Molins ende anfallsreserven

Den icke-stängda träningen inför matchen mot Jönköping Södra gav ett tydligt svar.

Rakip istället för Rodic.

Inte Magnus Wolff Eikrem och inte heller Guillermo Molins.

Det är ett val jag är helt bekväm med, ett bra val.

Men det är inte det valet jag hade gjort. Jag hade satsat på Guillermo Molins, men det är för att jag resonerar mer känslostyrt än Allan Kuhn. Och därför inte riktigt kan frigöra mig från bilderna som sitter kvar i huvudet från alla kanonmatcherna Gische gjort som yttermittfältare. Förr, före skadan.

För Allan Kuhn är nuet det viktigaste.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Han fick frågan om han sett Erdal Rakips tidigare matcher på högerkanten, bland annat uppe i Göteborg 2014, där han gjorde en suverän taktisk insats. Det hade han inte. Laget tas ut baserat på hur det ser ut nu. Plus givetvis vad som passar bäst mot laget MFF ska möta.

Erdal Rakip är med för att han är i form, gjorde ett bra inhopp och ett suveränt mål mot IFK Norrköping och att han gjorde två mål och två assist när MFF U21 i slutet av mars bortabesegrade Jönköping Södra med 5-0. Han är dessutom uttagen för att han är pumpad med färskt självförtroende och att det är bra att ge spelare chansen vid rätt tillfälle. Allan Kuhn lade också till att mot J Södras extremt markeringsinriktade spel passar Rakip väl och att han både kan hålla bredden och gå in i planen.

Därmed slår han ut Magnus Wolff Eikrem, som var den andre spelaren av de två Kuhn valde mellan.

_ Jag tog ett snack med Magnus, det vill jag gärna göra när det det är två spelare som är så nära och han tog det på helt rätt sätt, betonade Allan Kuhn.

Guillermo Molins då?

Där var Kuhn tydlig. Det är nuet som gäller och då är det i anfallet Molins står på tur. De många inhoppen har hela tiden skett där och efter Agon Mehmetis flytt till Stabaek är det där det största behovet finns.

Tittar man på bänken mot Jönköping Södra är det svårt att inte ge honom rätt.

Där sitter målvakten Fredrik Andersson, backarna Franz Brorsson och Pa Konate samt Magnus Wolff Eikrem, Tobias Sana, Piotr Johansson och Guillermo Molins. Om inte Gische är anfallare, vem är det då?

Resonerar man så, lite baklänges blir det rätt tydligt. Fast någonstans inom mig sitter ändå en liten tjurig typ och tycker att det är trist att inte se Molins från start. Han får komma in och avgöra istället.

Det ser ut att bli cirka 1 500 MFF-supportrar på plats i Jönköping.

Riktigt bra en vardag klockan 18.30. Allsvenskan är glödhet. Titta bara på publiksiffrorna i premiäromgången. I år kommer snittet att passera 10 000 och de stora bortaföljena är en stor del i den positiva trenden.

 

Törners tips

MFF vinner SM-guld 2016.

Dags för allsvensk start. Då finns det ingen återvändo. Serien ska tippas.

Och det gör jag så gärna.

Mitt tips är att seriesegraren blir den samma som 2013 och 2014, det vill säga MFF. Fjorårssäsongen var inget misslyckande, det kan inte ett år med Champions League-avancemang vara. Men femteplatsen i Allsvenskan var det. Fiasko är rätt ord. Med den truppen ska det bara vara topp tre och en säkrad Europa-plats. Nu kommer upprättelsen.

MFF har i år en helt annan kontinuitet i truppen. Alla stjärnorna är kvar och startelvan är intakt. I praktiken har MFF bara tappat två inhoppare i Agon Mehmeti och Pawel Cibicki. Parallellt med det har Daniel Andersson plockat in två riktigt starka nyförvärv i Anders ”AC” Christiansen och Vidar Örn Kjartansson och när sommaren närmar sig kommer även Behrang Safari att vara på plats. Det kan – som alltid – lämna spelare i sommarfönstret, men det känns som om MFF redan gjort garderingarna och fått ersättarna på plats.

Tror till exempel att MFF aldrig i föreningens över 100 år långa historia haft en så tuff konkurrens på det centrala mittfältet som laget har nu. I den kommer Sveriges nästa stora stjärna Mattias Svanberg snart att blanda sig på allvar. Han är född i januari 1999, men riktigt stora spelare slår igenom tidigt!

I år har MFF en bättre trupp än både 2013 och 2014. Det ska man ha också, med tanke på alla Champions League-miljonerna. Mycket kan alltid gå fel, men det vore fegt att inte tippa Malmö FF som guldfavorit.

Så det gör jag.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Egentligen kan jag bara hitta två saker som talar emot.

För det första är konkurrenterna bra. Den som tror att det är enkelt att vinna Allsvenskan har inte förstått mycket, eller hängt med och sett hur klassen på serien har lyfts.

För det andra har MFF en ny tränare. Det är bara i undantagsfall som ett lag vinner guld under en tränares första år i klubben.

Åge Hareide gjorde det 2014.

När MFF vann guld 2004, 2010 och 2013 hade däremot Tom Prahl, Roland Nilsson respektive Rikard Norling fått bygga ett eller ett par år innan det var dags för guldglimmer.

I förra säsongens guldlag IFK Norrköping hade Janne Anderssons jobbat sedan 2011. Jörgen Lennartsson gjorde sitt andra år när Elfsborg vann guld 2012, Conny Karlsson var inte ny när HIF blev svenska mästare 2011 och Mikael Stahre var det inte när AIK vann 2009. Jag kan fortsätta ett tag till, men det skulle bli tjatigt.

Normalt hade Allan Kuhn behövt finslipa ett eller två år först, inte minst som han taktiskt bygger rätt mycket nytt. Men jag tror inte bara att han är bra och fylld av energi. Han är nog rätt snabb också. Hittills har det ju inte blivit en enda förlust i årets tävlingsmatcher. Och truppen är som sagt sylvass.

Närmast bakom MFF blir det ett getingbo. Inte enbart för att getingarna från BK Häcken är med sticker upp utan mer för att det är väldigt svårt att säga vilket av lagen IFK Norrköping, BK Häcken, AIK, IFK Göteborg och IF Elfsborg som ska komma närmast MFF. Eller om ni så vill bli  femma-sexa och bränna Europa-chansen.

Jag har sett alla lagen – tack CMore! – och imponerats mest av IFK Norrköping och Häcken.

De andra tre är mer etablerade och naturligare att tippa högt, men jag tror att de får svårt. Mästarlaget Peking är ännu vassare än förra året och förr eller senare kommer Häcken att vinna Allsvenskan. Men först när man i klubben själva kan se sig som mästarmaterial. Ett bra exempel är att Häcken som alla vet har lätt för MFF. Men när lokale storebror IFK Göteborg ska besegras blir det plötsligt väldigt, väldigt svårt. Där måste man jobba med självbilden.

I år tar i alla fall Häcken ett första kliv och kommer före IFK Göteborg i tabellen.

Nedflyttningsstriden kommer att bli tuff. Med en slagsida åt norr. GIF Sundsvall, Östersunds FK och Gefle IF kommer alla att vara indragna. Falkenbergs FF och Östersunds nykomlingskollega Jönköping Södra också och passar sig inte Hammarby IF är det också ett bottenlag. Hypen till trots.

På upptaktsträffen trodde mer än hälften att Östersunds FK skulle klara att etablera sig i Allsvenskan och tittar man runt i många experttips verkar betydligt fler tro på Östersund än J Södra. Det tror jag har att göra med att Östersund är ett lag som är lätt att gilla. Men när jag tippar är jag mer realistisk, eller cynisk, och påpekar lite försynt att det faktiskt var Jönköping som vann Superettan.

I mitten finns en kvartett med Helsingborgs IF, Örebro SK, Djurgårdens IF och Kalmar FF som jag varken kan se som topp- eller bottenlag. De blir därför 2016 års de fyras gäng i mittens rike.

Skytteligan vinner MFF:s Markus Rosenberg.

Jo Inge Berget eller Emir Kujovic hade kunnat göra det, men lämnar nog i sommarfönstret. Paulinho från Häcken utmanar.

Publikmässigt fortsätter succén. Över 2,3 miljoner såg allsvensk fotboll förra året, det var fler än någonsin. I den sista omgången saknades dock några tusen för att passera dröm-snittet 10 000. Det stannade vid 9 967. I år blir det fler…

Malmö FF nådde 17 732, det högsta snittet någonsin på Swedbank stadion och 3 242 högre än 2014. Nu kan det bli 18 000. Första steget är redan taget. Det kommer att bli utsålt i premiären mot IFK Norrköping den 2 april.

Bara en sådan sak. Allsvenskan rivstartar!

Törners tips

1 Malmö FF

2 IFK Norrköping

3 BK Häcken

4 IF Elfsborg

5 AIK

6 IFK Göteborg

7 Örebro SK

8 Kalmar FF

9 Helsingborgs IF

10 Djurgårdens IF

11 Hammarby IF

12 Gefle IF

13 GIF Sundsvall

14 Jönköping Södra

15 Östersunds FK

16 Falkenbergs FF

 

Jag kommer att sakna Ålen

Jag kommer att sakna Agon Mehmeti i MFF.

Knappt hade nyheten om att han är i Stabaek i Norge för att förhandla hunnit valsa runt ett par timmar förrän det började spekuleras i om MFF ska värva en ersättare.

Just då tycker jag faktiskt att det är viktigare att stanna ett tag precis där jag inledde. Med att säga att det känns trist, närmast vemodigt att han lämnar och hylla honom för det han uträttade i klubben.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Det tänker jag göra med att citera mig själv:

Först med det jag skrev den 11 april förra året:

”När Agon Mehmeti hoppade in sent mot AIK blev det hans 100:e allsvenska match i Malmö FF.

Ett jubileum som ingen uppmärksammade.

Många gillar att hitta spelare att gnälla på. Efter återkomsten har Agon blivit en sådan för vissa.

Det tycker jag inte alls om.

Han har alltså spelat 100 matcher i Allsvenskan för MFF. På dem har han gjort 25 mål.

Totalt har han spelat en bit över 150 gånger i MFF-tröjan.

I hemmapremiären 2009, den allra första matchen någonsin i Allsvenskan på Swedbank stadion gjorde han två mål.

I hemmapremiären 2010 gjorde han två mål igen.

I hemmapremiären 2011 gjorde han ett mål.

Han har fått en egen sång, den kanske bästa och roligaste av alla som sjungs på Stadion.

Efter ett par tuffa år utomlands kämpar han nu för att komma in i matchen igen i klubben han älskar. Med ett facit från förr och en inställning som ingen kan ta ifrån honom. Och så sitter folk och gnäller. Lägg av!”

Sedan med att påminna om det jag skrev efter gårdagens match mot IFK Norrköping.

”Satt för övrigt kvar i kylan i pausen och kollade MFF-avbytarnas uppvärmning. Vilken fantastisk glädjespridare Agon Mehmeti är. Han skojar, kramas, brottas och håller humöret uppe på allt och alla. För få fattar vilken nytta ett lag har av att ha en sådan spelare, dessutom uppväxt i stan och fostrad i klubben, i truppen.”

Givetvis förstår jag att MFF är villigt att släppa honom och att han själv vill ha speltid någon annanstans. Markus Rosenberg och Vidar Örn Kjartansson är vassare i anfallet, det är även Jo Inge Berget och Guillermo Molins, när han är tillbaka på riktigt. Dessutom har MFF lyft upp Teddy Bergqvist och måste ha tålamodet att vänta ut hans utveckling i åtminstone ett par år. Då är det trots allt en onödig lyx att ha kvar en backup som Agon Mehmeti. Särskilt som truppen är för stor.

Det säger logiken.

Känslan är som sagt att det är trist.

Plus att det är viktigt att betona att Agon Mehmeti är värd mycket mer respekt för sin tid som MFF:are än rätt många på läktaren oh sociala medier är villiga att ge honom.

Därför stannar jag som sagt exakt där.

Inga spekulationer om han bör ersättas eller i så fall av vem.

Det återkommer jag med. Av respekt för Agon är det faktiskt åtminstone idag viktigare att lyfta fram just honom!

 

Inte tid för gnäll

Ibland är det lätt att fastna i gnäll.

Det tänker jag låta bli.

Okej, den första halvleken var inte bra. passningsspelet klickade inte som det skulle, långbollarna blev för många och ett par chansmissar både före och efter pausen var horribla.

Dessutom hade MFF tydligen bestämt sig för att ta en tillfällig paus från diskussionen om vad som är bäst, långa eller korta hörnor för att istället bara slå – dåliga.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Men strunt i allt det för då bortser man från två viktiga saker: digniteten av matchen och klassen på motståndet.

Matchen var en kvartsfinal i Svenska cupen. Då gäller det att vinna och det gjorde MFF som nu bara är två matcher från en titel. Det ÄR bra.

IFK Norrköping visade att laget inte alls gled fram till guldet på ett bananskal. Peking är utmärkt organiserat med en taktik som sitter i ryggmärgen. Spelet är faktiskt – vilket Allan Kuhn också påpekade på presskonferensen utan att så många märkte det – rätt likt MFF:s. Men Malmö FF håller på och bygger. IFK Norrköping har ett försprång.

Det blir inte många gånger i Allsvenskan som MFF kommer att få möta ett lag som pressar så högt och har en spelare som Emir Kujovic. Undrar om det här inte också var ett viktigt test på hur det fungerar att dra upp Yoshimar Yotún så högt upp på vänsterkanten som MFF vill göra. Om IFK Norrköping inte klarade att utnyttja ytan bakom och göra mål tror jag att de allsvenska lagen generellt sett inte heller kommer att göra det.

Och det har pratats alldeles för lite om hur mycket bättre det här spelet passar Yotún än förra årets samt om hur svårt det är att stå emot den samlade offensiva kraften från honom och Jo Inge Berget. När MFF kopplade greppet om matchen i början av den andra halvleken var Berget en viktig faktor.

Så länge MFF inte är färdigt tycker jag absolut att laget ska bedömas efter:

1.) Resultaten.

Fyra tävlingsmatcher, fyra segrar. Det räcker långt.

2.) Topparna i spelet.

När det stämmer är MFF riktigt bra. Dalarna är djupa, men bör gå att slipa bort.

3.) MFF satte in tre bra spelare, Guillermo Molins, Agon Mehmeti och Erdal Rakip. IFK Norrköpings sena byten har ni redan glömt.

Satt för övrigt kvar i kylan i pausen och kollade MFF-avbytarnas uppvärmning. Vilken fantastisk glädjespridare Agon Mehmeti är. Han skojar, kramas, brottas och håller humöret uppe på allt och alla. För få fattar vilken nytta ett lag har av att ha en sådan spelare, dessutom uppväxt i stan och fostrad i klubben, i truppen.

Kalmar FF slog HIF efter straffar och väntar i semifinalen.

Då slipper MFF parkeringsplatsen Kalmar FF spelade på nu. Guldfågeln Arena ska vara klar. Givetvis ett plus och trevligt med en gräsmatch. Men frågan är var MFF ska hitta gräs att träna på under veckan?

En annan fråga är när matchen ska spelas? Svt och Svenska fotbollförbundet har redan klantat till lottningen av kvarts- och semifinalerna och speldatum för dem. Givetvis är det inte okej för varken MFF, Kalmar FF, BK Häcken eller segraren i den ännu inte spelade kvartsfinalen mellan AIK och Hammarby att inte veta när man ska spela semifinalen.

I proffsiga förberedelser gör det stor skillnad i upplägget av träningsveckan om man ska spela på lördag eller söndag. Men det struntar Svt och SvFF i.

 

Inte konstigt att lådan fylls

Nu är det allvar. På riktigt!

I gruppspelet gick det att reparera enstaka poängtapp. Nu behövde inte MFF den livlinan utan vann rubbet, men möjligheten fanns. I en kvartsfinal är det ut eller in, vinn eller försvinn eller hur man nu ska uttrycka det utan att falla ner i en grotta av klyschor…?

Dessutom är det extra mycket allvar för MFF.

[ad_dropper zone_id=”16″]

Enklaste sättet att beskriva och bevisa den saken är att ställa frågan hur många av dem som följer MFF som supportrar eller vanliga åskådare som idag tycker att Malmö FF fått en godkänd, rentav bra, start på säsongen?

Jag tror att den massiva majoriteten svarar ja.

Tänk sedan scenariot att MFF förlorar mot IFK Norrköping och åker ur Svenska cupen.

Då blir det direkt full svängning i opinionen. Då blir det en precis lika stor övervikt för svaret nej och dessutom en stor portion av bitter besvikelse att svälja.

Till viss del är det givetvis populistiskt, både att tycka och påpeka. Inte minst för att MFF bytt tränare, håller på att sätta ett nytt spel som tar tid att implementera och möter det svenska mästarlaget. Allan Kuhn är snabb att påpeka att det vore nästan oförskämt att glömma bort att ”Peking” vann guld och MFF kom femma.

Fast det här är Malmö. Här är det trots allt rätt många som tycker att två raka Champions League-kvalificeringar, SM-guld 2013 och 2014, ett par starka nyförvärv, en för en gångs skull rätt intakt spelartrupp i övrigt och en intensiv hunger efter Europaspel i höst väger minst lika tungt som det där med en tillfällig (?) femteplats.

I klarspråk är det till råga på allt så att det här är en balansera på en knivsudd-match som öppnar stora möjligheter, men samtidigt kan förstöra mycket mer för MFF än IFK Norrköping.

Malmö FF har tre heta mål i år:

1.) Återerövra SM-guldet.

2.) Vinna den första titeln i Svenska cupen sedan 1989.

3.) Få kvala till Europa League i höst och ge alla i stan och många utanför nya möjligheter till glädjestunder och sprida PR för namnet och klubben MFF i fotbollsvärlden. Två säsonger i Champions League är större än många förstår, men minnet hos de flesta är kort.

MFF-IFK Norrköping är en tävlingsmatch där två av de tre målen kan försvinna djupt in i den dimma som syns utanför fönstret när jag skriver det här.

Hårda bud kanske.

Men det är verkligheten i MFF. Tillhör man den himmelsblå spelartruppen ska man klara av den pressen.

……………………………………

Startelvan känns given, både för att det är den som synts på träningen och för att den med Rasmus Bengtsson skadad är den bästa tillgängliga.

Johan Wiland – Anton Tinnerholm, Kari Arnason, Franz Brorsson, Yoshimar Yotún – Vladimir Rodic, Anders Christiansen, Oscar Lewicki, Jo Inge Berget – Markus Rosenberg, Vidar Örn Kjartansson.

Det mest intressanta är dock vilka stora möjligheter MFF har att förändra matchbilden genom byten. Guillermo Molins kan göra det både som anfallare och yttermittfältare, Magnus Wolff Eikrem kan göra det som ytter- och innermittfältare och Agon Mehmeti har inte glömt tiden som super-sub. Det finns fler exempel. Och det är givetvis extra värdefullt i en match som kan bära iväg till 120 minuter med trötta ben i motståndarförsvaret.

Att det blev utsålt på Malmö IP verkar många tycka är anmärkningsvärt. Jag tycker att det är naturligt. Med ett snitt på 17 000 i Allsvenskan 2015 är det väl i sanningens namn bara märkligt att tycka att det är konstigt att fylla en liten låda som IP.

 

 

Ingen bra premiär

Det blev ingen bra premiär för MFF i U21-serien.

Förlust med 0-1 hemma på Malmö IP mot Falkenbergs FF med så många A-truppspelare i laget som MFF hade är givetvis inte bra.

Inte med den bredden i truppen och inte med den hunger att visa upp sig som borde finnas.

Nu kunde istället Falkenbergs Jesper Karlsson avgöra på en av lagets få chanser.

MFF hade mycket mer boll, men hade svårt att utnyttja övertaget till att skapa klara chanser och började ofta om när man redan spelat sig förbi istället för att koncentrera sig på avslut.

Det underlättade heller inte för MFF att Falkenbergs FF spelade starkt i försvaret och att målvakten Otto Martler var felfri.

Men visst fanns det ett par ljusglimtar i MFF.

Erik Andersson gjorde en mycket stark förstahalvlek, dippade något efter pausvilan, men kom tillbaka och kändes i alla fall för mig som matchens bäste MFF-spelare.

Mittbacken Mattias Andersson, född 1998, gjorde också en stark insats. Han är lugn, brytstark och bra på huvudet, vilket han visade alldeles mot slutet när han var nära att nicka in 1-1 på hörna. Om A-truppen inte redan haft för många spelare borde han ligga närmast till för att få en lärlingsplats. Men med tanke på antalet spelare i truppen lär det tyvärr dröja ett tag innan det blir dags för att fylla på med nya lärlingar.

Andreas Vindheim spelade en halvlek, såg rejält rostig ut och hade ont i foten när han klev av.

Felipe Carvalho spelade också 45 minuter, utan känning.

Guillermo Molins spelade lite mer och som vanligt är det hans insats alla frågar efter och bedömer.

Så hur gick det?

Ska jag sätta ett betyg får det bli hyfsat.

Gische var inte i närheten av succén och klassen han höll i inhoppet mot GIF Sundsvall.

Dels är han i en fas där det är lättare att hoppa in sista 25 mot ett upplöst försvar än starta mot ett där allt är på plats.

Dels hamnar han precis som förra året i U21 i ett spel där han överarbetar, vill för mycket och blir lite för självisk.

Jag gillar det inte alls.

Ska Guillermo Molins ha ett nytt långt kontrakt – och det tycker jag att han ska ha – ska det vara för hans:

1.) Status i truppen, bland supportrar och i klubben.

Gische är en MFF-ikon och kommer att vara det ända till dess han avslutar karriären om fem-sex år. Då kommer den ende andra spelaren som kan konkurrera, Markus Rosenberg, att ha slutat. Mackan är född 1982, Gische är född 1988.

2.) Klass i A-laget.

Före skadan var han lysande. Mot GIF Sundsvall visade han mycket av den gamle gode Gische.

3.) Pengarna.

MFF har råd att chansa. Särskilt med tanke på skäl 1 och 2.

Han ska däremot inte ha kontrakt för det han visar i U21-laget. Där blir viljan och pressen att prestera för stor. Och där har han dessutom under lång tid visat för lite.

Därför tycker jag att det är dags att klara klartext. Om han varit vilken testspelare som helst och man BARA ska avgöra frågan baserat på U21-matcherna förstår jag om MFF säger nej till en förlängning. Det hade jag också gjort. Men det gäller att tänka längre och vidare och då ska han ha det.

I den här ekvationen har jag dock räknat bort Gische själv och hans agent. De har också ett ansvar i processen att komma överens.

Enock Kofi Adu då?

Gjorde han något för att komma från frysboxen?

Många var kritiska. Jag tyckte att hans U21-insats mot Falkenbergs FF var ett steg framåt. Särskilt med tanke på vilken hackig försäsong han faktiskt haft med få matcher och inget läger.

Agon Mehmeti sprang och sprang och sprang och sprang, nästan alltid utan att få bollen. Men det räcker för beröm i min bok och kritik mot lagkamraterna som hade chansen att passa honom utan att göra det.

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.