Topp tio 2014

MFF-säsongen 2014 har varit en sådan som säljer årskort och ökar intresset för nästa.

Men framförallt har den bjudit på mängder av minnen att vårda för alla himmelsblå supportrar.

För mig som följt och skrivit om den från start till mål har den i princip inte erbjudit en enda lugn stund. Men det har varit en härlig upplevelse med många toppar och få dalar.

Här är min personliga tio i topp-lista över MFF:s säsong 2014, enligt mig den vassaste sedan 1979.

1) Hemmamatchen mot FC Salzburg.

Att spela i Champions League ger en gigantisk global uppmärksamhet och så har det varit för MFF hela hösten, men det var att kvala in som var den stora sportsliga prestationen.

Inte minst för att det var Red Bull Salzburg som slogs ut. Åge Hareide retade Olympiakos genom att påpeka att Salzburg är ett bättre lag och han har rätt. Titta bara på hur österrikarna just nu går fram som en ångvält i Europa League.

Vi som var på plats i Salzburg såg med egna ögon hur bra laget är. Men efter 1-2 därnere vann MFF med stabila 3-0 och bars fram av en publik som numera alltid i Europasammanhang är fantastisk, men som just då i alla fall enligt mig, nådde sin absoluta toppnivå.

Inte så konstigt.

Det var då MFF blev ett Champions League-lag och det var då man slog ut det av supporterskaror över hela världen hatade kommersiella projektet Red Bull Salzburg.

På sätt och vis är det extra tragiskt att Mozarts födelseort, den fina kulturstaden Salzburg, blivit klapphattsfotbollens stora hemvist.

2) Bortamatchen mot AIK i Solna.

Ett SM-guld tas alltid under en hel säsong, men det måste säkras någonstans och i år var det i Solna. Tidigt, redan den 5 oktober och sent, med ett 3-2-mål av Markus Rosenberg i den 86:e minuten.

AIK brann av hunger att sätta dit ett MFF-lag som bara några dagar innan tagit sin första Champions League-seger genom att slå Olympiakos med 2-0 och MFF borde inte kunnat resa sig efter Nabil Bahouis 2-2 fem minuter före slut.

Men Rosenberg visade sin höga klass. 1 oktober gjorde han båda målen när MFF slog Olympiakos och den 5 oktober sköt han guldet till moderklubben.

3) Bortamatchen mot FK Ventspils i Lettland.

Är jag ett känslostyrt pucko som har just den matchen så högt?

Skit samma.

För mig är fotboll inte bara Pirlo och stora arenor. Det finns en vardag också, en till synes trivial tillvaro som bäddar för de stora ögonblicken.

Av naturliga skäl har jag rest mycket för att bevaka MFF i år, det här är resan som jag har mest minnen från. Knaggliga och tidsödande vägar, en arena som såg ut som Hästhagens IP, en wifiuppkoppling man fick gå in i baskethallen bredvid och låna, hundratals statyer av kor i hela Ventspils som jag glatt twittrade ut bilder på, en hamn där det stora blickfånget var ett gigantiskt kolupplag som hela tiden hotade att rasa ner i vattnet, nedgångna ödehus mitt i den övriga bebyggelsen. överraskande god mat och en burdus charm.

För att bara ta upp lite av allt som fanns att ta in.

Plus givetvis att MFF visade att laget kan även det svåra att besegra lag som man bara ska slå. På sikt en nödvändighet.

4) Hemmamatchen mot Atletico Madrid.

Ni vet den här bilden som Malmöbor gärna vill sprida om sig själva; att vara snudd på omöjliga att imponera på, att aldrig i fotbollssammanhang vara nöjda med något annat än seger och utgå från att man alltid har chansen att vinna.

Den är kul och inte gripen ur luften. Men den är ingen naturlag.

Jag är rätt övertygad om att de över 20 000 åskådarna var stolta när de lämnade Malmö Nya Stadion trots att det blev förlust med 0-2.

Atletico Madrid är ett ruggigt bra lag, det bästa jag sett live de senaste 25-30 åren.

MFF gjorde den bästa spelmässiga insatsen jag sett laget göra sedan 1979.

Det var därför Atletico blev piskat att plocka fram en närmast överjordisk effektivitet för att spela hem en seger laget inte riktigt var förtjänt av om man bara tittar på matchbilden.

Den nivån nådde MFF!

5) Bortamatchen mot Halmia på Örjans Vall.

Ett nytt överraskande val som kanske säger mer om mig än säsongen.

Fast jag gillar cupen och ogillar det faktum att MFF inte vunnit den sedan 1989.

Malmö FF är Sveriges bästa cuplag, men man är det på gamla meriter.

Enbart!

MFF gjorde en usel insats mot division 1-laget Halmia i Halmstad.

Det var en dålig match som dessutom spelades i råkyla och på ettans eller möjligen tvåans växel.

MFF har i åtskilliga år nu spelat rätt många sådana matcher i cupen och förlorat.

Nu vann man med 2-1 efter förlängning.

Det gav en varm känsla i kylan och en förvissning om att det vankas tre fina matcher i februari-mars nästa år.

Halmias personal och funktionärer var dessutom i särklass trevligast av alla under säsongen.

6) Samspelet mellan Åge Hareide och Daniel Andersson.

Jag hade på känn att Hareide skulle vara en duktig tränare och bra för MFF. Samma sak går att säga om Daniel Andersson, och där var jag säker.

Facit 2014 är att båda var betydligt bättre än så.

Åge Hareide är den bästa guldtränaren sedan Roy Hodgson och Daniel Andersson är den vassaste sportchefen MFF haft.

Hasse Borg var stundtals lysande, alltid underhållande och kunde göra saker som fortfarande får mig att undra hur i helsicke han lyckades med det (Jari Litmanen), men Daniel är säkrare.

Frågan är dock om inte det är samspelet mellan Andersson och Hareide som är finessen? Inte minst om vi lägger till styrelsen.

Rikard Norling och Per Ågren spelade med var sin boll och jag har en ryggmärgskänsla av att alla i styrelsen tyckte att antingen Norling eller Ågren eller båda var fel man på fel plats.

2014 är i det fallet radikalt annorlunda.

7) Genomslaget för Isaac Kiese Thelin och Anton Tinnerholm i MFF.

I våras var de allsvenska spelare i mängden. Efter en i sammanhanget väldigt kort tid i Malmö FF är de stjärnor i ett Champions League-lag.

Rekordmagasinet, Buster och Askungen släng er i väggen.

Malmö FF såg potentialen, Thelin och Tinnerholm överträffade förväntningarna och det ger inte bara en nytta och glädje i stunden utan framförallt en effekt som gör att klubben kommer att få mycket lättare att övertala andra allsvenska spelare att säga ja om MFF kallar.

8) Genomslaget för MFF i Europa.

Många i fotbolls-Europa minns fortfarande att MFF spelade Europacupfinal 1979. Men det går ändå inte att jämföra med den massiva uppmärksamhet klubben nu får av att spela i Champions League.

Stora internationella tidningar står i kö för att intervjua MFF-profiler, Markus Rosenberg är på omslaget på Paninis samlarkortstartpaket inte bara i Skandinavien utan även till exempel i Hongkong.

Tv-inslag över hela världen berömmer publiken och den numera klassiska häxkittelstämningen.

Klart att det ger effekt.

9) Uefa Youth League-matcherna.

MFF kör ungt. Klubbens Champions League-trupp har den fjärde yngsta medelåldern av alla de 32 slutspelslagen. När det gäller U18-motsvarigheten har jag inte sett någon statistik, men skulle bli mycket förvånad om MFF inte där är allra yngst.

Något annat skulle vara otroligt eftersom MFF i alla matcherna mot Juventus, Atletico Madrid och Olympiakos haft fler spelare i åldrarna 15-17 i startelvan än spelare i ”rätt” ålder.

Därför var det trevligt att vara på plats när MFF U18 spelade 2-2 mot Juventus på Malmö IP.

Alla tre hemmamatcherna har förresten med marginal lockat över 1 000 betalande åskådare. Helt fenomenala siffror för U18-matcher och jag är säker på att vi har fått se åtminstone ett par blivande stjärnor.

10) Ett fik i Madrid.

Det går att säga mycket om Madrid. En världsstad är det upplevelsemässigt och fotbollsklubbarna är ju rätt hyfsade. Men det här med wifi kan de inte.

Hotellets uppkoppling sög, arenans wifi var ett segsmält skämt och det var lika illa överallt.

Nästan.

100 meter från hotellet, på andra sidan en stor trafikplats, låg ett oansenligt fik som kollega Christer Cederlund och jag travade in på en förmiddag när vi inte orkade gå längre för att hitta en anständig frukost (något som Madrid inte heller är så bra på).

Vi fann inte mer än en god cortado och en bit bröd med en ketchupliknande marmelad. Men det var ändå rena paradiset för wifi-uppkopplingen var snabb, stadig och den bästa under hela 2014.

Att vara utskickad är att befinna sig i ett konstant flöde av lämningar av artiklar och annat till webb, papper, twitter och så vidare.

Så här mot slutet av höjdarlistan har jag därför ett pockande behov av att utrycka min stora kärlek till det där kafeet.

Som jag skäms att erkänna att jag redan har glömt namnet på, om jag någonsin tittade efter.

 

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.