MFF släpper två spelare

En liten rapport från Silly season.

Och då nöjer vi oss med det som är mer eller mindre klart.

Har fått bekräftat av Per Ågren att två utlånade spelare, Erik Pärsson och Egzon Sekiraca, inte kommer att kallas tillbaka till Malmö FF.

Båda har spelat division 1-fotboll i år. Anfallaren Pärsson, född 1994, har spelat med Lunds BK och mittfältaren Sekiraca, född 1993, har representerat Trelleborgs FF. Sekiraca har fått rätt mycket speltid, Pärsson tyvärr rätt lite.

Dessutom lär 18-årige forwarden Jesper Rindmo lämna MFF.

Jesper har varit en pålitlig målgörare i U19 och är en killer i straffområdet. Få spelare gör så många mål per skapad chans och utan att synas så mycket i spelet. Medfödd målkänsla med andra ord och MFF har erbjudit honom ett ungdomskontrakt (i U19). Men Jesper vill spela seniorfotboll och söker tillsammans med sin agent efter olika alternativ.

Han har redan besökt Ljungskile SK och har precis inlett en testperiod med Landskrona BoIS. Imorron ska han tillsammans med sju-åtta andra testare vara med när BoIS U19 möter Helsingborgs IF:s U19.

 

Senaste nytt omU19

Rikard Norling en av de stora

Rikard Norling är inte den första tränaren som tar SM-guld med Malmö FF. Med stor sannolikhet är han heller inte den siste.

Men är han den störste och bäste?

Framgång går att mäta på många olika sätt. I MFF är det guld som gäller. Alla tränare som levererar minst ett sådant under sin tid i klubben ska ha ett gott betyg!

Därför är Rikard Norling en av de stora.

Han har naturligtvis långt kvar till den lika blytunga som toköverlägsna trion Roy Hodgson, Bob Houghton och Antonio Duran.

Men efter festerna i Malmö och Borås har han ett guld och efter det lika vältimade som självklara beskedet att han ska fortsätta som tränare för laget har han fått möjligheten att ordna fler.

De riktigt tidiga tränarna före 1960-talet är svåra att jämföra med eftersom villkoren var totalt annorlunda då. Länge var det till exempel inte de som tog ut laget. Många tränare har ju dessutom varit bra och nyttiga även om de inte lyckades ta något SM-guld. Vi är nog rätt många som minns Frans Thijssens första år med stor glädje. Då spelade MFF en fantastisk fotboll.

Sedan tappade Thijssen lusten och luften gick ur det som kunde blivit så lyckat. Men han var ändå många mil före stolpskott som Kalle Hult, Micke Andersson, Keith Blunt och Sören Åkeby.

Tycker också att hövdingen Eric Persson mycket väl kan platsa på en lista över stora MFF-tränare. Det var han som byggde klubben, tog ut laget och bestämde i stort sett allt. Egentligen var det först Bob Houghton som vågade säga ifrån.

På en ranking över tidernas största MFF-tränare placerar jag Rikard Norling som delad fyra i nivå med Tom Prahl, klart före den senaste guldtränaren Roland Nilsson.

I Malmö FF:s stolta och starka historia är det en förbaskat bra placering. Vi pratar ändå om en klubb där meritförteckningen omfattar 17 SM-guld, 14 cup-guld och ytterligare tre allsvenska seriesegrar där bara det i fotbollssammanhang sanslöst korkade påfundet SM-slutspel stoppade MFF från att plussa på med tre guld till.

Till Rikard Norlings meriter ska dessutom läggas att han varit bra för MFF även utanför fotbollsplanen. Tradition är en styrka, men den kan även bli en börda och broms i utvecklingen. I MFF har det länge funnits en tendens att hämta inte bara inspiration utan även organisation från de gyllene åren på 70- och 80-talen.

Bara för att man var med i Europacupfinalen 1979 innebär det inte att man automatiskt är en perfekt person i ett modernt MFF-bygge modell 2013. Rikard Norling har röjt runt i grytan och det har varit nyttigt. Fast inte alltid populärt.

Många i det gamla gardet är vettiga, gör ett bra jobb och har utvecklats.

Andra hade fastnat i gamla hjulspår samt stelnat i tankar och lojaliteter från förr. En del behövde bytas ut, andra ruskas om och ifrågasättas. För att MFF ska gå vidare och fortsätta vara en vinnarklubb behövs det en mix av de gamla traditionerna och nya frächa idéer och tankar utifrån.

Eller utifrån och utifrån. I många fall räcker det med att gå till de egna supporterleden för att få de rätta svaren. Det har Rikard Norling insett.

I mina ögon är det bra.

Herr Norling har andra plus också.

Jag tror inte att många andra tränare hade klarat att lotsa en så ung trupp till SM-guld. Det krävs fingertoppskänsla, en förmåga att svetsa samman en grupp, plus mod och kunskap. Få MFF-tränare har haft en liknande koll på vad som kommer underifrån och ett så hett intresse av att följa U19- och U17-lagen.

Det är ingen garanti för att lyckas. Viggo Jensen visste allt om alla MFF-spelarna från P12 och uppåt och det gick nästan inte att se en småklubbsmatch i närområdet utan att stöta på honom. Men han vann inget och är glömd av de flesta. Men inte av mig som gillar den formen av passion hos en tränare.

Passion är för övrigt ett ord som stämmer väldigt bra in på Rikard Norling. Bakom rollen av en ordsprutande, kärlekspratande kuf döljer sig en man som planerar varje uttalande och handling för att få bästa möjliga effekt för sitt lag – och sig själv.

Rikard Norling är inte perfekt.

Han är heller inte lätt att vara chef för.

Men han är bra för MFF.

Han älskas av supportarna och spelarna.

Jag gillar honom också – vad nu det är värt…

Och han är verkligen en guldtränare. Väl värd att hyllas.

 

Mästararrangemang av mästarna

Det blev inte bara en mästarmatch.

Det blev en mästerligt regisserad mästarmatch.

Känns som om Malmö FF inte bara är bäst i Sverige på att spela fotboll – för det är man ju – utan även på att fira att man är det.

Volymmässigt gick det inte att toppa läktarprestationen i Borås. Inte heller den spontana glädjen som givetvis var störst när det blev klart.

Därför tycker jag lite synd om alla som inte var på plats både i Borås i den nästa sista omgången och i Malmö i den sista.

Men den fanns så mycket annat som klickade närmast perfekt på Swedbank stadion.

MFF vann. Alltid bättre att fira med en seger.

Guillermo Molins fick göra mål igen. Hans 1-0-mål var det femte raka i de tre avslutande omgångarna mot BP, Elfsborg och Syrianska och som han klivit fram i avgörandet. Efter matchen kunde han inte längre svara på om han vill spela anfallare eller yttermittfältare nästa säsong. Det är nog ingen som sett de senaste matcherna förvånad över.

Magnus Eriksson fick också sätta ett mål (2-0) och allsvenskans poängkung kom därmed upp i elva mål och 14 assist. Vassare guldvapen än så kan man inte ens hitta i en skalpell-verkstad.

I det genomtänkta programmet hann MFF dessutom fira sitt SM-vinnande U17-lag, gratulera LdB FC Malmö till det lagets guld, avtacka domartrion som nu slutar att döma i högsta serien och ge en internationell touch på prisceremonin.

Verkligen bra jobbat!

Men det fanns fler som bidrog till festen:

Syrianska FC, som hyllades för gesten att ge upp sin bortasektion och själv hyllade mästarna vid inmarschen till matchen.

Svenska fotbollförbundet, som fixade så att Lennart Johansson kunde vara på plats och dela ut sin egen pokal. Tidigare har Lars-Åke Lagrell och andra förbundshöjdare varit mest flitiga där. Men nu fick äntligen Lennart göra det igen.

Publiken givetvis. Ordern ingen planstormning lyddes till punkt och pricka. Dessutom stannade alla kvar lång, lång tid efter matchen för att göra pokalutdelningen till ett minne för livet för spelarna och sig själva.

Jag har sett alla guldmatcher med MFF sedan 1965. Just den kommer jag inte ihåg ett skit från, men med den reservationen gjord är det bara att slå fast att det här är den hittills i särklass bästa ceremonin.

Det allra, allra bästa har jag naturligtvis sparat till sist.

Avtackningen av Daniel Andersson blev exakt så känslofylld, mäktig och massiv som väntat.

Tv-bilderna visade tydligen att han grät och många vittnade om att han gjort det i omklädningsrummet också. Och då ska ni veta att om ni kan få Daniel att bli så rörd att han gråter då har ni gjort något historiskt bra.

Hela hyllningen andades klass.

Det finns minst lika många skäl att älska Daniel Andersson som numret han hade på ryggen; 460. Skönt att han fick det här slutet på sin spelarkarriär. En kort stund kändes det nästan som om matchen spelades bara för hans skull.

Om Daniel inte varit Daniel hade han förresten passat på att ramla när en Syrianskaspelare var på hans fötter och fått den där straffen han kunde slagit in framför klacken.

Eller så kunde han hälsat från storebror Patrik, tokfällt Lolo Chanko och slutat med ett rött kort.

I båda fallen hade väl jublet vält Stadion.

Egentligen finns det bara en enda sak som lämnar ett litet stygn av bitterhet i bröstet. Tanken på hur många andra stora profiler och legendarer som tidigare slutat i MFF utan att få den mäktiga hyllningen de förtjänade.

Det har gällt svensk fotboll som helhet. Men det är ingen ursäkt. Att man nu blivit så bra på att göra det är heller ingen tröst för dem som slutade med ett handslag och hejdå.

Fast strunt i det nu. Det här var nämligen också ett statement.

Mycket av kunskapen, viljan och engagemanget för att göra de här avtackningarna och de här showerna kommer från supporterleden. Från folk som stått på läktaren och vet hur det ska vara. Lyssna på dem så kommer det bara att bli bättre.

………………………………………………….

Det preliminära beskedet från expertisen på avstängningsfrågor är att Guillermo Molins utvisning inte kommer att innebära att han blir avstängd.

Supercupen i helgen är en annan tävling.

Allsvenskan nästa år är också en annan tävling.

Det finns alltså ingen natch i samma tävling att stänga av honom i.

Vi får se…

………………………………………………

Ivo Pekalski var inte på plats.

Beskedet jag fick var att han fyllde år och prioriterade det egna födelsedagsfirandet.

………………………………………………..

Rikard Norling blev ”störd” mitt i intervjun med pressen.

Spelarna kom, grabbade tag i och placerade honom i duschen med glasögon, märkeskavaj, fin rock, skor och allt.

Sedan kom han hur lugnt som helst ut till oss igen och fortsatte bara snacket precis där han slutat det, medan vattnet rann från honom och bildade stora pölar vid fötterna.

Rätt kyligt.

 

 

Bäst i serien – igen

Redan tio minuter före slutet av matchen i näst sista omgången i Borås började de nästan 5 000 MFF-supportrarna sjunga den långa ramsan om hur många SM-guld klubben tagit.

Ni vet från ett hela vägen upp till 17.

Sången är imponerande, en sanning som givetvis gäller ännu mer om prestationen den hyllar.

Lägg till Europacupfinalen, världscupfinalen, de 14 cupgulden, förstaplatsen i maratontabellen, fostrandet av profiler som Bo Larsson och Zlatan Ibrahimovic plus ledargestalter som Eric Persson och det är ingen tvekan om att MFF är en dominant i svensk fotboll.

IFK Göteborg kan konkurrera meritmässigt. AIK kan tävla i storleken på det som händer i klubben utanför själva planen. Men när det gäller tyngd och tradition är MFF ändå nummer ett.

Därför var det här SM-guldet extra viktigt!

För det är färska meriter man tävlar om.

Mellan cupguldet 1989 och SM-guldet 2004 gick det 15 år utan titlar och MFF var ett av åren till och med nere och vände i superettan.

Inte bra för en klubb som pratar om lätt bäst i serien och vårdar en attityd, präglad av Eric Persson, att guld vinner man, silver får man.

Nu är man tillbaka på banan.

Årets guld var det tredje på nio år.

Så ska en triumfvagn köras!

Jag tror dessutom att den gamla gnetiga malmöitiska inställningen om vi mot dom är på väg att luckras upp. Bara ett par dagar efter 2013 års guld känns det som MFF hyllas lite mer än laget brukar i övriga Sverige.

Det är kul. Lika kul är att MFF-supportrarna faktiskt kan glädjas – i alla fall lite – åt att även 08-folket kan tycka att laget spelar bra fotboll.

Förr sket man högaktningsfullt i det.

Och visst är MFF modell 2013 lätt att gilla.

Laget spelar en tekniskt driven, passningssäker, offensivt inriktad och modig fotboll.

Truppen är extremt ung och har effektivt tagit död på en myt om att ett guldlag byggs av få och rutinerade spelare.

MFF har använt 27 spelare i årets allsvenska. Det ska inte gå. 19 av de 27 spelarna är till råga på allt födda på 90-talet. Det ska heller inte gå.

Men med Rikard Norling som tränare har ledningen haft modet att släppa fram talangerna och med en spelmodell som passat dem har framgången också kommit.

Norling har en stor del i guldet.

Sportchefen Per Ågren måste också hyllas.

Truppen är välbyggd och genomtänkt och i det allt viktigare sommarfönstret blev Malmö FF en vinnare. Tokelo Rantie försvann visserligen, men det var en ekonomiskt helt avgörande och betydelsefull pusselbit i MFF:s framtida verksamhet.

Det hade varit helt fel att säga nej.

Och MFF sålde inte guldet, man köpte det.

För de två mest betydelsefulla sakerna i guldstriden var att:

1) Jiloan Hamad blev kvar året ut.

2) Guillermo Molins kom tillbaka.

Nu försvinner Hamad. Han gör det som en färdig storspelare, en fullvärdig kapten och en ledargestalt både på och utanför planen.

Molins har effektivt tystat alla tvivlare. Han spelar på kanske 80 procent av sin fulla kapacitet, gör det på en ovan position, men är ändå bättre än när han lämnade MFF. Och då var han bra.

Han har gjort sju mål på tio matcher och i de två senaste och avgörande – mot BP och Elfsborg – har han gjort alla fyra!

Statistiskt sett har han varit bäst av samtliga spelare i årets allsvenska som gjort två mål eller fler, sett till mål per minut speltid.

Kanske ska han till och med fortsätta som anfallare? Kanske är det han som ska vara kapten nästa säsong? Just nu vet jag inte, men det tar vi då.

Glöm heller aldrig allt bra Daniel Andersson gjort för MFF. Ni har hört det förut, men nästa år är han bara tränare.

Glöm heller inte att MFF i år hade det högsta publiksnittet sedan laget flyttade in på Swedbank stadion och att klubbens supportrar håller internationell toppklass.

Glöm heller inte att trycka på MFF-ledningen så att det faktiskt redovisas något om hur långt man kommit med värdegrundsarbetet.

24 000 går på fest

Malmö FF:s SM-guld är redan klart.

I måndags firades det dessutom av ett nästan 5 000 supportrar stort bortafölje med ett tryck som höll på att välta Borås. Efter det har firandet och hyllningarna bara fortsatt.

Därför finns det folk som kallar söndagens match mot Syrianska FC för avslagen.

Stoppa den åsikten i en säck, knyt till och sänk den i Öresunds djupaste håla.

För nu väntar nya hyllningar och ett hemmalag som borde vilja avsluta på bästa sätt – det vill säga med en seger – inför över 24 000 åskådare.

Poängmässigt, placeringsmässigt, streckstridsmässigt finns det massvis med matcher i helgen som gäller mycket mer. Med en annan nerv, en större liv- och död-känsla och mer prestige.

De som är engagerade i de lagen ska givetvis välja de matcherna. De som bara söker spänning bör också snegla åt det hållet. Men vi som kommer att vara på plats på Swedbank stadion har ingen som helt anledning att klaga.

Fest är kul.

Och för många, många som följer MFF är det garanterat rätt skönt att utan någon som helst oroskänsla i magarna kunna koncentrera sig fullt ut på att njuta. Och hylla allt och alla i och kring laget.

Lennart Johanssons pokal är i guldstaden och ska lyftas av lagkaptenen Jiloan Hamad efter hans nästa sista match innan äventyret i Hoffenheim.

Trots sviktande hälsa ska tydligen Lennart Johansson själv också finnas på plats.

Allt talar dessutom för att det inte blir någon planstormning. Alla grupperingar är ense, efter Borås finns det ingen anledning. Därför kan MFF planera en historisk prisceremoni.

Först blir det ett ärevarv så att alla sektioner får chansen att ta emot mästarna. Under tiden spelarna springer eller snarare lunkar runt byggs ett podium upp och sedan kommer ledarna och spelarna att kallas fram en och en, först ledarna, sedan lärlingarna och alla de övriga spelarna och till sist kaptenen Jiloan Hamad som får bucklan.

Extra kul är det också att Tokelo Rantie fått ledigt från Bournemouth så att han kan delta både i firandet vid matchen och dagen efter på Stortorget.

……………………………………………………………

MFF kommer även att passa på att ta chansen att hylla LdB FC Malmös mästarlag och sitt eget U17 som på lördagen vann SM efter 3-2 borta mot Halmstads BK i finalen.

Men framförallt är det Daniel Anderssons stora stund. Att han kommer att bytas in mot slutet med nummer 460 (antalet matcher) på ryggen har varit klart ett tag. Men eftersom han i en intervju på MFF:s hemsida sagt att han aldrig gråter, men kanske den här gången tvingas göra ett undantag har klubbens evenemangsansvarige Patrik Jandelin gett sig tusan på att fixa just det.

Alltså blir det ett par överraskningar som Daniel inte vet om än, och kanske tårar av glädje.

Det är en fantastisk spelarkarriär som snart är över. Alla pratar kamp, laglojalitet, rutin och andra egenskaper när de ska hylla honom. Lite synd, för då glömmer man bort spelintelligens, passningsskicklighet och teknik.

Allt det har han visat på hög nivå i serie A och MFF. Det har alla nötter som snackat om sidleds-Danne missat!

Han blev placerad och kategoriserad som en defensiv mittfältare i landslaget.

Sedan började Mats Olsson på Expressen prata om sidled och andra hängde på. Ren mobbning om ni frågar mig. Och fel.

Jag vet eftersom jag till skillnad mot dem som bara pratar faktiskt satte mig ner och räknade hur många passningar han slog framåt, bakåt och i sidled under ett par matcher. Nästan allt gick framåt.

Daniel Andersson är en stor spelare på många olika vis. Lägg till pappa Roy och storebror Patrik och ni får dessutom DEN största familjen i MFF-historien.

Klart att det ska bli ett minne för livet när han definitivt sätter stopp för spelarkarriären. Pontus Jansson säger det på ett alldeles utmärkt vis här.

…………………………………………………………………….

Imorron söndag kommer det en guldbilaga i Skånskan.

Jag har bland annat skrivit en guld-krönika, en krönika om Rikard Norling, ett reportage på poängkungen Magnus Eriksson och en match för match-artikel om vägen till guldet.

Efterhand ska förhoppningsvis det mesta dyka upp på webben också. Om inte annat lägger jag ut krönikorna här på bloggen.

Går allt som det ska kommer det dessutom att stå marknadsfolk och dela ut bilagan till dem som är på väg till Swedbank stadion för att se matchen. Ta gärna ett ex…

 

 

 

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.