Lewicki är bra för MFF

Egentligen är det här årets mest väntade tyckare.

Så mycket som jag tjatat om att Oscar Lewicki skulle vara ett bra nyförvärv i Malmö FF kan jag ju inte precis ändra uppfattning nu när han skrivit på för tre säsonger i mästarklubben.

Oscar Lewicki är bra för MFF.

Ja tror dessutom att det funkar även på andra hållet och att MFF är bra för Oscar Lewicki.

Han är från Malmö, har en gedigen bakgrund i MFF och passar utmärkt in i rollen som återvändare. En typ av spelare MFF ska satsa på.

Åren i Bayern München och BK Häcken har utvecklat honom. Både som ettrigt rivjärn med ett defensivt ansvar och i den offensiva speluppbyggnaden.

Där tror jag faktiskt att karriären från det att han lämnade MFF redan som 16-åring varit minst lika bra på att förbereda honom för det som ska ske nu som den varit om han stannat.

Det är inte ett generellt påstående. Den massiva majoriteten MFF-ungdomar som sticker när de är 15, 16 eller 17 hade mått bäst av att stanna.

Men Oscar Lewicki är ett undantag.

Att som 16-19-åring i Bayern München avancera från U19 till seniortruppen via andralaget i Bundesliga 2 och 3 ger tuffhet. Plus mod.

De krävs i tysk fotboll och mest i München.

Men det krävs i BK Häcken också.

I Hisingslaget är det till och med väldigt viktigt att våga. Därför får MFF en sittande central mittfältare som både är stark i duellspelet och lärt sig att hela tiden leta efter det offensiva alternativet.

När jag pratade med Oscar på upptaktsträffen inför Allsvenskan 2013 berättade han att Peter Gerhardsson och de andra Häckenledarna ofta tjatade om att även om en passning går fel kan beslutet att försöka slå den ändå vara helt rätt.

Bolltapp är oerhört farligt för ett lag.

Samtidigt är det ofta nödvändigt att göra saker som innebär en risk för just det.

Genom att ofta ta risken blir man dessutom bättre och bättre på att undvika att missa.

Nu har Oscar Lewicki haft tre år att bemästra den balansgången i en i jämförelse med MFF mer trygg och kravlös omgivning i BK Häcken. Därmed är han redo att göra samma sak i MFF.

Erik Andersson kan jag – mycket – mindre om.

Men MFF skriver ett fyraårskontrakt och löser honom från ett icke utgånget kontrakt med BoIS. Det talar för att klubben tror på honom och de gånger jag sett Erik spela har det sett lovande ut.

Rätt givet för en 17-åring som Superettandebuterade som 15-åring. En kul joker. Men för mig ligger han än så länge efter Erdal Rakip och Amin Nazari.

De har redan visat att de är lovande i MFF.

Det är det Erik Andersson ska göra – nu.

Och det är där han startar. Som ett löfte. För till skillnad mot Oscar Lewicki tror jag inte att Erik Andersson är en startspelare redan 2015.

…………………………………………

De här två värvningarna ser jag tyvärr också som en rätt tydlig signal om att tiden verkligen börjar rinna ut i jakten på att få Markus Halsti och Simon Thern att skriva på nya kontrakt.

När det gäller Thern tror jag till och med att MFF gett upp hoppet.

 

Jag saknar laget MFF

Nomineringarna till Idrottsgalans priser har kommit.

I tre av klasserna finns det MFF-anknytning. Det borde varit fyra.

Zlatan Ibrahimovic finns med bland kandidaterna till årets manlige idrottare tillsammans med två längdskidåkare och hockeyns Henrik Lundqvist.

Åge Hareide kan bli årets ledare i konkurrens med Rikard Grip, längdskidor Carl Jenner och Andrej Vorontsov, simning samt Pär Mårts, ishockey.

Dessutom är  Isaac Kiese Thelin nominerad till årets nykomling tillsammans med Andreas Almgren, friidrott, Sandra Näslund, skicross, och Jonna Sundling, längdskidor.

Däremot finns laget MFF inte med varken i kategorin årets lag eller årets prestation.

Zlatan är Sveriges största internationella fixstjärna överhuvudtaget och självskriven bland de fyra.

Åge Hareide har coachat och tränat MFF under en av lagets framgångsrikaste säsonger någonsin, den bästa sedan 1979. Det säger en hel del. Inte minst när man kommer ihåg att priset en gång gått till Sören Cratz.

Prestationen som Hareide utförde – och som gav honom segern i klassen årets tränare i Allsvenskans stora pris – var dessutom inte bara en följd av att han förde MFF till SM-guld utan av hur han gjorde det.

Han utförde prestationen halva säsongen parallellt med Europaspelet och han satte upp målsättningen att så tidigt som möjligt gå ifrån i den allvenska toppen och i praktiken säkra guldet så att man kunde flytta över fokus på Europa. Exakt så blev det.

Därför tycker jag att Åge Hareide också är ett mycket bra val som kandidat.

Isaac Kiese Thelin har varit en viktig kugge i framförallt Champions League. Lyftet han gjort från våren i IFK Norrköping till hösten i Malmö FF är dessutom exceptionellt. Lägg till U21-landslaget och kvalitetshöjningen poängteras ytterligare. Det innebär att han passar alldeles utmärkt in i kravbilden för att få priset. Det ska gå till ”en ung svensk idrottare som uppvisat en lovande resultatutveckling”.

Men för mig är en nominering av LAGET MFF ännu mer motiverat i åtminstone någon av kategorierna årets lag eller årets prestation.

Det är trots allt kollektivet som gjort prestationen att försvara SM-guldet samma år som man efter en mycket svår lottning kvalade in till Champions League som första svenska lag på 14 år i en konkurrens som finns på få andra ställen i idrottsvärlden. En konkurrens som dessutom bara hårdnar i takt med att pengarna ökar och ökar och de stora klubbarna bara blir större och större.

I årets lag är följande nominerade:

Damstafettlaget, längdskidor.

Herrstafettlaget, längdskidor.

Herrstafettlaget, orientering.

Tre Kronor, ishockey.

De två första köper jag, även om jag principiellt tycker att alldeles för många priser och utmärkelser i Sverige går till snösporterna. Men båda de två andra tycker jag MFF slår ut. Jag håller nämligen med ishockeytyckarnas resonemang om att Tre Kronor alltid kan vinna OS- eller VM-guld. Då kan man ju spara utmärkelserna till åren de faktiskt gör det. Orientering är en kul idrott med minimal internationell konkurrens.

I årets prestation är följande nominerade:

Damstafettlaget, längdskidor.

Anna Holmlund, skicross.

Helene Ripa, längdskidor (handikappidrott).

Sarah Sjöström, simning.

Där tycker jag också att Malmö FF hade platsat.

När jag läser på Idrottsgalans hemsida att nomineringsprocessen startar med att RF:s specialförbund har möjligheten att lämna förslag börjar dock en misstanke gnaga. Har SvFF överhuvudtaget orkat nominera MFF?

 

 

 

En match som skulle städas av

En cup som nästan ingen vill ha på en arena som nästan alla vill ha bort.

Förutsättningarna var inte de allra bästa när Malmö FF och Elfsborg möttes i svensk fotbolls mest avslagna arrangemang,

MFF vann, tog en titel, men inte mycket mer.

Supercupen är som en flugskit i universum i jämförelse med SM-guld, spel i Champions League och till och med det där MFF numera – eller åtminstone sedan 1989 – aldrig lyckas med, att vinna Svenska cupen.

Det är bland annat därför nästa helgs bortamatch i Halmstad i Svenska cupen mot Halmia är tio gånger viktigare än att slå Elfsborg med 7-6 på straffar och vinna Supercupen. En förlust mot Halmia skulle dessutom innebära att MFF går miste om försäsongens gruppspel i cupen och alla de goda förberedelsematcherna inför starten i Allsvenskan.

Publiken tycker för övrigt det samma. Alla cupmatcherna på Malmö IP förra vintern hade högre åskådarsiffror än Supercupens 1 266 och ingen var i närheten av att vara lika avslagen.

Jämför gärna med att det kom nästan lika många och tittade på MFF:s U18 i Uefa Youth League förra veckan.

Ändå bjöds det på dramatik med en utvisning, ett antal snygga mål och anfall plus förlängning och straffar. Men det räckte inte i regnet. Elfsborgs tränare Jan Mian var nog helt rätt på det när han på presskonferensen kallt konstaterade att matchen nog inte blivit så öppen om den verkligen hade gällt något stort.

Efter att som vanligt ha drabbats av ett intensivt nostalgisug när jag cyklade fram mot Stadion och såg elljuset flöda över de vackert rundade läktarna blev matchen också en påminnelse om att det är 2014 nu. Varken 1958 när Malmö Stadion byggdes eller början på 2000-talet när alla senast vallfärdade till betongbygget för att se allsvensk fotboll. Stadion har överlevt sig själv.

Att bevara den kostar 160 miljoner kronor, till att börja med. Sedan fylls det bara på, till ingen nytta. Matchen mot Elfsborg hade till och med mått bättre av att spelas på Malmö IP. Kolossen är numera bara ett museum och knappt det eftersom ett sådant ska hållas i ett åtminstone hyfsat skick.

Malmö stadion är som Detroit. Vackra och stora minnen ersatta av förfall. Men resten av Stadionområdet lever och kan bli ännu mycket bättre om grävskoporna får göra vad de vill med betongen. Minnena kommer att leva ändå.

Själva matchen hade två förgrundsgestalter i MFF: Anton Tinnerholm och Zlatan Azinovic.

Anton Tinnerholm är en urkraft, en spelare utifrån som nästan ruggigt mycket i sin inställning påminner om spelarlegendarerna som bar MFF på 60- och 70-talen. Markus Halsti – som också var mycket bra – har blivit Malmöit. Tinnerholm är det från början.

Azinovics besked var viktigare än segern. Tidigare inhopp har gett anledning till farhågor. Nu fick han en match i plus 120 minuter och övertygade. Han är inte i ett Robin Olsen-läge, det vill säga klar att flyttas upp som förstemålvakt om MFF tappar på den positionen. Men han visade att han är en andremålvakt som kan ta ansvar. Och det känns skönt att åtminstone någon MFF-spelare kan ta med sig den här matchen som en värd att minnas – länge.

Annars är intrycket mest att det är gott att den är över, utan skador och med en seger som är bra för självförtroendet. Det har blivit lite för många förluster efter SM-guldet för att det i längden ska vara nyttigt.

 

 

En kittlande Musse Pigg-match

På söndagen ska MFF och Elfsborg spela om en Musse Pigg-titel.

Det finns nämligen hur många saker som helst som talar mot att Supercupen ska tas på tillnärmelsevis lika stort allvar som Allsvenskan och den riktiga cupen.

Framförallt det uppenbara att det inte får gå inflation i titlar. Risken blir annars att någon fjåne sätter sig i sin kammare och likställer en titel i den här hitte på-cupen med SM-guld och segrar i Svenska cupen när titlarna ska summeras.

Om ett SM-guld väger som en elefant och ett cupguld som en häst är en seger i Supercupen som en mygglarv i förbundets ankdamm.

Jag har också svårt för namnet. På alla vis. Super är ju bara löjligt och en cup med enbart en match är i alla fall för mig ingen cup alls.

Förra året kom 2 787 åskådare för att se MFF besegra IFK Göteborg med 3-2. Det lär väl bli något liknande i årets final mot Elfsborg på Malmö stadion, för det är där matchen ska spelas.

Precis som ett par av spelarna ska planen på Swedbank stadion sparas för viktigare matcher.

Och jag fullständigt älskar att Åge Hareide direkt slår fast att bortamatchen mot Halmia i Svenska cupen är en av dem.

– Den är mycket viktigare.

Exakt så. Bättre än i den jämförelse kan det inte sägas. Sedan är det ju en helt annan historia att matchen mot Elfsborg kan kittla ändå.

Det är alltid bra att vinna oavsett om det är i Supercupen eller Efes Pilsen cup (minns ni den?).

För flera av spelarna i MFF-truppen är det här också ett gyllene tillfälle att kliva fram och ge goda besked, inte minst inför nästa säsong.

Är övertygad om att rätt många kommer att titta extra noga på Zlatan Azinovic, Johan Hammar och Agon Mehmeti. Jag kommer i alla fall att göra det.

Ricardinho får dessutom en ny möjlighet att visa att han klicka in i spelet som yttermittfältare och Emil Forsberg får ett test på fel kant.

Laget som helhet ges också ett bra test.

Om MFF ska ta nästa kliv måste man kunna vinna även när halva startelvan byts ut, vilket sker nu på grund av skador och rotation.

Så här såg laget ut på dagens träning på Hästhagens IP:

Zlatan Azinovic – Anton Tinnerholm, Johan Hammar, Filip Helander, Pa Konate – Emil Forsberg, Markus Halsti, Simon Thern, Ricardinho – Agon Mehmeti, Isaac Kiese Thelin.

Fler skäl att se matchen?

Jag har en envis föraning om att det här kan vara den allra sista tävlingsmatchen för MFF på gamla fina Malmö stadion innan beslutet tas att riva arenan. Då bör det sättas en snygg punkt.

Att klubbarna gemensamt beslutat att oavsett vilket lag som vinner så skänker man prispengarna på 250 000 kronor till Klas Ingessons minnesfond. Ett kärleksfullt och motiverat ställningstagande.

……………………………………………….

 

Som ni kanske lade märke till använder jag Musse Pigg-match, inte det mer vedertagna Kalle Anka.

Anledningen är enkel. Kalle Anka är kvalitet! En fantastisk serie och skapelse. Musse Pigg är i jämförelse en trist mus.

Förstår att ni var ohyggligt intresserade av just den detaljen…

 

 

 

Så här röstade jag

Det vimlade redan tidigare av MFF-spelare i landslagsårgången 1998.

Nu blir det en till i och med att Helsingborgs IF:s högerback Felix Olsson Lundgren tog kontakt med MFF.

MFF tackade och tog emot. Policyn är ju att klubben har en så stark utbildningsverksamhet att ska man plocka in något utifrån i U17- och U19-trupperna ska det vara något extra – som landslagsspelare.

I det Roland Nilsson-tränare P98-landslaget ingick MFF-spelarna målvakten Marko Johansson, vänsterbacken Anton Kralj och mittbacken Dennis Hadzikadunic i den senaste EM-kvaltruppen. Nu får man alltså även högerbacken Felix Olsson Lundgren.

Och det är inte bara i försvaret det finns MFF-spelare. Onur Körhan och Isak Redzic var också med.

Givetvis bör det ha haft betydelse för Olsson Lundgrens beslut.

Övergången sker för övrigt direkt, eller så snart frimånaden startar den 15 november, eftersom Felix inte hade kontrakt.

Det innebär också att han i princip kan vara med i MFF:s två återstående matcher i Uefa Youth League mot Juventus hemma och Olympiakos borta.

– Men det är inget vi har diskuterat med Felix. Vi har heller inte bestämt hur vi ska göra. Rent praktiskt måste vi i så fall också göra en efteranmälning i den 40-mannatrupp vi lämnat till Uefa och få den godkänd, säger MFF:s ungdomsbas Mats Engqvist.

……………………………………………..

 

Jag var ju med i årets jury till C Mores Allsvenskans stora pris och har väldigt svårt att klaga på utgången eftersom jag prickade in ettorna i alla kategorierna utom en.

Jag ville ha AIK-målvakten Patrik Carlgren som årets nykomling. Vinnaren Gustav Engvall har varit väldigt bra i IFK Göteborg hela hösten. Men i våras satt han på bänken. Jag tycker att man ska prioritera en hel bra säsong framför en halv.

 

Så här röstade jag:

 

Årets mest värdefulle spelare

1) Markus Rosenberg, MFF

2) Lasse Vibe, IFK Göteborg

3) Andreas Johansson, IFK Norrköping

4) David Accam, HIF

5) Martin Ericsson, Häcken

 

Årets allsvenska målvakt

1) Robin Olsen, MFF

2) Kevin Stuhr Ellegaard, Elfsborg

3) Patrik Carlgren, AIK

4) Otto Martler, Falkenbergs FF

5) Pär Hansson, HIF

 

Årets allsvenska försvarare

1) Johan Larsson, Elfsborg

2) Filip Helander, MFF

3) Ricardinho, MFF

4) Anton Tinnerholm, MFF

5) Alexander Milosevic, AIK

 

Årets allsvenska mittfältare

1) Emil Forsberg, MFF

2) Nabil Bahoui, AIK

3) Martin Ericsson, Häcken

4) Markus Halsti, MFF

5) Oscar Lewicki, Häcken

 

Årets allsvenska anfallare

1) Markus Rosenberg, MFF

2) Lasse Vibe, IFK Göteborg

3) Ricardo Santos, Åtvidabergs FF

4) Isaac Kiese Thelin, MFF

5) Alhassan Kamara, Örebro SK

 

Årets allsvenska tränare

1) Åge Hareide, MFF

2) Henrik Larsson, Falkenbergs FF

3) Alexander Axén, Örebro SK

4) Jens Gustafsson, Halmstads BK

5) Mikael Stahre, IFK Göteborg

 

 

 

Topp fem genom tiderna

Dagen efter Champions League-stormen på Stadion satte jag mig ner i lugnet och funderade.

Dels över om intrycken jag rafsade ihop fem minuter efter slutsignalen stod fast.

Svaret är ja. MFF gjorde en ruggigt stark insats spel-, tempo- och kämpamässigt. Allt beröm var berättigat. Och publiken var grym. Igen.

Lokalpatriotiskt är det heller inte. Spansk och annan internationell media tycker likadant.

Grejen var dock att MFF gjorde årets insats mot fel motstånd. Få lag hade undvikit att förlora. Atletico Madrid vann.

Dels tänkte jag på hur fjorårets Champions League-finalist står sig i jämförelse med de övriga fantastiska lagen som jag genom åren sett spela i Malmö. Rätt bra är svaret.

Jag rankar Atletico Madrid som ett av de fem bästa lagen MFF mött på gamla eller nya Stadion.

Som fyra närmare bestämt.

Ta det för vad det är, men här är min ranking:

1) Inter, 13 september 1989, Europacupen.

Walter Zenga, Corrado Verdelli, Ricardo Ferri, Andreas Brehme, Giuseppe Bergomi, Lothar Matthäus, Gianfranco Matteoli, Andreas Mandorlini, Allesandro Bianchi, Jürgen Klinsmann, Aldo Serena. Coach: Giovanni Trapattoni.

Resultat; 1-0 till MFF, Håkan Lindman (76).

2) AFC Ajax, 4 mars 1987, Cupvinnarcupen.

Stanley Menzo, Ronald Spelbos, Sonny Silooy, Danny Blind, Frank Rijkaard, Arnold Mühren, Jan Wouters, Aron Winter, Johnny Bosman, Johnny van´t Schip, Marco van Basten plus inhopparen Dennis Bergkamp. Coach Johan Cruyff.

Resultat: 1-0 till MFF, Torbjörn Persson (straff 43).

3) Bayern München, 22 oktober 1975, Europacupen.

Sepp Maier, Georg Schwarzenbeck, Jupp Kapellmann, Udo Horsmann, Franz Beckenbauer, Ludwig Schuster, Rainer Zobel, Franz Roth, Bernd Dürnberger, Klaus Wunder, Karl-Heinz Rummenigge. Coach Dettmar Cramer.

Resultat: 1-0 till MFF, Tommy Andersson (25).

4) Atletico Madrid, 4 november 2014

5) AC Milan, 12 september 1968, Europacupen.

William Vecchi, Karl-Heinz Schnellinger, Roberto Rosato, Angelo Anquilletti, Giovanni Trapattoni, Gianni Rivera, Saul Malatrasi, Lino Golin, Pierino Prati, Giovanni Lodetti, Kurt Hamrin. Coach Nereo Rocco.

Resultat: 2-1 till MFF, Curt Olsberg (45), Bertil Elmstedt (50), Gianni Rivera (58).

En närmare studie av listan avslöjar också en stor skillnad. Atletico Madrid vann, de övriga förlorade.

 

 

Bara Atleticos styrka kunde stoppa MFF

Beröm efter en förlust? Givetvis. Och inte lite heller. MFF gjorde en kanonmatch mot ett kanonlag. Ett effektivt kanonlag och ett av Europas allra vassaste. Näst bäst säger facit från förra året.

MFF spelade i alla fall stundtal så att superlativen känns futtiga. Skriv ingen jävla panegyrik – slå upp det! – brukade Eric Persson säga när överorden flödade. Men det är svårt att undvika.

Före paus var MFF trots 0-1-målet på nivå med Atletico Madrid. Efter pausen lyfte man!

Till Atletico Madrid mitt i alltihopa gjorde 2-0 och på nytt visade sin styrka. För egentligen gjorde Atletico en bättre match i Malmö än i Madrid. Nu fick de motstånd i 90 minuter och gjorde det med stor sannolikhet rätt få andra lag på vilken nivå som helst hade klarat som MFF spelade, undvek poängförlust.

MFF hade oflyt med ett par saker:

1) att man presterade på topp när man mötte ett lag som Atletico Madrid. Juventus hade fått stryk och Olympiakos fick det.

2) Domarinsatsen. Atletico behövde ingen hjälp, men fick den. Frisparken som till slut ledde till att Markus Rosenberg dundrade i stolpen tyckte jag borde varit straff. Fällningen skedde innanför. Och följdes av en hands som Åge Hareide efter matchen tyckte var den värsta missen.

– En domare på den här nivån ska se den handsen!

Man kan även diskutera om det verkligen var frispark på Ricardinho före 2-0.

Men skit samma. Värre var egentligen att Uefa tillät domaren att hela den första halvleken springa omkring i en dress som var alldeles för lik bortalagets. Kanske bättre att Uefa håller ordning på sånt istället för att kolla att kaffet hälls i rätt pappmuggar?

Ni som snabbt försvann ut i pausvilan missade något stort när Roy Hodgson hyllades. En rörd Roy tog emot ovationerna, sa ett par vackra och ärligt menade berömmande ord om MFF:s spel på en fortfarande nästan perfekt skånska och gick bort mot Roys hörna. Där visade han upp en tavla med tifot som hyllade de fem raka seriegulden han tog med MFF.

Ingen är mer värd att få uppleva dagens fantastiska häxkittelstämning och publiklyft än Roy Hodgson. När hans MFF var överlägset var det förhållandevis få på gammel-stadion och det var inte ens en bråkdel av den publikinramning som vi är bortskämda med idag.

För mig är Roy störst. Bob Houghton och Antonio Duran kan konkurrera och Åge Hareide kommer att göra det om han fortsätter som han inlett. Men man kan sätta frågetecken för Houghtons vilja att förändra sig och utvecklas plus att han hade en andra mindre lyckad period. För Duran kan frågetecknet sättas bakom undringen om hur mycket av saker som laguttagning han faktiskt påverkade.

 

……………………………………..

Bäst i MFF?

Naturliga svaret är alla.

Men jag måste lyfta två spelare över de övriga:

Anton Tinnerholm. Alla som sett den här matchen och inte tar ut honom i landslaget – och jag menar dig Erik Hamrén – borde avgå.

Om nu Hamrén såg matchen, Det var ju ett allsvenskt lag…

Enock Kofi Adu. Han framstår allt mer som ett strålande nyförvärv. Mot Atletico hade han lugnet, passningarna, rörelsen och väldigt mycket klokskap.

Häxkitteln och traditionen MFF:s vapen

Jag är övertygad om att man ska vara rätt försiktig med att döma ut Malmö FF:s chanser att skaka om Atletico Madrid bara för att det blev 0-5 nere i Spanien.

MFF är bra hemma i Europaspel. Det är tradition. Men en lika envis tradition är att MFF suger på bortaplan. Rejält dessutom.

Tror faktiskt inte att det är att sticka ut hakan för mycket att säga att det troligen inte finns något flitigt Europaspelande lag som har en så stor skillnad mellan hemma- och bortaspel.

Inför Olympiakosmatchen på Nya stadion skrev jag utförligt om MFF:s fina hemmafacit med en lång uppräkning av alla storlag som fått stryk i Malmö. En kort repris och en uppdatering efter segern mot Olympiakos kan vara på sin plats.

MFF har spelat 26 matcher hemma i Europacupen, Champions League-kval och Champions League och bara förlorat tre!

Sviten är 17 segrar, sex oavgjorda och tre förluster och då har lag som Bayern München, Inter, Benfica och Milan fått se sig besegrade.

Det är ena sidan av myntet. Den andra sidan är skitigare och mindre glansfull.

Borta har Malmö FF spelat 27 matcher (en mer på grund av att man hittills har två borta, en hemma i årets grupp – Europacupfinalen i München 1979 räknar jag inte in, då var båda lagen på bortaplan).

Hur många av de 27 tror ni MFF vunnit? Rätt svar är tre!

Här är sviten tre vunna, åtta oavgjorda och 16 förluster.

Avancemanget till finalen 1979 inleddes med den allra första bortavinsten efter åtta raka förluster. Monaco fick stryk med 1-0. Sedan gick MFF vidare efter 0-0, 1-2 respektive 0-0 borta mot Dynamo Kiev, Wisla Krakow och Austria Wien.

De övriga två segrarna på bortaplan är färska; 1-0 mot Rangers FC 2011 och 1-0 mot Ventspils i år.

0-5 svider givetvis. Men MFF har släppt in fyra mål eller fler åtta gånger på de 27 matcherna.

Hemma har man bara i år hållit nollan mot Ventspils, Sparta Prag, Red Bull Salzburg och Olympiakos. På vägen till Europacupfinalen släppte MFF in ett mål på fyra hemmamatcher.

Jag kan fortsätta att tjata historia, färsk som gammal, men ni borde ha förstått nu.

I Europa är MFF – som vann bortatabellen i årets allsvenska – ett helt annat lag hemma. En tendens som snarare borde förstärkas nu när Malmö nått högsta Europaklass i publikstöd. I sin jakt på ett bra resultat mot ett av världens bästa lag har man både häxkitteleffekten och traditionen att luta sig mot.

Troligen är det viktigare än 4-4-2 eller 5-3-2.

 

Diego Simeone i Atletico Madrid var förresten övertygad om att det skulle bli 5-3-2.

…………………………………………………..

PR-värdet MFF får av spelet i Champions League blir bara större och större.

I det senaste officiella Champions League-magasinet presenteras till exempel Markus Rosenberg på ett uppslag.

Fler och fler uppmärksammar dessutom publiken på Malmö nya stadion och Åge Hareides och MFF-spelarnas ständiga beröm av den.

På tisdagskvällen kommer ett nytt tillfälle att visa upp effekten. Inte minst om publiken fortsätter att stötta oavsett resultatet. Segermatcherna mot Sparta Prag, Red Bull Salzburg och Olympiakos har gett internationell uppmärksamhet och goodwill. Om hela Stadion fortsätter att ösa på även om Atletico Madrid går mot seger lär den positiva effekten öka ytterligare…

 

Trevlig eftermiddag på torget

Det är lätt att bli kaxig som Malmöbo. Därför var det rätt bra att man som ett led i guldfirandet på Stortorget hade lagt in att SVT delade ut sitt pris till årets bästa idrottsstad till Malmö.
En mer neutral bedömare än ett nationellt tv-bolag som tycker att idrott som utförs på snö är dubbelt så intressant som all annan idrott och vars stora allsvenska fotbollssatsning Fotbollskväll är ett skämt folk slutat titta på är svår att hitta. Tycker till och med juryn i det bolagets pris att Malmö är bäst och till stor del motiverar det med de dubbla SM-gulden till MFF och FC Rosengård ligger det nog en hel del i det.
Men för de tusen och åter tusen som var på plats på Stortorget behövs inte det extra stödet.
De älskar att Malmö fortsätter att vara fotbollens särklassiga huvudstad.
FC Rosengård försvarade överlägset sitt SM-guld och har nu fyra guld på fem år.
Malmö FF var nästan lika överlägset i sitt försvar av mästerskapet och har tre guld på fem år.

Kommunstyrelsens ordförande Katrin Stjernfeldt Jammeh tog dessutom chansen att påpeka att det bara är tre städer som har lag i både herrarnas och damernas Champions League: Malmö, Paris och Barcelona (Liverpool hade det tidigare).
FCR-tränaren Markus Tilly påpekade att på mindre än en vecka kan man se tre Champions League-matcher i Malmö:
MFF-Atletico Madrid på tisdag
MFF U18-Atletico Madrid U18 på tisdag.
FC Rosengård-Fortuna Hjörring på lördag.
Ett vasst program efter en helg där övriga medie-Sverige gått bananas över att Hammarby och GIF Sundsvall avancerat till serien MFF vunnit.
Jag tror förresten att Katrin Stjernfeldt Jammeh är bra för fotbollen i Malmö.
Till skillnad mot sin företrädare Ilmar Reepalu verkar hon genuint gilla att ta på sig uppdraget att från scenen hylla mästarlagen. Tror dessutom att hon bryr sig på ett helt annat sätt, inser det gigantiska PR-värdet och vill sätta sig in i frågorna, inte bara skjuta dem åt sidan.
För Reepalu är till exempel gamla Malmö stadion en arkitektonisk skönhet som ska bevaras. Fotbollen och idrotten på Stadionområdet känns mer som en bisak.
Stjernfeldt Jammeh tror jag istället inser att gammel-Stadion är en otidsenlig betongkoloss utan någon större praktisk användning som bara är ivägen när Stadionområdet ska utvecklas till Sveriges bästa idrottscenter.
Vi får se…

Helt perfekt i tidsschemat låg inte Stortorgs-hyllningen. För båda lagen väntar ju viktiga Champions League-matcher, för MFF:s del redan på tisdagen. Men där tror jag att själva uppläggeet minskade de negativa effekterna till nästan noll.
Helt enkelt för att det blev ett så bra firande med massor med folk, en genuin värme från publikhavet och god organisation.
Och så fick ju MFF åka sin Weltmeisterkraftlastwagen – eller vad det nu heter på tyska – till och från torget.
Någon tyckte att FCR-spelarna också borde fått åka där. Men då avslöjade de bara att de inte vet hur sponsring fungerar. FC Rosengård är sponsrat av ett annat lyxbilsmärke och måste givetvis prioritera att åka i de bilarna.
Guldfirandet blev till slut så genomplanerat att man sa nej till en programpunkt där MFF:s assisterande tränare Olof Persson skulle sjungit ”Var ska vi sova i natt?” Som han gjorde som spelare 2004. Det sörjde han dock inte.
 – Bara bra att de slapp höra mig.

 

Ett blasé och sönderkramat MFF

Malmö FF har haft en fantastisk säsong där laget lyckats med allt. Eller nästan allt. För efter förlusten och framförallt den svaga insatsen mot Åtvidabergs FF är det bara att konstatera att MFF inte klarade att hålla tempot, energin och inställningen efter det att SM-guldet var säkrat.

AIK borta var en urladdning och ett styrkebesked. Sedan pratades det om att det skulle vara bra att kunna koncentrera sig på en enda sak, det vill säga Champions League. Resultatet:

… en svag insats och förlust mot Elfsborg.

… 0-5 i baken mot Atletico Madrid.

… en ny svag insats. där det blev knapp seger för att man ändå fick upp det ett snäpp och att motståndarna Brommapojkarna ligger sist i Allsvenskan av en anledning.

… andra förlusten av tre möjliga på de sista bara kämpa för äran-omgångarna mot slutet.

Det är enkelt att plocka fram förklaringar.

Som att det ÄR svårt att prestera när målsättningen med jobbet redan är uppfylld och domarinsatserna var inte bra varken mot Elfsborg eller Åtvidaberg. Men det döljer i så fall ett uppenbart och ett mindre uppenbart problem.

Det uppenbara är att förluster och energitapp i matcher som inte betyder något ändå aldrig är bra. De stör samt sänker nivån och humöret.

Atletico Madrid är ett fantastiskt starkt lag och 0-5 är väl snarare ett mer normalt resultat än att MFF ska ta poäng. Men matcherna inför Atletico borta och nu hemma har inte gett den rätta laddningen.

I det här läget tror jag att det är betydelsefullt att supportrarna verkligen tar sig till Stortorget på söndagen för att pumpa ny energi i spelarna som ska hyllas tillsammans med FC Rosengård klockan 14.00. Det får inte bli ett nytt avslaget firande i högen efter den stora spontana glädjen som MFF så många gånger upplevt i år.

Frågan är om inte MFF-spelarna fått lite för många urladdningsögonblick under säsongen?

Först den episka stämningen och prestationen hemma mot Sparta Prag, sedan en gång till mot Red Bull Salzburg, sedan den historiska första segern i stora Champions League mot Olympiakos och som grädde på moset SM-guldet i Solna.

För varje urladdning blir det tuffare att orka.

Just nu verkar MFF-spelarna både sönderfirade och sönderkramade. Och lite blasé.

Det för många mindre uppenbara problemet är att MFF inte vunnit allt man vunnit för att man har en bred trupp. Det är en myt. Den är fortfarande för tunn för att vara immun mot det som händer nu.

Och för att hantera många skador och avstängningar.

Kom ihåg att under hösten har MFF-truppen varit ovanligt frisk.

Mot Åtvidabergs FF spelade MFF utan Markus Halsti, Markus Rosenberg, Isaac Kiese Thelin, Filip Helander, Ricardinho och efter skadan (framsida, höger lår) även utan Robin Olsen.

Det gick inte alls.

Pa Konate kan ersätta Ricardinho, men i övrigt finns bara stora frågetecken. Och försvinner Ricardinho måste MFF ändå ut och värva en vänsterback.

Nästa övergångsfönster blir viktigt.

MFF kan INTE bara ersätta dem som lämnar.

Jag tror dessutom att man rätt snart måste överge taktiken att de lagda buden till trion Markus Halsti, Ricardinho och Simon Thern gäller. Då riskerar man att tappa alla tre, eller snarare då gör man det. Bättre att göra ett val av vem i trion som är viktigast att behålla.

……………………………………….

Mindre kul:

På grund av utvisningen på Johan Hammar fick Matias Concha inte komma in och spela sina sista minuter i Allsvenskan.

Rätt beslut, men synd om Matias.

Kul:

Rätt spelare avgjorde för Åtvidabergs FF.

Kristian Bergström blev med det som var själva definitionen av ett hossemål Allsvenskans äldste målskytte genom tiderna.

Det unnar jag honom, verkligen.

Kristian har en fantastisk passningsfot, har nästan alltid varit bra när jag sett honom spela i Åtvidaberg och jag har fortfarande svårt att förstå att han inte lyckades i MFF. Egentligen hade han alla förutsättningarna, men istället blev det den mer begränsade fotbollsspelaren Thomas Olsson som klarade sig bäst av de två Åtvid-förvärven MFF gjorde 2003. Olsson var riktigt bra, Bergström borde varit det.

Att det inte blev så kan jag fortfarande känna en viss besvikelse för.

Rekordet lyder på 40 år och 297 dagar.

Det gamla löd på 40 år och 47 dagar och sattes av IFK Norrköpings Gösta Löfgren mot Helsingborgs IF 1963.

Kristian Bergström ska nu förresten förhandla med Åtvidabergs FF om fortsatt spel i Allsvenskan.

 

 

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.