Att låta livet gå vidare

Idag lider vi alla med Paris och Frankrike och förbannar det vidriga som hänt.

Om elva dagar ska Malmö FF möta Paris Saint-Germain i Champions League.

För det ska man. Att låta livet gå vidare, från de viktiga samhällsfunktionerna till det till synes triviala är en del av demokratins försvar mot terrorismen.

Fördöm, bekämpa, manifestera.

Men ge även fingret till eventuell uppgivenhet och rädsla.

Det är viktigt!

Redan nu får vi dock ställa in oss på att det nog inte blir samma typ av match som det var tänkt.

Kanske inte samma Hexenkessel-stämning, garanterat ytterligare fokus på säkerhet och väldigt mycket snack om annat än fotboll dagarna som återstår till matchen.

En dag som den här känns det för övrigt även rätt att hylla staden Paris.

Har svårt att ta in alla tv-bilderna som nu sköljer över oss alla utan att tänka på att det bara är två månader sedan jag själv gick på de gatorna.

Den 15 september mötte MFF PSG på Parc de Princes och dagarna i den franska huvudstaden var fantastiska. Som utsänd hinner man egentligen inte med mycket mer än att jobba, men några timmars sightseeing blev det och Paris är en pärla.

För mig faktiskt mest i det lilla och lokala. Innan jag och Skånskan-kollegan Christer Cederlund hunnit 100 meter från hotellet hade vi upptäckt ett tiotal kvartersrestauranger som med stolthet serverade saker som fick det att vattnas i munnen. Och var man än promenerade fanns det caféer med fantastiskt kaffe och bakverk som inte gick att motstå.

Paris är en stad att älska inte att förstöra. Om man inte fattat det är man en fanatisk fåntratt.

Så spela matchen och alla andra matcher.

Redan i kväll gör för övrigt handbollsklubben H65 från Höör just det. De är i Frankrike för att spela i damernas Europacup mot Nantes. I går passerade de Paris strax innan helvetet bröt loss och i kväll spelar de i Nantes. Inför en utsåld hall med 5 500 åskådare!

Med risk för att reta upp en del kollegor ska jag också avsluta med att avslöja att jag är hjärtligt trött på alla sportjournalister som efter tragiska händelser alltid känner sig tvungna att skriva saker som:

Nu känns det rätt meningslöst att skriva om idrott, resultaten betyder ju ingenting och det finns så oerhört många viktigare saker att läsa om just nu.

Bla, bla, bla…

Tror ni inte att folk redan fattat det?

I värsta fall är det någon slags självförakt.

I bästa fall saknas det en insikt om att alla har sin yrkesroll.

Tänk om andra yrkeskategorier snackat likadant.

Just i dag känns det ju meningslöst att hämta soporna, städa det här garaget, operera den här hälsenan eller sjunga den här lilla sången på den här lilla scenen.

Så fort som jag skrivit färdigt det här ska jag skriva en förhandsartikel inför Malbas match i basketligan i morgon.

Det är mitt jobb.

Därför gör jag det. Med glädje.

Idag dessutom med lite stolthet. För det är just det som menas med att livet går vidare.

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.