Bakom 3-0 dolde sig en utklassning

Sakta med säkert börjar Swedbank stadion också få sina oförglömliga festföreställningar – precis som föregångaren Malmö Stadion. Det här var en sådan.

För nästan tio år sedan, 2003, vann MFF med 5-0 över HIF.

Det var ett tag sedan, men frågan är om man inte måste gå mycket längre tillbaka i tiden för att hitta en match då Helsingborgs IF blivit så utspelat i Skånederbyt?

För 3-0 kunde varit mycket mer. MFF gick givetvis för ett fjärde och ett femte mål och i praktiken var det bara stolparna, ribban och en storspelande Pär Hansson i HIF-målet som stoppade det.

Men det var viktigare att gå in och visa att man kunde stänga en match än att jaga en storseger.

MFF har haft stora problem med det hittills under året och inför matcherna mot IFK Göteborg och Elfsborg var det guld värt att visa att man behärskar den detaljen också.

Men spelmässigt var det utklassning och Helsingborgs IF-tränaren Conny Karlsson sa det egentligen bäst när han inledde presskonferensen med: ”här framför mig står ett glas vatten, jag vill helst bara hälla det över huvudet på mig själv”.

Han erkände också att HIF inte blivit så utspelat sedan Örebro SK borta säsongen 2010.

MFF hade 12-1 i avslut på mål, ett par bollar i ribba och stolpe och totalt 26-5 i avslut. Och då var 20 av MFF:s avslut farligare än HIF:s bästa.

Utan Pär Hansson, och ett visst kvardröjande MFF-problem med att sätta chanserna, kunde det blivit mer än de där 5-0 2003.

Det går också att skriva ett riktigt stort ÄNTLIGEN.

Ibland känns det som jag inte gjort annat är tjatat på hur usel utdelning MFF har på hörnor. När Malmö FF gjorde det senaste hörnmålet klampade Tyrannosauris Rex omkring i Pildammsparken.

Nu satte Ivo Pekalski dit 2-0 på nick efter hörna och plötsligt blev nästan alla hörnor farliga.

MFF kan hastigt och lustigt:

Döda en matc.

Göra mål på hörnor.

Utmana i guldstriden.

Och bakåt nickade Mathias Ranégie bort allting som Helsingborgs IF försökte skapa på fasta.

Det är lätta att glömma när man ska ösa berättigat beröm över både honom och Daniel Larsson i spelet framåt.

De båda MFF-anfallarna har hittat formen och med understöd av ett myller av andra offensivt duktiga och riktade spelare blir det ett tryck som är svårt att stå emot. HIF klarade det inte alls.

Jag tror att man hade haft en större möjlighet att störa Malmö FF om man backat, satt bussen framför målet och satsat på kontringar.

Rikard Norling tyckte att matchens spelades på MFF:s villkor med undantag för slutet av den första och början av den andra halvleken. Då var han lite snål. Det var Malmö FF som förde då också

Och på sätt och vis kan man säga att det var back to basic för MFF. Nio av de elva spelarna i startelvan var med redan guldåret 2010. Det är svårt att peta Pekalski och Figueiredo.

Malmö FF är fortfarande ett ojämnt lag. Men när allt stämmer har laget en högstanivå som inget annat lag i allsvenskan är i närheten av.

Det är därför guldet börjar glimma lite grann fullt synligt där nere i dagbrottet.

Än så länge har man också kvar allsvenskans just nu störste artist i Jimmy Durmaz. En plats i EM-truppen känns inte avlägsen.

Fast det kan gå snett också. Medan laget lär sig, utvecklas och höjer vardagsnivån. Problemet förstår man kanske bäst om man gör den fullt berättigade jämförelsen att MFF var mer överlägset mot HIF i den här 3-0-matchen än Häcken var när man slog MFF med 5-0 på Rambergsvallen…

 

Jag saknade ett ”pisse-mål”

Malmö FF lekte med faran när Syrianska besegrades med 2-0 hemma i Stadion-borgen.

Före paus var MFF fullständigt, närmast löjeväckande, överlägset. Efter vilan mattades man något, men MFF fortsatte att skapa chanser till ytterligare ett, två, tre, fyra, kanske fem mål till. Men de kom inte.

Länge var Wilton Figueiredos frisparksmål i den 20:e minuten matchens enda. Att 2-0 dröjde till den 90:e minuten var egentligen inte klokt. Men det gav ju Syrianska chansen att kvittera och hur underlägset ett lag ändå är kan det alltid hända.

Som tränaren Özcan Melkemichel utttryckte det: “vi fick en chans, kunde pillat in ett mål, det hade inte varit rättvist, men fotboll handlar ju inte om rättvisa”.

Den handlar om snyggt och bra spel, men framförallt om att vinna – och om effektivitet. Och i den detaljen brast MFF.

Det var ganska typiskt att båda målen var grymt snygga

Först Wiltons precisionsskott och sedan Jimmy Durmaz bomb.

Att Jimmy Durmaz bara gör snygga mål vet vi. Men MFF som helhet får inte ta efter den devisen.

Man måste ibland skicka in ett par ”pisse-mål” också. Mot Syrianska hade en strumprullare räckt för att döda matchen

Nu räckte inte 12-1 i avslut på mål och 23-4 totalt till för det. Plus givetvis ett massivt bollinnehav.

Jag träffade lokale och framgångsrike småklubbstränaren Richard Ohlqvist i pausen. Han tippade, lite på skämt, att MFF haft 83-17 i första halvlek. Det var att ta i. Fast det kändes så…

Dessutom är hörnorna fortfarande ett eget, oroväckande, kapitel.

Nu fick Malmö FF åtta, sju var ofarliga och närmast kom man när Mathias Ranegie nickade rakt på målvakten. Jag har inte gett upp, vet också att MFF stenhårt jobbar med frågan, men kommer ändå att fortsätta att tjata till dess att laget börjar näta på åtminstone en av 50.

Lite elakt kan man nu säga att bästa sättet att försvara sig mot Malmö FF är att ge laget hörnor. Då går tiden och ingen blir farlig.

Men nog med gnäll. Malmö FF var bra också!

Och väldigt mycket vassare än Syrianska, som trotrs allt har ett par duktiga spelare i laget.

Ivo Pekalski börjar trippa runt som i fornstora dagar, styra både spel och spelare och göra alla runt omkring sig bättre.

Wilton Figueiredo är en klasslirare när han vill och ännu mer när han är fysiskt mogen för 90 minuter. Det är han inte än.

Jiloan Hamad och Jimmy Durmaz kommer dessutom i massvis med bra lägen. Jiloan borde gjort minst ett mål och Jimmy gjorde det.

Valet till bäste spelare föll dock på Miiko Albornoz och det har jag inget att invända mot. Han är en modern, offensiv, bollskicklig och modig ytterback och om någon tvekade om varför MFF värvade honom har det tvivlet väl försvunnit vid det här laget.

Och Daniel Andersson skjuter hela tiden framtiden på bänken framför sig.

Klacken hade också en bra dag. Stundtals var det ett massivt tryck.

Publiksiffran strax under 12 000 var också helt okej. Undrar om MFF kommer att bli det enda laget i allsvenskan som bara kommer att ha femsiffriga publiksiffror.

Speakerns besked att IFK Göteborg tagit ledningen med 2-0 berodde för resten på att han fått fel uppgifter från Canal plus.

Alternativen har ökat för Malmö FF

Efter två raka segrar för Malmö FF borde det blivit lättare att förutsäga startelvan. Glöm det!

I verkligheten har det blivit mycket svårare.

Och det är bra. MFF har en bred trupp.

Nu är den dessutom i princip rent skade- och sjukdomsbefriad. Klart att det ska utnyttjas – och påverka.

Mycket av det som hände i de två inledande svaga omgångarna och i de två senaste betydligt vassare matcherna har radikalt ökat konkurrensen på flera platser i laget.

Lägg till det lyckade draget att mot Djurgården sätta in Wilton Figueiredo bakom Mathias Ranegie och det finns även ett taktiskt val. Ska MFF göra avsteg från 4-4-2, och i så fall när?

Allt detta innebär att man förmodligen måste sitta i Stockholm eller rent allmänt bara vara expert på avstånd för att säga att man är säker – eller bara ganska säker – på startelvan i MFF.

Just nu är det snarast ett bevis på att man har hyfsad koll att våga erkänna att det på många platser inte alls är självklart vem Rikard Norling ska välja.

Och precis så vill MFF-tränaren ha det, och så ska det också vara i ett lag som satsar mot toppen i modern fotboll. En bred trupp ska utnyttjas, ibland är det som är bra mot Djurgården borta inte alls lika lämpligt mot Syrianska hemma.

Här är de viktigaste valen Rikard Norling har i laguttagningen mot Syrianska?

Ulrich Vinzents eller Miiko Albornoz?

Ulrich är mer van på högersidan och än så länge mer stabil i defensiven. Miiko har egenskaper som gör honom till ett mer offensivt hot, inte minst i samarbetet med de övriga spelarna, vilket bör vara viktigt mot Syrianska. Veckans träningar antydde Albornoz, och när 20-mannatrppen togs ut var Vinzents inte ens med. Lätt skadad efter Djurgården, men det hade blivit Miiko ändå.

Ivo Pekalski från start?

I full form är Pekalski unik i allsvenskan. Han känner sig redo, Norling säger att han vet det och jag tror att startelvecomebacken kommer nu. I så fall blir det spel med Simon Thern. Baserat på läget just idag. På lång sikt kan det lika gärna bli med Wilton Figueiredo eller med en Erik Friberg som hunnit vänja sig vid nyblivna pappa-rollen bredvid planen.

Tillbaka till 4-4-2 med Daniel Larsson eller köra på varianten med en slags 4-4-1-1-version av 4-4-2 med Wilton?

Ska man ändra det som fungerade så bra mot Djurgården? Inte alls självklart, men jag tror det. Mot Syrianska hemma, där MFF på ett bastant vis ska föra spelet och skapa många chanser borde två renodlade forwards göra bäst nytta.

Innebär det att Daniel Larsson startar?

Troligen, men det innebär också att Wilton är tillbaka på bänken. Om man inte väljer att starta med Pekalski/Figueiredo på mitten. Och Alex Nilsson har varit rejält het de senaste veckorna. Alex är också ett alternativ

Förr eller senare kommer dessutom MFF att på nytt testa Filip Helander eller Jasmin Sudic bredvid Pontus Jansson. Det här kan vara rätt match. Eller så väntar man till efter EM.

Ingen anledning att ändra

Efter bara 0-0 i premiären mot ett försvarsinriktat Gefle IF suckades det en hel del på Swedbank stadion.

Det diskuterades också givetvis och redan då började många prata om att MFF-tränaren Rikard Norling borde ändra i laget.

De mest frekventa förslagen:

Wilton Figueiredos finlir och crossbollar behövs på mitten. Simon Thern får vänta lite till.

Mathas Ranegie och Daniel Larsson, särskilt Daniel, kom ingenstans i försvarsgröten. Dags att testa med någon annan.

Jag tycker inte det, inte i något av fallen. Det finns ingen anledning att ändra. Dels anser jag inte att det är motiverat, dels tror jag inte att det behövs, men framförallt skulle det sända fel signaler.

MFF har haft en försäsong då man trimmat ihop ett lag som sett riktigt vasst och lovande ut.

Om man får någon slags panik, eller börjar fundera för mycket, bara för att det kommer ett tillfälligt bakslag hamnar man bara fel.

Jag tror att vi som sett många träningar och matcher vintern och våren 2012 är ganska överens om att Erik Friberg och Simon Thern var det centrala mittfältsparet som växte fram som förstavalet. Så är det fortfarande.

Det är heller inte precis någon nyhet att Daniel Larsson får svårt mot lag som backar och tätar så mycket som Gefle IF. Ytorna försvinner för honom. Mot BK Häcken blir det en helt annan match.

Felet mot Gefle var snarare att tålamodet försvann. Om Malmö FF spelat som laget gjorde de första 30 minuterna även i den andra halvleken hade Gefle inte haft en chans att stå emot.

Jag tror inte att MFF ändrar i laget mot Häcken, och i så fall gör man helt rätt.

Ska man in och tafsa är det i så fall i försvaret det ska göras. Det kan låta helt ologiskt eftersom det var den lagdelen som fungerade perfekt i premiären. Gefles normalt så vassa omställningsspel kom helt bort.

Men när ytorna blir så mycket större i offensiven kan det finnas en poäng i att byta ut Ulrich Vinzents mot Miiko Albornoz. Det skulle dessutom vara en förändring som är betydligt mer i takt med försäsongen. Då har ju Miiko spelat betydligt mer än gammeldansken. Ulrich Vinzents har många kvaliteter och är svårslagen defensivt, men vill man ha en ytterback som kommer med upp och slår den sista passningen eller till och med gör mål är Miiko Albornoz att föredra.

Det snackades mycket om att matchbilden mot Gefle ändrats om domaren bättre uppmärksammat straffsituationen. Men samma sak gäller Vinzents härliga skottläge i den andra halvleken. Då borde han satt dit 1-0.

Valet Vinzents/Albornoz är dock mest kosmetika och inget som avgör. Jag tror det blir Ulrich.

………

 

Kul för resten att BK Häcken vågar vara kaxiga, hetsa lite och prata om Malmö FF som sitt farmarlag. Synd bara att man inte tänkte färdigt. Det är väl laget som tappar sina bästa spelare till ett annat som är farmarlaget, eller?

Tänkte man med ——?

…..

Fasta situationer fortsätter jag gärna att tjata om.

Titta på Åtvidabergs FF. Malmö FF, och många andra lag, har mycket att lära sig av Åtvid i den biten.

 

 

Ligga lågt? Sorry, men: nä

Efter Mjällbymatchen smög en sedvanligt positiv Rikard Norling omkring utanför omklädningsrummet med glimten i ögat.

– Vänta nu lite grann innan ni hissar oss som topplag, sa han

Sorry Rikard, men: nä!

Malmö FF är, om inte allt plötsligt slår fel, ett givet topplag 2012. Initiativet med en omstrukturerad och moderniserad tränararganisation börjar redan ge resultat och nyförvärven är på väg att falla på plats exakt där de ska vara – som tongivande och viktiga kuggar i lagbygget.

De som såg Erik Friberg och Simon Thern på Floridalägret öste beröm över de två nya mittfältarna. Efter att själv ha sett Friberg på Asarums IP är det bara att instämma. Han var hur bra som helst.

På fredag mot Odense på Malmö IP lär Simon Thern vara med i leken igen efter sin förkylning. Förhoppningsvis visar han också direkt att Floridaresenärerna hade rätt. Men lika avgörande tror jag blir att nyförvärven som kom redan ifjor tar ett kliv till. En spelare som Miiko Albornoz, som många 2011 ifrågasatte värvningen av, har i match och träning inlett 2012 på ett vis som antyder att det kan bli en succé med fördröjd utlösning…

Egentligen finns det knappt en enda lagdel där det återstår några frågetecken. Det kan vara tunt med två målvakter, varav den ene (Dahlin) tvekar om att förlänga ett kontrakt som snart går ut och den andre (Olsen) är ung och orutinerad. Men den knuten löser MFF snart när Viktor Noring plockas in i truppen.

Många tycker att det behövs en mittback till. Det anser inte jag. Pontus Jansson är given om han klarar att hålla fokus och upprepa eller överträffa fjoråret. Att sedan inte någon av Markus Halsti, Jasmin Sudic och Filip Helander skulle klara att fylla ut den andra positionen tycker jag verkar väldigt osannolikt. En kan misslyckas, möjligen två, men definitivt inte alla tre. Och då finns altmeister Daniel Andersson som backup.

Det centrala mittfältet är MFF:s vassaste lagdel. Ivo Pekalski och Wilton Figueiredo har visat vad de kan, Amin Nazari utvecklas snabbt och hade redan varit startspelare i hälften av de övriga allsvenska lagen. Lägg till Erik Friberg och Simon Thern och det faktum att det troligen just nu är den duon som står först i kön och det ser väldigt starkt ut.

Mathias Ranegie och Daniel Larsson är två starka forwards, som med ytterligare vässning av nye anfallstränaren Jörgen Pettersson och ett bättre samspel med lagets övriga spelare kan lyfta sig ett snäpp till. Backup finns dessutom i Alex Nilsson, Dardan Rexhepi och Dino Islamovic. Om Dino säger ja till lärlingsplatsen. Jag begriper faktiskt inte att en 18-åring från de egna leden överhuvudtaget tvekar.

Återstår kanterna, där problemen finns. Jiloan Hamad och Jimmy Durmaz håller hög allsvensk klass. Durmaz ser i år att mogna som spelare och ta klivet Hamad gjorde ifjor. Men bakom är det tunt. Samma sak gäller backupen för Ulrich Vinzents. Att Cian Hughtons chans att få kontrakt smälte bort i takt med snön vid sidlinjerna var ett dåligt besked. Att Miiko Albornoz kan byta kant var ett bra.

Dejan Garaca blev idag klar för Syrianska. MFF och Södertäljeklubben är färdigförhandlade om utbildningsbidraget och han har skrivit på för tre år. Kul att det löste sig för honom. Men det var rätt av MFF att släppa honom.

Direkt från Qatar till MFF

Pontus Jansson är en skönt galen man.

Först ger MFF, och Rikard Norling, de sex landslagsspelarna ledigt fram till lördag och avresan till Florida för att de ska kunna ta det lugnt efter vinterturnéutflykten i Qatar.

Vad gör Pontus då?

Direkt efter hemkomsten klockan 07.00 på morgonen till Kastrup, skakar han av sig resdammet, sätter sig i en taxi hem till Åkarp, byter om och vänder tillbaka till Malmö så att han kan vara på plats när MFF:s träningspass inleds klockan 10.30.

Sedan blir han dessutom förvånad, närmast småirriterad, när Rikard Norling säger till honom att ta det lugnt och stå över i de tuffa momenten. Så agerar en blivande kapten.

Uttalanden som:

– Jag var ju tvungen att komma hit och stötta grabbarna. De har saknat mig.

– Klart att det var kul att åka iväg med landslaget, men det är skönt att vara tillbaka här, riktigt skönt. Och det var trist att inte kunna vara med på premiärträningen.

gör ju inte saken sämre.

Fast onsdagsträningen tänker han stå över.

Det var nästan så att träningspassets egentlige huvudperson, Wilton Figueiredo kom i skymundan. Vad han sa kan ni läsa här.

Man kan säga mycket om Wilton-gate och skiftningarna hit och dit. Min inställning är att det är historia nu. Wilton Figueiredo är en känslomänniska, beroende av inställning och trivsel. I Kombihallen idag var det en harmonisk, nöjd och glad Wilton som fanns på plats.

Med tanke på hur bra han var 2010 – glöm aldrig det – är det bara att hoppas att det håller i sig. I så fall kan det bli riktigt positivt om han spelar för Malmö FF hela 2012. Än är det dock alldeles för tidigt att ta för givet att han gör det. Men vi kan i alla fall döda spekulationerna om att det skulle vara en sur, oinspirerad och bitter Wilton som skulle dyka upp efter Brasilienutflykten. När han efter det att alla de övriga spelarna lämnat hallen körde ryck och löpningar med en pulsklocka fasttejpad på bröstet såg det heller inte ut som om han bara suttit i solstolen under uppehållet.

Lite bonusinfo:

Dino Islamovic får följa med till Florida. Han har kontrakt fram till siste mars och skulle egentligen få veckorna fram till avresan på sig att övertyga. Per Ågren berättade dock att den unge anfallaren, född 1994, dels får följa med till lägret, dels kommer att erbjudas att bli kvar i U19 och spetsgruppen man där kommer att satsa på.

FK Linköpings 16-årige mittfältare/mittback Marcus Haglind Sangré tränar på nytt med MFF. Det ska han göra till torsdag. Sedan erbjuds han samma villkor som Dino Islamovic och de övriga i U19. Problemet att det finns andra klubbar (Åtvidabergs FF till exempel) som lockar med A-kontrakt tar Per Ågren lätt på.

– Vi gör vår bedömning utan att snegla på andra. Sedan får han själv ta ställning om det är bäst att börja i U19 och kämpa sig fram i MFF eller gå till en lite mindre klubb och få en A-truppsplats. Det ska inte vara lätt att få en seniorplats i Malmö FF, slog han fast.

Helt rätt tycker jag.

Det är en bra inställning att ha och utgå från.

I åtta av tio fall väljer säkert talangen MFF ändå, om man lyckas i ambitionen att ständigt vara i topp i Sverige och Norden. De övriga två talangförlusterna får man ta…

 

 

Över 700 i Kombihallen

Över 700 åskådare på MFF:s officiella premiärträning, härligt familjär stämning, brinnande bengaler – tillåtna utanför matchsammanhang – och en tränare, Rikard Norling, som inledde med att hålla tal för supportrarna. Sedan direkt ett medlemsmöte med stående ovationer för de nya assisterande tränarna Jörgen Pettersson och Daniel Andersson och fortsatt god stämning. Bland annat fick man höra Norling säga att utveckla unga lovande fotbollsspelare är som att mecka och polera på en Buick och Jörgen Pettersson avslöja att han kom till sin allra första MFF-träning i en Iron Maiden-t-shirt och hockeyfrilla. Han fick dessutom sista ordet när Rikard Norling efter en lång prata kommit fram till att målsättningen var guld kontrade med: – Jag är inte lika klyddig som han där, så jag säger bara guld.

Festligt, folkligt, välregisserat och optimistiskt med andra ord. Det var bara ett fel och det felet har ett namn: Wilton Figueiredo. Både i Kombihallen och i restaurang 1910 viskades och surrades det om den bortsprungne brassen. Och det nämndes ord som bortskämd och barnunge. Wilton-gate har utvecklats till en surdeg som riskerar att jäsa och jäsa till den kommer i vägen för den optimism och goda stämning som annars ser ut att prägla försäsongen. Lärde sig Malmö FF något av 2011 måste det framförallt vara att inte låta sådana situationer dra ut på tiden för länge.

Sportchefen Per Ågren berättade att han ägnat två dagar åt att försöka komma i kontakt med Wilton. Han nådde inte längre än till en telefon-svarare, men scoutansvarige Vito Stavljanin lär i alla fall ha pratat med brassens agent. Läget är det som de flesta en längre tid anat. Wilton Figueiredo vill inte tillbaka till Malmö FF och allt talar för att han försöker provocera fram en brytning av kontraktet. Han säger att han inte fått allt han ska, MFF hävdar att alla skyldigheter är uppfyllda. Det som nu i praktiken händer är att Wilton arbetsvägrar. MFF kan – och försöker – sätta hårt mot hårt. Där ingår att diskutera att bestraffa hans medvetna gula kort i den sista matchen för att bli avstängd och åka hem tidigare samt att kräva att han ska inställa sig och för varje dag han uteblir dra av en summa på lönen.

Samtidigt är det en balansgång. Malmö FF har betalat mycket för brassen och vill så här i slutändan av kontraktet få ut så mycket som möjligt, antingen genom en försäljning eller att Wilton och hans agent löser ut honom från kontraktet. Den dagen man säger att man gett upp honom i MFF 2012 sjunker priset som en sten i kvicksand. Wilton Figueiredo har också gärna framhållit hur trött han är på fotboll och att han bara vill bo i Brasilien. Risken finns att han bara slutar. Då slipper MFF en dryg lönekostnad, men går miste om alla extra inkomster. Konsten är därför att tassa fram, med stål i kroppen och göra det snabbt…

 

 

Gör Wilton-gate till en kort affär

Förra våren präglades av såpoperan med Roland Nilsson på glid eller inte på glid till FC Köpenhamn.

Det tog alldeles för lång tid och för mycket kraft innan det stod klart att det skulle bli tränarskifte. Trots att i stort sett alla fattat det evigheter innan det blev officiellt.

Därför finns det väl all anledning för MFF att inte hamna i en ny såpopera där frågan blir Wilton eller inte Wilton?

Han var inte med på måndagens upptakt, eller upprop som det kanske skulle kallats i skolan. Finns han inte med när säsongen officiellt inleds med tisdagens öppna träning har han klart och tydligt tagit ställning. Då bekräftar han det han tidigare sagt, att han helst inte vill spela i Malmö FF utan stanna i Brasilien.

Men inte bara det. Då avslöjas hans tidigare löften om att  fullfölja kontraktet och ge 100 procent om han skulle bli tvungen, som – skitsnack.

Att det kunde vara så har vi väl anat lika länge som vi ifjor förstod att Rolle Nilsson ville över sundet.

Skillnaden är Roland Nilsson gjorde sitt jobb medan han väntade på att alla turer skulle bli klara. Wiltons välavlönade arbete är att träna och spela med MFF. Han har inte fått ledigt och inte någon tillåtelse att ansluta senare.

Är han inte sjuk eller skadad – och något sådant har han inte anmält – ska han vara på plats på träningen. Om han inte är det ska han heller inte ha någon lön.

Försöker han straffa sig ur avtalet ska han själv straffas.

Malmö FF kan  inte gå ut och säga att han är till salu. Då sjunker priset. Men i praktiken har han givetvis varit det en längre tid. Nu är det bara att hoppas att han själv kan hitta en ny klubb som vill köpa honom, eller kryper till korset och löser sig från resten av kontraktet. För genom att envist hålla fast vid att han vill flytta hem till Brasilen, och inget annat, har ju Malmö FF fått en i praktiken närmast omöjlig uppgift att på egen hand hitta en köpare.

 

Till salu-skylten är uppe på Wilton

Vill börja med att säga två saker för att undvika missförstånd:

1) När Wilton Figueiredo varit som bäst har han hållit mycket hög klass och MFF har ibland haft stor nytta av honom. Inte minst guldåret 2010.

2) Familjen är viktig. Det behöver man inte ens ha någon för att förstå.

Med det sagt kan jag bara dra en slutsats av Nicolinn Nilssons utmärkta intervju med honom i dagens Sydsvenskan:

Om han spelar i Malmö FF nästa år är det enbart för att man inte hittat rätt köpare. Eller misslyckats i förhandlingarna om att låta honom själv eller någon annan lösa loss honom från kontraktsåret som återstår.

Innan var han inofficiellt till salu.

Nu satte han själv upp en gigantisk till salu-skylt över hela bröstet.

Jag har alltid haft en väldigt enkel princip när det gäller spelare i MFF. Vill man inte spela där är det ingen bra idé att göra det.

Läser man intervjun noga tycker jag också att det framgår något som de flesta som kommenterat den missat. Det är inte bara så att Wilton inte vill spela fotboll skild från sin familj och längtar hem till Brasilien. Så har det varit i perioder förr och han har ändå klarat att prestera, åtminstone ibland. Det nya är att han inte verkar gilla att spela fotboll – överhuvudtaget! Han säger att han inte njuter av fotbollen, att hans pappa pressat honom att göra det för att kunna bygga ett hus och att han inte vill att sonen Miguel ska blir fotbollsspelare för att det är ett tufft jobb där man måste offra sig.

Vad är det för perspektiv på livet?

Massor med människor drömmer om att göra det han fått chansen till, spela fotboll på heltid, tjäna massor med pengar och efter ett tag kunna dra sig tillbaka och njuta av tillvaron. Men vad vet jag. Det har säkert varit väldigt mycket jobbigare att träna fotboll än att paketera fisk på ICA, rensa avlopp eller vara arbetslös och inte kunna lägga undan en spänn…

Jag vägrar att tro att Wilton haft den inställningen hela karriären.

Att fotbollen för honom mest varit ett sätt att lägga pengar på hög och att anledningen till att han nu inte omedelbart slutar mest är att han är för snål för att göra det. Pengahögen är inte tillräcklig hög.

Därför unnar jag både honom och MFF ett bättre slut än att höra en gnällvals ringa i allas huvuden.

Det finns bara ett par rimliga alternativ:

1) Wilton och hans agent går in och betalar några miljoner kronor för att lösa kontraktet i förtid.

2) En av de åtta klubbarna i Brasilien  som han påstår är intresserade köper loss honom.

3) Wilton biter ihop, återvänder till Malmö – med familjen – och spelar kontraktsåret 2012.

Att han är så extremt öppen i intervjun väljer jag att tolka på två sätt. Han är en känslomänniska som ärligt talar om hur han upplever situationen just den här veckan, och att han gärna ser till att öka chanserna att det blir alternativ 1 eller 2 istället för 3. Wilton är ju inte precis den första spelaren i världshistorien som tar chansen att sätta press på en klubb han ska förhandla med.

 

 

En match med många farväl

Malmö FF:s match mot AZ Alkmaar kan komma att handla mycket om farväl.
Det första och viktigaste i den vägen är givetvis att det förhoppningsvis äntligen är dags att vinka adjö till MFF:s nolla i poängkolumnen.
Det blir dessutom den sista tävlingsmatchen på hemmaplan för många av spelarna och det kan bli den sista för ett par till.
För Dusan Melicharek, Yago Fernandez och Miljan Mutavdzic är det definitivt sista Swedbank stadion-natten med gänget.
Lägg till att Malmö FF och Jeffrey Aubynn ännu inte tagit snacket som eventuellt leder till att han spelar kvar i klubben även nästa säsong och att Wilton Figueiredo under en parasoll av rykten, hysh-hysch och en rejäl dos av ovisshet mycket väl kan vara på väg att lämna MFF.

På måndagen lade Wilton upp något som såg ut som en säljvideo på twitter och direkt började ryktena surra som hungriga getingar kring en hallongrotta.
Jag tror, som tidigare, att Wiltons vara eller inte vara i MFF 2012, handlar om pengar.
Han längtar hem och Malmö FF är villigt att släppa honom ifall man får en rimlig kompensation. Eftersom han kostade mycket när han kom och har gjort det även under tiden han spelat i Malmö ligger ribban för vad som är rimligt ganska högt. Men att släppa honom innebär rejält med frigjort löneutrymme och alla som såg honom spela guldåret 2010 vet att det handlar om en spelare som är värd att betala – rejält – för.

Jag börjar tro att WiltonFigueiredo faktiskt kommer att lämna MFF. Däremot lutar jag allt mer åt att Jeffrey Aubynn blir kvar ett år till. Yago Fernandez och Miljan Mutavdzic har fått nej till nytt kontrakt. Men Jeff har MFF ännu inte tagit det avgörande snacket. Dessutom öser Rikard Norling beröm över honom i programbladet till Alkmaar-matchen.
Jeff är en smart spelare med offensiva spetskvaliteter som många av konkurrenterna saknar. Han är dessutom en lojal och nyttig spelare som accepterar en roll som backup. Därför tror jag att hans framtid i MFF mest är en lönefråga. Malmö FF vill säkert gärna ha kvar honom, men det får inte kosta för mycket. Och någon av klubbarna i Göteborg får inte ge honom ett för bra bud.
Det handlar också om hur många centrala mittfältare man ska behöva köpa. Miljan Mutavdzic är redan borta från resonemanget. Försvinner Wilton Figueiredo också är MFF nere på ett urval bestående av Ivo Pekalski, Jeffrey Aubynn och Amin Nazari. Lämnar Aubynn finns det bara två kvar och Malmö FF har klart och tydligt sagt att man ska ha två man på varje position, det vill säga fyra centrala mittfältare.
Bättre då att lägga allt krut på att plocka hit en riktigt vass spelare av allsvensk spetskvalitet. Han kan hittas i Sverige. Fast då finns det inte så många alternativ. Wanderson och Tobias Grahn kan klara det.

Simon Thern tycker jag faller bort för att han inte är bra nog.

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.