Nollan bygger självförtroende

Två träningsmatcher.

1-0 och 2-0.

180 minuter utan ett enda insläppt mål. Men Kari Arnason på EM och på grund av skadeproblem med bara 45 minuter var på Franz Brorsson och Rasmus Bengtsson. Eftersom det var U19-spelarna Mattias och Hugo Andersson som bytte av varandra i den första matchen mot OB är den ende som spelat 90 minuter i de två matcherna Felipe Carvalho. Som egentligen skulle lånats ut.

Två gånger noll insläppta mot bra och anfallsstarka danska lag trots den byteskarusellen borde ge MFF ett riktigt gott självförtroende inför den allsvenska återstarten mot Örebro SK den 11 juli. Men så är också försvarsspel något som bygger på hela lagets jobb och det sitter bra i MFF nu.

Dessutom känns det som om MFF steg för steg bygger sig tillbaka till Allan Kuhns inledande sätt att se på fotboll med en offensiv spets och inriktning. Utan att ge avkall på den defensiva stabiliteten.

Ta bara 2-0-målet! Egentligen var det alldeles för snyggt för att göras i en träningsmatch med ”bara” 2561 på läktaren. För anfallet som öppnade med Magnus Wolff Eikrems geniala tunnelpassning och fortsatte med att Pa Konate hittade Vidar Örn Kjartansson var ett av säsongens allra bästa och vackraste på Swedbank stadion. Ett lag som både kan hålla nollan och göra sådana mål blir väldigt svårslaget.

Vidar Örn Kjartansson gjorde alltså 1-0 också och har därmed stått för alla sommar-målen. Mot OB hade han en chans och satte dit den. Mot AGF brände han fyra chanser i den första halvleken, men körde på ändå. Och då kom målen. Jag tror inte att det var en slump. Tvärtom tror jag att han numera känner ett stort förtroende inte bara från MFF-ledningen och lagkamraterna utan även de som sitter eller står på läktaren. De vet att han är en exceptionell målskytt och han vet att de vet det. Den kombinationen kan bära riktigt långt, eller snarare högt i skytteligan.

Mer positivt:

Anton Tinnerholm och Pa Konate var stabila bakåt i 90 minuter och rejäla offensiva hot, Konate efter paus och Tinnerholm hela matchen. Även om MFF dominerade,, skapade mest och spelade bäst fick dessutom Johan Wiland visa att formen är på topp. Han gjorde tre rejält vassa räddningar. Så länge Anders Christiansen och Enock Kofi Adu fick spela ihop visade de också att de är den naturliga kombinationen på mitten. Fast mest glädjande var ändå Erdal Rakips inhopp. Hans fart, vilja att utmana och ta sig förbi var härlig att se.

Magnus Wolff Eikrem spelade med nummer 10, Gullermo Molins gamla nummer. En del tycker kanske att det var för tidigt att ge Gisches nummer till någon annan. Det tycker inte jag. Molins är – tyvärr – inte kvar i MFF. Man kan knappast ha en karenstid för spelarnummer. Tvärtom känns det i alla fall för mig som ett val med två vinnare. Vargen får det speciella numret han drömt om och Molins minne hedras genom att MFF nu gett tröja 10 till lagets största lirare och passningsgeni. För mig är båda värdiga att ha spelat med nummer 10 på ryggen i MFF. Så vad är problemet?

Negativt?

Skadorna. Oscar Lewicki fick ge återbud på uppvärmningen och ljumskskador är lömska. Jo Inge Berget och Enock Kofi Adu föll bort under matchens gång. Berget gav dock ett snabbt besked om att det inte var någon fara med ryggen och Adu hoppades och trodde att vristen skulle vara okej igen till måndag.

Hybrisen. Allt det jag skrivit ovan står jag för. Men mitt i berömmet måste det påpekas en viktig sak. Både OB och AGF var träningsmatcher. Det är i Allsvenskan allvaret finns och den kör igång först nästa vecka. Men vinna är alltid bra och även om Malmö FF ledde serien inför uppehållet är jag övertygad om att pausen varit nyttig för MFF. Just för att den efter den inledande vilan absolut inte varit en paus. Efter den matchtäta perioden behövde MFF träna. Hårt och mycket. Det är gjort nu. Nästan. Resten av veckan är också en förberedelse.

 

 

Vårbetygen på MFF-spelarna

EM-uppehållet är här. Vårsäsongen i Allsvenskan är över och MFF leder serien. Med hyfsad marginal. Det ger givetvis ett överbetyg till laget.

Jag har roat mig med att betygsätta samtliga spelare som varit på planen i minst en tredjedel av de tolv omgångarna, det vill säga fyra matcher. Ett mått på MFF:s bredd är att det innebär att inte mindre än 18 spelare kommer med i den genomgången.

Dessutom har jag lagt till Allan Kuhn och laget MFF.

Betygsskalan är 0 till 6 med 6 som Bosse Larsson-klass, det vill säga i princip ouppnåeligt utom i enstaka matcher där man bara sitter och gapar över prestationen. Nolla och etta är underkänt (har alltid avskytt skalorna 1 till 5 med 1 som det enda underkända alternativet, så det ändrar vi på).

Då kör vi.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Laget, 5

Nio segrar, inga oavgjorda, serieledning och ändå känns det som det går att ta ut ännu mer av materialet. Hittills har summan varit större än detaljerna.

Allan Kuhn, 4

Ändrade och tätade defensiven när det behövdes. Har utnyttjat bredden i truppen och haft tålamodet när det behövts. I Allsvenskan är det en klar fyra. Cupfinalen är inte glömd, men ska inte påverka det här betyget. Samma sak gäller lagbedömningen ovan.

Johan Wiland, 4

Det gnälls för mycket på MFF:s målvakt. När försvarsspelet väl satt där har han varit hur stabil som helst och stundtals – som mot Östersunds FK – riktigt vass.

Pa Konate, 4

Lika kvick och bra som i Coop-reklamen. Härligt med en genuin MFF-produkt som fått chansen och levererat. Glöm inte att det är en Copa America-spelare han konkurrerat ut.

Anton Tinnerholm, 3

Ytterligare en spelare det gnälls lite för mycket på. Sista passningsleveransen och inläggen kan bli mycket bättre, avsluten likaså. Men hans hjärta, hans löpningar och allt det som också behövs i ett lag går aldrig att klaga på. Den senaste tiden har dessutom hans försvarsinsatser varit klockrena.

Rasmus Bengtsson, 2

Ingen kemi med Kari Arnason och för skadebenägen. Hittills har Rasmus Bengtsson modell 2016 varit ett nedköp i jämförelse med Rasmus Bengtsson modell 2015.

Kari Arnason, 2,5

Ska det verkligen behövas halvbetyg? Ja här tycker jag det är motiverat med ett betyg mitt emellan 2 och 3. Skillnaden är nämligen så stor mellan matcherna han spelat med Franz Brorsson och Rasmus Bengtsson, där den bristande kemin fungerar på båda hållen. I vissa matcher i början av säsongen var han nere på en etta, men de som inte ser att han spelat upp sig har låst sig.

Franz Brorsson, 4

Bäste mittbacken. Inte bara i det egna spelet där han är lugn och stabil utan även i sättet att samarbeta med mittbackskollegan. Titta på hur ofta Arnason stötbryter eller tvingas löpa ikapp med snabbare motståndare när han spelar med Bengtsson och hur mycket mer sällan det händer när han spelar med Brorsson. Franz Brorsson kommer att bli bättre än både Filip Helander och Erik Johansson.

Yoshimar Yotún, 3

Lite högt för en spelare som blir petad med effekten att försvaret blir stabilare och bättre. Men det är inte Yotúns fel att hans kvaliteter är andra än de som passar i MFF. Offensivt är han lysande. Förhoppningsvis blir han såld i sommar, till ett lag där hans defensiva brister inte betyder så mycket.

Jo Inge Berget, 4

I rätt många månader var Jo Inge Berget en av MFF:s två-tre bästa spelare. Efter det kom det en dipp och lite skadeproblem. Men med tanke på den närmast löjliga arbetskapaciteten han hann visa i ett par matcher innan dess ska han bara ha en fyra.

Tobias Sana, 3.5

Från IFK Göteborg-matchen och framåt har han fått ett lyft rakt in i startelvan och tillfört nya spelmönster och kvalitet i spelet. Men till dess att han börjar göra poäng fastnar han på snäppet under fyran.

Anders Christiansen, 4

Bolltrygg, passningssäker och med en rejäl arbetskapacitet. Dessutom tar han alltid de professionella frisparkarna och varningarna som ibland behövs för att stoppa motståndaren. Nästan alltid utan att gå för långt.

Enock Kofi Adu, 4

När han kom med i laget blev det bättre. Passar utmärkt ihop med Anders Christiansen. Passar i princip aldrig fel. Är i stort sett alltid spelbar. Har en internationell nivå. När han vill. Men det där sista ser jag egentligen inte som ett problem. Det är väl en tränares och klubbs jobb att få honom att vilja.

Oscar Lewicki, 1

Att i Allsvenskan inte få ut mer av en EM-spelare är ett stort underbetyg både för honom själv och klubben Malmö FF. Men det finns ett strukturproblem också. Lewicki är en mycket bra spelare i ett lag som oftast är sämre än lagen det möter (som landslaget). MFF ska dominera matcherna. Då blir han vilsen och onödig i det offensiva spelet.

Erdal Rakip, 3

I 13-15 av de övriga allsvenska klubbarna hade Erdal Rakip varit gjuten, i hälften av dem en stjärna. Det vet han och har tålamodet att vänta på det stora genombrottet i Malmö FF. Det tjänar båda parter på och under tiden kan han – som hittills i år – göra nytta på många olika positioner och i flera olika uppdrag som inhoppare.

Vladimir Rodic, 1

Har kommit helt fel in i säsongen och presterar nästan konsekvent långt under sin förmåga. I alla fall den han visade ifjor. Nu slutar dribblingsräderna oftare i bolltapp än i något konkret. Defensiven heller ingen höjdare.

Magnus Wolff Eikrem, 5

2015 vann man assistligan på tio. Då kom Magnus Wolff Eikrem strax bakom på nio. I år är han redan uppe på nio som han fick när SvFF fattade att han gjorde tre och inte två assist mot Östersunds FK. Jag tror att han är på väg mot alla tiders assistrekord. Passningskungen får alltså även konkreta resultat i poängprotokollet. Och som han spelar. Och vilket lyft han blivit som leverantör – och ibland avslutare – på de fasta situationerna. Hittills årets bäste MFF-spelare.

Guillermo Molins, 2,5

Han var inte redo förra året, inte i början av den här säsongen heller. Den senaste tiden innan ljumskproblemen, visade han betydligt mer. Tillräckligt för att få ett långt kontrakt om ni frågar mig. Stor potential för en höjning av betyget särskilt när han kommer tillbaka på sin yttermittfältsplats. För det är hans bästa position.

Markus Rosenberg, 3

Än har vi inte sett Mackan på topp och tre mål är för lite. Men hans lägstanivå är så hög att han hamnar på en trea ändå. Att MFF leder serien utan att ha fått ut i närheten av max av sin kapten och bäste spelare säger det mesta.

Vidar Örn Kjartansson, 3,5

Extremt svår att poängsätta. Åtta mål är mycket bra, två hat trick också. Flera av målen har dessutom kommit på högklassiga avslut. Efter de tre-fyra sista matcherna borde han ha en klockren fyra. Men det finns en säsongsstart att väga in också. Med brända chanser och sämre insatser. Då var det befogat att kritisera honom. Det är skillnad på att döma ut någon – fel i ett så tidigt läge – och att påpeka att denne någon borde prestera bättre. För det borde han och gjorde också, så småningom.

 

Guldklass på snittet

För att vara ett lag som inte spelat så bra har MFF tagit extremt många poäng.

Om MFF besegrar nykomlingen Östersunds FK i sista omgången före EM-uppehållet får laget ett poängsnitt på 2,25 på de inledande tolv omgångarna. Det är SM-guldfart med råge! Normalt sett brukar det räcka med strax över 2,00.

Det finns många anledningar till att poängen ramlar in.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Den viktigaste är givetvis att MFF har en mycket bred och stark trupp. Programmet har varit tätt och sammanpressat för att hinna med så många omgångar som möjligt. Då behövs det klass på bänken och det har MFF. I själva verket har det ju visat sig att flera av spelarna som i början inte var tänkta för startelvan kommit in och varit bättre än spelarna de ersatte.

Sedan kan det ändra sig igen. För det är ju just det som är den stora fördelen, att kunna byta och satsa på spelare i form. Plus inte hetsa upp sig för att man ibland får undvara spelare. Efter spjutkastet i Göteborg har Tobias Sana lyft sig allt mer och blivit stadig i startelvan. Då ska man satsa på honom. Men i veckan fick han problem med känning i ett lår och efter att ha testat på fredagsträningen tvingades han lämna återbud. Då kan MFF sätta in Vladimir Rodic, Erdal Rakip eller Piotr Johansson och oavsett vem man väljer är det ett bra allsvenskt alternativ.

Mot Östersunds FK är den ljumskskadade kvartetten Jo Inge Berget, Oscar Lewicki, Guillermo Molins och Rasmus Bengtsson inte tillgänglig. Inte heller Tobias Sana och Yoshimar Yotún som är iväg med Perus Copa America-lag. Bäddat för snack om kris och bla bla bla. Men snart har väl till och med de värsta kris-hittarna lärt sig att MFF:s trupp tål sånt.

Men det finns fler förklaringar.

En är att MFF inte spelar oavgjort. Kryss är en poängtjuv.

En annan är de allt bättre fasta situationerna. För ett par år sedan var i princip ingen offensiv fast situation en målchans för MFF. Nu har man passerat godkänt-gränsen och blivit bra. Där ska assisterade tränaren Olof Persson ha ett stort beröm. Det är hans ansvarsområde!

Ytterligare en är MFF blivit ett konstgräslag utan att vare sig gilla underlaget eller ha det som hemmaplan. I år har MFF spelat sex tävlingsmatcher på konstgräs, två i Allsvenskan och fyra i Svenska cupen. Alla har vunnits. Med målskillnaden 15-4.

Det är till och med så att MFF skippat det där med att träna på konstgräs. Förr valde man att inför varje bortamatch på konstgräs lägga ett par träningspass på Malmö IP eller någon av de övriga konstgräsmattorna i Malmö. Nu kör man på som vanligt på Stadionområdet. Då slipper man skiftet mellan underlagen – som man tror sliter mest – och är trygga med att laget har många bollskickliga spelare som klarar sig alldeles utmärkt på plast.

Dessutom är de olika konstgräsplanerna så olika varandra att det inte gör så stor nytta att träna på en annan. I sommar tas dock ett första kliv mot mer enhetlighet i plastfrågan. Både Borås Arena och Tele2 med Djurgårdens IF och Hammarby IF ska få planen omlagd och de har valt samma underlag och leverantör. Där är jag dock lite skeptisk. Att Tele2 blir så annorlunda – eller i klartext usel – kan ju bero på alla evenemang med Monster-truckar och allt möjligt som ägarna placerar där.

 

Viktigt och rätt på mitten

Det var en betydelsefull seger MFF tog. Hammarby är svårslaget på sin väl vattnade och allmänt avskydda plastmatta.

Tack vare vinsten gick MFF dessutom upp på ett poängsnitt på 2,1 efter tio spelade omgångar. Håller MFF det snittet i 30 omgångar är man garanterat ett topplag, det kan mycket väl även räcka till guld.

För det är trots allt inte de enskilda matcherna som avgör utan summan av de enskilda matcherna.

En sak känns i alla fall rätt given. MFF har hittat ett bra mittfält.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Enock Kofi Adu och Anders ”AC” Christiansen var precis som senast mot Gefle IF det helt rätta och närmast självklara valet på det centrala mittfältet. Länge var Adu kung på mitten och när han klev ner till att bara vara bra tog AC över rollen som kung. Sista 20 undrar jag om MFF hade klarat anstormningen från Hammarby utan AC och inbytte Erdal Rakip. Tobias Sana gjorde länge också stor nytta med sin förmåga att utmana och bryta mönster och om det varit hockey hade han fått assist till två av målen. Magnus Wolff Eikrem var själv missnöjd och tyckte att han gjort en dålig match och Hammarby lyckades långa stunder väl med att plocka bort honom från spelet. Men han gjorde ett mål, assisterade till ett och hade ett kanonläge att göra 1-0 redan i den första minuten. Det är en rätt bra utdelning och insats av en spelare som inte är nöjd.

Att betyget av valet av spelare på mitten blev högt förstärktes givetvis också av att Oscar Lewicki gjorde sin i särklass bästa insats i år och gjorde det när han placerats på högerbacken. Han var stabil i defensiven – den detaljen känns nästan medfödd för honom – och nu stämde äntligen passningsspelet. Han pepprade straffområdet med bra inlägg den första halvleken och när han slapp pressen att vara konstruktiv framåt centralt blev han det plötsligt på kanten. Centralt har han hårt ansatt skickat iväg felpass eller i omställningslägen lyckats bromsa upp spelet genom att dutta iväg en boll på fötterna på spelaren med fart  istället för att hitta ytan framför. Nu fick han tid, hade blicken framåt och uppåt och då slog han inte bort en enda boll.

Tyvärr för MFF förstördes matchbilden av skador. Guillermo Molins fick känning redan på uppvärmningen, Jo Inge Berget gick sönder strax före paus och Oscar Lewicki fick gå ut 20 minuter före slut. Därmed blev två av tre byten påtvingade. Tur att det inte var tre för jag tror som sagt att det var nödvändigt att få in Erdal Rakip på planen. Det hade behövts ett eller två sådana byten till för några spelare såg rejält trötta ut de sista 15-20 minuterna. Adu har inte riktigt matchtempot att vara suverän i 90 minuter än och Vidar Örn Kjartansson visar allt mer att han är en vass målskytt, men inte är han speciellt nyttig när MFF är tillbakapressat och behöver hålla i bollen när man någon gång lyckas få upp den på motståndarens planhalva. Och ett par fina kontringslägen till ett fjärde mål var det han som förstörde. Men det sagt ska det absolut inte glömmas bort att 1-1 var ett klassavslut!

 

Inget bra läge för MFF

Häcken svider fortfarande.

Det snackas mycket om att glömma och komma igen. Men det är inte så lätt.

Cupfinalförlusten är gjuten på tio i topp-listan över MFF:s bittraste förluster genom tiderna. Den kommer att sitta kvar länge hos supportrarna, kanske inte lika länge som TFF 1999, FC Thun eller Cork, men väldigt länge.

I det läget ska MFF åka till Olympia och möta HIF.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Ur fokussynpunkt är det bra. En vanlig match hade blivit svårare. Nu kommer tändningen automatiskt och även om derbyt numera är mycket större i Helsingborg än i Malmö går det att prata om en lämplig match att ta lite revansch i.

Ur de flesta andra synvinklar är det en tuff uppgift.

HIF har kunnat ladda och förbereda sig för matchen ända sedan i måndags då man förlorade uppe i Norrköping.

MFF spelade i torsdags, en 120-minuters-match där laget i 70 minuter dessutom spelade med en man kort. Efter det har MFF tränat två gånger. På fredagen utan startspelarna och på lördagen kort på en dag man i en normal träningsvecka varit lediga. Fys-avdelningen säger ju bestämt att det är andra dagen efter match som behovet av vila är störst.

Dessutom är Markus Rosenberg avstängd.

Bättre förutsättningar än så här att slå MFF får HIF knappast.

I det här läget ställs det stora krav på Allan Kuhns och den övriga MFF-ledningens fingertoppskänsla. Huvudfrågan är hur mycket man ska rotera i laget för att minska problemet med slitaget och de dåliga förberedelsemöjligheterna? Den går egentligen bara att svara på om man sett de två träningarna, pratat med spelarna och analyserat testerna och GPS-värdena som regelbundet tas på spelarna.

Ett skifte är naturligt. Rasmus Bengtsson är okej igen efter hjärnskakningen. Frågar man honom – vilket jag gjorde efter träningen – har han varit det en vecka.

Ett annat skifte är nödvändigt. Markus Rosenberg ska ersättas i anfallet.

Det går att göra på två vis som båda innebär att MFF får in en spelare som inte offrade för mycket kraft i torsdags. Man kan sätta upp Jo Inge Berget i anfallet bredvid Vidar Örn Kjartansson och ta in Tobias Sana. Tobias gjorde ett bra inhopp mot Häcken och har lyft sig rejält på träningarna den senaste tiden. Eller så kan man sätta in Gullermo Molins, en spelare som brinner av iver att visa hur mycket han kan tillföra MFF och skulle älska att göra det just i ett derby.

Det blir två ändringar i truppen. Felipe Carvalho och Markus Rosenberg ersätts av Rasmus Bengtsson och Vladimir Rodic. När Rodic hamnade utanför senast började det direkt snackas om hur man skulle tolka det, frysbox, på väg bort eller…? Nu är det Carvalho som hamnar utanför de 18. Jag är rätt trött på de här övertolkningarna. Sanningen är ju att MFF har en så bred och stark trupp att det när nästan alla är skadefria är omöjligt att inte någon spelare som enkelt hade platsat band de 18 i alla andra allsvenska lag hamnar på läktaren.

Mot BK Häcken i cupen satt förutom reservmålvakten Fredrik Andersson Erdal Rakip, Enock Kofi Adu, Guillermo Molins, Yoshimar Yotún, Tobias Sana och Felipe Carvalho på bänken. Om Vladimir Rodic skulle spela hade någon av dessa plockats bort och då hade man fått exakt samma debatt om honom.

Debatten är helt enkelt dum.

Egentligen finns det bara två alternativ. Minska bredden och kvalitén i truppen. En återvändsgränd om MFF ska kunna nå målet att bli dominant i Norden. Eller så kör man på som nu och lär sig att strunta i alla spekulationer och kritik som kommer från folk när just deras favoritspelare hamnar på bänken.

 

Utvisningen räddade spöket

Det gick inte att döda både Häcken-spöket och inte kunna vinna cupen-spöket.

Det är alltid lätt att hänga straffskyttar, men det var utvisningen på Oscar Lewicki vid ställningen 2-0 i den 51 minuten som avgjorde matchen!

MFF hade annars aldrig tappat övertaget, greppet och ledningen man skaffat sig. Titta bara på att det var BK Häcken som efter urladdningen som gav 2-2 blev tröttast mot slutet och i förlängningen. Trots spel med en man mer och en rätt lång sejour med två man mer när Pa Konate var ute och blev lindad runt huvudet.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Utvisningen födde dessutom en rad andra negativa effekter. När det var dags för straffavgörandet hade MFF bytt ut tre spelare som borde varit bra att ha i straffläggningen: Markus Rosenberg, Magnus Wolff Eikrem och Vidar Örn Kjartansson.

Av naturliga skäl kommer det att bli stort fokus på domaren Andreas Ekbergs svaga insats. Utvisningen går att diskutera, inte minst när han tidigare nöjt sig med gult kort när Häckens Nasiru Mohammed attackerat Johan Wiland och efter utvisningen inte plockade upp något kort alls när Tobias Sana kom åt Häckenmålvakten Peter Abrahamsson och missade en straff till MFF.

Överhuvudtaget var det en uppvisning i inkonsekvens. Fram till utvisningen varnade Ekberg för allt och en lång stund efter den för ingenting. Men oavsett vilket var Oscar Lewickis attack överdriven och onödig. Isolerat från det övriga kan jag köpa utvisningen rakt av. Och den chansen att komma in i matchen borde Häcken aldrig fått. Spel med en man kort behöver inte alltid påverka så mycket. Ett bollskickligt Häcken är dock inte ett lag man ska dra på sig ett rött kort mot.

Extra olyckligt var det Lewicki gjorde också för att det kom med helt fel tajming.

De senaste matcherna, inklusive de 50 minuterna han fick vara med idag, har han varit betydligt bättre än tidigare under säsongen. Han hade börjat hitta en bit av landslagsformen även i MFF – och så hände det här.

Lyfter man blicken är det bara att gratulera BK Häcken. Hisingslaget har varit värt att ta sin första titel länge nu. Det är ett litet lag som tillfört mycket till svensk fotboll och blivit en stor klubb.

Men ur MFF-synpunkt var det givetvis synd att titeln kom i den här matchen. MFF hade varit seedat i samtliga kvalomgångar inklusive play off till Europa League, Häcken blir det möjligtvis i den första. MFF har dessutom en trupp med så många duktiga spelare att säsongen delvis redan är förstörd trots att vi bara är i maj.

Matchen var även på väg att bli något att komma ihåg i evigheter i Malmö.

1-0 var snyggt med Anton Tinnerholms snabba inkast, Magnus Wolff Eikrems fina assist och Markus Rosenbergs avslut.

2-0 var ännu vackrare när Eikrem drog in frisparken och visade att han behärskar den konsten också. Då hade han på bara ett par dagar assisterat till fyra raka mål mot Häcken och gjort det femte själv. Han ÄR en stor spelare och jag hade verkligen unnat honom att bli den som sköt 15:e cuptiteln till MFF.

Samma sak för Erdal Rakip, som det var bäddat för i straffläggningen och för Tobias Sana som gjorde ett kanoninhopp. Och för Guillermo Molins som visade vägen med straffmål 1 och också kom in med ny energi till ett Malmö FF som var så nära att svänga tillbaka matchen till sin fördel och köra in spöket i mangeln.

Publiken var också i gammalt gott häxkittel-slag!

………………………………………………..

Annars fattar jag fortfarande inte hur det kunde gå snett.

Det var Bo Larssons födelsedag.

På förmiddagen retweetade jag Torbjörn Flygt som berättade att han hört MFF testa högtalaranläggningen med Dylans ”Bringing it all back home”.

På turen till Swedbank stadion träffade jag oerhört MFF-kunnige Jacques Werup, som givetvis också var på väg till matchen, snackade en massa MFF och tippade 2-0.

Och på hedersläktaren satt Hans Cavalli-Björkman för första gången på evigheter.

Jag kan fortsätta ett tag till.

Det var liksom upplagt för att cuppajävelpokalen skulle komma hem…

Nu får den hissas på Hisingen.

……………………………………………………………

Tifot var strålande snyggt.

Egon ”Todde” Jönsson, Kjell Rosén, Lasse Larsson, Ingemar Erlandsson och Erik Nilsson var spelarna som hyllades. Från 40/50-talets och 90-talets MFF när laget fortfarande kunde vinna cupen.

 

Tagga till cupajävelen

Nu är det dags.

För Cupajävelen.

Egentligen är det en rejäl resa cup-turneringen har gjort. Efter många år i skymundan tävlar nästan klubbarna om att säga hur mycket de tar den på allvar.

Allra mest så i MFF. För det här är ett unikt tillfälle att se alla de massiva möjligheter som öppnar sig med en ny seger över BK Häcken.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Efter en 27 år lång titeltorka kan MFF bränna in ett nytt årtal i cup-trappan upp till ståplatstorget och framförallt fira den 15:e cup-segern – och den här gången inför fullsatta läktare..

Allan Kuhn kan dessutom slå ett rekord som MFF-tränare. Vinner MFF blir han snabbast genom alla tider att ta en titel som ny tränare i klubben. Och det är inte något enkelt rekord att slå. Inte med 18 mästerskap och – hittills – 14 cupguld. Snabbast tidigare är Bob Houghton som också lotsade laget till cupseger den allra första vårsäsongen i MFF, men den finalen avgjordes ett par veckor senare.

Sedan är det ju det där med Europa också.

Jag gillar egentligen inte alls snacket om vad en titel innebär för andra turneringar. En titel är BRA NOG I SIG. Det är ju ingen som idag sitter där och säger att Malmö FF:s tidigare 14 cup-guld innebar att laget fick delta i ditten och datten. De är en del av föreningens stolta historia. Precis som en 15:e kommer att bli.

Europa League-kvalet och chansen att få spela i Europa igen i höst är en bonus. Men en bra och härlig bonus som givetvis höjer säsongen. Fast det är då. Nu är nu och det ska bli kul att på nytt få uppleva stämningen kring en riktigt stor match, ända från marschen av supportrarna till Swedbank Stadion till det jag kallt utgår från blir den bästa stämningen under en match sedan Sjachtar Donetsk hemma ifjor.

Många på läktaren var ju inte födda vid den senaste titeln 1989.

Ännu färre var det när en cupfinal senast avgjordes i Malmö 1975.

Taggar man inte till efter att ha sett de årtalen vet jag inte vad som krävs…

……………………………………………………………………………….

Rasmus Bengtsson är inte med bland de 18.

Det innebär att försvaret blir det samma som tidigare med Johan Wiland – Anton Tinnerholm, Kari Arnason, Franz Brorsson, Pa Konate.

Bengtssons hjärnskakning har givetvis betydelse. Men när MFF hittat försvarsspelet – i hela laget, inte bara i backlinjen – och hållit nollan i de tre senaste matcherna plus den nästan hela matchen mot iFK Göteborg är det inte läge att gå in och pilla för mycket i backlinjen. Jag tror faktiskt inte att MFF hade ändrat även om han varit med i truppen.

I övrigt ska Markus Rosenberg in från start, så är det bara.

Det tror jag innebär samma lag som i söndags med undantag av att Jo Inge Berget tar klivet ner på kanten och att Erdal Rakip får börja på bänken.

BK Häcken kommer nog att ändra mer.

Och där ligger en stor fara. Många förstår inte hur svårt det är att vinna två gånger på kort – i det här fallet mycket kort – tid mot samma motståndare. Utan samma jobb och fokus som den 1 maj blir det ingen seger för MFF.

Det är dessutom lätt att glömma bort att det är en stor match för Häcken också!

Hisingslaget jagar sin första titel och har faktiskt sålt 626 biljetter på sin sektion som rymmer 1100 åskådare. I söndags var de under 20 som åkt ner till Malmö. Det säger en del om vilken match Häcken-vännerna tycker är viktigast. Hittills har BK Häcken bara haft en chans att ta en titel i cupen. 1990 mötte man Djurgårdens IF i finalen i Solna och förlorade med 0-3.

…………………………………………………………………

MFF-BK Häcken är för övrigt en match mellan Sveriges två rikaste klubbar.

MFF har ett eget kapital på 450 miljoner.

BK Häcken har ett eget kapital på 70 miljoner.

Med fullt hus i morgon tjänar de lite mer.

Svenska Fotbollförbundet har tagit hjälp av MFF för att arrangera matchen och MFF får betalt för alla sina kostnader. Efter det delas överskottet i tre lika stora delar, en till MFF, en till BK Häcken och en till förbundet. Det innebär att samtliga inklusive Häcken tjänar mer på att lotten bestämde att matchen skulle gå i Malmö.

 

Dags för den största matchen

Efter fem omgångar skiljer det tre poäng mellan serieledaren och det elfteplacerade laget i Allsvenskan.

Det är så jämnt att det går att utmåla i stort sett varje match som ett toppmöte och skapa lite dramatik. För min egen del är jag inte helt bekväm med att det ser ut på det viset. Det blir lätt lite konstlat och med 25 omgångar kvar, ett EM-uppehåll plus ett sommarfönster där massvis med spelare kommer att både lämna och förstärka lagen känns det ungefär lika begåvat att dra bestämda slutsatser som att valla en katt.

Tur då att det är IFK Göteborg MFF spelar mot på onsdagskvällen.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Jag brukar skriva det här varje gång MFF och IFK Göteborg ska mötas, men upprepningen är kunskapens moder så vi tar det väl en gång till.

Det här är en match som lever sitt eget liv lite ovanför de övriga kamperna. Ur ett Malmöitiskt perspektiv är det det största mötet. I riksmedia vill man gärna måla upp AIK och IFK Göteborg som Sveriges El Clasico och med sitt grundmurade Stockholmskomplex går det säkert att hitta rätt många göteborgare som håller med. Men det kan vi strunta i.

Fakta talar sitt eget språk.

MFF har 18 SM-guld, IFK Göteborg har lika många.

MFF är etta i maratontabellen, IFK Göteborg är tvåa.

MFF har 14 cupsegrar, IFK Göteborg har sju.

Det är helt enkelt svensk fotbolls stora giganter som ställs mot varandra i ett klassiskt möte. AIK är också en stor klubb, men åtta av klubbens elva SM-guld togs före andra världskriget. På de nästan 80 säsongerna AIK tagit tre SM-guld har MFF och IFK Göteborg sammanlagt vunnit 32!

Startelvan – om man ska tro Fotbollskanalen, och det ska man nog – blir Johan Wiland – Anton Tinnerholm, Franz Brorsson, Kari Arnason, Pa Konate – Erdal Rakip, Oscar Lewicki, Anders ”AC” Christiansen, Magnus Wolff Eikrem – Jo Inge Berget, Vidar Örn Kjartansson.

När Markus Rosenbergs baksida krånglar är det självklart att inte chansa, varken nu eller i seriematchen mot Häcken på söndag. Cupfinalen mot Häcken den 5 maj är viktigast. Då hade jag helst sett Guillermo Molins på topp tillsammans med Kjartansson.

Men jag förstår tanken med att flytta upp Jo Inge Berget. Då kan man få plats med både Erdal Rakip och Magnus Wolff Eikrem, som den senaste tiden visat att de inte ska petas, få in AC efter avstängningen och behålla Lewicki som behövs mot IFK Göteborg. Tror också att Allan Kuhn hest inte vill ha ett anfall med Guillermo Molins, som ännu av förklarliga skäl inte är uppe i 100 procent OCH Vidar Örn Kjartansson som fortfarande måste visa mycket mer för att övertyga om att han är det nyförvärv MFF hoppats på.

Tyvärr går det ut över Guillermo Molins

Förhoppningsvis vägs det upp av att MFF och han snart kommer överens om den där kontraktsförlängningen nästan alla sitter och väntar på, och hoppas på. Jag tror fortfarande att man kommer att lösa det. Utan att gå in på detaljer, mer så nu än för en vecka sedan…

 

 

 

 

Matchstart 27/418:30

Skönt och nyttigt med 1-0

Det är bra att ha ett starkt försvar.

Malmö FF gjorde sammanlagt tre mål mot Jönköping Södra och GIF Sundsvall. De gav noll poäng.

Nu har MFF gjort två mål mot Elfsborg och Djurgårdens IF. De har gett sex poäng.

Jag tror alla som började följa MFF så tidigt att de var med på 70- och 80-talen vet vad jag menar när jag säger att 1-0-segrar är det som i längden skiljer ett seriesegrarlag från de övriga. I alla fall i en så jämn serie som årets allsvenska ser ut att bli.

[ad_dropper zone_id=”16″]

2 x 1-0 för MFF låter inte så sexigt.

Men oj vad nyttigt det är.

Och fotboll är ingen skönhetstävling.

Känns heller inte som om att det är enskilda spelare som ska hyllas för att defensiven plötsligt sitter där. MFF har vässat den detaljen kollektivt och mot Djurgården fixade man det trots att en mittback (Kari Arnason) var avstängd, ersättaren (Franz Brorsson) höll på att behöva bryta tidigt på grund av en huvudskada och den andre ordinarie (Rasmus Bengtsson) fick göra just det.

Men duon Brorsson och Carvalho gjorde det bra och det var ju även Carvalho som avgjorde tack vare en suverän nick. Ett nytt hörnmål av MFF. Med en lång hörna…

Segern kändes stabil. Djurgården var som väntat farligt på fasta situationer, men skapade väldigt få klara målchanser. MFF hade betydligt fler.

Normalt upplever jag inte Djurgårdstränaren Pelle Olsson som gnällig. Idag var det dock så.

Han totalsågade planen. Den var hård, ojämn och allmänt usel.

Själv tränar han ett lag som spelar på Tele2, verkligen en plan som alla älskar.

Han tyckte också att hans lag tappade initiativet och fick backa när man tvingades spela en kvart med en man mindre när Mathias Ranegie blev skadad.

För det första var det väl snarare elva minuter. Om det sedan var så hemskt; borde han inte gjort bytet tidigare då?

Djurgården tappade en hel del på att Ranegie försvann. Men MFF hade två man avstängda, fick en mittback utbytt på grund av skada och behövde byta ut Markus Rosenberg sedan han fått känning i en baksida. På samma hårda plan.

Redan på onsdag är det match igen, borta mot IFK Göteborg. Markus Rosenberg ska undersökas på måndagen, men hinner knappast bli okej till dess. Det räddar Vidar Örn Kjartanssons startplats. För insatsen på planen gjorde det inte.

På mitten blir Erdal Rakip och Magnus Wolff Eikrem svåra att peta.

Rakip var riktigt vass, både i mitten och på kanten och visade att han kan spela en 90-minutersmatch på hög nivå. Bästa insatsen hittills i MFF.

Eikrem var också högklassig.

Eftersom det är så lätt att glömma måste det dessutom påpekas att Johan Wiland nu hållit nollan i 180 minuter mot Elfsborg och Djurgården utan ett enda misstag. Luftspelet stämde också.

…Och GIF Sundsvall leder Allsvenskan.

 

Borås öppnade möjligheter

Segern i Borås lättade på trycket. Rejält!

Det var visserligen bara en tillfällig andningspaus för MFF om det skulle bli förlust i det tidiga toppmötet mot Djurgårdens IF. Men nyttan av trepoängaren finns kvar.

Nu är MFF nämligen i ett helt annat läge än inför resan till Borås.

Då var det mest fokus på vad som skulle hända om laget inte vann.

Mot Djurgården är det mer fokus på möjligheterna som öppnar sig om det blir vinst.

Och de som tror att den skillnaden mest ligger i språket är fel ute.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Jag är rätt glad över att jag inför Elfsborgsmatchen skrev att det inte finns några ödesmatcher i den fjärde omgången. Särskilt inte i en så jämn serie som Allsvenskan hittills visat sig vara. Det kommer inte att finnas några i den femte heller, även om det känns som om förloraren i matchen AIK-Elfsborg på måndag kan få det rätt hett om öronen.

Fast det innebär inte att jag fullt ut köper snacket om den oerhört jämna Allsvenskan.

Ja, det kan bli många lag som slåss om guldet och en kamp in i sista omgången.

Ja, alla lagen kan slå varandra. Titta på Falkenbergs FF:s match mot IFK Norrköping.

Och ja, det blir nog en kamp in på mållinjen även i botten med starka nykomlingar.

Men serien kommer att dela sig! Det gör den alltid, även när det är jämnt.

Det utvecklas en topp, en mitten och en botten. Och det är i den uppdelningen MFF nu kan lägga en tidig och god grund. Om MFF slår Djurgårdens IF hemma och IFK Göteborg borta i nästa omgång hamnar MFF i rätt kategori direkt. Det var den stora positiva effekten av segern senast, som alla glömde bort när det ett tag smått panikartat bara skulle snackas om att MFF plockade ut huvudena ur giljotinen innan bilan hann falla.

Nästa lika viktigt var att MFF i Borås visade att laget är kapabelt att spela försvarsinriktad fotboll och sätta en god defensiv från anfall till backlinje. Normalt sett blir det precis samma spel i Göteborg mot IFK som i Borås och även om det är hemmamatch mot Djurgården kommer det att krävas en stark defensiv insats i den matchen också mot Pelle Olssons klassiskt tunga 4-4-2 med två väldigt duktiga anfallare, Mathias Ranégie kommer att vinna det mesta i luften och håller man inte koll runt honom, på andrabollarna, blir det snabbt lika farligt som om han själv får avsluta. Alla fasta riskerar dessutom att bli en målchans för DIF.

Jag tror också att man ska titta mycket mer på Djurgårdens tre första matcher än förlusten i Stockholmsderbyt mot Hammarby. Annars gör man samma misstag som en motståndare som drar slutsatser om MFF:s spel baserat på en insats mot BK Häcken. MFF har över tio raka matcher utan seger mot Häcken. Djurgården har efter Hammarbymatchen tolv raka derbyn utan seger.

MFF-laget blir det jag skrev på bloggen igår.

Varningsavstängningar är aldrig bra. Men om de som nu med Kari Arnason och Anders ”AC” Christiansen borta öppnar för en backlinje med tre Malmökillar och en spelare utifrån som snabbt blev Malmöit och ett mittfält där det finns plats till både Erdal Rakip och Magnus Wolff Eikrem – två spelare i form – protesterar i alla fall inte jag.

Jag är inte alls så kritisk som många andra till att MFF drar på sig många varningar. Med en så bred trupp som MFF har är det ju bara dumt att inte fullt ut våga använda det fysiska spelet som ibland kan behövas bara för att det någon gång kan bli avstängningar och folk sitter och räknar fram varningsligor. Onödiga gula och röda kort ska givetvis undvikas, men det finns kort som behöver tas också.

Apropå statistik.

MFF på konstgräs 2016:

Fem tävlingsmatcher, fem segrar.

MFF på gräs 2016:

Fyra tävlingsmatcher, två segrar, två förluster.

DÄR är ett facit som behöver förbättras för ett gräslag.

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.