En väntad och glad nyhet

Väntade nyheter kan också vara goda nyheter.

För inte var det någon skräll att Jiloan Hamad förlängde till och med 2013.

Men riktigt kul var det – och bra, både för spelaren och klubben.

För Per Ågren var det dessutom en milstolpe. Det är ju den första spelaraffären han fullföljt som ny sportchef i Malmö FF.

Påpekade det för honom och han blev nästan lite överraskad.

Det har varit så mycket att göra att jag inte tänkt på det från den synvinkeln konstaterade han. Men visst, lite historiskt var det och när han gjort lika många affärer som Hasse Borg – eller hälften – kan han alltid blicka tillbaka och minnas den som blev hans första.

Att Malmö FF väljer att nämna riskkapitalbolaget i samband med att man presenterar nyheten om Jiloan Hamads kontraktsförlängning är knappast en slump.

Dels har det varit en förutsättning. Med över 30 miljoner back från förra året krävdes det nytt kapital att agera ”friare” med. Dels är det viktigt att betona att pengarna från de nästan 20 investerarna långt ifrån bara ska gå till att köpa in nya spelare utifrån utan även vårda den trupp man redan förfogar över. Det är en signal som uppskattas både av spelarna och av dem som gillar Malmö FF:s sätt att fostra egna talanger eller plocka dem tidigt från andra klubbar och ge dem chansen – och vem gör inte det?

Nu går jobbet vidare på att förlänga med Agon Mehmeti, Ricardinho och Guillermo Molins.

Att Jiloan Hamad blev först med att sätta sin signatur på papperet var ingen högoddsare. Vem som blir näste man till kontraktsskrivning är lite svårare att gissa. Men inte mycket. Agon bör stå på tur…

Att MFF kan, vill och bör förlänga med alla tre är i alla fall klart.

Fast så ofta som Roland Nilsson satt Molins på bänken förstår jag om Molins vill avvakta. Och i jakten på att förlänga med Ricardinho är väl faran snarare att Rolle vill ta med sig honom till FCK.

Lägg för övrigt märke till skillnaden mellan Jille. Gische, Ricardinho och Agon och de övriga fem vars kontrakt också går ut efter den här säsongen.

Jille är klar, de tre övriga vill man behålla och har inlett förhandlingar med.

När det gäller Jeffrey Aubynn, Ulrich Vinzents, Yago Fernandez och de två målvakterna Dusan Melicharek samt Dejan Garaca säger MFF och Per Ågren att man kommer att utvärdera och ta ställning under säsongen.

Det gäller att prestera och även förväntas kunna göra det 2013.

Att MFF släppte Joseph Elanga inför årets säsong var ett tydligt besked om att det för en etablerad spelare inte räcker med att vara bra att ha ifall det skulle behövas.

Malmö FF har fem-sex stora talanger (minst) som ännu inte fått plats i seniortruppen, men som i ett perspektiv på ett till två år snart borde få det. Därför måste man vara ytterst noggrann vid varje kontraktsförlängning.

För mig hänger Yago mest löst.

Förutsatt att Jasmin Sudic klarar att kämpa sig tillbaka en gång till kan MFF 2012 ha ett mittbacksurval med Daniel Andersson, Pontus Jansson, Markus Halsti, Jasmin Sudic och Filip Helander med Alexander Blomqvist som dörrknackare. Yago måste spela väldigt bra under 2011 för att motivera en förlängning. Jämför till exempel med Ulrich Vinzents vars position inte alls är lika konkurrensutsatt.

MFF borde för resten vägra att släppa Gammeldansken innan han gjort ett mål. Det finns bara en enda spelare som spelat fler A-lagsmatcher med MFF än Ulrich Vinzents utan att näta. Det är målvakten Nisse Hult. Målvaktskollegorna Janne Möller, Jonnie Fedel och Helge ”Gripen” Bengtsson har sammanlagt gjort fem mål. Är det någon spelare jag unnar att få näta är det Ulrich. Ge honom en straff.

Det blir guld till MFF i år också

Snart lär tipsen om hur det kommer att gå i årets allsvenska att täcka fotbolls-Sverige som en massiv bombmatta.
Inte minst om ett par veckor när det är allsvensk upptaktsträff i Swedbank stadion i Malmö och spelare, tränare, journalister och annat löst folk får sitta och trycka hej vilt med sina mentometerknappar.
Men varför vänta?
Här är mitt tips för 2011:

Malmö FF försvarar SM-guldet.

Värsta utmanarna blir Elfsborg och Helsingborgs IF – i den ordningen.

Förklaringen till tipset är framförallt att MFF fått behålla mästarlaget så intakt som det överhuvudtaget går att behålla ett vinnarlag. Det hör definitivt inte till vanligheterna.

Dessutom ser det närmast oförskämt bra ut när man besöker träningspassen och nästan lika bra ut när man läser av statusen på skadefronten.

Ta bara Yago Fernandez, som redan är igång fullt ut efter sitt korta uppehåll.
Normalt är Ivo Pekalski prickfri. Söndagens sena besked att han dessutom är sprickfri (!) var ytterst glädjande.

Han missar matchen  mot Wigan, men ska snart vara mogen för comeback.
Därmed återstår bara Jasmin Sudic, men han saknades faktiskt hela guldsäsongen också. När han kommer tillbaka är det bara en bonus och ytterligare förbättring.

Mest imponerande är dock att ett lag som guldsäsongen 2010 släppte fram talang efter talang i rampljuset och såg dem bli etablerade allsvenska spelare i år fortfarande har mer att plocka fram ur ungdomslagen.
De senaste veckorna har 17-årige Amin Nazari fått träna med A-truppen. Han har inte alls varit blyg och försynt utan tagit för sig ordentligt. Där har Malmö FF ännu en spelare som snart kommer att etablera sig på en hög allsvensk nivå.
Tobias Malm flyttades upp i seniortruppen permanent redan före säsongen. När han intervjuades på premiärträningen och jämfördes med Ricardinho konstaterade han direkt att han inte bara är lika snabb som den kvicke brassebacken. Han är snabbare!

Det fick vi se en liten försmak av i det korta inhoppet mot Bröndby, när Malmö FF besegrade det toppsatsande danska laget.

Konkurrensen är redan stenhård, och det fylls alltså hela tiden på. Egentligen säger det faktum att Guillermo Molins under försäsongen haft svårt att platsa det mesta.

Gische hade utan några som helst problem alltid fått 90 minuter i vilket annat allsvenskt lag som helst, och räknats till lagets viktigaste spelare. Men MFF har allsvenskans tre bästa yttermittfältare i Jiloan Hamad, Jimmy Durmaz och Guillermo Molins.
Efter tisdagens träningspass påpekade Roland Nilsson direkt att spelarna imponerat med fart, omställningar, ork och i stort sett det mesta. Han hade helt rätt. MFF varvar upp och då ska det väldigt mycket till för att hänga med i kampen…

Nu börjar det också lösa sig perfekt med utlåningarna så att spelarna som behöver det kan få matchvana.

Att Omid Nazari (Amins bror) hamnar i Ängelholms FF är klart.

Hicham Ali lär hamna i FC Rosengård när han kommer hem från OS-kvalet med Palestina.

Efter tisdagens träningspass hade dessutom Dejan Garaca ett möte med LB07. När MFF-ledningen kommer tillbaka från Wigan-utflykten ska de sista detaljerna lösas mellan klubbarna. Mer om det kan ni läsa här. Kul för resten att LB07:s målvaktstränare är en gammal MFF-bekant – Ola Tidman.

Skönt med slö silly season

Hittills har silly season inte varit ett dugg silly.

Precis som väntat.

Det har hela tiden känts som om MFF-truppen kommer att vara ganska intakt nästa år. Få in och få ut.

Exakt hur lugnt det är tycker jag bäst bevisas av att man i  diverse kvällstidningssammanställningar över läget i de allsvenska lagen tar med Anes Mravac bland spelarna som lämnat Malmö FF. Om jag minns rätt i hastigheten är det två och ett halvt år nu han varit utlånad från MFF. Men visst, nu ska han bli LB07-spelare fullt ut så behöver man fylla ut namnkolumnerna så kan man ju ta med honom. Men någon praktisk betydelse för truppen har det inte.

De enda förändringarna som har det är Pep Clotet Ruiz flytt till Halmstads BK, Joseph Elangas val att inte acceptera MFF:s bud för att förlänga kontraktet och beslutet att flytta upp 19-årige Tobias Malm i A-truppen med ett nytt fyraårigt A-kontrakt.

Malm tar Elangas plats som backup för Ricardinho. Nu gäller det bara att hitta en bra ersättare på posten som assisterande tränare.

Det tar jag för givet att MFF klarar av, och i så fall har man hittills lyckats väldigt bra med förhandlingarna. Jeffrey Aubynn och Yago Fernandez är kvar, Leif Engqvist och Kenneth Folkesson också på ledarsidan.

Därmed är det enda som återstår att förlänga med målvaktstränaren Jonnie Fedel och göra klart med ett par lärlingskontrakt. Hicham Ali och Omid Nazari lär bli kvar i MFF, Metin Hamid lär lämna. Muamet Asanovski har redan gjort det.

Jag har faktiskt mycket svårt att förstå kritiken att Malmö FF varit sent ute i kontraktssnacket, eller att det varit rörigt. Det mesta är som sagt redan klart. Vad begär folk egentligen?

Är det något jag är orolig över är det istället att det kommer att ta lång tid att få ihop de 10 miljonerna MFF vill ha in i det nya riskkapitalbolaget.

På medlemsmötet berättade Pelle Svensson och Håkan Jeppsson att kulorna ska gå till att skriva längre kontrakt med de unga lovande men ändå tongivande spelarna man redan har i truppen, plus eventuellt något nyförvärv.

Det kommer förmodligen att ta ett par månader att få in pengarna. Varje post är på 500 000 kronor. Det är fullt tillåtet både för en rikenbergare att själv köpa på sig mer än en post och att flera personer går samman för att gemensamt köpa en post. Från beslut, handling, förhandling – som ska ske med varje aktör – till att pengarna går in på kontot lär det dröja ett tag.

Därför vore det bra om klubben haft möjligheten att förskottera pengar ifall det skulle dyka upp en hastig chans att göra klart med ett vasst nyförvärv.

Felet är att den handlingsfriheten saknas. Det är först när riskkapitalbolagbygget är färdigt som MFF har de nödvändiga musklerna att agera på marknaden. Egenkapitalet är bundet och likviditeten tillåter inte några utsvävningar.

Jag tvivlar inte en sekund på att Malmö FF-ledningen har helt rätt när man gjort bedömningen att det nya riskkapitalbolaget behövs. Att man troligen inte kan använda sig av det förrän en bra bit efter årsskiftet är inte bra. Innan dess kan mycket hända.

Fast jag väljer att vara optimist och spå att det inte kommer att göra det. Grundtipset är att MFF tvingas inse att Guillermo Molins är förlorad, men att alla de övriga stannar.

Jo, jag vet att Rick Kruys är till salu. Men vem ska köpa honom? Och vill han bli utlånad?

Låna ut Dejan Garaca lär bli lättare. Ryktet säger att både Västerås SK och Östers IF anmält intresse.

Mötet gav valuta

Yago kvar, men bara i ett år.

Det var nog så bra som det gick att få.

Pelle Svensson gjorde ingen hemlighet av att man försökt få fram ett två eller tre-årskontrakt med den stabile mittbacken.

Men Yago, och hans agent, ville inte binda sig för längre än 2011. Han ser Champions League-chansen som både inspirerande för stunden och som en möjlighet att visa upp sig och ta ett steg vidare.

Efter det extra årsmötet konstaterade också Pelle Svensson att Yago kom gratis till MFF.

– Gör man det måste det finnas en större förståelse för att öppna för ett kortare kontrakt.

Inte av slentrian. Men ibland och någon gång av nödvändighet. Det finns ju ingen övergångssumma att skriva av, och få igen – helst med råge – vid en försäljning.

Att Joseph Elanga lämnar är trist. Precis som Jeffrey Aubynn har han varit perfekt att ha som backup i truppen. Han har kunnat gå in och spela när det behövts och hela tiden hållit humöret uppe, både hos sig själv och de örviga i laget. Gillat att spela i MFF, aldrig gnällt och skött sig perfekt.

Men han, och hans agent, sa nej till Malmö FF:s bud.

– Vi sträckte oss så långt vi kunde, betonade Pelle Svensson.

Mer kan man inte begära. Och var den gränsen låg vet vi inget om. Jag luskade lite grann efter det extra årsmötet och frågade Pelle Svensson om det var mer, mindre eller lika mycket betalt som Elanga haft i år.

– I paritet med det han haft nu, blev svaret.

In i truppen går istället 19-årige vänsterfotade backen Tobias Malm från det mycket framgångsrika U19-laget.

Jag tror inte att han är lika vass som Elanga nu, december 2010. Jag är heller inte övertygad om att han är det om ett halvår. Men jag är övertygad om att chansen att han är det om ett år är stor.

Malm har fått ett A-kontrakt och tar en plats i seniortruppen fullt ut. Kontraktet är skrivet på fyra år.

Ett bra beslut. Men inte för att det pratades om intresse från HIF. Malmö FF måste ta sina egna beslut och inte bry sig om spelarna försvinner till konkurrenter eller inte.

Tror man på spelaren: förläng.

Tror man inte: släpp.

Svårare är det inte.

Om sedan agenter börjar babbla en massa om intresse från andra klubbar och massmedia hänger på: skit i det.

Helsingborgs IF kom aldrig med ett konkret bud. Malmö FF gjorde det. Tobias Malm valde att skriva på och är säkert nöjd eftersom han hela tiden helst velat stanna i MFF där han redan varit i tio år.

Problemet är bara att man inte kan hålla på så här hela tiden.

Det kommer att bli jäkligt trångt i öppningen till A-truppen. Inte minst eftersom det finns fler stora talanger än på mycket länge som står i kö.

Tobias Malm fick kontrakt. Nu måste man ta ställning till Hicham Ali och Omid Nazari, som har minst lika goda skäl som Malm att hoppas på att få vara kvar i Malmö FF.

Om jag förstått det hela rätt pågår förhandlingarna för fullt och i stort sett allt talar för att båda kommer att få fortsätta, troligen i någon slags lärlingsroll. Hicham Ali har dessutom redan erfarenhet av att lånas ut. I höstas placerade MFF honom i BK Olympic och där var han med om att vinna division 3. Utan tvekan nyttigt i hans utveckling.

Nästa år blir det ännu värre. Sent 2011 löper kontrakten ut för Amin Nazari (Omars minst lika lovande bror), Filip Helander (Sveriges största mittbackslöfte) och Tobias Lewicki (superteknisk landslagsspelare).

Det extra årsmötet var för övrigt välbesökt. 118 röstberättigade kom för att välja valberedning! Inte klokt! Skönt att alla – inklusive jag själv, vilket Pelle Svensson glatt påpekade från podiet – fick valuta med lite nyheter.

Valen gick för övrigt helt enligt styrelsens förslag:

In i valberedningen kom Jörgen Svensson och Pehr Andersson, båda 51 år, och vd i Länsförsäkringar Liv respektive näringslivsdirektör i Malmö stad.

Att Jörgen är son till Lennart ”Lill-Kick”  Svensson, själv spelat i MFF liksom pappan och farfadern är givetvis ett plus. Han berättade också att han skolats i den gamla skolan. Pappan tog med honom till gamla ståplatsläktaren på Malmö stadion där han placerades på en filt på något av räckena. Tidigt fick han även en lektion i färglära.

– När jag var 10-11 var mamma och jap på Wessels och köpte en pyjamas. På kvällen tog jag på mig den, visade upp den för pappa som omedelbart sa att det absolut inte gick för sig. Pyjamasen var ju gul. Jag kunde sova i den under natten som kom, men sedan skulle den omedelbart kastas direkt i sopnedkastet.

Tillbaka i vardagen

Guldet klart, sportchefen anställd och firandet avslutat, nu är det tillbaka till vardagen.

Men med ett leende på läpparna. Med lite distans till MFF:s 16:e SM-guld framstår prestationen som ännu större.

Som ni som brukar läsa här vet var jag hela säsongen övertygad om att det skulle gå vägen och jag ska inte sitta och fabricera något om att jag blev överraskad. Det blev jag inte. Men jag blev imponerad och faktiskt överraskad av en sak: avslutningen.

Bara att erkänna: det fanns en viss oro på läktaren i de tre avslutande matcherna.

Alla tjatade också om att pressen skulle bli så väldigt tung och hård på unga MFF. Inte minst konkurrenterna i HIF, vilket jag vet retade spelarna i MFF.

Vad gör då MFF-spelarna, både de unga och gamla? Jo de går in och gör nio poäng och 10-0 på de tre avslutande matcherna. 10-0! Snacka om replik.

Det var stort när det hände. Nu med lite mer än en veckas distans framstår det faktiskt som ännu större.

På en direkt uppmaning från delar av personalen på Malmö FF:s kansli måste jag också berätta om följande fakta:

Malmö FF hade kommit före IFK Göteborg i tabellen även om man räknat bort alla 15 bortamatcherna MFF spelade under säsongen.

Vem som hade räknat ut det får ni själva gissa.

Nu är klubben i alla fall tillbaka i vardagen. Bygget av 2011 års lag ska fortsätta och silly season kommer att dra igång med full speed.

Vissa gillar inte silly season. Jag är barnslig nog att göra det. Hur skulle man annars klara fotbollsabstinensen till dess att försäsongsmatcherna drar igång? Internationell fotboll räcker inte.

Som bekant går kontrakten ut för tre spelare och en ledare

Yago Fernandez

Joseph Elanga

Jeffrey Aubynn

Pep Clotet Ruiz

Jag tror att alla fyra kommer att bli kvar i MFF.

Jeffrey Aubynn och Joseph Elanga är precis den typen av spelare man behöver i en trupp för att göra den konkurrenskraftig även den dagen man får problem med skador och avstängningar. De accepterar sin roll som en av spelarna 12-18, men kan gå in och tillföra något när det behövs. Dessutom passar de väl in i den glädjefyllda gemenskap MFF lyckats skapa i truppen. Båda vill fortsätta i MFF och bör få chansen att göra det. Att Rolle Nilsson redan meddelat Aubynn att han vill ha honom kvar är ingen större skräll.

Yago Fernandez har redan gjort stor nytta den korta tiden han hunnit spela i Malmö FF. Med tanke på att det i truppen finns spelare som Daniel Andersson, Jasmin Sudic, Pontus Jansson och Markus Halsti plus att klubben i ungdomsleden har två av Sveriges absolut största mittbackstalanger i Filip Helander och Alexander Blomqvist borde det egentligen inte behövas en mittback utifrån. Men Yago har en extra dimension både i defensiven och offensiven, inte minst på fasta situationer, som gör honom till tvåa i rankingen, bakom Daniel Andersson. Glöm heller inte att Sudic inte är fullt ut tillbaka från sin korsbandsskada förrän i januari och att både Jansson och Halsti haft problem med skador och sjukdom under året. På lång sikt kommer Yago inte att behövas – ingen annan klubb i Norden har en arsenal med så många lovande mittbackar som MFF – men på kort sikt är det jättebra att ha honom. Inte minst nu när Malmö FF ska ut i Europa.

Tränar-Pep har gjort succé, vilket man inte precis kan säga om hans företrädare.

Förhandlingar pågår för fullt mellan Pep och Malmö FF. Mycket ska gå  lås,den sociala situationen måste stämma för hela familjen och helst ska det inte dyka upp något bud från Spanien, eller något annat land, som är för bra för att Pep ska kunna tacka nej till det. Men det som får mog förhoppningsfull är vetskapen att det inte var Malmö FF som lockade Pep Clotet Ruiz till Sverige utan Pep som sökte sig hit. Jag tror inte att han känner att jobbet är färdigt, inte innan han fått testa internationella tävlingsmatcher med MFF.

Den dynamiska duon är tillbaka

Ivo Pekalski är tillbaka
Jag skrev för ett tag sedan att ett guldlag egentligen ska klara sig utan en 19-åring som inte var ordinarie när säsongen började.
Där har jag ångrat mig.
Uppenbarligen är det inte så.

MFF behöver både Ivo Pekalski och Wilton Figueiredo.
Jag räknade precis ut att i de 13 senaste segermatcherna för Malmö FF i allsvenskan är det just de två som bildat mittmittfältspar.
Och i sex av de nio matcherna MFF tappat poäng i har någon av dem, eller båda, saknats.
Nu är den dynamiska duon tillbaka. Det talar för MFF mot Häcken.

En annan sak som talar starkt för Malmö FF är att man inte en enda gång i årets allsvenska tappat poäng i två matcher i rad. Varje gång man fått en stor eller liten smäll har man snabbt studsat tillbaka och varit på tårna i nästa omgång.

Tre poäng mot Häcken ligger i pipeline. Det gör guldet också. Guldstrid är något speciellt. Inte minst om de två stridande lagen spelar på olika matchdagar.
Då kan det svänga rejält, inte minst i opinionen. Efter HIF:s seger över Åtvidabergs FF verkar många ha gjort helt om marsch och pratar vitt och brett om att det plötsligt är fördel nordvästskåne.

Det är sant. Men bara ifall Malmö FF tappar poäng mot Häcken. Vad ska alla de som svängt säga om MFF vinner mot Häcken? Gå tillbaka till ståndpunkten att man trott på MFF hela tiden?

Jag har också svängt. Men enbart i åsikten att MFF skulle säkra titeln redan på Grimsta IP i den näst sista omgången mot Brommapojkarna. Den möjligheten förstördes av den onödiga förlusten mot Kalmar FF.

Men fortfarande gäller att så länge Malmö FF vinner alla de tre matcherna som återstår ser målskillnadsfördelen till att det fullständigt kvittar vad konkurrenten HIF hittar på. Egentligen är det märkligt att så få av alla de här idrottspsykologerna som brukar dyka upp som små irriterande pop up-fönster med sina åsikter när det ska spekuleras inte har tagit fasta på just det.

Om den utnyttjas rätt måste fördelen och lyxen att fullständigt kunna skärma av och koncentrera sig på det egna vara närmast gigantisk. MFF-spelarna kan i lugn och ro titta på Simpsons, Family Guy och ligga hemma och sova istället för att följa HIF:s matcher. De behöver inte ens reta sig på att de inte får någon hjälp. De behöver den inte – så länge de själva göra vad de ska.

Därför är det bara en sak som gäller på onsdagskvällen: inget bakslag i Häcken…

Laget då? Klart att Ivo spelar.
Och det finns inte på kartan att anfallsparet ska bli lika svältfött på bra bollar som mot Kalmar FF. Jag ser gärna Dardan Rexhepi på planen, men är övertygad om att det blir mål vem Rolle än väljer…

Gische förtjänar en plats

Tillbaka i vardagen.

Succématchen mot Helsingborgs IF och den både spel- och kämpamässigt fenomenala insatsen är histora. En ärorik sådan, men ändå…
Nu gäller det att ladda om och rätt hantera alla frågorna om hur laget ska formeras.

En del är enkla att besvara:

Ulrich Vinzents var skadad mot HIF och ersattes av Markus Halsti. Nu är gammeldansken på nytt tillgänglig samtidigt som Halsti saknas i truppen på grund av förkylning. Därmed tar Vinzents tillbaka sin högerbacksplats, det hade han gjort även om Halsti varit frisk.

Yago Fernandez bars ut på bår och blir borta några veckor. Den naturlige ersättaren Pontus Jansson gick in redan mot HIF i onsdags, spelade hur bra som helst bredvid Daniel Andersson och fortsätter givetvis.

Sedan blir det svårare. Agon Mehmeti och Daniel Larsson har avtjänat sina avstängningar och är åter tillgängliga för spel. Normalt sett borde deras fina spel tidigare under säsongen göra platserna i startelvan närmast självklara.

Att det inte är så beror på att ersättarna Dardan Rexhepi och ”Gische” Molins var ruggigt bra mot HIF. Ändra inte för mycket i ett vinnande lag heter det ju.
Frågan är bara vilket som är det vinnande laget i det här fallet? Det som besegrade HIF eller det som i en serie av starka insatser fört fram MFF till serieledning?

Mitt svar är att Mehmeti och Larsson ska ha tillbaka sina platser. Ingen av dem har på något vis spelat sig ur laget, tvärtom.

18-årige D-Rex är ett på alla vis stort framtidslöfte, men han har precis fått A-lagskontrakt och har säkert inga problem med att vänta på sin tur. Han känns perfekt som inhoppare om det skulle krävas. Nu är det han som är super-sub.

Gische är en annan sak. Ju mer jag tänker på matchen mot HIF desto mer vill jag hylla hans insats, inte minst hans inställning och kamplust. Ta bara hans 70-metersrusch som avslutades med en glidtackling mot Markus Lantz.
Kapacitet och form säger därför bara en sak: Molins förtjänar en plats i startelvan.

Den tycker jag att han ska ha också. Fast inte på topp utan på sin invanda yttermittfältsplats. Jiloan Hamad har gjort det bra, men mot Åtvidabergs FF blev det bättre fart när Gische kom in och mot Helsingborgs IF var Jiloan en av få spelare i MFF som inte var värd ett klockrent överbetyg.

Johan Dahlins stramhet i baksidan av låret tror jag inte stoppar honom från spel. Om det trots allt skulle bli så är det ett mycket kännbart avbräck. Han är den spelare i MFF som absolut inte får bli skadad.

Fast å andra sidan är den inställningen väl bara ett bevis på att man inte lärt sig ett dugg. Vi pratar MFF år 2010 – säsongen då talangerna turas om att slå igenom.

Dejan Garaca är ung.

Varför skulle han vara ett undantag?

Vore ganska kul om de Stockholmsbaserade journalisterna – plus några till – på nytt fått ställa frågan de ställt så många gånger tidigare under säsongen när MFF släppt fram sina talanger:

– Vem tusan är det?

Alla i MFF ska känna stolthet

Ren och skär lycka.

Alla i Malmö FF kan och ska känna stolthet över hur laget spelade och agerade i det STORA derbyt.

Den stoltheten kan man bära med sig resten av säsongen, och livet ut. Och festen och glädjen ska spelarna och ledarna dröja kvar vid kvällen, natten och en bra bit in på torsdagen.

Sedan gäller det att kvickt komma ner på jorden igen. För hur mycket jag än vill tro att det alla, inklusive jag själv, sa inför derbyt – det där om att den här matchen inte avgjorde guldstriden – var fel, så vet jag att det var rätt.

Det är nu i vardagen i de sju omgångar som återstår som det avgörs. 2-0 mot Helsingborgs IF förbättrade läget och gav massor med självförtroende, men det gäller att fortsätta att jobba lika hårt. Eller nästan lika hårt, för den här arbetsinsatsen var unik.

Hela året har Malmö FF fått massor med beröm för sitt sätt att spela fotboll, med betoning på teknik, snabbt och effektivt passningsspel och fantasi.

Det var HIF förberett på och skulle möta med sina egna stora kvaliteter hård press, stark fysik och snabba omställningar. Men jag tror inte att Conny Karlsson och company hade räknat med att MFF-spelarna på ett helt annat vis än i derbyt i våras skulle ta upp kampen. HIF-spelarna blev själva satta under press och alla i MFF stod upp och vek inte en tum i de fysiska duellerna.

Nu vet vi att att MFF kan det. Också.

Och när Malmö FF ett par gånger tack vare att man tog kampen kom loss och vann mark med snabba bollförflyttningar hann HIF helt enkelt inte med.

Det var en bra match mellan två bra lag, allsvenskans i särklass bästa (titta bara i tabellen), men det förtjänar att nämnas att det tog ungefär 60 minuter innan Helsingborgs IF skapade sin första målchans. En match med en sådan intensitet som onsdagskvällens skulle man egentligen behöva titta på dvd i lugn och ro för att tvärsäkert kunna analysera. Men jag har ändå en känsla av att det man skulle upptäcka då är att MFF:s seger egentligen var betydligt mer stabil än den kändes.

Försvarsmässigt gjorde nämligen MFF en kanoninsats. I en match där en av planens stora kungar Daniel Andersson fick spela med tre olika mittbackskollegor!

Först blev Yago skadad (troligen en bristning i vaden, borta någon vecka). Då kom Pontus Jansson in och gjorde det riktigt bra. När vi pratade med Daniel Andersson efter matchen öste han beröm över Ponne. Berättigat sådant. Pontus har varit vid sidan om planen länge. Det märktes inte. Tyvärr blev han också skadad och de sista minuterna fick Miljan Mutavdzic gå in.

Vilken klockren timing det var för resten. Yagos skada gör att han missar matchen på måndag, men det hade han gjort ändå eftersom han drog på sig sin tredje varning. Precis då går Pontus Jansson in och visar att han är redo att ersätta och även om han såg ut som en nyknockad boxare när han vinglade av planen kunde han timmen efter slutsignalen ge beskedet att han utan problem kan spela på måndag.

– Jag hade kunnat spela i morron, sa han bestämt, men erkände också.

– Jag kommer inte ihåg nånting från smällen.

Bäst av de övriga?

Ricardinho lekte fotboll den första halvleken och fortsatte att spela bra.

Guillermo Molins gav inte HIF-försvaret en lugn stund, gick in stenhårt i situationerna och tömde sig totalt. När han mötte pressen bad han om att få sitta ner när han svarade på frågorna för att han var så slut. Men så var det också hans första 90-minutersmatch i allsvenskan på ett bra tag. Insatsen mot HIF bevisade att det är från start han bör få spela.

Dardan Rexhepi, mr D-rex, ska inte bara hyllas för målet utan för så mycket mer. Så sent som för ett halvår sedan sa jag till många att jag var övertygad om att Dardan kommer att bli lika bra som Agon Mehmeti. Så kom Agons stora genombrott och jag tänkte: jaha det där om Dardan och Agon lär jag få äta upp. Då underskattade jag MFF:s nyvunna förmåga att lotsa fram talanger. Agon kan höja sig ytterligare och Dardan kan på sikt också höja sig till den nivån.

Johan Dahlin gjorde inte ett enda misstag i målet.

Ja, ni begriper, det går att fortsätta att rada upp duktiga MFF-spelare…

Inramningen av matchen var för övrigt magisk.

När Zlatan hyllades, och framförallt när han fick lämna planen med stående ovationer, under landskampen mot San Marino var det gåshudsögonblick. Men vi som ser både MFF och landslaget på Swedbank stadion vet ju att stämningen på en landskamp inte är i närheten av den på vilken vardagsmatch i allsvenskan som helst. Nu vred man upp ganska många snäpp till.

Och så fick jag en ny etta på listan över bästa tifon.

En söt smak av serieledning

Känner ni den?

Den alltför sällsynta, men skönt söta smaken av serieledning. Som i sin tur leder till ett annat trevligt S-ord, nämligen SM-guld.

MFF har uppenbarligen nu blivit så bra att man förtjänar det flyt som ger vinster även när man möter ett bra lag och själv inte riktigt når upp till den standard laget håller när det spelar på topp.

Elfsborg, med Napolimatchen i benen, gjorde nämligen en riktigt bra insats.

Samtidigt gick det ibland lite för långsamt i MFF:s passningsspel och det blev lite för många långa bollar utan adress. Något Rolle Nilsson också var mycket noga med att betona efter matchen. Han ställer höga krav och vet vad som behövs och vad spelarna numera kan.

Ändå blev det 1-0, och i den första halvleken var Malmö FF lite bättre än Elfsborg. Framförallt skapade man något vassare chanser. Efter paus tog Elfsborg initiativet till dess att Malmö FF på nytt tuggade sig upp jämsides och till och med förbi, villet också gav målet. Efter det tappade man lite igen, men Elfsborg fick ändå inte till det där riktiga kvitteringstrycket.

Två man avgjorde matchen:

Daniel Andersson som härligt nog fick göra målet, det var lagkaptenen verkligen värd.

Johan Dahlin som fick göra en grym räddning på Elfsborgs bästa chans och nu har hållit nollan i 590 minuter. 57 till och han slår Janne Möllers MFF-rekord på 646. Det bör fixa sig i andra halvlek mot Åtvidabergs FF och jag är övertygad om att ”Jätte-Möller”, som som vanligt satt och tittade på matchen uppe på läktaren unnar honom att ta det där rekordet.

I mitt tycke fanns det också tre kandidater till titeln bäste MFF:are:

Ricardinho som for fram som en elegant och offensiv Duracell-kanin på kanten.

Ivo Pekalski som går från klarhet till klarhet. Typiskt var väl att det krävdes att han halkade för att slå en felpassning. Hans lugn och förmåga att hålla i bollen utan att man ska sitta med hjärtat i halsgropen av rädsla för att han ska tappa den fortsätter också att imponera. Att Lennartsson missade honom i senaste U21-landslagstruppen måste nästan bero på att man tillämpar någon slags turordning. ”Visserligen är Ivo bäst, men han är 19 år och vi har minsann 20 och 21-åringar som ska ha chansen först”.

Daniel Andersson som spädde på sin svit av närmast felfria insatser. Det känns också som att kemin stämmer mellan honom och Yago. Om jag får leka lite amatörpsykolog verkar det som om Daniel med Yago som partner mer kan koncentrera sig på sitt eget spel. Han vet att han inte behöver ta ett ansvar för honom också. Yago kan själv. Med Pontus Jansson bredvid sig fick MFF-kaptenen mer av ett dubbelt ansvar – för hela mittförsvaret. Inte för att det alltid behövdes. Pontus kan också, men han är ung, något ojämn och har ännu inte samma naturliga pondus.

Yago har för övrigt ännu inte varit med och släppt in något mål i MFF, vänskapsmatchen mot Fulham inräknad. Måste vara en härlig upplevelse. Får också känslan av att han nästan är den som njuter allra mest av att hoppa och jubla med klacken efter hemmamatchssegrarna.

Wilton Figueiredo fick sin varning och blir avstängd mot Åtvidaberg för att vara redo mot Helsingborgs IF. För visst var det ett taktiskt gult kort. Först försökte han skälla lite på Elfsborgsspelare sedan James Keene fällt Agon Mehmeti, men det gav inget resultat så minuten senare kapade han istället närmsta gultröja.

Nu är det bara Daniel Larsson som riskerar avstängning vid nästa gula kort (han står på två). Å andra sidan är det evigheter sedan han blev varnad senast.

Nu blir det uppehåll i nästan två veckor innan Malmö FF spelar igen, borta mot Åtvidaberg lördagen den 11 september. Med nyvunnen serieledning kan det kännas som en lång väntan. Men även om det ändå framgick att det var seriens två mest spelande och passningsskickliga lag som möttes tyckte jag ändå att det smugit sig in så pass med grus i maskineriet att det nog bara är bra för MFF med ett litet uppehåll.

Och glöm det där med att det skulle vara bättre att jaga än jagas.

Där tar jag med glädje rygg på Daniel Andersson som med ett stort leende slog fast att här i MFF tycker vi bara det är bra att ligga två poäng före. Mycket hellre det än att ligga två poäng efter.

I morgon är för övrigt semestern definitivt slut. På med selen igen. Lika bra att suga ut det sista ur ledigheten. Kräftskiva i gott sällskap igår och en liten Glenfarclas så fort jag satt punkt för det här. Känns som att det går att summera en riktigt givande helg.

Wilton ersätter Wilton

Och Wilton Figueiredos ersättare heter:

Wilton Figueiredo.

Så mycket för den oron – och spekulationerna.

Klart att det var skönt att se Wilton träna för fullt och inte hålla igen i, eller avstå, några moment på söndagen. Efter träningen berättade dessutom Rolle Nilsson att Wilton var med i truppen till Halmstadmatchen och att skadan var betydligt mindre allvarlig än man först befarat.

Därmed känns startparet centralt på mitfältet givet. Utvecklingen har ju blivit den att kan MFF spela Wilton och Ivo Pekalski så gör man det. Nu kan man.

Givetvis är det bra.

Men ska jag vara ärlig har jag haft svårt att hålla med i alla spekulationerna om hur hårt Wiltons frånvaro skulle slå mot MFF. Särskilt som man kopplat dem till att den specifikt mot Gefle mest lämpade ersättaren Jeffrey Aubynn är avstängd. Jag tycker snarast att allt snack är ett bevis på att det som brukar hända när ett det går riktigt  bra för ett lag och det blir hett och hyperintressant att följa laget har hänt. Man letar problem.

Massmedia letar alternativa scenarion. Vad händer om den eller den inte kan spela? Vem ska ersätta? Hur mycket tappar laget i slagstyrka? Samma sak gör man när det gäller spelare som kommer tillbaka eller värvas. Hur mycket bättre blir laget? Det är deras jobb och bidrar till att hålla grytan kokande.

Supportrarna blir nervösare ju mer det gäller och ställer samma frågor. Det är deras självklara rättighet.

Men det finns goda skäl att hålla sig lite coolare.

Malmö FF är inte med i tätstriden av en slump utan för att man har ett bra lag med ett starkt eget spel.

Det känns också som att mantrat att man vill ha en, helst två, fullgoda ersättare på varje position är på väg att uppfyllas. Flexibiliteten i truppen är helt enkelt så god att man klarar av att gardera sig för de skador, sjukdomar och avstängningar som garanterat kommer.

Om inte tll 100 procent så i alla fall bättre än konkurrenterna. Jag står fast vid vad jag skrev från ganska länge sedan – så länge att jag glömt när – att Malmö FF:s trupp är bredare och mindre känslig för sent på säsongen-strul än Helsingborgs IF:s. MFF har helt enkelt bättre beredskap än de övriga lagen i allsvenskan, med ett möjligt undantag av Elfsborg.

I själva verket har ju MFF redan bevisat vilken kapacitet som fanns dold i truppen.

Jasmin Sudic blev skadad. In kom Pontus Jansson. Han  blev sjuk. In kom Yago (välscoutade nyförvärv räknas också).

Hur många hade på försäsongen kunnat förutspå att allsvenskans kanske mest gjutna mittfältspar skulle heta Wilton Figueiredo och Ivo Pekalski?

Den senaste tiden har ingen saknat Edward Ofere.

I flera matcher på raken har nu Jiloan Hamad spelat och Guillermo Molins suttit på bänken.

Innan säsongen är över tror jag att det kommer att hända fler saker som får många att oroligt ställa frågan: hur ska det här gå? och ganska snart kunna svara: oj det gick ju bra.

Därför:

Visst är det härligt att Ivo och Wilton kan spela mot HBK.

Men om Wilton inte kunnat spela är jag övertygad om att Miljan Mutavdzic gått in och ersatt honom på ett alldeles utmärkt vis. Timingen är bra. Han var inte redo för det för två eller en månad sedan, men han är det nu.

Och samma sak gäller för de två nya problem som vi som var på träningen konfronterades med, det vill säga att Jiloan Hamad definitivt är borta från spel på grund av sjukdom och att Agon Mehmeti visserligen är med i truppen, men har ont i halsen och är en osäker startande.

Guillermo Molins erätter Jiloan Hamad. Har han rätt fokus, och det tror jag att han har, är det väl snarare en förbättring.

Om inte Agon Mehmeti kan spela lär Dardan Rexhepi få chansen. Agon har hittat en grym form och spelat lysande de tre fyra-senaste matcherna. Men Dardan är ännu en av de många unga hungriga spelarna i MFF som snart kommer att få ett stort genombrott.

Mot Halmstads BK känns Daniel Larsson och Dardan Rexhepi som ett tillräckligt bra alternativ. För mitt i spekulationerna över hur mycket frånvaron av ett par spelare ska påverka MFF kan det vara nyttigt att påpeka att det är HBK man möter – ett lag som tagit 21 poäng färre än MFF.

Tillfälliga bakslag kan komma när man minst anar det. Men med matcherna MFF-AIK, MFF-Fulham, MFF-GAIS, Örebro SK-MFF och de tre halvlekarna från MFF-Gefle i färskt minne borde det väl snarare vara stabilitet än nervositet i tankarna hos dem som följer MFF?

Jag känner många som är rejält nervösa inför matcherna.

Det är jag aldrig.

Brukar alltid halvt på skämt säga att det beror på att jag är för dum för att oroa mig i förväg. Och tro mig. Det är jag…

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.