det då äntligen dags för opera på Malmö Operas stora scen. Fullsatt vid premiären och förväntningarna var stora: en av operalitteraturens mest skimrande pärlor, kända solister och ett internationellt välmeriterat konstnärligt team med Olivier Py i spetsen. Förhandsuppgifterna utlovade något extraordinärt både sceniskt och musikaliskt men efter premiären radar frågetecknen upp sig.

Döden, eller rättare sagt sjukdomen och den väntande döden är ett bärande tema i La Traviata. Olivier Py emfaserar detta genom att blanda in ”Dia de los muertos”, det mexikanska firandet av de dödas dag i handlingen. Det vimlar av dödskallesminkningar och skelett och han låter skeendet präglas av den karnevalsstämning som hör samman med det mexikanska firandet. Så även scenografin som i mångt och mycket blir en ren orgie i tivoliliknande maskiner och ljuseffekter. Om smak ska man inte diskutera och visst är det ögonfägnande och ställvis även medryckande men mycket känns påklistrat. Verdis opera handlar inte bara om sjukdom och död utan främst om svek, passion och inte minst en kvinnas utsatthet i en mansdominerad värld. Endast i en scen känns den mexikanska accenten fullt berättigad: när Döden i en stum dans cirklar runt Violetta. Och rent förvirrande blir den när den skelettsminkande kören beskriver sig som tjurfäktande zigenare.

Dirigenten Rafael Payare fastnar även han i karnevalsspåret; stundtals låter han kören gasta på för fullt ackompanjerad av en orkester med alltför mycket mässing. Men han kan även vara noggrann och nyanserad i stödet till solisterna och han håller föreställningen i ett friskt bra tempo även om man kan vara tveksam till de applådtiggande pauserna.

Också i solisternas prestationer finns allt från höga berg till djupa dalar. Patricia Petibon gör Violetta med utsökt agerande där hon fångar gestaltens breda känsloregister: kärlek och förtvivlan, arrogans och resignation. Och i hennes välkontrollerade sopran speglas allt detta från skärande vrede till rent ljuvliga pianissimopassager.

Raka motsatsen är Bülent Bezdüz som Alfredo Germont. Det är ingen individ, knappast en karaktär med ett nästan bisarrt rörelseschema och en visserligen tonsäker men ack så svag och glanslös röst.

Stort skådespeleri och stor sångkonst visar Davide Damiani i rollen som Giorgio Germont. Med sin bäriga baryton målar han upp ett perfekt porträtt av en av operalitteraturens värsta fähundar, en egoistisk gubbjävel som använder moral och heder som ursäkt och korset som knölpåk. Det känns nästan synd att denna vidriga individ har begåvats med en av operans vackraste barytonarior ”Di Provenza il mar”, som Davide Damiani levererar i en utomordentlig tolkning.

De mindre rollerna förvaltas genomgående mycket väl även om Olivier Py låter dem bli mer karaktärer än människor. Särskilt måste man framhålla Ellika Ström som Annina och Jakob Högström som baron Douphol,

Sammantaget: det är knappt en tavelträff som Malmö Opera har åstadkommit med den här uppsättningen. Visst kan man gå och se den för att njuta av några bra rollprestationer och för att roas av skeletten på scenen och det grälla maskineriet. Men någon bra konstnärlig helhet är det inte.

Baksidan av den ”romantiska” tuberkulosen. Per Fernesten som Dr Grenvil och Patricia Petibon som Violetta.
Foto: Malin Arnesson

 

LA TRAVIATA

opera av Giuseppe Verdi med libretto av Francesco Maria Piave efter Alexandre Dumas d.y:s skådespel Kameliadamen

Regi: Olivier Py

Dirigent: Rafael Payare

Scenografi och kostym: Pierre André Weitz

Ljus: Bertrand Killy

Koreografi: Daniel Izzo

Medverkande: Patricia Petibon, Bülent Bezdüz, Davide Damiani, Emma Lyrén, Jakob Högström med flera

Dansare från Tivoli Ballet Teater

Malmö Operaorkester, Malmö Operakör

Premiär 17 november på Malmö Opera

Denna recension var publicerad i Skånska Dagbladet 19 november