Kalmarmatcher bra avstamp för guld

När MFF vann SM-guld 2004 spelade laget den fjärde matchen från slutet mot Kalmar FF. Det blev förlust med 0-1.

När MFF vann guld 2010 spelade laget den fjärde matchen från slutet mot Kalmar FF. Det blev förlust med 0-1.

Nu är det guldjakt igen. Då spelade MFF på nytt den fjärde matchen från slutet mot Kalmar FF – och vann med 2-1!

Bättre än någonsin alltså. Eller en jinx?

Ett dåligt omen? Eller är det bara så att MFF numera alltid ska spela match 27 mot Kalmar FF när det är dags att gräva SM-guld?

Skit samma. Det viktigaste var givetvis att MFF vann.

Och om man vill vara sån – att Elfsborg förlorade. För nu är MFF tvåa i tabellen.

Tack vare den tredje raka segern har MFF kopplat ett grepp om de övriga lagen, satt press och jag delar åsikten många av spelarna uttryckte efter matchen. Vinner MFF resten blir det guld.

När Kalmar FF fick 1-2 i den 76:e minuten blev det en tuff sistakvart. Det kändes som om en kvittering kunde komma när som helst och att MFF drabbats av guldfrossa. Och visst, det blev ett rejält tryck, men det vore fel att lägga för mycket av analyskrutet på just den kvarten.

Egentligen tror jag att det var värre för alla MFF-supportrar på läktaren – 1000 hade tagit sig till Kalmar – och framför tv-bilderna än för spelarna på planen.

Med kyla i analysen tycker jag istället att det går att slå fast tre viktiga saker:

1) MFF var totalt överlägset och mer spelskickligt i 75 minuter. Det var mer otur än något annat att laget inte dödade Kalmars hopp.

Alltid ärlige Kalmartränaren Nanne Bergstrand slog också fast att Malmö FF i matchen som helhet varit ett bättre fotbollslag än Kalmar FF, inte minst tekniskt, och att det bara var med fysik och styrka man tog sig in i matchen.

2) MFF trots den nerviga avslutningen faktiskt var ganska bra på att döda tiden. Visst, 1-2 var ett klassmål med bra inlägg och huvudspel och Kalmar försökte sedan flera gånger upprepa det receptet, men bollen var lika mycket, om inte mer, uppe vid hörnflaggorna på Kalmars planhalva.

Höstens MFF är mer cyniskt. Ett bra vapen när allt ska avgöras.

3) Ivo Pekalskis inhopp lovade gott. Det gjorde Dardan Rexhepis också och båda bidrog till att göra det svårare för Kalmar FF mot slutet. Men det var Pekalskis kvart som gav det nödvändiga beskedet att han är redo att ersätta Erik Friberg.

Kampen mot slutet kostade nämligen en varning på Erik Friberg som innebär att han är avstängd på fredag mot Djurgården. Då kan Ivo, efter en hyfsat lång träningsperiod, en hel match i U21 i tisdags och det här inhoppet, gå in och göra det han kan. Och det är mycket!

 

Men det allra mest glädjande med matchen var ytterspelet. Jiloan Hamad var matchens store lirare och Simon Thern hittar allt mer rätt i rollen.

Guldet kan vara tre matcher bort. För U17-laget är det dock ännu närmare.

I Malmö besegrade MFF:s U17 BP med 3-1 på Hästhagen i SM-semifinalen. Mål Mirza Halvadzic 2 och Petar Petrovic.

…….

Ett stort plus till MFF-supportrarna. Cirka 1 000 – årets största bortafölje i Kalmar – dominerade totalt i Kycklinggrytan.

Viktigt nu när det ska avgöras.

Om det inte blir en bra bit över 15 000 i de två kommande hemmamatcherna vore det oerhört konstigt.

……………

Oerhört skönt för Daniel Larsson att få sätta dit ett mål.

Hans måltorka har – för många – skymt hans fina arbetsinsatser. Nu fick han sätta dit en boll också. Äntligen.

 

 

MFF satte press på konkurrenterna

När Malmö FF hade gjort 2-0 började Miiko Albornoz, Jiloan Hamad och ett par till leka riktigt ordentligt.

Perfekt, för det är just då man ska göra det – när matchen är avgjord.

För just nu är det saker som tålamod, stabilitet, försvarsstyrka och envist jobb som är Malmö FF:s vassaste och bästa vapen i guldstriden. Precis som det ska vara nu när hösten är här, planerna – de riktiga alltså – är lite mer tung-sprungna, många lag har massvis att kämpa för även om de är sämre och fler lag än på mycket länge är med i en het guldstrid.

Med tre tunga poäng satte MFF en rejäl press på de tre övriga tätlagen.

BK Häcken ska upp mot Syrianska FC, som slåss för livet strax ovanför kvalstrecket.

AIK ska upp mot Gefle IF, som slåss ovanför samma streck och med Syrianska.

Elfsborg ska åka till Göteborg och plocka hem de tre poängen som alla, ja i det här fallet verkligen alla, redan tagit för givet att man ska få. Fast Gais har precis bytt tränare, har en sårad stolthet efter pinsamma 2-7 i baken och matchen spelas på gräs. På det underlaget har som bekant Elfsborg en svit utan seger som när det här skrivs är uppe i 431 dagar.

Jag tror inte att de tre MFF-konkurrenterna tar nio poäng.

MFF:s startelva förvånade nog många, men varför ändra det som fungerade så bra mot Syrianska?

Erik Friberg har varit väldigt bra de senaste matcherna.

Markus Halsti gör massor med nytta när han både vinner boll på marken och i luften och kan göra något vettigt med den när han har den.

Daniel Larsson går det att bli smått vansinnig på när han slår bort enkla passningar i kontringarna och inte får det att stämma i mottagningarna. Men, som jag skrivit ett par gånger nu, undervärdera inte hans arbetsinsats.

Det är inget skönhetspris som ska delas ut, det är ett SM-guld!

Med sina få skador och nya alternativ har MFF i själva verket skaffat sig ett läge där laget kan spela och vinna på flera olika sätt. Ivo Pekalski är frisk och hans höga kapacitet kan alltid lyfta MFF. Wilton Figueiredo kan tillföra en extra offensiv dimension, när det behövs. Mot IFK Norrköping fanns han redo att bytas in om målen inte hade kommit. David Löfquist spelade 90 minuter i U21 när MFF besegrade Häcken med 4-1 i veckan. Börjar Simon Thern gå på tomgång är det bara att kasta in honom. Längst fram blir Dardan Rexhepi för varje dag en allt vassare kandidat till en startplats.

Det går att fortsätta, men jag tror att det flesta har fattat det nu. MFF är inte bara stabilare än tidigare, Rikard Norling har dessutom väldigt många alternativa lösningar att ta till ifall han vill ändra en matchbild. Det gäller både inför och under matcherna!

Kul också att 1-0 kom i minut 62 när det pratats om att matchen skulle öppna sig i minut 60. Men om straff 1 och Ranties friläge resulterat hade det eftersnacket varit bara just snack…

När fick för resten MFF senast två straffar i samma match?

Båda var i vilket fall som helst korrekta. Och en bra slagen. Skjuta över är inte godkänt.

Och alla de sex spelarna som riskerade avstängning i nästa omgång; Pontus Jansson, Erik Friberg, Jiloan Hamad, Miiko Albornoz, Ricardinho och Ivo Pekalski klarade sig från gult kort. Förr eller senare kommer någon att få stå över, men ju längre tid MFF har alla tillgängliga desto bättre.

…………….

Nu väntar landslagsuppehåll. U21-trion Jiloan Hamad, Pontus Jansson och Miiko Albornoz åker iväg på sitt håll och Tokelo Rantie ska spela för Sydafrika och Markus Halsti för Finland. Bara att hålla tummarna för att de kommer hem med inspiration istället för skador.

…….

IFK Norrköpings tränare Janne Andersson påpekade lugnt att MFF var snäppet bättre, särskilt kvarten efter paus och att 2-0 var rättvist. Han berättade också att Peking har fem förluster, mot de fyra lagen som ligger ovanför i tabellen – ”vi är inte riktigt färdiga att ta dem – än” – och mot GAIS. ”Fast det där med GAIS kan vi skita i nu.”

Visst kan man det.

…….

Till sist:

Filip Helander!!!! Say no more.

 

Stabilitet just nu mer värt än briljans

De heta hemmamatcherna avlöser varandra.

Från ett klassikermöte till ett annat.

Från IFK Göteborg till IFK Norrköping.

En gång en ännu större match än MFF-IFK Göteborg. Så är det inte längre, men visst är det kul med ett IFK Norrköping som hänger hyfsat med både i tabellen och publikligan!

Tittar man på hemma- och bortaprestationerna är IFK Norrköping heller inte det vanliga konstgräslaget som har problem utanför den egna trygga arenan. ”Peking” är lika bra borta. 7-2 senast mot Gais inger dessutom respekt. Fast ingen överdriven sådan. Det var trots allt Gais som stod för motståndet.

Och Malmö FF kan kontra med att laget aldrig någonsin förlorat två raka matcher på Swedbank stadion!

I snacket efter inför matchen-träningen bekräftade Rikard Norling det jag var inne på sedan MFF besegrat Syrianska. Det är ett delvis annorlunda MFF vi nu ser än de senaste årens.

Mer stabilitet, mindre briljans. Mer tålamod, mindre tunnlar och läckra speldetaljer.

Att man vid en ytlig besiktning kan sakna det vackra och spektakulära lurar nog många att tro att Malmö FF tappat formen. Istället är det en anpassning till ett liv utan Jimmy Durmaz och Mathias Ranégie och ett sätt att hitta en jämnare och stabilare standard som kan ge resultat både borta och hemma.

Försvarsspelet har blivit säkrare och mer kollektivt, trots att Daniel Andersson saknas.

Det har först och främst inneburit att MFF nu tar många fler poäng borta än laget gjort någon gång tidigare sedan guldet 2010.

Hittills har man dock tappat lite av hemmastyrkan på nedprioriteringen av det offensiva flytet och satsningen på den individuella skickligheten. Men när man hittar rätt både borta och hemma – tre av de fem återstående matcherna spelas på Swedbank stadion – kommer MFF att vara med hela vägen i guldjakten.

Då är jag övertygad om att majoriteten av åskådarna struntar i om de får vänta till nästa år innan MFF är moget att spela både stabilt och vackert!

En tränares utmaning pratade Rikard Norling om; att inse och förmedla att ett lag kanske inte mår bäst av att köra samma upplägg hela tiden.

Minst en förändring i startelvan blir det.

Johan Dahlin är tillbaka efter sin avstängning och då står han mellan stolparna oavsett hur mycket Robin Olsen höll nollan i sin allsvenska debut.

Om Wilton Figueiredo tar tillbaka sin plats återstår att se. Vaden är okej. Men med Markus Halsti och Erik Friberg på mitten blev det en riktigt bra balans i laget. Dessutom står Ivo Pekalski och stampar, snart redo att ta en plats. Friberg och Pekalski kan funka bra efter uppehållet.

David Löfquist kommer knappast att spela. Inte efter Simon Therns briljanta insats mot Syrianska.

I anfallet är jag inte alls lika övertygad som många andra att Daniel Larsson ska petas. Sedan Mathias Ranégie lämnade har det det snarast blivit viktigare att ha någon som sliter, stör och springer som fan där framme. Det gör Daniel Larsson även om han bränner chanser och ibland har dåliga mottagningar.

……………….

Efter Norrköpingsmatchen väntar ett landslagsuppehåll. Alltid lika trist.

Fast det finns ju tröst.

Ian Hunter på KB på tisdag! Och framförallt om ett tag Chris Isaak både i Köpenhamn och Malmö – med en bortamatch mot Kalmar FF emellan…

……………

Lite snack med Per Ågren om kontraktssituationen till sist. Det läser ni här.

 

 

 

Chansmissarna fällde Malmö FF

Utan Mathias Ranégie blev det bara 1-1 för Malmö FF mot Mjällby AIF.

Ett tungt poängtapp och redan höjs rösterna. MFF klarar sig inte utan honom och klubben har sålt guldet!

Det är lite rätt, men även mycket fel.

Först och främst. Mathias Ranégie var MFF:s viktigaste spelare och guldjakten blir mycket svårare utan honom.

Fast det var inte därför MFF tappade poängen mot Mjällby. Och det innebär inte att jakten på förstaplatsen nu plötsligt är en omöjlig uppgift.

Egentligen kan man sammanfatta matchen på Swedbank stadion med vanlig enkel bonnamatematik. Alla lag som missar så många solklara målchanser som MFF gjorde i den första halvleken lever farligt! Och precis så såg det ut när lagen möttes i Hällevik i våras också. Med Ranégie.

Då borde MFF haft ledningen med 5-0 efter den första halvleken. Det blev 2-0 och efter pausen kvitterade Mjällby till 2-2.

Nu borde MFF haft ledningen med 4-0 eller 5-0 efter 45 minuter. Men det stod bara 1-0 och då gick det snett igen. 1-1 kom som ett dråpslag i den 54 minuten och efter det skapade visserligen MFF ytterligare ett par klara chanser, men det gjorde Mjällby också.

Det kunde slutat ännu värre. Men som det gick var det uselt nog. Därför vägrar jag att göra analysen så enkel som att det var försäljningen av Mathias Ranégie som kostade poängen. Inte när sanningen istället är att det sammantaget är den närmast pinsamma oförmågan att döda de två matcherna mot Mjällby som förvandlat sex poäng till bara två.

Utan Mathias Ranégie måste MFF utveckla ett annorlunda anfallsspel.

Tidigare har man kunnat lösa många situationer med att sätta upp en lång boll på honom. Hans tuffhet och nickstyrka i straffområdet har också varit en stor tillgång både för Ranégie själv och spelarna runt honom.

Med Daniel Larsson och Tokelo Rantie på topp gäller det nu att utnyttja deras extrema snabbhet, löpvilja och djupledsspel. Plus givetvis sätta passningarna som ska öppna för dem och hitta en dynamik i Ranties och Larssons samarbete.

Med tanke på hur väldigt kort tid MFF och Rikard Norling haft på sig att jobba med det nya spelet såg det länge riktigt bra ut.

Spelet stämde, men avsluten var för dåliga.

Mattias Asper gjorde visserligen en stormatch, men det var bara en del av förklaringen.

Eftersom det redan har östs beröm över Tokelo Rantie är det inte mer än rätt att han den här gången ska ha lite kritik också. Han borde gjort minst ett mål till mot Mjällby. Plussa på med att Daniel Larsson, Simon Thern och Jiloan Hamad också hade stora öppna chanser och ni har huvudförklaringen till att det blev 1-1 på Swedbank stadion.

För att hänga med i guldracet måste MFF inte bara hitta ett nytt spel utan Ranégie utan även öka effektiviteten.

Tidigare har man kunna vinna ändå tack vare honom.

Hemma det vill säga. För borta har MFF inte sett ut som ett guldlag på snart två år. Det kunde aldrig Ranégies entré i MFF ändra på och det är egentligen ett ännu allvarligare problem än att man sålde honom!

……………..

Matchens behållning:

Filip Helanders fina spel med få misstag.

Men framförallt att han gjorde det jag tycker att en mittback måste klara: att ibland våga spela tufft! Att det var Kabir han kapade tre gånger struntar jag i. Det viktiga var att en så ung spelare gick in och visade pondus. Bra gjort!

 

 

 

Har Udinese råd med Ranégie?

Dagen före dagen övergångsfönstret stänger är knappast en vanlig dag.

Därför passade jag givetvis på att ta en titt på MFF-träningen.

När jag cyklade dit hade jag följande troliga MFF-utfall av det som återstår av sommarens Silly Season i huvudet:

1) David Löfquist in.

2) Daniel Larsson ut.

3) Inget mer.

Sedan brakade det loss på eftermiddagen med att väldigt många tog ut en övergång i förskott. För så här är det ju; bara för att Udinese vill köpa Mathias Ranégie innebär det inte att de kan eller vill betala priset som krävs för att kunna göra det.

Det är ett bra tag sedan Kvällsposten avslöjade att det finns en klausul i Mathias Ranégies kontrakt som säger att Malmö FF måste sälja honom för ett visst pris. 20 miljoner kronor sas det. Ingen har förnekat klausulen, därför tar jag för givet att den existerar. Summan har dock aldrig blivit bekräftad. Men den borde ligga någonstans där.

I alla fall har det faktum att klausulen med det höga beloppet läckte ut hittills effektivt skrämt bort alla klubbar som lagt eller funderat på att lägga betydligt lägre bud. Han kostar 20, kom igen när ni kan betala det. Det har gynnat MFF och jag är övertygad om att man tycker att det var väldigt bra att klausulen blev känd. Det har sparat mycket onödigt arbete för Per Ågren.

Nu kan en av två saker ha hänt.

1) Udinese har fem i tolv kommit på att Mathias Ranégie är en sällsynt bra spelare och insett att om vi vill ha honom gäller det att betala runt 20 miljoner. Eftersom det är en förhandling har man väl börjat på 17-18 någonting. Sedan slutar det på 20 för att en klausul är en klausul, eller någon miljon lägre för att Malmö FF är angeläget att snabbt få in pengar. I så fall är det bara att önska Ranégie lycka till och tacka för att han under en tid var allsvenskans bäste anfallare i MFF.

2) Udinese gör en chansning på att man trots allt kan ro i land en affär för fickpengarna Malmö FF tidigare tydligt sagt att man inte är intresserat av. Då är det bara för MFF att artigt säga tack, men nej tack och förklara för alla parter att det inte finns någon som helst anledning att flytta lagets viktigaste spelare till en realåda bara för att det är en italiensk klubb som frågar.

Till någon övertygar mig om motsatsen tror jag på alternativ 2 och i så fall spelar Mathias Ranégie fotboll i Malmö FF även under hösten.

Det finns flera anledningar till att jag tror att det är så. Magkänslan (den ska inte underskattas), Ranégies förnekande plus att det inte skulle förvåna mig ett dugg om de 18 miljoner Fotbolldirekt säger att affären skulle kosta Udinese är en totalsumma. Den ska då alltså räcka till betalningen till Ranégie, agentarvoden, en del annat OCH betalningen till MFF. I så fall är det ju samma gamla skitbud som andra klubbar funderat på att komma med.

Lite stöd kan jag också hämta från besöket på träningen.

Eller snarare efteråt när jag och Kvällspostens Mattias Larsson – med undantag av Arne Reimer var några andra journalister inte på plats – gick bort till MFF-kansliet och tog ett kort snack med Per Ågren.

Han var lika artig och vänlig som vanligt, men rejält stressad. Fönstret stänger ju snart. Dessutom irriterad på att det dykt upp en massa merarbete i form av att klubbar som haft hur många veckor på sig som helst nu när det är mindre än 48 timman kvar plötsligt hört av sig.

– En massa fiskmåsbud, kallade han det.

– Man slänger ut lite mat och ser vad som händer…

Önsketänkande eller ej, tills vidare sorterar jag in Udinese-intresset bland fiskmåsbuden. Om det är fel och man faktiskt vill betala 20 miljoner till MFF är det bara att be Udinese om ursäkt och bli orolig.

För jag tror fortfarande på scenariot jag inledde med:

1) David Löfquist in.

2) Daniel Larsson ut.

3) Inget mer.

Skulle jag ha fel om Ranégie och rätt om Larsson är läget skarpt. En förlust av Mathias Ranégie skulle bli ytterst allvarlig, en förlust av Ranégie OCH Daniel Larsson skulle vara ett dråpslag.

Det finns förfrågningar om Daniel Larsson.

Rangers FC från Skottland har anmält intresse, Turkiet har nämnts och det finns fler lag som följt honom. Men jag tror till exempel inte att Daniel vill spela i lägsta divisionen i Skottland. Därför kan det mycket väl sluta med Bröndby! Ryktena att en Danmarks-flytt är det hetaste alternativet blir nämligen allt hetare.

Med tanke på att MFF tidigare har stoppat Daniel Larsson, att han bara har säsongen ut kvar på kontraktet och att ersättaren redan är fixad i Tokelo Rantie tycker jag dessutom att Malmö FF inte ska kräva särskilt mycket pengar för honom. Daniel har gjort väldigt mycket gott för MFF och jag gillade inte alls snacket som plötsligt poppade upp när Rantie gjorde succé mot Sandviken och GIF Sundsvall.

I flera år var Daniel Larsson en mycket bra allsvensk spelare i Malmö FF värd en bra behandling. Att han varit lite sämre i år tycker jag inte ska ändra på det. Jag är tyvärr lite rädd för att MFF-styrelsen tror att man kan få in lika mycket pengar för honom som när man släppte Guillermo Molins och Jimmy Durmaz och att det är den ramen man satt för Per Ågrens förhandlingar med klubbarna. Om MFF inser att det är fel och de summor jag hört ryktas om att Rangers eller särskilt Bröndby är beredda att betela stämmer är det bara att sälja.

David Löfquist in känns mest som en tidsfråga. MFF har kallt och klokt valt att avvakta. Parma vill sälja honom och väntar in i det sista på att det ska dyka upp en klubb villig att köpa loss honom. MFF utgår från att det inte kommer att hända och då blir lånet klart imorron fredag, sista dagen innan fönstret stänger. Då får MFF som man vill och i Parma behöver man inte fundera över vad som hade hänt om man valt att inte vänta.

………………….

Rikard Norling var för resten på ett strålande humör på träningen.

Bland annat tyckte han att jag, Mattias Larsson och Arne Reimer skulle ta ut startelvorna vi ville ha i Mjällbymatchen.

Vi får se hur många rätt jag får. Inte minst för att jag tog chansen att flytta om tre positioner mest för att se hur han skulle reagera. Vi kan säga som så; om Norling faktiskt – som jag då testade – funderat på vad som händer om man sätter in Matias Concha på högerbacken, flyttar över Miiko Albornoz på vänsterbacken och flyttar upp Ricardinho som vänster yttermittfältare så höll han masken bra.

Johan Dahlin i mål, Pontus Jansson och Filip Helander som mittbackar, Erik Friberg och Simon Thern som centrala mittfältare, Jiloan Hamad på sin vanliga plats och Mathias Ranégie och Tokelo Rantie där framme låter väl mer troligt, eller? Inte minst om jag får rätt och det blir Daniel Larsson och inte Mathias Ranégie som säljs…

 

Häcken bäddade bra för MFF

Att de aldrig lär sig, alla som tjatar om att Allsvenskan är avgjord.

Det var den inte när de först började tjattra, det var den inte andra gången heller och efter Häckens rättvisa seger över Elfsborg finns det väl ingen som tror det längre?

Elfsborg kan vinna. Malmö FF kan göra det. Men det kan även BK Häcken och AIK. Jag skulle inte ens vilja såga bort Helsingborgs IF trots att laget är tio poäng efter ettan.

För Malmö FF:s del gäller det dock att utnyttja det gyllene läge som nu öppnat sig att knappa in på försprånget. Inom loppet av en knapp vecka, måndag och lördag, väntar hemmamatcher mot GIF Sundsvall och Mjällby AIF.

På Swedbank stadion har MFF ett ruggigt bra facit med hittills bara ett enda insläppt mål och massor med segrar och fina matcher. Det gäller givetvis att hålla i den trenden.

GIF Sundsvall är ett vassare lag den här allsvenska sejouren.Det behöver man dock i hög grad vara.

De två senaste besöken i Malmö har nämligen slutat med 2-6 (2005) och 0-6 (2008) i baken.

MFF:s 6-0-match 2008 var för resten den historiska sista hemmamatchen på Malmö Stadion. Extra roligt för alla som tyckte att det gamla betongpalatset med de de många härliga minnena var värt den slutpunkten.

Men på måndagskvällen är det ny arena och nya minnen som gäller och som ni kunde läsa i veckan finns numera också Eric Persson-bysten på plats på hedersläktaren. Att tappa poäng dagen när den officiellt ska invigas finns bara inte.

Det finns ett par stora frågetecken i MFF:s laguppställning

Efter den stängda träningen pratade MFF-tränaren Rikard Norling om att Daniel Andersson dragit på sig en skada och var ett osäkert kort. Jag tror att han spelar. Kaptenen har bitit ihop förr, så räkna med Daniel A och Pontus Jansson.

Matias Concha imponerande i cupmatchen mot Sandvikens IF, inte minst med sin inställning. Men MFF tar det lugnt med nyförvärven där det finns konkurrens så räkna med Miiko Albornoz och Ricardinho. För Ricardinho blir det dessutom ett jubileum. Det är hans match nummer 100 i allsvenskan för MFF!

På mitten blir det Jiloan Hamad, Erik Friberg, Wilton Figueiredo och Alex Nilsson om Friberg är helt okej efter skadan. Det tror jag han är. Att det är Alex Nilsson som är den nye vikarien för Jimmy Durmaz tar jag också för givet.

Efter Tokelo Ranties succé-debut mot Sandviken kan man också sätta frågetecken för om han eller Daniel Larsson ska spela bredvid givne Mathias Ranégie. Jag utgår från att det blir Daniel Larsson!

Det är skillnad på att springa ifrån ett trött Sandvikenförsvar och prestera i allsvenskan. Dessutom ska Daniel Larsson antingen säljas eller bli kvar under hösten. Om han ska få chansen i utlandet måste han få spela och ska MFF få rätt pris måste han spela. Och ska han vara kvar måste han också få spela – för självförtroendets skull.

Det är lockande att sätta in Rantie. Men i ett 50/50-läge kommer man än så länge varje gång att välja Daniel Larsson. Den ”förmånen” har han dessutom samlat ihop till efter sina år och insatser i Malmö FF! Ranties tid kommer.

…………………………..

David Löfquist är inte klar.

Efter träningen pratade Per Ågren om att det varit en lugn helg, både i in- och ut-lådan.

Han tippade också att det skulle dröja lite innan MFF och Parma kom till skott. För båda klubbarna är det ett lån som gäller och Ågren antydde att serie A-klubben har ett par för dem viktigare affärer att lösa först. Man vill nog även vänta ytterligare ett par dagar och se om det dyker upp någon annan klubb som vill KÖPA Löfquist. Knappast troligt, men det är ändå läge att avvakta…

……………

Efter BK Häckens seger på Rambergsvallen har Elfsborg fortfarande inte vunnit på naturgräs sedan juli förra året. I år har det blivit en poäng av 15 möjliga på det underläget. Boråslaget har 15 sådana poäng kvar att spela om. Efter matchen låtsades tränaren Jörgen Lennartsson som om det fortfaranded bara var en slump. Antingen är det skitprat eller så har hela Eflsborg stoppat huvudet i gräspåsen så att man inte ens ser problemet. Oavsett vilket blir det inget SM-guld om man inte omedelbart hittar en lösning.

…………..

Måste också passa på att hylla BK Häcken. Hisingslaget är inte bara bäst i Göteborg, man är överlägset bäst i Göteborg och kan även ta hem hela striden om SM-guldet. Om inte Elfsborg hittar rätt på naturgräset och Malmö FF hittar rätt på bortaplan så kommer man att göra det också.

Häcken är vassast i Sverige på att totalt springa sönder ett försvar och Oscar Lewicki borde spelat i MFF. Kom dessutom  ihåg att man besegrade Elsborg utan Martin Ericsson.

Till sist. Sju gula kort på Jon Jönsson och utvisning när han drog på sig det åttonde. Och ändå är det han som spelar med skydd!

 

Så här vinner Elfsborg på gräs…

Kanske lika bra att Malmö FF och BK Häcken spelade 0-0?

Eftersom Elfsborg inte på egen hand klarar av att vinna på naturgräs – senaste trepoängaren är över ett år gammal och tiden tickar på – får Boråslaget hålla till godo med den här typen av vinster.

För givetvis var Elfsborg den store vinnaren efter krysset på Swedbank stadion.

Nu måste nästan MFF få tre poäng med sig från Borås på söndag om guldstriden ska hållas vid liv.

Lägg för övrigt noga märke till att jag skrev nästan. Jag vill nämligen inte vara lika korkad som alla förståsigpåare som för några månader sedan tyckte att guldstriden var avgjord. De orden har man ju sedan fått äta upp när poäng efter poäng av Elfsborgs försprång ätits upp.

Det kan svänga snabbt.

Uppgiften blir mycket enklare om MFF vinner på söndag, men jag tror inte för ett ögonblick att det är avgjort om man inte gör det.

Jag tycker heller inte att man kan skriva av AIK eller Helsingborgs IF och största hotet kan mycket väl komma från BK Häcken! Häcken är ett bra lag, det har man inte minst visat mot Malmö FF. Och nu gjorde man det igen.

Få lag vågar så mycket på Swedbank stadion, ännu färre skapar så många chanser och i stort sett inget vinner bollinnehavet. Det gjorde BK Häcken.

Valet av klubb styrs – och ska alltid styras – av tradition, känslor och kärlek. Om åskådarna istället enbart gått efter kvalitet hade de övriga Göteborgslagen varit chanslösa i publikmatchen.

Häcken är ett betydligt bättre lag än IFK Göteborg och oceaner vassare än mediokra Gais. Och Örgryte finns ju ett par pinnar ner på seriestegen.

Om MFF inte åkt på utvisningen av Markus Halsti tror jag att man med rätt tålamod klarat att avgöra och vinna mot Häcken.

Med utdelning den spelmässigt fenomenala första kvarten hade det definitivt blivit seger. Men Häcken är svårtuggat och spelar tillsammans med MFF och Elfsborg den vackraste och bästa fotbollen i allsvenskan.

På söndagen visade dessutom Oscar Lewicki att MFF har anledning att vara bittra över att han inte valde att flytta hem till Malmö när han återvände från Tyskland.

Miiko Albornoz var matchens store lirare, men Lewicki var matchens nyttigaste spelare. Han gjorde lite grann det som Tobias Linderoth ett tag skulle göra i landslaget – fast bättre.

När sedan Christoffer Källqvist i Häckenmålet gjorde som han brukar, räddade flera svåra lägen, men undvek det han också brukar, göra minst en grov groda, var det inte konstigt att det blev mållöst.

Domaren Daniel Stålhammar presterade ingen bra insats.

Underbetyget får han inte för beslutet att visa ut Markus Halsti. Det beslutet kan jag köpa. Visserligen fanns det ingen avsikt och han sökte bollen Men foten och sulan var för högt uppe.

En domarinsats ska dock vara konsekvent! Dioh Williams raka ben mot Wilton Figueiredo i första halvlek och Tom Söderbergs höga fot mot Johan Dahlin i den andra var precis lika ”röda”.

Jag gillade heller inte hans bristande känsla i tolkningen av fördelsregeln och även om jag hyllat Oscar Lewicki tidigare kombinerade han sin fina insats med så mycket fult spel att det var märkligt att han klarade sig från ett gult kort. Han har lärt sig en del i Tyskland…

Sekvensen när Wilton Figueiredo gick miste om en solklar frispark, reagerade med att gå hårt åt en Häckenspelare och blev varnad var väl heller inte så lyckad?

Miiko Albornoz och Jiloan Hamad slapp i alla fall gula kort. De hade blivit avstängda mot Elfsborg om de drabbats. Med Ivo Pekalski och Erik Friberg tillbaka ser det riktigt bra ut inför den matchen. Nu, i alla fall. För facit får vi se vad som händer på veckans träningar på Mariedals konstgräs.

…………………

Daniel Andersson och Mathias Ranégie spelade med troliga infektioner i kroppen.

Att något var fel med Daniel syntes tydligt. Efter matchen berättade han att han kände sig totalt orkeslös och hur han än jobbade och slet för att få det att bita i aktionerna hjälpte det inte. Därför sprang han redan efter 30 minuters spel bort till bänken och bad om att bli utbytt i paus.

Mathias Ranégie fullföljde, men kände sig också krasslig. Att han ändå klarade att skapa så mycket är ett gott betyg.

……………….

Bäst i MFF tyckte jag att Miiko Albornoz var.

Mer godis:

Ricardinho börjar varva upp. Han kommer fram mer i banan nu när Jimmy Durmaz inte tar all plats.

Pontus Jansson var stark och grymt viljeladdad drev han på efter utvisningen.

Johan Dahlin var minst lika bra som kollega Källqvist i Häckenmålet. De två målvakterna var huvudanledningen till att det blev 0-0.

Daniel Larsson har varit betydligt farligare och bättre efter uppehållet. Den tendensen står sig även om han fortfarande inte sätter chanserna.

Wilton Figueiredo var bara ett mål från en kanoninsats.

Mycket beröm?

Glöm då inte att det faktiskt var en riktigt bra match med två starka lag!

 

 

 

Nu är MFF med in i kaklet

Skrev före matchen mot Gefle IF att jag var övertygad om att en seger skulle vara oerhört betydelsefull för MFF.

Nu kom den och jag står givetvis fast vid att det här förmodligen var matchen som avgjorde att Malmö FF kommer att vara med i guldstriden ända in i kaklet.

Nu har MFF två bortasegrar på raken. Det var viktigt. Sättet den togs på var ännu mer betydelsefullt.

För första gången höll laget nollan på bortaplan. Tidigare har man med ett enda undantag (GIF Sundsvall 1-1) alltid släppt in minst två mål.

Trepoängaren säkrades dessutom utan både Ivo Pekalski och Daniel Andersson.

Med Pontus Jansson, som på nytt har växt in i den roll som ung, snart landslagsmässig mittback han så framgångsrikt glänste i ifjor. Och med Jasmin Sudic bredvid honom.

Eftersom jag började tjata redan före säsongen om att MFF:s mittbacksbesättning räcker till även utan värvningar ska jag inte överdriva och säga att Sudics insats var perfekt eller att samarbetet mellan honom och Jansson klockade i allt.

Det brast ibland.

Men det var bra nog och jag är övertygad om att det bara kommer att bli bättre och bättre. Jasmin Sudics skadebesvär finns numera bara i folks inbillning. Självförtroendet är däremot på plats precis som övertygelsen att om han bara får spela blir timingen efter ytterligare fem-sex matcher precis lika bra som när han slog igenom – tungt – för ett par år sedan.

Som en bonus tror jag att med Pontus Jansson och Jasmin Sudic blir MFF farligare på offensiva hörnor och frisparkar. När båda springer in i motståndarens straffområde börjar det plötsligt bli riktigt jobbigt att stå emot. Det är annars ett problem som MFF dragits med i många år och haft svårt att rätta till.

Jag säger det gärna igen: Daniel Andersson är en av Malmö FF:s största spelare. Han är värd alla hyllningar och är den i hela truppen som haft den högsta kvaliteten och största karriären.

Han ska inte petas.

Han ska bara få stiga åt sidan när han fortfarande är bäst och för att det värker och smärtar i hela kroppen.

Årets säsong är ett jobb på övertid för klubben han brinner för. Innan säsongen snackades det om backup. Sedan blev det så mycket mer, det blev spel nonstop och det sliter och drar på ett sätt som innebär att han inte kan visa allt han kan – och det är många nivåer över det hans få kvarvarande kritiker ger honom credit för.

Efter återkomsten till allsvenskan har hans prestationer effektivt sett till att det bara är ett par pinsamma och effektsökande pajasar som envisas med mantrat sidled-Danne.

Det är varken rätt mot honom eller framtidens mittbackar att kräva att han ska göra mer än man var överens om, att vara backup när det behövdes. Han ville bli tränare. Fullt ut. Så fort som möjligt. Jag tycker att han är stor nog, både ålders- och statusmässigt att själv få ta det beslutet!

………………..

Anfallet borde jag egentligen ha börjat med, men det gör ju alla andra…

Mathias Ranégie är luftens konung.

Alla var förvånade över att han kunde få sån fart på bollen vid nicken till 1-0. Rikard Norling var det, Per Olsson var det, du, jag och inte minst anfallstränaren Jörgen Pettersson var det.

Jörgen bara mös och summerade landslagsklass.

Straffen satt också där och nu har Ranégie gjort nio mål i årets allsvenska. Det är han inte bäst på, men spelmässigt och i betydelsen för laget är han det.

Daniel Larsson börjar dessutom varva upp. Han var bra i matcherna mot GAIS och han var det igen i Gefle.

……………

Erik Fribergs varning var hans tredje. Nu blir han avstängd.

Om Ivo Pekalski är tillbaka är platsen givetvis hans. Annars? För två veckor sedan hade jag knappast nämnt Markus Halsti. Det ska jag villigt erkänna. Efter hans inhopp på mitten den senaste tiden är det hastigt och lustigt närmast självklart att han är med i konkurrensen.

…………..

Den förste jag sprang på i Gävle var för resten Per Ågren.

Gick upp till Strömvallen med honom och kunde givetvis inte låta bli att fråga om det fanns ett nyskrivet kontrakt med Matias Concha i hans portfölj.

– Nej, men det kan hända saker nästa vecka, blev svaret. Så nu vet ni det.

 

 

Låt Daniel Andersson sluta

Efter Gais 1-0-mål twittrade jag något om att egentligen hade förutsättningarna inte ändrats.

För att vinna på bortaplan i år måste MFF göra två mål. Det var givetvis helt fel.

Sanningen är ju snarare att för att vinna på bortaplan i år måste Malmö FF göra tre mål! 3-2 mot Djurgården. Nu 3-2 mot Gais.

I bara en match (GIF Sundsvall) hade det räckt med två mål. Den slutade 1-1. Annars har MFF släppt in minst två mål i samtliga matcher utanför Malmös gränser.

Så kan det naturligtvis inte fortsätta. Och finessen är att jag tror att efter den här härligt viljeladdade segern finns det väldigt bra förutsättningar att se till att det inte gör det.

Förra gången följde MFF upp 3-2 mot Djurgården med 2-3 i Norrköping. Där hade man chansen att aldrig fastna i bortatrollets träsk. Nu kommer en ny möjlighet.

Följer MFF upp vinsten med ytterligare en trepoängare mot Gefle IF på lördag är bortakomplexet troligen dött och begravt så djupt att inte ens världens största grävmaskin kan få tag på det.

Då har man dessutom sett till att få bort det tuffaste hindret på vägen mot SM-guld.

Här och nu, tack vare att det blev seger över Gais, är jag övertygad om att det är en stor fördel att Malmö FF har två bortamatcher på raken. Ingen hemmamatch att hämta hybris i och allt fokus på rätt sak. Att följa upp – borta.

Gärna med ett bättre spel, framförallt försvarsmässigt.

Mot ett svagt Gais som får svårt att rädda kontraktet räckte det med moral, vilja och ett stundtals kreativt anfallsspel. Om Malmö FF visat upp samma säkerhet i spelet och självförtroendet som man hade hemma på Swedbank stadion för en vecka sedan hade man dock kört över Gais på Nya Gamla Ullevi också. För MFF är ett mycket bättre lag.

Visst var det trevligt att se Johan Dahlins straffräddning och Pontus Janssons mod, energi och vilja vid 3-2-målet. Men det skulle inte behövts.

Offensivt gjorde Malmö FF en stark insats. Mathias Ranégie satte dit ett nytt grymt mål med en kombination av finess och urkraft och Daniel Larsson var bättre än på länge med fina löpningar, ett stolpskott och en situation där han borde fått straff. Flera spelare servade dessutom fint, inte minst Jiloan Hamad.

Men bakåt läckte det. Svårt.

Daniel Andersson spelar på övertid.

Jag har i många år hyllat hans spel, med full rätt

Han är en av de klokaste och bästa spelarna i MFF:s moderna historia. Han är fortfarande klok, sättet att läsa spelet är suveränt. Men nu räddar den förmågan honom istället för att bidra till att ytterligare öka hans betydelse för laget.

I 90 procent av situationerna är han fortfarande en av allsvenskans bästa.

Men de tio procenten ställer till det som aldrig förr.

Tendensen har synts mot Norrköping och Örebro borta och i båda matcherna mot Gais.

När 10 procent blir 20 kommer alla att märka det. Låt honom sluta innan det händer. Det är han – om någon – värd!

Jag gillar egentligen inte alls att skriva det här. För mig är Daniel Andersson en av de stora. Men det är just därför jag måste göra det. För en stor spelare förtjänar att få avsluta sin karriär när minnet av hans förtjänster fortfarande finns kvar hos alla.

En stor klubb – som Malmö FF- måste dessutom ha råd och mod att ersätta sina stjärnor i rätt tid och även låta en trotjänare pensionera sig när han själv vill. För den som märker mest av bristerna är givetvis Daniel själv. Han om någon vet skillnaden mellan de 90 och 100 procenten. Jag tror inte ett ögonblick att det är Daniel som tvunget hänger fast vid karriären som spelare. Det är andra som övertalar honom – och en spelare med Daniels hjärta för klubben ställer alltid upp.

Det är dags nu.

In med Jasmin Sudic bredvid Pontus Jansson.

Inför säsongen var det för övrigt väldigt många experter och kollegor som följer MFF som sa att Daniel Andersson inte skulle spela särskilt många matcher, vissa hävdade inga alls. Jag sa att han spelar minst 15-20 och fick rätt.

Nu har samma experter, i alla fall till stor del, svängt till att stenhårt hävda att Daniel Andersson är oersättlig i årets MFF. Utan att för en sekund reflektera över att det är en gigantisk logisk kullerbytta.

Låt Daniel Andersson koncentrera sig på sin roll som försvarstränare. Då får han dessutom chansen att visa att han är rätt bra på det också…

……………

Markus Halstis inhopp var för resten väldigt kul att se.

Dels för att det visade att det fanns en tydlig tanke bakom beslutet att låta honom spela på mittfältet mot West Bromwich Albion. I ledning – särskilt på bortaplan – kan det vara väldigt nyttigt att få in en spelare som kan vinna nickdueller, störa motståndarna och lira lite mittbacksspel på mitten. Inte minst om man som Markus kan tillföra passningsspelet något också. En modell Miljan Mutavdzic de lux.

Dels för att han faktiskt gick in och visade att han kan göra det!

Bra tänk!

 

Äntligen dags igen

Äntligen är allsvenskan igång igen!

EM-fotbollen har erbjudit underhållning på hög nivå, men det är här hemma i Sveriges överlägset finaste och mest intressanta idrottsserie som hjärtat och passionen finns.

Därför har jag inga problem att tycka att uppehållet varit för långt och fara runt i känslosvallet som ett litet barn på julafton nu när det är dags för återstart.

Och som det startar! MFF-AIK är ett klassikermöte, den här gången dessutom mellan tvåan och trean i tabellen där båda lagen fick en chans att direkt knappa in tre poäng på suveräne serieledaren Elfsborg.

Åtvidabergs 5-1-seger över Elfsborg höjde temperaturen rejält. Jag såg matchen på tv och kan intyga att storsegern var förtjänt. Åtvid var helt enkelt betydligt bättre än ett Elfsborg som hade stora problem både i försvars- och målvaktsspelet och som skapade förvånansvärt lite framåt.

Onekligen ett annorlunda svar av Elfsborg på kritiken att laget är så väldigt mycket vassare på konstgräs än naturgräs att gå ut och torska med 1-5 på det kära plastgräset.

En sak jag gillar lite extra med MFF-tränaren Rikard Norling är att han tar även konstiga frågor på stort allvar.

Det känns till och med som om han själv ibland funderar lite över sådana.

Efter söndagsträningen ställde jag just en sådan fråga till honom, nämligen om det är svårare för bra lag  att prestera på sin toppnivå i första matchen efter ett uppehåll än det är för lite sämre lag?

Delvis med tanke på Elfsborgs debacle, men även för att MFF ganska länge haft stora problem med att spela bra och ta tre poäng i första matchen efter en paus i spelprogrammet. Oavsett om uppehållet varit fyra, två eller bara en dryg vecka har det inneburit en rejäl nedgång i prestationen.

Det visade sig att Norling:

a) mycket väl kunde tänka sig att ett uppehåll kan slå hårdare mot ett bra lag med flyt som drar nytta av att matcherna kommer tätt – i ett flow. Därför är det troligen bra för MFF att det är ett starkt AIK man återstartar mot.

b) är väl medveten om MFF:s tendens till kvalitets-dipp efter uppehåll och att man därför ändrat upplägget den här gången med en något intensivare sistaträning. Ingen spektakulär förändring, men små detaljer får ofta stor betydelse.

Apropå frågor så handlar det i startelvan framförallt om följande:

Daniel Andersson eller Jasmin Sudic bredvid Pontus Jansson i mittförsvaret?

Mitt svar är att jag tror att både Daniel och MFF är angelägna om att slå fast att han numera är i första hand tränare och i andra spelare. Sudic klev av i paus i träningsmatchen mot Kalmar. Är han frisk startar han.

Wilton Figueiredo eller Simon Thern bredvid Ivo Pekalski på innermittfältet.

Känns som ett 50/50-läge. Jag tror på Wilton. Han och Ivo har alltid presterat tillsammans och efter tiden i AIK har Solnaklubben en stor dos respekt för honom.

Fortsatt förtroende för Daniel Larsson i anfallet?

Baserat på färsk form: nej.

Baserat på egentlig kapacitet och stabila tidigare meriter: ja.

Jag tror att det blir ja ett tag till. Men nu måste Daniel Larsson upp ett snäpp, både om han ska behålla sin plats i Malmö FF och motivera en utlandsförsäljning.

Alex Nilsson står och stampar och är en supersub med härlig inställning. Dardan Rexhepi gjorde sin bästa insats på många, många månader, U21-laget inkluderat i sommarmatchen mot Kalmar FF. Hur resonerar man då som tränare; premiera Alex inställning och/eller visa för Dardan att vi såg ditt lyft mot Kalmar och premiera färsk form? Eller satsa på kontinuitet och ett inkört anfallspar?

Påverkas Jimmy Durmaz av situationen med ett nyskrivet kontrakt med Genclerbirligi i fickan?

Inte alls enligt honom själv. Han tillhör fortfarande MFF, går för fullt och satsar allt i MFF så länge klubbarna inte är överens. Dessutom gör tryggheten att det personliga kontraktet är klart att han varken är eller behöver vara rädd att skada sig. Miljonerna är i hamn.

Upp till bevis säger jag. En av anledningarna till att ha med honom i startelvan är ju just att det är en bra möjlighet för honom att visa att det stämmer.

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.