Vårbetygen på MFF-spelarna

EM-uppehållet är här. Vårsäsongen i Allsvenskan är över och MFF leder serien. Med hyfsad marginal. Det ger givetvis ett överbetyg till laget.

Jag har roat mig med att betygsätta samtliga spelare som varit på planen i minst en tredjedel av de tolv omgångarna, det vill säga fyra matcher. Ett mått på MFF:s bredd är att det innebär att inte mindre än 18 spelare kommer med i den genomgången.

Dessutom har jag lagt till Allan Kuhn och laget MFF.

Betygsskalan är 0 till 6 med 6 som Bosse Larsson-klass, det vill säga i princip ouppnåeligt utom i enstaka matcher där man bara sitter och gapar över prestationen. Nolla och etta är underkänt (har alltid avskytt skalorna 1 till 5 med 1 som det enda underkända alternativet, så det ändrar vi på).

Då kör vi.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Laget, 5

Nio segrar, inga oavgjorda, serieledning och ändå känns det som det går att ta ut ännu mer av materialet. Hittills har summan varit större än detaljerna.

Allan Kuhn, 4

Ändrade och tätade defensiven när det behövdes. Har utnyttjat bredden i truppen och haft tålamodet när det behövts. I Allsvenskan är det en klar fyra. Cupfinalen är inte glömd, men ska inte påverka det här betyget. Samma sak gäller lagbedömningen ovan.

Johan Wiland, 4

Det gnälls för mycket på MFF:s målvakt. När försvarsspelet väl satt där har han varit hur stabil som helst och stundtals – som mot Östersunds FK – riktigt vass.

Pa Konate, 4

Lika kvick och bra som i Coop-reklamen. Härligt med en genuin MFF-produkt som fått chansen och levererat. Glöm inte att det är en Copa America-spelare han konkurrerat ut.

Anton Tinnerholm, 3

Ytterligare en spelare det gnälls lite för mycket på. Sista passningsleveransen och inläggen kan bli mycket bättre, avsluten likaså. Men hans hjärta, hans löpningar och allt det som också behövs i ett lag går aldrig att klaga på. Den senaste tiden har dessutom hans försvarsinsatser varit klockrena.

Rasmus Bengtsson, 2

Ingen kemi med Kari Arnason och för skadebenägen. Hittills har Rasmus Bengtsson modell 2016 varit ett nedköp i jämförelse med Rasmus Bengtsson modell 2015.

Kari Arnason, 2,5

Ska det verkligen behövas halvbetyg? Ja här tycker jag det är motiverat med ett betyg mitt emellan 2 och 3. Skillnaden är nämligen så stor mellan matcherna han spelat med Franz Brorsson och Rasmus Bengtsson, där den bristande kemin fungerar på båda hållen. I vissa matcher i början av säsongen var han nere på en etta, men de som inte ser att han spelat upp sig har låst sig.

Franz Brorsson, 4

Bäste mittbacken. Inte bara i det egna spelet där han är lugn och stabil utan även i sättet att samarbeta med mittbackskollegan. Titta på hur ofta Arnason stötbryter eller tvingas löpa ikapp med snabbare motståndare när han spelar med Bengtsson och hur mycket mer sällan det händer när han spelar med Brorsson. Franz Brorsson kommer att bli bättre än både Filip Helander och Erik Johansson.

Yoshimar Yotún, 3

Lite högt för en spelare som blir petad med effekten att försvaret blir stabilare och bättre. Men det är inte Yotúns fel att hans kvaliteter är andra än de som passar i MFF. Offensivt är han lysande. Förhoppningsvis blir han såld i sommar, till ett lag där hans defensiva brister inte betyder så mycket.

Jo Inge Berget, 4

I rätt många månader var Jo Inge Berget en av MFF:s två-tre bästa spelare. Efter det kom det en dipp och lite skadeproblem. Men med tanke på den närmast löjliga arbetskapaciteten han hann visa i ett par matcher innan dess ska han bara ha en fyra.

Tobias Sana, 3.5

Från IFK Göteborg-matchen och framåt har han fått ett lyft rakt in i startelvan och tillfört nya spelmönster och kvalitet i spelet. Men till dess att han börjar göra poäng fastnar han på snäppet under fyran.

Anders Christiansen, 4

Bolltrygg, passningssäker och med en rejäl arbetskapacitet. Dessutom tar han alltid de professionella frisparkarna och varningarna som ibland behövs för att stoppa motståndaren. Nästan alltid utan att gå för långt.

Enock Kofi Adu, 4

När han kom med i laget blev det bättre. Passar utmärkt ihop med Anders Christiansen. Passar i princip aldrig fel. Är i stort sett alltid spelbar. Har en internationell nivå. När han vill. Men det där sista ser jag egentligen inte som ett problem. Det är väl en tränares och klubbs jobb att få honom att vilja.

Oscar Lewicki, 1

Att i Allsvenskan inte få ut mer av en EM-spelare är ett stort underbetyg både för honom själv och klubben Malmö FF. Men det finns ett strukturproblem också. Lewicki är en mycket bra spelare i ett lag som oftast är sämre än lagen det möter (som landslaget). MFF ska dominera matcherna. Då blir han vilsen och onödig i det offensiva spelet.

Erdal Rakip, 3

I 13-15 av de övriga allsvenska klubbarna hade Erdal Rakip varit gjuten, i hälften av dem en stjärna. Det vet han och har tålamodet att vänta på det stora genombrottet i Malmö FF. Det tjänar båda parter på och under tiden kan han – som hittills i år – göra nytta på många olika positioner och i flera olika uppdrag som inhoppare.

Vladimir Rodic, 1

Har kommit helt fel in i säsongen och presterar nästan konsekvent långt under sin förmåga. I alla fall den han visade ifjor. Nu slutar dribblingsräderna oftare i bolltapp än i något konkret. Defensiven heller ingen höjdare.

Magnus Wolff Eikrem, 5

2015 vann man assistligan på tio. Då kom Magnus Wolff Eikrem strax bakom på nio. I år är han redan uppe på nio som han fick när SvFF fattade att han gjorde tre och inte två assist mot Östersunds FK. Jag tror att han är på väg mot alla tiders assistrekord. Passningskungen får alltså även konkreta resultat i poängprotokollet. Och som han spelar. Och vilket lyft han blivit som leverantör – och ibland avslutare – på de fasta situationerna. Hittills årets bäste MFF-spelare.

Guillermo Molins, 2,5

Han var inte redo förra året, inte i början av den här säsongen heller. Den senaste tiden innan ljumskproblemen, visade han betydligt mer. Tillräckligt för att få ett långt kontrakt om ni frågar mig. Stor potential för en höjning av betyget särskilt när han kommer tillbaka på sin yttermittfältsplats. För det är hans bästa position.

Markus Rosenberg, 3

Än har vi inte sett Mackan på topp och tre mål är för lite. Men hans lägstanivå är så hög att han hamnar på en trea ändå. Att MFF leder serien utan att ha fått ut i närheten av max av sin kapten och bäste spelare säger det mesta.

Vidar Örn Kjartansson, 3,5

Extremt svår att poängsätta. Åtta mål är mycket bra, två hat trick också. Flera av målen har dessutom kommit på högklassiga avslut. Efter de tre-fyra sista matcherna borde han ha en klockren fyra. Men det finns en säsongsstart att väga in också. Med brända chanser och sämre insatser. Då var det befogat att kritisera honom. Det är skillnad på att döma ut någon – fel i ett så tidigt läge – och att påpeka att denne någon borde prestera bättre. För det borde han och gjorde också, så småningom.

 

Guldklass på snittet

För att vara ett lag som inte spelat så bra har MFF tagit extremt många poäng.

Om MFF besegrar nykomlingen Östersunds FK i sista omgången före EM-uppehållet får laget ett poängsnitt på 2,25 på de inledande tolv omgångarna. Det är SM-guldfart med råge! Normalt sett brukar det räcka med strax över 2,00.

Det finns många anledningar till att poängen ramlar in.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Den viktigaste är givetvis att MFF har en mycket bred och stark trupp. Programmet har varit tätt och sammanpressat för att hinna med så många omgångar som möjligt. Då behövs det klass på bänken och det har MFF. I själva verket har det ju visat sig att flera av spelarna som i början inte var tänkta för startelvan kommit in och varit bättre än spelarna de ersatte.

Sedan kan det ändra sig igen. För det är ju just det som är den stora fördelen, att kunna byta och satsa på spelare i form. Plus inte hetsa upp sig för att man ibland får undvara spelare. Efter spjutkastet i Göteborg har Tobias Sana lyft sig allt mer och blivit stadig i startelvan. Då ska man satsa på honom. Men i veckan fick han problem med känning i ett lår och efter att ha testat på fredagsträningen tvingades han lämna återbud. Då kan MFF sätta in Vladimir Rodic, Erdal Rakip eller Piotr Johansson och oavsett vem man väljer är det ett bra allsvenskt alternativ.

Mot Östersunds FK är den ljumskskadade kvartetten Jo Inge Berget, Oscar Lewicki, Guillermo Molins och Rasmus Bengtsson inte tillgänglig. Inte heller Tobias Sana och Yoshimar Yotún som är iväg med Perus Copa America-lag. Bäddat för snack om kris och bla bla bla. Men snart har väl till och med de värsta kris-hittarna lärt sig att MFF:s trupp tål sånt.

Men det finns fler förklaringar.

En är att MFF inte spelar oavgjort. Kryss är en poängtjuv.

En annan är de allt bättre fasta situationerna. För ett par år sedan var i princip ingen offensiv fast situation en målchans för MFF. Nu har man passerat godkänt-gränsen och blivit bra. Där ska assisterade tränaren Olof Persson ha ett stort beröm. Det är hans ansvarsområde!

Ytterligare en är MFF blivit ett konstgräslag utan att vare sig gilla underlaget eller ha det som hemmaplan. I år har MFF spelat sex tävlingsmatcher på konstgräs, två i Allsvenskan och fyra i Svenska cupen. Alla har vunnits. Med målskillnaden 15-4.

Det är till och med så att MFF skippat det där med att träna på konstgräs. Förr valde man att inför varje bortamatch på konstgräs lägga ett par träningspass på Malmö IP eller någon av de övriga konstgräsmattorna i Malmö. Nu kör man på som vanligt på Stadionområdet. Då slipper man skiftet mellan underlagen – som man tror sliter mest – och är trygga med att laget har många bollskickliga spelare som klarar sig alldeles utmärkt på plast.

Dessutom är de olika konstgräsplanerna så olika varandra att det inte gör så stor nytta att träna på en annan. I sommar tas dock ett första kliv mot mer enhetlighet i plastfrågan. Både Borås Arena och Tele2 med Djurgårdens IF och Hammarby IF ska få planen omlagd och de har valt samma underlag och leverantör. Där är jag dock lite skeptisk. Att Tele2 blir så annorlunda – eller i klartext usel – kan ju bero på alla evenemang med Monster-truckar och allt möjligt som ägarna placerar där.

 

En härlig match

Det tog tolv minuter. Sedan var MFF:s match mot Falkenbergs FF avgjord.

Resten av tiden bevakade MFF poängen och den nyvunna serieledningen. Stabilt och säkert, precis som det ska vara mot ett jumbolag vars enda chans är att få till en helt annan matchbild med vilda västern-fotboll och som normalt sett är bra på det.

Jämför gärna 2015 då matcherna mot FFF slutade 3-3 och 4-3. Nu var det en helt annan säkerhet. Visserligen hade Allan Kuhn helt rätt när han både före och efter matchen påpekade att Falkenberg är ett lag som aldrig ger upp. Det gjorde man inte nu heller och sista tio kom ett par halvdana reduceringschanser. Men även om alla kämpade verkade ingen tro på att det skulle lyckas och så såg det definitivt inte ut förra året.

[ad_dropper zone_id=”16″]

MFF kunde och borde gjort fler mål. Men det var viktigare att behålla skärpan bakåt än framåt. Första 45 hade MFF två avslut på mål. Båda gick in. Sista 45 hade man fem avslut på mål. Inget gick in. Första 20-25 minuterna var det ett massivt övertag i bollinnehav för MFF på 70-30. Till slut blev det 59-41.

Stabilt snarare än sprudlande och jag gillar det. Bubblet kommer och i den första halvleken var MFF riktigt vasst i anfallsspelet. Och det är alltid bra när forwards gör mål. Vidar Örn Kjartansson är en killer i straffområdet och Markus Rosenberg imponerade med sin hunger. Målet mot Falkenbergs FF var hans 50:e i Allsvenskan, han har en gedigen internationell karriär bakom sig och var MFF:s stora stjärna i Champions League-äventyret. Ända var det han som blev allra surast när precisionen i den nästa sista passningen försvann så att han inte kunde få göra ett mål till. Så länge han har den inställningen kommer han alltid att vara nyttig för MFF. Kvalitén och självförtroendet finns där naturligt.

Enock Kofi Adu har varit lysande sedan han äntligen fick chansen. Jag tror inte att han slagit en enda passning i MFF-tröjan utan att inom några sekunder följt upp med att själv göra sig passningsbar. Samarbetet med Anders ”AC” Christiansen fungerar dessutom perfekt. Överhuvudtaget har MFF de senaste omgångarna hittat rätt på mitten. Magnus Wolff Eikrem och Tobias Sana känns numera också självskrivna i startelvan.

Och med Franz Brorsson och Pa Konate i backlinjen har Allan Kuhn hittat balansen. Om Pa bara hade slutat vända hemåt med bollen så ofta hade det blivit ännu bättre. Egentligen var det inte en enda MFF-spelare som inte var bra mot Falkenbergs FF. Kari Arnason? Inga misstag. Anton Tinnerholm? Het på kanten. Johan Wiland? Stabil. Vidar Örn Kjartansson? Gjorde mål och kom i lägena.

Egentligen är det bara en enda sak som måste påpekas. Det var Falkenbergs FF MFF mötte, jumbolaget med bara fyra poäng, 20 efter MFF. Då SKA Malmö FF vara bra. Men 2015 var man det inte i motsvarande lägen.

Mer från positiva klubben:

Publiksiffran 15 876 var över godkänd.

Sången och stämningen var högklassig.

Till sist, ett litet påpekande till dem som går bananas för att Falkenbergs FF släpper fram 17-årige Jesper Karlsson. Glöm inte att MFF i seniortruppen har två 17-åringar som är bättre i Mattias Svanberg och Teddy Bergqvist. Många börjar direkt skrika om att MFF borde värva Karlsson bara för att han får spela i jumbolaget. Men i MFF hade han legat efter Svanberg och Bergqvist och ett par spelare till i ungdomsleden…

 

Ingen raggar-fotboll tack

Ett tag pratades det mycket om att Allsvenskan är en så oerhört jämn serie.

Nu har det gått tio omgångar och när MFF tar emot Falkenbergs FF skiljer det 17 poäng mellan lagen.

MFF har ett poängsnitt på 2,1. Topptempo. Falkenberg har ett på 0,4. Det åker man ut på.

MFF har gjort 21 mål. Falkenberg har gjort tio.

MFF har släppt in tio, minst i serien. Falkenberg har släppt in 25. Bara Gefle IF är sämre.

Dessutom har MFF sju segrar på de tio matcherna. Falkenbergs FF har bara lyckats vinna en.

Det börjar utkristallisera sig en tydlig topp och botten. Precis som vanligt. Trots allt snack om att serien är så oerhört jämn.

Det är ett sätt att se saken på. Över tid talar kvalitén och vidgar obönhörligt avstånden i tabellen. Men det finns en aspekt till. Det är nämligen, trots allt jag precis har skrivit, helt sant att Allsvenskan är en väldigt jämn serie. Om man tittar på varje enskild match!

Även om det skiljer 17 poäng i tabellen efter tio omgångar kan Falkenbergs FF mycket väl slå MFF. Och göra många mål. Ifjor blev det 3-3 i Falkenberg och 4-3 hemma. Den enda segern laget tagit i år kom dessutom mot IFK Norrköping.

Lägg till att Falkenbergs FF har en irriterande ovana att provocera fram någon slags raggar-fotboll där man alltid kämpar i 90 minuter oavsett ställning och det blir massvis med misstag i båda straffområdena även från det bättre laget. Till slut hoppas man hamna på rätt sida av slumpen. Därför hade det varit ett riktigt stort styrkebesked av MFF att få till en stabil seger på typ 2-0 eller 3-0 med få eller nästan inga chanser från Falkenbergs FF.

För i skymundan för allt fokus på det offensiva är det ju faktiskt bakåt MFF är statistiskt bäst i Allsvenskan. MFF håller på att bygga en stabilitet där man sedan i lugn och ro kan utveckla det offensiva spelet ytterligare från. Men då ska heller inte ett lag som Falkenbergs FF kunna komma till Swedbank stadion och ruska om den stabiliteten.

Startelvan är rätt självklar. Ingen i kvartetten som fick ljumskproblem mot Hammarby IF är tillgänglig och Yoshimar Yotún har redan åkt iväg för att ansluta till Perus trupp i Copa America. Det ger följande lag:

Johan Wiland – Anton Tinnerholm, Kari Arnason, Franz Brorsson, Pa Konate – Tobias Sana, Enock Kofi Adu, Anders Christiansen, Magnus Wolff Eikrem – Markus Rosenberg, Vidar Örn Kjartansson.

Två spelare är för första gången med i en allsvensk matchtrupp. I båda fallen känns det lite grann som äntligen. Mattias Svanberg är en extrem talang, inledde 2016 strålande och spelade bra i U17-EM. Andreas Vindheim kändes som en klockren värvning när han kom, men skadeproblem har ställt till det hela året. Förr eller senare måste han med i en matchtrupp om han inte ska försvinna ner i den svarta hålet där misslyckade nyförvärv brukar hamna. MFF har ett väldigt brett och starkt urval och ibland kan det finnas i alla fall något positivt med skador. En hel vårsäsong med enbart läktartittande för Svanberg och Vindheim hade inte känts bra.

Det största problemet finns egentligen inte i vilka spelare MFF sätter på planen utan i själva planen. Innan söndagsträningen stängde satt jag på läktaren och tittade ut på den soldränkta gräsmattan på Swedbank stadion. Den ser INTE bra ut. Mycket grus, många fula fläckar och rejäla slitningar på ytorna närmast långlinjerna. Tiden fixar säkert åtskilliga av problemen och vädret och årstiden jobbar för MFF. Men just nu är frågan om planen på nya eller gamla Stadion någonsin varit sämre i Malmö i slutet av maj?

 

Viktigt och rätt på mitten

Det var en betydelsefull seger MFF tog. Hammarby är svårslaget på sin väl vattnade och allmänt avskydda plastmatta.

Tack vare vinsten gick MFF dessutom upp på ett poängsnitt på 2,1 efter tio spelade omgångar. Håller MFF det snittet i 30 omgångar är man garanterat ett topplag, det kan mycket väl även räcka till guld.

För det är trots allt inte de enskilda matcherna som avgör utan summan av de enskilda matcherna.

En sak känns i alla fall rätt given. MFF har hittat ett bra mittfält.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Enock Kofi Adu och Anders ”AC” Christiansen var precis som senast mot Gefle IF det helt rätta och närmast självklara valet på det centrala mittfältet. Länge var Adu kung på mitten och när han klev ner till att bara vara bra tog AC över rollen som kung. Sista 20 undrar jag om MFF hade klarat anstormningen från Hammarby utan AC och inbytte Erdal Rakip. Tobias Sana gjorde länge också stor nytta med sin förmåga att utmana och bryta mönster och om det varit hockey hade han fått assist till två av målen. Magnus Wolff Eikrem var själv missnöjd och tyckte att han gjort en dålig match och Hammarby lyckades långa stunder väl med att plocka bort honom från spelet. Men han gjorde ett mål, assisterade till ett och hade ett kanonläge att göra 1-0 redan i den första minuten. Det är en rätt bra utdelning och insats av en spelare som inte är nöjd.

Att betyget av valet av spelare på mitten blev högt förstärktes givetvis också av att Oscar Lewicki gjorde sin i särklass bästa insats i år och gjorde det när han placerats på högerbacken. Han var stabil i defensiven – den detaljen känns nästan medfödd för honom – och nu stämde äntligen passningsspelet. Han pepprade straffområdet med bra inlägg den första halvleken och när han slapp pressen att vara konstruktiv framåt centralt blev han det plötsligt på kanten. Centralt har han hårt ansatt skickat iväg felpass eller i omställningslägen lyckats bromsa upp spelet genom att dutta iväg en boll på fötterna på spelaren med fart  istället för att hitta ytan framför. Nu fick han tid, hade blicken framåt och uppåt och då slog han inte bort en enda boll.

Tyvärr för MFF förstördes matchbilden av skador. Guillermo Molins fick känning redan på uppvärmningen, Jo Inge Berget gick sönder strax före paus och Oscar Lewicki fick gå ut 20 minuter före slut. Därmed blev två av tre byten påtvingade. Tur att det inte var tre för jag tror som sagt att det var nödvändigt att få in Erdal Rakip på planen. Det hade behövts ett eller två sådana byten till för några spelare såg rejält trötta ut de sista 15-20 minuterna. Adu har inte riktigt matchtempot att vara suverän i 90 minuter än och Vidar Örn Kjartansson visar allt mer att han är en vass målskytt, men inte är han speciellt nyttig när MFF är tillbakapressat och behöver hålla i bollen när man någon gång lyckas få upp den på motståndarens planhalva. Och ett par fina kontringslägen till ett fjärde mål var det han som förstörde. Men det sagt ska det absolut inte glömmas bort att 1-1 var ett klassavslut!

 

Nya kuggar till Kuhn

MFF:s nykomponerade mittfält var precis så bolltryggt och bra som man kunde väntat sig.

Och Guillermo Molins gjorde ett snyggt mål och ett som var spektakulärt vackert. Hans eleganta volleyklack kommer att bli svårslagen när det gäller att utse årets mål i MFF och Allsvenskan!

Om man inte klarar att njuta av ett mål som MFF:s 2-0 – Anton Tinnerholms assist var inte dum den heller – är det något allvarligt fel i ens fotbollsliv.

Segern var dessutom stabil och enkel. Precis det som behövs ibland och inte minst efter det som hände mot BK Häcken och HIF.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Fast det finns ett par men:

1.) Gefle IF var blekt. Åker inte laget ut i år vet jag inte när det kommer att ske. Tidigare har klubben byggt sin själ och existens på ett starkt försvarsspel. Nu har man så smått börjat ändra på det och vill, som så många andra i Allsvenskan, bli ett spelande lag också. Utan att vara i närheten av att nå fram. Samtidigt känns det som om laget tappat försvarsorganisationen från förr, så nu är Gefle IF inte bra på något. 3-19 på fyra matcher säger det mesta.

2.) MFF ska möta Hammarby IF redan på onsdag. Sedan återstår Falkenbergs FF och Östersunds FK innan det är dags för EM-uppehåll. Före matchen mot Gefle gällde nio poäng på de fyra matcherna, nu är det snarare tio. Jobbet är inte klart och det tog en halvlek att få det att lossna mot Gefle.

Tobias Sana ser ut att ta chansen när han nu får mer och mer speltid. Han var en av de absolut bästa i Malmö FF och fortsätter att utmana och bryta mönster.

Enock Kofi Adu hade inte spelat en minut tidigare i serien. Det märktes inte. Han gick in och gjorde som vanligt, var alltid spelbar och slog nästan alla passningar rätt. Orken är inte 100 än, det vill säga den ork en pelare får av att spela regelbundet. Men det kommer.

Guillermo Molins gjorde mål, som en forward ska göra och spelade dessutom klokt och var stark i kroppen. Även för honom finns det en växel till att lägga in i matchkonditionen och i snabbheten återstår mycket. Men det vet han om och planerar att rätta till under uppehållet. Det kommer också att lösa sig och eftersom MFF borde inse det är det konstigt om man inte löser det…

Ett utmärkt exempel på utvecklingen jag tror snart kommer på Sana, Adu och Molins sprang inte långt från dem. Allra bäst på planen var nämligen en spelare som redan tagit chansen. Magnus Wolff Eikrem spelade lysande igen och nu när han får spela match efter match kommer allt fram man tidigare mest anat. Två mål och sju assist har han på de sex senaste matcherna och nu jobbar han hårdare och vinner närkamper också.

Det kan mycket väl vara så att fyra spelare som inte var ordinarie när säsongen startade, Sana, Adu, Molins och Eikrem, är kuggar som passar mycket bättre i Allan Kuhns sätt att spela fotboll i MFF än de han ”ärvde” i startelvan från säsongen 2015?

Glöm heller inte Franz Brorsson! Han har fortfarande inte varit med om att släppa in ett mål i årets allsvenska. Pa Konate har redan placerat en etablerad spelare på bänken. Det kan snart vara dags för Brorsson att också göra det.

…………………………………………………..

Stämningen var avslagen, närmast 80-talsmässig.

De som normalt gör majoriteten av jobbet på läktaren lät bli att driva på eller var inte ens där.

En ny nyttig påminnelse om hur mycket sämre en klack på halvfart är och hur mycket det fulla stödet saknas när det uteblir.

 

Inte för mycket av det goda

Tobias Sana, Enock Kofi Adu, Anders ”AC” Christiansen, Magnus Wolff Eikrem.

Vi tar det en gång till:

Sana, Adu, AC och Eikrem.

På det MFF-mittfältet är så mycket bollbegåvning samlat att det nästan är löjligt.

Offensivt balanserat är det också. Minst sagt.

Säkert så offensivt att någon tycker att det blir för mycket av det goda.

Särskilt som anfallet kommer att bestå av Guillermo Molins och Vidar Örn KJartansson som kommer att gå mycket i djupled och söka ytorna framåt.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Jag håller inte alls med om att det skulle vara ett problem.

För det första tycker jag att det ska bli kul att se vad det innebär att släppa loss all den kreativiteten i en och samma match. För det andra är det faktiskt Gefle IF MFF möter. Ett lag som förlorat tre raka matcher med den sammanlagda målskillnaden 3-14 och som ligger näst sist i Allsvenskan.

Man ska ha respekt för alla lag, Allsvenskan 2016 är superjämn och så vidare. Men samtidigt, om man inte vågar nu, när ska man då våga?

Det finns dessutom en aspekt till. MFF har ju inte så mycket val.

Från att ha alla spelarna tillgängliga har MFF gått till att behöva kalla in Isak Redzic från U19 och Erik Andersson från Trelleborgs FF för att få ihop en 19-mannatrupp. 19 för att det finns en osäkerhet kring Vladimir Rodic som stukade foten på torsdagsträningen.

Tre spelare, Oscar Lewicki, Rasmus Bengtsson och Markus Rosenberg är avstängda, Jo Inge Berget och Andreas Vindheim är skadade och Teddy Bergqvist och Mattias Svanberg är två av många MFF-spelare som är med i det svenska laget som just nu gör succé i U17-EM.

Med så många borta är det lätt att prata om kris och svår situation.

Det tycker jag är skitprat.

MFF:s breda trupp gör att startelvan blir bra ändå.

In i laget kommer ju dessutom Franz Brorsson. Han startat fyra matcher i Allsvenskan i år och på dem har MFF inte släppt in ett enda mål.

Matchen på lördagen bli högintressant och ett perfekt tillfälle att skaka av sig den bottenlösa bitterheten från cupfinalförlusten mot BK Häcken. Den satt kvar i matchen mot HIF och förlusten där var heller ingen höjdare även om den till skillnad mot Häckenmatchen snart kommer att vara glömd.

MFF behöver en stabil seger mot Gefle IF. Kan den dessutom tas efter starka insatser av spelare som Enock Kofi Adu, Guillermo Molins, Tobias Sana och Franz Brorsson ökar konkurrensen och gör på sikt MFF till ett mer slagkraftigt lag i kampen om SM-guldet.

För det är dags att tala klartext. Utan en cuptitel och Europaspel krävs det ett SM-guld av MFF för att göra säsongen 2016 till något annat än ett misslyckande.

 

MFF vilade för få

Helsingborgs IF gjorde det bra. Och smart.

Malmö FF gjorde det också bra. Efter förutsättningarna.

Felet var att man gjorde så lite för att förändra förutsättningarna.

Jag skrev det redan inför matchen, så det är ingen efterhandskonstruktion. HIF hade match på måndagen, MFF förlorade på ett extremt bittert vis på torsdagen i en 120-minutersduell där laget spelade med en man mindre i 70 minuter.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Och när domaren Martin Strömbergsson blåste igång matchen på Olympia visade det sig även att det var första dagen med riktigt het sommarvärme. Solen stod på i 90 minuter och gjorde det extra svårt att orka.

Givetvis påverkade det utgångsläget.

MFF har Allsvenskans bredaste trupp.

Vad ska man med den till om man inte utnyttjar den?

Jämför med hur Henrik Larsson med betydligt färre att välja bland fick perfekt utdelning av att bänka Darijan Bojanic och satsa på Anton Wede och Johan Mårtensson.

MFF gjorde förvisso ett par förändringar och lyckades utmärkt med en. Tobias Sana kom in och visade att han hittat både form och självförtroende. I övrigt blev det mest status quo och jag tycker att man borde utnyttjat tillfället att matcha fler med fräscha ben. Det är till exempel dags att ställa frågan; varför spelar inte Enock Kofi Adu? Ända sedan han kom till MFF har han när det stämt för honom varit en av de två-tre bästa spelarna i truppen.

Jag köper att MFF ville markera när han hade tankarna någon annanstans. Men nu? Efter utvisningen mot BK Häcken hade han varit perfekt att sätta in för att hålla i bollen och lugna ner spelet. Mot HIF hade han fått chansen att gå in och visa att han verkligen brinner för att göra ett avtryck och jag tror att han hade gjort det.

Tittar man på bänken i alla de senaste matcherna sitter det hela tiden spelare som kan gå in och avlasta när det behövs. Utnyttja den möjligheten.

Utan att veta – och MFF kommer inte att berätta – kan jag bara se två förklaringar till att man vägrar spela Enock Kofi Adu:

1.) Han är så fast i frysboxen att han aldrig kommer att spela mer i MFF. I så fall begriper jag inte varför han är på bänken.

2.) Det är redan klart att han säljs i sommar. Antingen är affären i hamn eller så räknar MFF, Adu och agenten med att det ska ske. I de förutsättningarna ingår att han ska matchas enbart i nödfall för att inte äventyra övergången.

Eller så dyker han plötsligt bara upp i startelvan och då är det bara konstigt..

Nu låter det här som om det bara var för att MFF var tröttkört som HIF vann. Det är fel. MFF orkade rätt bra i värmen, bättre än HIF, men man kunde utnyttjat den fördelen ännu mer. HIF spelade smart efter sitt tidiga ledningsmål, låg lågt i positionerna, tvingade MFF till att mest syssla med instick och satsade på kontringar. Det är HIF bra på och gjorde det bra den här gången också, men det är ett spel som kostar kraft.

…………………………………………

Jo Inge Berget var en av spelarna jag tyckte skulle vilats i MFF.

Nu fick han istället bytas ut i den 43 minuten efter att ha fått problem med ljumskarna. Han ska undersökas på måndagen, men ljumskbesvär kan vara tuffa.

MFF:s fys-team har gjort ett kanonjobb och i stort sett alla är friska. I och med att man hela tiden kan mäta anspänning och annat tror jag att det var en ren slump att han gick sönder. Men med det extrema jobb han alltid lägger ner i matcherna och hur pass tätt de kommit tycker jag som sagt att han borde vilat.

Rasmus Bengtsson blir avstängd i nästa match sedan han dragit på sig en felaktig varning. Det var frispark, inte mer. Domarbedömningen i Sverige har nu blivit så petig att det börjar bli pinsamt. Och de grova felen alldeles för många. Målet Gefle IF fick bortdömt mot Elfsborg var till exempel en monumental miss.

En stor del av skulden ska dock läggas på instruktionerna domarna får inför säsongen och det kan också vara så att putt- och dutt-spelet på konstgräsmattorna gör att vi tyvärr för vänja oss vid att i Sverige dömer, varnar och visar man ut för saker man inte gör utomlands. Det hade varit rätt kul att låta Premier League-domare döma ett par omgångar i Allsvenskan för att se skillnaden i bedömningsnivån.

…………………………………………….

Positivt för MFF:

Anton Tinnerholm var efter matchen övertygad om att han skulle bli avstängd. Det är han inte. Varningen han drog på sig var hans andra.

Bäst av allt är att man tack vare att laget inte spelar oavgjort har råd med fler förluster än vanligt för ett topplag. 15 poäng efter åtta omgångar är bara strax bakom det snitt på strax över 2,0 som brukar behövas. Kryss är en halv förlust och dem har MFF undvikit.

Att Magnus Wolff Eikrem fortsätter att spela bra. I hans fall hade det varit helt fel att vila. Han håller på att återerövra sin plats i laget. Då ska han få lov att göra det.

 

Inget bra läge för MFF

Häcken svider fortfarande.

Det snackas mycket om att glömma och komma igen. Men det är inte så lätt.

Cupfinalförlusten är gjuten på tio i topp-listan över MFF:s bittraste förluster genom tiderna. Den kommer att sitta kvar länge hos supportrarna, kanske inte lika länge som TFF 1999, FC Thun eller Cork, men väldigt länge.

I det läget ska MFF åka till Olympia och möta HIF.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Ur fokussynpunkt är det bra. En vanlig match hade blivit svårare. Nu kommer tändningen automatiskt och även om derbyt numera är mycket större i Helsingborg än i Malmö går det att prata om en lämplig match att ta lite revansch i.

Ur de flesta andra synvinklar är det en tuff uppgift.

HIF har kunnat ladda och förbereda sig för matchen ända sedan i måndags då man förlorade uppe i Norrköping.

MFF spelade i torsdags, en 120-minuters-match där laget i 70 minuter dessutom spelade med en man kort. Efter det har MFF tränat två gånger. På fredagen utan startspelarna och på lördagen kort på en dag man i en normal träningsvecka varit lediga. Fys-avdelningen säger ju bestämt att det är andra dagen efter match som behovet av vila är störst.

Dessutom är Markus Rosenberg avstängd.

Bättre förutsättningar än så här att slå MFF får HIF knappast.

I det här läget ställs det stora krav på Allan Kuhns och den övriga MFF-ledningens fingertoppskänsla. Huvudfrågan är hur mycket man ska rotera i laget för att minska problemet med slitaget och de dåliga förberedelsemöjligheterna? Den går egentligen bara att svara på om man sett de två träningarna, pratat med spelarna och analyserat testerna och GPS-värdena som regelbundet tas på spelarna.

Ett skifte är naturligt. Rasmus Bengtsson är okej igen efter hjärnskakningen. Frågar man honom – vilket jag gjorde efter träningen – har han varit det en vecka.

Ett annat skifte är nödvändigt. Markus Rosenberg ska ersättas i anfallet.

Det går att göra på två vis som båda innebär att MFF får in en spelare som inte offrade för mycket kraft i torsdags. Man kan sätta upp Jo Inge Berget i anfallet bredvid Vidar Örn Kjartansson och ta in Tobias Sana. Tobias gjorde ett bra inhopp mot Häcken och har lyft sig rejält på träningarna den senaste tiden. Eller så kan man sätta in Gullermo Molins, en spelare som brinner av iver att visa hur mycket han kan tillföra MFF och skulle älska att göra det just i ett derby.

Det blir två ändringar i truppen. Felipe Carvalho och Markus Rosenberg ersätts av Rasmus Bengtsson och Vladimir Rodic. När Rodic hamnade utanför senast började det direkt snackas om hur man skulle tolka det, frysbox, på väg bort eller…? Nu är det Carvalho som hamnar utanför de 18. Jag är rätt trött på de här övertolkningarna. Sanningen är ju att MFF har en så bred och stark trupp att det när nästan alla är skadefria är omöjligt att inte någon spelare som enkelt hade platsat band de 18 i alla andra allsvenska lag hamnar på läktaren.

Mot BK Häcken i cupen satt förutom reservmålvakten Fredrik Andersson Erdal Rakip, Enock Kofi Adu, Guillermo Molins, Yoshimar Yotún, Tobias Sana och Felipe Carvalho på bänken. Om Vladimir Rodic skulle spela hade någon av dessa plockats bort och då hade man fått exakt samma debatt om honom.

Debatten är helt enkelt dum.

Egentligen finns det bara två alternativ. Minska bredden och kvalitén i truppen. En återvändsgränd om MFF ska kunna nå målet att bli dominant i Norden. Eller så kör man på som nu och lär sig att strunta i alla spekulationer och kritik som kommer från folk när just deras favoritspelare hamnar på bänken.

 

Utvisningen räddade spöket

Det gick inte att döda både Häcken-spöket och inte kunna vinna cupen-spöket.

Det är alltid lätt att hänga straffskyttar, men det var utvisningen på Oscar Lewicki vid ställningen 2-0 i den 51 minuten som avgjorde matchen!

MFF hade annars aldrig tappat övertaget, greppet och ledningen man skaffat sig. Titta bara på att det var BK Häcken som efter urladdningen som gav 2-2 blev tröttast mot slutet och i förlängningen. Trots spel med en man mer och en rätt lång sejour med två man mer när Pa Konate var ute och blev lindad runt huvudet.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Utvisningen födde dessutom en rad andra negativa effekter. När det var dags för straffavgörandet hade MFF bytt ut tre spelare som borde varit bra att ha i straffläggningen: Markus Rosenberg, Magnus Wolff Eikrem och Vidar Örn Kjartansson.

Av naturliga skäl kommer det att bli stort fokus på domaren Andreas Ekbergs svaga insats. Utvisningen går att diskutera, inte minst när han tidigare nöjt sig med gult kort när Häckens Nasiru Mohammed attackerat Johan Wiland och efter utvisningen inte plockade upp något kort alls när Tobias Sana kom åt Häckenmålvakten Peter Abrahamsson och missade en straff till MFF.

Överhuvudtaget var det en uppvisning i inkonsekvens. Fram till utvisningen varnade Ekberg för allt och en lång stund efter den för ingenting. Men oavsett vilket var Oscar Lewickis attack överdriven och onödig. Isolerat från det övriga kan jag köpa utvisningen rakt av. Och den chansen att komma in i matchen borde Häcken aldrig fått. Spel med en man kort behöver inte alltid påverka så mycket. Ett bollskickligt Häcken är dock inte ett lag man ska dra på sig ett rött kort mot.

Extra olyckligt var det Lewicki gjorde också för att det kom med helt fel tajming.

De senaste matcherna, inklusive de 50 minuterna han fick vara med idag, har han varit betydligt bättre än tidigare under säsongen. Han hade börjat hitta en bit av landslagsformen även i MFF – och så hände det här.

Lyfter man blicken är det bara att gratulera BK Häcken. Hisingslaget har varit värt att ta sin första titel länge nu. Det är ett litet lag som tillfört mycket till svensk fotboll och blivit en stor klubb.

Men ur MFF-synpunkt var det givetvis synd att titeln kom i den här matchen. MFF hade varit seedat i samtliga kvalomgångar inklusive play off till Europa League, Häcken blir det möjligtvis i den första. MFF har dessutom en trupp med så många duktiga spelare att säsongen delvis redan är förstörd trots att vi bara är i maj.

Matchen var även på väg att bli något att komma ihåg i evigheter i Malmö.

1-0 var snyggt med Anton Tinnerholms snabba inkast, Magnus Wolff Eikrems fina assist och Markus Rosenbergs avslut.

2-0 var ännu vackrare när Eikrem drog in frisparken och visade att han behärskar den konsten också. Då hade han på bara ett par dagar assisterat till fyra raka mål mot Häcken och gjort det femte själv. Han ÄR en stor spelare och jag hade verkligen unnat honom att bli den som sköt 15:e cuptiteln till MFF.

Samma sak för Erdal Rakip, som det var bäddat för i straffläggningen och för Tobias Sana som gjorde ett kanoninhopp. Och för Guillermo Molins som visade vägen med straffmål 1 och också kom in med ny energi till ett Malmö FF som var så nära att svänga tillbaka matchen till sin fördel och köra in spöket i mangeln.

Publiken var också i gammalt gott häxkittel-slag!

………………………………………………..

Annars fattar jag fortfarande inte hur det kunde gå snett.

Det var Bo Larssons födelsedag.

På förmiddagen retweetade jag Torbjörn Flygt som berättade att han hört MFF testa högtalaranläggningen med Dylans ”Bringing it all back home”.

På turen till Swedbank stadion träffade jag oerhört MFF-kunnige Jacques Werup, som givetvis också var på väg till matchen, snackade en massa MFF och tippade 2-0.

Och på hedersläktaren satt Hans Cavalli-Björkman för första gången på evigheter.

Jag kan fortsätta ett tag till.

Det var liksom upplagt för att cuppajävelpokalen skulle komma hem…

Nu får den hissas på Hisingen.

……………………………………………………………

Tifot var strålande snyggt.

Egon ”Todde” Jönsson, Kjell Rosén, Lasse Larsson, Ingemar Erlandsson och Erik Nilsson var spelarna som hyllades. Från 40/50-talets och 90-talets MFF när laget fortfarande kunde vinna cupen.

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.