MFF borde våga Adu och AC

MFF-AGF är en träningsmatch precis som MFF-OB var i onsdags.

Men inte riktigt samma typ av träningsmatch.

Nu är det betydligt närmare återstarten i Allsvenskan mot Örebro SK den 11 juli. Sista chansen att i match sätta det som måste sättas.

Därför blir det inte två nästan helt olika lag i första och andra halvlek. Istället en startelva som är vald just med tanke på ÖSK-matchen och bara ett förutbestämt byte. Rasmus Bengtsson kör första 45 och Franz Brorsson den andra halvleken.

Elvan som Allan Kuhn kommer att starta med och använde på den matchförberedande träningen ser ut så här:

Johan Wiland – Anton Tinnerholm, Rasmus Bengtsson, Felipe Carvalho, Pa Konate – Jo Inge Berget, Oscar Lewicki, Anders Christiansen, Magnus Wolff Eikrem – Vidar Örn Kjartansson, Markus Rosenberg.

Som jag ser det är åtta av de elva positionerna givna: Wiland, Tinnerholm, Konate, Berget, AC, Eikrem, Kjartansson och Rosenberg. Yoshimar Yotún har spelat bra i i Copa America och har en offensiv spets som få andra ytterbackar i Allsvenskan, men Pa Konate har spelat alldeles för starkt och hjälpt till så mycket i kampen att få bättre balans i MFF-försvaret att han är svår att peta. Med Tobias Sana skadad känns yttermittfältarna också givna. Magnus Wolff Eikrem har hittat sin position till vänster och måste vara med i elvan och då blir det Berget till höger.

Det man kan diskutera är två saker:

1.) Mittbackarna, och då med tanke på skadesituationen. Kari Arnason är som bekant en del av Islands under och oavsett om det tar slut eller inte ikväll kommer han knappast att spela varken mot Örebro SK eller AIK när det kör igång. Han måste också ha ledigt. Då handlar det om att välja mellan Franz Brorsson och Rasmus Bengtsson som båda varit skadade och Felipe Carvalho med juniorerna Mattias Andersson och Hugo Andersson som backup.

Jag tror inte att man ska dra för stora slutsatser av att Bengtsson och Carvalho startar. Istället är det viktiga att Bengtsson kör första och Brorsson andra 45. Se det som ett dubbeltest om de är tillbaka i full slagkraft för då blir det dom två som startar mot ÖSK. Trots att det är Carvalho som spelar 90 minuter i genrepet. För bara ett par veckor sedan var det spikat att Carvalho skulle lånas ut för att få speltid. Det måste han få för att få loss den utvecklingspotential som MFF-ledningen är övertygad om att han har. Att utlåningsjobbet ligger nere – eller körs på halvfart – just nu beror på att MFF inte vet vad som händer med Kari Arnason. Hans insats i EM borde innebära att det blir svårt för MFF att hålla honom kvar i truppen.

2.) Att Oscar Lewicki kommer direkt hem från EM, går in i laget och placerar Enock Kofi Adu på bänken. Ni som brukar läsa det jag skriver vet att jag tycker att det är fel. AC och Adu är det bästa centrala mittfältsparet i MFF och hela Allsvenskan. Det går heller inte att klaga på insatsen i de senaste matcherna.

Det innebär INTE att jag tycker att Oscar Lewicki är en dålig spelare. Jag var en av dem som tjatade om att MFF borde värva honom, så sågar jag Lewicki – och det har jag gjort en hel del i våras – så sågar jag mig själv också.

Istället handlar det om att han hittills under 2016 har underpresterat! Utan boll är han briljant. Med boll blir det för omständligt, för mycket sidled och bakåt och när han hamnar i tidsbrist gör hela laget det också. Om man utgår från vad han kan och visade i Häcken samt MFF 2015 – plus visar i landslaget – och jämför med vad han presterat i år tycker jag att underkänt ät ett korrekt betyg. Men eftersom han bevisligen kan bättre borde det också gå att rätta till.

Sedan handlar det ju även om konkurrensen. Jag tycket inte bara att Enock Kofi Adu är bättre än Oscar Lewicki, jag tycker att han är bättre än samtliga centrala mittfältare det svenska landslaget har tillgång till!

Allan Kuhn fick givetvis frågan varför han väljer Lewicki framför Adu och svarade.

_ Vi får mer löpmeter och press på bollen plus att det handlar om vilket motstånd vi ställs mot. Dessutom har Adu varit sjuk ett par dagar och det påverkar en del.

En del i beslutet är med andra ord – som jag tolkar det – att när MFF nu på kort tid ska möta topplagen Örebro SK och AIK två gånger behövs Oscar Lewickis förmåga att förstöra och täcka bort farliga ytor för motståndarlaget. Jag förstår tanken, men tycker ändå att med den trupp MFF förfogar över och med det självförtroende man som serieledare ska ha borde våga köra AC och Adu oavsett vilket lag man möter i Allsvenskan.

 

 

Målet gav ett viktigt besked

Det var en träningsmatch och ingen spelmässig höjdare.

Men MFF vann. Trots att OB långa stunder hade mer boll och lättare kom fram till chanser. En stunds genialitet av Magnus Wolff Eikrem och effektivitet av Vidar Örn Kjartansson räckte. Eikrem – vem annars? – såg passningsvägen tillräckligt snabbt för att sätta Kjartansson i friläget. Och Vidar satte dit matchens enda mål.

Det var ett viktigt besked!

[ad_dropper zone_id=”16″]

En chans – ett mål. Det är ett bra tecken på en riktig målskytt.

Samma sak gäller faktiskt förmågan att göra mål i flera olika, och skilda, sammanhang. Vidar Örn Kjartansson har gjort mål i Allsvenskan, det känns som han kan fortsätta att göra det i de stora matcherna och när det på nytt blir aktuellt med Europaspel. Men det för mig mest utmärkande tecknet på en riktigt vass målskytt värd att följa i fotspåren på alla de stora sådana som tidigare spelat i MFF-tröjan är att det trillar in mål i vardagen också!

På träning, i försäsongsmatcher, i mitt i sommar-matcher där det blir nio planerade och ytterligare två byten. Hela tiden. Mål, mål, mål…

Därför var 1-0-målet matchens behållning. I alla fall för mig.

Att det sedan gav en seger också är aldrig fel. För det är alltid bättre att vinna än att inte göra det.

Hur bra och viktigt var det då att spela matchen?

MFF har tränat hårt en period. Det märktes.

MFF har inte spelat matcher på länge. Det märktes också.

Men egentligen kan man vända på det och säga att just bristen på matchtempo och kvalitet var beviset på hur mycket matchen behövdes! En lång period utan matcher innebär ju att man måste lägga in ett par sådana innan det blir allvar igen. Det här var den första, nästa blir på måndag.

Tycker också att MFF gjorde helt rätt som körde ett lag i 45 minuter och ett i princip helt nytt i den andra halvleken. Det störde rytmen mindre än OB:s sätt att matcha laget. Att en bit in på den andra halvleken byta fyra spelare och lite senare byta tre till. Det tror jag störde mer och kan vara en liten del i förklaringen till att OB inte kunde utnyttja att man sett över 90 minuter var det något bättre laget.

Nu kan MFF dessutom lägga ett tufft träningspass på fredag då det efter en normal match hade behövts en vilodag.

Förutom seger och målet fanns det en hel del positivt i MFF.

Magnus Wolff Eikrem gjorde en stark insats och det gällde även Pa Konate. Inte minst var det intressant att se att Konate klarade både defensiven och offensiven trots att han ibland hade den där höga utgångspositionen för ytterbacken som Allan Kuhn körde med i början och sedan plockade bort.

På presskonferensen passade Allan Kuhn också på att berömma Erik Andersson, som inte skulle spelat men fick hoppa in som högerback när Andreas Vindheim tyvärr blev skadad redan sju minuter in på comebacken efter de tidigare skadeproblemen. Det gjorde Kuhn rätt i. Erik Andersson löste det alldeles utmärkt trots sämre förberedelser än de övriga – han hade ett löppass före matchen – och en ovan position.

Samtidigt är det omöjligt att inte tycka synd om Andreas Vindheim. Han har kämpat hårt för att komma tillbaka och det är ingen efterhandskonstruktion att säga att han imponerade på veckans träningar. Det gjorde han!. Nu kan han få börja om igen.

En annan spelare det var synd om var 18-årige U19-mittbacken Mattis Andersson. Han var en av två (den andra var Felipe Carvalho) som skulle spelat i 90 minuter. Istället blev han sjuk och fick bytas ut i paus. In kom en annan U19-spelare, 17-årige Hugo Andersson. Och MFF fortsatte att hålla nollan.

 

Berra är bättre

Nu är Safari-sommaren här.

När MFF körde igång igen efter det korta uppehållet fanns Behrang Safari på plats. Än är vaden inte helt färdig-rehabiliterad, men han var med på uppvärmningen och sög in stämningen. Att han älskade att vara tillbaka där allt startade gick inte att ta miste på och det omvända gäller också. Supportrarna, staketrävarna och alla andra kring klubben är glada över att han är här. Igen.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Och visst finns det vibbar i luften av att det kan bli en ny Rosenberg-saga. Inte minst för att MFF-kaptenen Markus Rosenberg själv tog upp jämförelsen. Hur han kom tillbaka, snabbt hittade en glädje och stolthet och kände sig hemma.

MFF fick ett gigantiskt lyft av Mackans återkomst. Att tro på samma effekt nu är att sätta för stor press på ”Berra”, men kan han komma i närheten så…

Kan han det då?

När övergången blev klar i januari hyllade jag den och såg fram emot att den sena julklappen skulle packas upp. Nu är paketet levererat och jag står fast vid min uppfattning. Det här kommer att bli bra!

Behrang Safari har länge och in i det sista varit ordinarie i ett lag – FC Basel – som är bättre än Red Bull Salzburg, Celtic och Sparta Prag som MFF de senaste säsongerna gjort sina bragdmatcher mot på vägen till Champions League. Safaris status i den konkurrensen räcker det med att titta på FC Basels mycket snygga avtackning av honom för att förstå.

Han har en internationell erfarenhet som få andra svenska spelare. Han har spelat runt 75 matcher i Champions League, Europa League och i kvalet till de turneringarna. Enbart i Champions League har han spelat 23 matcher. Och gjort det bra.

Precis som många riktigt stora utespelare – det vore taskigt att ställa samma krav på målvakterna – är han heller inte bunden till en position. Han är värvad som vänsterback, men behövs det kan han spela vänsterytter eller mittback. På Hedenhös-tiden i Lunds SK spelade han dessutom på högerkanten, så krisar det kan han säkert ta klivet över där nu också.

Med ett kontrakt på 4,5 år vid 31 års ålder tyder också det mesta på att han flyttat hem till MFF och Lundabygden – han kommer att bo där – för gott. Kontinuitet är inte lika nödvändigt i modern fotboll, kan inte vara det heller eftersom det nästan är omöjligt, men en viss dos av den varan behövs ändå. Och då är spelare som Rosenberg och Safari nycklarna.

Behovet då?

MFF har ju redan två vänsterbackar i Pa Konate och Yoshimar Yotún. Behövdes det en till? Vem ska han peta?

För det första går det inte att resonera så. Om en klubb som MFF får chansen att till en rimlig kostnad värva en spelare som höjer nivån på truppen och passar in i den ska man ta den. Allt annat vore fel.

För det andra är svaret på den frågan alltid, den som inte klarar konkurrensen. Efter träningen pratade Allan Kuhn om att Yotún kan spela på andra ställen än vänsterback. Jag tror dessutom att han efter insatserna i Copa America mycket väl kan bli såld innan övergångsfönstret stänger. Jag hör även allt mer envisa rykten om att Pa Konate också kan vara på glid.

I ärlighetens namn måste det dessutom framhållas att det kan vara så att varken Pa eller Yoshi är svaret på hur man ska kombinera stabiliteten MFF hittade mot slutet av våren med det spel Kuhn vill ha. Yoshis offensiv öppnade stora ytor bakom som motståndarna utnyttjade. Pas defensiva kvaliteter åtgärdade det problemet, men då fick vänsterbacken också en mycket lägre utgångsposition. Om man ska hitta en kompromiss där som funkar både framåt och bakåt i ett Allan Kuhn-tänk heter lösningen istället Behrang Safari.

I jämförelse med det schweiziska multifunktions-verktyget Safari är både Konate och Yotún begränsade. Båda är bra, men Berra är bättre. I teorin det vill säga. Praktiken kan alltid bli en annan och är det något Pa Konate under hela tiden som seniorspelare i MFF varit duktig på är det att bita ihop, inte gnälla och ta konkurrensen! Det kvalitén Yoshimar Yotún också visat upp och han har en fördel som Konate inte har, han kan konkurrera på mer än en position.

 

Vårbetygen på MFF-spelarna

EM-uppehållet är här. Vårsäsongen i Allsvenskan är över och MFF leder serien. Med hyfsad marginal. Det ger givetvis ett överbetyg till laget.

Jag har roat mig med att betygsätta samtliga spelare som varit på planen i minst en tredjedel av de tolv omgångarna, det vill säga fyra matcher. Ett mått på MFF:s bredd är att det innebär att inte mindre än 18 spelare kommer med i den genomgången.

Dessutom har jag lagt till Allan Kuhn och laget MFF.

Betygsskalan är 0 till 6 med 6 som Bosse Larsson-klass, det vill säga i princip ouppnåeligt utom i enstaka matcher där man bara sitter och gapar över prestationen. Nolla och etta är underkänt (har alltid avskytt skalorna 1 till 5 med 1 som det enda underkända alternativet, så det ändrar vi på).

Då kör vi.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Laget, 5

Nio segrar, inga oavgjorda, serieledning och ändå känns det som det går att ta ut ännu mer av materialet. Hittills har summan varit större än detaljerna.

Allan Kuhn, 4

Ändrade och tätade defensiven när det behövdes. Har utnyttjat bredden i truppen och haft tålamodet när det behövts. I Allsvenskan är det en klar fyra. Cupfinalen är inte glömd, men ska inte påverka det här betyget. Samma sak gäller lagbedömningen ovan.

Johan Wiland, 4

Det gnälls för mycket på MFF:s målvakt. När försvarsspelet väl satt där har han varit hur stabil som helst och stundtals – som mot Östersunds FK – riktigt vass.

Pa Konate, 4

Lika kvick och bra som i Coop-reklamen. Härligt med en genuin MFF-produkt som fått chansen och levererat. Glöm inte att det är en Copa America-spelare han konkurrerat ut.

Anton Tinnerholm, 3

Ytterligare en spelare det gnälls lite för mycket på. Sista passningsleveransen och inläggen kan bli mycket bättre, avsluten likaså. Men hans hjärta, hans löpningar och allt det som också behövs i ett lag går aldrig att klaga på. Den senaste tiden har dessutom hans försvarsinsatser varit klockrena.

Rasmus Bengtsson, 2

Ingen kemi med Kari Arnason och för skadebenägen. Hittills har Rasmus Bengtsson modell 2016 varit ett nedköp i jämförelse med Rasmus Bengtsson modell 2015.

Kari Arnason, 2,5

Ska det verkligen behövas halvbetyg? Ja här tycker jag det är motiverat med ett betyg mitt emellan 2 och 3. Skillnaden är nämligen så stor mellan matcherna han spelat med Franz Brorsson och Rasmus Bengtsson, där den bristande kemin fungerar på båda hållen. I vissa matcher i början av säsongen var han nere på en etta, men de som inte ser att han spelat upp sig har låst sig.

Franz Brorsson, 4

Bäste mittbacken. Inte bara i det egna spelet där han är lugn och stabil utan även i sättet att samarbeta med mittbackskollegan. Titta på hur ofta Arnason stötbryter eller tvingas löpa ikapp med snabbare motståndare när han spelar med Bengtsson och hur mycket mer sällan det händer när han spelar med Brorsson. Franz Brorsson kommer att bli bättre än både Filip Helander och Erik Johansson.

Yoshimar Yotún, 3

Lite högt för en spelare som blir petad med effekten att försvaret blir stabilare och bättre. Men det är inte Yotúns fel att hans kvaliteter är andra än de som passar i MFF. Offensivt är han lysande. Förhoppningsvis blir han såld i sommar, till ett lag där hans defensiva brister inte betyder så mycket.

Jo Inge Berget, 4

I rätt många månader var Jo Inge Berget en av MFF:s två-tre bästa spelare. Efter det kom det en dipp och lite skadeproblem. Men med tanke på den närmast löjliga arbetskapaciteten han hann visa i ett par matcher innan dess ska han bara ha en fyra.

Tobias Sana, 3.5

Från IFK Göteborg-matchen och framåt har han fått ett lyft rakt in i startelvan och tillfört nya spelmönster och kvalitet i spelet. Men till dess att han börjar göra poäng fastnar han på snäppet under fyran.

Anders Christiansen, 4

Bolltrygg, passningssäker och med en rejäl arbetskapacitet. Dessutom tar han alltid de professionella frisparkarna och varningarna som ibland behövs för att stoppa motståndaren. Nästan alltid utan att gå för långt.

Enock Kofi Adu, 4

När han kom med i laget blev det bättre. Passar utmärkt ihop med Anders Christiansen. Passar i princip aldrig fel. Är i stort sett alltid spelbar. Har en internationell nivå. När han vill. Men det där sista ser jag egentligen inte som ett problem. Det är väl en tränares och klubbs jobb att få honom att vilja.

Oscar Lewicki, 1

Att i Allsvenskan inte få ut mer av en EM-spelare är ett stort underbetyg både för honom själv och klubben Malmö FF. Men det finns ett strukturproblem också. Lewicki är en mycket bra spelare i ett lag som oftast är sämre än lagen det möter (som landslaget). MFF ska dominera matcherna. Då blir han vilsen och onödig i det offensiva spelet.

Erdal Rakip, 3

I 13-15 av de övriga allsvenska klubbarna hade Erdal Rakip varit gjuten, i hälften av dem en stjärna. Det vet han och har tålamodet att vänta på det stora genombrottet i Malmö FF. Det tjänar båda parter på och under tiden kan han – som hittills i år – göra nytta på många olika positioner och i flera olika uppdrag som inhoppare.

Vladimir Rodic, 1

Har kommit helt fel in i säsongen och presterar nästan konsekvent långt under sin förmåga. I alla fall den han visade ifjor. Nu slutar dribblingsräderna oftare i bolltapp än i något konkret. Defensiven heller ingen höjdare.

Magnus Wolff Eikrem, 5

2015 vann man assistligan på tio. Då kom Magnus Wolff Eikrem strax bakom på nio. I år är han redan uppe på nio som han fick när SvFF fattade att han gjorde tre och inte två assist mot Östersunds FK. Jag tror att han är på väg mot alla tiders assistrekord. Passningskungen får alltså även konkreta resultat i poängprotokollet. Och som han spelar. Och vilket lyft han blivit som leverantör – och ibland avslutare – på de fasta situationerna. Hittills årets bäste MFF-spelare.

Guillermo Molins, 2,5

Han var inte redo förra året, inte i början av den här säsongen heller. Den senaste tiden innan ljumskproblemen, visade han betydligt mer. Tillräckligt för att få ett långt kontrakt om ni frågar mig. Stor potential för en höjning av betyget särskilt när han kommer tillbaka på sin yttermittfältsplats. För det är hans bästa position.

Markus Rosenberg, 3

Än har vi inte sett Mackan på topp och tre mål är för lite. Men hans lägstanivå är så hög att han hamnar på en trea ändå. Att MFF leder serien utan att ha fått ut i närheten av max av sin kapten och bäste spelare säger det mesta.

Vidar Örn Kjartansson, 3,5

Extremt svår att poängsätta. Åtta mål är mycket bra, två hat trick också. Flera av målen har dessutom kommit på högklassiga avslut. Efter de tre-fyra sista matcherna borde han ha en klockren fyra. Men det finns en säsongsstart att väga in också. Med brända chanser och sämre insatser. Då var det befogat att kritisera honom. Det är skillnad på att döma ut någon – fel i ett så tidigt läge – och att påpeka att denne någon borde prestera bättre. För det borde han och gjorde också, så småningom.

 

En härlig match

Det tog tolv minuter. Sedan var MFF:s match mot Falkenbergs FF avgjord.

Resten av tiden bevakade MFF poängen och den nyvunna serieledningen. Stabilt och säkert, precis som det ska vara mot ett jumbolag vars enda chans är att få till en helt annan matchbild med vilda västern-fotboll och som normalt sett är bra på det.

Jämför gärna 2015 då matcherna mot FFF slutade 3-3 och 4-3. Nu var det en helt annan säkerhet. Visserligen hade Allan Kuhn helt rätt när han både före och efter matchen påpekade att Falkenberg är ett lag som aldrig ger upp. Det gjorde man inte nu heller och sista tio kom ett par halvdana reduceringschanser. Men även om alla kämpade verkade ingen tro på att det skulle lyckas och så såg det definitivt inte ut förra året.

[ad_dropper zone_id=”16″]

MFF kunde och borde gjort fler mål. Men det var viktigare att behålla skärpan bakåt än framåt. Första 45 hade MFF två avslut på mål. Båda gick in. Sista 45 hade man fem avslut på mål. Inget gick in. Första 20-25 minuterna var det ett massivt övertag i bollinnehav för MFF på 70-30. Till slut blev det 59-41.

Stabilt snarare än sprudlande och jag gillar det. Bubblet kommer och i den första halvleken var MFF riktigt vasst i anfallsspelet. Och det är alltid bra när forwards gör mål. Vidar Örn Kjartansson är en killer i straffområdet och Markus Rosenberg imponerade med sin hunger. Målet mot Falkenbergs FF var hans 50:e i Allsvenskan, han har en gedigen internationell karriär bakom sig och var MFF:s stora stjärna i Champions League-äventyret. Ända var det han som blev allra surast när precisionen i den nästa sista passningen försvann så att han inte kunde få göra ett mål till. Så länge han har den inställningen kommer han alltid att vara nyttig för MFF. Kvalitén och självförtroendet finns där naturligt.

Enock Kofi Adu har varit lysande sedan han äntligen fick chansen. Jag tror inte att han slagit en enda passning i MFF-tröjan utan att inom några sekunder följt upp med att själv göra sig passningsbar. Samarbetet med Anders ”AC” Christiansen fungerar dessutom perfekt. Överhuvudtaget har MFF de senaste omgångarna hittat rätt på mitten. Magnus Wolff Eikrem och Tobias Sana känns numera också självskrivna i startelvan.

Och med Franz Brorsson och Pa Konate i backlinjen har Allan Kuhn hittat balansen. Om Pa bara hade slutat vända hemåt med bollen så ofta hade det blivit ännu bättre. Egentligen var det inte en enda MFF-spelare som inte var bra mot Falkenbergs FF. Kari Arnason? Inga misstag. Anton Tinnerholm? Het på kanten. Johan Wiland? Stabil. Vidar Örn Kjartansson? Gjorde mål och kom i lägena.

Egentligen är det bara en enda sak som måste påpekas. Det var Falkenbergs FF MFF mötte, jumbolaget med bara fyra poäng, 20 efter MFF. Då SKA Malmö FF vara bra. Men 2015 var man det inte i motsvarande lägen.

Mer från positiva klubben:

Publiksiffran 15 876 var över godkänd.

Sången och stämningen var högklassig.

Till sist, ett litet påpekande till dem som går bananas för att Falkenbergs FF släpper fram 17-årige Jesper Karlsson. Glöm inte att MFF i seniortruppen har två 17-åringar som är bättre i Mattias Svanberg och Teddy Bergqvist. Många börjar direkt skrika om att MFF borde värva Karlsson bara för att han får spela i jumbolaget. Men i MFF hade han legat efter Svanberg och Bergqvist och ett par spelare till i ungdomsleden…

 

Trebackslinje lockar

Fyra spelare tillbaka som normalt sett är startspelare.

Ingen högerback.

Då fick Allan Kuhn plötsligt väldigt mycket att fundera på i valet av startelva. Inte minst för att ersättarna skötte det så bra mot Gefle IF. Bolltryggheten var bättre än på länge och den första mållösa halvleken var helt okej och den andra, då segerresultatet 3-0 fastställdes, var riktigt bra.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Så hur löser man dilemmat mellan att inte ändra ett vinnande lag och det faktum att spelare som Markus Rosenberg, Rasmus Bengtsson, Jo Inge Berget och Oscar Lewicki som stod över knackar på dörren och vill in?

Och vem ska spela högerback när Anton Tinnerholm är avstängd och naturlige ersättaren Andreas Vindheim på nytt fått skadebekymmer?

Svaret på den sista frågan ser ut att bli Franz Brorsson.

Ett fegt och bra val.

Bra för att jag är övertygad om att han kommer att lösa uppgiften riktigt väl. Han har formen, snabbheten räcker och att han är klok i sina beslut och kan försvara vet alla som följt hans karriär. Offensiven kan andra sköta både på den och andra kanten. Fegt är beslutet för att man egentligen bara skjuter upp avgörandet om Franz Brorsson i själva verket inte gjort det bra nog för att förtjäna en plats i mitten. Senast MFF förlorade eller släppte in mål i en seriematch med Franz på planen var i sista omgången ifjor mot IFK Norrköping. Han har spelat två U21-matcher i år. Båda har slutat 5-0.

Jag blir allt mer övertygad om att det inte är Kari Arnason eller Rasmus Bengtsson som är problemet med att det ibland sett illa och tafatt ut i Malmö FF:s försvar. Det är kombinationen Arnason/Bengtsson som inte stämmer. Kemin blir fel, samarbetet som är så oerhört viktigt i en backlinje klickar inte. Båda bli sämre av att spela tillsammans. Franz Brorsson å andra sidan gör både Arnason och Bengtsson bättre.

Men okej. Om Franz Brorsson går in och stänger och gör det bra på kanten blir det ju ett besked att han kan det också. Och då blir han ännu svårare att hålla utanför startelvan.

Jag ska dessutom erkänna att egentligen är jag extremt lockad av ett annat alternativ att lösa problemet med att det inte finns en naturlig högerback tillgänglig. Trebackslinje! Då som ett första test på vad jag gärna sett som en mer permanent lösning när Behrang Safari ansluter.

Jag tror att MFF:s spelarmaterial passar mycket bra till 3-5-2.

Jag tror att Allan Kuhns filosofi också stämmer väl med ett 3-5-2.

4-4-2 sitter i väggarna i de flesta svenska klubbar, inte minst i MFF där folk får hicka i korridorerna bara det börjat viskas om något annat. Men 3-5-2 är intressant! Det är ett sätt att ha tre centrala mittfältare samtidigt som man behåller två anfallare. Behrang Safari är inte alls obekant med att spela i trebackslinje, det har han gjort en hel del i Basel. Och jag är övertygad om att alla mittbackarna som redan finns i truppen också klarar av att göra det.

Safari kan dessutom givetvis spela på kanten på mitten. Men det kanske intressantaste av allt; tre centrala mittfältare innebär att MFF kan köra med exempelvis Magnus Wolff Eikrem som spets bakom två forwards. Eller någon annan. Många i truppen brinner för att få just den rollen.

Och mot starkt motstånd, till exempel i de Europamatcher man nu inte får, kan man stänga genom att svänga till 5-3-2.

 

Nya kuggar till Kuhn

MFF:s nykomponerade mittfält var precis så bolltryggt och bra som man kunde väntat sig.

Och Guillermo Molins gjorde ett snyggt mål och ett som var spektakulärt vackert. Hans eleganta volleyklack kommer att bli svårslagen när det gäller att utse årets mål i MFF och Allsvenskan!

Om man inte klarar att njuta av ett mål som MFF:s 2-0 – Anton Tinnerholms assist var inte dum den heller – är det något allvarligt fel i ens fotbollsliv.

Segern var dessutom stabil och enkel. Precis det som behövs ibland och inte minst efter det som hände mot BK Häcken och HIF.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Fast det finns ett par men:

1.) Gefle IF var blekt. Åker inte laget ut i år vet jag inte när det kommer att ske. Tidigare har klubben byggt sin själ och existens på ett starkt försvarsspel. Nu har man så smått börjat ändra på det och vill, som så många andra i Allsvenskan, bli ett spelande lag också. Utan att vara i närheten av att nå fram. Samtidigt känns det som om laget tappat försvarsorganisationen från förr, så nu är Gefle IF inte bra på något. 3-19 på fyra matcher säger det mesta.

2.) MFF ska möta Hammarby IF redan på onsdag. Sedan återstår Falkenbergs FF och Östersunds FK innan det är dags för EM-uppehåll. Före matchen mot Gefle gällde nio poäng på de fyra matcherna, nu är det snarare tio. Jobbet är inte klart och det tog en halvlek att få det att lossna mot Gefle.

Tobias Sana ser ut att ta chansen när han nu får mer och mer speltid. Han var en av de absolut bästa i Malmö FF och fortsätter att utmana och bryta mönster.

Enock Kofi Adu hade inte spelat en minut tidigare i serien. Det märktes inte. Han gick in och gjorde som vanligt, var alltid spelbar och slog nästan alla passningar rätt. Orken är inte 100 än, det vill säga den ork en pelare får av att spela regelbundet. Men det kommer.

Guillermo Molins gjorde mål, som en forward ska göra och spelade dessutom klokt och var stark i kroppen. Även för honom finns det en växel till att lägga in i matchkonditionen och i snabbheten återstår mycket. Men det vet han om och planerar att rätta till under uppehållet. Det kommer också att lösa sig och eftersom MFF borde inse det är det konstigt om man inte löser det…

Ett utmärkt exempel på utvecklingen jag tror snart kommer på Sana, Adu och Molins sprang inte långt från dem. Allra bäst på planen var nämligen en spelare som redan tagit chansen. Magnus Wolff Eikrem spelade lysande igen och nu när han får spela match efter match kommer allt fram man tidigare mest anat. Två mål och sju assist har han på de sex senaste matcherna och nu jobbar han hårdare och vinner närkamper också.

Det kan mycket väl vara så att fyra spelare som inte var ordinarie när säsongen startade, Sana, Adu, Molins och Eikrem, är kuggar som passar mycket bättre i Allan Kuhns sätt att spela fotboll i MFF än de han ”ärvde” i startelvan från säsongen 2015?

Glöm heller inte Franz Brorsson! Han har fortfarande inte varit med om att släppa in ett mål i årets allsvenska. Pa Konate har redan placerat en etablerad spelare på bänken. Det kan snart vara dags för Brorsson att också göra det.

…………………………………………………..

Stämningen var avslagen, närmast 80-talsmässig.

De som normalt gör majoriteten av jobbet på läktaren lät bli att driva på eller var inte ens där.

En ny nyttig påminnelse om hur mycket sämre en klack på halvfart är och hur mycket det fulla stödet saknas när det uteblir.

 

Äntligen dags för Adu

Förra året startade Enock Kofi Adu i 24 matcher och hoppade in i tre i Allsvenskan.

I år har det redan avverkats åtta omgångar utan att han fått en enda minuts spel. Nu talar allt för att det blir en ändring.

Strax före dagens träning fick MFF förhandsbeskedet att Oscar Lewickis avstängning blir en match och att den ska avtjänas på lördag mot Gefle IF. Sedan tränade MFF med följande startelva:

Johan Wiland – Anton Tinnerholm, Kari Arnason, Franz Brorsson, Pa Konate – Tobias Sana, Anders Christiansen, Enock Kofi Adu, Magnus Wolff Eikrem – Guillermo Molins, Vidar Örn Kjartansson.

AC och Adu på mitten alltså.

Äntligen!

[ad_dropper zone_id=”16″]

Ända sedan Enock Kofi Adu kom till MFF har han varit en av lagets absolut bästa spelare. Inte alltid, men ofta nog. Dessutom känns han och Anders Christiansen som en mycket spännande kombination.

Alla rapporter från MFF:s U21:s 5-0-seger borta mot IFK Göteborg säger dessutom att han var riktigt vass i den matchen.

Kunnandet finns där, formen också. Möjligheten att sätta in honom utan att det blir snack om petning av Oscar Lewicki finns också. Bara att köra.

Jag hade spelat Adu även om ingen spelare varit avstängd, men det kvittar.

Jag hade satt in honom så fort som överhuvudtaget möjligt när Lewicki blev utvisad i cupfinalen mot Häcken. Hans lugn, bollkontroll och sättet att hitta ytor där han alltid är spelbar hade varit guld värd 10 mot 11 (eller 9 mot 11 minuterna Pa Konate blev lindad vid sidlinjen). Efter ett tag kombinerat med Felipe Carvalho därframme för att hålla kvar bollen och nicka på de fasta situationer som alltid kommer även med en man mindre. Men det är heller inte relevant nu, det bara spär på bitterheten.

Det viktiga är att det ska bli riktigt kul att äntligen se Enock Kofi Adu på ett MFF-mittfält igen!

Allan Kuhn var förresten på plats i Göteborg och såg 5-0-segern och Adus insats. Efter träningen påpekade han också att om Adu får spela – den garderingen gör ju alla tränare – är det mer tack vare den matchen än träningarna.

 

MFF vilade för få

Helsingborgs IF gjorde det bra. Och smart.

Malmö FF gjorde det också bra. Efter förutsättningarna.

Felet var att man gjorde så lite för att förändra förutsättningarna.

Jag skrev det redan inför matchen, så det är ingen efterhandskonstruktion. HIF hade match på måndagen, MFF förlorade på ett extremt bittert vis på torsdagen i en 120-minutersduell där laget spelade med en man mindre i 70 minuter.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Och när domaren Martin Strömbergsson blåste igång matchen på Olympia visade det sig även att det var första dagen med riktigt het sommarvärme. Solen stod på i 90 minuter och gjorde det extra svårt att orka.

Givetvis påverkade det utgångsläget.

MFF har Allsvenskans bredaste trupp.

Vad ska man med den till om man inte utnyttjar den?

Jämför med hur Henrik Larsson med betydligt färre att välja bland fick perfekt utdelning av att bänka Darijan Bojanic och satsa på Anton Wede och Johan Mårtensson.

MFF gjorde förvisso ett par förändringar och lyckades utmärkt med en. Tobias Sana kom in och visade att han hittat både form och självförtroende. I övrigt blev det mest status quo och jag tycker att man borde utnyttjat tillfället att matcha fler med fräscha ben. Det är till exempel dags att ställa frågan; varför spelar inte Enock Kofi Adu? Ända sedan han kom till MFF har han när det stämt för honom varit en av de två-tre bästa spelarna i truppen.

Jag köper att MFF ville markera när han hade tankarna någon annanstans. Men nu? Efter utvisningen mot BK Häcken hade han varit perfekt att sätta in för att hålla i bollen och lugna ner spelet. Mot HIF hade han fått chansen att gå in och visa att han verkligen brinner för att göra ett avtryck och jag tror att han hade gjort det.

Tittar man på bänken i alla de senaste matcherna sitter det hela tiden spelare som kan gå in och avlasta när det behövs. Utnyttja den möjligheten.

Utan att veta – och MFF kommer inte att berätta – kan jag bara se två förklaringar till att man vägrar spela Enock Kofi Adu:

1.) Han är så fast i frysboxen att han aldrig kommer att spela mer i MFF. I så fall begriper jag inte varför han är på bänken.

2.) Det är redan klart att han säljs i sommar. Antingen är affären i hamn eller så räknar MFF, Adu och agenten med att det ska ske. I de förutsättningarna ingår att han ska matchas enbart i nödfall för att inte äventyra övergången.

Eller så dyker han plötsligt bara upp i startelvan och då är det bara konstigt..

Nu låter det här som om det bara var för att MFF var tröttkört som HIF vann. Det är fel. MFF orkade rätt bra i värmen, bättre än HIF, men man kunde utnyttjat den fördelen ännu mer. HIF spelade smart efter sitt tidiga ledningsmål, låg lågt i positionerna, tvingade MFF till att mest syssla med instick och satsade på kontringar. Det är HIF bra på och gjorde det bra den här gången också, men det är ett spel som kostar kraft.

…………………………………………

Jo Inge Berget var en av spelarna jag tyckte skulle vilats i MFF.

Nu fick han istället bytas ut i den 43 minuten efter att ha fått problem med ljumskarna. Han ska undersökas på måndagen, men ljumskbesvär kan vara tuffa.

MFF:s fys-team har gjort ett kanonjobb och i stort sett alla är friska. I och med att man hela tiden kan mäta anspänning och annat tror jag att det var en ren slump att han gick sönder. Men med det extrema jobb han alltid lägger ner i matcherna och hur pass tätt de kommit tycker jag som sagt att han borde vilat.

Rasmus Bengtsson blir avstängd i nästa match sedan han dragit på sig en felaktig varning. Det var frispark, inte mer. Domarbedömningen i Sverige har nu blivit så petig att det börjar bli pinsamt. Och de grova felen alldeles för många. Målet Gefle IF fick bortdömt mot Elfsborg var till exempel en monumental miss.

En stor del av skulden ska dock läggas på instruktionerna domarna får inför säsongen och det kan också vara så att putt- och dutt-spelet på konstgräsmattorna gör att vi tyvärr för vänja oss vid att i Sverige dömer, varnar och visar man ut för saker man inte gör utomlands. Det hade varit rätt kul att låta Premier League-domare döma ett par omgångar i Allsvenskan för att se skillnaden i bedömningsnivån.

…………………………………………….

Positivt för MFF:

Anton Tinnerholm var efter matchen övertygad om att han skulle bli avstängd. Det är han inte. Varningen han drog på sig var hans andra.

Bäst av allt är att man tack vare att laget inte spelar oavgjort har råd med fler förluster än vanligt för ett topplag. 15 poäng efter åtta omgångar är bara strax bakom det snitt på strax över 2,0 som brukar behövas. Kryss är en halv förlust och dem har MFF undvikit.

Att Magnus Wolff Eikrem fortsätter att spela bra. I hans fall hade det varit helt fel att vila. Han håller på att återerövra sin plats i laget. Då ska han få lov att göra det.

 

Inget bra läge för MFF

Häcken svider fortfarande.

Det snackas mycket om att glömma och komma igen. Men det är inte så lätt.

Cupfinalförlusten är gjuten på tio i topp-listan över MFF:s bittraste förluster genom tiderna. Den kommer att sitta kvar länge hos supportrarna, kanske inte lika länge som TFF 1999, FC Thun eller Cork, men väldigt länge.

I det läget ska MFF åka till Olympia och möta HIF.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Ur fokussynpunkt är det bra. En vanlig match hade blivit svårare. Nu kommer tändningen automatiskt och även om derbyt numera är mycket större i Helsingborg än i Malmö går det att prata om en lämplig match att ta lite revansch i.

Ur de flesta andra synvinklar är det en tuff uppgift.

HIF har kunnat ladda och förbereda sig för matchen ända sedan i måndags då man förlorade uppe i Norrköping.

MFF spelade i torsdags, en 120-minuters-match där laget i 70 minuter dessutom spelade med en man kort. Efter det har MFF tränat två gånger. På fredagen utan startspelarna och på lördagen kort på en dag man i en normal träningsvecka varit lediga. Fys-avdelningen säger ju bestämt att det är andra dagen efter match som behovet av vila är störst.

Dessutom är Markus Rosenberg avstängd.

Bättre förutsättningar än så här att slå MFF får HIF knappast.

I det här läget ställs det stora krav på Allan Kuhns och den övriga MFF-ledningens fingertoppskänsla. Huvudfrågan är hur mycket man ska rotera i laget för att minska problemet med slitaget och de dåliga förberedelsemöjligheterna? Den går egentligen bara att svara på om man sett de två träningarna, pratat med spelarna och analyserat testerna och GPS-värdena som regelbundet tas på spelarna.

Ett skifte är naturligt. Rasmus Bengtsson är okej igen efter hjärnskakningen. Frågar man honom – vilket jag gjorde efter träningen – har han varit det en vecka.

Ett annat skifte är nödvändigt. Markus Rosenberg ska ersättas i anfallet.

Det går att göra på två vis som båda innebär att MFF får in en spelare som inte offrade för mycket kraft i torsdags. Man kan sätta upp Jo Inge Berget i anfallet bredvid Vidar Örn Kjartansson och ta in Tobias Sana. Tobias gjorde ett bra inhopp mot Häcken och har lyft sig rejält på träningarna den senaste tiden. Eller så kan man sätta in Gullermo Molins, en spelare som brinner av iver att visa hur mycket han kan tillföra MFF och skulle älska att göra det just i ett derby.

Det blir två ändringar i truppen. Felipe Carvalho och Markus Rosenberg ersätts av Rasmus Bengtsson och Vladimir Rodic. När Rodic hamnade utanför senast började det direkt snackas om hur man skulle tolka det, frysbox, på väg bort eller…? Nu är det Carvalho som hamnar utanför de 18. Jag är rätt trött på de här övertolkningarna. Sanningen är ju att MFF har en så bred och stark trupp att det när nästan alla är skadefria är omöjligt att inte någon spelare som enkelt hade platsat band de 18 i alla andra allsvenska lag hamnar på läktaren.

Mot BK Häcken i cupen satt förutom reservmålvakten Fredrik Andersson Erdal Rakip, Enock Kofi Adu, Guillermo Molins, Yoshimar Yotún, Tobias Sana och Felipe Carvalho på bänken. Om Vladimir Rodic skulle spela hade någon av dessa plockats bort och då hade man fått exakt samma debatt om honom.

Debatten är helt enkelt dum.

Egentligen finns det bara två alternativ. Minska bredden och kvalitén i truppen. En återvändsgränd om MFF ska kunna nå målet att bli dominant i Norden. Eller så kör man på som nu och lär sig att strunta i alla spekulationer och kritik som kommer från folk när just deras favoritspelare hamnar på bänken.

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.