Ett styrkebesked av MFF

Malmö FF:s stabila storseger mot Åtvidabergs FF var ett styrkebesked.

Ett rejält sådant och även om trycket från Norra läktaren alltid är massivt på Swedbank stadion var det lite annorlunda den här gången. För första gången ekade sångraden ”Guldet ska hem” riktigt högt och med självförtroende ut över planen.

Sakta i backarna säger jag.

Visserligen balanserar MFF just nu på en fin formtopp och agerar med en stabilitet som inte alltid fanns där under våren, men det är långt kvar.

Det gäller se till att sommarens fina spel håller i sig och att truppen inte blivit för försvagad när övergångsfönstret stängts. För det finns ju en klar risk med att spelarna imponerar som mest just när de köpsugna klubbarna släpps in i affären.

Men en sak är i alla fall säker.

Den senaste tiden har MFF visat att de som trodde att laget var för ungt och för långt bak i utvecklingsfasen för att kunna vinna guld redan i år hade fel.

Det kan MFF!

Därmed inte sagt att Malmö FF gör det, men bara att chansen finns bäddar för en het höst.

MFF har både toppen och bredden som är nödvändig.

Efter 4-0 mitt mellan två Europa league-omgångar tror jag heller inte att någon protesterar om jag säger att jag hade rätt när jag dagen före matchen skrev att jag är övertygad om att MFF nu lärt sig att bli mycket bättre på att parallellt prestera både i Europa-spelet och hemma i Allsvenskan.

När det gäller toppkvalitén i truppen är det bara att kika på Jiloan Hamads prestation mot Åtvidaberg. Han gjorde det mesta rätt och är inte längre en yttermittfältare utan kan i sin rätt fria roll dyka upp lite varstans på planen och bidra, lite som Stefan Ishizaki i Elfsborg.

Ett annat bra exempel är Markus Halsti som kom in efter de första 45 minuterna och effektivt dödade alla taktiska planer Åtvidaberg hade ritat upp för att utmana MFF ännu mer.

För glöm inte att Åtvidabergs FF länge gjorde en helt okej match. Ofta beror en 4-0-seger på motståndarlagets svaghet. Så var det inte nu.

När det gäller bredden finns det all anledning att titta på vad som hände när Rikard Norling bestämde sig för att bänka Tokelo Rantie och Markus Halsti.

In kom Pawel Cibicki och Erik Friberg och spelade bra respektive riktigt bra.

Cibicki assisterade till ett av målen. Det var hans första allsvenska poäng någonsin och jag gillade att han spelade så klokt, sprang så rätt och även om han inte själv kom till några avslutslägen var det inte bara hans passning till Magnus Eriksson som kunde gett ett mål. Han bäddade för ett par lägen till.

När jag pratade med honom gjorde han faktiskt själv den allra bästa analysen av sin insats.

– Många har sagt att jag är en klok spelare.

Jepp Pawel, precis så…

………………………….

Efter 16 omgångar har Åtvid bara släppt in 17 mål.

Sju av dem har Malmö FF gjort. Alla de övriga lagen har klarat tio.

Efter matchen kunde jag nyfiket inte låta bli att fråga tränaren Peter Swärdh vad han trodde att det berodde på och om MFF gör något de andra lagen inte gör.

Han var givetvis väl medveten om att det läcker just mot MFF och efter att – helt riktigt – ha konstaterat att så länge det är försvarsstarkt mot alla lag utom ett behövde han inte vara orolig funderade han lite på skillnaderna. Den enda Swärdh hittade fanns intressant nog på innermittfältet.

Oavsett om MFF spelar med Markus Halsti, Erik Friberg eller Simon Thern så vågar man flytta upp de centrala mittfältarna tidigare än de andra lagen.

Kan vara något att tänka på för dem som envist hävdar att MFF måste skaffa en kreatör på mitten innan man blir ett guldlag?

……………………………….

Och på tal om styrkebesked:

Två mål och en målgivande passning av Magnus Eriksson.

Totalt har han nu gjort sex mål och fem assist.

Känns som om ganska många var lite för tidigt ute med att döma ut honom.

Han VAR bra i Åtvidabergs FF. Han SÅG lovande ut under försäsongen. Efter det har det ofta gått trögt och jag är inte ute efter att hänga dem som påpekat det. Det har jag själv ibland gjort och i många matcher HAR han bevisligen inte varit bra.

Men potentialen finns och jag är övertygad om att när karriären ska summeras kommer han att bli ihågkommen som en bra spelare även i Malmö FF.

Mitt i alla hyllningarna till Tokelo Rantie ska man också komma ihåg en sak. Många av egenskaperna som gör Rantie så bra, som oberäkneligheten, de aviga dribblingarna och löpningarna, gör honom också väldigt svår att spela tillsammans med i ett tvåmannaanfall. Samarbetet mellan Rantie och Eriksson kan bli väldigt mycket bättre och det har Eriksson allt att vinna på.

……………………………………..

Imorron måndag (15 juli) spelar MFF:s U21 på Hyllie IP mot Kalmar FF.

Klockan 18.00 är det dags, arrangören Hyllie IK utlovar gratis inträde och full glöd i grillen.

Förhoppningsvis är det även dags för comeback av Filip Helander.

 

 

 

Trist om alla spelat på samma sätt

Malmö FF-Gefle IF blir en tuff utmaning både för MFF och publiken.

Det finns nämligen så mycket som talar för 0-0 att det närmast är löjligt.

Efter att ha sett MFF:s oförmåga att ta sig genom Drogheda Uniteds kompakta försvar känns det svårt att tro att det ska lyckas mot Gefle som taktiskt, defensivt och individuellt är ett bättre lag än Drogheda.

Efter att ha gått igenom Infostradas statistik inför matchen har den där dubbelnollan dessutom satt sig ännu hårdare i hjärnvindlingarna. Eller vad sägs om det här:

Tre av de fyra senaste matcherna mellan lagen på Swedbank stadion har slutat just 0-0.

Gefle IF har spelat oavgjort i de sex senaste allsvenska matcherna. Blir det kryss nu också slår laget alla tiders rekord i antalet oavgjorda matcher i rad. Just nu tangerar man rekordet med Degerfors IF från 1942 och Gais från 1931.

Gefle har gått mållöst från fem raka bortamatcher mot MFF och har aldrig vunnit i Malmö. Däremot har fem av de tidigare tio mötena slutat med kryss.

Så för en gångs skull när folk lite slentrianmässigt pratar om att det luktar 0-0 så stämmer det.

Faktiskt så bra att den lille anarkisten inom mig vill skrika att det inte alls blir varken 0-0 eller oavgjort. Det blir mål och MFF vinner!

Skam vore väl annars när ett av Allsvenskans bästa hemmalag ställs mot ett lag som har elva raka seriematcher utan seger. Men det blir svårt och som sagt en utmaning både för MFF och publiken.

Fast trist? Nej. I alla fall inte för mig.

Jag gillar nämligen både det Gefle IF gör och att allt inte är så strömlinjeformat. För mig är en verklighet där alla lag spelar på samma sätt och är bra på samma saker en mardröm.

Gefle har egentligen väldigt mycket emot sig. Klubben han ont om pengar, får trolla med små resurser, kämpa på en sponsorsmarknad där Brynäs dominerar och spela på en arena som i alla fall jag upplever som Allsvenskans sunkigaste, men som kommunen vägrar göra något åt eller ersätta. I den verkligheten har Per Olsson som tränare och sportchef byggt ett lag och en taktik som gör att det kvittar hur mycket alla snackar om att snart så åker Gefle ur. Det gör man inte.

När det strulade i år ändrade han kvickt 4-4-2 till 3-5-2 som snarast blev en fembackslinje och det blev tätare än någonsin.

När jag pratade med Rikard Norling efter lördagens träning var han dock inne på att Gefle nu är tillbaka i sin klassiska 4-4-2-uppställning.

Fast grejen är att det kvittar. Oavsett hur Gefle spelar är laget oftast supersvårt att få hål på.

Och det är en cynism som lönar sig.

Det pratas rätt mycket skit om Gefle IF. Som till exempel att det var pinsamt att de tack vare sin Fair Play-plats i år skulle vara med och representera Sverige i Europa. Vad hände? Jo efter 3-0 mot Trans Narva i Tallin är Gefle i princip redan klart för avancemang i Europa League-kvalet.

Det är knappast en slump att Lasse Lagerbäck en gång i Offside jublade över att Gefle IF klarat sig kvar och motiverade glädjen med att ”Gefle har en realistisk syn på fotboll!”

Ibland är jag dum, naiv och för fotbollsnördig för mitt eget bästa, men jag tycker att det ska bli kul att se om MFF hittar dyrken till Gefleboxen.

Särskilt som det är något MFF behöver öva ännu mer på.

……………………………………………

Truppen blir densamma som mot Drogheda.

Matias Concha har problem med en framsida på ena låret och saknas. Synd, efter att ha sett honom träna förra veckan trodde jag att han var rejält på gång.

Ivo Pekalski saknas också. Han spelade i U21 mot Halmstads BK förra fredagen och fick känning i en lårbaksida. Efter det har han saknats på träningarna.

Rikard Norling pratade en hel del om att med fyra matcher på två veckor går det inte att ha samma startelva hela tiden. Det lät som en tydlig – men sedvanligt maskerad – signal att Simon Thern spelar från start mot Gefle IF.

……………………………………………………….

Gefletränaren Per Olsson spelade för resten i MFF i mitten av 80-talet om ni hade glömt det. Bland lagkamraterna fanns nuvarande sportchefen Per Ågren, målvaktstränaren Jonnie Fedel och U19-tränaren Anders Palmér.

 

 

 

Rikard Norling har aldrig förlorat

Har semester – men det skiter vi väl i?

Går ju inte att hålla sig från MFF även om man försöker 🙂

Det här är en både lätt och svår match!

Svår för att Häcken även i år är ett bra lag, som ofta vågar väldigt mycket även på bortaplan och i startelvan har den allsvenske skytteligaledaren Moestafa El Kabir.

Trots att Häcken ligger tia i tabellen och har tagit nio poäng färre än MFF på 13 omgångar finns det alltså all anledning att varna för Hisingslaget. De flesta MFF-supportrar minns med fasa bortamatchen förra året. Men det är lätt att glömma bort att MFF fick stora problem på Swedbank stadion också. 0-0 och Markus Halsti utvisad en halvtimme före slut, om ni hade glömt…

Fast att inte underskatta en än så länge underpresterande tabelltia i en så jämn serie som Allsvenskan  är egentligen självklart.

Dessutom är som sagt matchen lätt också.

I ryggen har nämligen MFF tre raka segrar, en god insats mot Elfsborg och en ruggig hemmastyrka på Swedbank stadion. Just det där sista – hur bra MFF faktiskt är i sin sedan 2009 nya borg – har hamnat alldeles för mycket i skuggan.

Jag visste det, men hur mycket jag faktiskt visste det begrep jag inte förrän Tony Ernst började rada upp en massa fakta på twitter.

Bara en sådan sak som att Rikard Norling ALDRIG har förlorat en allsvensk match i Malmö!

Under hans tid som tränare har MFF nämligen bara förlorat en match – mot IFK Göteborg förra året – men då låg Rikard sjuk hemma i sängen.

På de 50 senaste allsvenska hemmamatcherna har MFF bara förlorat två (båda mot IFK Göteborg). Av de totalt 67 matcherna har MFF vunnit 42.

Inget lag har än så länge lyckats göra tre mål på MFF på Swedbank stadion och bara sex gånger har ett motståndarlag klarat att göra två mål.

Det är bara att fortsätta:

På de 67 matcherna har MFF hållit nollan i 33. Chansen att MFF inte släpper in något mål är alltså så nära 50 procent man kan komma. Och publikstödet är nästan garanterat. Bara sex gånger har publiksiffran hamnat under 10 000!

Dessutom semestervikarierar evenemangsansvarige Patrik Jandelin som speaker och han är noga med att påpeka att Malmö FF aldrig förlorat när han haft den rollen. Bara så att Häcken vet…

Jiloan Hamad gjorde sin bästa halvlek för året (den första) och var riktigt bra mot Elfsborg. Nu är lagkaptenen avstängd eftersom han även drog på sig sin tredje varning.

Inte bra alls! Normalt sett.

Men tack vare att timingen med att Erik Johansson är i speldugligt skick igen efter sina skador är så pass perfekt kan Rikard Norling göra ett par naturliga förflyttningar. In med Erik Johansson bredvid Pontus Jansson i backlinjen och upp med Markus Halsti på mitten bredvid Erik Friberg och ut med Simon Thern på kanten igen.

Tror faktiskt att det här ”MFF-mittblocket” med de två centrala backarna och mittfältarna är bättre lämpat att hantera BK Häckens anfall med skyttekungen Kabir och mittfält med Lewicki och company än de fyra som spelade där mot Elfsborg.

 

Nöden födde en nödvändig seger

Det var ingen bra match mellan Brommapojkarna och Malmö FF på Grimsta, varken när det gäller kvalitet eller intensitet. Men efter 3-1 till MFF finns det ingen som helst anledning att hänga upp sig på den detaljen.

Istället måste det framhållas att det inte bara var en viktig och nödvändig seger för MFF, det var dessutom väldigt bra gjort att ta den.

Visst ska ett topplag besegra en jumbo.

Men den här matchen hade sina alldeles egna speciella förutsättningar.

MFF kom till spel efter fem raka matcher utan förlust och med en stor press på sig att prestera.

Men framförallt vann Malmö FF utan de två innermittfältarna OCH de två mittbackarna som matchats in som ordinarie.

Pontus Janssons sena återbud förvandlade dessutom siffran ovan från tre till fyra och innebar att Malmö FF tvingades sätta in både en 17-årig allsvensk debutant och en tränare som slutat med fotbollen i startelvan.

Ur den nöden föddes en nödvändig seger och det var riktigt bra gjort!

Krasst uttryckt och tyvärr för BP, som jag till skillnad från många andra unnar en allsvensk plats, säger det också en del om lagets möjligheter att rädda kontraktet.

MFF-laget ska alltså hyllas och jag väljer att lyfta fram fyra spelare:

1) Daniel Andersson.

En målvakt kan klara det, men för en utespelare ska det inte gå att göra comeback i Allsvenskan efter att ha avslutat karriären. Daniel kunde det utan rätt förberedelser eller matchvana. På ett konstgräsunderlag han med ålderns rätt avskyr.

Och även om det var i år han tog det slutgiltiga beslutet att sluta var det ett bra tag sedan han spelade. Räknar jag rätt i hastigheten gjorde han sin senaste allsvenska start mot Häcken den 5 augusti förra året.

Eftersom Pontus återbud kom så sent var den officiella uppställningen redan släppt och därmed vet vi att det egentligen var meningen att Daniel skulle ha spelat på mitten. Nu blev det den invanda mittbacksrollen och det tror jag var det allra bästa. I den 72:a minuten blev han tungen att byta (Matias Concha in som mittback!). På mitten där han fått springa mer och annorlunda hade han troligen fått gå av tidigare.

Dessutom öppnade ju Daniel Anderssons placering som mittback för:

2) Erdal Rakip.

I 90 minuter plus tillägg gjorde den 17-årige egna produkten och U17-EM-spelaren en härlig insats.

Han undvek både alibispel och överambition utan genomförde istället matchen på ett klokt och moget vis med väldigt få misstag. I mina ögon är det ett bättre sätt för en talang att visa att han är värd att satsa på än att gå in och göra några tunnlar och sätta ett snyggt mål.

Det kan Erdal också, det har han visat i U19, men det här var mer värt för framtiden.

3) Emil Forsberg

Han har inte fått många chanser fån start, men när han får det går han in och sätter dit en snygg frispark och ett hårt skott. Förutom de två målen gjorde han också en helt okej insats.

4) Simon Thern.

Äntligen en MFF-spelare som tar skottlägena, även om de kommer på distans.

Efter en helt okej insats på mitten kan det vara en sådan detalj som avgör om han ska ta en plats där istället för på kanten. Att han är en bra passningsspelare vet alla. Men det behövs variation i avsluten. Någon mittfältare måste även skjuta från distans. Med spelare som Wilton Figueiredo fanns den dimensionen också. Ofta.

…………………………………………..

Måste också lägga till att det var kul att se domaren Kristoffer Karlssons insats. En ny bekantskap! Tror inte att han har dömt MFF tidigare, men han var betydligt bättre än ett par av dem vi sett rätt ofta…

……………………………………………….

MFF:s U19 vann också borta med 3-1. Mot Jönköping Södra i juniorallsvenskan. Målen gjordes av Edwin Ahmetovic 2 och Jacob Palander.

……………………………………………………

Har en rätt kul MFF-överraskning på gång till måndagstidningen. Säger inte mer nu (nä, inget nyförvärv!).

 

 

 

 

Rättvist, men en ny smäll för MFF

Det är svårt att ha några invändningar mot den sammanlagda spelmässiga kvalitén på derbyt mellan Malmö FF och Helsingborgs IF.

Totalt var det en högklassig, intensiv och pulserande match och att det blev oavgjort berodde mest på att det var MFF som stod för klassen före pausvilan och HIF efter.

Att det i sin tur blev så berodde på att MFF:s ork tog slut och att Roar Hansen fick ett öppet läge att vinna coachmatchen mot Rikard Norling och tog den chansen.

Norling blev tvungen att byta ut Filip Helander redan i den sjätte minuten och Simon Thern i den 62:a på grund av skada.

Sedan blev det inget mer byte och när väldigt många Malmö FF-spelare blev närmast dödströtta sista 15-20 minuterna hade det behövts. Inte minst för att Erik Johansson, som kom in istället för Helander, inte alls var redo för nästan 90 minuters spel inklusive tilläggstiden. Samtidigt gick mittbackskollegan och kämpen Pontus Jansson också på stödhjulen.

Roar Hansen kunde istället göra ett kanonbyte när han strax efter det att Simon Thern lämnat planen ersatte Mattias Lindström med Alvaro Santos.

David Accam kom ut på kanten där han hörde hemma, Santos gjorde ett klassmål på nick och Lindström som hela matchen hade stora problem att hålla ordning på MFF-spelarna som utmanade honom var rätt man att byta ut.

Sedan gjorde Roar Hansen ett byte till när Daniel Nordmark kom in och det kunde ha blivit lika lyckat. Mot slutet av matchen var det HIF som skapade de flesta och farligaste chanserna.

I den första halvleken var det dock MFF som spelade den bästa och den vackraste fotbollen. Kanterna hade stundtals lekstuga och man hittade in till Magnus Eriksson och Tokelo Rantie kändes som ett stort hot varje gång han rörde bollen, ja egntligen varje gång han var i närheten av den. Då hade HIF stora problem!

Därför var oavgjort rättvist.

Men det var givetvis bättre för HIF än MFF.

Helsingborgs IF håller försprånget.

HIF tog poäng på bortaplan, gjorde mål i den 31:a matchen i rad och det målet var det första officiella i Allsvenskan på Swedbank stadion.

Det var dessutom MFF:s femte raka match i Allsvenskan utan seger. En riktigt usel svit!

En derbyurladdning som den på onsdagskvällen sliter hårt och kan ställa till stora problem i nästa omgång.

Men även där sitter HIF i en bättre sits.

Det preliminära beskedet om Filip Helanders skada är att det inre ledbandet är av, eller sargat. Han kan bli borta från spel en lång tid.

Hela innermittfältet kommer också att saknas mot Brommapojkarna på lördag. Både Erik Friberg och Markus Halsti är avstängda när det är dags för spel på Grimsta IP.

Inne i omklädningsrummet gick till råga på allt Magnus Eriksson omkring på kryckor efter att ha fått en smäll. Han kommer inte heller att kunna spela.

Dessutom kan ju Simon Thern också vara borta.

Känns som om vi bland andra får se 17-årige Erdal Rakip mot BP.

Och Daniel Andersson – på någon position.

………………………………………

Manifestationen mot Ståplatsreduceringen var väl genomförd, lyckad och värd att hyllas.

Bara att instämma.

Förbundet måste ändra beslutet!

……………………………………………….

 

 

Serieledning och ingen är nöjd

Malmö FF kom igen från underläge, är fortfarande obesegrat och gick upp i serieledning. Ändå var det ingen, absolut ingen, varken spelare, ledare eller åskådare som var nöjd med 1-1 på Swedbank stadion. Precis så ska det givetvis vara.

För ska MFF ta guld bör IFK Norrköping besegras på hemmaplan. Och framförallt måste spelet vara oceaner bättre än det var i den första halvleken och i alla fall något bättre än det var de sista 45 minuterna. MFF ryckte upp sig rejält, men det var inte särskilt lysande då heller.

Givetvis måste det nämnas att IFK Norrköping var bra. Laget vågade till skillnad från nästan alla andra som kommer till Malmö pressa högt och länge klarade man det dessutom utan att släppa till ytorna där MFF kunde skapa farliga lägen. Men inget av detta kan ha kommit som någon överraskning för Malmö FF. IFK Norrköping hade inte hittat någon överraskande taktik utan spelade som man brukar och som Malmö FF hade pratat om att de skulle göra.

Och det borde inte ha räckt!

Efter en serie av heta matcher och starka insatser verkade MFF ha kopplat in autopiloten.

Länge var det segt, sömnigt och temposvagt och flera spelare som normalt driver både laget och spelet var knappt med i matchen, Det kändes faktiskt som om allt var avslaget, från läktaren till planen.

Klacken hade också autopiloten på…

Därför var det i alla fall skönt att manifestationen och hyllningen till Ivan Turinas minne blev så värdig, lyckad och perfekt genomförd.

Matchen kommer att glömmas snabbt, men minut 27 lär leva i minnet länge. Det var länge sedan man kände sig så stolt över att vara en del av fotbollsfamiljen. Bra jobbat MFF, IFK Norrköping och alla som var på plats.

På något sätt kanske det också var en styrka att MFF faktiskt kunde ha vunnit matchen. Efter 1-1 kom trycket allt mer och sista fem hade IFK Norrköping enbart tur som klarade sig från ytterligare ett mål i baken. Men glöm inte att Robin Olsen gjorde en kanonräddning vid ställningen 0-1. Utan den hade IFK Norrköping vunnit.

Det mesta – säg 80 procent – var alltså dåligt i fredagens MFF-insats. Fast det fanns trots allt ett par ljuspunkter.

Simon Thern lyckades kravla sig upp från att vara en av den första halvlekens sämsta aktörer till att vara den andra halvlekens bäste MFF:are. Han borde gjort ett mål första 45 och kunde gjort tre mål efter pausen.

Jag gillade även Rikard Norlings byte när han tog ut Jiloan Hamad och satte in Simon Kroon. Det är inte enkelt att ta ut en lagkapten som nästan alltid är bra. Men mot IFK Norrköping kom han inte alls med i spelet och det var rätt beslut. Inte minst för att Simon gjorde ett så bra inhopp.

Sämst var Martin Hanssons beslut att varna Filip Helander. Nu blir han avstängd nästa match efter att ha fått gult kort för något som var en perfekt tackling med en klockren träff på bollen.

………………………

Simon Therns mål var för övrigt MFF-mål nummer 100 i Allsvenskan på Swedbank stadion.

Det var snyggt nog för ett sådant jubileum. Synd bara att det inte räckte till seger.

………………………

Frågade Rikard Norling efter matchen om han trodde att Erik Johansson skulle vara skadefri till nästa match.

Tveksamt blev svaret.

Däremot är det betydligt större chans att Ricardinho är okej.

 

 

Låt inte bitterheten dröja kvar

IFK Göteborgs supersena kvittering var givetvis ett oerhört tungt mål för MFF att släppa in.

Ett rikigt nackskott i en seriefinal där annars allt såg ut att gå den allsvenska maratontabelledarens väg.

Dessutom var målet totalt onödigt.

Men låter Malmö FF bitterheten över målet dominera och hänga kvar blir effekten mycket värre än det rent faktiska resultatet, att IFK Göteborg med möda räddade en poäng på hemmaplan och firade som om man vunnit SM-guld.

För det är trots allt så att oavgjort på bortaplan mot den största guldkonkurrenten faktiskt är ett rätt hyfsat resultat.

Inte minst för att MFF var det bästa laget, såväl chans-, spel- som fotbollsmässigt. Det beskedet kan inte ens ett räddat kryss och en sen kvittering sudda ut för IFK Göteborg.

Skit i resultaten ett tag och jämför bortamatcherna mot AIK och IFK Göteborg. AIK dominerade stundtals och där var det MFF som slapp billigt undan. Segern togs enbart tack vare en enorm kämpainsats. IFK Göteborg hade turen som AIK – och nu MFF – saknade. Spelar inte IFK Göteborg bättre än så här kommer laget att ta betydligt färre poäng än Malmö FF resten av serien.

Spel- och prestationsmässigt gav MFF-insatsen flera viktiga besked. Filip Helander var på nytt lysande (grandios tyckte Rikard Norling) och efter bara tio feltimande minuter hittade Pontus Jansson tillbaka till spelet före skadan. Allsvenskans bästa mittbackspar är återfött.

På mitten visade Erik Friberg och Markus Halsti precis varför det var rätt att spela med just dem mot IFK Göteborg. De tuggade i sig allt och dominerade. Friberg var planens bäste Göteborgare och Halsti var nästan lika vass.

Lägg till att Jiloan Hamad och Miiko Albornoz körde ganska rejält med IFK Göteborgs vänsterförsvar, att Pa Konate gick in och firade sin 19-årsdag med att spela hur bra och klokt som helst när Ricardinho fick ont i en baksida, att Simon Thern efterhand hitade rätt på kanten och att anfallsparet Magnus Eriksson och Tokelo Rantie också gjorde en stark insats. Plus att Robin Olsen var lugn som en vass veteran i målet.

Hela laget var bra vilket får mig att tvivla på två saker jag inledde den här bloggtexten med.

Dels att man ska glömma bitterhetern. Det är inte lätt!

Dels att IFK Göteborg inte imponerade. För de tog ju faktiskt poäng när alla i Malmö FF gjorde en stark insats, trots att det borde varit omöjligt.

Efter allt det här undrar säkert någon hur jag förklarar poängtappet?

Moralen i IFK Göteborg givetvis. Den goda inledningen på säsongen har förvandlat laget och nästan all tyngd på axlarna är borta.

Men framförallt hänger jag upp mig på det sista bytet.

Två minuter in på tilläggstiden ersatte Emil Forsberg Magnus Eriksson. Sedan var det han som förlorade bollen i en inhoppares typiska överambition och målet kom på just den tid som lades till för det bytet!

Om MFF inte gjort det tredje bytet tror jag att det hade slutat med seger.

Så små är marginalerna ibland i fotboll. Bytet var rätt tänkt, Magnus Eriksson var trött och det är ju så man ofta gör för att störa rytmen hos det måljagande laget.

Men det blev helt fel. Nu var det istället MFF:s rytm som blev störd. De elva som var på plan hade full koll och gjorde på egen hand ett alldeles utmärkt jobb med att fördröja tiden.

…………………………………….

På sätt och vis jämnade det dock ut sig. Förra året var det MFF som kvitterade på tilläggstid i Göteborg. Alex Nilsson gjorde hur snyggt som helst 2-2 i minut 90 + 2.

 

 

 

Det här är den tyngsta matchen

Matcherna mellan Malmö FF och IFK Göteborg är speciella. Både titel- och framgångsmässigt är de två klubbarna i fullständig särklass i svensk fotboll. Det kvittar vad de övriga lagen och deras supportrar säger. De är inte ens i närheten av att kunna konkurrera.

IFK Göteborg har 18 SM-titlar, MFF har 16.

MFF har vunnit cupen 14 gånger, IFK fem.

MFF har varit i final i den största internationella cupen Europacupen (nuvarande Champions league) och har representerat Europa i världscupfinalen, IFK Göteborg har vunnit den lite mindre Uefa-cupen två gånger.

MFF är etta i den allsvenska maratontabellen, IFK Göteborg är tvåa.

Därför blir det alltid prestigespäckade, tuffa och intressanta matcher när de två lagen möts.

Inte minst nu när de tillsammans toppar serien.

 Om läktarna inte är fullspikade när Jonas Eriksson blåser igång matchen är det faktiskt lite av en skandal. Hetare blir det inte så här i början av serien.

Som vanligt den senaste tiden löser dessutom Rikard Norlings laguttagningsproblem nästan sig själva.

När Miiko Albornoz var tillgänglig efter sin timeout i matchen mot Öster var Matias Concha borta på grund av ljumskproblem. Det är han fortfarande. Bara att fortsätta med Miiko med andra ord.

Nu är Emil Forsberg småskadad och ett osäkert kort samtidigt som Pontus Jansson är tillbaka i truppen efter sitt över en månad långa skadeuppehåll. Två olika positioner, men samtidigt två delar i samma pussel.

Pontus Jansson tar tillbaka mittbacksplatsen, Markus Halsti kliver upp på mitten och Simon Thern får ta över Emil Forsbergs plats på kanten.

 I alla fall tror jag att det blir så.

Malmö FF kunde tokdominera och spela runt mot Öster. Men IFK Göteborg är inte Öster. Då behövs Fribergs och Halstis gemensamma insatser centralt. Friberg var bäste MFF:are och fick alldeles för lite credd efter Östermatchen.

MFF har skaffat sig ett utgångsläge där man med en någorlunda skadefri trupp kan anpassa elvan efter motståndet. Ibland är det Simon Thern som är bästa lösningen centralt, ibland Markus Halsti och när han blir frisk kan det vara Ivo Pekalski. Utnyttja den snudd på unika möjligheten. Få andra lag i Allsvenskan kan göra något liknande.

Johan Dahlin är också tillbaka i truppen. Där blir uttagningen genast mycket svårare. Johan Dahlin är förstemålvakt och sällsynt väl samspelt med det övriga försvaret. Robin Olsen har gjort ett fantastiskt jobb, men snart kommer en reaktion. Hur lugn och stark han än sett ut är han ändå ny på posten och beröm är bra, men det kan få en att somna till också.

Fast går det verkligen att peta en målvakt så länge han storspelar och håller nollan? 405 minuter är Robin uppe i nu. MFF har råd att avvakta med bytet. Magkänslan? Jag tror det blir Dahlin…

Låt brottarkampen börja.

IFK Göteborg kör statiskt men supertungt. MFF vinner på sin fristil.

…………………………………………………….

Lite statistik hämtad från Infostrada. Det bara älskar ni.

MFF:s start på Allsvenskan med 13 poäng på fem matcher är den bästa sedan 1978!

MFF har fyra raka allsvenska matcher utan seger mot IFK Göteborg.

Mot Öster fyllde Filip Helander 20 år. Den här gången är det Pa Konate som fyller år. 19 närmare bestämt.

Sviten med matcher utan förlust med Markus Halsti på planen är nu uppe i 17.

 

 

 

MFF gjorde som matchklockan

Oavgjort mot en allsvensk nykomling i premiären är inte okej.

Det var inte spelet heller.

På sätt och vis kan man säga att Malmö FF solidariserade sig med matchklockan.

Den kom aldrig igång på Swedbank stadion. Efter en kvart sa speakern att man jobbade intensivt på att åtgärda problemet. Sedan blev ingenting bättre.

Eller så kan vi dra till med att flera i MFF firade påsken med att spela som höns.

Klart att det svider när uppladdningen inför årets största högtid – den allsvenska premiären – slutar med att 19 577 åskådare får se ett magplask.

Men det finns två saker som måste påpekas:

1) Halmstads BK gjorde det bra. Försvarsmässigt var det riktigt tight, Gudjon Baldvinsson är en grym avslutare och laget förtjänade poängen.

2) Det är för tidigt att dra slutsatser. MFF:s insats var en stor besvikelse. Men jämför gärna med förra året. Då startade det med 0-0 hemma mot Gefle IF i premiären och sedan 0-5 i baken mot Häcken i första bortamatchen. Ändå var MFF hyfsat med i toppen i sluttabellen.

Tror heller inte att det är att sticka ut hakan för mycket att säga att det lär gå bättre i Åtvidaberg på fredag än det gjorde på Hisingen ifjor…

Vad var det då som gick snett i Malmö FF:s spel?

Rörligheten både med och utan – nästan mest utan – boll och tempot i passningsspelet var alldeles för dåligt för att luckra upp Halmstads BK:s försvar.

Dessutom var ett par av spelarna som annars ska bära laget inte bra.

Jiloan Hamad hyllar jag ofta, med all rätt. Den här gången vet jag inte vad han höll på med.

Innermittfältet med Ivo Pekalski och Erik Friberg fungerade inte heller och det var inte bara Fribergs fel. Han slet och försökte. Pekalski sprang hela den första halvleken alldeles för långt ner i planen som femte back. Efter paus skulle han komma längre upp och vara konstruktiv, men sanningen är att Ivo fortfarande håller på att spela sig upp i sin rätta nivå. Plus att han saknar en spelare som Wilton Figueiredo att slå passningarna till.

Efter matchen frågade jag Rikard Norling om han inte funderade på att byta på innermittfältet istället för att ta ut Simon Thern, som var en av de bästa i MFF, och sätta in Emil Forsberg (minut 61)?

Svaret blev att han övervägde det, men att när bytet skedde hade Thern börjat få krampsymptom.

Nästa byte förstår jag tanken med. Erik Johanssons huvudstyrka skulle avgöra på fasta situationer och inlägg. Och det var ju nära när Stojan Lukic fantomräddade hans nick på hörnan.

Men för att få full utdelning på ett sådant byte måste man spela på det också.

Antingen tror man på sitt grundspel och byter in en naturligt offensiv spelare (Kroon) på rätt position eller så kör man på med att lyfta långt och slå inlägg för att skapa panik i HBK:s backlinje.

Nu blev det istället något mitt emellan-mischmasch och sista kvarten kändes det aldrig som om MFF var nära att få in 2-1.

Bra då?

Framförallt Filip Helander.

Prickfri, alltid på rätt ställe och lagom ful i närkamperna.

Pontus Jansson är kung, men när han är tillbaka har han fått en kejsare bredvid sig.

Tokelo Ranties fantastiska mål var dessutom värt en seger….

Tycker också att Magnus Eriksson länge visade att han kommer att bli en stor tillgång i MFF:s anfallsspel.

Får för resten rapporter om att Pontus Jansson stod i klacken. Förvånar mig inte ett dugg. Han är unik.

…………

Publiksiffran 19 577 var mycket bra. Förhoppningsvis kommer alla tillbaka.

Men då måste spelet bli bättre.

Och planen. Rikard Norling och spelarna ville inte skylla på det, men än så länge är den inte okej.

MFF har blivit ett lag som är starkt på bra planer. Det okej. Men de flesta lag som är bäst på bra planer kan spela rätt bra på dåliga också. Kan MFF det?

 

Malmö FF är ett 4-4-2-lag

Också ett sätt att fira en 103-årsdag.

Med fel resultat, fel spelsystem och fel tröjor!

Så går det att sammanfatta MFF:s 0-2-förlust mot FC Nordsjälland på Farum Park.

Men det är – åtminstone delvis – en illusion. Framförallt för att MFF är ett 4-4-2-lag.

Det gäller i cupen mot Öster i årets första tävlingsmatch nästa helg och det gäller i allsvenskan.

4-5-1 eller 4-2-3-1 är ett undantagssystem som MFF inte tränat på eller någonsin passat för.

Att MFF inte ställde upp med renodlade anfallare mot Nordsjälland berodde på två saker:

1) I vissa internationella cupmatcher, alldeles särskilt mot bra och bollskickliga lag på bortaplan kan det vara bra med en plan b. För att täta och få med sig ett resultat att fixa till hemma.

2) Tre av fem anfallare var skadade och de två som var tillgängliga skulle räcka till för två matcher: MFF A-Nordsjälland följdes omedelbart av MFF U21-Nordsjälland. Så när Tokelo Rantie, Magnus Eriksson och Benjamin Fadi var borta blev det ett utmärkt tillfälle att testa något som kan vara bra för framtida bruk.

Därför blev utflykten till Farum mindre ett genrep inför cupen eller ett forum för slutsatser om chanserna i allsvenskan än ett test på hur MFF klarar att spela på ett sätt man normalt inte ska göra.

I 45 minuter gick det rätt bra. Det stod 0-0. Sedan kom ett tidigt baklängsmål i den andra halvleken och det blev omedelbart sämre.

Men även om duktiga fotbollsspelare ska kunna anpassa sig är det inte bara att slå av och på en knapp. Simon Thern sa något klokt efter matchen när han påpekade att man kom till spel med cirka en kvarts träning på att spela med en anfallare.

Så egentligen är det fel på många sätt att dra omfattande slutsatser från 0-2-förlusten.

För det första ska Malmö FF nästan utan undantag spela 4-4-2.

För det andra kommer man att träna betydligt mer på det nya inför undantagsmatcherna.

För det tredje var det en träningsmatch.

Men det bör definitivt påpekas att FC Nordsjälland är ett bra lag som var närmare 3-0 än MFF 2-1. FCN är försvarande danska mästare, tvåa i den halvtidspausade tabellen och har klasspelare som Nicolai Stokholm och Jores Okore.

Efter att ha sett MFF mot OB och FCN är det bara att konstatera att MFF fått väldigt tufft mot FCN även med 4-4-2. Så var det inte med OB.

En annan viktig lärdom från matchen var att MFF inte har råd med tre skador på anfallssidan.

Matchen spelades alltså på MFF:s födelsedag.

Det brukar numera inte gå så bra. Förra året blev det 1-2 mot OB. Nu alltså 0-2 mot Nordsjälland med ett lag skrudat i de smalspåriga rödvitrandiga tröjorna som många av medlemmarna avskyr.

Jo jag vet, Nordsjälland spelade i turkost och just nu har Malmö FF inte något annat tillgängligt matchställ. Men det ska bli väldigt skönt att snart slippa se de där barbershoptröjorna…

Annars blev upptakten på MFF:s 103-årsdag riktigt bra och välregisserad.

Bengt Madsen höll ett inspirerat tal vid bildandeplatsen på parkeringen bredvid Malmö IP och Peter Åhlander blev fullt förtjänt först att få priset till Andreas Nilssons minne. MFF håller på att skapa en tradition som på sikt kan bli riktigt uppskattad och uppmärksammad. Att vårda historien är viktigt och Malmö FF jobbar allt bättre och mer på att sköta den biten. Just därför var det en miss med tröjorna.

…………………

Alex Nilsson!

Ny BoIS-seger och ett nytt Alex-mål.

Han kommer att göra kaos med superettan – och det finns ingen jag mer unnar att få göra det.

………………….

Några har undrat varför John Abrahamson slutar i MFF-styrelsen.

Det finns en enkel förklaring.

När jag pratade med ordföranden Håkan Jeppsson om ekonomin – den artikeln kan ni läsa här – var han tydlig med att John suttit länge och gjort ett bra jobb, men att det blivit allt svårare att sköta ett styrelseuppdrag i Malmö FF på distans.

– John bor numera i Stockholm. Förra året, med att som hände, hade vi 30-35 styrelsemöten. Det ställer helt andra krav på närhet än förr. John lade ner stora resurser på att vara med, på plats eller via telefon, men i längden blir det för tufft. Det är dessutom enklare att hålla sig uppdaterad om man bor i närområdet, konstaterade Jeppsson.

Så nu vet ni.

 

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.