Eikrem var lysande!

Häckenspöket är dött. Stendött!

Det var heller inte bara så att MFF vann med 3-0. MFF gjorde årets i särklass bästa insats, både spel- och effektivitetsmässigt.

Dessutom lossnade det för Vidar Örn Kjartansson. Han bevisade att han är en målskytt och klasspelare i boxen. När han är på plats i den och bollarna kommer in där, på rätt vis. På hörna – eller ska det i det här fallet heta örna? – som vid de två första målen är han ju där automatiskt. Vid 3-0 var han också precis där han ska vara.

Skönt för honom, för MFF och för Daniel Andersson som köpte in honom dyrt och Alan Kuhn som visat att han trott på honom.

Men mitt i all hetsen kring Örnen glöm inte en sak:

Magnus Wolff Eikrem var ännu bättre, faktiskt på en helt egen nivå på planen. Tre assist till innebär att han gjort fem assist på tre matcher (borträknat IFK Göteborg som aldrig fullföljdes) och nu går han inte att peta.

Det är inte ofta det funkar att protestera mot ett beslut att utse en hat trick-man till bäste spelare. Efter den här matchen går det alldeles utmärkt. Det var Eikrem som var MFF:s – och matchens – lirare. Överlägset.

Jag har faktiskt svårt att minnas när jag senast såg en MFF-spelare göra en lika bra insats. Guillermo Molins i storm-matchen mot Borås? Jari Litmanen?

Det är faktiskt inte överord och en härlig revansch för en spelare som så många älskat att såga. Vi andra som såg och kom ihåg hur han inledde året han kom hit har hoppats och väntat på att just det här ska hända. Anat också kanske, när man fått höra experter i Norge uttala sig om att ingen annan har dominerat ett mittfält som han i den norska ligan. Han hyllades även som en stor tekniker och lirare i Heerenveen i Holland. Och i Holland är man kräsna med sådant beröm.

Troligen förstörde Cardiff-tiden en hel del. Mitt i allt berättigat beröm som Åge Hareide fått i MFF måste det också framföras en viss kritik. Hareide vann SM-guld och förde MFF till två raka Champions League-platser. Stort och i särklass viktigast, givetvis. Men att han inte fick ut mer av en spelare som Magnus Wolff Eikrem – som han följt sedan barnsben och scoutat – måste ses som ett misslyckande.

Markus Rosenbergs utvisning var plumpen (spökplumpen?) på en annars suverän MFF-dag.

Egentligen tycker jag att man kan börja med att ifrågasätta varför Rosenberg överhuvudtaget byttes in. Om han skulle vila på bänken kunde han lika gärna gjort det i 90 minuter och inte riskerat något. Han kunde ju blivit skadad också.

Nästa ifrågasättande måste tyvärr bli dubbelt. Dels av domaren Kristoffer Karlssons beslut. Intrycket på läktaren var att det inte var tillräckligt fult för ett rött kort. Efter att ha sett tv-repriserna förstärktes den bilden. Det var INTE rött kort. Samtidigt har Mackan ett rykte han själv varit med om att skapa och i 90:e minuten i ledning 3-0 går det att ta det lugnare. Om man säger så…

Att Markus Rosenberg skulle bli avstängd i cupfinalen på torsdag tror jag dock inte ett ögonblick på.

Grundregeln är att Allsvenskan och cupen är två olika tävlingar. Avstängningen sker i tävlingen förseelsen inträffade i. Om en utvisning är tillräckligt grov kan det bli en tidbegränsad avstängning som gäller i alla tävlingsmatcher. Ingenting tyder på att det här kommer att bedömas som en sådan.

Och även om det trots allt och felaktigt blir så hinner inte beslutet tas. Disciplinnämnden sammanträder på onsdag. Först ska domarrapporten komma in och sedan har klubbarna tre dagar på sig att ge sitt yttrande. Innan dess, ingen dom.

Att bryta sviten mot Häcken bara ett par dagar före cupfinalen var givetvis viktigt.

Påpekade ju redan i inför matchen-bloggen att när MFF tar ledningen mot BK Häcken så vinner MFF mot BK Häcken. Segern 2011 var även senaste gången MFF tog ledningen mot Häcken. Nu skedde det igen.

15 479 åskådare mot BK Häcken var för övrigt en kanonsiffra,

På torsdag är det inte så. Efter den här insatsen och möjligheten att ta den första cuptiteln sedan 1989 finns det bara en enda åskådarsiffra som är godkänd. Utsålt!

18 000 biljetter är sålda. Det bör öka snabbt.

 

Utan ledning ingen seger

Det hade ju varit rätt fräscht och annorlunda att skriva inför en match mot BK Häcken utan att nämna det där med sviten och spöket.

Men det går ju inte.

Inte innan sviten är bruten, spöket förintat och segern tagen. Men vi får se på Stadion imorgon. Kanske brann MFF:s Häcken-häxa på bålet i Beijers Park, eller i något annat Valborgsfirande?

[ad_dropper zone_id=”16″]

Det går att hitta många saker som gör Häcken svårt att spela mot. Det vassa kontringsspelet, viljan att bygga ett bolltryggt och passningssäkert kvickt spel, triangeln med spetsen bakåt på mitten. Själv vill jag lägga till Moestafa El Kabir, en av allsvenskans bästa anfallare som alltid var extra bra mot MFF. Han är ju inte kvar. Men det andra får MFF dras med, plus den psykologiska uppförsbacke det är att ha spelat åtta raka matcher – nio om man räknar in en träningsmatch 2013 – utan att ha vunnit mot en motståndare.

Statistik går att använda till mycket.

Bland annat till att visa att problemet inte startade när sviten gjorde det. MFF vann med 1-0 den 13 oktober 2011 efter mål av Agon Mehmeti. Samma år mötte man Häcken två gånger till. I en tidig träningsmatch då det blev förlust med 1-2 och borta i Allsvenskan då det blev 1-1.

Sedan Häcken kom tillbaka till Allsvenskan 2009 har lagen mötts 17 gånger. MFF har vunnit fyra.

Men det finns en intressant detalj jag gärna vill lyfta fram.

Svaret på frågan när MFF senast vann mot BK Häcken är samma som svaret på en annan fråga:

När tog MFF senast ledningen mot BK Häcken?

Oktober 2011, 1-0.

2014 blev det 3-3 borta och 1-2 hemma. På Ullevi dit matchen flyttats ledde Häcken med 1-0 och 3-1. MFF kom ikapp, men Oscar Lewicki var millimetrar från att nicka in 4-3 till Häcken alldeles i slutet av matchen. I Malmö tog Hisingslaget en snabb 2-0-ledning genom två mål av El Kabir.

2013 gjorde MFF mål mot Häcken i 1-3-förlusten hemma. Och jodå, Häcken ledde med 2-0. Träningsmatchen slutade 0-0.

I 1-1 och 1-2-matcherna 2011 gjorde Häcken 1-0 i båda, genom Mathias Ranégie.

2010 vann MFF med 4-0 och 3-1. I 3-1-matchen gav Edward Ofere MFF ledningen med 1-0.

2009 blev det 1-2 i Malmö. 0-0 i en träningsmatch och seger med 1-0 borta (MIljan Mutavdzic). I 1-2-matchen tog Häcken ledningen.

Man kan alltså lika gärna fråga varför MFF så sällan tar ledningen mot Häcken som varför man så sällan vinner. För när MFF gör det – tar ledningen – så vinner man!

Kikade för skojs skull även på en träningsmatch mellan lagen när MFF mötte Superettanlaget Häcken 2008. Det blev förlust med 2-3 och Häcken ledde med 1-0 och 2-1.

Sällan har 1-0 känt så viktigt som i söndagens match och i cupfinalen den 5 maj.

Tror att MFF gör det i minst en av matcherna. Vilken som är viktigast är det inget snack om.

Tror också, utan att kunna hänvisa mer än till känslan, att en dansk tränare är något mer van vid att möta ett Häcken-spel än en svensk eller norsk.

…………………………………..

Rasmus Bengtsson är inte med i truppen. Hjärnskakningen sätter fortfarande stopp.

Det gör backlinjen rätt självklar med Anton Tinnerholm och Pa Konate på kanterna och Franz Brorsson och Kari Arnason i mitten.

Markus Rosenberg är med.

Där tänker jag inte ens gissa om han spelar. Han själv, Allan Kuhn och de medicinskt ansvariga har avgörandet helt i sina händer. Just nu är cupfinalen väldigt mycket viktigare än söndagens allsvenska match. Är Rosenberg 99 procent klar ska han inte spela. Är han 100 procent återställd är jag inte så säker på att han ska spela ändå.

 

Alla har gjort allt rätt

Två dygn efter bangers-idiotin som bröt matchen mellan IFK Göteborg och Malmö FF på Gamla Ullevi känns allt mycket bättre.

Dumheten i agerandet kvarstår, givetvis.

Men de drabbade, IFK Göteborg, Malmö FF, Tobias Sana och fotbollsrörelsen i stort har hittills gjort exakt allting rätt.

[ad_dropper zone_id=”16″]

IFK Göteborg tog snabbt åt sig informationen om vad som hade hänt och när det var gjort tog klubben direkt också på sig ansvaret för händelsen. Och bad oförbehållsamt om ursäkt. Alla i klubben sänder dessutom ut samma budskap.

Malmö FF hade inget ansvar för att matchen bröts, men var tvunget att hantera att Tobias Sana efter att ha fått ett exploderande knallskott vid fötterna i den djupa chocken kastade upp hörnflaggan mot IFK-publiken. Den träningsfria dagen efter gick man ut med ett pressmeddelande med uttalanden från Sana som inte var vanligt snömos och på fredagen kallade man till en presskonferens där Sana fick ge sin version tillsammans med sportchefen Daniel Andersson.

Tobias Sana kunde skyllt på chocken och nöjt sig med det, vilket alla hade förstått. Istället bad han om ursäkt, konstaterade att det var förklarligt, men dumt att kasta flaggpinnen och att om disciplinnämnden eller någon annan myndighet vill ge honom att straff är det helt okej. Samtidigt sände han ut ett kärleksbudskap som garanterat nådde alla i lokalen och de som såg någon av de olika tv-sändningarna.

Superproffsigt av både MFF och Tobias Sana. Och IFK Göteborg.

Lika bra är givetvis att man den här gången fick tag på den som kastade. Han är identifierad, gripen och dessutom anhållen.

Den här gången har dessutom även Svenska Fotbollförbundet agerat snabbt och tydligt.

Riksombudet och chefsjuristen Anders Hübinette har i sin anmälan till disciplinnämnden rekommenderat att MFF ska tilldömas segern med 3-0, allt enligt huvudregeln att laget vars supportrar orsakat skadan som gjort att matchen avbrutits ska förlora med 0-3. Utslaget från disciplinnämnden – som gör en helt egen prövning av saken – läggs heller inte i långbänk utan domen väntas komma på onsdag.

Beslutet känns rätt självklart.

I anmälningen till disciplinnämnden rekommenderas att det inte ska vidtas någon åtgärd mot Tobias Sana. Händelsen i sig är bestraffningsbar, men provokationen var så kraftig att det inte är rimligt att döma honom för något.

Det känns både mänskligt och juridiskt hållbart.

Alla har tagit sitt ansvar. Alla har agerat proffsigt och snabbt och informationen har varit god.

Det gör inte händelsen ogjord eller mindre allvarlig. Men det känns som klubbarna och fotbollsrörelsen i stort blivit betydligt bättre på att hantera efterspelet. Om allt fortsätter att flyta på lika bra som nu kan IFK Göteborg, MFF och alla de övriga inblandade fungera som förebilder för andra klubbar som riskerar att drabbas av något liknande.

………………………………………………..

Tittade för övrigt på träningen som MFF höll före presskonferensen.

MFF tränade ganska lätt, men Tobias Sana var med och var stundtals riktigt bra. En av de bästa träningarna jag sett honom göra. Nu tror jag att MFF kommer att avstå från att ha med honom i truppen till söndagens match mot BK Häcken. Men om han skulle vara aktuell för spel är han redo.

Rasmus Bengtsson kändes sig för på uppvärmningen och ska testa igen på lördagen. Men det känns som varken han eller Markus Rosenberg kommer att spela. Det väntar en cupfinal den 5 maj.

 

 

Dags för den största matchen

Efter fem omgångar skiljer det tre poäng mellan serieledaren och det elfteplacerade laget i Allsvenskan.

Det är så jämnt att det går att utmåla i stort sett varje match som ett toppmöte och skapa lite dramatik. För min egen del är jag inte helt bekväm med att det ser ut på det viset. Det blir lätt lite konstlat och med 25 omgångar kvar, ett EM-uppehåll plus ett sommarfönster där massvis med spelare kommer att både lämna och förstärka lagen känns det ungefär lika begåvat att dra bestämda slutsatser som att valla en katt.

Tur då att det är IFK Göteborg MFF spelar mot på onsdagskvällen.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Jag brukar skriva det här varje gång MFF och IFK Göteborg ska mötas, men upprepningen är kunskapens moder så vi tar det väl en gång till.

Det här är en match som lever sitt eget liv lite ovanför de övriga kamperna. Ur ett Malmöitiskt perspektiv är det det största mötet. I riksmedia vill man gärna måla upp AIK och IFK Göteborg som Sveriges El Clasico och med sitt grundmurade Stockholmskomplex går det säkert att hitta rätt många göteborgare som håller med. Men det kan vi strunta i.

Fakta talar sitt eget språk.

MFF har 18 SM-guld, IFK Göteborg har lika många.

MFF är etta i maratontabellen, IFK Göteborg är tvåa.

MFF har 14 cupsegrar, IFK Göteborg har sju.

Det är helt enkelt svensk fotbolls stora giganter som ställs mot varandra i ett klassiskt möte. AIK är också en stor klubb, men åtta av klubbens elva SM-guld togs före andra världskriget. På de nästan 80 säsongerna AIK tagit tre SM-guld har MFF och IFK Göteborg sammanlagt vunnit 32!

Startelvan – om man ska tro Fotbollskanalen, och det ska man nog – blir Johan Wiland – Anton Tinnerholm, Franz Brorsson, Kari Arnason, Pa Konate – Erdal Rakip, Oscar Lewicki, Anders ”AC” Christiansen, Magnus Wolff Eikrem – Jo Inge Berget, Vidar Örn Kjartansson.

När Markus Rosenbergs baksida krånglar är det självklart att inte chansa, varken nu eller i seriematchen mot Häcken på söndag. Cupfinalen mot Häcken den 5 maj är viktigast. Då hade jag helst sett Guillermo Molins på topp tillsammans med Kjartansson.

Men jag förstår tanken med att flytta upp Jo Inge Berget. Då kan man få plats med både Erdal Rakip och Magnus Wolff Eikrem, som den senaste tiden visat att de inte ska petas, få in AC efter avstängningen och behålla Lewicki som behövs mot IFK Göteborg. Tror också att Allan Kuhn hest inte vill ha ett anfall med Guillermo Molins, som ännu av förklarliga skäl inte är uppe i 100 procent OCH Vidar Örn Kjartansson som fortfarande måste visa mycket mer för att övertyga om att han är det nyförvärv MFF hoppats på.

Tyvärr går det ut över Guillermo Molins

Förhoppningsvis vägs det upp av att MFF och han snart kommer överens om den där kontraktsförlängningen nästan alla sitter och väntar på, och hoppas på. Jag tror fortfarande att man kommer att lösa det. Utan att gå in på detaljer, mer så nu än för en vecka sedan…

 

 

 

 

Matchstart 27/418:30

Skönt och nyttigt med 1-0

Det är bra att ha ett starkt försvar.

Malmö FF gjorde sammanlagt tre mål mot Jönköping Södra och GIF Sundsvall. De gav noll poäng.

Nu har MFF gjort två mål mot Elfsborg och Djurgårdens IF. De har gett sex poäng.

Jag tror alla som började följa MFF så tidigt att de var med på 70- och 80-talen vet vad jag menar när jag säger att 1-0-segrar är det som i längden skiljer ett seriesegrarlag från de övriga. I alla fall i en så jämn serie som årets allsvenska ser ut att bli.

[ad_dropper zone_id=”16″]

2 x 1-0 för MFF låter inte så sexigt.

Men oj vad nyttigt det är.

Och fotboll är ingen skönhetstävling.

Känns heller inte som om att det är enskilda spelare som ska hyllas för att defensiven plötsligt sitter där. MFF har vässat den detaljen kollektivt och mot Djurgården fixade man det trots att en mittback (Kari Arnason) var avstängd, ersättaren (Franz Brorsson) höll på att behöva bryta tidigt på grund av en huvudskada och den andre ordinarie (Rasmus Bengtsson) fick göra just det.

Men duon Brorsson och Carvalho gjorde det bra och det var ju även Carvalho som avgjorde tack vare en suverän nick. Ett nytt hörnmål av MFF. Med en lång hörna…

Segern kändes stabil. Djurgården var som väntat farligt på fasta situationer, men skapade väldigt få klara målchanser. MFF hade betydligt fler.

Normalt upplever jag inte Djurgårdstränaren Pelle Olsson som gnällig. Idag var det dock så.

Han totalsågade planen. Den var hård, ojämn och allmänt usel.

Själv tränar han ett lag som spelar på Tele2, verkligen en plan som alla älskar.

Han tyckte också att hans lag tappade initiativet och fick backa när man tvingades spela en kvart med en man mindre när Mathias Ranegie blev skadad.

För det första var det väl snarare elva minuter. Om det sedan var så hemskt; borde han inte gjort bytet tidigare då?

Djurgården tappade en hel del på att Ranegie försvann. Men MFF hade två man avstängda, fick en mittback utbytt på grund av skada och behövde byta ut Markus Rosenberg sedan han fått känning i en baksida. På samma hårda plan.

Redan på onsdag är det match igen, borta mot IFK Göteborg. Markus Rosenberg ska undersökas på måndagen, men hinner knappast bli okej till dess. Det räddar Vidar Örn Kjartanssons startplats. För insatsen på planen gjorde det inte.

På mitten blir Erdal Rakip och Magnus Wolff Eikrem svåra att peta.

Rakip var riktigt vass, både i mitten och på kanten och visade att han kan spela en 90-minutersmatch på hög nivå. Bästa insatsen hittills i MFF.

Eikrem var också högklassig.

Eftersom det är så lätt att glömma måste det dessutom påpekas att Johan Wiland nu hållit nollan i 180 minuter mot Elfsborg och Djurgården utan ett enda misstag. Luftspelet stämde också.

…Och GIF Sundsvall leder Allsvenskan.

 

Plan B funkade

Förra säsongen kändes det som om Allsvenskan vände för MFF i Borås mot Elfsborg. Åt fel håll. Än är det tidigt. Men kanske vände det igen på Borås Arena. Uppåt och åt rätt håll den här gången?

Tre poäng var i alla fall oerhört viktiga. Infostrada var inför matchen snabba med att ta fram statistik på att inget lag vunnit Allsvenskan efter att bara ha tagit tre poäng på de inledande fyra omgångarna. Någonsin.

Nu är det statistiska underlaget på en 16-lagsserie rätt skralt. Men en fingervisning ger det i alla fall. En ny förlust för MFF hade satt igång krissnacket. Nu är DET INTE KRIS.

[ad_dropper zone_id=”16″]

För Elfsborg är det annorlunda. Boråslaget hade hemmaplan, kom till spel efter att ha misslyckats med att hålla nollan de senaste 15 gångerna, gjorde det igen efter ett svårt försvarsmisstag och har just det; tre poäng efter fyra omgångar.

Undrar ni hur många lag som tagit guld efter att ha fixat fyra-sex poäng på de fyra första omgångarna? Rätt svar – åter enligt Infostrada – är 22. Bland dem IFK Norrköping som startade mästarsäsongen 2015 med fyra poäng.

MFF har alltså två fler.

Men än viktigare var sättet MFF vann på. Allan Kuhn och MFF-ledningen visade att det finns en plan B. Laget kan vinna med försvarsspel också. Hålla nollan och utnyttja motståndarlagens misstag. Kan man inte det också är man sällan ett guldlag.

Gillade också att man vågade spela fysiskt ibland när det behövdes. Det kostade fem varningar där två innebär att spelaren är avstängd nästa match. Mot Djurgården på Swedbank stadion får MFF klara sig utan Anders ”AC” Christiansen och Kari Arnason.

Kari Arnason har fått mycket skit hittills i år eftersom han inte spelat bra och baserat på det kan man säga att avstängningen inte gör så mycket. Men inte efter matchen på Borås Arena, för när MFF fick en balans och stabilitet i försvaret blev Arnason mycket bättre. Mot Elfsborg gjorde han en bra match när han fick rätt förutsättningar. Men han måste fortfarande klara att göra det även när MFF lyfter på handbromsen och kör plan A.

AC-avstängningen tycker jag öppnar för Magnus Wolff Eikrem. Han gjorde årets i särklass bästa inhopp och på den dryga kvarten han hann vara med på planen gjorde han i stort sett allt rätt. Jag tycker att det är givet att han ska starta mot Djurgården.

På kanten med Enock Kofi Adu och Oscar Lewicki i mitten eller i mitten återstår att se. Det känns som om veckans träningar får avgöra och Erdal Rakip är inte ute ur bilden. Precis som Pa Konate är nämligen Rakip väldigt bra att ha när tränarna behöver ha en uppgift utförd. Då går de in och gör just det de ska.

MFF startade för övrigt matchen med två egna produkter i varje lagdel:

Rasmus Bengtsson och Pa Konate i backlinjen.

Oscar Lewicki och Erdal Rakip på mitten

Markus Rosenberg och Guillermo Molins (kom rätt tidigt från Kävlinge) där framme.

Kanske inte precis det folk trodde när bankkontot rasslade upp mot halvmiljarden. Men kul!

I försvarssnacket måste det dessutom plockas fram att Johan Wiland gjorde sin hittills mest stabila insats i årets allsvenska.

 

Konate och Rakip i elvan

Enock Kofi Adu och Andrers Christiansen saknades på dagens MFF-träning.

Adu är fortfarande inte helt okej efter att ha stukat foten innan matchen mot Jönköping Södra och AC har besvär med ett sår på knäet som han fick i matchen mot GIF Sundsvall. Såret är sytt, stramar lite och han går på antibiotika för att påskynda och underlätta läkningen. Adu ska testas i helgen och med AC ska det inte vara någon större fara.

MFF tränade med följande A-elva:

Johan Wiland – Anton Tinnerholm, Kari Arnason, Rasmus Bengtsson, Pa Konate – Erdal Rakip, Magnus Wolff Eikrem, Oscar Lewicki, Jo Inge Berget – Markus Rosenberg Guillermo Molins.

Vladimir Rodic och Yoshimar Yotún kördes alltså i B-uppställningen.

[ad_dropper zone_id=”16″]

_ Vi får se hur det blir. Men jag var inne i sex timmar på min lediga dag igår och funderade bland annat på hur vi ska få bättre balans i laget, berättade Allan Kuhn.

I de analyserna har han haft hjälp av bilderna från en ny kamera som filmar aktionerna uppifrån i matcherna på Swedbank stadion.

Träningsschemat har dessutom ändrats, på initiativ av spelarna. Från början låg dagens pass, lördagens och söndagens på konstgräs på Malmö IP och Limhamns IP. MFF spelar ju borta mot Elfsborg på plast på måndag. Nu körde man på plan 6 idag och ska även vara där, eller på plan 5, imorgon. Söndag kör man inne på Swedbank stadion. Bara gräs alltså.

_ Spelarna fick säga sitt och ville ha det så. Då är det klart att vi lyssnar, konstaterade Kuhn.

Någon särskilt bra plan bjuder dock inte Stadionområdets träningsyta på. Kohage kallade Anton Tinnerholm den när han lämnade träningen. Och mitt i tvåmålsspelet skrek Markus Rosenberg.

_ Fan också, jävla pissegräs.

Det stoppade inte Markus från att vara riktigt bra, stora delar av passet bättre än de andra.

Träningen var ovanligt lång. Det är träningsfritt imorgon och Allan Kuhn ville köra igenom spelarna lite inför ledigheten.

Dåligt spel, usel regi

Om det varit en film hade en någorlunda kunnig regissör gjort ett vettigt manus och fullföljt det.

Jag menar: Guillermo Molins spelade sin första match från start i Allsvenskan på 680 dagar, älskad av alla i hemmapubliken.

Så gör han mål!

Rätt regi så långt. Men vilket klantarsel till Hollywood-producent eller regissör som helst hade garanterat fattat att när Guille gjort sitt ska MFF vinna matchen också.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Fast det här var inte en film utan den krassa verkligheten. MFF förlorade mot ett smart och skickligt GIF Sundsvall och har nu satt sig i en situation där man som ett guldjagande lag ska försöka reparera ett utgångsläge där det blivit två förluster på de tre inledande omgångarna.

Ett mästarlag brukar förlora fyra-fem matcher på en säsong. Ibland kan det gå med någon till. Att det är tidigt på säsongen och att det här skulle vara ett utgångsläge där det går bra att slappna av och ta det lugnt faller dock på sin egen orimlighet. MFF:s marginaler har minskat till ett minimum och det är dags att säga till Allan Kuhn:

_ Välkommen till Malmö på riktigt. Nu börjar det blåsa.

Jag tror både han och MFF står pall. Och det dinglar fortfarande en gigantisk tröstnapp framför ögonen på allt och alla. Vinner MFF cupfinalen mot BK Häcken den 5 maj har laget säkrat både en titel och Europaspel 2016. Då får Kuhn och company en helt annan trygghet och ro att bygga upp det nya som ska växa fram.

För hittills håller MFF bara på att mura grunden.

Allt är fortfarande så ostabilt att lag som Jönköping Södra och GIF Sundsvall kan avslöja det. In med bollarna bakom Kari Arnason och Yoshimar Yotún hade Sundsvallstränaren Joel Cedergren mässat som ett mantra inför matchen. Det gjorde man och det kommer de övriga lagen också att göra. MFF måste därför täta försvaret utan att spelidén förstörs.

Det är inte spelarna det är fel på. Det är heller inte Allan Kuhns – samt både styrelsens och den sportsliga ledningens – val av spelidé det är fel på. Däremot klickar inte de i sig duktiga spelarna med den i sig vettiga spelidén.

Det finns försvarare där ute som klarar av att bli lämnade ensamma på så stora ytor som man blir i Malmö FF. Frågan är om MFF har dem?

Behrang Safari känns klockren, men han kommer först till sommaren. Då kan det vara för sent i det allsvenska racet. Jag kan heller inte låta bli att fundera över hur närmast perfekt Pontus Jansson hade varit i det här spelet.

Låna hem Pontus Jansson (ja jag vet att det inte går) och in med Behrang Safari och MFF blir ett helt annat och mycket vassare lag. Dessutom ett lag som Allan Kuhn väldigt mycket snabbare hade kunnat förvandla till ett vinnarlag i en lång serie och inte bara i cupen.

Positivt?

…Guillermo Molins givetvis. Han var bra både i spelet och chansskapandet.

…Erdal Rakips inhopp.

…Och att MFF trots allt skapade 26-10 i avslut och 17-6 på mål. Tommy Naurin var bra i Sundsvallsmålet.

Två heliga kor till sist:

…Oscar Lewicki.

Kring mitten av den andra halvleken vaknade han plötsligt till och lyfte spelet till nivån alla vet att han kan hålla. Innan dess var det som vanligt. Han kämpade till sig bollar bara för att sedan passa fel, i sidled eller bakåt och för långsamt. Men i en kvart syntes plötsligt något helt annat. Han satte fart i aktionerna och prickade in ett par riktigt vassa passningar upp mot anfallet. Jag förstår att det är oerhört svårt att peta en spelare som är bra i landslaget och dålig i klubblaget. Börjar han spela i MFF som han nu gjorde i 15-20 minuter försvinner dessutom problemet. Annars är både Erdal Rakip och Enock Kofi Adu alldeles för duktiga spelare för att inte användas!

…Markus Rosenberg.

Han ska alltid spela. Men då ska han också prestera mer än i andra halvlek mot Jönköping Södra och hela matchen mot GIF Sundsvall.

 

 

Ett anfallspar att älska

Jag utgår från att Guillermo Molins startar mot GIF Sundsvall.

Allan Kuhn vill inte bekräfta utan nöjer sig med ett ”vi får se”.

Men när MFF på lördagen körde den sista öppna träningen inför matchen var det Gische och Markus Rosenberg på topp. Dessutom är det ju dags!

[ad_dropper zone_id=”16″]

Och den MFF-supporter som inte får kittlingar i magen av att se Molins första allsvenska match från start på 680 dagar måste vara mer eller mindre bedövad. Det kan ju heller inte bli mer MFF än ett anfall bestående av Guillermo Molins och Markus Rosenberg. Något som faktiskt bara hänt en gång tidigare, i träningsmatchen mot HJK Helsingfors.

Petningen av Vidar Örn Kjartansson är naturlig eftersom han hittills inte har levt upp till förväntningarna, men innebär inte att vi har fått facit om han är en misslyckad värvning.

Det känns som om han är beroende av inlägg, som nästan ingen i MFF slår.

Det känns också som han kan vara extra effektiv mot lag som backar ner och parkerar en gammal hederlig Gefle-buss i eget straffområde, vilket färre och färre lag gör numera mot MFF.

De mindre lagen i cupen gjorde det inte, Jönköping Södra gjorde det definitivt inte och GIF Sundsvall kommer nog heller inte att göra det.

Men hans tid kommer.

I väntan på det är det rätt givet att Allan Kuhn lever upp till det han sa när han presenterades som ny MFF-tränare. De två på topp och de två kantspelarna ska göra poäng, mål eller assist, annars blir det bänken.

I övrigt blir det bara en förändring i startelvan. Vladimir Rodic är tillbaka efter sin korta sjukperiod.

Många har efterlyst en petning av Kari Arnason i mittförsvaret och han var verkligen inte bra mot Jönköping Södra. Han gjorde ett par grova misstag och synkade heller inte alls i samarbetet med de övriga i backlinjen.

Men det var väldigt mycket annat som gick fel i försvarsarbetet. I hela laget. Om inte alla gör sitt jobb blir mittbackarna extra utsatta i sättet Malmö FF valt att spela och laget är fortfarande inne i en period där man lär sig. Att efter seger i fem av tävlingsmatcher plötsligt få panik efter en enda förlust – hur klantig den än var – låter inte som en bra idé.

Dessutom är Kari Arnason själv ytterst väl medveten om att han var dålig mot Jönköping Södra.

Egentligen räckte det med att lyssna på vad han sa när han kom in i pressrummet efter den stängda söndagsträningen.

_ Det var nog min sämsta insats på tio år! När felen kom började jag tänka på att undvika att göra fler, blev passiv och fortsatte att göra fel.

Han vill ha revansch. Jag tycker att det rätt givet att han ska få chansen att ta den.

Glöm heller inte för en sekund att Sundsvallsmatchen är viktig. Ett mästarlag brukar förlora fyra-fem matcher på en säsong. Magplasket på Stadsparksvallen innebär att MFF redan förlorat en efter två spelade omgångar. Det går givetvis att reparera. Men två förluster på de tre första är som att sticka fram huvudet i giljotinen.

 

MFF fortsätter att vända

MFF fortsätter att briljera med att vända underlägen.

Tre gånger i cupen, en gång i Allsvenskan. Totalt fyra gånger i tävlingsmatcher redan i år har MFF vunnit trots att motståndarlaget gjort 1-0. Förra säsongen hände det inte en enda gång!

Skillnaden den här gången var att det var svårare.

IFK Norrköping är ett bra lag. Jag har tippat att Peking blir tvåa. Det står jag fast vid. Inte minst nu när jag sett laget förlora premiären och vet att det har inget blivande mästarlag gjort de senaste 25 åren. Men framförallt var det en ny stark insats. IFK Norrköping borde ha haft ledningen med 2-0 innan MFF tack vare ett bolltapp lyckades få med sig en då oförtjänt kvittering till pausvilan.

[ad_dropper zone_id=”16″]

MFF inledde däremot direkt uselt! Presspelet kom inte igång förrän i den andra halvleken, kontringschanserna som trots allt fanns första 45 utnyttjades överhuvudtaget inte, kantspelarna blev isolerade och man nådde inte anfallarna.

Allt blev bättre efter pausen. Direkt dessutom! Framförallt pressen och de kvicka, raka bollarna till anfallarna. Och det blev aldrig några tjongbollar. Jag håller helt och hållet med Allan Kuhn som på presskonferensen påpekade att det kunde stått 2-0 till IFK Norrköping efter den första halvleken, men när det inte gjorde det var MFF tillräckligt bra i den andra halvleken för att motivera segern.

Det här med att göra en mindre bra förstahalvlek och sedan inför den andra göra precis de förändringar som behövs för att ändra matchbilden är inget nytt för oss som sett MFF även i cupen och träningsmatcherna. Så har det sett ut ofta. Det måste innebära att Allan Kuhn och de övriga gör ett bra jobb medan vi övriga på arenan dricker kaffe i pausen.

Nu fanns det dessutom ett störningsmoment. Ett i och för sig välkommet sådant, men när 1-1-målet kom var det så väldigt enkelt att sjunka in i någon slags nöjdhet och inte till 100 procent ta allt snacket om de nödvändiga förändringarna.

För mig fanns det en tydlig topp tre individuellt i MFF.

1.) Markus Rosenberg.

Med i alla målen och stundtals på en egen nivå.

2.) Anders Christiansen.

Snyggt mål och ett härligt jobb med finess på mitten. Planen sög dock och han har fortfarande en bit kvar innan han fullt ut är en 90-minutersspelare. Det fanns vissa krampkänningar och därför kom bytet i den 72:a minuten. Man kan säga att han blev lika trött som de flesta i IFK Norrköping.

3.) Yoshimar Yotún.

Han fortsatte att göra det han gjort hela försäsongen; det vill säga spela bra. Och orka hur mycket som helst. Han springer rakt genom jetlagen också.

Bubblare var Rasmus Bengtsson med ett gediget jobb.

Erdal Rakips suveräna 3-1-mål går ju heller inte att undvika att nämna, liksom Johan Wilands stabilitet i målet.

För glöm inte att MFF var bra efter paus och att man var det mot ett starkt IFK Norrköping.

……………………………………………………..

Över 21 000 åskådare.

Bra givetvis.

Länge var stämningen dock rätt långt ifrån den vanliga häxkitteln.

Om MFF var uselt i den första halvleken var publiken det också. Trött och slö.

Det tog sig och mot slutet kände man igen sig på Stadion.

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.