Nollan bygger självförtroende

Två träningsmatcher.

1-0 och 2-0.

180 minuter utan ett enda insläppt mål. Men Kari Arnason på EM och på grund av skadeproblem med bara 45 minuter var på Franz Brorsson och Rasmus Bengtsson. Eftersom det var U19-spelarna Mattias och Hugo Andersson som bytte av varandra i den första matchen mot OB är den ende som spelat 90 minuter i de två matcherna Felipe Carvalho. Som egentligen skulle lånats ut.

Två gånger noll insläppta mot bra och anfallsstarka danska lag trots den byteskarusellen borde ge MFF ett riktigt gott självförtroende inför den allsvenska återstarten mot Örebro SK den 11 juli. Men så är också försvarsspel något som bygger på hela lagets jobb och det sitter bra i MFF nu.

Dessutom känns det som om MFF steg för steg bygger sig tillbaka till Allan Kuhns inledande sätt att se på fotboll med en offensiv spets och inriktning. Utan att ge avkall på den defensiva stabiliteten.

Ta bara 2-0-målet! Egentligen var det alldeles för snyggt för att göras i en träningsmatch med ”bara” 2561 på läktaren. För anfallet som öppnade med Magnus Wolff Eikrems geniala tunnelpassning och fortsatte med att Pa Konate hittade Vidar Örn Kjartansson var ett av säsongens allra bästa och vackraste på Swedbank stadion. Ett lag som både kan hålla nollan och göra sådana mål blir väldigt svårslaget.

Vidar Örn Kjartansson gjorde alltså 1-0 också och har därmed stått för alla sommar-målen. Mot OB hade han en chans och satte dit den. Mot AGF brände han fyra chanser i den första halvleken, men körde på ändå. Och då kom målen. Jag tror inte att det var en slump. Tvärtom tror jag att han numera känner ett stort förtroende inte bara från MFF-ledningen och lagkamraterna utan även de som sitter eller står på läktaren. De vet att han är en exceptionell målskytt och han vet att de vet det. Den kombinationen kan bära riktigt långt, eller snarare högt i skytteligan.

Mer positivt:

Anton Tinnerholm och Pa Konate var stabila bakåt i 90 minuter och rejäla offensiva hot, Konate efter paus och Tinnerholm hela matchen. Även om MFF dominerade,, skapade mest och spelade bäst fick dessutom Johan Wiland visa att formen är på topp. Han gjorde tre rejält vassa räddningar. Så länge Anders Christiansen och Enock Kofi Adu fick spela ihop visade de också att de är den naturliga kombinationen på mitten. Fast mest glädjande var ändå Erdal Rakips inhopp. Hans fart, vilja att utmana och ta sig förbi var härlig att se.

Magnus Wolff Eikrem spelade med nummer 10, Gullermo Molins gamla nummer. En del tycker kanske att det var för tidigt att ge Gisches nummer till någon annan. Det tycker inte jag. Molins är – tyvärr – inte kvar i MFF. Man kan knappast ha en karenstid för spelarnummer. Tvärtom känns det i alla fall för mig som ett val med två vinnare. Vargen får det speciella numret han drömt om och Molins minne hedras genom att MFF nu gett tröja 10 till lagets största lirare och passningsgeni. För mig är båda värdiga att ha spelat med nummer 10 på ryggen i MFF. Så vad är problemet?

Negativt?

Skadorna. Oscar Lewicki fick ge återbud på uppvärmningen och ljumskskador är lömska. Jo Inge Berget och Enock Kofi Adu föll bort under matchens gång. Berget gav dock ett snabbt besked om att det inte var någon fara med ryggen och Adu hoppades och trodde att vristen skulle vara okej igen till måndag.

Hybrisen. Allt det jag skrivit ovan står jag för. Men mitt i berömmet måste det påpekas en viktig sak. Både OB och AGF var träningsmatcher. Det är i Allsvenskan allvaret finns och den kör igång först nästa vecka. Men vinna är alltid bra och även om Malmö FF ledde serien inför uppehållet är jag övertygad om att pausen varit nyttig för MFF. Just för att den efter den inledande vilan absolut inte varit en paus. Efter den matchtäta perioden behövde MFF träna. Hårt och mycket. Det är gjort nu. Nästan. Resten av veckan är också en förberedelse.

 

 

MFF borde våga Adu och AC

MFF-AGF är en träningsmatch precis som MFF-OB var i onsdags.

Men inte riktigt samma typ av träningsmatch.

Nu är det betydligt närmare återstarten i Allsvenskan mot Örebro SK den 11 juli. Sista chansen att i match sätta det som måste sättas.

Därför blir det inte två nästan helt olika lag i första och andra halvlek. Istället en startelva som är vald just med tanke på ÖSK-matchen och bara ett förutbestämt byte. Rasmus Bengtsson kör första 45 och Franz Brorsson den andra halvleken.

Elvan som Allan Kuhn kommer att starta med och använde på den matchförberedande träningen ser ut så här:

Johan Wiland – Anton Tinnerholm, Rasmus Bengtsson, Felipe Carvalho, Pa Konate – Jo Inge Berget, Oscar Lewicki, Anders Christiansen, Magnus Wolff Eikrem – Vidar Örn Kjartansson, Markus Rosenberg.

Som jag ser det är åtta av de elva positionerna givna: Wiland, Tinnerholm, Konate, Berget, AC, Eikrem, Kjartansson och Rosenberg. Yoshimar Yotún har spelat bra i i Copa America och har en offensiv spets som få andra ytterbackar i Allsvenskan, men Pa Konate har spelat alldeles för starkt och hjälpt till så mycket i kampen att få bättre balans i MFF-försvaret att han är svår att peta. Med Tobias Sana skadad känns yttermittfältarna också givna. Magnus Wolff Eikrem har hittat sin position till vänster och måste vara med i elvan och då blir det Berget till höger.

Det man kan diskutera är två saker:

1.) Mittbackarna, och då med tanke på skadesituationen. Kari Arnason är som bekant en del av Islands under och oavsett om det tar slut eller inte ikväll kommer han knappast att spela varken mot Örebro SK eller AIK när det kör igång. Han måste också ha ledigt. Då handlar det om att välja mellan Franz Brorsson och Rasmus Bengtsson som båda varit skadade och Felipe Carvalho med juniorerna Mattias Andersson och Hugo Andersson som backup.

Jag tror inte att man ska dra för stora slutsatser av att Bengtsson och Carvalho startar. Istället är det viktiga att Bengtsson kör första och Brorsson andra 45. Se det som ett dubbeltest om de är tillbaka i full slagkraft för då blir det dom två som startar mot ÖSK. Trots att det är Carvalho som spelar 90 minuter i genrepet. För bara ett par veckor sedan var det spikat att Carvalho skulle lånas ut för att få speltid. Det måste han få för att få loss den utvecklingspotential som MFF-ledningen är övertygad om att han har. Att utlåningsjobbet ligger nere – eller körs på halvfart – just nu beror på att MFF inte vet vad som händer med Kari Arnason. Hans insats i EM borde innebära att det blir svårt för MFF att hålla honom kvar i truppen.

2.) Att Oscar Lewicki kommer direkt hem från EM, går in i laget och placerar Enock Kofi Adu på bänken. Ni som brukar läsa det jag skriver vet att jag tycker att det är fel. AC och Adu är det bästa centrala mittfältsparet i MFF och hela Allsvenskan. Det går heller inte att klaga på insatsen i de senaste matcherna.

Det innebär INTE att jag tycker att Oscar Lewicki är en dålig spelare. Jag var en av dem som tjatade om att MFF borde värva honom, så sågar jag Lewicki – och det har jag gjort en hel del i våras – så sågar jag mig själv också.

Istället handlar det om att han hittills under 2016 har underpresterat! Utan boll är han briljant. Med boll blir det för omständligt, för mycket sidled och bakåt och när han hamnar i tidsbrist gör hela laget det också. Om man utgår från vad han kan och visade i Häcken samt MFF 2015 – plus visar i landslaget – och jämför med vad han presterat i år tycker jag att underkänt ät ett korrekt betyg. Men eftersom han bevisligen kan bättre borde det också gå att rätta till.

Sedan handlar det ju även om konkurrensen. Jag tycket inte bara att Enock Kofi Adu är bättre än Oscar Lewicki, jag tycker att han är bättre än samtliga centrala mittfältare det svenska landslaget har tillgång till!

Allan Kuhn fick givetvis frågan varför han väljer Lewicki framför Adu och svarade.

_ Vi får mer löpmeter och press på bollen plus att det handlar om vilket motstånd vi ställs mot. Dessutom har Adu varit sjuk ett par dagar och det påverkar en del.

En del i beslutet är med andra ord – som jag tolkar det – att när MFF nu på kort tid ska möta topplagen Örebro SK och AIK två gånger behövs Oscar Lewickis förmåga att förstöra och täcka bort farliga ytor för motståndarlaget. Jag förstår tanken, men tycker ändå att med den trupp MFF förfogar över och med det självförtroende man som serieledare ska ha borde våga köra AC och Adu oavsett vilket lag man möter i Allsvenskan.

 

 

Vårbetygen på MFF-spelarna

EM-uppehållet är här. Vårsäsongen i Allsvenskan är över och MFF leder serien. Med hyfsad marginal. Det ger givetvis ett överbetyg till laget.

Jag har roat mig med att betygsätta samtliga spelare som varit på planen i minst en tredjedel av de tolv omgångarna, det vill säga fyra matcher. Ett mått på MFF:s bredd är att det innebär att inte mindre än 18 spelare kommer med i den genomgången.

Dessutom har jag lagt till Allan Kuhn och laget MFF.

Betygsskalan är 0 till 6 med 6 som Bosse Larsson-klass, det vill säga i princip ouppnåeligt utom i enstaka matcher där man bara sitter och gapar över prestationen. Nolla och etta är underkänt (har alltid avskytt skalorna 1 till 5 med 1 som det enda underkända alternativet, så det ändrar vi på).

Då kör vi.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Laget, 5

Nio segrar, inga oavgjorda, serieledning och ändå känns det som det går att ta ut ännu mer av materialet. Hittills har summan varit större än detaljerna.

Allan Kuhn, 4

Ändrade och tätade defensiven när det behövdes. Har utnyttjat bredden i truppen och haft tålamodet när det behövts. I Allsvenskan är det en klar fyra. Cupfinalen är inte glömd, men ska inte påverka det här betyget. Samma sak gäller lagbedömningen ovan.

Johan Wiland, 4

Det gnälls för mycket på MFF:s målvakt. När försvarsspelet väl satt där har han varit hur stabil som helst och stundtals – som mot Östersunds FK – riktigt vass.

Pa Konate, 4

Lika kvick och bra som i Coop-reklamen. Härligt med en genuin MFF-produkt som fått chansen och levererat. Glöm inte att det är en Copa America-spelare han konkurrerat ut.

Anton Tinnerholm, 3

Ytterligare en spelare det gnälls lite för mycket på. Sista passningsleveransen och inläggen kan bli mycket bättre, avsluten likaså. Men hans hjärta, hans löpningar och allt det som också behövs i ett lag går aldrig att klaga på. Den senaste tiden har dessutom hans försvarsinsatser varit klockrena.

Rasmus Bengtsson, 2

Ingen kemi med Kari Arnason och för skadebenägen. Hittills har Rasmus Bengtsson modell 2016 varit ett nedköp i jämförelse med Rasmus Bengtsson modell 2015.

Kari Arnason, 2,5

Ska det verkligen behövas halvbetyg? Ja här tycker jag det är motiverat med ett betyg mitt emellan 2 och 3. Skillnaden är nämligen så stor mellan matcherna han spelat med Franz Brorsson och Rasmus Bengtsson, där den bristande kemin fungerar på båda hållen. I vissa matcher i början av säsongen var han nere på en etta, men de som inte ser att han spelat upp sig har låst sig.

Franz Brorsson, 4

Bäste mittbacken. Inte bara i det egna spelet där han är lugn och stabil utan även i sättet att samarbeta med mittbackskollegan. Titta på hur ofta Arnason stötbryter eller tvingas löpa ikapp med snabbare motståndare när han spelar med Bengtsson och hur mycket mer sällan det händer när han spelar med Brorsson. Franz Brorsson kommer att bli bättre än både Filip Helander och Erik Johansson.

Yoshimar Yotún, 3

Lite högt för en spelare som blir petad med effekten att försvaret blir stabilare och bättre. Men det är inte Yotúns fel att hans kvaliteter är andra än de som passar i MFF. Offensivt är han lysande. Förhoppningsvis blir han såld i sommar, till ett lag där hans defensiva brister inte betyder så mycket.

Jo Inge Berget, 4

I rätt många månader var Jo Inge Berget en av MFF:s två-tre bästa spelare. Efter det kom det en dipp och lite skadeproblem. Men med tanke på den närmast löjliga arbetskapaciteten han hann visa i ett par matcher innan dess ska han bara ha en fyra.

Tobias Sana, 3.5

Från IFK Göteborg-matchen och framåt har han fått ett lyft rakt in i startelvan och tillfört nya spelmönster och kvalitet i spelet. Men till dess att han börjar göra poäng fastnar han på snäppet under fyran.

Anders Christiansen, 4

Bolltrygg, passningssäker och med en rejäl arbetskapacitet. Dessutom tar han alltid de professionella frisparkarna och varningarna som ibland behövs för att stoppa motståndaren. Nästan alltid utan att gå för långt.

Enock Kofi Adu, 4

När han kom med i laget blev det bättre. Passar utmärkt ihop med Anders Christiansen. Passar i princip aldrig fel. Är i stort sett alltid spelbar. Har en internationell nivå. När han vill. Men det där sista ser jag egentligen inte som ett problem. Det är väl en tränares och klubbs jobb att få honom att vilja.

Oscar Lewicki, 1

Att i Allsvenskan inte få ut mer av en EM-spelare är ett stort underbetyg både för honom själv och klubben Malmö FF. Men det finns ett strukturproblem också. Lewicki är en mycket bra spelare i ett lag som oftast är sämre än lagen det möter (som landslaget). MFF ska dominera matcherna. Då blir han vilsen och onödig i det offensiva spelet.

Erdal Rakip, 3

I 13-15 av de övriga allsvenska klubbarna hade Erdal Rakip varit gjuten, i hälften av dem en stjärna. Det vet han och har tålamodet att vänta på det stora genombrottet i Malmö FF. Det tjänar båda parter på och under tiden kan han – som hittills i år – göra nytta på många olika positioner och i flera olika uppdrag som inhoppare.

Vladimir Rodic, 1

Har kommit helt fel in i säsongen och presterar nästan konsekvent långt under sin förmåga. I alla fall den han visade ifjor. Nu slutar dribblingsräderna oftare i bolltapp än i något konkret. Defensiven heller ingen höjdare.

Magnus Wolff Eikrem, 5

2015 vann man assistligan på tio. Då kom Magnus Wolff Eikrem strax bakom på nio. I år är han redan uppe på nio som han fick när SvFF fattade att han gjorde tre och inte två assist mot Östersunds FK. Jag tror att han är på väg mot alla tiders assistrekord. Passningskungen får alltså även konkreta resultat i poängprotokollet. Och som han spelar. Och vilket lyft han blivit som leverantör – och ibland avslutare – på de fasta situationerna. Hittills årets bäste MFF-spelare.

Guillermo Molins, 2,5

Han var inte redo förra året, inte i början av den här säsongen heller. Den senaste tiden innan ljumskproblemen, visade han betydligt mer. Tillräckligt för att få ett långt kontrakt om ni frågar mig. Stor potential för en höjning av betyget särskilt när han kommer tillbaka på sin yttermittfältsplats. För det är hans bästa position.

Markus Rosenberg, 3

Än har vi inte sett Mackan på topp och tre mål är för lite. Men hans lägstanivå är så hög att han hamnar på en trea ändå. Att MFF leder serien utan att ha fått ut i närheten av max av sin kapten och bäste spelare säger det mesta.

Vidar Örn Kjartansson, 3,5

Extremt svår att poängsätta. Åtta mål är mycket bra, två hat trick också. Flera av målen har dessutom kommit på högklassiga avslut. Efter de tre-fyra sista matcherna borde han ha en klockren fyra. Men det finns en säsongsstart att väga in också. Med brända chanser och sämre insatser. Då var det befogat att kritisera honom. Det är skillnad på att döma ut någon – fel i ett så tidigt läge – och att påpeka att denne någon borde prestera bättre. För det borde han och gjorde också, så småningom.

 

En härlig match

Det tog tolv minuter. Sedan var MFF:s match mot Falkenbergs FF avgjord.

Resten av tiden bevakade MFF poängen och den nyvunna serieledningen. Stabilt och säkert, precis som det ska vara mot ett jumbolag vars enda chans är att få till en helt annan matchbild med vilda västern-fotboll och som normalt sett är bra på det.

Jämför gärna 2015 då matcherna mot FFF slutade 3-3 och 4-3. Nu var det en helt annan säkerhet. Visserligen hade Allan Kuhn helt rätt när han både före och efter matchen påpekade att Falkenberg är ett lag som aldrig ger upp. Det gjorde man inte nu heller och sista tio kom ett par halvdana reduceringschanser. Men även om alla kämpade verkade ingen tro på att det skulle lyckas och så såg det definitivt inte ut förra året.

[ad_dropper zone_id=”16″]

MFF kunde och borde gjort fler mål. Men det var viktigare att behålla skärpan bakåt än framåt. Första 45 hade MFF två avslut på mål. Båda gick in. Sista 45 hade man fem avslut på mål. Inget gick in. Första 20-25 minuterna var det ett massivt övertag i bollinnehav för MFF på 70-30. Till slut blev det 59-41.

Stabilt snarare än sprudlande och jag gillar det. Bubblet kommer och i den första halvleken var MFF riktigt vasst i anfallsspelet. Och det är alltid bra när forwards gör mål. Vidar Örn Kjartansson är en killer i straffområdet och Markus Rosenberg imponerade med sin hunger. Målet mot Falkenbergs FF var hans 50:e i Allsvenskan, han har en gedigen internationell karriär bakom sig och var MFF:s stora stjärna i Champions League-äventyret. Ända var det han som blev allra surast när precisionen i den nästa sista passningen försvann så att han inte kunde få göra ett mål till. Så länge han har den inställningen kommer han alltid att vara nyttig för MFF. Kvalitén och självförtroendet finns där naturligt.

Enock Kofi Adu har varit lysande sedan han äntligen fick chansen. Jag tror inte att han slagit en enda passning i MFF-tröjan utan att inom några sekunder följt upp med att själv göra sig passningsbar. Samarbetet med Anders ”AC” Christiansen fungerar dessutom perfekt. Överhuvudtaget har MFF de senaste omgångarna hittat rätt på mitten. Magnus Wolff Eikrem och Tobias Sana känns numera också självskrivna i startelvan.

Och med Franz Brorsson och Pa Konate i backlinjen har Allan Kuhn hittat balansen. Om Pa bara hade slutat vända hemåt med bollen så ofta hade det blivit ännu bättre. Egentligen var det inte en enda MFF-spelare som inte var bra mot Falkenbergs FF. Kari Arnason? Inga misstag. Anton Tinnerholm? Het på kanten. Johan Wiland? Stabil. Vidar Örn Kjartansson? Gjorde mål och kom i lägena.

Egentligen är det bara en enda sak som måste påpekas. Det var Falkenbergs FF MFF mötte, jumbolaget med bara fyra poäng, 20 efter MFF. Då SKA Malmö FF vara bra. Men 2015 var man det inte i motsvarande lägen.

Mer från positiva klubben:

Publiksiffran 15 876 var över godkänd.

Sången och stämningen var högklassig.

Till sist, ett litet påpekande till dem som går bananas för att Falkenbergs FF släpper fram 17-årige Jesper Karlsson. Glöm inte att MFF i seniortruppen har två 17-åringar som är bättre i Mattias Svanberg och Teddy Bergqvist. Många börjar direkt skrika om att MFF borde värva Karlsson bara för att han får spela i jumbolaget. Men i MFF hade han legat efter Svanberg och Bergqvist och ett par spelare till i ungdomsleden…

 

Ingen raggar-fotboll tack

Ett tag pratades det mycket om att Allsvenskan är en så oerhört jämn serie.

Nu har det gått tio omgångar och när MFF tar emot Falkenbergs FF skiljer det 17 poäng mellan lagen.

MFF har ett poängsnitt på 2,1. Topptempo. Falkenberg har ett på 0,4. Det åker man ut på.

MFF har gjort 21 mål. Falkenberg har gjort tio.

MFF har släppt in tio, minst i serien. Falkenberg har släppt in 25. Bara Gefle IF är sämre.

Dessutom har MFF sju segrar på de tio matcherna. Falkenbergs FF har bara lyckats vinna en.

Det börjar utkristallisera sig en tydlig topp och botten. Precis som vanligt. Trots allt snack om att serien är så oerhört jämn.

Det är ett sätt att se saken på. Över tid talar kvalitén och vidgar obönhörligt avstånden i tabellen. Men det finns en aspekt till. Det är nämligen, trots allt jag precis har skrivit, helt sant att Allsvenskan är en väldigt jämn serie. Om man tittar på varje enskild match!

Även om det skiljer 17 poäng i tabellen efter tio omgångar kan Falkenbergs FF mycket väl slå MFF. Och göra många mål. Ifjor blev det 3-3 i Falkenberg och 4-3 hemma. Den enda segern laget tagit i år kom dessutom mot IFK Norrköping.

Lägg till att Falkenbergs FF har en irriterande ovana att provocera fram någon slags raggar-fotboll där man alltid kämpar i 90 minuter oavsett ställning och det blir massvis med misstag i båda straffområdena även från det bättre laget. Till slut hoppas man hamna på rätt sida av slumpen. Därför hade det varit ett riktigt stort styrkebesked av MFF att få till en stabil seger på typ 2-0 eller 3-0 med få eller nästan inga chanser från Falkenbergs FF.

För i skymundan för allt fokus på det offensiva är det ju faktiskt bakåt MFF är statistiskt bäst i Allsvenskan. MFF håller på att bygga en stabilitet där man sedan i lugn och ro kan utveckla det offensiva spelet ytterligare från. Men då ska heller inte ett lag som Falkenbergs FF kunna komma till Swedbank stadion och ruska om den stabiliteten.

Startelvan är rätt självklar. Ingen i kvartetten som fick ljumskproblem mot Hammarby IF är tillgänglig och Yoshimar Yotún har redan åkt iväg för att ansluta till Perus trupp i Copa America. Det ger följande lag:

Johan Wiland – Anton Tinnerholm, Kari Arnason, Franz Brorsson, Pa Konate – Tobias Sana, Enock Kofi Adu, Anders Christiansen, Magnus Wolff Eikrem – Markus Rosenberg, Vidar Örn Kjartansson.

Två spelare är för första gången med i en allsvensk matchtrupp. I båda fallen känns det lite grann som äntligen. Mattias Svanberg är en extrem talang, inledde 2016 strålande och spelade bra i U17-EM. Andreas Vindheim kändes som en klockren värvning när han kom, men skadeproblem har ställt till det hela året. Förr eller senare måste han med i en matchtrupp om han inte ska försvinna ner i den svarta hålet där misslyckade nyförvärv brukar hamna. MFF har ett väldigt brett och starkt urval och ibland kan det finnas i alla fall något positivt med skador. En hel vårsäsong med enbart läktartittande för Svanberg och Vindheim hade inte känts bra.

Det största problemet finns egentligen inte i vilka spelare MFF sätter på planen utan i själva planen. Innan söndagsträningen stängde satt jag på läktaren och tittade ut på den soldränkta gräsmattan på Swedbank stadion. Den ser INTE bra ut. Mycket grus, många fula fläckar och rejäla slitningar på ytorna närmast långlinjerna. Tiden fixar säkert åtskilliga av problemen och vädret och årstiden jobbar för MFF. Men just nu är frågan om planen på nya eller gamla Stadion någonsin varit sämre i Malmö i slutet av maj?

 

Trebackslinje lockar

Fyra spelare tillbaka som normalt sett är startspelare.

Ingen högerback.

Då fick Allan Kuhn plötsligt väldigt mycket att fundera på i valet av startelva. Inte minst för att ersättarna skötte det så bra mot Gefle IF. Bolltryggheten var bättre än på länge och den första mållösa halvleken var helt okej och den andra, då segerresultatet 3-0 fastställdes, var riktigt bra.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Så hur löser man dilemmat mellan att inte ändra ett vinnande lag och det faktum att spelare som Markus Rosenberg, Rasmus Bengtsson, Jo Inge Berget och Oscar Lewicki som stod över knackar på dörren och vill in?

Och vem ska spela högerback när Anton Tinnerholm är avstängd och naturlige ersättaren Andreas Vindheim på nytt fått skadebekymmer?

Svaret på den sista frågan ser ut att bli Franz Brorsson.

Ett fegt och bra val.

Bra för att jag är övertygad om att han kommer att lösa uppgiften riktigt väl. Han har formen, snabbheten räcker och att han är klok i sina beslut och kan försvara vet alla som följt hans karriär. Offensiven kan andra sköta både på den och andra kanten. Fegt är beslutet för att man egentligen bara skjuter upp avgörandet om Franz Brorsson i själva verket inte gjort det bra nog för att förtjäna en plats i mitten. Senast MFF förlorade eller släppte in mål i en seriematch med Franz på planen var i sista omgången ifjor mot IFK Norrköping. Han har spelat två U21-matcher i år. Båda har slutat 5-0.

Jag blir allt mer övertygad om att det inte är Kari Arnason eller Rasmus Bengtsson som är problemet med att det ibland sett illa och tafatt ut i Malmö FF:s försvar. Det är kombinationen Arnason/Bengtsson som inte stämmer. Kemin blir fel, samarbetet som är så oerhört viktigt i en backlinje klickar inte. Båda bli sämre av att spela tillsammans. Franz Brorsson å andra sidan gör både Arnason och Bengtsson bättre.

Men okej. Om Franz Brorsson går in och stänger och gör det bra på kanten blir det ju ett besked att han kan det också. Och då blir han ännu svårare att hålla utanför startelvan.

Jag ska dessutom erkänna att egentligen är jag extremt lockad av ett annat alternativ att lösa problemet med att det inte finns en naturlig högerback tillgänglig. Trebackslinje! Då som ett första test på vad jag gärna sett som en mer permanent lösning när Behrang Safari ansluter.

Jag tror att MFF:s spelarmaterial passar mycket bra till 3-5-2.

Jag tror att Allan Kuhns filosofi också stämmer väl med ett 3-5-2.

4-4-2 sitter i väggarna i de flesta svenska klubbar, inte minst i MFF där folk får hicka i korridorerna bara det börjat viskas om något annat. Men 3-5-2 är intressant! Det är ett sätt att ha tre centrala mittfältare samtidigt som man behåller två anfallare. Behrang Safari är inte alls obekant med att spela i trebackslinje, det har han gjort en hel del i Basel. Och jag är övertygad om att alla mittbackarna som redan finns i truppen också klarar av att göra det.

Safari kan dessutom givetvis spela på kanten på mitten. Men det kanske intressantaste av allt; tre centrala mittfältare innebär att MFF kan köra med exempelvis Magnus Wolff Eikrem som spets bakom två forwards. Eller någon annan. Många i truppen brinner för att få just den rollen.

Och mot starkt motstånd, till exempel i de Europamatcher man nu inte får, kan man stänga genom att svänga till 5-3-2.

 

Tagga till cupajävelen

Nu är det dags.

För Cupajävelen.

Egentligen är det en rejäl resa cup-turneringen har gjort. Efter många år i skymundan tävlar nästan klubbarna om att säga hur mycket de tar den på allvar.

Allra mest så i MFF. För det här är ett unikt tillfälle att se alla de massiva möjligheter som öppnar sig med en ny seger över BK Häcken.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Efter en 27 år lång titeltorka kan MFF bränna in ett nytt årtal i cup-trappan upp till ståplatstorget och framförallt fira den 15:e cup-segern – och den här gången inför fullsatta läktare..

Allan Kuhn kan dessutom slå ett rekord som MFF-tränare. Vinner MFF blir han snabbast genom alla tider att ta en titel som ny tränare i klubben. Och det är inte något enkelt rekord att slå. Inte med 18 mästerskap och – hittills – 14 cupguld. Snabbast tidigare är Bob Houghton som också lotsade laget till cupseger den allra första vårsäsongen i MFF, men den finalen avgjordes ett par veckor senare.

Sedan är det ju det där med Europa också.

Jag gillar egentligen inte alls snacket om vad en titel innebär för andra turneringar. En titel är BRA NOG I SIG. Det är ju ingen som idag sitter där och säger att Malmö FF:s tidigare 14 cup-guld innebar att laget fick delta i ditten och datten. De är en del av föreningens stolta historia. Precis som en 15:e kommer att bli.

Europa League-kvalet och chansen att få spela i Europa igen i höst är en bonus. Men en bra och härlig bonus som givetvis höjer säsongen. Fast det är då. Nu är nu och det ska bli kul att på nytt få uppleva stämningen kring en riktigt stor match, ända från marschen av supportrarna till Swedbank Stadion till det jag kallt utgår från blir den bästa stämningen under en match sedan Sjachtar Donetsk hemma ifjor.

Många på läktaren var ju inte födda vid den senaste titeln 1989.

Ännu färre var det när en cupfinal senast avgjordes i Malmö 1975.

Taggar man inte till efter att ha sett de årtalen vet jag inte vad som krävs…

……………………………………………………………………………….

Rasmus Bengtsson är inte med bland de 18.

Det innebär att försvaret blir det samma som tidigare med Johan Wiland – Anton Tinnerholm, Kari Arnason, Franz Brorsson, Pa Konate.

Bengtssons hjärnskakning har givetvis betydelse. Men när MFF hittat försvarsspelet – i hela laget, inte bara i backlinjen – och hållit nollan i de tre senaste matcherna plus den nästan hela matchen mot iFK Göteborg är det inte läge att gå in och pilla för mycket i backlinjen. Jag tror faktiskt inte att MFF hade ändrat även om han varit med i truppen.

I övrigt ska Markus Rosenberg in från start, så är det bara.

Det tror jag innebär samma lag som i söndags med undantag av att Jo Inge Berget tar klivet ner på kanten och att Erdal Rakip får börja på bänken.

BK Häcken kommer nog att ändra mer.

Och där ligger en stor fara. Många förstår inte hur svårt det är att vinna två gånger på kort – i det här fallet mycket kort – tid mot samma motståndare. Utan samma jobb och fokus som den 1 maj blir det ingen seger för MFF.

Det är dessutom lätt att glömma bort att det är en stor match för Häcken också!

Hisingslaget jagar sin första titel och har faktiskt sålt 626 biljetter på sin sektion som rymmer 1100 åskådare. I söndags var de under 20 som åkt ner till Malmö. Det säger en del om vilken match Häcken-vännerna tycker är viktigast. Hittills har BK Häcken bara haft en chans att ta en titel i cupen. 1990 mötte man Djurgårdens IF i finalen i Solna och förlorade med 0-3.

…………………………………………………………………

MFF-BK Häcken är för övrigt en match mellan Sveriges två rikaste klubbar.

MFF har ett eget kapital på 450 miljoner.

BK Häcken har ett eget kapital på 70 miljoner.

Med fullt hus i morgon tjänar de lite mer.

Svenska Fotbollförbundet har tagit hjälp av MFF för att arrangera matchen och MFF får betalt för alla sina kostnader. Efter det delas överskottet i tre lika stora delar, en till MFF, en till BK Häcken och en till förbundet. Det innebär att samtliga inklusive Häcken tjänar mer på att lotten bestämde att matchen skulle gå i Malmö.

 

Utan ledning ingen seger

Det hade ju varit rätt fräscht och annorlunda att skriva inför en match mot BK Häcken utan att nämna det där med sviten och spöket.

Men det går ju inte.

Inte innan sviten är bruten, spöket förintat och segern tagen. Men vi får se på Stadion imorgon. Kanske brann MFF:s Häcken-häxa på bålet i Beijers Park, eller i något annat Valborgsfirande?

[ad_dropper zone_id=”16″]

Det går att hitta många saker som gör Häcken svårt att spela mot. Det vassa kontringsspelet, viljan att bygga ett bolltryggt och passningssäkert kvickt spel, triangeln med spetsen bakåt på mitten. Själv vill jag lägga till Moestafa El Kabir, en av allsvenskans bästa anfallare som alltid var extra bra mot MFF. Han är ju inte kvar. Men det andra får MFF dras med, plus den psykologiska uppförsbacke det är att ha spelat åtta raka matcher – nio om man räknar in en träningsmatch 2013 – utan att ha vunnit mot en motståndare.

Statistik går att använda till mycket.

Bland annat till att visa att problemet inte startade när sviten gjorde det. MFF vann med 1-0 den 13 oktober 2011 efter mål av Agon Mehmeti. Samma år mötte man Häcken två gånger till. I en tidig träningsmatch då det blev förlust med 1-2 och borta i Allsvenskan då det blev 1-1.

Sedan Häcken kom tillbaka till Allsvenskan 2009 har lagen mötts 17 gånger. MFF har vunnit fyra.

Men det finns en intressant detalj jag gärna vill lyfta fram.

Svaret på frågan när MFF senast vann mot BK Häcken är samma som svaret på en annan fråga:

När tog MFF senast ledningen mot BK Häcken?

Oktober 2011, 1-0.

2014 blev det 3-3 borta och 1-2 hemma. På Ullevi dit matchen flyttats ledde Häcken med 1-0 och 3-1. MFF kom ikapp, men Oscar Lewicki var millimetrar från att nicka in 4-3 till Häcken alldeles i slutet av matchen. I Malmö tog Hisingslaget en snabb 2-0-ledning genom två mål av El Kabir.

2013 gjorde MFF mål mot Häcken i 1-3-förlusten hemma. Och jodå, Häcken ledde med 2-0. Träningsmatchen slutade 0-0.

I 1-1 och 1-2-matcherna 2011 gjorde Häcken 1-0 i båda, genom Mathias Ranégie.

2010 vann MFF med 4-0 och 3-1. I 3-1-matchen gav Edward Ofere MFF ledningen med 1-0.

2009 blev det 1-2 i Malmö. 0-0 i en träningsmatch och seger med 1-0 borta (MIljan Mutavdzic). I 1-2-matchen tog Häcken ledningen.

Man kan alltså lika gärna fråga varför MFF så sällan tar ledningen mot Häcken som varför man så sällan vinner. För när MFF gör det – tar ledningen – så vinner man!

Kikade för skojs skull även på en träningsmatch mellan lagen när MFF mötte Superettanlaget Häcken 2008. Det blev förlust med 2-3 och Häcken ledde med 1-0 och 2-1.

Sällan har 1-0 känt så viktigt som i söndagens match och i cupfinalen den 5 maj.

Tror att MFF gör det i minst en av matcherna. Vilken som är viktigast är det inget snack om.

Tror också, utan att kunna hänvisa mer än till känslan, att en dansk tränare är något mer van vid att möta ett Häcken-spel än en svensk eller norsk.

…………………………………..

Rasmus Bengtsson är inte med i truppen. Hjärnskakningen sätter fortfarande stopp.

Det gör backlinjen rätt självklar med Anton Tinnerholm och Pa Konate på kanterna och Franz Brorsson och Kari Arnason i mitten.

Markus Rosenberg är med.

Där tänker jag inte ens gissa om han spelar. Han själv, Allan Kuhn och de medicinskt ansvariga har avgörandet helt i sina händer. Just nu är cupfinalen väldigt mycket viktigare än söndagens allsvenska match. Är Rosenberg 99 procent klar ska han inte spela. Är han 100 procent återställd är jag inte så säker på att han ska spela ändå.

 

Dags för den största matchen

Efter fem omgångar skiljer det tre poäng mellan serieledaren och det elfteplacerade laget i Allsvenskan.

Det är så jämnt att det går att utmåla i stort sett varje match som ett toppmöte och skapa lite dramatik. För min egen del är jag inte helt bekväm med att det ser ut på det viset. Det blir lätt lite konstlat och med 25 omgångar kvar, ett EM-uppehåll plus ett sommarfönster där massvis med spelare kommer att både lämna och förstärka lagen känns det ungefär lika begåvat att dra bestämda slutsatser som att valla en katt.

Tur då att det är IFK Göteborg MFF spelar mot på onsdagskvällen.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Jag brukar skriva det här varje gång MFF och IFK Göteborg ska mötas, men upprepningen är kunskapens moder så vi tar det väl en gång till.

Det här är en match som lever sitt eget liv lite ovanför de övriga kamperna. Ur ett Malmöitiskt perspektiv är det det största mötet. I riksmedia vill man gärna måla upp AIK och IFK Göteborg som Sveriges El Clasico och med sitt grundmurade Stockholmskomplex går det säkert att hitta rätt många göteborgare som håller med. Men det kan vi strunta i.

Fakta talar sitt eget språk.

MFF har 18 SM-guld, IFK Göteborg har lika många.

MFF är etta i maratontabellen, IFK Göteborg är tvåa.

MFF har 14 cupsegrar, IFK Göteborg har sju.

Det är helt enkelt svensk fotbolls stora giganter som ställs mot varandra i ett klassiskt möte. AIK är också en stor klubb, men åtta av klubbens elva SM-guld togs före andra världskriget. På de nästan 80 säsongerna AIK tagit tre SM-guld har MFF och IFK Göteborg sammanlagt vunnit 32!

Startelvan – om man ska tro Fotbollskanalen, och det ska man nog – blir Johan Wiland – Anton Tinnerholm, Franz Brorsson, Kari Arnason, Pa Konate – Erdal Rakip, Oscar Lewicki, Anders ”AC” Christiansen, Magnus Wolff Eikrem – Jo Inge Berget, Vidar Örn Kjartansson.

När Markus Rosenbergs baksida krånglar är det självklart att inte chansa, varken nu eller i seriematchen mot Häcken på söndag. Cupfinalen mot Häcken den 5 maj är viktigast. Då hade jag helst sett Guillermo Molins på topp tillsammans med Kjartansson.

Men jag förstår tanken med att flytta upp Jo Inge Berget. Då kan man få plats med både Erdal Rakip och Magnus Wolff Eikrem, som den senaste tiden visat att de inte ska petas, få in AC efter avstängningen och behålla Lewicki som behövs mot IFK Göteborg. Tror också att Allan Kuhn hest inte vill ha ett anfall med Guillermo Molins, som ännu av förklarliga skäl inte är uppe i 100 procent OCH Vidar Örn Kjartansson som fortfarande måste visa mycket mer för att övertyga om att han är det nyförvärv MFF hoppats på.

Tyvärr går det ut över Guillermo Molins

Förhoppningsvis vägs det upp av att MFF och han snart kommer överens om den där kontraktsförlängningen nästan alla sitter och väntar på, och hoppas på. Jag tror fortfarande att man kommer att lösa det. Utan att gå in på detaljer, mer så nu än för en vecka sedan…

 

 

 

 

Matchstart 27/418:30

Skönt och nyttigt med 1-0

Det är bra att ha ett starkt försvar.

Malmö FF gjorde sammanlagt tre mål mot Jönköping Södra och GIF Sundsvall. De gav noll poäng.

Nu har MFF gjort två mål mot Elfsborg och Djurgårdens IF. De har gett sex poäng.

Jag tror alla som började följa MFF så tidigt att de var med på 70- och 80-talen vet vad jag menar när jag säger att 1-0-segrar är det som i längden skiljer ett seriesegrarlag från de övriga. I alla fall i en så jämn serie som årets allsvenska ser ut att bli.

[ad_dropper zone_id=”16″]

2 x 1-0 för MFF låter inte så sexigt.

Men oj vad nyttigt det är.

Och fotboll är ingen skönhetstävling.

Känns heller inte som om att det är enskilda spelare som ska hyllas för att defensiven plötsligt sitter där. MFF har vässat den detaljen kollektivt och mot Djurgården fixade man det trots att en mittback (Kari Arnason) var avstängd, ersättaren (Franz Brorsson) höll på att behöva bryta tidigt på grund av en huvudskada och den andre ordinarie (Rasmus Bengtsson) fick göra just det.

Men duon Brorsson och Carvalho gjorde det bra och det var ju även Carvalho som avgjorde tack vare en suverän nick. Ett nytt hörnmål av MFF. Med en lång hörna…

Segern kändes stabil. Djurgården var som väntat farligt på fasta situationer, men skapade väldigt få klara målchanser. MFF hade betydligt fler.

Normalt upplever jag inte Djurgårdstränaren Pelle Olsson som gnällig. Idag var det dock så.

Han totalsågade planen. Den var hård, ojämn och allmänt usel.

Själv tränar han ett lag som spelar på Tele2, verkligen en plan som alla älskar.

Han tyckte också att hans lag tappade initiativet och fick backa när man tvingades spela en kvart med en man mindre när Mathias Ranegie blev skadad.

För det första var det väl snarare elva minuter. Om det sedan var så hemskt; borde han inte gjort bytet tidigare då?

Djurgården tappade en hel del på att Ranegie försvann. Men MFF hade två man avstängda, fick en mittback utbytt på grund av skada och behövde byta ut Markus Rosenberg sedan han fått känning i en baksida. På samma hårda plan.

Redan på onsdag är det match igen, borta mot IFK Göteborg. Markus Rosenberg ska undersökas på måndagen, men hinner knappast bli okej till dess. Det räddar Vidar Örn Kjartanssons startplats. För insatsen på planen gjorde det inte.

På mitten blir Erdal Rakip och Magnus Wolff Eikrem svåra att peta.

Rakip var riktigt vass, både i mitten och på kanten och visade att han kan spela en 90-minutersmatch på hög nivå. Bästa insatsen hittills i MFF.

Eikrem var också högklassig.

Eftersom det är så lätt att glömma måste det dessutom påpekas att Johan Wiland nu hållit nollan i 180 minuter mot Elfsborg och Djurgården utan ett enda misstag. Luftspelet stämde också.

…Och GIF Sundsvall leder Allsvenskan.

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.