När gulligheten blir djävulsk

Foto: Miklos Szabo

Scenen domineras av en gigantisk camera obscura, ett sådant där tittskåp där man kunde se bilder utifrån på en plan yta, en tidig föregångare till dagens telefonkameror. Från denna dras framsidan bort och blottar tittskåpets inre, ett rum där hela Mozarts opera Cosi fan tutte utspelas – förutom prologen som tar plats utanför.

Regissören Tim Alberys uppsättning går tvärtemot den moderna operaestetiken där styckets gestalter ska bli människor, riktiga människor av kött och blod. Här gör han människorna till figurer, endimensionella projektioner. Inredningen är vacker, kostymerna är vackra, liksom figurerna. Men det är som vore de skapade av en konstnär som besatt en rent otrolig hantverksskicklighet men inte en gnutta av just konstnärlighet. De är platta, livlösa, bara bilder av en verklighet utanför tittskåpet.

Först blev jag upprörd, eller rättare sagt heligt förbannad över denna konstlöshet, särskilt som Det Kongelige Kapel under dirigenten Paul Goodwin levererade

Anna Kasyan och Kari Dahl Nielsen som Fiordiligi och Dorabella.
Foro: Miklos Szabo

musik enligt samma recept, perfekt enligt partituret men utan den lyster och elegans som är Mozarts adelsmärke. Men eftersom man inte kan resa sig och klampa iväg mitt i en akt var det bara att sitta kvar. Som tur var, sångarnas prestationer var excellenta och vägde mer än väl upp den säregna konstlösheten i uppsättningen.

Så småningom lugnade jag ner mig. Det måste finnas en tanke bakom det här, det är inga glada amatörer som tror sig ha kommit på något nytt: Tim Albery har gjort bejublade uppsättningar på flera av världens stora scener och Paul Goodwin har prisats mångfalt, bland annat för sitt arbete med Academy of Ancient Music och för sina barocktolkningar; dessutom är han en av världens skickligaste oboister.

Cosi fan tutte är den sista av de tre operor som Mozart och da Ponte skrev tillsammans. De två tidigare har litterära och idémässiga förlagor: Figaros bröllop av Beaumarchais pjäs som uppmanar till uppror mot adelns makt och Don Giovanni av Tirso de Molinas roman med sina övermänniskoidéer långt före Nietzsche. Men Cosi fan tutte är da Pontes egen idé starkt präglad av upplysningstiden och dess emfasering av naturvetenskaperna samt av författarens egen cynism. Här är det inte fråga om någon kärlek, varken gudomlig eller mänsklig. Huvudpersonen don Alfonso och hans ännu mer känslokalla assistent Despina gör ett experiment med de fyra ungdomarna. Don Alfonso får stöd för sin tes: det finns ingen trofast kärlek. Quod erat demonstrandum. (Vilket skulle bevisas.)

Ur den synvinkeln blir uppsättningen både logisk och genialisk. Men också nästan djävulsk. Den opera i da Ponte-trilogin som i många uppsättningar uppfattats som komisk, nästan lite smågullig blir en förnekelse av den mänskliga godheten, till och med av människan själv; allt är bara objekt, allt går att mäta, cynismen i ett nötskal.

Sine Bundgaard som en förklädd Despina.
Foro: Miklos Szabo

Musikaliskt är uppsättningen av högsta klass. Efter de inledande stolpigheterna låter Paul Goodwin den Mozartska elegansen blomma ut för fullt. Dessutom var han en mästare på att tackla publikens störande spontanapplåder genom att slå på snabbt. Och sångarna? Vid sidan av de erfarna och superkompetenta William Dazeley och Sine Bundegaard som don Alfonso och Despina har Det Kongelige tagit fram en ung ensemble. Sopranen Anna Kasyan och tenoren Matteo Macchioni har redan skurit lagrar på flera internationella scener och de egna produkterna mezzon Kari Dahl Nielsen och barytonen Magnus Ingemund Kjeldstad visade i både sång och skådespeleri upp utomordentlig skicklighet.

Så ännu en gång blev det en föreställning på Det Kongelige Opera som är väl värd att lägga på minnet.

Hela ensemblen.
Foto: Miklos Szabo

 

 

 

 

 

COSI FAN TUTTE

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte

Dirigent: Paul Goodwin

Regi: Tim Albery

Scenografi och kostym: Tobias Hoheisel

Ljus: David Finn

Medverkande: Anna Kasyan, William Dazely, Magnus Ingemund Kjeldstad, Sine Bundegaard, Matteo Macchioni, Kari Dahl Nielsen

Det Kongelige Kapel

Premiär 12 november 2019 på Operaen i Köpenhamn

Utsökt uppsättning av Don Giovanni

Julia Kleiter, Dovlet Nurgeldiyev som Donna Anna och Don Ottavia Samt en projektion av Don Giovanni – Andrè Schuen
Foto: Brinkhoff/Mögenburg

Don Giovanni, ursprungligen Don Juan, är huvudpersonen i en skröna om en spanjor som levde på 1600-talet under motreformationen, den mörkaste katolska tiden. Han bröt mot alla moraliska normer och hans öde var den totala undergången, ett bevis för den gudomliga rättvisan.

En spansk munk som skrev under pseudonymen Tirso de Molina (egentligen hette han Gabriel Téllez) tog skrönan som grund till en dramatisk bearbetning med titeln ”El burlador de Sevilla” (Bespottaren från Sevilla) och gjorde huvudpersonen till adelsman, besatt av kvinnor med 2065 namn på sin förförarlista.

Med utgångspunkt från detta verk skapade Wolfgang Amadeus Mozart och hans librettist Lorenzo da Ponte en opera som alltsedan urpremiären 1787 hänfört publiken och satts upp otaliga gånger. Den har kallats operornas opera, den har allt man kan begära av dramatik, lyrik och musik. Amatörerna kan njuta av den fantastiska helheten, experterna slickar sig om munnen åt enskilda detaljer, så exempelvis var Richard Strauss totalt fascinerad av Mozarts modulation från F-dur till B-dur i två adagiotakter i första aktens final.

Kyle Ketelsen som Leporello och André Schuen som Don Giovanni.
Foto: Brinkhoff/Mögenburg

Och i söndags var det premiär för en ny uppsättning av Don Giovanni på Hamburgoperan. Applåderna var kraftiga och långa efter slutackordet – Hamburgpubliken ägnar sig inte åt sådant som stående ovationer – och det är bara att konstatera att de var synnerligen välförtjänta. Jag har förvisso hört bättre sångarprestationer men som helhet har jag aldrig sett bättre uppsättning av Don Giovanni. Dramatiken fanns där, i både aktion och scenbild, och musikaliskt var den mer än perfekt.

Donna Elvira och Don Giovanni – André Schuen och Frederica Lombardi
Foto: Brinkhoff/Mögenburg

Regissören Jan Bosse låter sin Don Giovanni återvända till Tirso Molinos ”El burlador”, en rakt igenom obehaglig fähund: lynnig egoistisk och besatt av sin brunst; han vet att han är på väg mot undergången och helvetet men han bryr sig inte. I hjulet runt detta nav rör sig de övriga figurerna, riktiga människor med många fel och brister men också många kvaliteter. De dras in i Don Giovannis när, smittas av hans amoralitet men tar sig loss och förenar sig mot honom. André Schuens gestaltning är intensiv, ställvis nästan obehaglig. I sin silverlamékostym blir han smaklösheten personifierad men rösten är mycket klangrik och fylld av kraft. De tre kvinnorna runt honom, Donna Anna, Donna Elvira och Zerlina, låter Jan Bosse stå för olika aspekter av kvinnligheten. Men de är starka alla tre, ingen underdånighet, ingen offermentalitet, det är #metoo ur en annan vinkel. Och deras scenprestationer är samtliga i toppklass, ska någon särskilt framhållas är det Anna Lucia Richter som Zerlina.

Bland de manliga rollerna fäster man sig mest för Kyle Ketelsens Leporello, elegant utmejslad med lagom komik och mycket värme. Den mest imponerande sångarprestationen står tenoren Doviet Nurgeidiyev som Don Ottavio med flera långa perfekt framförda arior.

Och över helheten vakade dirigenten Adam Fischer. Imponerande i sin ledning av den komplicerade uppsättningen, imponerande i sin helt igenom perfekta musikaliska tolkning, och minst lika imponerande i idén att arbeta med dubbla orkestrar, en i diket och en på scenen.

Foto: Brinkhoff/Mögenburg

 

DON GIOVANNI

opera av Wolfgang Amadeus Mozart med libretto av Lorenzo da Ponte

Dirigent: Adam Fischer

Regi: Jan Bosse

Scenografi: Stéphane Laimé

Kostym: Kathrin Plath

Ljus: Kevin Sock

Video: Jan Speckenbach

Dramaturgi: Janina Zell

Kormästare: Eberhard Friedrich

Medverkande: Andrè Schuen, Kyle Ketelsen, Doviet Nurgeidiyev, Julia Kleiter, Alexander Tsymbalyuk, Frederica Lombardi, Anna Lucia Richter, Alexander Roslavets, Anne Müller

Philharmonisches Staatsorchester Hamburg, Chor der Staatsoper Hamburg, Komparserie der Staatsoper Hamburg

Premiär A 20 oktober 2019 på Hamburgische Staatsoper

Trevino och MSO i mål med sitt Beethovenmaraton

Med en touche från orkestern till dirigenten och stående ovationer från publiken efter slutackordet till Symfoni nr 9 i d-moll avslutades i lördags Malmö Symfoniorkesters Beethovenfestival. Under fyra konserttillfällen i två veckor har man spelat Ludwig van Beethovens alla nio symfonier, en maratonprestation både av orkestern och dirigenten Robert Trevino.

Som åhörare har det varit oerhört intressant att under en så kort tidsrymd få höra alla symfonierna, framförda av samma orkester och samma dirigent.

Min stora undran inför serien var: Hur ska Robert Trevino tackla utmaningen att fånga både helheten och detaljerna? Det rör sig ju om verk från Symfoni nr 1, med opustalet 21, skriven av en knappt 30-årig Beethoven fram till opus 125 Nionde symfonin, skriven 1825, tre före hans död. 25 år av utveckling och ständigt skapande, 25 år av personliga triumfer och tillkortakommanden 25 år av händelser och förändringar i omvärlden och de musikaliska strömningarna, inte minst det stora klivet från klassicismen till romantiken. Det är ett avgörande mästarprov för en dirigent. Många har känt sig kallade men få blivit utvalda.

Problemen kring att tolka Beethovens musik har stötts och blötts av interpreterna sedan hans död (och förmodligen dessförinnan). En sak är säker: man kan inte använda nutidens tänkesätt att projicera personen Ludwig van Beethoven i tolkningen av hans kompositioner. Som person var han likgiltig för sociala konventioner, otålig, häftig och impulsiv. Det är därför lätt att se honom som en revolutionär tonsättare som ville göra intryck med sin originalitet men hans musik ger inget stöd åt den uppfattningen, den utgår från den tradition han aldrig bröt med. Det finns inga tecken på känsloberusad egocentrisk romantik, inte ens i de tidigare kompositionerna. Och det går absolut inte att framföra de nio symfonierna som en slags självbiografisk exposé. Visst har hans livshändelser stor betydelse men de gav impulsen att skapa, de gav inte substansen i den musik han skrev.

Och tolkningspraxis har verkligen skiftat. 1800-talets och det tidiga 1900-talets tolkningar går inte att få en uppfattning om men från 1920 och framåt finns det ljudupptagningar bevarade och från mitten av 1930-talet är ljudkvaliteten fullt acceptabel. Vad man fäster sig för är skillnaderna i tyngd och tempo. Vissa dirigenter behandlar symfonierna som tunga sakrala verk, andra spelar dem luftigt och snabbt, mer som vore det musik av Haydn eller Mozart. Andra försöker följa i de stora interpreternas fotspår; man blir nästan förskräckt över hur många Karajan-epigoner som fått sina avtryck bevarade.

Robert Trevino serverade en symfonicykel som på intet sätt kan sägas vara revolutionerande, han höll sig mestadels ganska troget i mittfåran i både tyngd och tempo. Vad som var mest anmärkningsvärt var att han i hög grad tonade ner symfoniernas klassicistiska grund och betonade de romantiska dragen. Det resulterade i ett enastående vackert framförande av sjätte symfonin (förutom en del problem i träblåset) men var ganska besvärande i ettan och tvåan som fick en hel del inte önskvärd sötma och rent förödande andra symfonins första sats där den geniala enkelheten doldes i penseldrag av sirap.

I tredje symfonin, Eroica, och femte symfonin, Ödessymfonin, visade Trevino djärvhet och i viss mån elegans. Tolkningarna var intressanta och väckte verkligen publikens förtjusning men vissa partier kändes alldeles för lättviktiga. Så exempelvis andra satsens adagio i Eroican där han närmast försökte tona ner den mäktiga arkitekturen. Man måste också sätta frågetecken för hans framförande av sjunde symfonin – främst det nästan nonchalanta adagiettot i andra satsen och furiösa och bullriga sista satsen. Mycket effektfullt och publikfriande – men det var inte det som står i partituret.

Tyvärr blev den avslutande konserten med åttonde och nionde symfonin något av en besvikelse. Här hade Robert Trevino skruvat upp tempot ytterligare med påföjd att fraserna blev otydliga och helhetsintrycket – både av åttans uppenbara glädje och nians majestätiska tyngd – försvann i en trist monotoni.

Men trots alla brister fanns det något löftesrikt i Trevinos Beethoventolkningar. Man får hoppas att han återkommer med dem.

Vidunderlig operaestetik

Ljuseffekterna är häpnadsväckande. I förgrunden de två kråkorna, spelade av Jens Christian Tvilum och Morten Grove Frandsen.
Foto: Per Morten Abrahamsen

Ett stycke fulländad operaestetik och en explosion av intryck. Urpremiären på Hans Abrahamsens opera Snedronningen på Operaen i Köpenhamn i söndags blev en upplevelse som direkt borrade sig fast i minnet.

Grunden är H C Andersens saga Sneedronningen. Hans Abrahamsens opera behåller självklart intrigen, eller vad man nu säger om sagor, men också en stor del av berättelsens repliker och övriga språk. Till detta har han skrivit musik som egentligen skulle kräva en hel avhandling för en någorlunda rättvis analys. I botten är den tonal med dur- och mollklanger men ovanpå detta har han vävt en matta med mängder av inslag: kyrkotonarter, tolvton, naturtoner, expressivt ljudmåleri och mycket mer. Musikteoretiskt intressant men framför allt en skönhetsupplevelse av stora mått. Det är vackert, mycket vackert och mycket lättlyssnat trots den komplexa arkitekturen. Och dirigenten Robert Houssart och Det Kongelige kapel får fram alla nyanser och klanger.

Boris André som Rensdyret och Sofie Elkjær Jensen som Gerda.
Foto: Per Morten Abrahamsen

Musiken kompletteras av en extraordinär scenografi och ljusdesign med mirakulösa effekter. Man nästan tappar andan över vad som går att åstadkomma med dessa ljuskällor: illusioner, geometriska figurer, stämningar. Det är mer än mästerligt. Och de fantasifulla och välgjorda kostymerna ger ytterligare en dimension.

Sofie Elkjær Jensen och Melis Jaatinen.
Foto: Per Morten Abrahamsen
Johan Reuter – Den Universelle och Johanne Bock – den gamla kvinnan
Foto: Per Morten Abrahamsen

Så långt kringverket.Men det är ju de medverkande, sångarna och dansarna som är centrum i framförandet. Och är det fråga om prestationer i minst lika hög klass. Sofie Elkjær Jensen med sin ljuvliga sopran skapar ett underbart porträtt av Gerda, fint sekunderad av mezzon Melis Jaatinen som Kay, Johanne Bocks gestaltning av de tre gamla kvinnorna fascinerar och Johan Reuter skapar stadga och tyngd med sin figur Den Universelle. Även övriga medverkande svarar för mycket gedigna insatser.

Hans Abrahamsens Snedronningen är ett utsökt verk av en av Nordens främsta kompositörer och det har fått en iscensättning av högsta klass. Men det är inget för barn, det är skapat av vuxna, för vuxna och som åskådare behöver man inte ens ha barnasinnet kvar. Men vill man njuta av perfekt operaestetik är ett besök att rekommendera.

SNEDRONNINGEN

opera i tre akter av Hans Abrahamsen med libretto av Hans Abrahamsen och Henrik Engelbrecht efter H C Andersens saga Sneedronningen

Dirigent: Robert Houssart

Regi: Francisco Negrin

Scenografi: Palle Steen Christensen

Kostym: Louis Désiré

Ljus: Bruno Poet, Matt Daw och Playmodes Studio

Koreografi: Toniah Pedersen

Medverkande: Sofie Elkjær Jensen, Melis Jaatinen, Johanne Bock, Johan Reuter, Sibylle Glosted, Gert Henning-Jensen, Jens Christian Tvilum, Morten Grove Frandsen, Maria Malmström, Boris André

Det Kongelige Operakor

Det Kongelige Kapel

Urpremiär 13 oktober 2019 på Operaen i Köpenhamn

Carmen – än en gång

Foto: Camilla Winter

Så var det dags för ännu en upplaga av Georges Bizets Carmen. För en dryg månad sedan togs den upp på Hedelands stora friluftsarena i en traditionell uppsättning som hade många förtjänster – i stort var enda bristen en medelmåttig dirigent.

Och nu går alltså Carmen upp på Operaen i Köpenhamn. Uppsättningen kommer från Frankfurteroperan och Royal Opera House i London. För den ursprungliga regin svarar Barrie Kosky, Alan Barnes står för återuppsättningen i Köpenhamn.

Det är en version som i mångt och mycket skiljer sig från de traditionella föreställningar som man under årens lopp sett tretton på dussinet av. Barrie Koskys tolkning tar ut svängarna. Den är rensad från de vanligaste schablonerna, den är frisk, sofistikerad och minimalistisk. Eller kanske inte minimalistisk, Kosky har lag till extramaterial från annan musik av Bizet, han har tagit intryck från den franska vaudeville-traditionen och låtit nutida showdance-nummer bli en integrerad del av föreställningen plus flera andra tillägg. Så minimalismen stannar nog mest vid en god tanke – föreställningen är över tre timmar lång.

Scenografin är minst sagt frapperande: scenen är fylld av en gigantisk trappa, över två meter hög. Hela skeendet äger rum där, den både närmar och fjärmar publiken från handlingen. Kostymerna är mestadels ganska sjaviga vardagskläder, men Carmen själv öppnar i en modifierad matadorutstyrsel och Escamillo, toreadoren, bär traditionell korrekt ljusdräkt.

Som alltid på senare är har det förekommit #metoo-funderingar kring även den här uppsättningen. Men Koskys Carmen, vid premiären utomordentligt spelad av Michèle Losier är inget #metoo-offer, utan en stark kvinna som tar för sig av vad som bjuds. Visserligen blir hon mördad av don José, den älskare hon vill överge, men det är inget tecken på patriarkal despotism utan en akt av förtvivlan och besvikelse. Och Michèle Losiers gestaltning är mycket, mycket bra. Figuren blir trovärdig och hennes sångkonst är av högsta klass.

Även Migran Agadzhanhyan gör en perfekt tolkning av don José. Den ganska ynkliga självöverskattande figuren får liv av en glansfull nästan elegant tenor och Gisela Stilles Micaëla får den rätta lantligt tafatta utstrålningen. Däremot måste man sätta frågetecken för Anatoli Sivkovs Escamillo. Visserligen korrekt klädd men han saknar mycket av den kraft som behövs och hans sångkonst lämnade en del övrigt att önska. De övriga solisterna står för jämna, bra prestationer.

Alexander Vedernikov på dirigentpulten lyfte föreställningen till hög musikalisk höjd med kraft, spänst och enastående orkesterklang och körernas insatser förtjänar enbart beröm.

Sammantaget blev det en av de bästa föreställningar av Carmen som jag har varit med om. Men verket i sig är medelmåttig pigroman med bra musik och det kan inte ens Barrie Koskys genialitet ändra på,

Foto:Camilla Winter

CARMEN

opera av Georges Bizet med libretto av Henri Meilhac och Ludovic Halévy efter Prosper Mérimées roman

Dirigent: Alexander Vernikov

Inscenering: Barrie Kosky/Alan Barnes

Scenografi och kostym: Katrin Lea Tag

Ljus: Joachim Klein

Koreografi: Otto Pichler/Madeline Ferricks-Rosevear

Medverkande: Michèle Losier, Migran Agadzhanhyan, Anatoli Sivko, Margaux de Valensart, Ida Ränzlöv, Palle Knudsen, Fredrik Bjellsäter, Kyungil Ko

Dansare

Det Danske Drengekor, Det Danske Pigekor

Det Kongelige Kapel

Det Kongelige Operakor; kormästare: Lars Bjørnkjær

Premiär 14 september 2019 på Operaen i Köpenhamn

Stor operakonst av Bergmans kammarspel

Erika Siunnergårdh som dottern Eva.
Foto: Jonas Persson

Egentligen borde det vara en omöjlighet att transformera Ingmar Bergmans film Höstsonaten till opera. Den är skriven för två bestämda skådespelare, Ingrid Bergman och Liv Ullmann, och är kanske den film där Bergman gräver djupast i frågorna kring synd och skuld, svek och förtvivlan, hat och förlåtelse, allt med den behärskade intensitet som är filmskaparens kännemärke.

Men kompositören Sebastian Fagerlund och librettisten Gunilla Hemming har lyckats med sina intentioner att skapa ett självständigt verk, tätt knutet till filmen och Stéphane Braunschweigs regi och scenografi förvaltar detta mycket väl.

Till detta ska läggas solister i den absolut högsta klassen både sångligt och gestaltningsmässigt och en dirigent som fångar dramatiken, ger stadga i tempot och perfekt stöd till sångarna.

Charlotte Hellkant som stjärnpianisten Charlotte Andergast.
Foto: Jonas Persson

Så gott som allt är alltså rent underbart men personligen kan jag inte förlika mig med tonspråket i musiken. Jag förstår mycket väl Sebastian Fagerlunds intentioner med den skärande kraftfulla ouvertyren, jag tror mig begripa meningen med tonala disharmonierna men jag kan inte med bästa vilja i världen se något värde i första aktens kontinuerliga fortissimo och den ointellektuella nästan vulgära melodiken i orkestersatsen. Sebastian Fagerlund kan bättre, det visar han redan när man kommer över till andra akten där musiken följer och apostroferar skeendet, dynamiken vidgas och ger plats för både rå kraft och skir poesi.

Men det som kommer att stanna längst i minnet efter den här föreställningen är de minst sagt fantastiska solistprestationerna. Charlotte Hellekant mejslar fram ett fascinerande porträtt av modern/stjärnpianisten med en mask av stil, elegans och självsäkerhet som visar sig dölja ett ömhetstörstande barn. Agerandet är perfekt återhållet liksom hennes övertonsrika vackra mezzo. Mot henne kontrasterar effektfullt Erika Sunnergårdh som med sin intensiva sopran gestaltar dottern, kärleksfull till det yttre men inombords fylld av bekräftelsebegär och glödande hat. Dessa båda vulkaner kompletteras perfekt av den utanförställde Viktor, fint tolkad av Fredrik Zetterström och den döde, frånvarande men ändå närvarande Viktor, kanske den mest normale i detta neurotiska persongalleri, snyggt sjungen av Nicholas Söderlund. Samt Helena Juntunen som den sjuka sängbundna systern som i en drömsekvens (?) blir normal och levererar en gripande vacker aria.

Höstsonaten är utan tvivel som helhet operakonst när den är som bäst, en musikalisk utvidgning av en betydande film. Frågan är om den har kraft nog att överleva; den har bevisligen livskraft eftersom urpremiären i Helsingfors har följts av den här uppsättningen i Malmö. Men kommer den att få ett tredje liv?

Nicholas Söderlund som Leonardo och Helena Juntunen som den svårt sjuka Helena.
Foto: Jonas Persson

HÖSTSONATEN

opera med musik av Sebastian Fagerlund och libretto av Gunilla Hemming efter Ingmar Bergmans filmmanuskript

Dirigent: Patrik Ringborg

Regi och scenografi: Stéphane Braunschweig

Iscensättning på Malmö Opera: Charlotta Sevón, Georges Gangeré

Ljus: Marion Hewlett

Kostym: Thibault Vancraenenbroeck

Medverkande: Charlotte Hellekant, Erika Sunnergårdh, Fredrik Zetterström, Helena Juntunen, Nicholas Söderlund

Malmö Operakör; kormästare: André Kellinghaus

Malmö Operaorkester

Premiär 13 september 2019 på Malmö Opera

Carmen i det fria

Magnus Vigiljus som Don José och Andrea Pellegrini som Carmen – två skickliga operaartister med stor potential både i sång och agerande.
Foto: Mikal Schlosser

Opera Hedeland bjuder inte på någon tjusig scenografi i årets uppsättning, Carmen. Ett dammigt torg med lite betongskrot som enda dekoration och i fonden en nedgången byggnad. Prakten står naturen runt den väldiga amfiteatern för och när mörkret faller skapar ljus och rökeffekter en fascinerande miljö.

Flickorna på tobaksfabriken
Foto: Mikal Schlosser

Lite av samma dualism präglar uppsättningen i stort: kostymerna är inte någon speciell fröjd för ögat, tablåerna enkla och personregin minimal. Men solisternas sångprestationer och generösa spelglädje skapar en föreställning som är både njutbar och engagerande.

Titelrollen Carmen är en självständig kvinna som räds varken fan eller männen, som sätter sin frihet först; Andrea Pellegrini sjunger henne med mycket styrka och kraft med en mezzo som ställvis nästan är plågsamt vacker i sin intensitet.

Yana Kleins gestaltning av Michaëla måste sägas vara premiärkvällens höjdpunkt: en klar sopran med nästan otrolig lyster och ett värdigt lugn med ändå känslofyllt utspel.

Magnus Vigiljus skapar med sin välljudande tenor och sparsmakade utspel en trovärdig Don José. Otrolig är däremot Lars Møllers Escamillo förmodligen en parodi: en pellejöns i sjavig ljusdräkt och ljusblå gymnastikskor som knappt skulle våga sätta kniven i en kalvkotlett, än mindre ge sig på en stridstjur; men han sjunger bra. Även de övriga solisterna är av mycket fin klass och de båda körerna täta i klangen och klart godkända i agerandet.

Enda minustecknet i sammanhanget är dirigenten Christian Kluxen. Visst ger han bra stöd till sångarna men man saknar mycket av glöden och koloriten i Bizets musik. Och han håller ner tempot med långa uppehåll mellan varje del, kanske för att skapa utrymme för publikens spontanapplåder. För oss som inte vill klappa händer i tid och otid är det klart störande.

Smugglarbandet anländer
Foto: Mikal Schlosser
Escamillo sjunger om sin storhet i Toreadorarian
Foto: Mikal Schlosser

Det blev ingen lyckad början för Bizets Carmen. Den tidens män hade ännu mindre till övers för starka kvinnor än nutidens. På premiärdagen 3 mars 1875 stod det varningar i Paristidningarna där operan betecknades som omoralisk och recensenterna fördömde enhälligt handlingen som obscen och musiken som ointressant, odramatisk och renons på lättsjungna melodier. Man förutspådde tomma hus och snabb nedläggning. Men efter premiären i Wien ett halvår senare var succén obestridlig och recensenterna tvingades krypa till korset. Allt sedan dess har Carmen varit en av de mest älskade operorna som uppförts i ett otal uppsättningar, filmatiserats flera gånger och det har visats många tv-versioner. Publiken har kommit. Så även på Opera Hedeland i fredags: den stora amfiteatern var fylld in till sista plats. Och regnet hängde i luften men bröt inte ut i motsats till vad som hände när förra uppsättningen på Opera Hedeland hade premiär 2007: då fick föreställningen avbrytas mitt i ösregnet.

 

 

 

OPERA HEDELAND 2019

CARMEN

opera av Georges Bizet med libretto av Henri Meilhac och Ludovic Halévy efter Prosper Mérimées roman

Regi: Runar Hodne

Dirigent: Christian Kluxen

Scenografi: Runar Hodne, Maria Gyllenhof och Elisabeth Holager Lund

Ljus: Mikael Sylvest

Ljud: Claus Pedersen

Solister: Andrea Pellegrini, Magnus Vigiljus, Yana Klein, Lars Møller, Sibylle Glosted, Ingeborg Børch, Jonathan Koppel, William J Pedersen, Jacob Bloch Jespersen, Frederik Rolin

Opera Hedelands festivalorkester, Opera Hedelands festivalkör, Roskilde Domkirkes drengekor; kormästare: Filipe Carvalheiro och Egil Kolind

Premiär 9 augusti 2019

Bayreuth än en gång

Även i år fick jag förmånen att få biljetter till Bayreuther Festspiele, en av världens mest kända operafestivaler. Året nyuppsättning är Tannhäuser i Tobias Kratzers regi och med Valery Gergiev som dirigent. Sedan 2011 har jag sett varje uppsättning i Bayreuth men frågan är om denna Tannhäuser på många sätt är den mest förbluffande. Att förvandla Wagner till underhållning med anarkistiska förtecken, att ta väl vara på de musikaliska godbitarna – och de är många – och bortse från det djupa pretentiösa tankegodset måste verkligen anses vara en revolution.

Så blev det fyra operor till, uppsättningar sedan tidigare år men samtliga bearbetade för året. Sammanlagt fem fullängds Wagneroperor på fem dagar; det blev faktskt en aning mastigt. Lite Puccini och Donizetti och kanske lite Mozart skulle inte sitta illa nu

Nedanstående texter publicerades i Skånska Dagbladet 9 augusti

 

Tannhäuser på Burger King

Stephen Gould som Tannhäuser, Elena Zhidkova som Venus och Manni Laudenbach som Oskar
Foto: Enrico Nawrath

2011 var det premiär i Bayreuth för Sebastian Baumgartens uppsättning av Tannhäuser. En politiskt korrekt tråkighet som, om den har satt några spår överhuvudtaget, kommer att gå till historien som den uppsättning som fick de massivaste bu-ropen i Bayreuths historia vid premiären. Wartburg blev en biogasfabrik, Venusberget en cirkusbur och det verkade som hade Baumgarten en djup aversion mot verket och försökte förstöra det så mycket som möjligt.

Så i år var det dags för en ny uppsättning, signerad Tobias Kratzer och med Valery Gergiev på dirigentpulten. Den högstämda historien har blivit en pikaresk, miljösvärmeriet har bytts ut mot glad anarki – och buandet ersattes av högljudda ovationer.

Drag-queenen Le Gateau Chocolat framför Wagners teser.
Foto: Enrico Nawrath

Sceniskt är det en ren fröjd. Avancerade videoprojektioner kopplas direkt till skeendet på scenen, scenbygget i sig är både gediget och fantasifullt, kostymerna spektakulära, effekterna påfallande. Handlingen öppnas med att ett sällskap med Tannhäuser själv i full clownkostym, Venus, en drag-queen och en dvärg kommer åkande i en rostig Citroën-buss, passerar Baugartens biogasfabrik, skrämmer till sig en måltid vid ett Burger King-ställe för att slutligen komma till lantgreven Hermann. Kratzer låter historien fortsätta med kampen i Tannhäusers inre mellan den högstämda kärleken till lantgrevens brorsdotter Elisabeth och den erotiska dragningen till Venus fram till flykten från Wartburg och återkomsten till en förändrad värld.

Tannhäuser med den döda Elsa
Foto: Enrico Nawrath

Frågan är om det är rätt att behandla verket Tannhäuser med så lätt hand, att förvandla Wagners dramatiska halvreligiösa opera till något som närmast kan liknas vid högkvalitativ underhållning. Är det inte att förringa och fjärma sig Wagner? Faktiskt inte. Tobias Kratzer har följt Wagners egna tankegångar, som de kommer till uttryck i det lilla manifestet ”Die Revolution” från 1849 (fyra år efter uruppförandet av Tannhäuser).

”—Inget hat, ingen avund, ingen förargelse eller fiendskap ska finnas bland er; som bröder som här lever ska ni känna er fria, fria i viljan, fria i gärningen, fria i njutningen; så ska ni känna livet —”

Med den utgångspunkten är det närmast en självklarhet att tvätta bort operans bigotterier till förmån för en livsglad anarki.

Valery Gergiev följer också de tankegångarna i sin musikaliska tolkning. Efter premiären fick han kritik för att ha problem med klangbilden från orkestern i det täckta diket i Festspielhaus men också för att han var konsekvent i linjerna. Jag såg andra föreställningen och då märktes inget av dessa problem. Klangen var balanserad och tät, märkbart ljus och accentuerat romantisk. Inte Wagner på det sätt man är van vid men konsekvent till uppsättningen i övrigt.

Dubbelprojektion: en kombination av video och agerandet på scenen.
Foto: Enrico Nawrath

Och solisternas insatser var mestadels enastående. Stephen Goulds Tannhäuser är gränslöst mäktig i klangen med en scennärvaro som räckte över hela den väldiga salongen, liksom Stephen Millings kraftfulla och myndiga bas som lantgreven. Markus Eiche som Wolfram von Eschenbach levererar en utsökt Sång till aftonstjärnan och Elena Zhidkova sjöng en Venus, perfekt i både sång och agerande.

Wieland Wagner förändrade Festspielhaus från Wagnermuseum till experimentalscen. Frågan är om Tobias Kratzers Tannhäuseruppsättning håller måttet för att bli en milstolpe i den fortsatta utvecklingen.

 

BAYREUTHER FESTSPIELE 2019

TANNHÄUSER

opera av Richard Wagner

Dirigent: Valery Gergiev

Regi: Tobias Kratzer

Scenografi och kostym: Rainer Sellmaier

Ljus: Reinhard Traub

Video: Manuel Braun

Dramaturgi: Konrad Kuhn

Kormästare: Eberhard Friedrich

Solister: Stephen Milling, Stephen Gould, Markus Eiche, Daniel Behle, Lise Davidsen, Kay Stieferman, Elena Zhidkova, Le Gateau Chocolat, Manni Laudenbach med flera

Festspelsorkestern, Festspelskören

Premiär: 25 juli 2019; sedd föreställning: 28 juli

Lyckat och mindre lyckat

Mästersångarna i Nürnberg: Klaus Florian Vogt som Walther von Stolzing och Michael Volle som Hans Sachs
Foto: Enrico Nawrath

Uppsättningarna i Bayreuth löper över flera år. Flera av solisterna byts ut, ibland även dirigenterna. Och regissörerna brukar arbeta om både detaljer och större avsnitt, så det är absolut värt att se om så många verk som möjligt. I år lyckades jag se samtliga uppsättningar; Lohengrin, Parsifal, Mästersångarna och Tristan och Isolde.

Barrie Koskys uppsättning av Mästersångarna i Nürnberg blev en succé vid premiären 2017. Förra året hade han slipat till den ytterligare. Publiken var överförtjust, det är enda gången i Bayreuth som jag varit med om stående ovationer och det till en regissör. Men i årets version har han blivit för överambitiös, pekpinnarna blir för grova och omständligheten för massiv. Det blir nästan lite långtråkigt. Men solistprestationerna är fortfarande glänsande med Michael Volle som en perfekt Hans Sachs och Klaus Florian Vogt firar nya triumfer som Walter von Stolzing.

Ur Parsifal: Ryan McKinny som Amfortas med de två Graalsriddarna Martin Homrich och Timo Riihonen
Foto: Enrico Nawrath

Årets mest positiva överraskning blev Uwe Eric Laufenbergs revision av Parsifal. Han har behållit den ytliga religiositeten i första akten, en genomskådande spegling av munkarnas skenhelighet. Sista akten blir storartad, en gripande hyllning till livet och kärleken. Scenografin är bländande vacker och högstämdheten påtaglig. Och solisterna är rent fantastiska, främst Elena Pankratova som skapar en enastående Kundry, intensiv och skönsjungande med utsökt scenpersonlighet, fint kompletterad av Günther Groissbocks Gurnemanz. Ny dirigent för året är Semyon Bychkov som väl fångar musikens alla nyanser: dramatik, högstämdhet och smärta. Kanske något långsam i tempot men det är en långsamhet som är befogad.

Lohengrin: Neo Rauchs och Rosa Loys scenografi och kostymer är enastående spektakulära
Foto: Enrico Nawrath

Elena Pankratova gör också en utsökt rollprestation som Ortrud i Lohengrin, genomtänkt, uttrycksfull och intensiv. Klaus Florian Vogt glänser i titelrollen och Georg Zeppenfeld skapar en minnesvärd König Heinrich. Scenografin av Neo Rauch och Rosa Loy är i högsta grad spektakulär och Christian Thielemann befäster än en gång sin ställning som en av de ledande Wagnerdirigenterna.

Ur Lohengrin: Tomasz Konieczny som Friedrich von Telramund och Elena Pankratova som Ortrud
Foto: Enrico Nawrath

 

Och det blir Christian Thielmanns musikaliska ledning som räddar Katharina Wagners uppsättning av Tristan och Isolde. Visst gör Stephen Gould en perfekt Tristan och Christa Mayers Brangäne är värd all uppmärksamhet. Men tyvärr känns uppsättningen som helhet ganska ointressant och förlegad.

Tristan och Isolde: Stephen Gould som Tristan, Petra Lang som Isolde och Georg Zeppenfeld som Kung Marke.
Foto: Enrico Nawrath