Mästararrangemang av mästarna

Det blev inte bara en mästarmatch.

Det blev en mästerligt regisserad mästarmatch.

Känns som om Malmö FF inte bara är bäst i Sverige på att spela fotboll – för det är man ju – utan även på att fira att man är det.

Volymmässigt gick det inte att toppa läktarprestationen i Borås. Inte heller den spontana glädjen som givetvis var störst när det blev klart.

Därför tycker jag lite synd om alla som inte var på plats både i Borås i den nästa sista omgången och i Malmö i den sista.

Men den fanns så mycket annat som klickade närmast perfekt på Swedbank stadion.

MFF vann. Alltid bättre att fira med en seger.

Guillermo Molins fick göra mål igen. Hans 1-0-mål var det femte raka i de tre avslutande omgångarna mot BP, Elfsborg och Syrianska och som han klivit fram i avgörandet. Efter matchen kunde han inte längre svara på om han vill spela anfallare eller yttermittfältare nästa säsong. Det är nog ingen som sett de senaste matcherna förvånad över.

Magnus Eriksson fick också sätta ett mål (2-0) och allsvenskans poängkung kom därmed upp i elva mål och 14 assist. Vassare guldvapen än så kan man inte ens hitta i en skalpell-verkstad.

I det genomtänkta programmet hann MFF dessutom fira sitt SM-vinnande U17-lag, gratulera LdB FC Malmö till det lagets guld, avtacka domartrion som nu slutar att döma i högsta serien och ge en internationell touch på prisceremonin.

Verkligen bra jobbat!

Men det fanns fler som bidrog till festen:

Syrianska FC, som hyllades för gesten att ge upp sin bortasektion och själv hyllade mästarna vid inmarschen till matchen.

Svenska fotbollförbundet, som fixade så att Lennart Johansson kunde vara på plats och dela ut sin egen pokal. Tidigare har Lars-Åke Lagrell och andra förbundshöjdare varit mest flitiga där. Men nu fick äntligen Lennart göra det igen.

Publiken givetvis. Ordern ingen planstormning lyddes till punkt och pricka. Dessutom stannade alla kvar lång, lång tid efter matchen för att göra pokalutdelningen till ett minne för livet för spelarna och sig själva.

Jag har sett alla guldmatcher med MFF sedan 1965. Just den kommer jag inte ihåg ett skit från, men med den reservationen gjord är det bara att slå fast att det här är den hittills i särklass bästa ceremonin.

Det allra, allra bästa har jag naturligtvis sparat till sist.

Avtackningen av Daniel Andersson blev exakt så känslofylld, mäktig och massiv som väntat.

Tv-bilderna visade tydligen att han grät och många vittnade om att han gjort det i omklädningsrummet också. Och då ska ni veta att om ni kan få Daniel att bli så rörd att han gråter då har ni gjort något historiskt bra.

Hela hyllningen andades klass.

Det finns minst lika många skäl att älska Daniel Andersson som numret han hade på ryggen; 460. Skönt att han fick det här slutet på sin spelarkarriär. En kort stund kändes det nästan som om matchen spelades bara för hans skull.

Om Daniel inte varit Daniel hade han förresten passat på att ramla när en Syrianskaspelare var på hans fötter och fått den där straffen han kunde slagit in framför klacken.

Eller så kunde han hälsat från storebror Patrik, tokfällt Lolo Chanko och slutat med ett rött kort.

I båda fallen hade väl jublet vält Stadion.

Egentligen finns det bara en enda sak som lämnar ett litet stygn av bitterhet i bröstet. Tanken på hur många andra stora profiler och legendarer som tidigare slutat i MFF utan att få den mäktiga hyllningen de förtjänade.

Det har gällt svensk fotboll som helhet. Men det är ingen ursäkt. Att man nu blivit så bra på att göra det är heller ingen tröst för dem som slutade med ett handslag och hejdå.

Fast strunt i det nu. Det här var nämligen också ett statement.

Mycket av kunskapen, viljan och engagemanget för att göra de här avtackningarna och de här showerna kommer från supporterleden. Från folk som stått på läktaren och vet hur det ska vara. Lyssna på dem så kommer det bara att bli bättre.

………………………………………………….

Det preliminära beskedet från expertisen på avstängningsfrågor är att Guillermo Molins utvisning inte kommer att innebära att han blir avstängd.

Supercupen i helgen är en annan tävling.

Allsvenskan nästa år är också en annan tävling.

Det finns alltså ingen natch i samma tävling att stänga av honom i.

Vi får se…

………………………………………………

Ivo Pekalski var inte på plats.

Beskedet jag fick var att han fyllde år och prioriterade det egna födelsedagsfirandet.

………………………………………………..

Rikard Norling blev ”störd” mitt i intervjun med pressen.

Spelarna kom, grabbade tag i och placerade honom i duschen med glasögon, märkeskavaj, fin rock, skor och allt.

Sedan kom han hur lugnt som helst ut till oss igen och fortsatte bara snacket precis där han slutat det, medan vattnet rann från honom och bildade stora pölar vid fötterna.

Rätt kyligt.

 

 

24 000 går på fest

Malmö FF:s SM-guld är redan klart.

I måndags firades det dessutom av ett nästan 5 000 supportrar stort bortafölje med ett tryck som höll på att välta Borås. Efter det har firandet och hyllningarna bara fortsatt.

Därför finns det folk som kallar söndagens match mot Syrianska FC för avslagen.

Stoppa den åsikten i en säck, knyt till och sänk den i Öresunds djupaste håla.

För nu väntar nya hyllningar och ett hemmalag som borde vilja avsluta på bästa sätt – det vill säga med en seger – inför över 24 000 åskådare.

Poängmässigt, placeringsmässigt, streckstridsmässigt finns det massvis med matcher i helgen som gäller mycket mer. Med en annan nerv, en större liv- och död-känsla och mer prestige.

De som är engagerade i de lagen ska givetvis välja de matcherna. De som bara söker spänning bör också snegla åt det hållet. Men vi som kommer att vara på plats på Swedbank stadion har ingen som helt anledning att klaga.

Fest är kul.

Och för många, många som följer MFF är det garanterat rätt skönt att utan någon som helst oroskänsla i magarna kunna koncentrera sig fullt ut på att njuta. Och hylla allt och alla i och kring laget.

Lennart Johanssons pokal är i guldstaden och ska lyftas av lagkaptenen Jiloan Hamad efter hans nästa sista match innan äventyret i Hoffenheim.

Trots sviktande hälsa ska tydligen Lennart Johansson själv också finnas på plats.

Allt talar dessutom för att det inte blir någon planstormning. Alla grupperingar är ense, efter Borås finns det ingen anledning. Därför kan MFF planera en historisk prisceremoni.

Först blir det ett ärevarv så att alla sektioner får chansen att ta emot mästarna. Under tiden spelarna springer eller snarare lunkar runt byggs ett podium upp och sedan kommer ledarna och spelarna att kallas fram en och en, först ledarna, sedan lärlingarna och alla de övriga spelarna och till sist kaptenen Jiloan Hamad som får bucklan.

Extra kul är det också att Tokelo Rantie fått ledigt från Bournemouth så att han kan delta både i firandet vid matchen och dagen efter på Stortorget.

……………………………………………………………

MFF kommer även att passa på att ta chansen att hylla LdB FC Malmös mästarlag och sitt eget U17 som på lördagen vann SM efter 3-2 borta mot Halmstads BK i finalen.

Men framförallt är det Daniel Anderssons stora stund. Att han kommer att bytas in mot slutet med nummer 460 (antalet matcher) på ryggen har varit klart ett tag. Men eftersom han i en intervju på MFF:s hemsida sagt att han aldrig gråter, men kanske den här gången tvingas göra ett undantag har klubbens evenemangsansvarige Patrik Jandelin gett sig tusan på att fixa just det.

Alltså blir det ett par överraskningar som Daniel inte vet om än, och kanske tårar av glädje.

Det är en fantastisk spelarkarriär som snart är över. Alla pratar kamp, laglojalitet, rutin och andra egenskaper när de ska hylla honom. Lite synd, för då glömmer man bort spelintelligens, passningsskicklighet och teknik.

Allt det har han visat på hög nivå i serie A och MFF. Det har alla nötter som snackat om sidleds-Danne missat!

Han blev placerad och kategoriserad som en defensiv mittfältare i landslaget.

Sedan började Mats Olsson på Expressen prata om sidled och andra hängde på. Ren mobbning om ni frågar mig. Och fel.

Jag vet eftersom jag till skillnad mot dem som bara pratar faktiskt satte mig ner och räknade hur många passningar han slog framåt, bakåt och i sidled under ett par matcher. Nästan allt gick framåt.

Daniel Andersson är en stor spelare på många olika vis. Lägg till pappa Roy och storebror Patrik och ni får dessutom DEN största familjen i MFF-historien.

Klart att det ska bli ett minne för livet när han definitivt sätter stopp för spelarkarriären. Pontus Jansson säger det på ett alldeles utmärkt vis här.

…………………………………………………………………….

Imorron söndag kommer det en guldbilaga i Skånskan.

Jag har bland annat skrivit en guld-krönika, en krönika om Rikard Norling, ett reportage på poängkungen Magnus Eriksson och en match för match-artikel om vägen till guldet.

Efterhand ska förhoppningsvis det mesta dyka upp på webben också. Om inte annat lägger jag ut krönikorna här på bloggen.

Går allt som det ska kommer det dessutom att stå marknadsfolk och dela ut bilagan till dem som är på väg till Swedbank stadion för att se matchen. Ta gärna ett ex…

 

 

 

 

Ett naturligt steg för Jiloan Hamad

Guldet är säkrat.

Men det händer fortfarande intressanta saker i och kring MFF hela tiden.

Precis som det ska vara.

Bara idag har jag skrivit om den officiella bekräftelsen på att Jiloan Hamad är klar för TSG Hoffenheim, att Daniel Andersson gett sitt klartecken till avtackningen/hyllningen på söndag mot Syrianska samt stuckit emellan med ett mingel för att uppmärksamma att det nu äntligen finns en bok om Eric Persson.

Lite spridda reflektioner:

Att Jiloan Hamad skulle lämna var helt naturligt.

Det absolut viktigaste för MFF var att han blev kvar säsongen ut och var en så vital del i jakten på guldet. Utan honom hade det blivit mycket, mycket svårare.

Han var klok och så nej till bra bud från fel klubbar och valde att ta chansen att vinna ytterligare ett SM-guld innan han lämnade. Han fick det och efter sex säsonger är han vid 23 års ålder redo att lämna för spel i Bundesliga.

Vet inte om det är något speciellt med Malmö FF:s yttermittfältare. Jimmy Durmaz lämnade precis när han nått den yppersta allsvenska toppnivån, Guillermo Molins gjorde det också och nu gör Jiloan Hamad det.

Tyvärr visade det sig att Molins gjorde det till fel klubb. Men han var ytterst välkommen tillbaka när han återvände och en ännu bättre spelare nu än då.

Det tar säkert längre tid innan Jiloan Hamad är tillbaka. Att han återvänder till Malmö är jag dock rätt säker på.

Han säger att det numera är Malmö som är hemma istället för Örebro. Därför är det hit han flyttar tillbaka. Att det automatiskt också innebär en återstart i Malmö FF går inte att vara lika säker på. Mycket kan hända med skador och annat i en fotbollskarriär.

Men Malmö FF och han skiljs som vänner. Glöm det där att det skulle finnas en bitterhet i att han nu går som Bosman. Han förtjänar chansen, har förlängt kontraktet en gång och tog en guldhöst. Han har vunnit två SM-guld, avslutat som kapten och gillas av alla.

MFF tänker heller inte strula med att kräva kompensation för de sista veckorna i kontraktet. Jiloan Hamad spelar både mot Syrianska och i Supercupen mot IFK Göteborg. Sedan kan han börja bekanta sig med Hoffenheim.

I och med övergången bör dessutom Jiloan Hamad vara given i Erik Hamréns nästa landslagstrupp.

Det är ju så Hamrén fungerar. Aldrig premiera prestationen i Allsvenskan som får en utländsk klubb att skriva ett kontrakt, men så fort det är skrivet plocka med spelaren.

……………………………………

Daniel Andersson ska hyllas.

Härligt!

Detaljerna dröjer dock ett tag till. Hans egen syn på saken kan ni läsa om här.

Hur viktigt det var för MFF att få hans klartecken har vi nog tidigare inte fullt ut förstått.

Det går ju inte att avtacka någon som spelare förrän denne någon faktiskt slutat som spelare. I år har han hoppat in en allsvensk match och den 11 oktober satt han som avbytare i träningsmatchen mot FC Nordsjälland beredd att hoppa in.

Nu är det dock bara att köra.

…………………………………………..

Boken om Eric P heter ”Stolt och stark” med undertiteln Om Eric Persson som byggde Europas näst bästa fotbollslag, Malmö FF”.

Den är skriven av Micke Sjöblom i samarbete med Staffan Tapper och fotografen Klas Andersson.

Jag sitter nu med ett ex framför mig och bläddrar lite. Det spontana intrycket är att den ser bättre ut än 100-årsboken och mycket bättre ut än boken om Bo Larsson.

Författarna verkar också ha en grundmurad tro på boken. De har tryckt upp 4 000 ex på eget förlag. Från och med i dag finns den bland annat i MFF-shopen.

Mer om boken kan ni läsa i min Skånskan-artikel här.

 

 

 

 

 

Det var MFF som var stormen!

Guillermo Molins hade helt rätt när han snackade inför matchen (se förra blogginlägget!).

Det var Malmö FF som var stormen!

Simone eller vad hon nu hette hade ingen chans när alla tvivel om att MFF skulle palla för trycket i guldstriden blåste bort.

Malmö FF tog sitt 17:e SM-guld och den 20:e seriesegern i Allsvenskan. Nästa säsong kan man om man vill – och det tycker jag att man ska – spela med två stjärnor vid klubbmärket. Två gånger tio titlar.

Den här var hur förtjänt som helst!

Modern fotboll byggs inte av träben och MFF har inga sådana. Tvärtom är det ett i full utsträckning konsekvent spelande lag. Det är dessutom ett ungt lag dominerat av 90-talister och med massvis med egenfostrade spelare i truppen.

Precis som det ska vara i Malmö FF.

I modern tid har MFF aldrig säkrat ett SM-guld på bortaplan, jag har räknat tillbaka till 1965 och från och med det datumet är samtliga SM-tecken säkrade hemma på Malmö stadion eller Swedbank stadion.

Nu bröts den trenden och MFF gjorde det på Borås Arena där man tidigare inte vunnit en enda allsvensk seger sedan anläggningen invigdes 2005.

Starkt gjort!

Men egentligen var det inte så mycket bortaplan. MFF-supportrarna hade trotsat alla stormvarningar, rest upp och väl inne på arenan dominerade de över 4 000 så totalt att det var helt otroligt.

De sjöng, hoppade och jublade så att det hördes över hela Borås.

Snacka om storm!

Och när de stormade planen gjorde de det med klass. Lite för tidigt ute backade de direkt när man vädjade att de skulle göra det. Vill man vara elak går det att säga att de fattade situationen betydligt snabbare än de utkommenderade poliserna som till slut var de enda som var i vägen för att spela de sista sekunderna.

Själva väderstormen uteblev. Det regnade givetvis, vi var ju ändå i Borås, men blåsten blev av normal vardagsklass i Malmö.

Det kom en del snack om att MFF kanske sålt guldet när Tokelo Rantie lämnade för AFC Bournemouth. Jag säger bara Guillermo Molins.

Han gjorde 1-0 med ett klassavslut, han gjorde 2-0 med ytterligare ett klassavslut och är nu uppe i sju mål. Lika många som Rantie hade när han lämnade. Dessutom har Gische haft en stor effekt även i det mentala spelet. I en tät toppstrid är det guld värt att ha en spelare som honom i truppen. Fortsätter han så här blir han snart lika vass som anfallare som han är som yttermittfältare.

När han kom tillbaka till MFF sa han att han utvecklats som spelare. Han ljög inte.

Det går heller inte att låta bli att hylla Ricardinhos insats. Han var kung på kanten mot Elfsborg och Erik Hamrén borde gråta blod över att brassen inte är svensk medborgare. Än!

Filip Helander och Pontus Jansson gjorde också riktiga kanoninsatser och förmodligen skrek, jublade och firade Pontus Jansson nästan mer än supportrarna.

Om det nu var möjligt….

………………………………………

Det bästa av allt:

Nu väntar ytterligare en guldfest.

På söndag mot Syrianska med fullsatta läktare och utdelning av Lennart Johanssons pokal.

Då förutsätter jag också, som jag tidigare lobbat för, att man tar chansen att sätta in Daniel Andersson. Han är värd den avtackningen. Många gånger om!

………………………………………….

Och Rikard Norling tränar MFF även 2014!

 

 

Feta damen får följa med till Borås

När domaren blåste av matchen efter MFF:s 2-1-seger trängde sig den feta operadamen fram.

Hon var fullständigt kolerisk och kunde absolut inte förstå varför hon inte fick sjunga.

– Det begriper väl alla att det är över nu, skrek hon så att det ekade i korridorerna.

Till slut lyckades man stuva undan henne i ett förråd och övertala henne att följa med till Borås.

Egentligen förstår jag henne.

För det är ju över nu.

Men, det finns alltid ett men…

Det viktiga är ju att spelarna inte begriper det.

Eller snarare; att de inte drar samma förhastade slutsatser som vi som sitter bredvid.

Låt oss tala klartext. MFF har spelat till sig ett guldläge som är för bra och upplagt för att missa.

Efter 0-3-förlusten mot Åtvidabergs FF kan Helsingborgs IF inte nå ikapp och förbi. Det hade man inte gjort ändå, men nu är det definitivt.

Avståndet till IFK Göteborg är sex poäng och fem måls bättre målskillnad med två omgångar kvar.

Vinner AIK över IFK Norrköping på måndagskvällen – och det gör man – blir marginalen fem poäng, Dessutom har MFF rätt många mål upp på AIK också.

Missar MFF det läget är det:

a) dåligt, b) en knallsensation, c) ett bittert minne som kommer att plåga himmelsblå supporters i evigheter.

Risken är mikroskopisk.

Men den finns.

Det är därför den feta damen får sitta och vänta i förrådet.

Om man vill ge bränsle till alla dem som den närmaste tiden ska göra allt för att se till att samtliga i och kring MFF inte tar ut något i förskott är det framförallt två saker som bör lyftas fram.

Nästa match är mot Elfsborg, på MFF:s mardrömsplats Borås Arena där MFF-seniorerna aldrig vunnit en tävlingsmatch sedan den invigdes.

Förlust där och det har ingen betydelse att det är Syrianska som väntar i sista omgången eller att matchen spelas inför fullsatta läktare hemma på Swedbank stadion. Det är lätt att få en mental kramp när allt ska avgöras och ett upplagt läge håller på att glida ur händerna.

Vi kan säga så här: Spänningen finns där fortfarande. Men ur MFF-synvinkel är den nu alldeles lagom liten.

 ……………………………………………

Om MFF trotsar trenden och säkrar guldet i Borås – och jag tror chansen att vinna däruppe är större än på många år – blir Syrianska hemma en enda lång hyllning till guldhjältarna.

Då tycker jag att MFF ska utnyttja möjligheten att sätta in Daniel Andersson, kanske direkt efter pausen, kanske lite senare och fixa den avtackning som hittills varit så svår att ordna.

Jag köper att det tidigare inte gått att hitta ett lämpligt tillfälle. Men att låta över 24000 hylla honom med stående ovationer i en match som redan blivit ett 90 minuter långt glädjekaos hade gett en perfekt slutpunkt på en stor MFF-karriär.

………………………………………………….

Guillermo Molins måste väl vara årets stora sommarvärvning. Bra jobbat Per Ågren!

Med två nya mål är Gische nu uppe i fem och jag tycker att han är onödigt självkritisk när han mest pratar om hur obekväm han känner sig som anfallare. Han är bra där också. Inte lika bra som på kanten. Men bra nog.

Men bakom båda målen låg, som ofta, Magnus Eriksson.

Han assisterade Gische två gånger och är därmed uppe i 14 assist i årets allsvenska. Det är extremt bra. Inte minst eftersom han dessutom gjort tio mål.

Med lite flyt kunde 14 varit 15, eller 16. Om Simon Thern utnyttjat en eller båda av guldpassningarna han fick av Magnus Eriksson hade det varit så. Den ena passningen var så snygg att det var en ren njutning att se den.

Glädjen var förresten av förklarliga skäl stor och stämningen god bland MFF-spelarna efter matchen och det bjöds på en del underbara citat:

De bästa:

– Jag höll på att skita på mig. (Guillermo Molins om när han såg 2-1-avslutet först ta i stolpen).

– Jag skrek på Magnus att han skulle passa och sedan startade jag ändå löpningen för sent. Fan vad jag är dum tänkte jag. (Simon Thern om den ena passningen från Magnus Eriksson som han inte utnyttjade).

– Det går ju inte att lita på Simon. Tacka vet jag Gische. Han sätter mina passningar  (Magnus Eriksson om att det inte blev fler mål).

…………………………………………………………….

Det pratades lite om tur efter segern.

Marginaler på rätt sida? Ja.

Tur? Nej.

Brommapojkarna spelade bra fotboll och hade en fenomenal målvakt i ex-Landskrona BoIS:aren Ivo Vazgec.

Men ett lag som skapar så många chanser som MFF har inte tur när det vinner.

MFF vann avslutsstatistiken med 26-5 och avslut på mål med 14-3. Dessutom hade den officiella rapporten 1-0 i avslut i målställning. Men det måste varit fel. Simon Thern prickade ribban efter pausen och i den första halvleken hade Pontus Jansson en träff i stolpen.

Och man kan vända och vrida på det mesta.

Om det var tur att Molins 2-1-avslut gick i mål vid den andra stolpkontakten var det väl otur att den inte gick in redan vid den första? 🙂

 

 

 

 

 

Egentligen borde det vara enkelt…

Normalt sett är det faktiskt enkelt att förutspå resultatet i matcherna mellan MFF och Elfsborg!

De två topplagens möten har nämligen allt mer blivit ett hopkok på receptet hemma bäst och borta ren pest.

Tror ni mig inte. Titta bara på statistiken.

Hemma på Swedbank stadion har MFF fyra raka segrar mot Elfsborg och på de fyra matcherna har det annars så anfallsstarka Boråslaget bara lyckats göra ett enda mål.

Totalt i Malmö har lagen mötts 61 gånger.

MFF har 34 segrar, 14 oavgjorda och bara nio förluster med målskillnaden 113-52.

Samtidigt har MFF aldrig lyckats vinna borta mot Elfsborg sedan Borås Arena invigdes.

Och senast Elfsborg vann i Malmö (2007) var det på Gammel-stadion.

Det här är sådant som tränare och spelare älskar att säga saknar betydelse och det är naturligtvis – rent dravel. Alla starka trender beror inte på slumpen. De flesta uppstår av en anledning och är svåra, men givetvis inte omöjliga, att bryta.

I det här fallet bör det också vara lättare för ”statistik-dissarna” att enas med ”statistik-nissarna” om att det ligger något i att Elfsborg har det jättesvårt i Malmö och MFF springer in i en vägg i Borås eftersom den särskilda tendensen förstärks av en allmän.

Det är ju två av Allsvenskans i särklass bästa hemmalag som möts.

Infostrada har räknat ut att Elfsborg sedan 2010 tagit 123 poäng hemma. Det är bäst i serien. Tvåa är Helsingborgs IF med 118, men om MFF, som nu har en match mindre spelad än de två andra, vinner på måndagskvällen når laget upp i 119 och passerar HIF.

Förutsättningarna är alltså goda att MFF kan inleda raden av fyra raka hemmamatcher på rätt vis, med en seger. Men det finns ändå ett par saker som gör mig lite orolig.

1) Spelmässigt måste MFF upp inte bara ett utan flera snäpp i jämförelse med Syrianska-insatsen. Den matchen vann MFF mycket tack vare Södertäljelagets svaghet.

2) Just nu har MFF bara en mittback (Pontus Jansson) tillgänglig. Att säga något annat är förskönande omskrivningar. Markus Halsti är en duktig spelare, men mittfältare. Daniel Andersson är en ännu bättre spelare, men tränare. Han slängde ju till och med upp tröjan på läktaren efter matchen mot Brommapojkarna för att markera att nu var det definitivt slut. Nu sitter han där igen på bänken, beredd. Och Jansson och Halsti är bra var och en för sig, men inte ihop.

Alexander Blomqvist, Filip Helander och Erik Johansson skulle samtliga gå före Markus Halsti i en uttagning om de inte varit skadade. Kom inte och säg att det saknar betydelse för ett lag om man spelar med fjärdealternativet på en position.

3) Anders Svensson är tillbaka i Elfsborg. Han är gammal, kallas Taco och rätt lätt att glömma. Men han är fortfarande Elfsborgs viktigaste spelare och om jag tar ut ett landslag platsar han i startelvan.

………………………………………………

Mot Syrianska inledde Rikard Norling en period med tätt matchande där det kommer att bli en hel del skiften i startelvan.

En del blev påtvingat på grund av Erik Johanssons skada efter den sista träningen.

Annars hade Markus Halsti spelat ihop med Simon Thern på innermittfältet och Erik Friberg inlett på bänken.

En del var självvalt. Som beslutet att starta med Dardan Rexhepi och vila Tokelo Rantie. Ett mål, en assist och tre rejäla avslutslägen för Dardan och ett vasst inhopp och ett mål av Tokelo Rantie visade att det var ett bra beslut. Nu känns det som om det är läge att låta Dardan fortsätta för att förstärka trenden att det äntligen kan vara på väg att lossna för honom. Eftersom det är svårt att ha Tokelo Rantie utanför laget går det i så fall ut över Magnus Eriksson.

Magnus Eriksson är en av få MFF-spelare som varit med i samtliga matcher hittills i Allsvenskan. Därför är det anmärkningsvärt om han hamnar på bänken, men det tror jag alltså att han gör.

Hanterat på rätt sätt kan det bli ett mycket bra vapen för MFF om man får igång Dardan Rexhepi.

Kom ihåg hur väldigt stor nytta laget hade av att Guillermo Molins, Jimmy Durmaz och Jiloan Hamad slogs om två yttermittfältsplatser. Alla var på tå hela tiden och när de två som startade kört slut på sina försvarare byttes den tredje in pigg och gjorde det ännu jävligare för moståndarlaget.

Med lite flyt kan MFF få till samma situation med Tokelo Rantie, Magnus Eriksson och Dardan Rexhepi i anfallet. Därför är det just nu extra viktigt att utnyttja chansen och tillfället som uppstått att få igång D-Rex.

 

Starkt, skönt och uselt

MFF tog en viktig seger efter det korta uppehållet i Allsvenskan. MFF vände ett sent underläge på 1-2 till vinst. Dardan Rexhepi fick äntligen göra mål igen i landets högsta och finaste serie. För tredje gången i år var det lagkaptenen Jiloan Hamad som gjorde det avgörande målet som gav tre poäng.

Men det viktigaste av allt att påpeka efter 3-2 i Södertälje mot Syrianska är:

MFF gjorde en riktigt dålig match!

Usel är rätt ord.

Det var nämligen inte bara värmen som påminde om Hawaii. Spelet, framförallt i försvaret, gjorde det också.

Topplag vinner på det här viset.

Jag nås till exempel av rapporter från matchen mellan IFK Göteborg och IFK Norrköping att Norrköping var det i särklass bästa laget, men att det var Göteborg som vann.

Så visst, det är en styrka att vinna när man spelar dåligt. Och visst, det är väldigt nyttigt att göra det, inte minst efter att ha vänt ett underläge.

Men för att inte lura sig själv måste också ett tilltänkt topplag vara ärligt nog att korrekt identifiera en riktigt dålig insats.

Så gläds åt segern och moralen MFF.

Men skäms lite också. För kvalitén.

För Malmö FF mötte ett lag som:

1) Aldrig vunnit mot MFF.

2) Aldrig gjort mål mot MFF.

3) Länge spelade så dåligt att man bara skakade på huvudet åt alla felriktade passningar och temposvaga spelare innan två grova försvarsmisstag av MFF gav det en 2-1-ledning.

Nu kommer fyra raka hemmamatcher. Först ut är Elfsborg. Då måste det bli ett lyft.

Något annat duger inte.

Men jag ska inte – bara – sitta här och vara en gnälleröv.

Tvärtom. Allt var, och är, inte pest och pina.

Lag som vinner ska trots allt alltid ha godkänt.

Och jag säger bara Petar Petrovic!

Vi som stod i Kombihallen i vintras och tyckte att han imponerade grymt mycket och var den kanske allra mest intressante lärlingen fick en hel ocean vatten på våra kvarnar.

I sin allsvenska debut, och första A-lagsmatch, kom han in med både attityd och kvalitet och det var han som på ett lysande vis friställde Jiloan Hamad vid 3-2-målet.

Det måste dessutom vara bra att först Dardan Rexhepi fick näta när han fick chansen från start och sedan Tokelo Rantie också fick göra det på ett klassavslut när han byttes in. Om Dardan satt sitt gyllene 2-0-läge hade allt varit perfekt!

Skadan på Erik Johansson på träningen dagen före gav också ett klart besked om precis hur viktigt det var att lyckas göra klart med Johan Hammar. Just nu har MFF för få alternativ i backlinjen.

Johanssons återbud innebar att Markus Halsti fick ta klivet ner i backlinjen. Jag har skrivit det förr och står fast vid det; där ska han inte spela. Och definitivt inte ihop med Pontus Jansson för den kombinationen fungerar helt enkelt inte!

Särskilt inte nu när Pontus Jansson på grund av återkommande småskavanker har svårt att få den regelbundenheten i träning och matchande som krävs för att han ska vara 100 procent Pontus Jansson.

Egentligen säger det faktum att Daniel Andersson satt på bänken som backup på innerbacksplatsen det mesta. Han är fortfarande en fantastisk spelare. MEN HAN HAR SLUTAT. Låt honom vara tränare.

Så bra jobb med att få in Johan Hammar i truppen! Tyvärr är han inte spelklar förrän den 15 juli och börjar träna med laget först den 28 juni.

Ytterbacksspelet och det övriga försvarsarbetet var för resten inte heller bra, men det tar vi en annan dag. Känns som om jag gnällt färdigt nu…

 

Comeback för Petar Petrovic

Lite gott och blandat:

Ingen Rikard Norling på dagens träning. Ingen Daniel Andersson heller.

Rikard var på tränarkonferens i Stockholm, en träff som på kvällen avslutades med VM-kvalmatchen mot Färöarna, och Daniel kommer tillbaka från semestern först på onsdagen.

Därför var det Simon Hollyhead och efter ett tag Vito Stavljanin som höll i övningarna.

Jonnie Fedel saknades för resten också. Janne Möller gnuggade Robin Olsen och Johan Dahlin. Sixten Mohlin spelade seriematch med U19, hans första efter handskadan.

……….

I morgon är det U21-match borta mot IFK Göteborg (17.00 på Hjällbovallen).

Då kommer Erik Johansson och Erik Friberg att få speltid. Samma gäller Emil Forsberg.

Det bästa är dock att det äntligen är dags för comeback för Petar Petrovic. Han hann ju knappt flyttas upp som lärling i A-truppen innan vänster ljumske började krångla och det är först alldeles nyligen som Petar kunnat börja träna ordentligt.

När jag pratade lite kort med Petar efter träningen berättade han att det är meningen att han ska spela 45 minuter (första halvleken).

Petar imponerade kanske mest av alla lärlingarna innan han blev skadad. Efter fem månaders skadefrånvaro, och någon månad till utan spel, behöver han givetvis tid på sig att komma ikapp. Men det ska bli väldigt intressant att se vad han kan prestera under hösten.

………………..

Med till Göteborg för spel i U21-matchen följer även Petter Thelin och Tobias Malm.

– Under sommaren ska vi ju titta lite närmare på spelarna vi lånat ut till andra klubbar och vi börjar med Tobias och Petter, berättade Per Ågren.

Petter Thelin är  utlånad till LB07 och Tobias Malm till Landskrona BoIS.

 

 

Nöden födde en nödvändig seger

Det var ingen bra match mellan Brommapojkarna och Malmö FF på Grimsta, varken när det gäller kvalitet eller intensitet. Men efter 3-1 till MFF finns det ingen som helst anledning att hänga upp sig på den detaljen.

Istället måste det framhållas att det inte bara var en viktig och nödvändig seger för MFF, det var dessutom väldigt bra gjort att ta den.

Visst ska ett topplag besegra en jumbo.

Men den här matchen hade sina alldeles egna speciella förutsättningar.

MFF kom till spel efter fem raka matcher utan förlust och med en stor press på sig att prestera.

Men framförallt vann Malmö FF utan de två innermittfältarna OCH de två mittbackarna som matchats in som ordinarie.

Pontus Janssons sena återbud förvandlade dessutom siffran ovan från tre till fyra och innebar att Malmö FF tvingades sätta in både en 17-årig allsvensk debutant och en tränare som slutat med fotbollen i startelvan.

Ur den nöden föddes en nödvändig seger och det var riktigt bra gjort!

Krasst uttryckt och tyvärr för BP, som jag till skillnad från många andra unnar en allsvensk plats, säger det också en del om lagets möjligheter att rädda kontraktet.

MFF-laget ska alltså hyllas och jag väljer att lyfta fram fyra spelare:

1) Daniel Andersson.

En målvakt kan klara det, men för en utespelare ska det inte gå att göra comeback i Allsvenskan efter att ha avslutat karriären. Daniel kunde det utan rätt förberedelser eller matchvana. På ett konstgräsunderlag han med ålderns rätt avskyr.

Och även om det var i år han tog det slutgiltiga beslutet att sluta var det ett bra tag sedan han spelade. Räknar jag rätt i hastigheten gjorde han sin senaste allsvenska start mot Häcken den 5 augusti förra året.

Eftersom Pontus återbud kom så sent var den officiella uppställningen redan släppt och därmed vet vi att det egentligen var meningen att Daniel skulle ha spelat på mitten. Nu blev det den invanda mittbacksrollen och det tror jag var det allra bästa. I den 72:a minuten blev han tungen att byta (Matias Concha in som mittback!). På mitten där han fått springa mer och annorlunda hade han troligen fått gå av tidigare.

Dessutom öppnade ju Daniel Anderssons placering som mittback för:

2) Erdal Rakip.

I 90 minuter plus tillägg gjorde den 17-årige egna produkten och U17-EM-spelaren en härlig insats.

Han undvek både alibispel och överambition utan genomförde istället matchen på ett klokt och moget vis med väldigt få misstag. I mina ögon är det ett bättre sätt för en talang att visa att han är värd att satsa på än att gå in och göra några tunnlar och sätta ett snyggt mål.

Det kan Erdal också, det har han visat i U19, men det här var mer värt för framtiden.

3) Emil Forsberg

Han har inte fått många chanser fån start, men när han får det går han in och sätter dit en snygg frispark och ett hårt skott. Förutom de två målen gjorde han också en helt okej insats.

4) Simon Thern.

Äntligen en MFF-spelare som tar skottlägena, även om de kommer på distans.

Efter en helt okej insats på mitten kan det vara en sådan detalj som avgör om han ska ta en plats där istället för på kanten. Att han är en bra passningsspelare vet alla. Men det behövs variation i avsluten. Någon mittfältare måste även skjuta från distans. Med spelare som Wilton Figueiredo fanns den dimensionen också. Ofta.

…………………………………………..

Måste också lägga till att det var kul att se domaren Kristoffer Karlssons insats. En ny bekantskap! Tror inte att han har dömt MFF tidigare, men han var betydligt bättre än ett par av dem vi sett rätt ofta…

……………………………………………….

MFF:s U19 vann också borta med 3-1. Mot Jönköping Södra i juniorallsvenskan. Målen gjordes av Edwin Ahmetovic 2 och Jacob Palander.

……………………………………………………

Har en rätt kul MFF-överraskning på gång till måndagstidningen. Säger inte mer nu (nä, inget nyförvärv!).

 

 

 

 

Mållöst bra för mittbackarna

0-0 borta mot Häcken var ett bra besked för MFF.

Visserligen blev det inte seger och inga mål. Men det var ju på mittbackspositionerna de viktigaste svaren från matchen skulle ges. Och när då Erik Johansson fick 45 minuter i comebacken efter nästan en och en halv månads skadefrånvaro och testspelande Johan Hammar 90 minuter var det inte så dumt att hålla nollan.

– En gedigen och bra insats i en bra match där Häcken kom med ett rätt så namnkunnigt lag, summerade Daniel Andersson när jag ringde honom.

Erik Johansson fick ingen känning av skadan och hängde med bra.

Johan Hammar fick också beröm av Daniel Andersson, men blev något trött mot slutet av matchen. Nu stannar Johan i MFF veckan ut. Sedan tar laget en kort semester efter lördagens bortamatch i allsvenskan mot Brommapojkarna och då bör det vara dags för en utvärdering.

I den andra halvleken ersattes Erik Johansson av Marcus Haglind-Sangré.

När jag bad Daniel Andersson att plocka fram några spelare att berömma valde han, förutom de redan nämnda mittbackarna, Pa Konate och mittmittfältarna Emil Kjellker och Erdal Rakip.

……………………………………………

Filip Helander körde ett eget litet träningspass på förmiddagen och allt talar för att han är okej efter förkylningen och kan vara med både på tisdagens kollektiva träning och i matchen mot HIF på onsdag.

Det är givetvis i så fall ett lika bra som viktigt besked.

Markus Halsti verkar nämligen också ha repat sig snabbt efter sina förkylningsbesvär och det innebär att Rikard Norling bland utespelarna kan köra med exakt den uppställning MFF hela tiden satsat på i uppladdningen och förberedelsearbetet inför derbyt.

Om Johan Dahlin också hinner friskna till återstår att se – där är läget mer osäkert – men i det fallet påverkas inte laget på ett lika avgörande vis av ett återbud.

…………………………………………………

Själv laddade jag med att åka in till Köpenhamn och se Emmylou Harris och Rodney Crowell.

Det var en riktigt bra konsert.

Emmylou sjöng – som vanligt – som en gudinna.

Bandet var också bra, inte minst gitarristen Jedd Hughes som i alla fall jag aldrig hört talas om tidigare.

Danmarks radios konserthus var dessutom en fantastisk lokal. Ett riktigt skrytbygge, men med charm, bra akustik och god gin och tonic i pausen…

 

 

 

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.