Stäng matcherna, MFF

Om Malmö FF ska ha något med guldstriden att göra måste man lära sig att stänga matcher.

Den närmast totala överlägsenheten i första halvleken mot Mjällby borde visserligen ha lett till en något större ledning än 2-0, men det borde blivit tre poäng ändå.

Mot Djurgården gick det vägen. På Strandvallen blev det bara kryss, och det kunde slutat värre.

Johan Dahlin har varit stabil och bra, men inte gjort de där tokräddningarna som avgör matcher hittills i år. Nu plockade han fram en sådan igen och om han inte gjort det hade det blivit förlust.

Så länge det stämde spelade MFF med bra fart, offensivt tänk, stark press och god variation.

Mjällby hade inget motmedel mot Daniel Larsson och Mathias Ranegie, antingen gick bollarna bakom backlinjen till fria ytor eller så kom ytorna framför den när man droppade.

Och yttermittfältarna fortsätter att göra mål. Ett var till Jimmy Durmaz och Jiloan Hamad innebär att de tillsammans gjort sju på sju omgångar. Det är riktigt bra och de som gnäller på nye anfallstränaren Jörgen Pettersson bör kanske komma ihåg att han gnuggar yttrarna också

Sedan gick det bara snett. MFF har problem när motståndarna får lyfta in bollar mot straffområdet och pumpa på.

Det vill säga om bollarna kommer med kvalitet och så var det sista 45. Till slut gick det inte att stå emot.

Motmedlet ligger paradoxalt nog inte i att ta bättre hand om bollarnanär de kommer utan snarare att se till att de inte slås. Mittfältet – inte minst de hyllade yttermittfältarna – måste klara att jäklas mer med dem som ska sätta in bollen i Malmö FF:s straffområde. Det ska inte pumpas in med kvalitet utan på chans.

Offensivt är det guld värt att ha Jimmy Durmaz, Jiloan Hamad och många andra riktigt vassa offensiva spelare. Men de ska orka också, matchdag ut och matchdag in, eftersom deras ersättare ännu inte är mogna att gå in och avlasta.

Det var för resten just så Rikard Norling förklarade draget att bänka Simon Thern och Wilton Figueiredo och istället matcha Erik Friberg och Daniel Larsson. Matcherna kommer så tätt att det inte duger att köra samma elva hela tiden.

Så bred som Malmö FF:s trupp är är det dessutom en bra strategi. Utom på kanterna.

Nu är det sju poäng upp till Elfsborg. Har tåget gått?

Nej, av två skäl.

1) Det är bara Elfsborg som gått loss. AIK, IFK Göteborg och Helsingborgs IF är på samma nivå.

2) Elfsborg ska snart spela mer på riktigt gräs. På de sju omgångarna som hittills har avverkats har Elfsborg vunnit sex matcher. Alla på konstgräs. Enda naturgräsmatchen slutade med förlust. Elfsborg är bra. Men man måste visa att man inte bara är ett plastlag.

 

 

Jag saknade ett ”pisse-mål”

Malmö FF lekte med faran när Syrianska besegrades med 2-0 hemma i Stadion-borgen.

Före paus var MFF fullständigt, närmast löjeväckande, överlägset. Efter vilan mattades man något, men MFF fortsatte att skapa chanser till ytterligare ett, två, tre, fyra, kanske fem mål till. Men de kom inte.

Länge var Wilton Figueiredos frisparksmål i den 20:e minuten matchens enda. Att 2-0 dröjde till den 90:e minuten var egentligen inte klokt. Men det gav ju Syrianska chansen att kvittera och hur underlägset ett lag ändå är kan det alltid hända.

Som tränaren Özcan Melkemichel utttryckte det: “vi fick en chans, kunde pillat in ett mål, det hade inte varit rättvist, men fotboll handlar ju inte om rättvisa”.

Den handlar om snyggt och bra spel, men framförallt om att vinna – och om effektivitet. Och i den detaljen brast MFF.

Det var ganska typiskt att båda målen var grymt snygga

Först Wiltons precisionsskott och sedan Jimmy Durmaz bomb.

Att Jimmy Durmaz bara gör snygga mål vet vi. Men MFF som helhet får inte ta efter den devisen.

Man måste ibland skicka in ett par ”pisse-mål” också. Mot Syrianska hade en strumprullare räckt för att döda matchen

Nu räckte inte 12-1 i avslut på mål och 23-4 totalt till för det. Plus givetvis ett massivt bollinnehav.

Jag träffade lokale och framgångsrike småklubbstränaren Richard Ohlqvist i pausen. Han tippade, lite på skämt, att MFF haft 83-17 i första halvlek. Det var att ta i. Fast det kändes så…

Dessutom är hörnorna fortfarande ett eget, oroväckande, kapitel.

Nu fick Malmö FF åtta, sju var ofarliga och närmast kom man när Mathias Ranegie nickade rakt på målvakten. Jag har inte gett upp, vet också att MFF stenhårt jobbar med frågan, men kommer ändå att fortsätta att tjata till dess att laget börjar näta på åtminstone en av 50.

Lite elakt kan man nu säga att bästa sättet att försvara sig mot Malmö FF är att ge laget hörnor. Då går tiden och ingen blir farlig.

Men nog med gnäll. Malmö FF var bra också!

Och väldigt mycket vassare än Syrianska, som trotrs allt har ett par duktiga spelare i laget.

Ivo Pekalski börjar trippa runt som i fornstora dagar, styra både spel och spelare och göra alla runt omkring sig bättre.

Wilton Figueiredo är en klasslirare när han vill och ännu mer när han är fysiskt mogen för 90 minuter. Det är han inte än.

Jiloan Hamad och Jimmy Durmaz kommer dessutom i massvis med bra lägen. Jiloan borde gjort minst ett mål och Jimmy gjorde det.

Valet till bäste spelare föll dock på Miiko Albornoz och det har jag inget att invända mot. Han är en modern, offensiv, bollskicklig och modig ytterback och om någon tvekade om varför MFF värvade honom har det tvivlet väl försvunnit vid det här laget.

Och Daniel Andersson skjuter hela tiden framtiden på bänken framför sig.

Klacken hade också en bra dag. Stundtals var det ett massivt tryck.

Publiksiffran strax under 12 000 var också helt okej. Undrar om MFF kommer att bli det enda laget i allsvenskan som bara kommer att ha femsiffriga publiksiffror.

Speakerns besked att IFK Göteborg tagit ledningen med 2-0 berodde för resten på att han fått fel uppgifter från Canal plus.

Till slut satte Ranegie dit den

När Mathias Ranegie till slut hittade rätt och fixade segern till Malmö FF var det värdefullt på så många olika vis.

i sig var givetvis det viktigaste. Efter en trög start på allsvenskan är MFF nu på gång. Det topptippade laget börjar röra sig uppåt i tabellen och man visade att det går att spela bra på bortaplan också.

Att det blev tre poäng mot Djurgården var dessutom rättvist. Sett över 90 minuter var MFF det bästa laget i längst och flest perioder – Djurgården hade 20 minuter i början av andra halvlek – och chansmässigt hade MFF också ett övertag.

Sedan var det inte fel att 2011 års suveräne skyttekung äntligen fick näta igen. Det behövde han, och det behöver MFF också.

Jag kunde nästan höra suckarna när han brände chans på chans, fick en del påstötningar via twitter också. Strax före 3-2-målet skrev jag: “Ranegie börjar röra på sig. Om MFF vinner tror jag att han avgör”

Och det gjorde han, vaför jag naturligtvis inte kunde hålla mig från ett vad var det jag sa.

Men mer allvarligt så låg det, som klyschan säger, i luften. Det kändes i hela kroppen att det var Mathias Ranegie som skulle fortsätta att få i stort sett alla lägena. Han var stark och i stort sett ostoppbar för Djurgårdens försvar. En avslutare av Ranegies klass borde förr eller senare sätta dit bollen! Det gjorde han alltså, och nu tror jag att det kommer att rinna på.

Men visst, jag förstår alla kritikernas frustration. Och för att klarlägga. Mathias Ranegie har inte haft någon bra start i allsvenskan och detvar dåligt att bränna alla lägena före 3-2 på Stockholms stadion. Med bra spelare måste man dock ha tålamod. Gnälla? Rätt. Ändra? Fel.

Första 45 spelade MFF lysande.

Draget att sätta in Wilton Figueiredo istället för Daniel Larsson och i en mer tillbakadragen roll blev mycket lyckat. Bra gjort av Rikard Norling, som dragit helt rätt slutsatser av Häckens utdelning på tre mot två-överbelastningen i den förra bortamatchen mot Häcken. Att Simon Thern klev fram och visade just hur bra han har kapacitet att vara spädde på utdelningen.

Han, Wilton Figueiredo, Jiloan Hamad och Jimmt Durmaz sårade hela tiden Djurgårdens försvar och där bak var Daniel Andersson på nytt en rese. Lagom till den andra halvleken gjorde Djurgården sina motdrag, reste sig, hittade spelet och efter 1-2 hade MFF en riktigt tuff period.

Lika imponerande som insatsen i den första halvleken var det faktum att MFF klarade att ta tillbaka initiativet och avsluta matchen som det klart bästa laget!

Bytena blev perfekta. In med Ivo Pekalski och Daniel Larsson och tillbaka till grundspelet. Och när sedan Miiko Albornoz också kom in gjorde han en mycket positiv – lätt bortglömd – insats i offensiven.

Bra igen av Norling. Men man ska kanske utnyttja den breda truppen ännu mer. Om Pekalski, Larsson kommit in redan minut 46 hade DIF blivit överraskat igen.

Och nu när det lossnat för Mathias Ranegie, och den nollan är spräckt. Kan vi få se ett MFF-mål på hörna också?

Fick Rydström nån korv?

En fluga gör ingen sommar. Men efter 0-5 mot Häcken vete tusan om inte solen bröt fram över favorittippade Malmö FF.

Det här var ingen seger som går att leva på mer än ett par dagar.

Det var dock en väldigt viktig trepoängare.

Egentligen kan man sammanfatta att det var ett viktigt mål Daniel Larsson gjorde till 1-0, en viktig seger MFF tog och ett viktigt besked som gavs när Ivo Pekalski kom in och höjde klassen på spelet i den andra halvleken.

Efter 243 minuters allsvensk måltorka blev det förlösande att få spräcka nollan. För Daniel Larsson speciellt, men även för MFF:s anfallspar som kollektiv. Och för Jörgen Pettersson! Annars hade skitsnacket om att MFF:s grepp att anställa en särskild anfallstränare inte gett särskilt stort resultat snabbt kommit igång.

Efter 0-0 mot Gefle IF och en fortfarande pinsam – glöm inte det – förlust mot BK Häcken var det också oerhört betydelsefullt att ta en seger och komma upp i fyra poäng. Därmed har faktiskt MFF tagit fler eller lika många som alla de övriga tippade topplagen.

Att Ivo Pekalski är en duktig och värdefull spelare för ett lag som jagar SM-guld vet alla redan efter säsongen 2010. Nu kom en färsk påminnelse om det.

Därmed har Malmö FF nu exakt den situation som alla hoppats på med många bra spelare att välja mellan på mitten och en möjlighet att förändra en matchbild genom att byta mellan dem. Att Wilton Figueiredo också är med i leken visades av att han var ytterst nära att bli inbytt innan målen och Kalmars dipp ur matchen gjorde den förändringen meningslös.

Nu kommer många att skrika på Ivo Pekalski från start på måndag mot Djurgården.

Tyvärr utan att ta hänsyn till att det är just den ivern som satte honom i situationen att under lång tid mest få kämpa i rehabstugan. Ivo Pekalski känns ännu inte färdig för 90 minuter

Och de övriga spelarna i urvalet är inte kassa. Simon Thern fick ett spelmässigt lyft bredvid Ivo i den andra halvleken. Nästa gång är det kanske Erik Friberg som får det när Wilton Figueiredo kommer in.

Men matchen mot Kalmar FF handlade inte bara om poäng och målmässig förlösning. Den fick dessutom en dos av artisteri i den högre skolan när Jimmy Durmaz satte dit 2-0!

Jimmy gör bara snygga mål heter det. Jo, fast så snyggt som detta är det frågan om något av hans tidigare varit. Hans sätt att få hela Kalmar FF-försvaret, inklusive Henrik Rydström, att gå och köpa korv var fantastiskt, en fenomenal prestation.

Om det varit ifjor hade jag skrivit att det var extra taskigt att skicka Kalmarspelarna upp i korvkön med tanke på servicen för åskådarna på Swedbank stadion. Då hade de ju antingen fått vänta väldigt länge på korven eller fått reda på att den var slut. I år ska servicen vara bättre. Tänkte fråga Rydström och company om den var det, men det var inte läge…

Lite humor bjöds det också på mot slutet av matchen. När Rydström blev utbytt visades precis hur ovant Kalmar FF – och Rydström själv – är vid den situationen. Han glömde nämligen att lämna över lagkaptensbindeln och Kalmar FF spelade därför de sista 20 minuterna utan lagkapten!

Höll på att glömma Daniel Andersson. Gör aldrig det. Nuff said!

Ligga lågt? Sorry, men: nä

Efter Mjällbymatchen smög en sedvanligt positiv Rikard Norling omkring utanför omklädningsrummet med glimten i ögat.

– Vänta nu lite grann innan ni hissar oss som topplag, sa han

Sorry Rikard, men: nä!

Malmö FF är, om inte allt plötsligt slår fel, ett givet topplag 2012. Initiativet med en omstrukturerad och moderniserad tränararganisation börjar redan ge resultat och nyförvärven är på väg att falla på plats exakt där de ska vara – som tongivande och viktiga kuggar i lagbygget.

De som såg Erik Friberg och Simon Thern på Floridalägret öste beröm över de två nya mittfältarna. Efter att själv ha sett Friberg på Asarums IP är det bara att instämma. Han var hur bra som helst.

På fredag mot Odense på Malmö IP lär Simon Thern vara med i leken igen efter sin förkylning. Förhoppningsvis visar han också direkt att Floridaresenärerna hade rätt. Men lika avgörande tror jag blir att nyförvärven som kom redan ifjor tar ett kliv till. En spelare som Miiko Albornoz, som många 2011 ifrågasatte värvningen av, har i match och träning inlett 2012 på ett vis som antyder att det kan bli en succé med fördröjd utlösning…

Egentligen finns det knappt en enda lagdel där det återstår några frågetecken. Det kan vara tunt med två målvakter, varav den ene (Dahlin) tvekar om att förlänga ett kontrakt som snart går ut och den andre (Olsen) är ung och orutinerad. Men den knuten löser MFF snart när Viktor Noring plockas in i truppen.

Många tycker att det behövs en mittback till. Det anser inte jag. Pontus Jansson är given om han klarar att hålla fokus och upprepa eller överträffa fjoråret. Att sedan inte någon av Markus Halsti, Jasmin Sudic och Filip Helander skulle klara att fylla ut den andra positionen tycker jag verkar väldigt osannolikt. En kan misslyckas, möjligen två, men definitivt inte alla tre. Och då finns altmeister Daniel Andersson som backup.

Det centrala mittfältet är MFF:s vassaste lagdel. Ivo Pekalski och Wilton Figueiredo har visat vad de kan, Amin Nazari utvecklas snabbt och hade redan varit startspelare i hälften av de övriga allsvenska lagen. Lägg till Erik Friberg och Simon Thern och det faktum att det troligen just nu är den duon som står först i kön och det ser väldigt starkt ut.

Mathias Ranegie och Daniel Larsson är två starka forwards, som med ytterligare vässning av nye anfallstränaren Jörgen Pettersson och ett bättre samspel med lagets övriga spelare kan lyfta sig ett snäpp till. Backup finns dessutom i Alex Nilsson, Dardan Rexhepi och Dino Islamovic. Om Dino säger ja till lärlingsplatsen. Jag begriper faktiskt inte att en 18-åring från de egna leden överhuvudtaget tvekar.

Återstår kanterna, där problemen finns. Jiloan Hamad och Jimmy Durmaz håller hög allsvensk klass. Durmaz ser i år att mogna som spelare och ta klivet Hamad gjorde ifjor. Men bakom är det tunt. Samma sak gäller backupen för Ulrich Vinzents. Att Cian Hughtons chans att få kontrakt smälte bort i takt med snön vid sidlinjerna var ett dåligt besked. Att Miiko Albornoz kan byta kant var ett bra.

Dejan Garaca blev idag klar för Syrianska. MFF och Södertäljeklubben är färdigförhandlade om utbildningsbidraget och han har skrivit på för tre år. Kul att det löste sig för honom. Men det var rätt av MFF att släppa honom.

Jille bäst på plan i Qatar

5-0 mot Qatar.

Fem MFF-spelare på plan

Två mål av MFF:are.

Och en MFF-spelare bäst på plan.

Det får väl sägas vara en hyfsad utdelning på en landskamp.

Sedan kan man ju vid en snabb blick på målskyttefacit undra om det inte hänt något sedan 80-talet? Mål av både Thern och Hysén!!!

Bäste spelaren var givetvis Jiloan Hamad. Han fick bara en halvlek, men det räckte. Moget och klokt spel, bra passningar, bra löpningar och mycket mer.

Den ende konkurrenten var egentligen Tobias Hysén, men eftersom Jille var klart bättre den halvlek han fick spela tycker jag inte att Tobias vassa prestation i den andra halvleken räcker för att passera.

MFF-målen gjorde Jimmy Durmaz och Simon Thern. Durmaz mål var viktigast, det var det som triggade processen som ledde fram till den stora segern. Och det var snyggt. Att Simon Thern fick komma in och näta i sin landslagsdebut var givetvis också trevligt. Jag gillade dessutom hans spontana glädje över målet. Det märktes direkt att det inte gjorde ett dyft att läktarna var tomma, att det var en januariturné och att det var avgjort sedan länge. Simon visade med hela kroppen att för honom var det stort och då är det både lätt och rätt att glädjas MED honom.

Johan Dahlin stod första halvlek och fick se en mycket snygg lobb pricka ribban bakom honom och rädda ett sällsynt lurigt skott med en benreflex. Godkänt känns som rätt betyg. Erik Friberg speade egentligen för kort tid (in i 61:a minuten) för att betygsättas. Det struntar jag i och ger honom också godkänt. Det lilla han hann visa tyckte jag nämligen såg lovande ut.

Tack vare att Simon Thern gjorde mål har han för resten nu nätat som MFF-spelare innan han debuterat i Malmö FF. Hur många andra spelare har lyckats med det?

Imorron kommer Wilton till MFF-träningen…

Tre i topp i Malmö FF

Ytterligare ett par korta reflektioner från matchen:

Tre i topp:

1) Johan Dahlin. Vilken insats. Chanslös vid målen, inte minst 1-0 när han hamnade på fel fot när bollen touchades. Annars var han suverän och gjorde ett par riktigt vassa räddningar i den andra halvleken. I den första behövde han inte göra det.

2) Daniel Andersson. Inte fan kan han sluta, nu. Upp på mitten och dominant direkt. I och för sig ingen överraskning för oss få utanför laget från Malmö – det var jag, Sydsvenskans Jan Gustavsson, Skånskans fotograf Claes Hall och Sven Liljegren – som såg matchen i Odense. Då vann han alla närkamper de 45 minuterna han spelade på mitten. Mot Austria Wien dominerade han pssningsspelet också. Kanske var det bara som mittback han tänkte sluta?

3) Jiloan Hamad och Jimmy Durmaz. Bra dribblingar, fina initiativ och inga dumma bolltapp.

 

Fast jag har ju hela tiden hävdat att Daniel Andersson spelar ett par matcher 2012 också. Närmare 20 än noll.

För Jeffrey Aubynn och Miljan Mutavdzic var det dock definitivt sista matchen med gänget!

Jeff har varit en hjälpgumma modell luxe, inte minst mot slutet av guldåret 2010.

Miljan har varit ifrågasatt. Med all rätt. Men han har också varit lojal, ofta ganska nyttig och han ska också ha ett stort tack.

AZ Alkmaar fick 1-1 mot Metalist, med mersmak, och knep andraplatsen i gruppen. Bra, för AZ var bättre än Austria.

 

 

Nånstans ska väl vinsten vara nyttig

Rättvis seger, en sen och stark vändning och två väldigt snygga mål. En MFF-vinst som normalt sett borde ge massor med nyttig energi och självförtroende att ta med sig. Nu väntar dessutom ett landslagsuppehåll där det äntligen finns en möjlighet att lägga in ett par träningspass med högre intensitet och en chans att bygga en grund.
Men vänta nu.
Finns det verkligen något kvar för Malmö FF att använda all den där nyttan i?
Fjärdeplatsen ger inte längre något Europaspel nästa säsong och i och med Elfsborgs seger över Gefle försvann nog den allra sista lilla chansen att nå upp till plats tre.
Pratade med en MFF-supporter som sa:
– Äntligen kan de jävlarna vinna nu när det inte  längre betyder något.
Kärlek på Malmöitiska.

Fast det där stämmer ju inte riktigt. Att vinna är ALLTID bättre än att inte göra det, och jag börjar bli lite trött på den där attityden – som jag ibland själv drabbas av – att placeringarna under ettan inte har någon betydelse.
Varje steg uppåt i tabellen MFF kan ta är betydelsefullt, inte minst i avstampet inför nästa säsong.
Och att Malmö FF kan vinna en svår bortamatch mot erkänt svårbesegrade hemmalaget Kalmar FF när man inte fått vettig träning på länge är ett gott besked inför nästa säsong. Då får Rikard Norling äntligen möjligheten att på allvar sätta sin prägel på laget.
Komma före IFK Göteborg och minska det redan lilla försprånget mellan ettan och tvåan i maratontabellen är också något att kämpa för.

Viktigast är dock att 2-1-vändningen mot Kalmar FF faktiskt kan ge en hel del skjuts till det som återstår av Europa league.
Där finns fortfarande en – liten – möjlighet att ta andraplatsen och förlänga Europaspelet in på 2012. Varje seger ger också rejält med påspädning i kassakistan. 140 000 euro närmare bestämt (kryss ger 70 000 euro).
Varje match ger dessutom 60 000 euro i ”startavgift”, vilket ska läggas till alla miljonerna MFF fick bara för att kvala in till Europa league.
Uefa kommer slutligen att pytsa ut cirka 150 miljoner euro till klubbarna ur potten från de kommersiella intäkterna. En del av den potten är rörlig och baserad på det kommersiella intresse just den klubben bedöms ha. Ett lag som bara radar upp förluster i gruppspelet lär inte få så mycket av den kakan.
På plussidan från matchen i Kalmar fanns naturligtvis också de grymt snygga MFF-målen. Först Jiloan Hamads vänsterskott i krysset och sedan frisparken där tre man gjorde det perfekt. Jeffrey Aubynn slog en smart och precis frispark som Jimmy Durmaz dundrade upp i det andra krysset sedan Daniel Andersson rutinerat screenat bort Kalmarkillen som sprang fram för att täcka skottet.
Fast om man vill vara elak går det också att säga att Kalmar kan göra enkla mål på fasta situationer. Om MFF ska näta på fasta måste det vara snyggt…

När hann för resten motståndartränaren senast göra alla sina tre byten innan Rikard Norling gjorde sitt första?

Inget kul besked för MFF-materialaren och IFK Malmö-tränaren Kenneth Folkesson från sista omgången i division 4. Di gule förlorade med 0-9 mot Prespa Birlik. Även om kontraktet var räddat klappar nog Eric Persson lite grann försynt i graven.

 

Precis det här behövde MFF

Det här behövde Malmö FF.

Så innerligt mycket!

Nu kommer många att säga att det var avsågade jumbon Halmstads BK som fick stryk med 5-1 och att femettan kanske egentligen inte var så mycket värd.

Glöm det.

Inte efter det att MFF bara fått 1-1 mot ett lag som för närvarande håller samma klass som HBK.

Inte efter det att Malmö FF fått stopp i sviten med tio raka (10 fucking raka!) matcher utan seger på bortaplan i allsvenskan, sju av dem (om jag räknat rätt i hastigheten) med Rikard Norling som tränare.

Och inte efter ett år där MFF hittills haft så förtvivlat svårt att göra mål.

Rätt uppföljt kan det här bli isbrytaren som behövs för att tränga genom det tidigare närmast bottenfrusna havet som skiljde MFF från tredjeplatsen. Nu är det bara att köra på och se hur långt det bär. Jag skrev ju redan igår att många hade gett upp alldeles för tidigt.

Synd bara att HIF inte kunde göra sitt och se till att Elfsborg sprang på den fjärde raka förlusten. I så fall hade nog Boråslaget fallit som en boll i en rutschkana genom tabellen.

Så det här behövde MFF, och Rikard Norling. För att inte tala om Mathias Ranegie.

Två mål av Ranegie och två skyttekungamål. På rätt plats och mål utan krångel. Hittad av lagkamraterna. Precis som det ska se ut.

Har gnällt på Ulrich Vincents inlägg. Det till 5-1 var perfekt.

Har gnällt på att Ivo Pekalski borde slå ännu fler öppnande bollar framåt. Hans sätt att öppna för Daniel Larsson som i sin tur hittade Mathias Ranegie till 1-0 var lika vasst.

Och Jeffrey Aubynn tillförde energi, en energi som Wilton Figueiredo också visade när han fick hoppa in. Därför blev det ett riktigt bra beslut av Norling.

Jimmy Durmaz och Jiloan Hamad gjorde mål och Durmaz var exakt så svårstoppad som han ska vara.

Det går att fortsätta.

Ett av få problem var att Johan Dahlin gjorde en ny miss vid målet. Det var en groda av honom som gav TFF 1-1. Nu gjorde han en ny som innebar baklängesmål. Hans agerande vid friläget som TFF:s Fredrik Jensen inte utnyttjade var heller inte bra.

Men det är alldeles för tidigt att såga valet att låta Dahlin göra comeback i målet. Han var lysande, närmast landslagsmässig ifjor. Nu måste han få tid på sig att skaka av sig rosten. Fram till missen mot HBK såg det till exempel riktigt stabilt ut. På sikt blir det bra och glöm inte att så länge Dusan Melicharek inte skrivit på något nytt kontrakt finns han inte kvar i MFF nästa säsong…

Idag finns det faktiskt inte något att reta sig på. Inte ens att jag hade både 1-6 och 0-6 på matchen. Det har för övrigt inget med insatserna i år att göra (så dum är jag inte). I flera år har jag kört stående tips på MFF-seger 6-0 eller 7-0 hemma och 6-0 och 6-1 borta. Oavsett vem de möter. Och nu vore det väl närmast dumt att sluta.

Så här sent i natten börjar förkylningseländet som höll mig borta från regnet och matchen i Halmstad och tvingade mig att stanna hemma framför tv:n släppa sitt envisa grepp. Ett tag snorade, snörvlade och hostade jag i takt med målen.

Inget försvar för Lerjéus insats

Efter 1-1 i Skånederbyt mot Trelleborgs FF är det enkelt att konstatera att MFF definitivt inte hade marginalerna med sig. Men Rikard Norling hade också en poäng när han påpekade att laget inte ska behöva lita till marginaler.
Att bara göra ett mål, dessutom på straff, mot ett lag som släppt in 55 mål på 24 matcher och är på väg att sätta något slags läcka bakåt-rekord i allsvenskan är inte i närheten av godkänt.
MFF ska besegra Trelleborgs FF. Att man inte klarade det innebär troligen att det nu är slutgiltigt kört i jakten på europeiskt cupspel även nästa säsong. Det är givetvis ett misslyckande.
TFF gjorde en bra insats. Visst hade laget lite tur som klarade 1-1, men tur förtjänar man och den turen skramlade man ihop till med hjälp av ett klokt och kampladdat spel och med ett försvarsmässigt lyft modell större.

Inget av detta, MFF:s svaghet och TFF:s lyft, försvarar dock domaren Michael Lerjéus insats.
Ibland känns det skönt att kunna hänvisa till det man tidigare skrivit.
Efter matchen på Gamla Ullevi mot Gais skrev jag att Michael Lerjéus är allsvenskans sämste domare. Inför TFF-matchen skrev jag på Twitter att det var ett dråpslag att Lerjéus skulle döma eftersom han inte bara är allsvenskans sämste utan i division 3 och uppåt.
Därför kan jag bara hänvisa till det klassiska “vad var det jag sa?”.

Han har ingen känsla, ingen jämn nivå och det är långt ifrån bara MFF som drabbats av hans insatser. Att degradera honom till superettan vore skittaskigt – mot lagen som spelar i den serien.
Han ställde upp och pratade med pressen efter matchen. Det ska han ha stort beröm för. Men han var helt oförstående till att han gjort några fel. Jag passade på att fråga om han inte ångrade att han inte avvaktade när Jiloan Hamad reste sig upp efter fällningen och gjorde mål. Men nej, han ångrade ingenting. Hur enkelt hade det inte varit att visa lite känsla och säga att det nog känts bättre.? Då hade han sluppit en del av kritiken, i alla fall från mig. Men nej Michael Lerjéus tillhör de ofelbaras skara.
Och egentligen var den största missen när han inte visade ut Kristian Haynes. TFF-kaptenen närmast bad om ett rött kort, men slapp det…

Kristian Haynes var för resten motorn och den store pådrivaren i Trelleborgs FF. Det finns många gamla MFF:are i TFF. Ska MFF värva tillbaka någon – om klubben nu funderar på att göra det och spelaren vill – måste det vara Haynes. Jag har sett en del snack om Marcus Pode. Glöm det. Kristian Haynes är mycket bättre.
Bäst i MFF var Jiloan Hamad, Jimmy Durmaz (som bara fick en halvlek) och Pontus Jansson.
Många andra kan bättre. Inte minst Johan Dahlin. Haynes målskott till 1-1 kändes inte helt otagbart och agerandet vid Fredrik Jensens friläge var inte bra. Jensen fick utrymme att göra vad han ville, men klarade inte att utnyttja det.

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.