De stora matchernas nummer ett

Vissa säger en av de största matcherna i svensk fotboll, andra spär på ett snäpp och säger den kanske största matchen.

Jag säger att det är strunt. För egentligen finns det ingen som helst anledning att gardera sig.

När Malmö FF och IFK Göteborg möts är det den största matchen svensk fotboll har.

Punkt och end of discussion.

Det är ettan (MFF) mot tvåan (IFK Göteborg) i maratontabellen. Och kampen är jämn.

Det är de två mest titeltyngda klubbarna som möts. MFF med 16 SM-guld och 14 cupguld mot IFK Göteborgs 18 SM-guld och fem cupsegrar. Att vinna Supercupen räknar jag inte som en titel, den har än så länge bara Musse Pigg-status.

Det är dessutom klubbarna som har de överlägset största internationella meriterna!

MFF var i final i Europacupen 1979. Och var senare Europas representant i Världscupfinalen.

IFK Göteborg vann Uefa-cupen 1982 och 1987.

Vilket som väger tyngst i den internationella prestigekampen går alltid att diskutera.

Jag tycker och har alltid tyckt att MFF vinner.

MFF var först, visade vägen och introducerade det spelsätt som IFK Göteborgframgångarna också byggde på.

Alla som hävdar att det avgörande är att IFK Göteborg vann borde också fråga sig om de i logikens namn tycker att de hellre vinner Europa league än går till final i Champions league. Och att det senare inte är en större prestation. För det är exakt det som jämförelsen gäller.

I vilket fall som helst är det här alltså de stora matchernas nummer 1, ett möte som i år får en extra krydda av att vara en vital del i en tätstrid som redan tio omgångar före slut är het som en glasbruksugn.

Gränsen 23 000 sålda biljetter passerades tidigt på lördagen. Det blir fullt. Skam vore väl annars.

Ekonomiskt är det väldigt bra för Malmö FF. Miljonerna trillar in och, inte minst viktigt, det ger ett plus mot den budgeterade intäkten från matchen på cirka en halv miljon.

Sportsligt är det ännu viktigare. Jag pratade kort med Pontus Jansson efter den avslutande träningen. Han betonade att i matcherna det varit riktigt gott om folk och rejält tryck på Swedbank stadion har laget ofta klarat att spela ännu bättre än vanligt.

Det känns inte som tomt prat utan fakta.

Grejen är dock att det kan behövas. MFF är ruggigt svårslaget i den sedan 2009 nya hemmaborgen och har ett stort, stort plus på alla. Utom IFK Göteborg.

Göteborgssupportrar som tycker att det är att jinxa att tala om hur bra det brukar gå borde egentligen vara livrädda.

Totalt på hemmaplan genom tiderna mot IFK Göteborg har MFF ett plus (det har man mot alla allsvenska konkurrenter av betydelse), men Infostrada har räknat ut att IFK Göteborg på 2000-talet tagit i snitt 1,83 poäng mot MFF på bortaplan. Det är bättre än något annat lag och senaste gången MFF vann var guldåret 2010.

Malmö FF är faktiskt segerlöst i fem raka matcher (hemma och borta) mot IFK Göteborg och har inte lyckats hålla nollan i någon av de åtta senaste hemmamatcherna mot IFK Göteborg.

Men det känns ändå som fördel MFF.

Formen är sylvass och bakom de fem raka utan förlust för Blåvitt döljer det sig en hel del flyt.

Borrar man sig dessutom djupt ner i dyn där bara de mest nördiga statistikälskarna letar efter fynd kan man hitta saker som att MFF gjort mål i 16 raka hemmamatcher och – min egen favorit – inte förlorat i någon av de senaste 23 hemmamatcherna som spelats på en söndag!

…………………………………….

Det blir samma trupp som senast mot Kalmar FF.

Simon Therns ansiktsskada är sedan länge läkt och Guillermo Molins har varvat upp ännu mer.

Många som behövde det fick också nyttig speltid i cupmatchen mot Sävedalens IF. MFF belastade truppen betydligt mindre där än IFK Göteborg gjorde mot Lunds BK även om jag inte tror att det har någon större betydelse. IFK Göteborg fick också en väldigt lugn och behaglig cupresa.

Summan är i alla fall att MFF fått ett lyxproblem med rejält med alternativ för Rikard Norling.

Jag tror att det blir samma startelva som mot Kalmar FF. Molins är alldeles för bra för att sitta på bänken, men det går INTE att peta Jiloan Hamad och Emil Forsberg gjorde – i skuggan av Magnus Erikssons ett mål och tre assist samt Guillermo Molins succéinhopp – en ny riktigt vass insats i Kalmarmatchen.

Det MFF har nu är dock:

1) En bra startelva.

2) Rejäla möjligheter att förändra med inhopp från bänken.

MFF har även Allsvenskans poängkung i Magnus Eriksson.

Om det fanns någon (i så fall borde denne någon avgå!) som inte tyckte att matchen var tillräckligt het ändå kan man påpeka att Magnus Eriksson toppar poängligan med 17 (åtta mål, nio assist). Tvåa är IFK Göteborgs Tobias Hysén med 15. Det är alltså även poängkungarnas match.

 

 

Ett bra genrep på många olika vis

Oavgjort hemma mot Premier league-laget Swansea City. Det här borde MFF kunna studsa rätt bra från mot den betydligt viktigare matchen mot AIK på söndag.

Det i särklass viktigaste beskedet var: inga skador! Tror heller inte att någon blev mer sliten av det här, snarare inspirerad.

För även om Swansea City bytte ut sju spelare från startelvan och vilade rätt bra i 4-0-ledningen från det första benet var det ett högklassigt motstånd.

Och Malmö FF bytte ju också. Mot slutet spelade faktiskt två 17-åringar på mittfältet, Erdal Rakip och Petar Petrovic.

De som är förvånade över att MFF klarade sig betydligt bättre hemma än borta har dessutom inte lärt sig sin läxa. MFF har förlorat stort många gånger på bortaplan i Europaspelet, men i princip ALDRIG gjort det hemma. Det har faktiskt bara hänt två gånger. I Malmö har MFF däremot både besegrat och spelat oavgjort mot bättre lag än Swansea.

Det är ingen diss av laget MFF precis slagits ut av – Swansea City är ett världsklasslag med många riktigt duktiga spelare – men egentligen räcker det väl med att räkna upp de här resultaten: MFF-Milan 2-1, MFF-Benfica 1-0, MFF-Bayern München 1-0 och MFF-Inter 1-0.

Malmö FF är av tradition ett starkt hemmalag oavsett vilken tävling det handlar om och stöttas numera av en publik som håller en väldigt hög internationell klass.

För om MFF genrepade bra så gällde precis samma sak för klacken. På fredagen skuvas stolarna bort. Då växer den från 3 000 till 6 000 och blir ännu bättre.

Det bästa kollektiva beskedet från matchen var, frånsett 0-0-resultatet då, att det inte blev några skador. Inget av bytena gjordes av skadeskäl och på presskonferensen betonade Rikard Norling att planen var att de som behövde vila skulle göra det och att bedömningen var – och är – att alla fått exakt rätt speltid.

Om det stämmer lär ge sig mot AIK.

De bästa individuella beskeden från matchen tyckte jag att Emil Forsberg och Erdal Rakip stod för. Forsberg gled runt och förbi Premier league-spelarna som om han aldrig gjort något annat. Ingen slump. Han har spelat bra i Allsvenskan också rätt lång tid nu. Rakip växte efterhand och gjorde en bättre andra- än första-halvlek. Det är ett mycket bra betyg åt en 17-åring, som givetvis ska bedömas efter en annan måttstock än de mer rutinerade spelarna.

Jag vill dessutom gärna plocka fram Ricardinhos insats. Elegant och säker i samma paket.

Erik Fribergs jobb, så länge han var med, Pontus Janssons allt stabilare spel och Miiko Albornoz mod att våga det svåra hur bra spelare han än möter var andra höjdpunkter.

Dessutom visade Jiloan Hamad att landslagsuttagningen på eftermiddagen var fullständigt motiverad. Egentligen ska han vara med i alla Erik Hamréns trupper utan att behöva lita till återbud.

Förresten. Erik Hamrén tar ut en allsvensk spelare! Det är ju inte sånt han brukar syssla med. Mera att plocka med dem så fort de sticker utomlands. Vet han något vi inte vet?

 

 

Motståndet framgångsrikt nernött

Första stoppet är avklarat på Malmö FF:s väg till Europa league.

Nu väntar Hibernian och jag är inte alls säker på att det är ett bättre lag än Drogheda United. I alla fall inte nu när den skotska ligan inte har startat än.

MFF briljerade inte i 2-0-segern.

Men man nötte ner motståndet och på sikt var det ett viktigt besked. MFF hade tålamod, klarade att spela kontrollerat och stod emot ett lag som satsade allt på fysik, sin stora styrka på fasta situationer och kontringsspelet. Inte ens efter MFF:s ledningsmål i slutet av den första halvleken flyttade Drogheda upp.

Om irländarna gjort det hade Malmö FF givetvis vunnit mycket större!

Nu fick man istället lita till andra kvaliteter och det gjorde man på ett smart sätt. Planen på Swedbank stadion var mycket större och bredare än den i Dublin. MFF utnyttjade ytorna och till slut orkade inte Drogheda. 1-0 kom i slutet av den första halvleken och 2-0 kom på tilläggstiden i den andra. Psykologiskt fina mål, men det var absolut ingen slump!

Efter att ha överraskats av Droghedas sätt att spela försvar första 45 dominerade dessutom MFF den andra halvleken totalt.

Så länge det står 1-0 kan alltid det underlägsna laget få in en boll, men Drogheda hotade faktiskt mindre än många andra lag gjort i det läget på Stadion.

Glöm heller inte att om Tokele Rantie satt dit friläget han fick rätt tidigt i den andra halvleken – vilket han naturligtvis borde gjort! – hade matchen öppnat sig på ett helt annat sätt.

Nu fick MFF nöja sig med att vinna stabilt.

Och efter att ha sett massor med briljanta tekniska uppvisningar de senaste åren känns det bara skönt att MFF kan vinna så också. Det behövs, inte minst i Europaspelet.

Ett par spelare är värda att lyfta fram lite extra:

Pontus Jansson. Jag tyckte att han gjorde sin klart bästa insats på hela året. De sista minuterna spelade han dessutom med svåra smärtor i en sena mellan axeln och armen, om jag begrep MFF-läkaren Pär Herbertsson rätt. Bra jobbat och nödvändigt eftersom MFF redan gjort alla sina byten.

Emil Forsberg. Inte bara för det fina målet utan minst lika mycket tack vare att han de senaste matcherna visat varför MFF köpte honom från GIF Sundsvall. Han är bra på ganska mycket.

Alla de tre övriga i backlinjen. Ytterbackarna hade ingen enkel uppgift, men löste det mesta med både elegans, stabilitet bakåt och vilja att gå framåt och Erik Johansson gjorde det mesta rätt bredvid Pontus Jansson.

Och Jiloan Hamad är en bra kapten.

Kul också att Simon Kroon fick göra målet som definitivt sänkte Droghedas sista hopp att få något med sig från matchen. Kroons inhopp var nämligen i ärlighetens namn inte särskilt bra. I hela situationen där han på egen hand fixade 2-0 gjorde han allt rätt. Innan dess var det mesta fel.

Egentligen var Pawel Cibickis inhopp vassare.

Till sist:

För Drogheda var det inte bara årets match.

Flerra av spelarna skrev på just med tanke på de två matcherna i Europaspelet.

Åtskilliga spelare hade tagit ledigt en vecka från jobbet för att kunna koncentrera sig på just den här returen.

Det kan vara bra att tänka på för de som tycker att det var dåligt att MFF inte krossade motståndet. MFF mötte spelare som gjorde sina hittills största matcher i karriären!

Så kommer det inte att vara när Hibernian står för motståndet.

 

 

Ineffektivt framåt, slappt bakåt

Häcken lyckades med det som inget annat lag tidigare klarat, att göra tre mål på MFF i Allsvenskan på Swedbank stadion. Bra gjort mot ett lag som normalt håller nollan i hälften av matcherna och vinner det mesta.

Synd bara att det lika mycket var Malmö FF:s svaghet som Häckens styrka som möjliggjorde prestationen. MFF var ineffektivt framåt och släpphänt bakåt. Hörde att många med Göteborgs- eller neutralt perspektiv tyckte att det var en mycket bra allsvensk match. Det tycker inte jag. Underhållning och många mål är inte det samma som kvalitet.

Effektiviteten först. MFF spelade länge riktigt bra framåt och skapade många chanser. När Dardan Rexhepi blev skadad i början av matchen hade det blivit mål om han passat istället för att avsluta själv ur en sämre vinkel. Emil Forsberg fick till ett bra skott från friläge som Christoffer Källqvist kanonräddade. Och så vidare. Plus jämförelsen mellan matchens två stora artister Tokelo Rantie i MFF och Moestafa El Kabir i Häcken.

Båda gjorde lite som de ville med försvaren, men Kabir gjorde mål själv och bäddade för andras mål och chanser.

Rantie vände ut och in på allt och alla, inklusive sig själv och borde ha gjort mål. Det var allt det vackra han producerade värt. Men han gjorde det inte. Istället hamnade avsluten lite här och lite där, men aldrig där de skulle. Om Rantie varit i närheten av att vara lika effektiv som El Kabir kunde matchen ha slutat annorlunda.

Tokelo Rantie kommer att bli en sensation och bli såld för dyra pengar. Men än är han bara en fantastisk talang och ett råämne till något extraordinärt. Den här matchen i matchen vann Häckens Moestafa El Kabir. För sanningen var att inget av försvaren hade någon som helst kontroll på vad de två sysslade med och att det var El Kabir som klarade att dra den stora nyttan av det.

Försvarsspelet behöver jag väl knappast gå närmare in på? Om ett lag som aldrig annars släpper in tre mål i hemmaborgen plötsligt gör det är det givetvis ett stort svaghetstecken. Dessutom finns det för många spelare i MFF med ett så offensivt tänk att de aldrig funderar på vad som händer om de tappar bollen och många som glömmer bort sina defensiva uppgifter för att det är så kul att satsa allt framåt. Vacker fotboll kan bli naiv fotboll om man möter lag som som vågar och är bra.

Att sätta upp Erik Johansson i anfallet efter 60 minuter när det i stort sett bara satt offensiva spelare på bänken luktade också starkt av panik. Jag begriper idén. Johansson är bra på att nicka och få fast bollen plus sätta lite tyngd i attackerna. Men han fick ju inga bollar. Ingen långboll upp, inga inlägg, ingenting överhuvudtaget.

Vet inte riktigt vad Rikard Norling tycker om att ett taktiskt drag av honom får noll – ja närmast negativ – effekt för att spelarna fortsätter att agera precis som vanligt?

Jag hittade en bra spelare (Rantie) plus tre godkända (Dahlin, Halsti och Forsberg) i MFF. Resten var mörker.

Bra match?  Ja, men då måste man han sett den med ögona i Häcken!

…………….

Tycker också att matchen var ett bra svar till dem som hävdar att Jiloan Hamad inte är viktig för MFF.

…………….

Dardan Rexhepis skada var en lårbaksida – antingen bristning eller sträckning. Svar kommer.

 

 

Comeback för Petar Petrovic

Lite gott och blandat:

Ingen Rikard Norling på dagens träning. Ingen Daniel Andersson heller.

Rikard var på tränarkonferens i Stockholm, en träff som på kvällen avslutades med VM-kvalmatchen mot Färöarna, och Daniel kommer tillbaka från semestern först på onsdagen.

Därför var det Simon Hollyhead och efter ett tag Vito Stavljanin som höll i övningarna.

Jonnie Fedel saknades för resten också. Janne Möller gnuggade Robin Olsen och Johan Dahlin. Sixten Mohlin spelade seriematch med U19, hans första efter handskadan.

……….

I morgon är det U21-match borta mot IFK Göteborg (17.00 på Hjällbovallen).

Då kommer Erik Johansson och Erik Friberg att få speltid. Samma gäller Emil Forsberg.

Det bästa är dock att det äntligen är dags för comeback för Petar Petrovic. Han hann ju knappt flyttas upp som lärling i A-truppen innan vänster ljumske började krångla och det är först alldeles nyligen som Petar kunnat börja träna ordentligt.

När jag pratade lite kort med Petar efter träningen berättade han att det är meningen att han ska spela 45 minuter (första halvleken).

Petar imponerade kanske mest av alla lärlingarna innan han blev skadad. Efter fem månaders skadefrånvaro, och någon månad till utan spel, behöver han givetvis tid på sig att komma ikapp. Men det ska bli väldigt intressant att se vad han kan prestera under hösten.

………………..

Med till Göteborg för spel i U21-matchen följer även Petter Thelin och Tobias Malm.

– Under sommaren ska vi ju titta lite närmare på spelarna vi lånat ut till andra klubbar och vi börjar med Tobias och Petter, berättade Per Ågren.

Petter Thelin är  utlånad till LB07 och Tobias Malm till Landskrona BoIS.

 

 

Nöden födde en nödvändig seger

Det var ingen bra match mellan Brommapojkarna och Malmö FF på Grimsta, varken när det gäller kvalitet eller intensitet. Men efter 3-1 till MFF finns det ingen som helst anledning att hänga upp sig på den detaljen.

Istället måste det framhållas att det inte bara var en viktig och nödvändig seger för MFF, det var dessutom väldigt bra gjort att ta den.

Visst ska ett topplag besegra en jumbo.

Men den här matchen hade sina alldeles egna speciella förutsättningar.

MFF kom till spel efter fem raka matcher utan förlust och med en stor press på sig att prestera.

Men framförallt vann Malmö FF utan de två innermittfältarna OCH de två mittbackarna som matchats in som ordinarie.

Pontus Janssons sena återbud förvandlade dessutom siffran ovan från tre till fyra och innebar att Malmö FF tvingades sätta in både en 17-årig allsvensk debutant och en tränare som slutat med fotbollen i startelvan.

Ur den nöden föddes en nödvändig seger och det var riktigt bra gjort!

Krasst uttryckt och tyvärr för BP, som jag till skillnad från många andra unnar en allsvensk plats, säger det också en del om lagets möjligheter att rädda kontraktet.

MFF-laget ska alltså hyllas och jag väljer att lyfta fram fyra spelare:

1) Daniel Andersson.

En målvakt kan klara det, men för en utespelare ska det inte gå att göra comeback i Allsvenskan efter att ha avslutat karriären. Daniel kunde det utan rätt förberedelser eller matchvana. På ett konstgräsunderlag han med ålderns rätt avskyr.

Och även om det var i år han tog det slutgiltiga beslutet att sluta var det ett bra tag sedan han spelade. Räknar jag rätt i hastigheten gjorde han sin senaste allsvenska start mot Häcken den 5 augusti förra året.

Eftersom Pontus återbud kom så sent var den officiella uppställningen redan släppt och därmed vet vi att det egentligen var meningen att Daniel skulle ha spelat på mitten. Nu blev det den invanda mittbacksrollen och det tror jag var det allra bästa. I den 72:a minuten blev han tungen att byta (Matias Concha in som mittback!). På mitten där han fått springa mer och annorlunda hade han troligen fått gå av tidigare.

Dessutom öppnade ju Daniel Anderssons placering som mittback för:

2) Erdal Rakip.

I 90 minuter plus tillägg gjorde den 17-årige egna produkten och U17-EM-spelaren en härlig insats.

Han undvek både alibispel och överambition utan genomförde istället matchen på ett klokt och moget vis med väldigt få misstag. I mina ögon är det ett bättre sätt för en talang att visa att han är värd att satsa på än att gå in och göra några tunnlar och sätta ett snyggt mål.

Det kan Erdal också, det har han visat i U19, men det här var mer värt för framtiden.

3) Emil Forsberg

Han har inte fått många chanser fån start, men när han får det går han in och sätter dit en snygg frispark och ett hårt skott. Förutom de två målen gjorde han också en helt okej insats.

4) Simon Thern.

Äntligen en MFF-spelare som tar skottlägena, även om de kommer på distans.

Efter en helt okej insats på mitten kan det vara en sådan detalj som avgör om han ska ta en plats där istället för på kanten. Att han är en bra passningsspelare vet alla. Men det behövs variation i avsluten. Någon mittfältare måste även skjuta från distans. Med spelare som Wilton Figueiredo fanns den dimensionen också. Ofta.

…………………………………………..

Måste också lägga till att det var kul att se domaren Kristoffer Karlssons insats. En ny bekantskap! Tror inte att han har dömt MFF tidigare, men han var betydligt bättre än ett par av dem vi sett rätt ofta…

……………………………………………….

MFF:s U19 vann också borta med 3-1. Mot Jönköping Södra i juniorallsvenskan. Målen gjordes av Edwin Ahmetovic 2 och Jacob Palander.

……………………………………………………

Har en rätt kul MFF-överraskning på gång till måndagstidningen. Säger inte mer nu (nä, inget nyförvärv!).

 

 

 

 

Dahlin OCH Mohlin imponerade

Om Johan Dahlins comeback och U21-matchen kan ni läsa här.

Tänkte bara lägga till ett par intryck:

…att Johan Dahlin gjorde ett säkert intryck i målet. Han är både fysiskt, mentalt och formmässigt redo att ta upp kampen med Robin Olsen.

…att det ska vara så svårt för MFF att göra mål. Första 45 dominerade man totalt, men det räckte bara till 1-0 – på straff (Benjamin Fadi). Öster skulle aldrig fått chansen att ta sig in i matchen igen.

…att Simpn Kroon och Emil Forsberg hade ett rejält övertag mot Österförsvaret och hela tiden tog sig förbi. Alldeles för ofta blev det dock en dribbling för mycket (Forsberg) eller ett onödigt extra stopp efter ett fartfyllt ryck som redan fört honom förbi backarna (Kroon).

…………………………………….

Såg en bit av Sveriges 1-0-seger över Schweiz i inledningsmatchen i U17-EM.

Där var det en annan målvakt från MFF:s seniortrupp som imponerade!

Sixten Mohlin gjorde en kanoninsats i målet och det var ingen slump att han höll nollan. Inte bara han utan även de två andra uttagna MFF-spelarna fanns för övrigt med i startelvan.

Erdal Rakip och Mirza Halvadzic gjorde också starka insatser. Men Sixten var bäst.

Nästa match för Sverige spelas på onsdag mot Österrike, som föll med 0-1 mot värdnationen Slovakien i premiären. Sedan avslutas fyrlagsgruppen med matcher på lördag den 11 maj.

De sex bästa lagen i EM går vidare till U17-VM i Förenade Arabemiraten 17 oktober-8 november.

 

Låt inte bitterheten dröja kvar

IFK Göteborgs supersena kvittering var givetvis ett oerhört tungt mål för MFF att släppa in.

Ett rikigt nackskott i en seriefinal där annars allt såg ut att gå den allsvenska maratontabelledarens väg.

Dessutom var målet totalt onödigt.

Men låter Malmö FF bitterheten över målet dominera och hänga kvar blir effekten mycket värre än det rent faktiska resultatet, att IFK Göteborg med möda räddade en poäng på hemmaplan och firade som om man vunnit SM-guld.

För det är trots allt så att oavgjort på bortaplan mot den största guldkonkurrenten faktiskt är ett rätt hyfsat resultat.

Inte minst för att MFF var det bästa laget, såväl chans-, spel- som fotbollsmässigt. Det beskedet kan inte ens ett räddat kryss och en sen kvittering sudda ut för IFK Göteborg.

Skit i resultaten ett tag och jämför bortamatcherna mot AIK och IFK Göteborg. AIK dominerade stundtals och där var det MFF som slapp billigt undan. Segern togs enbart tack vare en enorm kämpainsats. IFK Göteborg hade turen som AIK – och nu MFF – saknade. Spelar inte IFK Göteborg bättre än så här kommer laget att ta betydligt färre poäng än Malmö FF resten av serien.

Spel- och prestationsmässigt gav MFF-insatsen flera viktiga besked. Filip Helander var på nytt lysande (grandios tyckte Rikard Norling) och efter bara tio feltimande minuter hittade Pontus Jansson tillbaka till spelet före skadan. Allsvenskans bästa mittbackspar är återfött.

På mitten visade Erik Friberg och Markus Halsti precis varför det var rätt att spela med just dem mot IFK Göteborg. De tuggade i sig allt och dominerade. Friberg var planens bäste Göteborgare och Halsti var nästan lika vass.

Lägg till att Jiloan Hamad och Miiko Albornoz körde ganska rejält med IFK Göteborgs vänsterförsvar, att Pa Konate gick in och firade sin 19-årsdag med att spela hur bra och klokt som helst när Ricardinho fick ont i en baksida, att Simon Thern efterhand hitade rätt på kanten och att anfallsparet Magnus Eriksson och Tokelo Rantie också gjorde en stark insats. Plus att Robin Olsen var lugn som en vass veteran i målet.

Hela laget var bra vilket får mig att tvivla på två saker jag inledde den här bloggtexten med.

Dels att man ska glömma bitterhetern. Det är inte lätt!

Dels att IFK Göteborg inte imponerade. För de tog ju faktiskt poäng när alla i Malmö FF gjorde en stark insats, trots att det borde varit omöjligt.

Efter allt det här undrar säkert någon hur jag förklarar poängtappet?

Moralen i IFK Göteborg givetvis. Den goda inledningen på säsongen har förvandlat laget och nästan all tyngd på axlarna är borta.

Men framförallt hänger jag upp mig på det sista bytet.

Två minuter in på tilläggstiden ersatte Emil Forsberg Magnus Eriksson. Sedan var det han som förlorade bollen i en inhoppares typiska överambition och målet kom på just den tid som lades till för det bytet!

Om MFF inte gjort det tredje bytet tror jag att det hade slutat med seger.

Så små är marginalerna ibland i fotboll. Bytet var rätt tänkt, Magnus Eriksson var trött och det är ju så man ofta gör för att störa rytmen hos det måljagande laget.

Men det blev helt fel. Nu var det istället MFF:s rytm som blev störd. De elva som var på plan hade full koll och gjorde på egen hand ett alldeles utmärkt jobb med att fördröja tiden.

…………………………………….

På sätt och vis jämnade det dock ut sig. Förra året var det MFF som kvitterade på tilläggstid i Göteborg. Alex Nilsson gjorde hur snyggt som helst 2-2 i minut 90 + 2.

 

 

 

Det här är den tyngsta matchen

Matcherna mellan Malmö FF och IFK Göteborg är speciella. Både titel- och framgångsmässigt är de två klubbarna i fullständig särklass i svensk fotboll. Det kvittar vad de övriga lagen och deras supportrar säger. De är inte ens i närheten av att kunna konkurrera.

IFK Göteborg har 18 SM-titlar, MFF har 16.

MFF har vunnit cupen 14 gånger, IFK fem.

MFF har varit i final i den största internationella cupen Europacupen (nuvarande Champions league) och har representerat Europa i världscupfinalen, IFK Göteborg har vunnit den lite mindre Uefa-cupen två gånger.

MFF är etta i den allsvenska maratontabellen, IFK Göteborg är tvåa.

Därför blir det alltid prestigespäckade, tuffa och intressanta matcher när de två lagen möts.

Inte minst nu när de tillsammans toppar serien.

 Om läktarna inte är fullspikade när Jonas Eriksson blåser igång matchen är det faktiskt lite av en skandal. Hetare blir det inte så här i början av serien.

Som vanligt den senaste tiden löser dessutom Rikard Norlings laguttagningsproblem nästan sig själva.

När Miiko Albornoz var tillgänglig efter sin timeout i matchen mot Öster var Matias Concha borta på grund av ljumskproblem. Det är han fortfarande. Bara att fortsätta med Miiko med andra ord.

Nu är Emil Forsberg småskadad och ett osäkert kort samtidigt som Pontus Jansson är tillbaka i truppen efter sitt över en månad långa skadeuppehåll. Två olika positioner, men samtidigt två delar i samma pussel.

Pontus Jansson tar tillbaka mittbacksplatsen, Markus Halsti kliver upp på mitten och Simon Thern får ta över Emil Forsbergs plats på kanten.

 I alla fall tror jag att det blir så.

Malmö FF kunde tokdominera och spela runt mot Öster. Men IFK Göteborg är inte Öster. Då behövs Fribergs och Halstis gemensamma insatser centralt. Friberg var bäste MFF:are och fick alldeles för lite credd efter Östermatchen.

MFF har skaffat sig ett utgångsläge där man med en någorlunda skadefri trupp kan anpassa elvan efter motståndet. Ibland är det Simon Thern som är bästa lösningen centralt, ibland Markus Halsti och när han blir frisk kan det vara Ivo Pekalski. Utnyttja den snudd på unika möjligheten. Få andra lag i Allsvenskan kan göra något liknande.

Johan Dahlin är också tillbaka i truppen. Där blir uttagningen genast mycket svårare. Johan Dahlin är förstemålvakt och sällsynt väl samspelt med det övriga försvaret. Robin Olsen har gjort ett fantastiskt jobb, men snart kommer en reaktion. Hur lugn och stark han än sett ut är han ändå ny på posten och beröm är bra, men det kan få en att somna till också.

Fast går det verkligen att peta en målvakt så länge han storspelar och håller nollan? 405 minuter är Robin uppe i nu. MFF har råd att avvakta med bytet. Magkänslan? Jag tror det blir Dahlin…

Låt brottarkampen börja.

IFK Göteborg kör statiskt men supertungt. MFF vinner på sin fristil.

…………………………………………………….

Lite statistik hämtad från Infostrada. Det bara älskar ni.

MFF:s start på Allsvenskan med 13 poäng på fem matcher är den bästa sedan 1978!

MFF har fyra raka allsvenska matcher utan seger mot IFK Göteborg.

Mot Öster fyllde Filip Helander 20 år. Den här gången är det Pa Konate som fyller år. 19 närmare bestämt.

Sviten med matcher utan förlust med Markus Halsti på planen är nu uppe i 17.

 

 

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.