Nollan bygger självförtroende

Två träningsmatcher.

1-0 och 2-0.

180 minuter utan ett enda insläppt mål. Men Kari Arnason på EM och på grund av skadeproblem med bara 45 minuter var på Franz Brorsson och Rasmus Bengtsson. Eftersom det var U19-spelarna Mattias och Hugo Andersson som bytte av varandra i den första matchen mot OB är den ende som spelat 90 minuter i de två matcherna Felipe Carvalho. Som egentligen skulle lånats ut.

Två gånger noll insläppta mot bra och anfallsstarka danska lag trots den byteskarusellen borde ge MFF ett riktigt gott självförtroende inför den allsvenska återstarten mot Örebro SK den 11 juli. Men så är också försvarsspel något som bygger på hela lagets jobb och det sitter bra i MFF nu.

Dessutom känns det som om MFF steg för steg bygger sig tillbaka till Allan Kuhns inledande sätt att se på fotboll med en offensiv spets och inriktning. Utan att ge avkall på den defensiva stabiliteten.

Ta bara 2-0-målet! Egentligen var det alldeles för snyggt för att göras i en träningsmatch med ”bara” 2561 på läktaren. För anfallet som öppnade med Magnus Wolff Eikrems geniala tunnelpassning och fortsatte med att Pa Konate hittade Vidar Örn Kjartansson var ett av säsongens allra bästa och vackraste på Swedbank stadion. Ett lag som både kan hålla nollan och göra sådana mål blir väldigt svårslaget.

Vidar Örn Kjartansson gjorde alltså 1-0 också och har därmed stått för alla sommar-målen. Mot OB hade han en chans och satte dit den. Mot AGF brände han fyra chanser i den första halvleken, men körde på ändå. Och då kom målen. Jag tror inte att det var en slump. Tvärtom tror jag att han numera känner ett stort förtroende inte bara från MFF-ledningen och lagkamraterna utan även de som sitter eller står på läktaren. De vet att han är en exceptionell målskytt och han vet att de vet det. Den kombinationen kan bära riktigt långt, eller snarare högt i skytteligan.

Mer positivt:

Anton Tinnerholm och Pa Konate var stabila bakåt i 90 minuter och rejäla offensiva hot, Konate efter paus och Tinnerholm hela matchen. Även om MFF dominerade,, skapade mest och spelade bäst fick dessutom Johan Wiland visa att formen är på topp. Han gjorde tre rejält vassa räddningar. Så länge Anders Christiansen och Enock Kofi Adu fick spela ihop visade de också att de är den naturliga kombinationen på mitten. Fast mest glädjande var ändå Erdal Rakips inhopp. Hans fart, vilja att utmana och ta sig förbi var härlig att se.

Magnus Wolff Eikrem spelade med nummer 10, Gullermo Molins gamla nummer. En del tycker kanske att det var för tidigt att ge Gisches nummer till någon annan. Det tycker inte jag. Molins är – tyvärr – inte kvar i MFF. Man kan knappast ha en karenstid för spelarnummer. Tvärtom känns det i alla fall för mig som ett val med två vinnare. Vargen får det speciella numret han drömt om och Molins minne hedras genom att MFF nu gett tröja 10 till lagets största lirare och passningsgeni. För mig är båda värdiga att ha spelat med nummer 10 på ryggen i MFF. Så vad är problemet?

Negativt?

Skadorna. Oscar Lewicki fick ge återbud på uppvärmningen och ljumskskador är lömska. Jo Inge Berget och Enock Kofi Adu föll bort under matchens gång. Berget gav dock ett snabbt besked om att det inte var någon fara med ryggen och Adu hoppades och trodde att vristen skulle vara okej igen till måndag.

Hybrisen. Allt det jag skrivit ovan står jag för. Men mitt i berömmet måste det påpekas en viktig sak. Både OB och AGF var träningsmatcher. Det är i Allsvenskan allvaret finns och den kör igång först nästa vecka. Men vinna är alltid bra och även om Malmö FF ledde serien inför uppehållet är jag övertygad om att pausen varit nyttig för MFF. Just för att den efter den inledande vilan absolut inte varit en paus. Efter den matchtäta perioden behövde MFF träna. Hårt och mycket. Det är gjort nu. Nästan. Resten av veckan är också en förberedelse.

 

 

MFF borde våga Adu och AC

MFF-AGF är en träningsmatch precis som MFF-OB var i onsdags.

Men inte riktigt samma typ av träningsmatch.

Nu är det betydligt närmare återstarten i Allsvenskan mot Örebro SK den 11 juli. Sista chansen att i match sätta det som måste sättas.

Därför blir det inte två nästan helt olika lag i första och andra halvlek. Istället en startelva som är vald just med tanke på ÖSK-matchen och bara ett förutbestämt byte. Rasmus Bengtsson kör första 45 och Franz Brorsson den andra halvleken.

Elvan som Allan Kuhn kommer att starta med och använde på den matchförberedande träningen ser ut så här:

Johan Wiland – Anton Tinnerholm, Rasmus Bengtsson, Felipe Carvalho, Pa Konate – Jo Inge Berget, Oscar Lewicki, Anders Christiansen, Magnus Wolff Eikrem – Vidar Örn Kjartansson, Markus Rosenberg.

Som jag ser det är åtta av de elva positionerna givna: Wiland, Tinnerholm, Konate, Berget, AC, Eikrem, Kjartansson och Rosenberg. Yoshimar Yotún har spelat bra i i Copa America och har en offensiv spets som få andra ytterbackar i Allsvenskan, men Pa Konate har spelat alldeles för starkt och hjälpt till så mycket i kampen att få bättre balans i MFF-försvaret att han är svår att peta. Med Tobias Sana skadad känns yttermittfältarna också givna. Magnus Wolff Eikrem har hittat sin position till vänster och måste vara med i elvan och då blir det Berget till höger.

Det man kan diskutera är två saker:

1.) Mittbackarna, och då med tanke på skadesituationen. Kari Arnason är som bekant en del av Islands under och oavsett om det tar slut eller inte ikväll kommer han knappast att spela varken mot Örebro SK eller AIK när det kör igång. Han måste också ha ledigt. Då handlar det om att välja mellan Franz Brorsson och Rasmus Bengtsson som båda varit skadade och Felipe Carvalho med juniorerna Mattias Andersson och Hugo Andersson som backup.

Jag tror inte att man ska dra för stora slutsatser av att Bengtsson och Carvalho startar. Istället är det viktiga att Bengtsson kör första och Brorsson andra 45. Se det som ett dubbeltest om de är tillbaka i full slagkraft för då blir det dom två som startar mot ÖSK. Trots att det är Carvalho som spelar 90 minuter i genrepet. För bara ett par veckor sedan var det spikat att Carvalho skulle lånas ut för att få speltid. Det måste han få för att få loss den utvecklingspotential som MFF-ledningen är övertygad om att han har. Att utlåningsjobbet ligger nere – eller körs på halvfart – just nu beror på att MFF inte vet vad som händer med Kari Arnason. Hans insats i EM borde innebära att det blir svårt för MFF att hålla honom kvar i truppen.

2.) Att Oscar Lewicki kommer direkt hem från EM, går in i laget och placerar Enock Kofi Adu på bänken. Ni som brukar läsa det jag skriver vet att jag tycker att det är fel. AC och Adu är det bästa centrala mittfältsparet i MFF och hela Allsvenskan. Det går heller inte att klaga på insatsen i de senaste matcherna.

Det innebär INTE att jag tycker att Oscar Lewicki är en dålig spelare. Jag var en av dem som tjatade om att MFF borde värva honom, så sågar jag Lewicki – och det har jag gjort en hel del i våras – så sågar jag mig själv också.

Istället handlar det om att han hittills under 2016 har underpresterat! Utan boll är han briljant. Med boll blir det för omständligt, för mycket sidled och bakåt och när han hamnar i tidsbrist gör hela laget det också. Om man utgår från vad han kan och visade i Häcken samt MFF 2015 – plus visar i landslaget – och jämför med vad han presterat i år tycker jag att underkänt ät ett korrekt betyg. Men eftersom han bevisligen kan bättre borde det också gå att rätta till.

Sedan handlar det ju även om konkurrensen. Jag tycket inte bara att Enock Kofi Adu är bättre än Oscar Lewicki, jag tycker att han är bättre än samtliga centrala mittfältare det svenska landslaget har tillgång till!

Allan Kuhn fick givetvis frågan varför han väljer Lewicki framför Adu och svarade.

_ Vi får mer löpmeter och press på bollen plus att det handlar om vilket motstånd vi ställs mot. Dessutom har Adu varit sjuk ett par dagar och det påverkar en del.

En del i beslutet är med andra ord – som jag tolkar det – att när MFF nu på kort tid ska möta topplagen Örebro SK och AIK två gånger behövs Oscar Lewickis förmåga att förstöra och täcka bort farliga ytor för motståndarlaget. Jag förstår tanken, men tycker ändå att med den trupp MFF förfogar över och med det självförtroende man som serieledare ska ha borde våga köra AC och Adu oavsett vilket lag man möter i Allsvenskan.

 

 

Det här kan hända i sommar

Snart startar Silly season på allvar.

Här är vad jag tror kommer att hända i MFF i sommar.

Två saker är definitivt klara:

[ad_dropper zone_id=”16″]

Behrang Safari böjar träna med laget redan när truppen samlas igen den 20 juni och blir spelklar när övergångsfönstret in till Sverige öppnar den 15 juli.

Målvakten Zlatan Azinovic kommer inte att erbjudas något nytt kontrakt. Det bekräftade sportchefen Daniel Andersson när jag pratade med honom i veckan. Därmed lämnar Azinovic truppen. Eventuellt blir hans nästa adress Ängelholms FF där MFF placerat honom, men när hans kontrakt gått ut är det helt och hållet upp till honom själv var han hamnar. Ett väntat beslut. Han fick ett halvårs förlängning för att kunna rehabträna i lugn och ro. Han kan dock ha en framtid i MFF ändå, utanför planen. Han är engagerad i idrottsakademiverksamheten i MFF i Samhället och håller på att utbilda sig till lärare. Där är det en mycket nyttig kombination.

Med dom två spelarna lämnar jag fakta och går in på vad jag tror kommer att hända.

Ett par spelare som behöver speltid kommer att lånas ut. Mitt tips är Felipe Carvalho och Piotr Johansson. Eller tips och tips, jag har fått rätt klara indikationer på att det är just de två det handlar om.

Felipe Carvalho är ett råämne till något stort och MFF tror fortfarande att han ska utvecklas till inte bara en spektakulär utan även stabil allsvensk mittback. Därför kommer klubben inte att sälja honom utan det är utlåning och speltid som gäller. Piotr Johansson har redan varit utlånad och tiden i Ängelholms FF utvecklade honom. Andra delen av hans sejour där tog han stor kliv framåt, steg som han utan speltid i MFF riskerar att förlora. Den här gången vill dock MFF låna ut honom till ett bättre lag. Jag tror därför att Carvalho och Johansson under hösten spelar i ett annat lag i Allsvenskan än Malmö FF.

Försäljningarna tror jag blir betydligt färre än många tidigare säsonger och inte så många som flera har spekulerat i. Mitt tips är att MFF säljer 1-3 spelare och om jag ska ranka dem som är i riskzonen är det 1) Oscar Lewicki, 2) Yoshimar Yotún, 3) Jo Inge Berget och 4) Enock Kofi Adu.

När det gäller Oscar Lewicki hänger det till viss del på vad han själv vill. Han har 1,5 år kvar på kontraktet, det centrala mittfältet är späckat med goda alternativ i truppen, han var hett uppvaktad i vintras och i praktiken köpte MFF in en ersättare i Anders ”AC” Christiansen redan då. Om MFF får ett acceptabelt bud säljer man Lewicki. Med 1,5 år kvar på kontraktet är det nu man ska agera om det ska bli en bra ekonomisk uppgörelse och spel i EM är ett bra skyltfönster.

I ett annat skyltfönster, Copa America, övertygar Yoshimar Yotún. Han har också 1,5 år kvar på kontraktet och med Behrang Safari och Pa Konate i truppen behövs krasst uttryckt inte Yotún längre i samma utsträckning. Därför är det samma slutsats här. Får MFF ett bra bud säljer man.

Jo Inge Bergets kontrakt går också ut om 1,5 år. Han är het både som anfallare och kantspelare och utlandsintresse finns. Så ofta som MFF nämner honom när man själva ska spekulera i spelare som kan vara på glid undrar jag så smått också om MFF inte vill trissa upp priset i en försäljning man ändå anar ska komma? Rätt pris så…

Gissa hur lång tid Enock Kofi Adu har kvar på kontraktet. Jomenvisst, 1,5 år. Fast det fallet är lite annorlunda. Tro inte för ett ögonblick att de sportsligt ansvariga i MFF inte förstår vilken fantastisk fotbollsspelare Adu är. Det gör man! Adu och AC är det överlägset bästa centrala mittfältsparet i Allsvenskan och i jakten på SM-guldet kan det vara dumt att sälja ena halvan. Här avgörs det istället av Enock Kofi Adus vilja att flytta och tjäna ännu mer pengar någon annanstans. Ibland blir den för stor.

Guillermo Molins då? Hoppas fortfarande att det löser sig.

Det har spekulerats massvis om exakt vad som gjort att det låst sig. Jag tror att det går att koka ner i ett ord: pengar.

Men om Guilermo Molins  och Jo Inge Berget inte är kvar till hösten MÅSTE MFF prioritera en forward i nyförvärvsjakten. Och när det gäller den så återkommer jag.

 

Vårbetygen på MFF-spelarna

EM-uppehållet är här. Vårsäsongen i Allsvenskan är över och MFF leder serien. Med hyfsad marginal. Det ger givetvis ett överbetyg till laget.

Jag har roat mig med att betygsätta samtliga spelare som varit på planen i minst en tredjedel av de tolv omgångarna, det vill säga fyra matcher. Ett mått på MFF:s bredd är att det innebär att inte mindre än 18 spelare kommer med i den genomgången.

Dessutom har jag lagt till Allan Kuhn och laget MFF.

Betygsskalan är 0 till 6 med 6 som Bosse Larsson-klass, det vill säga i princip ouppnåeligt utom i enstaka matcher där man bara sitter och gapar över prestationen. Nolla och etta är underkänt (har alltid avskytt skalorna 1 till 5 med 1 som det enda underkända alternativet, så det ändrar vi på).

Då kör vi.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Laget, 5

Nio segrar, inga oavgjorda, serieledning och ändå känns det som det går att ta ut ännu mer av materialet. Hittills har summan varit större än detaljerna.

Allan Kuhn, 4

Ändrade och tätade defensiven när det behövdes. Har utnyttjat bredden i truppen och haft tålamodet när det behövts. I Allsvenskan är det en klar fyra. Cupfinalen är inte glömd, men ska inte påverka det här betyget. Samma sak gäller lagbedömningen ovan.

Johan Wiland, 4

Det gnälls för mycket på MFF:s målvakt. När försvarsspelet väl satt där har han varit hur stabil som helst och stundtals – som mot Östersunds FK – riktigt vass.

Pa Konate, 4

Lika kvick och bra som i Coop-reklamen. Härligt med en genuin MFF-produkt som fått chansen och levererat. Glöm inte att det är en Copa America-spelare han konkurrerat ut.

Anton Tinnerholm, 3

Ytterligare en spelare det gnälls lite för mycket på. Sista passningsleveransen och inläggen kan bli mycket bättre, avsluten likaså. Men hans hjärta, hans löpningar och allt det som också behövs i ett lag går aldrig att klaga på. Den senaste tiden har dessutom hans försvarsinsatser varit klockrena.

Rasmus Bengtsson, 2

Ingen kemi med Kari Arnason och för skadebenägen. Hittills har Rasmus Bengtsson modell 2016 varit ett nedköp i jämförelse med Rasmus Bengtsson modell 2015.

Kari Arnason, 2,5

Ska det verkligen behövas halvbetyg? Ja här tycker jag det är motiverat med ett betyg mitt emellan 2 och 3. Skillnaden är nämligen så stor mellan matcherna han spelat med Franz Brorsson och Rasmus Bengtsson, där den bristande kemin fungerar på båda hållen. I vissa matcher i början av säsongen var han nere på en etta, men de som inte ser att han spelat upp sig har låst sig.

Franz Brorsson, 4

Bäste mittbacken. Inte bara i det egna spelet där han är lugn och stabil utan även i sättet att samarbeta med mittbackskollegan. Titta på hur ofta Arnason stötbryter eller tvingas löpa ikapp med snabbare motståndare när han spelar med Bengtsson och hur mycket mer sällan det händer när han spelar med Brorsson. Franz Brorsson kommer att bli bättre än både Filip Helander och Erik Johansson.

Yoshimar Yotún, 3

Lite högt för en spelare som blir petad med effekten att försvaret blir stabilare och bättre. Men det är inte Yotúns fel att hans kvaliteter är andra än de som passar i MFF. Offensivt är han lysande. Förhoppningsvis blir han såld i sommar, till ett lag där hans defensiva brister inte betyder så mycket.

Jo Inge Berget, 4

I rätt många månader var Jo Inge Berget en av MFF:s två-tre bästa spelare. Efter det kom det en dipp och lite skadeproblem. Men med tanke på den närmast löjliga arbetskapaciteten han hann visa i ett par matcher innan dess ska han bara ha en fyra.

Tobias Sana, 3.5

Från IFK Göteborg-matchen och framåt har han fått ett lyft rakt in i startelvan och tillfört nya spelmönster och kvalitet i spelet. Men till dess att han börjar göra poäng fastnar han på snäppet under fyran.

Anders Christiansen, 4

Bolltrygg, passningssäker och med en rejäl arbetskapacitet. Dessutom tar han alltid de professionella frisparkarna och varningarna som ibland behövs för att stoppa motståndaren. Nästan alltid utan att gå för långt.

Enock Kofi Adu, 4

När han kom med i laget blev det bättre. Passar utmärkt ihop med Anders Christiansen. Passar i princip aldrig fel. Är i stort sett alltid spelbar. Har en internationell nivå. När han vill. Men det där sista ser jag egentligen inte som ett problem. Det är väl en tränares och klubbs jobb att få honom att vilja.

Oscar Lewicki, 1

Att i Allsvenskan inte få ut mer av en EM-spelare är ett stort underbetyg både för honom själv och klubben Malmö FF. Men det finns ett strukturproblem också. Lewicki är en mycket bra spelare i ett lag som oftast är sämre än lagen det möter (som landslaget). MFF ska dominera matcherna. Då blir han vilsen och onödig i det offensiva spelet.

Erdal Rakip, 3

I 13-15 av de övriga allsvenska klubbarna hade Erdal Rakip varit gjuten, i hälften av dem en stjärna. Det vet han och har tålamodet att vänta på det stora genombrottet i Malmö FF. Det tjänar båda parter på och under tiden kan han – som hittills i år – göra nytta på många olika positioner och i flera olika uppdrag som inhoppare.

Vladimir Rodic, 1

Har kommit helt fel in i säsongen och presterar nästan konsekvent långt under sin förmåga. I alla fall den han visade ifjor. Nu slutar dribblingsräderna oftare i bolltapp än i något konkret. Defensiven heller ingen höjdare.

Magnus Wolff Eikrem, 5

2015 vann man assistligan på tio. Då kom Magnus Wolff Eikrem strax bakom på nio. I år är han redan uppe på nio som han fick när SvFF fattade att han gjorde tre och inte två assist mot Östersunds FK. Jag tror att han är på väg mot alla tiders assistrekord. Passningskungen får alltså även konkreta resultat i poängprotokollet. Och som han spelar. Och vilket lyft han blivit som leverantör – och ibland avslutare – på de fasta situationerna. Hittills årets bäste MFF-spelare.

Guillermo Molins, 2,5

Han var inte redo förra året, inte i början av den här säsongen heller. Den senaste tiden innan ljumskproblemen, visade han betydligt mer. Tillräckligt för att få ett långt kontrakt om ni frågar mig. Stor potential för en höjning av betyget särskilt när han kommer tillbaka på sin yttermittfältsplats. För det är hans bästa position.

Markus Rosenberg, 3

Än har vi inte sett Mackan på topp och tre mål är för lite. Men hans lägstanivå är så hög att han hamnar på en trea ändå. Att MFF leder serien utan att ha fått ut i närheten av max av sin kapten och bäste spelare säger det mesta.

Vidar Örn Kjartansson, 3,5

Extremt svår att poängsätta. Åtta mål är mycket bra, två hat trick också. Flera av målen har dessutom kommit på högklassiga avslut. Efter de tre-fyra sista matcherna borde han ha en klockren fyra. Men det finns en säsongsstart att väga in också. Med brända chanser och sämre insatser. Då var det befogat att kritisera honom. Det är skillnad på att döma ut någon – fel i ett så tidigt läge – och att påpeka att denne någon borde prestera bättre. För det borde han och gjorde också, så småningom.

 

En härlig match

Det tog tolv minuter. Sedan var MFF:s match mot Falkenbergs FF avgjord.

Resten av tiden bevakade MFF poängen och den nyvunna serieledningen. Stabilt och säkert, precis som det ska vara mot ett jumbolag vars enda chans är att få till en helt annan matchbild med vilda västern-fotboll och som normalt sett är bra på det.

Jämför gärna 2015 då matcherna mot FFF slutade 3-3 och 4-3. Nu var det en helt annan säkerhet. Visserligen hade Allan Kuhn helt rätt när han både före och efter matchen påpekade att Falkenberg är ett lag som aldrig ger upp. Det gjorde man inte nu heller och sista tio kom ett par halvdana reduceringschanser. Men även om alla kämpade verkade ingen tro på att det skulle lyckas och så såg det definitivt inte ut förra året.

[ad_dropper zone_id=”16″]

MFF kunde och borde gjort fler mål. Men det var viktigare att behålla skärpan bakåt än framåt. Första 45 hade MFF två avslut på mål. Båda gick in. Sista 45 hade man fem avslut på mål. Inget gick in. Första 20-25 minuterna var det ett massivt övertag i bollinnehav för MFF på 70-30. Till slut blev det 59-41.

Stabilt snarare än sprudlande och jag gillar det. Bubblet kommer och i den första halvleken var MFF riktigt vasst i anfallsspelet. Och det är alltid bra när forwards gör mål. Vidar Örn Kjartansson är en killer i straffområdet och Markus Rosenberg imponerade med sin hunger. Målet mot Falkenbergs FF var hans 50:e i Allsvenskan, han har en gedigen internationell karriär bakom sig och var MFF:s stora stjärna i Champions League-äventyret. Ända var det han som blev allra surast när precisionen i den nästa sista passningen försvann så att han inte kunde få göra ett mål till. Så länge han har den inställningen kommer han alltid att vara nyttig för MFF. Kvalitén och självförtroendet finns där naturligt.

Enock Kofi Adu har varit lysande sedan han äntligen fick chansen. Jag tror inte att han slagit en enda passning i MFF-tröjan utan att inom några sekunder följt upp med att själv göra sig passningsbar. Samarbetet med Anders ”AC” Christiansen fungerar dessutom perfekt. Överhuvudtaget har MFF de senaste omgångarna hittat rätt på mitten. Magnus Wolff Eikrem och Tobias Sana känns numera också självskrivna i startelvan.

Och med Franz Brorsson och Pa Konate i backlinjen har Allan Kuhn hittat balansen. Om Pa bara hade slutat vända hemåt med bollen så ofta hade det blivit ännu bättre. Egentligen var det inte en enda MFF-spelare som inte var bra mot Falkenbergs FF. Kari Arnason? Inga misstag. Anton Tinnerholm? Het på kanten. Johan Wiland? Stabil. Vidar Örn Kjartansson? Gjorde mål och kom i lägena.

Egentligen är det bara en enda sak som måste påpekas. Det var Falkenbergs FF MFF mötte, jumbolaget med bara fyra poäng, 20 efter MFF. Då SKA Malmö FF vara bra. Men 2015 var man det inte i motsvarande lägen.

Mer från positiva klubben:

Publiksiffran 15 876 var över godkänd.

Sången och stämningen var högklassig.

Till sist, ett litet påpekande till dem som går bananas för att Falkenbergs FF släpper fram 17-årige Jesper Karlsson. Glöm inte att MFF i seniortruppen har två 17-åringar som är bättre i Mattias Svanberg och Teddy Bergqvist. Många börjar direkt skrika om att MFF borde värva Karlsson bara för att han får spela i jumbolaget. Men i MFF hade han legat efter Svanberg och Bergqvist och ett par spelare till i ungdomsleden…

 

Ingen raggar-fotboll tack

Ett tag pratades det mycket om att Allsvenskan är en så oerhört jämn serie.

Nu har det gått tio omgångar och när MFF tar emot Falkenbergs FF skiljer det 17 poäng mellan lagen.

MFF har ett poängsnitt på 2,1. Topptempo. Falkenberg har ett på 0,4. Det åker man ut på.

MFF har gjort 21 mål. Falkenberg har gjort tio.

MFF har släppt in tio, minst i serien. Falkenberg har släppt in 25. Bara Gefle IF är sämre.

Dessutom har MFF sju segrar på de tio matcherna. Falkenbergs FF har bara lyckats vinna en.

Det börjar utkristallisera sig en tydlig topp och botten. Precis som vanligt. Trots allt snack om att serien är så oerhört jämn.

Det är ett sätt att se saken på. Över tid talar kvalitén och vidgar obönhörligt avstånden i tabellen. Men det finns en aspekt till. Det är nämligen, trots allt jag precis har skrivit, helt sant att Allsvenskan är en väldigt jämn serie. Om man tittar på varje enskild match!

Även om det skiljer 17 poäng i tabellen efter tio omgångar kan Falkenbergs FF mycket väl slå MFF. Och göra många mål. Ifjor blev det 3-3 i Falkenberg och 4-3 hemma. Den enda segern laget tagit i år kom dessutom mot IFK Norrköping.

Lägg till att Falkenbergs FF har en irriterande ovana att provocera fram någon slags raggar-fotboll där man alltid kämpar i 90 minuter oavsett ställning och det blir massvis med misstag i båda straffområdena även från det bättre laget. Till slut hoppas man hamna på rätt sida av slumpen. Därför hade det varit ett riktigt stort styrkebesked av MFF att få till en stabil seger på typ 2-0 eller 3-0 med få eller nästan inga chanser från Falkenbergs FF.

För i skymundan för allt fokus på det offensiva är det ju faktiskt bakåt MFF är statistiskt bäst i Allsvenskan. MFF håller på att bygga en stabilitet där man sedan i lugn och ro kan utveckla det offensiva spelet ytterligare från. Men då ska heller inte ett lag som Falkenbergs FF kunna komma till Swedbank stadion och ruska om den stabiliteten.

Startelvan är rätt självklar. Ingen i kvartetten som fick ljumskproblem mot Hammarby IF är tillgänglig och Yoshimar Yotún har redan åkt iväg för att ansluta till Perus trupp i Copa America. Det ger följande lag:

Johan Wiland – Anton Tinnerholm, Kari Arnason, Franz Brorsson, Pa Konate – Tobias Sana, Enock Kofi Adu, Anders Christiansen, Magnus Wolff Eikrem – Markus Rosenberg, Vidar Örn Kjartansson.

Två spelare är för första gången med i en allsvensk matchtrupp. I båda fallen känns det lite grann som äntligen. Mattias Svanberg är en extrem talang, inledde 2016 strålande och spelade bra i U17-EM. Andreas Vindheim kändes som en klockren värvning när han kom, men skadeproblem har ställt till det hela året. Förr eller senare måste han med i en matchtrupp om han inte ska försvinna ner i den svarta hålet där misslyckade nyförvärv brukar hamna. MFF har ett väldigt brett och starkt urval och ibland kan det finnas i alla fall något positivt med skador. En hel vårsäsong med enbart läktartittande för Svanberg och Vindheim hade inte känts bra.

Det största problemet finns egentligen inte i vilka spelare MFF sätter på planen utan i själva planen. Innan söndagsträningen stängde satt jag på läktaren och tittade ut på den soldränkta gräsmattan på Swedbank stadion. Den ser INTE bra ut. Mycket grus, många fula fläckar och rejäla slitningar på ytorna närmast långlinjerna. Tiden fixar säkert åtskilliga av problemen och vädret och årstiden jobbar för MFF. Men just nu är frågan om planen på nya eller gamla Stadion någonsin varit sämre i Malmö i slutet av maj?

 

Viktigt och rätt på mitten

Det var en betydelsefull seger MFF tog. Hammarby är svårslaget på sin väl vattnade och allmänt avskydda plastmatta.

Tack vare vinsten gick MFF dessutom upp på ett poängsnitt på 2,1 efter tio spelade omgångar. Håller MFF det snittet i 30 omgångar är man garanterat ett topplag, det kan mycket väl även räcka till guld.

För det är trots allt inte de enskilda matcherna som avgör utan summan av de enskilda matcherna.

En sak känns i alla fall rätt given. MFF har hittat ett bra mittfält.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Enock Kofi Adu och Anders ”AC” Christiansen var precis som senast mot Gefle IF det helt rätta och närmast självklara valet på det centrala mittfältet. Länge var Adu kung på mitten och när han klev ner till att bara vara bra tog AC över rollen som kung. Sista 20 undrar jag om MFF hade klarat anstormningen från Hammarby utan AC och inbytte Erdal Rakip. Tobias Sana gjorde länge också stor nytta med sin förmåga att utmana och bryta mönster och om det varit hockey hade han fått assist till två av målen. Magnus Wolff Eikrem var själv missnöjd och tyckte att han gjort en dålig match och Hammarby lyckades långa stunder väl med att plocka bort honom från spelet. Men han gjorde ett mål, assisterade till ett och hade ett kanonläge att göra 1-0 redan i den första minuten. Det är en rätt bra utdelning och insats av en spelare som inte är nöjd.

Att betyget av valet av spelare på mitten blev högt förstärktes givetvis också av att Oscar Lewicki gjorde sin i särklass bästa insats i år och gjorde det när han placerats på högerbacken. Han var stabil i defensiven – den detaljen känns nästan medfödd för honom – och nu stämde äntligen passningsspelet. Han pepprade straffområdet med bra inlägg den första halvleken och när han slapp pressen att vara konstruktiv framåt centralt blev han det plötsligt på kanten. Centralt har han hårt ansatt skickat iväg felpass eller i omställningslägen lyckats bromsa upp spelet genom att dutta iväg en boll på fötterna på spelaren med fart  istället för att hitta ytan framför. Nu fick han tid, hade blicken framåt och uppåt och då slog han inte bort en enda boll.

Tyvärr för MFF förstördes matchbilden av skador. Guillermo Molins fick känning redan på uppvärmningen, Jo Inge Berget gick sönder strax före paus och Oscar Lewicki fick gå ut 20 minuter före slut. Därmed blev två av tre byten påtvingade. Tur att det inte var tre för jag tror som sagt att det var nödvändigt att få in Erdal Rakip på planen. Det hade behövts ett eller två sådana byten till för några spelare såg rejält trötta ut de sista 15-20 minuterna. Adu har inte riktigt matchtempot att vara suverän i 90 minuter än och Vidar Örn Kjartansson visar allt mer att han är en vass målskytt, men inte är han speciellt nyttig när MFF är tillbakapressat och behöver hålla i bollen när man någon gång lyckas få upp den på motståndarens planhalva. Och ett par fina kontringslägen till ett fjärde mål var det han som förstörde. Men det sagt ska det absolut inte glömmas bort att 1-1 var ett klassavslut!

 

Nya kuggar till Kuhn

MFF:s nykomponerade mittfält var precis så bolltryggt och bra som man kunde väntat sig.

Och Guillermo Molins gjorde ett snyggt mål och ett som var spektakulärt vackert. Hans eleganta volleyklack kommer att bli svårslagen när det gäller att utse årets mål i MFF och Allsvenskan!

Om man inte klarar att njuta av ett mål som MFF:s 2-0 – Anton Tinnerholms assist var inte dum den heller – är det något allvarligt fel i ens fotbollsliv.

Segern var dessutom stabil och enkel. Precis det som behövs ibland och inte minst efter det som hände mot BK Häcken och HIF.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Fast det finns ett par men:

1.) Gefle IF var blekt. Åker inte laget ut i år vet jag inte när det kommer att ske. Tidigare har klubben byggt sin själ och existens på ett starkt försvarsspel. Nu har man så smått börjat ändra på det och vill, som så många andra i Allsvenskan, bli ett spelande lag också. Utan att vara i närheten av att nå fram. Samtidigt känns det som om laget tappat försvarsorganisationen från förr, så nu är Gefle IF inte bra på något. 3-19 på fyra matcher säger det mesta.

2.) MFF ska möta Hammarby IF redan på onsdag. Sedan återstår Falkenbergs FF och Östersunds FK innan det är dags för EM-uppehåll. Före matchen mot Gefle gällde nio poäng på de fyra matcherna, nu är det snarare tio. Jobbet är inte klart och det tog en halvlek att få det att lossna mot Gefle.

Tobias Sana ser ut att ta chansen när han nu får mer och mer speltid. Han var en av de absolut bästa i Malmö FF och fortsätter att utmana och bryta mönster.

Enock Kofi Adu hade inte spelat en minut tidigare i serien. Det märktes inte. Han gick in och gjorde som vanligt, var alltid spelbar och slog nästan alla passningar rätt. Orken är inte 100 än, det vill säga den ork en pelare får av att spela regelbundet. Men det kommer.

Guillermo Molins gjorde mål, som en forward ska göra och spelade dessutom klokt och var stark i kroppen. Även för honom finns det en växel till att lägga in i matchkonditionen och i snabbheten återstår mycket. Men det vet han om och planerar att rätta till under uppehållet. Det kommer också att lösa sig och eftersom MFF borde inse det är det konstigt om man inte löser det…

Ett utmärkt exempel på utvecklingen jag tror snart kommer på Sana, Adu och Molins sprang inte långt från dem. Allra bäst på planen var nämligen en spelare som redan tagit chansen. Magnus Wolff Eikrem spelade lysande igen och nu när han får spela match efter match kommer allt fram man tidigare mest anat. Två mål och sju assist har han på de sex senaste matcherna och nu jobbar han hårdare och vinner närkamper också.

Det kan mycket väl vara så att fyra spelare som inte var ordinarie när säsongen startade, Sana, Adu, Molins och Eikrem, är kuggar som passar mycket bättre i Allan Kuhns sätt att spela fotboll i MFF än de han ”ärvde” i startelvan från säsongen 2015?

Glöm heller inte Franz Brorsson! Han har fortfarande inte varit med om att släppa in ett mål i årets allsvenska. Pa Konate har redan placerat en etablerad spelare på bänken. Det kan snart vara dags för Brorsson att också göra det.

…………………………………………………..

Stämningen var avslagen, närmast 80-talsmässig.

De som normalt gör majoriteten av jobbet på läktaren lät bli att driva på eller var inte ens där.

En ny nyttig påminnelse om hur mycket sämre en klack på halvfart är och hur mycket det fulla stödet saknas när det uteblir.

 

Inte för mycket av det goda

Tobias Sana, Enock Kofi Adu, Anders ”AC” Christiansen, Magnus Wolff Eikrem.

Vi tar det en gång till:

Sana, Adu, AC och Eikrem.

På det MFF-mittfältet är så mycket bollbegåvning samlat att det nästan är löjligt.

Offensivt balanserat är det också. Minst sagt.

Säkert så offensivt att någon tycker att det blir för mycket av det goda.

Särskilt som anfallet kommer att bestå av Guillermo Molins och Vidar Örn KJartansson som kommer att gå mycket i djupled och söka ytorna framåt.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Jag håller inte alls med om att det skulle vara ett problem.

För det första tycker jag att det ska bli kul att se vad det innebär att släppa loss all den kreativiteten i en och samma match. För det andra är det faktiskt Gefle IF MFF möter. Ett lag som förlorat tre raka matcher med den sammanlagda målskillnaden 3-14 och som ligger näst sist i Allsvenskan.

Man ska ha respekt för alla lag, Allsvenskan 2016 är superjämn och så vidare. Men samtidigt, om man inte vågar nu, när ska man då våga?

Det finns dessutom en aspekt till. MFF har ju inte så mycket val.

Från att ha alla spelarna tillgängliga har MFF gått till att behöva kalla in Isak Redzic från U19 och Erik Andersson från Trelleborgs FF för att få ihop en 19-mannatrupp. 19 för att det finns en osäkerhet kring Vladimir Rodic som stukade foten på torsdagsträningen.

Tre spelare, Oscar Lewicki, Rasmus Bengtsson och Markus Rosenberg är avstängda, Jo Inge Berget och Andreas Vindheim är skadade och Teddy Bergqvist och Mattias Svanberg är två av många MFF-spelare som är med i det svenska laget som just nu gör succé i U17-EM.

Med så många borta är det lätt att prata om kris och svår situation.

Det tycker jag är skitprat.

MFF:s breda trupp gör att startelvan blir bra ändå.

In i laget kommer ju dessutom Franz Brorsson. Han startat fyra matcher i Allsvenskan i år och på dem har MFF inte släppt in ett enda mål.

Matchen på lördagen bli högintressant och ett perfekt tillfälle att skaka av sig den bottenlösa bitterheten från cupfinalförlusten mot BK Häcken. Den satt kvar i matchen mot HIF och förlusten där var heller ingen höjdare även om den till skillnad mot Häckenmatchen snart kommer att vara glömd.

MFF behöver en stabil seger mot Gefle IF. Kan den dessutom tas efter starka insatser av spelare som Enock Kofi Adu, Guillermo Molins, Tobias Sana och Franz Brorsson ökar konkurrensen och gör på sikt MFF till ett mer slagkraftigt lag i kampen om SM-guldet.

För det är dags att tala klartext. Utan en cuptitel och Europaspel krävs det ett SM-guld av MFF för att göra säsongen 2016 till något annat än ett misslyckande.

 

Äntligen dags för Adu

Förra året startade Enock Kofi Adu i 24 matcher och hoppade in i tre i Allsvenskan.

I år har det redan avverkats åtta omgångar utan att han fått en enda minuts spel. Nu talar allt för att det blir en ändring.

Strax före dagens träning fick MFF förhandsbeskedet att Oscar Lewickis avstängning blir en match och att den ska avtjänas på lördag mot Gefle IF. Sedan tränade MFF med följande startelva:

Johan Wiland – Anton Tinnerholm, Kari Arnason, Franz Brorsson, Pa Konate – Tobias Sana, Anders Christiansen, Enock Kofi Adu, Magnus Wolff Eikrem – Guillermo Molins, Vidar Örn Kjartansson.

AC och Adu på mitten alltså.

Äntligen!

[ad_dropper zone_id=”16″]

Ända sedan Enock Kofi Adu kom till MFF har han varit en av lagets absolut bästa spelare. Inte alltid, men ofta nog. Dessutom känns han och Anders Christiansen som en mycket spännande kombination.

Alla rapporter från MFF:s U21:s 5-0-seger borta mot IFK Göteborg säger dessutom att han var riktigt vass i den matchen.

Kunnandet finns där, formen också. Möjligheten att sätta in honom utan att det blir snack om petning av Oscar Lewicki finns också. Bara att köra.

Jag hade spelat Adu även om ingen spelare varit avstängd, men det kvittar.

Jag hade satt in honom så fort som överhuvudtaget möjligt när Lewicki blev utvisad i cupfinalen mot Häcken. Hans lugn, bollkontroll och sättet att hitta ytor där han alltid är spelbar hade varit guld värd 10 mot 11 (eller 9 mot 11 minuterna Pa Konate blev lindad vid sidlinjen). Efter ett tag kombinerat med Felipe Carvalho därframme för att hålla kvar bollen och nicka på de fasta situationer som alltid kommer även med en man mindre. Men det är heller inte relevant nu, det bara spär på bitterheten.

Det viktiga är att det ska bli riktigt kul att äntligen se Enock Kofi Adu på ett MFF-mittfält igen!

Allan Kuhn var förresten på plats i Göteborg och såg 5-0-segern och Adus insats. Efter träningen påpekade han också att om Adu får spela – den garderingen gör ju alla tränare – är det mer tack vare den matchen än träningarna.

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.