Rättvist, men en ny smäll för MFF

Det är svårt att ha några invändningar mot den sammanlagda spelmässiga kvalitén på derbyt mellan Malmö FF och Helsingborgs IF.

Totalt var det en högklassig, intensiv och pulserande match och att det blev oavgjort berodde mest på att det var MFF som stod för klassen före pausvilan och HIF efter.

Att det i sin tur blev så berodde på att MFF:s ork tog slut och att Roar Hansen fick ett öppet läge att vinna coachmatchen mot Rikard Norling och tog den chansen.

Norling blev tvungen att byta ut Filip Helander redan i den sjätte minuten och Simon Thern i den 62:a på grund av skada.

Sedan blev det inget mer byte och när väldigt många Malmö FF-spelare blev närmast dödströtta sista 15-20 minuterna hade det behövts. Inte minst för att Erik Johansson, som kom in istället för Helander, inte alls var redo för nästan 90 minuters spel inklusive tilläggstiden. Samtidigt gick mittbackskollegan och kämpen Pontus Jansson också på stödhjulen.

Roar Hansen kunde istället göra ett kanonbyte när han strax efter det att Simon Thern lämnat planen ersatte Mattias Lindström med Alvaro Santos.

David Accam kom ut på kanten där han hörde hemma, Santos gjorde ett klassmål på nick och Lindström som hela matchen hade stora problem att hålla ordning på MFF-spelarna som utmanade honom var rätt man att byta ut.

Sedan gjorde Roar Hansen ett byte till när Daniel Nordmark kom in och det kunde ha blivit lika lyckat. Mot slutet av matchen var det HIF som skapade de flesta och farligaste chanserna.

I den första halvleken var det dock MFF som spelade den bästa och den vackraste fotbollen. Kanterna hade stundtals lekstuga och man hittade in till Magnus Eriksson och Tokelo Rantie kändes som ett stort hot varje gång han rörde bollen, ja egntligen varje gång han var i närheten av den. Då hade HIF stora problem!

Därför var oavgjort rättvist.

Men det var givetvis bättre för HIF än MFF.

Helsingborgs IF håller försprånget.

HIF tog poäng på bortaplan, gjorde mål i den 31:a matchen i rad och det målet var det första officiella i Allsvenskan på Swedbank stadion.

Det var dessutom MFF:s femte raka match i Allsvenskan utan seger. En riktigt usel svit!

En derbyurladdning som den på onsdagskvällen sliter hårt och kan ställa till stora problem i nästa omgång.

Men även där sitter HIF i en bättre sits.

Det preliminära beskedet om Filip Helanders skada är att det inre ledbandet är av, eller sargat. Han kan bli borta från spel en lång tid.

Hela innermittfältet kommer också att saknas mot Brommapojkarna på lördag. Både Erik Friberg och Markus Halsti är avstängda när det är dags för spel på Grimsta IP.

Inne i omklädningsrummet gick till råga på allt Magnus Eriksson omkring på kryckor efter att ha fått en smäll. Han kommer inte heller att kunna spela.

Dessutom kan ju Simon Thern också vara borta.

Känns som om vi bland andra får se 17-årige Erdal Rakip mot BP.

Och Daniel Andersson – på någon position.

………………………………………

Manifestationen mot Ståplatsreduceringen var väl genomförd, lyckad och värd att hyllas.

Bara att instämma.

Förbundet måste ändra beslutet!

……………………………………………….

 

 

Låt inte bitterheten dröja kvar

IFK Göteborgs supersena kvittering var givetvis ett oerhört tungt mål för MFF att släppa in.

Ett rikigt nackskott i en seriefinal där annars allt såg ut att gå den allsvenska maratontabelledarens väg.

Dessutom var målet totalt onödigt.

Men låter Malmö FF bitterheten över målet dominera och hänga kvar blir effekten mycket värre än det rent faktiska resultatet, att IFK Göteborg med möda räddade en poäng på hemmaplan och firade som om man vunnit SM-guld.

För det är trots allt så att oavgjort på bortaplan mot den största guldkonkurrenten faktiskt är ett rätt hyfsat resultat.

Inte minst för att MFF var det bästa laget, såväl chans-, spel- som fotbollsmässigt. Det beskedet kan inte ens ett räddat kryss och en sen kvittering sudda ut för IFK Göteborg.

Skit i resultaten ett tag och jämför bortamatcherna mot AIK och IFK Göteborg. AIK dominerade stundtals och där var det MFF som slapp billigt undan. Segern togs enbart tack vare en enorm kämpainsats. IFK Göteborg hade turen som AIK – och nu MFF – saknade. Spelar inte IFK Göteborg bättre än så här kommer laget att ta betydligt färre poäng än Malmö FF resten av serien.

Spel- och prestationsmässigt gav MFF-insatsen flera viktiga besked. Filip Helander var på nytt lysande (grandios tyckte Rikard Norling) och efter bara tio feltimande minuter hittade Pontus Jansson tillbaka till spelet före skadan. Allsvenskans bästa mittbackspar är återfött.

På mitten visade Erik Friberg och Markus Halsti precis varför det var rätt att spela med just dem mot IFK Göteborg. De tuggade i sig allt och dominerade. Friberg var planens bäste Göteborgare och Halsti var nästan lika vass.

Lägg till att Jiloan Hamad och Miiko Albornoz körde ganska rejält med IFK Göteborgs vänsterförsvar, att Pa Konate gick in och firade sin 19-årsdag med att spela hur bra och klokt som helst när Ricardinho fick ont i en baksida, att Simon Thern efterhand hitade rätt på kanten och att anfallsparet Magnus Eriksson och Tokelo Rantie också gjorde en stark insats. Plus att Robin Olsen var lugn som en vass veteran i målet.

Hela laget var bra vilket får mig att tvivla på två saker jag inledde den här bloggtexten med.

Dels att man ska glömma bitterhetern. Det är inte lätt!

Dels att IFK Göteborg inte imponerade. För de tog ju faktiskt poäng när alla i Malmö FF gjorde en stark insats, trots att det borde varit omöjligt.

Efter allt det här undrar säkert någon hur jag förklarar poängtappet?

Moralen i IFK Göteborg givetvis. Den goda inledningen på säsongen har förvandlat laget och nästan all tyngd på axlarna är borta.

Men framförallt hänger jag upp mig på det sista bytet.

Två minuter in på tilläggstiden ersatte Emil Forsberg Magnus Eriksson. Sedan var det han som förlorade bollen i en inhoppares typiska överambition och målet kom på just den tid som lades till för det bytet!

Om MFF inte gjort det tredje bytet tror jag att det hade slutat med seger.

Så små är marginalerna ibland i fotboll. Bytet var rätt tänkt, Magnus Eriksson var trött och det är ju så man ofta gör för att störa rytmen hos det måljagande laget.

Men det blev helt fel. Nu var det istället MFF:s rytm som blev störd. De elva som var på plan hade full koll och gjorde på egen hand ett alldeles utmärkt jobb med att fördröja tiden.

…………………………………….

På sätt och vis jämnade det dock ut sig. Förra året var det MFF som kvitterade på tilläggstid i Göteborg. Alex Nilsson gjorde hur snyggt som helst 2-2 i minut 90 + 2.

 

 

 

Det här är den tyngsta matchen

Matcherna mellan Malmö FF och IFK Göteborg är speciella. Både titel- och framgångsmässigt är de två klubbarna i fullständig särklass i svensk fotboll. Det kvittar vad de övriga lagen och deras supportrar säger. De är inte ens i närheten av att kunna konkurrera.

IFK Göteborg har 18 SM-titlar, MFF har 16.

MFF har vunnit cupen 14 gånger, IFK fem.

MFF har varit i final i den största internationella cupen Europacupen (nuvarande Champions league) och har representerat Europa i världscupfinalen, IFK Göteborg har vunnit den lite mindre Uefa-cupen två gånger.

MFF är etta i den allsvenska maratontabellen, IFK Göteborg är tvåa.

Därför blir det alltid prestigespäckade, tuffa och intressanta matcher när de två lagen möts.

Inte minst nu när de tillsammans toppar serien.

 Om läktarna inte är fullspikade när Jonas Eriksson blåser igång matchen är det faktiskt lite av en skandal. Hetare blir det inte så här i början av serien.

Som vanligt den senaste tiden löser dessutom Rikard Norlings laguttagningsproblem nästan sig själva.

När Miiko Albornoz var tillgänglig efter sin timeout i matchen mot Öster var Matias Concha borta på grund av ljumskproblem. Det är han fortfarande. Bara att fortsätta med Miiko med andra ord.

Nu är Emil Forsberg småskadad och ett osäkert kort samtidigt som Pontus Jansson är tillbaka i truppen efter sitt över en månad långa skadeuppehåll. Två olika positioner, men samtidigt två delar i samma pussel.

Pontus Jansson tar tillbaka mittbacksplatsen, Markus Halsti kliver upp på mitten och Simon Thern får ta över Emil Forsbergs plats på kanten.

 I alla fall tror jag att det blir så.

Malmö FF kunde tokdominera och spela runt mot Öster. Men IFK Göteborg är inte Öster. Då behövs Fribergs och Halstis gemensamma insatser centralt. Friberg var bäste MFF:are och fick alldeles för lite credd efter Östermatchen.

MFF har skaffat sig ett utgångsläge där man med en någorlunda skadefri trupp kan anpassa elvan efter motståndet. Ibland är det Simon Thern som är bästa lösningen centralt, ibland Markus Halsti och när han blir frisk kan det vara Ivo Pekalski. Utnyttja den snudd på unika möjligheten. Få andra lag i Allsvenskan kan göra något liknande.

Johan Dahlin är också tillbaka i truppen. Där blir uttagningen genast mycket svårare. Johan Dahlin är förstemålvakt och sällsynt väl samspelt med det övriga försvaret. Robin Olsen har gjort ett fantastiskt jobb, men snart kommer en reaktion. Hur lugn och stark han än sett ut är han ändå ny på posten och beröm är bra, men det kan få en att somna till också.

Fast går det verkligen att peta en målvakt så länge han storspelar och håller nollan? 405 minuter är Robin uppe i nu. MFF har råd att avvakta med bytet. Magkänslan? Jag tror det blir Dahlin…

Låt brottarkampen börja.

IFK Göteborg kör statiskt men supertungt. MFF vinner på sin fristil.

…………………………………………………….

Lite statistik hämtad från Infostrada. Det bara älskar ni.

MFF:s start på Allsvenskan med 13 poäng på fem matcher är den bästa sedan 1978!

MFF har fyra raka allsvenska matcher utan seger mot IFK Göteborg.

Mot Öster fyllde Filip Helander 20 år. Den här gången är det Pa Konate som fyller år. 19 närmare bestämt.

Sviten med matcher utan förlust med Markus Halsti på planen är nu uppe i 17.

 

 

 

Öster kom billigt undan

Malmö FF mot Öster är en sedan 70- och 80-talen djupt rotad klassiker.

Den här gången blev det mest en spelmässig överkörning.

Det måste ha varit länge sedan Öster blev så utspelat som laget var den första halvtimmen.

Att det dröjde till den 89:e minuten innan inhopparen Simon Kroon kunde glidtacka in 2-0 var både en gåta och en fara.

Alla utspelade lag kan få en gyllene kvitteringschans och Öster fick den också när Kenny Paveys skott via touch hamnade i ribban. Om det skottet gått in tror jag det hade slutat 1-1 och MFF hade haft noll nytta av sina 62-38 i bollinnehav, 16-3 i avslut och 9-0 i skott på mål (i statistikens värld tillhör inte ribban målet).

Nu kunde istället MFF ta över igen och första 30 och sista 25 motiverade egentligen en seger på 6-0.

 Spelmässigt var det nämligen ofta riktigt, riktigt bra med läckra vrickningar och dribblingar, offensiva löpningar med stort självförtroende och trygghet hos både Robin Olsen i målet och i backlinjen. Med Magnus Erikssons smarta spel på ytan framför Östers backlinje och Tokelo Ranties snabbhet och briljans skapades dessutom massvis med chanser.

Fast man får nog gå tillbaka till Andreas Yngvessons dagar för att hitta någon som i en och samma match brände lika många öppna lägen som Rantie.

Därför var det så underbart att se 2-0-målet.

Simon Kroon passade ut på kanten till Magnus Eriksson och fyllde på med en perfekt löpning in i straffområdet. När han fick inlägget han hela tiden kallade på var det perfekt och Simon kunde glidtackla in bollen över linjen.

Ett brottarmål mitt i den tekniska och smånätta briljansen.

Men snart gör Tiki Rantie fyra-fem mål i en allsvensk match. Så bra är han och det är alltid underbart att höra hans kommentarer efteråt.

Nu förklarade han att skadan som fick honom att byta gjorde ont till 60 procent (!), men att det inte var någon fara för spel mot IFK Göteborg. Och att det var lättare nu att spela med Magnus Eriksson när han förstått att Magnus inte är så snabb, men fantastiskt smart!

 …………………..

Miiko Albornoz återkomst hälsades med jubel av stora delar av publiken. De som inte gillar honom och vill att han ska lämna MFF valde att vara tysta.

Såren är inte läkta och ingen lär ändra sina åsikter, men jag tyckte ändå att uppträdandet blev värdigt, i alla fall från ena hållet.

Miiko kommer att spela vidare i MFF. Det är dags att acceptera det nu.

Kraven på att värdegrundsarbetet ska ge resultat måste dock intensifieras. Och MFF fortsätta att möta och prata med supportrarna.

Det är dags att lägga energin där istället för att jaga Miiko med blåslampa och håna och hetsa varandra inbördes.

Sportsligt är det ingen tvekan.

Miiko Albornoz insats var suveränt bra med tanke på att han bara tränat och inte spelat matcher.

Samarbetet med Jiloan Hamad satt dessutom klockrent. Underskatta inte betydelsen av att det var just Jiloan han hade framför sig. Före paus fick inte Öster någon koll på MFF:s högerkant överhuvudtaget.

……………………..

Robin Olsen fortsätter att imponera i målet med sitt lugn. Nu har han hållit nollan i 405 minuter.

Gott också att se inte bara Simon Kroons utan även Dardan Rexhepis inhopp. Dardan gjorde nog sina bästa minuter hittills i år i MFF-tröjan.

Och glöm inte Erik Fribergs intensiva jobb och smartness på mitten.

Ja ni förstår, jag kan fortsätta att berömma i stort sett hela laget. Öster kom billigt undan. Och det var egentligen det sämsta. Att MFF lät Öster göra det och det var alla skyldiga till…

……………………..

Nu blir det en ny – mer modern – klassiker på torsdag.

Ettan och tvåan i serien, ettan och tvåan i maratontabellen, ettan och tvåan i titlar! Det är en glödhet match.

Dessutom är Pontus Jansson tillbaka i laget.

Strax före avspark pratade jag med honom uppe på pressläktaren. Han berättade att han fått en kortisonspruta som gjort att smärtan i foten försvunnit helt och hållet, att han varit hos Rickard Dahan på Kulan och att han kände sig redo för comeback mot IFK Göteborg.

Mot Blåvitt behövs nog Markus Halstis tyngd på mittfältet.

 

 

Bra planer bra för MFF

Mot Halmstads BK såg MFF inte alls ut som ett lag med potential att ta guld. Mot Åtvidabergs FF gjorde man det.

Och de två senaste tillfällena Malmö FF vunnit SM-guld, 2004 och 2010, har laget inlett med oavgjort i första matchen och seger i den andra!

Då var det visserligen bortaspel båda gångerna i premiären. Men skit samma.

En seger borta kompenserar alltid ett poängtapp hemma, inte minst för MFF som de senaste säsongerna har varit mil bättre hemma än borta.

Just nu är det dock troligen precis tvärtom på grund av Swedbank stadions usla gräsyta!

Egentligen går det att göra en enkel jämförelse.

Ta två matcher på bra underlag, som träningsmatchen hemma mot OB (på Limhamn) och den här fredagskvällens match mot Åtvidabergs FF på Kopparvallens relativt nya konstgräs. Då har MFF spelat bra och vunnit.

Ställ det sedan mot cupmatchen mot Östers IF och den allsvenska premiären mot Halmstads BK. Den första på gammel-Stadions ko-äng och den andra på Swedbanks stadions nästan lika kassa plan. Då har två usla insatser gett oavgjort.

Troligen är det en styrka att det ändå blivit kryss. Men även om varken spelare eller ledare i MFF ville skylla på det efter HBK-matchen så är det alldeles givet att underlaget har – och haft – en extremt stor betydelse.

På det kan man ha synpunkter.

MFF är ett passningsdrivet lag med individuellt skickliga spelare som presterar bäst när underlaget är okej. Bra så, för då har man både dragit lakanet av konstgrässpöket och visat att när vädret blir varmare kommer spelet också att få en helt annan hetta.

Men jag tycker ändå att laget borde ha en plan B. Om det inte går att spela exakt den typen av fotboll alla i laget brinner för måste det gå att anpassa spelet. Krävs det i alla fall lite grann tjong så bit i äpplet och tugga i er.

Tyvärr tror jag inte att Swedbankplanen hinner bli så där väldigt mycket grönare och jämnare till de närmaste två hemmamatcherna.

Mot Åtvidaberg åt sig MFF in i matchen för att en bit in i den andra halvleken ta över fullständigt. Efter Erik Fribergs 2-1-mål kändes det ända upp på läktaren att Åtvidabergs spelare inte längre trodde på chansen. Då var MFF helt enkelt för bra.

Viktigast av allt var de tre poängen, men det fanns ett par saker att lyfta fram lite extra:

Jiloan Hamad visade direkt att insatsen i premiären var en ren tillfällighet. Nu startade han starkt och efter paus lyfte han sig ett snäpp till. Mot slutet var han magnifik.

Erik Fribergs två fina mål räckte i sig till för ett överbetyg. Spelmässigt var han dessutom riktigt bra och det var Markus Halsti också. Det är härligt att veta att Ivo Pekalski måste upp i alla fall i 95 procent av sin nivå för att konkurrera.

När det sker har MFF tre starka kandidater till två platser. Precis som man har på mittbackspositionen. Pontus Jansson får kämpa.

Och Magnus Eriksson var precis så bra som Åtvidabergspubliken mindes honom.

………

Robin Olsen ska också har ett stort plus. När Johan Dahlin fick ont en bit in i den första halvleken fick Robin 45 minuter och höll nollan. Hoppas dock bara att frisparksmålet inte påverkades av Dahlins skada, för i så fall borde bytet ha kommit tidigare.

………………….

Mer positivt. När MFF-publiken kom till Kopparvallen möttes de av beskedet att 13-19-åringarna i MFF skulle betala 80 kronor mer än de jämnåriga åskådarna på Åtvidabergssektionen. Dumt och att det blev upprörda känslor i MFF är lätt att förstå. MFF-ledningen gick därför omedelbart ut med beskedet att klubben betalar mellanskillnaden. Eftersom det berörde cirka 50 åskådare handlade det om 4 000 kronor.

Ingen stor summa, men principen är viktig.

Därför var det mycket glädjande att MFF:s vd Per Nilsson när jag snackade med honom efter matchen kunde berätta att det inte blir 4 000 utan noll. Åtvidabergs och MFF hade då kommit överens om att Åtvidaberg står för mellanskillnaden. Ett klokt och bra beslut av alla parter.

………….

Till sist måste jag dessutom skriva en sak:

Jag har öst massor med skit över Michael Lerjéus sätt att döma. Och ofta suckat djupt över hans insatser. Nu var han klart godkänd och visade upp en god allsvensk nivå. Skönt. Han kan ju!!!!

Det kan Kristian Bergström i Åtvidaberg också. Trots att han fyllt 39.

Gör han mål nästa år också blir han Allsvenskans äldste målskytt genom tiderna. Den historieboks-posten är han värd.

…………..

Jag ska också noga påpeka att jag inte gått och blivit en konstgräskramare. Men en bra konstgräsplan är mycket bättre än en riktigt dålig gräsplan.

 

 

En spelarkarriär är ingen lampa

Större delen av försäsongen spelade MFF med Markus Halsti och Erik Friberg som innermittfältare. Men i premiären hade Ivo Pekalski tagit tillbaka sin plats.

För gott. Trodde många. Men så var det inte alls.

Mot Åtvidabergs FF talar allt för att det på nytt blir firma Halsti/Friberg.

Eftersom den sista träningen för ovanlighetens skull inte var stängd blev det rätt lätt att se. Så körde inte Rikard Norling någon lur-variant är Ivo Pekalski petad.

Fast det där med petad går i hög grad att ifrågasätta. För att bli petad måste en spelare först ha varit ordinarie och det känns som om för många i ett par år nu tagit för givet att Ivo Pekalski alltid är det så fort han blir frisk.

Jag är en av dem.

Det är lätt att fastna i gamla minnesbilder.

MFF är inte samma lag i år som 2010 och Ivo Pekalski är inte samma spelare nu som då när han och Wilton Figueiredo var Allsvenskans bästa mittmittfältspar.

Därför var det en smärtsam upplevelse att se Ivo mot Halmstads BK. Han kom inte ens upp i godkänt.

Alla skadebekymren har steg för steg brutit ner hans kapacitet och form.

Med tanke på det går det istället att se Ivo Pekalskis plats på bänken som logisk. Markus Halsti ersatte Erik Johansson, som låg sjuk dagen före matchen, i backlinjen mot Halmstads BK. När Erik Johansson på nytt är frisk nog att starta går han in i laget och Makus Halsti tar tillbaka SIN plats på mitten. Konstigare än så är det inte.

Mot Halmstads BK gick det så långt att jag satt på läktaren och hoppades att Rikard Norling skulle byta ut Pekalski och flytta in Simon Thern – eller Jiloan Hamad – i mitten.

Egentligen hatar jag att skriva det här och fingrarna hamrar lite extra hårt mot tangenterna.

För jag är en av dem som gärna lyft fram och hyllat Ivo Pekalski.

När han var som bäst var han unik. Han har en bollkontroll och spelförståelse som få plus ett mod att alltid vilja göra sig spelbar och en förmåga att vända och vrida sig fram på ytor som är för trånga för många andra.

Men där är han inte nu.

Det inser han säkert själv också.

Markus Halsti är heller inte bara en defensiv spelare som alibiagerar mittfältare som en nödlösning. Han är en bra passningsspelare, gärna med ett tillslag och säkert för tillfället ett mer funktionellt alternativ för att få upp rörligheten och tempot som saknades mot Halmstads BK.

Fast det värsta av allt är att MFF sitter i ett moment 22-läge när det gäller Ivo Pekalski.

För att han på nytt ska nå upp i sin rätta nivå måste han spela sig i form, i många matcher i följd utan skadeavbrott.

Men för att vinna matcher måste MFF spela med det bästa laget och i det ingår inte Ivo Pekalski.

En lampa fungerar lika bra hur många gånger man än slår av och på lysknappen. Så är det inte med en spelarkarriär. Med så mycket av och till-spel som det blivit för Ivo under en lång period är det givet att spelet försämras.

 

MFF gjorde som matchklockan

Oavgjort mot en allsvensk nykomling i premiären är inte okej.

Det var inte spelet heller.

På sätt och vis kan man säga att Malmö FF solidariserade sig med matchklockan.

Den kom aldrig igång på Swedbank stadion. Efter en kvart sa speakern att man jobbade intensivt på att åtgärda problemet. Sedan blev ingenting bättre.

Eller så kan vi dra till med att flera i MFF firade påsken med att spela som höns.

Klart att det svider när uppladdningen inför årets största högtid – den allsvenska premiären – slutar med att 19 577 åskådare får se ett magplask.

Men det finns två saker som måste påpekas:

1) Halmstads BK gjorde det bra. Försvarsmässigt var det riktigt tight, Gudjon Baldvinsson är en grym avslutare och laget förtjänade poängen.

2) Det är för tidigt att dra slutsatser. MFF:s insats var en stor besvikelse. Men jämför gärna med förra året. Då startade det med 0-0 hemma mot Gefle IF i premiären och sedan 0-5 i baken mot Häcken i första bortamatchen. Ändå var MFF hyfsat med i toppen i sluttabellen.

Tror heller inte att det är att sticka ut hakan för mycket att säga att det lär gå bättre i Åtvidaberg på fredag än det gjorde på Hisingen ifjor…

Vad var det då som gick snett i Malmö FF:s spel?

Rörligheten både med och utan – nästan mest utan – boll och tempot i passningsspelet var alldeles för dåligt för att luckra upp Halmstads BK:s försvar.

Dessutom var ett par av spelarna som annars ska bära laget inte bra.

Jiloan Hamad hyllar jag ofta, med all rätt. Den här gången vet jag inte vad han höll på med.

Innermittfältet med Ivo Pekalski och Erik Friberg fungerade inte heller och det var inte bara Fribergs fel. Han slet och försökte. Pekalski sprang hela den första halvleken alldeles för långt ner i planen som femte back. Efter paus skulle han komma längre upp och vara konstruktiv, men sanningen är att Ivo fortfarande håller på att spela sig upp i sin rätta nivå. Plus att han saknar en spelare som Wilton Figueiredo att slå passningarna till.

Efter matchen frågade jag Rikard Norling om han inte funderade på att byta på innermittfältet istället för att ta ut Simon Thern, som var en av de bästa i MFF, och sätta in Emil Forsberg (minut 61)?

Svaret blev att han övervägde det, men att när bytet skedde hade Thern börjat få krampsymptom.

Nästa byte förstår jag tanken med. Erik Johanssons huvudstyrka skulle avgöra på fasta situationer och inlägg. Och det var ju nära när Stojan Lukic fantomräddade hans nick på hörnan.

Men för att få full utdelning på ett sådant byte måste man spela på det också.

Antingen tror man på sitt grundspel och byter in en naturligt offensiv spelare (Kroon) på rätt position eller så kör man på med att lyfta långt och slå inlägg för att skapa panik i HBK:s backlinje.

Nu blev det istället något mitt emellan-mischmasch och sista kvarten kändes det aldrig som om MFF var nära att få in 2-1.

Bra då?

Framförallt Filip Helander.

Prickfri, alltid på rätt ställe och lagom ful i närkamperna.

Pontus Jansson är kung, men när han är tillbaka har han fått en kejsare bredvid sig.

Tokelo Ranties fantastiska mål var dessutom värt en seger….

Tycker också att Magnus Eriksson länge visade att han kommer att bli en stor tillgång i MFF:s anfallsspel.

Får för resten rapporter om att Pontus Jansson stod i klacken. Förvånar mig inte ett dugg. Han är unik.

…………

Publiksiffran 19 577 var mycket bra. Förhoppningsvis kommer alla tillbaka.

Men då måste spelet bli bättre.

Och planen. Rikard Norling och spelarna ville inte skylla på det, men än så länge är den inte okej.

MFF har blivit ett lag som är starkt på bra planer. Det okej. Men de flesta lag som är bäst på bra planer kan spela rätt bra på dåliga också. Kan MFF det?

 

En 0-0-match värd att titta på

Det är skillnad på 0-0.

Eller för att uttrycka det mer korrekt, det är skillnad på 0-0-matcher.

Vissa är bedövande trista, uselt spelade och lämnar mest en bitter eftersmak i minnet. Som Sverige-Irland på fredagskvällen.

Vissa är betydligt bättre.

Det tog inte BK Häcken mer än sju-åtta minuter att bjuda åskådarna på Limhamns IP på betydligt mer än tv-tittarna fick uppleva på 90 minuter i landskampen.

Tio minuter in på matchen kom MFF också igång, jämnade ut spelet och sedan var det två lag som visade att det finns all anledning att se fram mot Allsvenskan med spänd förväntan.

Det blev visserligen inga mål, men det kom ribbskott, stolpskott och öppna lägen.

Att MFF som saknade ett halvdussin kandidater till startelvan i 80 minuter var väl så bra som Häcken som hade ett betydligt mer ordinarie manskap var dessutom ett bra tecken.

För jag håller inte alls med dem som tror att Häcken sprattlat färdigt i den absoluta toppen i klubblags-Sverige.

BK Häcken är en guldkandidat även 2013!

Det är MFF också.

Med en bra start.

Just det där med starten är viktigt. Årets Malmö FF är nämligen extremt ungt. Mot slutet av matchen var man nere på en medelålder på 21 år. Med rätt flyt kan det föda fram en entusiasm och glöd som blir oerhört svårstoppad för motståndarna.

Med rätt understöd och vassa insatser från de äldre spelarna som trots allt finns i truppen kan det sedan bära hur högt som helst.

Med inledande motgångar kan det sluta i ett magplask mitt i tabellen.

Potentialen för något bra och en stark start finns i alla fall. Det har försäsongen visat och innan alla bytena i båda lagen tog död på kvalitén genrepade Malmö FF med en av de allra bästa insatserna under vintern. Vår vägrar jag skriva innan det synts till någon sådan…

Eftersom så många var borta blev matchen också ett test och en chans för den unga trion Alex Blomqvist, Amin Nazari och Benjamin Fadi.

Alla gjorde det bra. Alex visade att MFF har Sveriges bästa mittbackskonkurrens, Amin att han är en mycket klok spelare som bidrar till att de som spelar runt honom kan glänsa och Benjamin är ett kraftpaket.

Men det fanns ännu bättre spelare. Två gånger Erik tyckte jag var allra vassast.

Erik Friberg gjorde det mesta rätt och har växt fram som den ende givne spelaren på mittmittfältet och Erik Johansson gjorde en härlig insats. Johansson tog initiativ och klev upp i banan samtidigt som han visade att han är bra i BÅDA straffområdena.

Vill inte utlova för mycket, men det känns redan som om Malmö FF även är på god väg att starkt förbättra spelet på defensiva, men framförallt offensiva, hörnor – och frisparkar. Egentligen skulle jag vilja ställa mig upp och skrika äntligen. Men luttrad som jag ändå är väntar jag ett tag till. Hoppet har i alla fall verkligen vaknat. Och här är de två Erik-arna i hög grad med och visar vägen.

Jag gillade också att se Emil Forsbergs insats. Plus Magnus Erikssons slit. MFF har värvat riktigt bra i år.

………………………………………………….

Vill redan nu lufta en undran som jag tänker återkomma till senare.

Vädret har varit vidrigt och våren sen. Alla längtar vi till något annat. Men kan det vara så att årets försäsong gjort Malmö FF till ett bättre konstgräslag?

Limhamns IP-planen har suddat ut en del tveksamheter hos flera i och kring truppen och MFF:s sätt att spela borde faktiskt passa riktigt bra på konstgräs.

Nu har man tvingats till en ”konstgräs-försäsong”.

Blir MFF bättre på plast blir MFF också automatiskt ett bättre bortalag. Och rent statistiskt var det framförallt Malmö FF:s usla bortafacit som stoppade laget från att vinna SM-guld 2011 och 2012….

 

 

 

 

Eriksson är bättre än Larsson

Lite tankar efter stabila 3-1 mot OB.

Jag tänker inte kasta skit på Daniel Larsson. Det har så många andra redan gjort.

Dessutom gjorde han under många säsonger stor nytta i Malmö FF och vissa av hans spetskvaliteter – läs snabbheten – är snudd på omöjliga att slå.

Men jag kan heller inte låta bli att skriva en sak som jag redan är övertygad om.

Magnus Eriksson är bättre!

Han är inte lika snabb.

Men han är vassare i spelet, i samarbetet med lagkamraterna och en mer klinisk avslutare.

Daniel Larsson passar egentligen bäst i ett lag på nedre halvan som ofta och gärna kontrar.

Magnus Eriksson passar i MFF, som ska dominera, slåss i toppen och ha en spelare som helst gör 24 istället för fyra mål på en säsong.

Att Magnus Eriksson inte bara gör mål utan även – som Daniel Larsson – är med och bäddar för lagkamraternas visade han redan i Florida.

Då var han insyltad i alla de tre målen MFF gjorde mot DC United och New York Red Bull. Eftersom han satte dit 1-0 och 2-1 mot OB var 3-1 i den andra halvleken årets första mål han antingen inte själv gjorde eller var med och förarbetade. Då satt han på bänken – utbytt.

Lita för resten på mig. Långt innan Mathias Ranegie kom till MFF tjatade jag om hur bra han skulle passa in i laget, när han värvades jublade jag och tvekade inte en sekund om att han skulle göra succé. Sedan blev han så stark och bra att utlandsbuden blev omöjliga att stå emot.

Nu har jag precis samma känsla när det gäller Magnus Eriksson. Inte för att de är samma spelartyp, det räcker att se Eriksson nicka för att inse det. Men för att båda egentligen är för bra för allsvenskan.

Därmed passar de på ett lysande sätt in i MFF, som alltid ska gå för guld och helst kunna genomföra alla vidareförsäljningar av tongivande spelare  långt innan kontraktstiden gått ut. Magnus Eriksson skrev på för fyra år. Han är för bra för att spela alla i den himmelsblå tröjan. Men innan han lämnar kommer han att göra massor med mål och dra in stora pengar till klubbkassan.

MFF har gjort en perfekt värvning!

……………

Nu var det långt ifrån bara Magnus Eriksson som var bra mot OB.

Efter den första halvleken som var mycket bättre än den andra hade jag följande tre i topp:

1) Simon Thern

2) Magnus Eriksson.

3) Matias Concha

Therns första halvtimme var den bästa jag sett honom göra. Nånsin. Då gjorde han allt rätt.

Och Matias Concha kom med upp i anfallen precis när han skulle göra det och visade dessutom att han slår bra passningar/inlägg.

Sett till hela matchen vill jag lägga till tre namn:

Dardan Rexhepi visade att i år vill han verkligen vara med och konkurrera. Inte bara för målet, som var ett enmansarbete utan även för spelet och inställningen.

Erik Friberg gjorde, som ofta, det mesta rätt på mitten.

Pontus Jansson spelade stabilt både med fötterna och huvudet.

…………….

Dagens stora minus:

För tillfället envisas MFF med att spela i sina lika utskällda som fula rödvitrandiga barbershop-tröjor. Än så länge är de nämligen de enda som är tillgängliga.

Om mina uppgifter stämmer ska årets nya hemmaställ presenteras först till genrepsmatchen mot BK Häcken den 23 mars.

Det innebär ytterligare en träningsmatch och tre tävlingsmatcher i Svenska cupen där MFF-spelarna ska springa omkring i tröjor som får dem att se ut som innebandydomare på rymmen.

Dessutom var det gula skor på alldeles för många fötter…

……………..

David Löfquist spelade från start i OB. Som anfallare.

Snällt kan jag säga att det ser ut att peka uppåt för honom.

Lite mer elakt kan jag uttrycka samma sak med att skriva att han gått från kass till halvkass.

 

 

MFF-seniorerna ett lyft för cupen

Att MFF ställt upp med A-lagsspelare i Skånecupens seniorklass har gett turneringen ett lyft.

I onsdags var det 2 000 åskådare i Baltiska hallen när MFF gjorde 22-0 på tre matcher.

I dag var det ännu fler, minst 2 800, troligen 3 000, när MFF spelade kvarts- och semifinal. Kul för Skånecupen är en trevlig turnering väl värd uppmärksamhet.

Finalpasset avgörs på söndag och då brukar det vara nästan fullt hus i Baltiskan. Nu lär det bli än bättre tryck när MFF är i final i seniorklassen. Mot Malmö City FC (klockan 15.20).

Semifinalen mot division 3-laget FC Höllviken följde mönstret med utklassningsseger för MFF. Nu blev det 8-1 sedan Simon Kroon gjort hattrick, Alex Nilsson dundrat in två snygga avslut, Erik Friberg satt viktiga 2-1 och Dardan Rexhepi och Pawel Cibicki också fått näta.

Men det var kvartsfinalen mot Husie IF som bröt mönstret. Division 4-laget visade nämligen att det inte alls var någon slump att man slog ut Torns IF och följde upp med att hålla nollan mot MFF i över tio minuter. Dagens bäste MFF-spelare Simon Kroon satte dit 1-0 och Pontus Jansson följde mycket snyggt upp med 2-0 i anfallet efter, men Malmö FF fick ta i ordentligt för att fixa segern. Husie med spelare som sistemannen Firat Sahan, veteranen Sebatin ”Sillen” Avci och Zaman Zadran gjorde en riktigt bra match.

Robin Olsen fick göra fem-sex högklassiga räddningar i MFF-målet när det fortfarande stod 0-0. Ett tag var det han som ensam satte stopp för Husie….

När jag pratade med Husietränaren Roger Nilsson efter matchen konstaterade han att MFF naturligtvis har skickligare spelare på alla poster men att man ännu inte fullt ut hittat organisationen i inomhusspelet. ”Det fanns stora hål och de var vi nära att utnyttja”. Jag tror att han har rätt och att matchen mot Husie var rejält nyttig för MFF. Bara enkla storsegrar hade inte varit rätt recept inför finalen. Det syntes redan i semifinalen. När man fick fart och precision i passningsspelet blev FC Höllviken chanslöst. 6-1-målet, där Dardan Rexhepi var sist på bollen, var ett perfekt exempel…

 

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.