Nollan bygger självförtroende

Två träningsmatcher.

1-0 och 2-0.

180 minuter utan ett enda insläppt mål. Men Kari Arnason på EM och på grund av skadeproblem med bara 45 minuter var på Franz Brorsson och Rasmus Bengtsson. Eftersom det var U19-spelarna Mattias och Hugo Andersson som bytte av varandra i den första matchen mot OB är den ende som spelat 90 minuter i de två matcherna Felipe Carvalho. Som egentligen skulle lånats ut.

Två gånger noll insläppta mot bra och anfallsstarka danska lag trots den byteskarusellen borde ge MFF ett riktigt gott självförtroende inför den allsvenska återstarten mot Örebro SK den 11 juli. Men så är också försvarsspel något som bygger på hela lagets jobb och det sitter bra i MFF nu.

Dessutom känns det som om MFF steg för steg bygger sig tillbaka till Allan Kuhns inledande sätt att se på fotboll med en offensiv spets och inriktning. Utan att ge avkall på den defensiva stabiliteten.

Ta bara 2-0-målet! Egentligen var det alldeles för snyggt för att göras i en träningsmatch med ”bara” 2561 på läktaren. För anfallet som öppnade med Magnus Wolff Eikrems geniala tunnelpassning och fortsatte med att Pa Konate hittade Vidar Örn Kjartansson var ett av säsongens allra bästa och vackraste på Swedbank stadion. Ett lag som både kan hålla nollan och göra sådana mål blir väldigt svårslaget.

Vidar Örn Kjartansson gjorde alltså 1-0 också och har därmed stått för alla sommar-målen. Mot OB hade han en chans och satte dit den. Mot AGF brände han fyra chanser i den första halvleken, men körde på ändå. Och då kom målen. Jag tror inte att det var en slump. Tvärtom tror jag att han numera känner ett stort förtroende inte bara från MFF-ledningen och lagkamraterna utan även de som sitter eller står på läktaren. De vet att han är en exceptionell målskytt och han vet att de vet det. Den kombinationen kan bära riktigt långt, eller snarare högt i skytteligan.

Mer positivt:

Anton Tinnerholm och Pa Konate var stabila bakåt i 90 minuter och rejäla offensiva hot, Konate efter paus och Tinnerholm hela matchen. Även om MFF dominerade,, skapade mest och spelade bäst fick dessutom Johan Wiland visa att formen är på topp. Han gjorde tre rejält vassa räddningar. Så länge Anders Christiansen och Enock Kofi Adu fick spela ihop visade de också att de är den naturliga kombinationen på mitten. Fast mest glädjande var ändå Erdal Rakips inhopp. Hans fart, vilja att utmana och ta sig förbi var härlig att se.

Magnus Wolff Eikrem spelade med nummer 10, Gullermo Molins gamla nummer. En del tycker kanske att det var för tidigt att ge Gisches nummer till någon annan. Det tycker inte jag. Molins är – tyvärr – inte kvar i MFF. Man kan knappast ha en karenstid för spelarnummer. Tvärtom känns det i alla fall för mig som ett val med två vinnare. Vargen får det speciella numret han drömt om och Molins minne hedras genom att MFF nu gett tröja 10 till lagets största lirare och passningsgeni. För mig är båda värdiga att ha spelat med nummer 10 på ryggen i MFF. Så vad är problemet?

Negativt?

Skadorna. Oscar Lewicki fick ge återbud på uppvärmningen och ljumskskador är lömska. Jo Inge Berget och Enock Kofi Adu föll bort under matchens gång. Berget gav dock ett snabbt besked om att det inte var någon fara med ryggen och Adu hoppades och trodde att vristen skulle vara okej igen till måndag.

Hybrisen. Allt det jag skrivit ovan står jag för. Men mitt i berömmet måste det påpekas en viktig sak. Både OB och AGF var träningsmatcher. Det är i Allsvenskan allvaret finns och den kör igång först nästa vecka. Men vinna är alltid bra och även om Malmö FF ledde serien inför uppehållet är jag övertygad om att pausen varit nyttig för MFF. Just för att den efter den inledande vilan absolut inte varit en paus. Efter den matchtäta perioden behövde MFF träna. Hårt och mycket. Det är gjort nu. Nästan. Resten av veckan är också en förberedelse.

 

 

Målet gav ett viktigt besked

Det var en träningsmatch och ingen spelmässig höjdare.

Men MFF vann. Trots att OB långa stunder hade mer boll och lättare kom fram till chanser. En stunds genialitet av Magnus Wolff Eikrem och effektivitet av Vidar Örn Kjartansson räckte. Eikrem – vem annars? – såg passningsvägen tillräckligt snabbt för att sätta Kjartansson i friläget. Och Vidar satte dit matchens enda mål.

Det var ett viktigt besked!

[ad_dropper zone_id=”16″]

En chans – ett mål. Det är ett bra tecken på en riktig målskytt.

Samma sak gäller faktiskt förmågan att göra mål i flera olika, och skilda, sammanhang. Vidar Örn Kjartansson har gjort mål i Allsvenskan, det känns som han kan fortsätta att göra det i de stora matcherna och när det på nytt blir aktuellt med Europaspel. Men det för mig mest utmärkande tecknet på en riktigt vass målskytt värd att följa i fotspåren på alla de stora sådana som tidigare spelat i MFF-tröjan är att det trillar in mål i vardagen också!

På träning, i försäsongsmatcher, i mitt i sommar-matcher där det blir nio planerade och ytterligare två byten. Hela tiden. Mål, mål, mål…

Därför var 1-0-målet matchens behållning. I alla fall för mig.

Att det sedan gav en seger också är aldrig fel. För det är alltid bättre att vinna än att inte göra det.

Hur bra och viktigt var det då att spela matchen?

MFF har tränat hårt en period. Det märktes.

MFF har inte spelat matcher på länge. Det märktes också.

Men egentligen kan man vända på det och säga att just bristen på matchtempo och kvalitet var beviset på hur mycket matchen behövdes! En lång period utan matcher innebär ju att man måste lägga in ett par sådana innan det blir allvar igen. Det här var den första, nästa blir på måndag.

Tycker också att MFF gjorde helt rätt som körde ett lag i 45 minuter och ett i princip helt nytt i den andra halvleken. Det störde rytmen mindre än OB:s sätt att matcha laget. Att en bit in på den andra halvleken byta fyra spelare och lite senare byta tre till. Det tror jag störde mer och kan vara en liten del i förklaringen till att OB inte kunde utnyttja att man sett över 90 minuter var det något bättre laget.

Nu kan MFF dessutom lägga ett tufft träningspass på fredag då det efter en normal match hade behövts en vilodag.

Förutom seger och målet fanns det en hel del positivt i MFF.

Magnus Wolff Eikrem gjorde en stark insats och det gällde även Pa Konate. Inte minst var det intressant att se att Konate klarade både defensiven och offensiven trots att han ibland hade den där höga utgångspositionen för ytterbacken som Allan Kuhn körde med i början och sedan plockade bort.

På presskonferensen passade Allan Kuhn också på att berömma Erik Andersson, som inte skulle spelat men fick hoppa in som högerback när Andreas Vindheim tyvärr blev skadad redan sju minuter in på comebacken efter de tidigare skadeproblemen. Det gjorde Kuhn rätt i. Erik Andersson löste det alldeles utmärkt trots sämre förberedelser än de övriga – han hade ett löppass före matchen – och en ovan position.

Samtidigt är det omöjligt att inte tycka synd om Andreas Vindheim. Han har kämpat hårt för att komma tillbaka och det är ingen efterhandskonstruktion att säga att han imponerade på veckans träningar. Det gjorde han!. Nu kan han få börja om igen.

En annan spelare det var synd om var 18-årige U19-mittbacken Mattis Andersson. Han var en av två (den andra var Felipe Carvalho) som skulle spelat i 90 minuter. Istället blev han sjuk och fick bytas ut i paus. In kom en annan U19-spelare, 17-årige Hugo Andersson. Och MFF fortsatte att hålla nollan.

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.