Berra är bättre

Nu är Safari-sommaren här.

När MFF körde igång igen efter det korta uppehållet fanns Behrang Safari på plats. Än är vaden inte helt färdig-rehabiliterad, men han var med på uppvärmningen och sög in stämningen. Att han älskade att vara tillbaka där allt startade gick inte att ta miste på och det omvända gäller också. Supportrarna, staketrävarna och alla andra kring klubben är glada över att han är här. Igen.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Och visst finns det vibbar i luften av att det kan bli en ny Rosenberg-saga. Inte minst för att MFF-kaptenen Markus Rosenberg själv tog upp jämförelsen. Hur han kom tillbaka, snabbt hittade en glädje och stolthet och kände sig hemma.

MFF fick ett gigantiskt lyft av Mackans återkomst. Att tro på samma effekt nu är att sätta för stor press på ”Berra”, men kan han komma i närheten så…

Kan han det då?

När övergången blev klar i januari hyllade jag den och såg fram emot att den sena julklappen skulle packas upp. Nu är paketet levererat och jag står fast vid min uppfattning. Det här kommer att bli bra!

Behrang Safari har länge och in i det sista varit ordinarie i ett lag – FC Basel – som är bättre än Red Bull Salzburg, Celtic och Sparta Prag som MFF de senaste säsongerna gjort sina bragdmatcher mot på vägen till Champions League. Safaris status i den konkurrensen räcker det med att titta på FC Basels mycket snygga avtackning av honom för att förstå.

Han har en internationell erfarenhet som få andra svenska spelare. Han har spelat runt 75 matcher i Champions League, Europa League och i kvalet till de turneringarna. Enbart i Champions League har han spelat 23 matcher. Och gjort det bra.

Precis som många riktigt stora utespelare – det vore taskigt att ställa samma krav på målvakterna – är han heller inte bunden till en position. Han är värvad som vänsterback, men behövs det kan han spela vänsterytter eller mittback. På Hedenhös-tiden i Lunds SK spelade han dessutom på högerkanten, så krisar det kan han säkert ta klivet över där nu också.

Med ett kontrakt på 4,5 år vid 31 års ålder tyder också det mesta på att han flyttat hem till MFF och Lundabygden – han kommer att bo där – för gott. Kontinuitet är inte lika nödvändigt i modern fotboll, kan inte vara det heller eftersom det nästan är omöjligt, men en viss dos av den varan behövs ändå. Och då är spelare som Rosenberg och Safari nycklarna.

Behovet då?

MFF har ju redan två vänsterbackar i Pa Konate och Yoshimar Yotún. Behövdes det en till? Vem ska han peta?

För det första går det inte att resonera så. Om en klubb som MFF får chansen att till en rimlig kostnad värva en spelare som höjer nivån på truppen och passar in i den ska man ta den. Allt annat vore fel.

För det andra är svaret på den frågan alltid, den som inte klarar konkurrensen. Efter träningen pratade Allan Kuhn om att Yotún kan spela på andra ställen än vänsterback. Jag tror dessutom att han efter insatserna i Copa America mycket väl kan bli såld innan övergångsfönstret stänger. Jag hör även allt mer envisa rykten om att Pa Konate också kan vara på glid.

I ärlighetens namn måste det dessutom framhållas att det kan vara så att varken Pa eller Yoshi är svaret på hur man ska kombinera stabiliteten MFF hittade mot slutet av våren med det spel Kuhn vill ha. Yoshis offensiv öppnade stora ytor bakom som motståndarna utnyttjade. Pas defensiva kvaliteter åtgärdade det problemet, men då fick vänsterbacken också en mycket lägre utgångsposition. Om man ska hitta en kompromiss där som funkar både framåt och bakåt i ett Allan Kuhn-tänk heter lösningen istället Behrang Safari.

I jämförelse med det schweiziska multifunktions-verktyget Safari är både Konate och Yotún begränsade. Båda är bra, men Berra är bättre. I teorin det vill säga. Praktiken kan alltid bli en annan och är det något Pa Konate under hela tiden som seniorspelare i MFF varit duktig på är det att bita ihop, inte gnälla och ta konkurrensen! Det kvalitén Yoshimar Yotún också visat upp och han har en fördel som Konate inte har, han kan konkurrera på mer än en position.

 

Det här kan hända i sommar

Snart startar Silly season på allvar.

Här är vad jag tror kommer att hända i MFF i sommar.

Två saker är definitivt klara:

[ad_dropper zone_id=”16″]

Behrang Safari böjar träna med laget redan när truppen samlas igen den 20 juni och blir spelklar när övergångsfönstret in till Sverige öppnar den 15 juli.

Målvakten Zlatan Azinovic kommer inte att erbjudas något nytt kontrakt. Det bekräftade sportchefen Daniel Andersson när jag pratade med honom i veckan. Därmed lämnar Azinovic truppen. Eventuellt blir hans nästa adress Ängelholms FF där MFF placerat honom, men när hans kontrakt gått ut är det helt och hållet upp till honom själv var han hamnar. Ett väntat beslut. Han fick ett halvårs förlängning för att kunna rehabträna i lugn och ro. Han kan dock ha en framtid i MFF ändå, utanför planen. Han är engagerad i idrottsakademiverksamheten i MFF i Samhället och håller på att utbilda sig till lärare. Där är det en mycket nyttig kombination.

Med dom två spelarna lämnar jag fakta och går in på vad jag tror kommer att hända.

Ett par spelare som behöver speltid kommer att lånas ut. Mitt tips är Felipe Carvalho och Piotr Johansson. Eller tips och tips, jag har fått rätt klara indikationer på att det är just de två det handlar om.

Felipe Carvalho är ett råämne till något stort och MFF tror fortfarande att han ska utvecklas till inte bara en spektakulär utan även stabil allsvensk mittback. Därför kommer klubben inte att sälja honom utan det är utlåning och speltid som gäller. Piotr Johansson har redan varit utlånad och tiden i Ängelholms FF utvecklade honom. Andra delen av hans sejour där tog han stor kliv framåt, steg som han utan speltid i MFF riskerar att förlora. Den här gången vill dock MFF låna ut honom till ett bättre lag. Jag tror därför att Carvalho och Johansson under hösten spelar i ett annat lag i Allsvenskan än Malmö FF.

Försäljningarna tror jag blir betydligt färre än många tidigare säsonger och inte så många som flera har spekulerat i. Mitt tips är att MFF säljer 1-3 spelare och om jag ska ranka dem som är i riskzonen är det 1) Oscar Lewicki, 2) Yoshimar Yotún, 3) Jo Inge Berget och 4) Enock Kofi Adu.

När det gäller Oscar Lewicki hänger det till viss del på vad han själv vill. Han har 1,5 år kvar på kontraktet, det centrala mittfältet är späckat med goda alternativ i truppen, han var hett uppvaktad i vintras och i praktiken köpte MFF in en ersättare i Anders ”AC” Christiansen redan då. Om MFF får ett acceptabelt bud säljer man Lewicki. Med 1,5 år kvar på kontraktet är det nu man ska agera om det ska bli en bra ekonomisk uppgörelse och spel i EM är ett bra skyltfönster.

I ett annat skyltfönster, Copa America, övertygar Yoshimar Yotún. Han har också 1,5 år kvar på kontraktet och med Behrang Safari och Pa Konate i truppen behövs krasst uttryckt inte Yotún längre i samma utsträckning. Därför är det samma slutsats här. Får MFF ett bra bud säljer man.

Jo Inge Bergets kontrakt går också ut om 1,5 år. Han är het både som anfallare och kantspelare och utlandsintresse finns. Så ofta som MFF nämner honom när man själva ska spekulera i spelare som kan vara på glid undrar jag så smått också om MFF inte vill trissa upp priset i en försäljning man ändå anar ska komma? Rätt pris så…

Gissa hur lång tid Enock Kofi Adu har kvar på kontraktet. Jomenvisst, 1,5 år. Fast det fallet är lite annorlunda. Tro inte för ett ögonblick att de sportsligt ansvariga i MFF inte förstår vilken fantastisk fotbollsspelare Adu är. Det gör man! Adu och AC är det överlägset bästa centrala mittfältsparet i Allsvenskan och i jakten på SM-guldet kan det vara dumt att sälja ena halvan. Här avgörs det istället av Enock Kofi Adus vilja att flytta och tjäna ännu mer pengar någon annanstans. Ibland blir den för stor.

Guillermo Molins då? Hoppas fortfarande att det löser sig.

Det har spekulerats massvis om exakt vad som gjort att det låst sig. Jag tror att det går att koka ner i ett ord: pengar.

Men om Guilermo Molins  och Jo Inge Berget inte är kvar till hösten MÅSTE MFF prioritera en forward i nyförvärvsjakten. Och när det gäller den så återkommer jag.

 

Vårbetygen på MFF-spelarna

EM-uppehållet är här. Vårsäsongen i Allsvenskan är över och MFF leder serien. Med hyfsad marginal. Det ger givetvis ett överbetyg till laget.

Jag har roat mig med att betygsätta samtliga spelare som varit på planen i minst en tredjedel av de tolv omgångarna, det vill säga fyra matcher. Ett mått på MFF:s bredd är att det innebär att inte mindre än 18 spelare kommer med i den genomgången.

Dessutom har jag lagt till Allan Kuhn och laget MFF.

Betygsskalan är 0 till 6 med 6 som Bosse Larsson-klass, det vill säga i princip ouppnåeligt utom i enstaka matcher där man bara sitter och gapar över prestationen. Nolla och etta är underkänt (har alltid avskytt skalorna 1 till 5 med 1 som det enda underkända alternativet, så det ändrar vi på).

Då kör vi.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Laget, 5

Nio segrar, inga oavgjorda, serieledning och ändå känns det som det går att ta ut ännu mer av materialet. Hittills har summan varit större än detaljerna.

Allan Kuhn, 4

Ändrade och tätade defensiven när det behövdes. Har utnyttjat bredden i truppen och haft tålamodet när det behövts. I Allsvenskan är det en klar fyra. Cupfinalen är inte glömd, men ska inte påverka det här betyget. Samma sak gäller lagbedömningen ovan.

Johan Wiland, 4

Det gnälls för mycket på MFF:s målvakt. När försvarsspelet väl satt där har han varit hur stabil som helst och stundtals – som mot Östersunds FK – riktigt vass.

Pa Konate, 4

Lika kvick och bra som i Coop-reklamen. Härligt med en genuin MFF-produkt som fått chansen och levererat. Glöm inte att det är en Copa America-spelare han konkurrerat ut.

Anton Tinnerholm, 3

Ytterligare en spelare det gnälls lite för mycket på. Sista passningsleveransen och inläggen kan bli mycket bättre, avsluten likaså. Men hans hjärta, hans löpningar och allt det som också behövs i ett lag går aldrig att klaga på. Den senaste tiden har dessutom hans försvarsinsatser varit klockrena.

Rasmus Bengtsson, 2

Ingen kemi med Kari Arnason och för skadebenägen. Hittills har Rasmus Bengtsson modell 2016 varit ett nedköp i jämförelse med Rasmus Bengtsson modell 2015.

Kari Arnason, 2,5

Ska det verkligen behövas halvbetyg? Ja här tycker jag det är motiverat med ett betyg mitt emellan 2 och 3. Skillnaden är nämligen så stor mellan matcherna han spelat med Franz Brorsson och Rasmus Bengtsson, där den bristande kemin fungerar på båda hållen. I vissa matcher i början av säsongen var han nere på en etta, men de som inte ser att han spelat upp sig har låst sig.

Franz Brorsson, 4

Bäste mittbacken. Inte bara i det egna spelet där han är lugn och stabil utan även i sättet att samarbeta med mittbackskollegan. Titta på hur ofta Arnason stötbryter eller tvingas löpa ikapp med snabbare motståndare när han spelar med Bengtsson och hur mycket mer sällan det händer när han spelar med Brorsson. Franz Brorsson kommer att bli bättre än både Filip Helander och Erik Johansson.

Yoshimar Yotún, 3

Lite högt för en spelare som blir petad med effekten att försvaret blir stabilare och bättre. Men det är inte Yotúns fel att hans kvaliteter är andra än de som passar i MFF. Offensivt är han lysande. Förhoppningsvis blir han såld i sommar, till ett lag där hans defensiva brister inte betyder så mycket.

Jo Inge Berget, 4

I rätt många månader var Jo Inge Berget en av MFF:s två-tre bästa spelare. Efter det kom det en dipp och lite skadeproblem. Men med tanke på den närmast löjliga arbetskapaciteten han hann visa i ett par matcher innan dess ska han bara ha en fyra.

Tobias Sana, 3.5

Från IFK Göteborg-matchen och framåt har han fått ett lyft rakt in i startelvan och tillfört nya spelmönster och kvalitet i spelet. Men till dess att han börjar göra poäng fastnar han på snäppet under fyran.

Anders Christiansen, 4

Bolltrygg, passningssäker och med en rejäl arbetskapacitet. Dessutom tar han alltid de professionella frisparkarna och varningarna som ibland behövs för att stoppa motståndaren. Nästan alltid utan att gå för långt.

Enock Kofi Adu, 4

När han kom med i laget blev det bättre. Passar utmärkt ihop med Anders Christiansen. Passar i princip aldrig fel. Är i stort sett alltid spelbar. Har en internationell nivå. När han vill. Men det där sista ser jag egentligen inte som ett problem. Det är väl en tränares och klubbs jobb att få honom att vilja.

Oscar Lewicki, 1

Att i Allsvenskan inte få ut mer av en EM-spelare är ett stort underbetyg både för honom själv och klubben Malmö FF. Men det finns ett strukturproblem också. Lewicki är en mycket bra spelare i ett lag som oftast är sämre än lagen det möter (som landslaget). MFF ska dominera matcherna. Då blir han vilsen och onödig i det offensiva spelet.

Erdal Rakip, 3

I 13-15 av de övriga allsvenska klubbarna hade Erdal Rakip varit gjuten, i hälften av dem en stjärna. Det vet han och har tålamodet att vänta på det stora genombrottet i Malmö FF. Det tjänar båda parter på och under tiden kan han – som hittills i år – göra nytta på många olika positioner och i flera olika uppdrag som inhoppare.

Vladimir Rodic, 1

Har kommit helt fel in i säsongen och presterar nästan konsekvent långt under sin förmåga. I alla fall den han visade ifjor. Nu slutar dribblingsräderna oftare i bolltapp än i något konkret. Defensiven heller ingen höjdare.

Magnus Wolff Eikrem, 5

2015 vann man assistligan på tio. Då kom Magnus Wolff Eikrem strax bakom på nio. I år är han redan uppe på nio som han fick när SvFF fattade att han gjorde tre och inte två assist mot Östersunds FK. Jag tror att han är på väg mot alla tiders assistrekord. Passningskungen får alltså även konkreta resultat i poängprotokollet. Och som han spelar. Och vilket lyft han blivit som leverantör – och ibland avslutare – på de fasta situationerna. Hittills årets bäste MFF-spelare.

Guillermo Molins, 2,5

Han var inte redo förra året, inte i början av den här säsongen heller. Den senaste tiden innan ljumskproblemen, visade han betydligt mer. Tillräckligt för att få ett långt kontrakt om ni frågar mig. Stor potential för en höjning av betyget särskilt när han kommer tillbaka på sin yttermittfältsplats. För det är hans bästa position.

Markus Rosenberg, 3

Än har vi inte sett Mackan på topp och tre mål är för lite. Men hans lägstanivå är så hög att han hamnar på en trea ändå. Att MFF leder serien utan att ha fått ut i närheten av max av sin kapten och bäste spelare säger det mesta.

Vidar Örn Kjartansson, 3,5

Extremt svår att poängsätta. Åtta mål är mycket bra, två hat trick också. Flera av målen har dessutom kommit på högklassiga avslut. Efter de tre-fyra sista matcherna borde han ha en klockren fyra. Men det finns en säsongsstart att väga in också. Med brända chanser och sämre insatser. Då var det befogat att kritisera honom. Det är skillnad på att döma ut någon – fel i ett så tidigt läge – och att påpeka att denne någon borde prestera bättre. För det borde han och gjorde också, så småningom.

 

Guldklass på snittet

För att vara ett lag som inte spelat så bra har MFF tagit extremt många poäng.

Om MFF besegrar nykomlingen Östersunds FK i sista omgången före EM-uppehållet får laget ett poängsnitt på 2,25 på de inledande tolv omgångarna. Det är SM-guldfart med råge! Normalt sett brukar det räcka med strax över 2,00.

Det finns många anledningar till att poängen ramlar in.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Den viktigaste är givetvis att MFF har en mycket bred och stark trupp. Programmet har varit tätt och sammanpressat för att hinna med så många omgångar som möjligt. Då behövs det klass på bänken och det har MFF. I själva verket har det ju visat sig att flera av spelarna som i början inte var tänkta för startelvan kommit in och varit bättre än spelarna de ersatte.

Sedan kan det ändra sig igen. För det är ju just det som är den stora fördelen, att kunna byta och satsa på spelare i form. Plus inte hetsa upp sig för att man ibland får undvara spelare. Efter spjutkastet i Göteborg har Tobias Sana lyft sig allt mer och blivit stadig i startelvan. Då ska man satsa på honom. Men i veckan fick han problem med känning i ett lår och efter att ha testat på fredagsträningen tvingades han lämna återbud. Då kan MFF sätta in Vladimir Rodic, Erdal Rakip eller Piotr Johansson och oavsett vem man väljer är det ett bra allsvenskt alternativ.

Mot Östersunds FK är den ljumskskadade kvartetten Jo Inge Berget, Oscar Lewicki, Guillermo Molins och Rasmus Bengtsson inte tillgänglig. Inte heller Tobias Sana och Yoshimar Yotún som är iväg med Perus Copa America-lag. Bäddat för snack om kris och bla bla bla. Men snart har väl till och med de värsta kris-hittarna lärt sig att MFF:s trupp tål sånt.

Men det finns fler förklaringar.

En är att MFF inte spelar oavgjort. Kryss är en poängtjuv.

En annan är de allt bättre fasta situationerna. För ett par år sedan var i princip ingen offensiv fast situation en målchans för MFF. Nu har man passerat godkänt-gränsen och blivit bra. Där ska assisterade tränaren Olof Persson ha ett stort beröm. Det är hans ansvarsområde!

Ytterligare en är MFF blivit ett konstgräslag utan att vare sig gilla underlaget eller ha det som hemmaplan. I år har MFF spelat sex tävlingsmatcher på konstgräs, två i Allsvenskan och fyra i Svenska cupen. Alla har vunnits. Med målskillnaden 15-4.

Det är till och med så att MFF skippat det där med att träna på konstgräs. Förr valde man att inför varje bortamatch på konstgräs lägga ett par träningspass på Malmö IP eller någon av de övriga konstgräsmattorna i Malmö. Nu kör man på som vanligt på Stadionområdet. Då slipper man skiftet mellan underlagen – som man tror sliter mest – och är trygga med att laget har många bollskickliga spelare som klarar sig alldeles utmärkt på plast.

Dessutom är de olika konstgräsplanerna så olika varandra att det inte gör så stor nytta att träna på en annan. I sommar tas dock ett första kliv mot mer enhetlighet i plastfrågan. Både Borås Arena och Tele2 med Djurgårdens IF och Hammarby IF ska få planen omlagd och de har valt samma underlag och leverantör. Där är jag dock lite skeptisk. Att Tele2 blir så annorlunda – eller i klartext usel – kan ju bero på alla evenemang med Monster-truckar och allt möjligt som ägarna placerar där.

 

Ingen raggar-fotboll tack

Ett tag pratades det mycket om att Allsvenskan är en så oerhört jämn serie.

Nu har det gått tio omgångar och när MFF tar emot Falkenbergs FF skiljer det 17 poäng mellan lagen.

MFF har ett poängsnitt på 2,1. Topptempo. Falkenberg har ett på 0,4. Det åker man ut på.

MFF har gjort 21 mål. Falkenberg har gjort tio.

MFF har släppt in tio, minst i serien. Falkenberg har släppt in 25. Bara Gefle IF är sämre.

Dessutom har MFF sju segrar på de tio matcherna. Falkenbergs FF har bara lyckats vinna en.

Det börjar utkristallisera sig en tydlig topp och botten. Precis som vanligt. Trots allt snack om att serien är så oerhört jämn.

Det är ett sätt att se saken på. Över tid talar kvalitén och vidgar obönhörligt avstånden i tabellen. Men det finns en aspekt till. Det är nämligen, trots allt jag precis har skrivit, helt sant att Allsvenskan är en väldigt jämn serie. Om man tittar på varje enskild match!

Även om det skiljer 17 poäng i tabellen efter tio omgångar kan Falkenbergs FF mycket väl slå MFF. Och göra många mål. Ifjor blev det 3-3 i Falkenberg och 4-3 hemma. Den enda segern laget tagit i år kom dessutom mot IFK Norrköping.

Lägg till att Falkenbergs FF har en irriterande ovana att provocera fram någon slags raggar-fotboll där man alltid kämpar i 90 minuter oavsett ställning och det blir massvis med misstag i båda straffområdena även från det bättre laget. Till slut hoppas man hamna på rätt sida av slumpen. Därför hade det varit ett riktigt stort styrkebesked av MFF att få till en stabil seger på typ 2-0 eller 3-0 med få eller nästan inga chanser från Falkenbergs FF.

För i skymundan för allt fokus på det offensiva är det ju faktiskt bakåt MFF är statistiskt bäst i Allsvenskan. MFF håller på att bygga en stabilitet där man sedan i lugn och ro kan utveckla det offensiva spelet ytterligare från. Men då ska heller inte ett lag som Falkenbergs FF kunna komma till Swedbank stadion och ruska om den stabiliteten.

Startelvan är rätt självklar. Ingen i kvartetten som fick ljumskproblem mot Hammarby IF är tillgänglig och Yoshimar Yotún har redan åkt iväg för att ansluta till Perus trupp i Copa America. Det ger följande lag:

Johan Wiland – Anton Tinnerholm, Kari Arnason, Franz Brorsson, Pa Konate – Tobias Sana, Enock Kofi Adu, Anders Christiansen, Magnus Wolff Eikrem – Markus Rosenberg, Vidar Örn Kjartansson.

Två spelare är för första gången med i en allsvensk matchtrupp. I båda fallen känns det lite grann som äntligen. Mattias Svanberg är en extrem talang, inledde 2016 strålande och spelade bra i U17-EM. Andreas Vindheim kändes som en klockren värvning när han kom, men skadeproblem har ställt till det hela året. Förr eller senare måste han med i en matchtrupp om han inte ska försvinna ner i den svarta hålet där misslyckade nyförvärv brukar hamna. MFF har ett väldigt brett och starkt urval och ibland kan det finnas i alla fall något positivt med skador. En hel vårsäsong med enbart läktartittande för Svanberg och Vindheim hade inte känts bra.

Det största problemet finns egentligen inte i vilka spelare MFF sätter på planen utan i själva planen. Innan söndagsträningen stängde satt jag på läktaren och tittade ut på den soldränkta gräsmattan på Swedbank stadion. Den ser INTE bra ut. Mycket grus, många fula fläckar och rejäla slitningar på ytorna närmast långlinjerna. Tiden fixar säkert åtskilliga av problemen och vädret och årstiden jobbar för MFF. Men just nu är frågan om planen på nya eller gamla Stadion någonsin varit sämre i Malmö i slutet av maj?

 

MFF-kross i U21

MFF fick precis de beskeden man ville ha i U21-matchen borta mot IFK Göteborg.

MFF vann med 5-0, fullt förtjänt dessutom.

Siffrorna var snarare i underkant enligt den mycket nöjde tränaren Olof Persson.

_ Sista kvarten blev lite avslagen. Då var det mer lek än skärpa. Och vi var överlägsna.

_ Det har varit väldigt tunga dagar på sistone så det här blev en liten ljusning. Vi mötte dessutom ett IFK Göteborg där det på papperet var jämnt i antal A-truppspelare.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Piotr Johansson gjorde två av målen, ett på straff sedan han själv blivit fälld och ett på halvvolley. Isak Redzic blev också tvåmålsskytt trots att han bara spelade en halvlek.

_ Isak var jättebra. Men han spelade i U19 i helgen så vi var överens om att han bara skulle vara med i 45 minuter om det gick att lösa.

Det resterade MFF-målet gjorde mittbacken Mattias Andersson, som också gjorde en kanonmatch.

Yoshimar Yotún, Felipe Carvalho, Enock Kofi Adu och Vladimir Rodic var med i startelvan och Olof Persson var nöjd med samtligas insats. Adu gjorde precis det han ska. Han dominerade, var alltid spelbar och hittade passningslösningarna.

_ Han har kanske inte dominerat som vi vet att han kan göra på träningarna, men det här var ett bra kliv. Adu hittar passningar andra inte ser i trånga lägen och idag var han riktigt bra de 70 minuter han spelade, berömde Olof Persson.

………………………………………..

Beskedet om Jo Inge Berget blev positivt.

Magnetundersökningen visade inte någon bristning, bara en svullnad runt ljumsken.

Det innebär att han nästan säkert gör comeback före EM-uppehållet. Spel mot Gefle IF på lördag lär dock inte komma ifråga.

_ Hammarby kan också bli svårt. Sedan har vi gott hopp, säger Olof Persson.

 

Inget bra läge för MFF

Häcken svider fortfarande.

Det snackas mycket om att glömma och komma igen. Men det är inte så lätt.

Cupfinalförlusten är gjuten på tio i topp-listan över MFF:s bittraste förluster genom tiderna. Den kommer att sitta kvar länge hos supportrarna, kanske inte lika länge som TFF 1999, FC Thun eller Cork, men väldigt länge.

I det läget ska MFF åka till Olympia och möta HIF.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Ur fokussynpunkt är det bra. En vanlig match hade blivit svårare. Nu kommer tändningen automatiskt och även om derbyt numera är mycket större i Helsingborg än i Malmö går det att prata om en lämplig match att ta lite revansch i.

Ur de flesta andra synvinklar är det en tuff uppgift.

HIF har kunnat ladda och förbereda sig för matchen ända sedan i måndags då man förlorade uppe i Norrköping.

MFF spelade i torsdags, en 120-minuters-match där laget i 70 minuter dessutom spelade med en man kort. Efter det har MFF tränat två gånger. På fredagen utan startspelarna och på lördagen kort på en dag man i en normal träningsvecka varit lediga. Fys-avdelningen säger ju bestämt att det är andra dagen efter match som behovet av vila är störst.

Dessutom är Markus Rosenberg avstängd.

Bättre förutsättningar än så här att slå MFF får HIF knappast.

I det här läget ställs det stora krav på Allan Kuhns och den övriga MFF-ledningens fingertoppskänsla. Huvudfrågan är hur mycket man ska rotera i laget för att minska problemet med slitaget och de dåliga förberedelsemöjligheterna? Den går egentligen bara att svara på om man sett de två träningarna, pratat med spelarna och analyserat testerna och GPS-värdena som regelbundet tas på spelarna.

Ett skifte är naturligt. Rasmus Bengtsson är okej igen efter hjärnskakningen. Frågar man honom – vilket jag gjorde efter träningen – har han varit det en vecka.

Ett annat skifte är nödvändigt. Markus Rosenberg ska ersättas i anfallet.

Det går att göra på två vis som båda innebär att MFF får in en spelare som inte offrade för mycket kraft i torsdags. Man kan sätta upp Jo Inge Berget i anfallet bredvid Vidar Örn Kjartansson och ta in Tobias Sana. Tobias gjorde ett bra inhopp mot Häcken och har lyft sig rejält på träningarna den senaste tiden. Eller så kan man sätta in Gullermo Molins, en spelare som brinner av iver att visa hur mycket han kan tillföra MFF och skulle älska att göra det just i ett derby.

Det blir två ändringar i truppen. Felipe Carvalho och Markus Rosenberg ersätts av Rasmus Bengtsson och Vladimir Rodic. När Rodic hamnade utanför senast började det direkt snackas om hur man skulle tolka det, frysbox, på väg bort eller…? Nu är det Carvalho som hamnar utanför de 18. Jag är rätt trött på de här övertolkningarna. Sanningen är ju att MFF har en så bred och stark trupp att det när nästan alla är skadefria är omöjligt att inte någon spelare som enkelt hade platsat band de 18 i alla andra allsvenska lag hamnar på läktaren.

Mot BK Häcken i cupen satt förutom reservmålvakten Fredrik Andersson Erdal Rakip, Enock Kofi Adu, Guillermo Molins, Yoshimar Yotún, Tobias Sana och Felipe Carvalho på bänken. Om Vladimir Rodic skulle spela hade någon av dessa plockats bort och då hade man fått exakt samma debatt om honom.

Debatten är helt enkelt dum.

Egentligen finns det bara två alternativ. Minska bredden och kvalitén i truppen. En återvändsgränd om MFF ska kunna nå målet att bli dominant i Norden. Eller så kör man på som nu och lär sig att strunta i alla spekulationer och kritik som kommer från folk när just deras favoritspelare hamnar på bänken.

 

Vänta med ödes-snacket

Det finns inga ödesmatcher i den fjärde omgången.

Särskilt inte i en 16-lagsserie som Allsvenskan.

Men det finns väldigt viktiga matcher. Elfsborg-MFF är en sådan.. För båda lagen!

Det är lätt för oss som analyserar saker ur ett Malmöperspektiv att glömma bort att det inte är ett utan två tippade topplag som bara tagit tre poäng av tolv möjliga som möts.

Eftersom matchen spelas i Borås kanske det till och med är hemmalaget som har en aning mer tryck på sig att inte lämna arenan med tre förluster på fyra omgångar? Det är inte Elfsborg som ändrat sitt spel och behöver lite mer tid på sig. Det är heller inte Elfsborg som är klart för cupfinal den 5 maj och kan vinna en tidig titel oavsett hur det går i inledningen av Allsvenskan.

Men allt det där är tröstnappar.

MFF ska inte ens fundera på sådant utan ta kampen som en guld-favorit ska ta den. Genom att se möjligheten att skaffa arbetsro, lugn och hopp. Tror också att Guillermo Molins återkomst i elvan – och i något som börjar likna gammal god form – ökar chanserna. MFF har haft för få ledargestalter på planen. Han är en sådan.

Det blir två ändringar i startelvan. Erdal Rakip går in istället för Vladimir Rodic på högerkanten på mittfältet och Pa Konate tar Yoshimar Yotúns plats.

Yotún har varit som ifjor, bra offensivt. Ännu mer så i Allan Kuhns lyfta honom högt-taktik. Men nu ska man öka stabiliteten bakåt Det behövs och inte bara där, försvarsinsatsen är trots allt ett kollektivt problem. Men kommunikationen, förståelsen och insatsen bakåt ska bli bättre med Konate istället för Yotún. Man ska helt enkelt vinna mer bakåt än man förlorar framåt. Och mot Elfsborg borta behövs det. För Pa Konate är det här dessutom en ny stor chans att visa att han är bra på att prestera när han utan att fundera ett enda dugg på hur starkt motståndet är går in som en tillfällig lösning. Han har gjort det mot betydligt bättre lag än Elfsborg. Pas problem är snarare att övertyga om att han kan göra det stabilt i match efter match tio omgångar i rad.

När det gäller Erdal Rakip är det enklare. Visserligen har Vladimir Rodic varit ohyggligt ojämn och pendlat mellan det geniala och köra huvudet i väggen-insatser inom ramen för samma match. Men jag ser ändå det bytet som framtvingat av en helt annan sak. Erdal Rakips styrka. Han har den senaste månaden varit så bra att det just nu inte går att hålla honom utanför laget. Rakip ska spela. Frågan är bara var? Döm heller inte honom efter insatsen mot Jönköping Södra då alla i MFF var usla. Rakip är den som ska hängas minst eftersom han började känna av en skada långt innan han blev utbytt i halvtid.

Jönköping Södra-matchen ställde överhuvudtaget till det för MFF.

Spel- och chansskaparmässigt var egentligen GIF Sundsvalls-matchen helt okej. Men den framstod som så oerhört mycket sämre eftersom den kom efter det monumentala magplasket i Jönköping.

 

Konate och Rakip i elvan

Enock Kofi Adu och Andrers Christiansen saknades på dagens MFF-träning.

Adu är fortfarande inte helt okej efter att ha stukat foten innan matchen mot Jönköping Södra och AC har besvär med ett sår på knäet som han fick i matchen mot GIF Sundsvall. Såret är sytt, stramar lite och han går på antibiotika för att påskynda och underlätta läkningen. Adu ska testas i helgen och med AC ska det inte vara någon större fara.

MFF tränade med följande A-elva:

Johan Wiland – Anton Tinnerholm, Kari Arnason, Rasmus Bengtsson, Pa Konate – Erdal Rakip, Magnus Wolff Eikrem, Oscar Lewicki, Jo Inge Berget – Markus Rosenberg Guillermo Molins.

Vladimir Rodic och Yoshimar Yotún kördes alltså i B-uppställningen.

[ad_dropper zone_id=”16″]

_ Vi får se hur det blir. Men jag var inne i sex timmar på min lediga dag igår och funderade bland annat på hur vi ska få bättre balans i laget, berättade Allan Kuhn.

I de analyserna har han haft hjälp av bilderna från en ny kamera som filmar aktionerna uppifrån i matcherna på Swedbank stadion.

Träningsschemat har dessutom ändrats, på initiativ av spelarna. Från början låg dagens pass, lördagens och söndagens på konstgräs på Malmö IP och Limhamns IP. MFF spelar ju borta mot Elfsborg på plast på måndag. Nu körde man på plan 6 idag och ska även vara där, eller på plan 5, imorgon. Söndag kör man inne på Swedbank stadion. Bara gräs alltså.

_ Spelarna fick säga sitt och ville ha det så. Då är det klart att vi lyssnar, konstaterade Kuhn.

Någon särskilt bra plan bjuder dock inte Stadionområdets träningsyta på. Kohage kallade Anton Tinnerholm den när han lämnade träningen. Och mitt i tvåmålsspelet skrek Markus Rosenberg.

_ Fan också, jävla pissegräs.

Det stoppade inte Markus från att vara riktigt bra, stora delar av passet bättre än de andra.

Träningen var ovanligt lång. Det är träningsfritt imorgon och Allan Kuhn ville köra igenom spelarna lite inför ledigheten.

Dåligt spel, usel regi

Om det varit en film hade en någorlunda kunnig regissör gjort ett vettigt manus och fullföljt det.

Jag menar: Guillermo Molins spelade sin första match från start i Allsvenskan på 680 dagar, älskad av alla i hemmapubliken.

Så gör han mål!

Rätt regi så långt. Men vilket klantarsel till Hollywood-producent eller regissör som helst hade garanterat fattat att när Guille gjort sitt ska MFF vinna matchen också.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Fast det här var inte en film utan den krassa verkligheten. MFF förlorade mot ett smart och skickligt GIF Sundsvall och har nu satt sig i en situation där man som ett guldjagande lag ska försöka reparera ett utgångsläge där det blivit två förluster på de tre inledande omgångarna.

Ett mästarlag brukar förlora fyra-fem matcher på en säsong. Ibland kan det gå med någon till. Att det är tidigt på säsongen och att det här skulle vara ett utgångsläge där det går bra att slappna av och ta det lugnt faller dock på sin egen orimlighet. MFF:s marginaler har minskat till ett minimum och det är dags att säga till Allan Kuhn:

_ Välkommen till Malmö på riktigt. Nu börjar det blåsa.

Jag tror både han och MFF står pall. Och det dinglar fortfarande en gigantisk tröstnapp framför ögonen på allt och alla. Vinner MFF cupfinalen mot BK Häcken den 5 maj har laget säkrat både en titel och Europaspel 2016. Då får Kuhn och company en helt annan trygghet och ro att bygga upp det nya som ska växa fram.

För hittills håller MFF bara på att mura grunden.

Allt är fortfarande så ostabilt att lag som Jönköping Södra och GIF Sundsvall kan avslöja det. In med bollarna bakom Kari Arnason och Yoshimar Yotún hade Sundsvallstränaren Joel Cedergren mässat som ett mantra inför matchen. Det gjorde man och det kommer de övriga lagen också att göra. MFF måste därför täta försvaret utan att spelidén förstörs.

Det är inte spelarna det är fel på. Det är heller inte Allan Kuhns – samt både styrelsens och den sportsliga ledningens – val av spelidé det är fel på. Däremot klickar inte de i sig duktiga spelarna med den i sig vettiga spelidén.

Det finns försvarare där ute som klarar av att bli lämnade ensamma på så stora ytor som man blir i Malmö FF. Frågan är om MFF har dem?

Behrang Safari känns klockren, men han kommer först till sommaren. Då kan det vara för sent i det allsvenska racet. Jag kan heller inte låta bli att fundera över hur närmast perfekt Pontus Jansson hade varit i det här spelet.

Låna hem Pontus Jansson (ja jag vet att det inte går) och in med Behrang Safari och MFF blir ett helt annat och mycket vassare lag. Dessutom ett lag som Allan Kuhn väldigt mycket snabbare hade kunnat förvandla till ett vinnarlag i en lång serie och inte bara i cupen.

Positivt?

…Guillermo Molins givetvis. Han var bra både i spelet och chansskapandet.

…Erdal Rakips inhopp.

…Och att MFF trots allt skapade 26-10 i avslut och 17-6 på mål. Tommy Naurin var bra i Sundsvallsmålet.

Två heliga kor till sist:

…Oscar Lewicki.

Kring mitten av den andra halvleken vaknade han plötsligt till och lyfte spelet till nivån alla vet att han kan hålla. Innan dess var det som vanligt. Han kämpade till sig bollar bara för att sedan passa fel, i sidled eller bakåt och för långsamt. Men i en kvart syntes plötsligt något helt annat. Han satte fart i aktionerna och prickade in ett par riktigt vassa passningar upp mot anfallet. Jag förstår att det är oerhört svårt att peta en spelare som är bra i landslaget och dålig i klubblaget. Börjar han spela i MFF som han nu gjorde i 15-20 minuter försvinner dessutom problemet. Annars är både Erdal Rakip och Enock Kofi Adu alldeles för duktiga spelare för att inte användas!

…Markus Rosenberg.

Han ska alltid spela. Men då ska han också prestera mer än i andra halvlek mot Jönköping Södra och hela matchen mot GIF Sundsvall.

 

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.