Nollan bygger självförtroende

Två träningsmatcher.

1-0 och 2-0.

180 minuter utan ett enda insläppt mål. Men Kari Arnason på EM och på grund av skadeproblem med bara 45 minuter var på Franz Brorsson och Rasmus Bengtsson. Eftersom det var U19-spelarna Mattias och Hugo Andersson som bytte av varandra i den första matchen mot OB är den ende som spelat 90 minuter i de två matcherna Felipe Carvalho. Som egentligen skulle lånats ut.

Två gånger noll insläppta mot bra och anfallsstarka danska lag trots den byteskarusellen borde ge MFF ett riktigt gott självförtroende inför den allsvenska återstarten mot Örebro SK den 11 juli. Men så är också försvarsspel något som bygger på hela lagets jobb och det sitter bra i MFF nu.

Dessutom känns det som om MFF steg för steg bygger sig tillbaka till Allan Kuhns inledande sätt att se på fotboll med en offensiv spets och inriktning. Utan att ge avkall på den defensiva stabiliteten.

Ta bara 2-0-målet! Egentligen var det alldeles för snyggt för att göras i en träningsmatch med ”bara” 2561 på läktaren. För anfallet som öppnade med Magnus Wolff Eikrems geniala tunnelpassning och fortsatte med att Pa Konate hittade Vidar Örn Kjartansson var ett av säsongens allra bästa och vackraste på Swedbank stadion. Ett lag som både kan hålla nollan och göra sådana mål blir väldigt svårslaget.

Vidar Örn Kjartansson gjorde alltså 1-0 också och har därmed stått för alla sommar-målen. Mot OB hade han en chans och satte dit den. Mot AGF brände han fyra chanser i den första halvleken, men körde på ändå. Och då kom målen. Jag tror inte att det var en slump. Tvärtom tror jag att han numera känner ett stort förtroende inte bara från MFF-ledningen och lagkamraterna utan även de som sitter eller står på läktaren. De vet att han är en exceptionell målskytt och han vet att de vet det. Den kombinationen kan bära riktigt långt, eller snarare högt i skytteligan.

Mer positivt:

Anton Tinnerholm och Pa Konate var stabila bakåt i 90 minuter och rejäla offensiva hot, Konate efter paus och Tinnerholm hela matchen. Även om MFF dominerade,, skapade mest och spelade bäst fick dessutom Johan Wiland visa att formen är på topp. Han gjorde tre rejält vassa räddningar. Så länge Anders Christiansen och Enock Kofi Adu fick spela ihop visade de också att de är den naturliga kombinationen på mitten. Fast mest glädjande var ändå Erdal Rakips inhopp. Hans fart, vilja att utmana och ta sig förbi var härlig att se.

Magnus Wolff Eikrem spelade med nummer 10, Gullermo Molins gamla nummer. En del tycker kanske att det var för tidigt att ge Gisches nummer till någon annan. Det tycker inte jag. Molins är – tyvärr – inte kvar i MFF. Man kan knappast ha en karenstid för spelarnummer. Tvärtom känns det i alla fall för mig som ett val med två vinnare. Vargen får det speciella numret han drömt om och Molins minne hedras genom att MFF nu gett tröja 10 till lagets största lirare och passningsgeni. För mig är båda värdiga att ha spelat med nummer 10 på ryggen i MFF. Så vad är problemet?

Negativt?

Skadorna. Oscar Lewicki fick ge återbud på uppvärmningen och ljumskskador är lömska. Jo Inge Berget och Enock Kofi Adu föll bort under matchens gång. Berget gav dock ett snabbt besked om att det inte var någon fara med ryggen och Adu hoppades och trodde att vristen skulle vara okej igen till måndag.

Hybrisen. Allt det jag skrivit ovan står jag för. Men mitt i berömmet måste det påpekas en viktig sak. Både OB och AGF var träningsmatcher. Det är i Allsvenskan allvaret finns och den kör igång först nästa vecka. Men vinna är alltid bra och även om Malmö FF ledde serien inför uppehållet är jag övertygad om att pausen varit nyttig för MFF. Just för att den efter den inledande vilan absolut inte varit en paus. Efter den matchtäta perioden behövde MFF träna. Hårt och mycket. Det är gjort nu. Nästan. Resten av veckan är också en förberedelse.

 

 

Målet gav ett viktigt besked

Det var en träningsmatch och ingen spelmässig höjdare.

Men MFF vann. Trots att OB långa stunder hade mer boll och lättare kom fram till chanser. En stunds genialitet av Magnus Wolff Eikrem och effektivitet av Vidar Örn Kjartansson räckte. Eikrem – vem annars? – såg passningsvägen tillräckligt snabbt för att sätta Kjartansson i friläget. Och Vidar satte dit matchens enda mål.

Det var ett viktigt besked!

[ad_dropper zone_id=”16″]

En chans – ett mål. Det är ett bra tecken på en riktig målskytt.

Samma sak gäller faktiskt förmågan att göra mål i flera olika, och skilda, sammanhang. Vidar Örn Kjartansson har gjort mål i Allsvenskan, det känns som han kan fortsätta att göra det i de stora matcherna och när det på nytt blir aktuellt med Europaspel. Men det för mig mest utmärkande tecknet på en riktigt vass målskytt värd att följa i fotspåren på alla de stora sådana som tidigare spelat i MFF-tröjan är att det trillar in mål i vardagen också!

På träning, i försäsongsmatcher, i mitt i sommar-matcher där det blir nio planerade och ytterligare två byten. Hela tiden. Mål, mål, mål…

Därför var 1-0-målet matchens behållning. I alla fall för mig.

Att det sedan gav en seger också är aldrig fel. För det är alltid bättre att vinna än att inte göra det.

Hur bra och viktigt var det då att spela matchen?

MFF har tränat hårt en period. Det märktes.

MFF har inte spelat matcher på länge. Det märktes också.

Men egentligen kan man vända på det och säga att just bristen på matchtempo och kvalitet var beviset på hur mycket matchen behövdes! En lång period utan matcher innebär ju att man måste lägga in ett par sådana innan det blir allvar igen. Det här var den första, nästa blir på måndag.

Tycker också att MFF gjorde helt rätt som körde ett lag i 45 minuter och ett i princip helt nytt i den andra halvleken. Det störde rytmen mindre än OB:s sätt att matcha laget. Att en bit in på den andra halvleken byta fyra spelare och lite senare byta tre till. Det tror jag störde mer och kan vara en liten del i förklaringen till att OB inte kunde utnyttja att man sett över 90 minuter var det något bättre laget.

Nu kan MFF dessutom lägga ett tufft träningspass på fredag då det efter en normal match hade behövts en vilodag.

Förutom seger och målet fanns det en hel del positivt i MFF.

Magnus Wolff Eikrem gjorde en stark insats och det gällde även Pa Konate. Inte minst var det intressant att se att Konate klarade både defensiven och offensiven trots att han ibland hade den där höga utgångspositionen för ytterbacken som Allan Kuhn körde med i början och sedan plockade bort.

På presskonferensen passade Allan Kuhn också på att berömma Erik Andersson, som inte skulle spelat men fick hoppa in som högerback när Andreas Vindheim tyvärr blev skadad redan sju minuter in på comebacken efter de tidigare skadeproblemen. Det gjorde Kuhn rätt i. Erik Andersson löste det alldeles utmärkt trots sämre förberedelser än de övriga – han hade ett löppass före matchen – och en ovan position.

Samtidigt är det omöjligt att inte tycka synd om Andreas Vindheim. Han har kämpat hårt för att komma tillbaka och det är ingen efterhandskonstruktion att säga att han imponerade på veckans träningar. Det gjorde han!. Nu kan han få börja om igen.

En annan spelare det var synd om var 18-årige U19-mittbacken Mattis Andersson. Han var en av två (den andra var Felipe Carvalho) som skulle spelat i 90 minuter. Istället blev han sjuk och fick bytas ut i paus. In kom en annan U19-spelare, 17-årige Hugo Andersson. Och MFF fortsatte att hålla nollan.

 

Berra är bättre

Nu är Safari-sommaren här.

När MFF körde igång igen efter det korta uppehållet fanns Behrang Safari på plats. Än är vaden inte helt färdig-rehabiliterad, men han var med på uppvärmningen och sög in stämningen. Att han älskade att vara tillbaka där allt startade gick inte att ta miste på och det omvända gäller också. Supportrarna, staketrävarna och alla andra kring klubben är glada över att han är här. Igen.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Och visst finns det vibbar i luften av att det kan bli en ny Rosenberg-saga. Inte minst för att MFF-kaptenen Markus Rosenberg själv tog upp jämförelsen. Hur han kom tillbaka, snabbt hittade en glädje och stolthet och kände sig hemma.

MFF fick ett gigantiskt lyft av Mackans återkomst. Att tro på samma effekt nu är att sätta för stor press på ”Berra”, men kan han komma i närheten så…

Kan han det då?

När övergången blev klar i januari hyllade jag den och såg fram emot att den sena julklappen skulle packas upp. Nu är paketet levererat och jag står fast vid min uppfattning. Det här kommer att bli bra!

Behrang Safari har länge och in i det sista varit ordinarie i ett lag – FC Basel – som är bättre än Red Bull Salzburg, Celtic och Sparta Prag som MFF de senaste säsongerna gjort sina bragdmatcher mot på vägen till Champions League. Safaris status i den konkurrensen räcker det med att titta på FC Basels mycket snygga avtackning av honom för att förstå.

Han har en internationell erfarenhet som få andra svenska spelare. Han har spelat runt 75 matcher i Champions League, Europa League och i kvalet till de turneringarna. Enbart i Champions League har han spelat 23 matcher. Och gjort det bra.

Precis som många riktigt stora utespelare – det vore taskigt att ställa samma krav på målvakterna – är han heller inte bunden till en position. Han är värvad som vänsterback, men behövs det kan han spela vänsterytter eller mittback. På Hedenhös-tiden i Lunds SK spelade han dessutom på högerkanten, så krisar det kan han säkert ta klivet över där nu också.

Med ett kontrakt på 4,5 år vid 31 års ålder tyder också det mesta på att han flyttat hem till MFF och Lundabygden – han kommer att bo där – för gott. Kontinuitet är inte lika nödvändigt i modern fotboll, kan inte vara det heller eftersom det nästan är omöjligt, men en viss dos av den varan behövs ändå. Och då är spelare som Rosenberg och Safari nycklarna.

Behovet då?

MFF har ju redan två vänsterbackar i Pa Konate och Yoshimar Yotún. Behövdes det en till? Vem ska han peta?

För det första går det inte att resonera så. Om en klubb som MFF får chansen att till en rimlig kostnad värva en spelare som höjer nivån på truppen och passar in i den ska man ta den. Allt annat vore fel.

För det andra är svaret på den frågan alltid, den som inte klarar konkurrensen. Efter träningen pratade Allan Kuhn om att Yotún kan spela på andra ställen än vänsterback. Jag tror dessutom att han efter insatserna i Copa America mycket väl kan bli såld innan övergångsfönstret stänger. Jag hör även allt mer envisa rykten om att Pa Konate också kan vara på glid.

I ärlighetens namn måste det dessutom framhållas att det kan vara så att varken Pa eller Yoshi är svaret på hur man ska kombinera stabiliteten MFF hittade mot slutet av våren med det spel Kuhn vill ha. Yoshis offensiv öppnade stora ytor bakom som motståndarna utnyttjade. Pas defensiva kvaliteter åtgärdade det problemet, men då fick vänsterbacken också en mycket lägre utgångsposition. Om man ska hitta en kompromiss där som funkar både framåt och bakåt i ett Allan Kuhn-tänk heter lösningen istället Behrang Safari.

I jämförelse med det schweiziska multifunktions-verktyget Safari är både Konate och Yotún begränsade. Båda är bra, men Berra är bättre. I teorin det vill säga. Praktiken kan alltid bli en annan och är det något Pa Konate under hela tiden som seniorspelare i MFF varit duktig på är det att bita ihop, inte gnälla och ta konkurrensen! Det kvalitén Yoshimar Yotún också visat upp och han har en fördel som Konate inte har, han kan konkurrera på mer än en position.

 

Vårbetygen på MFF-spelarna

EM-uppehållet är här. Vårsäsongen i Allsvenskan är över och MFF leder serien. Med hyfsad marginal. Det ger givetvis ett överbetyg till laget.

Jag har roat mig med att betygsätta samtliga spelare som varit på planen i minst en tredjedel av de tolv omgångarna, det vill säga fyra matcher. Ett mått på MFF:s bredd är att det innebär att inte mindre än 18 spelare kommer med i den genomgången.

Dessutom har jag lagt till Allan Kuhn och laget MFF.

Betygsskalan är 0 till 6 med 6 som Bosse Larsson-klass, det vill säga i princip ouppnåeligt utom i enstaka matcher där man bara sitter och gapar över prestationen. Nolla och etta är underkänt (har alltid avskytt skalorna 1 till 5 med 1 som det enda underkända alternativet, så det ändrar vi på).

Då kör vi.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Laget, 5

Nio segrar, inga oavgjorda, serieledning och ändå känns det som det går att ta ut ännu mer av materialet. Hittills har summan varit större än detaljerna.

Allan Kuhn, 4

Ändrade och tätade defensiven när det behövdes. Har utnyttjat bredden i truppen och haft tålamodet när det behövts. I Allsvenskan är det en klar fyra. Cupfinalen är inte glömd, men ska inte påverka det här betyget. Samma sak gäller lagbedömningen ovan.

Johan Wiland, 4

Det gnälls för mycket på MFF:s målvakt. När försvarsspelet väl satt där har han varit hur stabil som helst och stundtals – som mot Östersunds FK – riktigt vass.

Pa Konate, 4

Lika kvick och bra som i Coop-reklamen. Härligt med en genuin MFF-produkt som fått chansen och levererat. Glöm inte att det är en Copa America-spelare han konkurrerat ut.

Anton Tinnerholm, 3

Ytterligare en spelare det gnälls lite för mycket på. Sista passningsleveransen och inläggen kan bli mycket bättre, avsluten likaså. Men hans hjärta, hans löpningar och allt det som också behövs i ett lag går aldrig att klaga på. Den senaste tiden har dessutom hans försvarsinsatser varit klockrena.

Rasmus Bengtsson, 2

Ingen kemi med Kari Arnason och för skadebenägen. Hittills har Rasmus Bengtsson modell 2016 varit ett nedköp i jämförelse med Rasmus Bengtsson modell 2015.

Kari Arnason, 2,5

Ska det verkligen behövas halvbetyg? Ja här tycker jag det är motiverat med ett betyg mitt emellan 2 och 3. Skillnaden är nämligen så stor mellan matcherna han spelat med Franz Brorsson och Rasmus Bengtsson, där den bristande kemin fungerar på båda hållen. I vissa matcher i början av säsongen var han nere på en etta, men de som inte ser att han spelat upp sig har låst sig.

Franz Brorsson, 4

Bäste mittbacken. Inte bara i det egna spelet där han är lugn och stabil utan även i sättet att samarbeta med mittbackskollegan. Titta på hur ofta Arnason stötbryter eller tvingas löpa ikapp med snabbare motståndare när han spelar med Bengtsson och hur mycket mer sällan det händer när han spelar med Brorsson. Franz Brorsson kommer att bli bättre än både Filip Helander och Erik Johansson.

Yoshimar Yotún, 3

Lite högt för en spelare som blir petad med effekten att försvaret blir stabilare och bättre. Men det är inte Yotúns fel att hans kvaliteter är andra än de som passar i MFF. Offensivt är han lysande. Förhoppningsvis blir han såld i sommar, till ett lag där hans defensiva brister inte betyder så mycket.

Jo Inge Berget, 4

I rätt många månader var Jo Inge Berget en av MFF:s två-tre bästa spelare. Efter det kom det en dipp och lite skadeproblem. Men med tanke på den närmast löjliga arbetskapaciteten han hann visa i ett par matcher innan dess ska han bara ha en fyra.

Tobias Sana, 3.5

Från IFK Göteborg-matchen och framåt har han fått ett lyft rakt in i startelvan och tillfört nya spelmönster och kvalitet i spelet. Men till dess att han börjar göra poäng fastnar han på snäppet under fyran.

Anders Christiansen, 4

Bolltrygg, passningssäker och med en rejäl arbetskapacitet. Dessutom tar han alltid de professionella frisparkarna och varningarna som ibland behövs för att stoppa motståndaren. Nästan alltid utan att gå för långt.

Enock Kofi Adu, 4

När han kom med i laget blev det bättre. Passar utmärkt ihop med Anders Christiansen. Passar i princip aldrig fel. Är i stort sett alltid spelbar. Har en internationell nivå. När han vill. Men det där sista ser jag egentligen inte som ett problem. Det är väl en tränares och klubbs jobb att få honom att vilja.

Oscar Lewicki, 1

Att i Allsvenskan inte få ut mer av en EM-spelare är ett stort underbetyg både för honom själv och klubben Malmö FF. Men det finns ett strukturproblem också. Lewicki är en mycket bra spelare i ett lag som oftast är sämre än lagen det möter (som landslaget). MFF ska dominera matcherna. Då blir han vilsen och onödig i det offensiva spelet.

Erdal Rakip, 3

I 13-15 av de övriga allsvenska klubbarna hade Erdal Rakip varit gjuten, i hälften av dem en stjärna. Det vet han och har tålamodet att vänta på det stora genombrottet i Malmö FF. Det tjänar båda parter på och under tiden kan han – som hittills i år – göra nytta på många olika positioner och i flera olika uppdrag som inhoppare.

Vladimir Rodic, 1

Har kommit helt fel in i säsongen och presterar nästan konsekvent långt under sin förmåga. I alla fall den han visade ifjor. Nu slutar dribblingsräderna oftare i bolltapp än i något konkret. Defensiven heller ingen höjdare.

Magnus Wolff Eikrem, 5

2015 vann man assistligan på tio. Då kom Magnus Wolff Eikrem strax bakom på nio. I år är han redan uppe på nio som han fick när SvFF fattade att han gjorde tre och inte två assist mot Östersunds FK. Jag tror att han är på väg mot alla tiders assistrekord. Passningskungen får alltså även konkreta resultat i poängprotokollet. Och som han spelar. Och vilket lyft han blivit som leverantör – och ibland avslutare – på de fasta situationerna. Hittills årets bäste MFF-spelare.

Guillermo Molins, 2,5

Han var inte redo förra året, inte i början av den här säsongen heller. Den senaste tiden innan ljumskproblemen, visade han betydligt mer. Tillräckligt för att få ett långt kontrakt om ni frågar mig. Stor potential för en höjning av betyget särskilt när han kommer tillbaka på sin yttermittfältsplats. För det är hans bästa position.

Markus Rosenberg, 3

Än har vi inte sett Mackan på topp och tre mål är för lite. Men hans lägstanivå är så hög att han hamnar på en trea ändå. Att MFF leder serien utan att ha fått ut i närheten av max av sin kapten och bäste spelare säger det mesta.

Vidar Örn Kjartansson, 3,5

Extremt svår att poängsätta. Åtta mål är mycket bra, två hat trick också. Flera av målen har dessutom kommit på högklassiga avslut. Efter de tre-fyra sista matcherna borde han ha en klockren fyra. Men det finns en säsongsstart att väga in också. Med brända chanser och sämre insatser. Då var det befogat att kritisera honom. Det är skillnad på att döma ut någon – fel i ett så tidigt läge – och att påpeka att denne någon borde prestera bättre. För det borde han och gjorde också, så småningom.

 

En härlig match

Det tog tolv minuter. Sedan var MFF:s match mot Falkenbergs FF avgjord.

Resten av tiden bevakade MFF poängen och den nyvunna serieledningen. Stabilt och säkert, precis som det ska vara mot ett jumbolag vars enda chans är att få till en helt annan matchbild med vilda västern-fotboll och som normalt sett är bra på det.

Jämför gärna 2015 då matcherna mot FFF slutade 3-3 och 4-3. Nu var det en helt annan säkerhet. Visserligen hade Allan Kuhn helt rätt när han både före och efter matchen påpekade att Falkenberg är ett lag som aldrig ger upp. Det gjorde man inte nu heller och sista tio kom ett par halvdana reduceringschanser. Men även om alla kämpade verkade ingen tro på att det skulle lyckas och så såg det definitivt inte ut förra året.

[ad_dropper zone_id=”16″]

MFF kunde och borde gjort fler mål. Men det var viktigare att behålla skärpan bakåt än framåt. Första 45 hade MFF två avslut på mål. Båda gick in. Sista 45 hade man fem avslut på mål. Inget gick in. Första 20-25 minuterna var det ett massivt övertag i bollinnehav för MFF på 70-30. Till slut blev det 59-41.

Stabilt snarare än sprudlande och jag gillar det. Bubblet kommer och i den första halvleken var MFF riktigt vasst i anfallsspelet. Och det är alltid bra när forwards gör mål. Vidar Örn Kjartansson är en killer i straffområdet och Markus Rosenberg imponerade med sin hunger. Målet mot Falkenbergs FF var hans 50:e i Allsvenskan, han har en gedigen internationell karriär bakom sig och var MFF:s stora stjärna i Champions League-äventyret. Ända var det han som blev allra surast när precisionen i den nästa sista passningen försvann så att han inte kunde få göra ett mål till. Så länge han har den inställningen kommer han alltid att vara nyttig för MFF. Kvalitén och självförtroendet finns där naturligt.

Enock Kofi Adu har varit lysande sedan han äntligen fick chansen. Jag tror inte att han slagit en enda passning i MFF-tröjan utan att inom några sekunder följt upp med att själv göra sig passningsbar. Samarbetet med Anders ”AC” Christiansen fungerar dessutom perfekt. Överhuvudtaget har MFF de senaste omgångarna hittat rätt på mitten. Magnus Wolff Eikrem och Tobias Sana känns numera också självskrivna i startelvan.

Och med Franz Brorsson och Pa Konate i backlinjen har Allan Kuhn hittat balansen. Om Pa bara hade slutat vända hemåt med bollen så ofta hade det blivit ännu bättre. Egentligen var det inte en enda MFF-spelare som inte var bra mot Falkenbergs FF. Kari Arnason? Inga misstag. Anton Tinnerholm? Het på kanten. Johan Wiland? Stabil. Vidar Örn Kjartansson? Gjorde mål och kom i lägena.

Egentligen är det bara en enda sak som måste påpekas. Det var Falkenbergs FF MFF mötte, jumbolaget med bara fyra poäng, 20 efter MFF. Då SKA Malmö FF vara bra. Men 2015 var man det inte i motsvarande lägen.

Mer från positiva klubben:

Publiksiffran 15 876 var över godkänd.

Sången och stämningen var högklassig.

Till sist, ett litet påpekande till dem som går bananas för att Falkenbergs FF släpper fram 17-årige Jesper Karlsson. Glöm inte att MFF i seniortruppen har två 17-åringar som är bättre i Mattias Svanberg och Teddy Bergqvist. Många börjar direkt skrika om att MFF borde värva Karlsson bara för att han får spela i jumbolaget. Men i MFF hade han legat efter Svanberg och Bergqvist och ett par spelare till i ungdomsleden…

 

Ingen raggar-fotboll tack

Ett tag pratades det mycket om att Allsvenskan är en så oerhört jämn serie.

Nu har det gått tio omgångar och när MFF tar emot Falkenbergs FF skiljer det 17 poäng mellan lagen.

MFF har ett poängsnitt på 2,1. Topptempo. Falkenberg har ett på 0,4. Det åker man ut på.

MFF har gjort 21 mål. Falkenberg har gjort tio.

MFF har släppt in tio, minst i serien. Falkenberg har släppt in 25. Bara Gefle IF är sämre.

Dessutom har MFF sju segrar på de tio matcherna. Falkenbergs FF har bara lyckats vinna en.

Det börjar utkristallisera sig en tydlig topp och botten. Precis som vanligt. Trots allt snack om att serien är så oerhört jämn.

Det är ett sätt att se saken på. Över tid talar kvalitén och vidgar obönhörligt avstånden i tabellen. Men det finns en aspekt till. Det är nämligen, trots allt jag precis har skrivit, helt sant att Allsvenskan är en väldigt jämn serie. Om man tittar på varje enskild match!

Även om det skiljer 17 poäng i tabellen efter tio omgångar kan Falkenbergs FF mycket väl slå MFF. Och göra många mål. Ifjor blev det 3-3 i Falkenberg och 4-3 hemma. Den enda segern laget tagit i år kom dessutom mot IFK Norrköping.

Lägg till att Falkenbergs FF har en irriterande ovana att provocera fram någon slags raggar-fotboll där man alltid kämpar i 90 minuter oavsett ställning och det blir massvis med misstag i båda straffområdena även från det bättre laget. Till slut hoppas man hamna på rätt sida av slumpen. Därför hade det varit ett riktigt stort styrkebesked av MFF att få till en stabil seger på typ 2-0 eller 3-0 med få eller nästan inga chanser från Falkenbergs FF.

För i skymundan för allt fokus på det offensiva är det ju faktiskt bakåt MFF är statistiskt bäst i Allsvenskan. MFF håller på att bygga en stabilitet där man sedan i lugn och ro kan utveckla det offensiva spelet ytterligare från. Men då ska heller inte ett lag som Falkenbergs FF kunna komma till Swedbank stadion och ruska om den stabiliteten.

Startelvan är rätt självklar. Ingen i kvartetten som fick ljumskproblem mot Hammarby IF är tillgänglig och Yoshimar Yotún har redan åkt iväg för att ansluta till Perus trupp i Copa America. Det ger följande lag:

Johan Wiland – Anton Tinnerholm, Kari Arnason, Franz Brorsson, Pa Konate – Tobias Sana, Enock Kofi Adu, Anders Christiansen, Magnus Wolff Eikrem – Markus Rosenberg, Vidar Örn Kjartansson.

Två spelare är för första gången med i en allsvensk matchtrupp. I båda fallen känns det lite grann som äntligen. Mattias Svanberg är en extrem talang, inledde 2016 strålande och spelade bra i U17-EM. Andreas Vindheim kändes som en klockren värvning när han kom, men skadeproblem har ställt till det hela året. Förr eller senare måste han med i en matchtrupp om han inte ska försvinna ner i den svarta hålet där misslyckade nyförvärv brukar hamna. MFF har ett väldigt brett och starkt urval och ibland kan det finnas i alla fall något positivt med skador. En hel vårsäsong med enbart läktartittande för Svanberg och Vindheim hade inte känts bra.

Det största problemet finns egentligen inte i vilka spelare MFF sätter på planen utan i själva planen. Innan söndagsträningen stängde satt jag på läktaren och tittade ut på den soldränkta gräsmattan på Swedbank stadion. Den ser INTE bra ut. Mycket grus, många fula fläckar och rejäla slitningar på ytorna närmast långlinjerna. Tiden fixar säkert åtskilliga av problemen och vädret och årstiden jobbar för MFF. Men just nu är frågan om planen på nya eller gamla Stadion någonsin varit sämre i Malmö i slutet av maj?

 

Nya kuggar till Kuhn

MFF:s nykomponerade mittfält var precis så bolltryggt och bra som man kunde väntat sig.

Och Guillermo Molins gjorde ett snyggt mål och ett som var spektakulärt vackert. Hans eleganta volleyklack kommer att bli svårslagen när det gäller att utse årets mål i MFF och Allsvenskan!

Om man inte klarar att njuta av ett mål som MFF:s 2-0 – Anton Tinnerholms assist var inte dum den heller – är det något allvarligt fel i ens fotbollsliv.

Segern var dessutom stabil och enkel. Precis det som behövs ibland och inte minst efter det som hände mot BK Häcken och HIF.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Fast det finns ett par men:

1.) Gefle IF var blekt. Åker inte laget ut i år vet jag inte när det kommer att ske. Tidigare har klubben byggt sin själ och existens på ett starkt försvarsspel. Nu har man så smått börjat ändra på det och vill, som så många andra i Allsvenskan, bli ett spelande lag också. Utan att vara i närheten av att nå fram. Samtidigt känns det som om laget tappat försvarsorganisationen från förr, så nu är Gefle IF inte bra på något. 3-19 på fyra matcher säger det mesta.

2.) MFF ska möta Hammarby IF redan på onsdag. Sedan återstår Falkenbergs FF och Östersunds FK innan det är dags för EM-uppehåll. Före matchen mot Gefle gällde nio poäng på de fyra matcherna, nu är det snarare tio. Jobbet är inte klart och det tog en halvlek att få det att lossna mot Gefle.

Tobias Sana ser ut att ta chansen när han nu får mer och mer speltid. Han var en av de absolut bästa i Malmö FF och fortsätter att utmana och bryta mönster.

Enock Kofi Adu hade inte spelat en minut tidigare i serien. Det märktes inte. Han gick in och gjorde som vanligt, var alltid spelbar och slog nästan alla passningar rätt. Orken är inte 100 än, det vill säga den ork en pelare får av att spela regelbundet. Men det kommer.

Guillermo Molins gjorde mål, som en forward ska göra och spelade dessutom klokt och var stark i kroppen. Även för honom finns det en växel till att lägga in i matchkonditionen och i snabbheten återstår mycket. Men det vet han om och planerar att rätta till under uppehållet. Det kommer också att lösa sig och eftersom MFF borde inse det är det konstigt om man inte löser det…

Ett utmärkt exempel på utvecklingen jag tror snart kommer på Sana, Adu och Molins sprang inte långt från dem. Allra bäst på planen var nämligen en spelare som redan tagit chansen. Magnus Wolff Eikrem spelade lysande igen och nu när han får spela match efter match kommer allt fram man tidigare mest anat. Två mål och sju assist har han på de sex senaste matcherna och nu jobbar han hårdare och vinner närkamper också.

Det kan mycket väl vara så att fyra spelare som inte var ordinarie när säsongen startade, Sana, Adu, Molins och Eikrem, är kuggar som passar mycket bättre i Allan Kuhns sätt att spela fotboll i MFF än de han ”ärvde” i startelvan från säsongen 2015?

Glöm heller inte Franz Brorsson! Han har fortfarande inte varit med om att släppa in ett mål i årets allsvenska. Pa Konate har redan placerat en etablerad spelare på bänken. Det kan snart vara dags för Brorsson att också göra det.

…………………………………………………..

Stämningen var avslagen, närmast 80-talsmässig.

De som normalt gör majoriteten av jobbet på läktaren lät bli att driva på eller var inte ens där.

En ny nyttig påminnelse om hur mycket sämre en klack på halvfart är och hur mycket det fulla stödet saknas när det uteblir.

 

Utvisningen räddade spöket

Det gick inte att döda både Häcken-spöket och inte kunna vinna cupen-spöket.

Det är alltid lätt att hänga straffskyttar, men det var utvisningen på Oscar Lewicki vid ställningen 2-0 i den 51 minuten som avgjorde matchen!

MFF hade annars aldrig tappat övertaget, greppet och ledningen man skaffat sig. Titta bara på att det var BK Häcken som efter urladdningen som gav 2-2 blev tröttast mot slutet och i förlängningen. Trots spel med en man mer och en rätt lång sejour med två man mer när Pa Konate var ute och blev lindad runt huvudet.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Utvisningen födde dessutom en rad andra negativa effekter. När det var dags för straffavgörandet hade MFF bytt ut tre spelare som borde varit bra att ha i straffläggningen: Markus Rosenberg, Magnus Wolff Eikrem och Vidar Örn Kjartansson.

Av naturliga skäl kommer det att bli stort fokus på domaren Andreas Ekbergs svaga insats. Utvisningen går att diskutera, inte minst när han tidigare nöjt sig med gult kort när Häckens Nasiru Mohammed attackerat Johan Wiland och efter utvisningen inte plockade upp något kort alls när Tobias Sana kom åt Häckenmålvakten Peter Abrahamsson och missade en straff till MFF.

Överhuvudtaget var det en uppvisning i inkonsekvens. Fram till utvisningen varnade Ekberg för allt och en lång stund efter den för ingenting. Men oavsett vilket var Oscar Lewickis attack överdriven och onödig. Isolerat från det övriga kan jag köpa utvisningen rakt av. Och den chansen att komma in i matchen borde Häcken aldrig fått. Spel med en man kort behöver inte alltid påverka så mycket. Ett bollskickligt Häcken är dock inte ett lag man ska dra på sig ett rött kort mot.

Extra olyckligt var det Lewicki gjorde också för att det kom med helt fel tajming.

De senaste matcherna, inklusive de 50 minuterna han fick vara med idag, har han varit betydligt bättre än tidigare under säsongen. Han hade börjat hitta en bit av landslagsformen även i MFF – och så hände det här.

Lyfter man blicken är det bara att gratulera BK Häcken. Hisingslaget har varit värt att ta sin första titel länge nu. Det är ett litet lag som tillfört mycket till svensk fotboll och blivit en stor klubb.

Men ur MFF-synpunkt var det givetvis synd att titeln kom i den här matchen. MFF hade varit seedat i samtliga kvalomgångar inklusive play off till Europa League, Häcken blir det möjligtvis i den första. MFF har dessutom en trupp med så många duktiga spelare att säsongen delvis redan är förstörd trots att vi bara är i maj.

Matchen var även på väg att bli något att komma ihåg i evigheter i Malmö.

1-0 var snyggt med Anton Tinnerholms snabba inkast, Magnus Wolff Eikrems fina assist och Markus Rosenbergs avslut.

2-0 var ännu vackrare när Eikrem drog in frisparken och visade att han behärskar den konsten också. Då hade han på bara ett par dagar assisterat till fyra raka mål mot Häcken och gjort det femte själv. Han ÄR en stor spelare och jag hade verkligen unnat honom att bli den som sköt 15:e cuptiteln till MFF.

Samma sak för Erdal Rakip, som det var bäddat för i straffläggningen och för Tobias Sana som gjorde ett kanoninhopp. Och för Guillermo Molins som visade vägen med straffmål 1 och också kom in med ny energi till ett Malmö FF som var så nära att svänga tillbaka matchen till sin fördel och köra in spöket i mangeln.

Publiken var också i gammalt gott häxkittel-slag!

………………………………………………..

Annars fattar jag fortfarande inte hur det kunde gå snett.

Det var Bo Larssons födelsedag.

På förmiddagen retweetade jag Torbjörn Flygt som berättade att han hört MFF testa högtalaranläggningen med Dylans ”Bringing it all back home”.

På turen till Swedbank stadion träffade jag oerhört MFF-kunnige Jacques Werup, som givetvis också var på väg till matchen, snackade en massa MFF och tippade 2-0.

Och på hedersläktaren satt Hans Cavalli-Björkman för första gången på evigheter.

Jag kan fortsätta ett tag till.

Det var liksom upplagt för att cuppajävelpokalen skulle komma hem…

Nu får den hissas på Hisingen.

……………………………………………………………

Tifot var strålande snyggt.

Egon ”Todde” Jönsson, Kjell Rosén, Lasse Larsson, Ingemar Erlandsson och Erik Nilsson var spelarna som hyllades. Från 40/50-talets och 90-talets MFF när laget fortfarande kunde vinna cupen.

 

Tagga till cupajävelen

Nu är det dags.

För Cupajävelen.

Egentligen är det en rejäl resa cup-turneringen har gjort. Efter många år i skymundan tävlar nästan klubbarna om att säga hur mycket de tar den på allvar.

Allra mest så i MFF. För det här är ett unikt tillfälle att se alla de massiva möjligheter som öppnar sig med en ny seger över BK Häcken.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Efter en 27 år lång titeltorka kan MFF bränna in ett nytt årtal i cup-trappan upp till ståplatstorget och framförallt fira den 15:e cup-segern – och den här gången inför fullsatta läktare..

Allan Kuhn kan dessutom slå ett rekord som MFF-tränare. Vinner MFF blir han snabbast genom alla tider att ta en titel som ny tränare i klubben. Och det är inte något enkelt rekord att slå. Inte med 18 mästerskap och – hittills – 14 cupguld. Snabbast tidigare är Bob Houghton som också lotsade laget till cupseger den allra första vårsäsongen i MFF, men den finalen avgjordes ett par veckor senare.

Sedan är det ju det där med Europa också.

Jag gillar egentligen inte alls snacket om vad en titel innebär för andra turneringar. En titel är BRA NOG I SIG. Det är ju ingen som idag sitter där och säger att Malmö FF:s tidigare 14 cup-guld innebar att laget fick delta i ditten och datten. De är en del av föreningens stolta historia. Precis som en 15:e kommer att bli.

Europa League-kvalet och chansen att få spela i Europa igen i höst är en bonus. Men en bra och härlig bonus som givetvis höjer säsongen. Fast det är då. Nu är nu och det ska bli kul att på nytt få uppleva stämningen kring en riktigt stor match, ända från marschen av supportrarna till Swedbank Stadion till det jag kallt utgår från blir den bästa stämningen under en match sedan Sjachtar Donetsk hemma ifjor.

Många på läktaren var ju inte födda vid den senaste titeln 1989.

Ännu färre var det när en cupfinal senast avgjordes i Malmö 1975.

Taggar man inte till efter att ha sett de årtalen vet jag inte vad som krävs…

……………………………………………………………………………….

Rasmus Bengtsson är inte med bland de 18.

Det innebär att försvaret blir det samma som tidigare med Johan Wiland – Anton Tinnerholm, Kari Arnason, Franz Brorsson, Pa Konate.

Bengtssons hjärnskakning har givetvis betydelse. Men när MFF hittat försvarsspelet – i hela laget, inte bara i backlinjen – och hållit nollan i de tre senaste matcherna plus den nästan hela matchen mot iFK Göteborg är det inte läge att gå in och pilla för mycket i backlinjen. Jag tror faktiskt inte att MFF hade ändrat även om han varit med i truppen.

I övrigt ska Markus Rosenberg in från start, så är det bara.

Det tror jag innebär samma lag som i söndags med undantag av att Jo Inge Berget tar klivet ner på kanten och att Erdal Rakip får börja på bänken.

BK Häcken kommer nog att ändra mer.

Och där ligger en stor fara. Många förstår inte hur svårt det är att vinna två gånger på kort – i det här fallet mycket kort – tid mot samma motståndare. Utan samma jobb och fokus som den 1 maj blir det ingen seger för MFF.

Det är dessutom lätt att glömma bort att det är en stor match för Häcken också!

Hisingslaget jagar sin första titel och har faktiskt sålt 626 biljetter på sin sektion som rymmer 1100 åskådare. I söndags var de under 20 som åkt ner till Malmö. Det säger en del om vilken match Häcken-vännerna tycker är viktigast. Hittills har BK Häcken bara haft en chans att ta en titel i cupen. 1990 mötte man Djurgårdens IF i finalen i Solna och förlorade med 0-3.

…………………………………………………………………

MFF-BK Häcken är för övrigt en match mellan Sveriges två rikaste klubbar.

MFF har ett eget kapital på 450 miljoner.

BK Häcken har ett eget kapital på 70 miljoner.

Med fullt hus i morgon tjänar de lite mer.

Svenska Fotbollförbundet har tagit hjälp av MFF för att arrangera matchen och MFF får betalt för alla sina kostnader. Efter det delas överskottet i tre lika stora delar, en till MFF, en till BK Häcken och en till förbundet. Det innebär att samtliga inklusive Häcken tjänar mer på att lotten bestämde att matchen skulle gå i Malmö.

 

Utan ledning ingen seger

Det hade ju varit rätt fräscht och annorlunda att skriva inför en match mot BK Häcken utan att nämna det där med sviten och spöket.

Men det går ju inte.

Inte innan sviten är bruten, spöket förintat och segern tagen. Men vi får se på Stadion imorgon. Kanske brann MFF:s Häcken-häxa på bålet i Beijers Park, eller i något annat Valborgsfirande?

[ad_dropper zone_id=”16″]

Det går att hitta många saker som gör Häcken svårt att spela mot. Det vassa kontringsspelet, viljan att bygga ett bolltryggt och passningssäkert kvickt spel, triangeln med spetsen bakåt på mitten. Själv vill jag lägga till Moestafa El Kabir, en av allsvenskans bästa anfallare som alltid var extra bra mot MFF. Han är ju inte kvar. Men det andra får MFF dras med, plus den psykologiska uppförsbacke det är att ha spelat åtta raka matcher – nio om man räknar in en träningsmatch 2013 – utan att ha vunnit mot en motståndare.

Statistik går att använda till mycket.

Bland annat till att visa att problemet inte startade när sviten gjorde det. MFF vann med 1-0 den 13 oktober 2011 efter mål av Agon Mehmeti. Samma år mötte man Häcken två gånger till. I en tidig träningsmatch då det blev förlust med 1-2 och borta i Allsvenskan då det blev 1-1.

Sedan Häcken kom tillbaka till Allsvenskan 2009 har lagen mötts 17 gånger. MFF har vunnit fyra.

Men det finns en intressant detalj jag gärna vill lyfta fram.

Svaret på frågan när MFF senast vann mot BK Häcken är samma som svaret på en annan fråga:

När tog MFF senast ledningen mot BK Häcken?

Oktober 2011, 1-0.

2014 blev det 3-3 borta och 1-2 hemma. På Ullevi dit matchen flyttats ledde Häcken med 1-0 och 3-1. MFF kom ikapp, men Oscar Lewicki var millimetrar från att nicka in 4-3 till Häcken alldeles i slutet av matchen. I Malmö tog Hisingslaget en snabb 2-0-ledning genom två mål av El Kabir.

2013 gjorde MFF mål mot Häcken i 1-3-förlusten hemma. Och jodå, Häcken ledde med 2-0. Träningsmatchen slutade 0-0.

I 1-1 och 1-2-matcherna 2011 gjorde Häcken 1-0 i båda, genom Mathias Ranégie.

2010 vann MFF med 4-0 och 3-1. I 3-1-matchen gav Edward Ofere MFF ledningen med 1-0.

2009 blev det 1-2 i Malmö. 0-0 i en träningsmatch och seger med 1-0 borta (MIljan Mutavdzic). I 1-2-matchen tog Häcken ledningen.

Man kan alltså lika gärna fråga varför MFF så sällan tar ledningen mot Häcken som varför man så sällan vinner. För när MFF gör det – tar ledningen – så vinner man!

Kikade för skojs skull även på en träningsmatch mellan lagen när MFF mötte Superettanlaget Häcken 2008. Det blev förlust med 2-3 och Häcken ledde med 1-0 och 2-1.

Sällan har 1-0 känt så viktigt som i söndagens match och i cupfinalen den 5 maj.

Tror att MFF gör det i minst en av matcherna. Vilken som är viktigast är det inget snack om.

Tror också, utan att kunna hänvisa mer än till känslan, att en dansk tränare är något mer van vid att möta ett Häcken-spel än en svensk eller norsk.

…………………………………..

Rasmus Bengtsson är inte med i truppen. Hjärnskakningen sätter fortfarande stopp.

Det gör backlinjen rätt självklar med Anton Tinnerholm och Pa Konate på kanterna och Franz Brorsson och Kari Arnason i mitten.

Markus Rosenberg är med.

Där tänker jag inte ens gissa om han spelar. Han själv, Allan Kuhn och de medicinskt ansvariga har avgörandet helt i sina händer. Just nu är cupfinalen väldigt mycket viktigare än söndagens allsvenska match. Är Rosenberg 99 procent klar ska han inte spela. Är han 100 procent återställd är jag inte så säker på att han ska spela ändå.

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.