Olyckligt på många olika sätt

Rikard Norlings beslut att säga upp sig som tränare i Malmö FF var en kalldusch. Dessutom olyckligt på många olika sätt.

1) Personkemin.

Han hade många vänner i föreningen, i supporter- och medlemsleden, på kansliet, i ledarstaben och framförallt bland spelarna som till slut är de som ska göra jobbet! Alla älskade inte honom. Det finns inget sådant som en tränare som gillas av samtliga spelare i truppen. Men i MFF var undantagen få (och en av dem skrev nyligen på för BK Häcken).

2) Kontinuiteten.

Fem år i rad har de allsvenska guldlagens tränare slutat eller fått gå.

Den trenden är MFF en del av.

I MFF gick Tom Prahl som gisslan ett år efter guldsäsongen 2004, väl medveten om att det skulle vara slut efter 2005 och att det inte gick att jobba långsiktigt. Roland Nilsson valde pengarna i FC Köpenhamn efter guldet 2010 och nu kliver alltså Rikard Norling av.

Att både Håkan Jeppsson och Per Nilsson betonade att Norlings sätt att sluta var så mycket bättre än Roland Nilssons hjälper liksom inte. Effekten blir den samma. När MFF – och de övriga svenska guldlagen – ska bygga vidare mot Champions league-kvalet blir det efter en omstart med ny tränare.

3) Ovissheten.

Då menar jag inte väntan på den nya tränarlösningen. Det fixar sig även om det kan ta ett par veckor och MFF är den här gången mycket mer och bättre förberett än när Roland Nilsson tog till flykten.

Krasst nog är det bara att gå tillbaka till i somras när en arbetsgrupp i Malmö FF-styrelsen utförligt scoutade olika alternativ. Jobbet är därmed delvis gjort. Delvis för att MFF inte har koll på om kandidaterna man pratade med då fortfarande är tillgängliga.

En är det inte. Magnus Haglund hann få nytt jobb. Det ska MFF vara tacksamt för.

Det allvarliga är istället att Rikard Norlings och MFF:s ovilja att berätta exakt varför han tog beslutet att säga upp sig föder onödiga och skadliga spekulationer.

Rikard Norling har fått kämpa för att behålla uppdraget i MFF. Två gånger – minst – var det nära att ta slut i förtid.

Stridsyxan mellan honom och framförallt sportchefen Per Ågren begravdes heller aldrig helt och hållet. Det har pratats mycket om personkemi. Jag tror att det handlar om något helt annat, nämligen hur hårt man ska satsa och hur snabbt besluten ska tas.

Ågren vill jobba försiktigt och noggrannt enligt ett i förväg fastlagt schema och ta lika mycket hänsyn till de ekonomiska ramarna som de sportsliga ambitionerna.

Norling vill välta världen och allt som står i vägen där han drar fram. Satsa hårt, tufft och mycket – och saker ska gå snabbt.

Det gav ett guld. Nu gäller det att gå vidare.

Paradoxalt  nog vann egentligen Rikard Norling kampen innan han valde att gå.

1997 blev Frans Thijssen tränare i Malmö FF. Bland det första han gjorde var att utnyttja sin makt och göra en rejäl, i den övriga klubbledningen ej förankrad, rensning i spelartruppen.

Sedan kom Roland Andersson och Thomas Sjöberg, en sejour som slutade med degradering till superettan. Efterträdaren Michael Andersson förde omedelbart upp laget till allsvenskan igen, men utnyttjade i en del frågor också sin tränarmakt på ett sätt MFF-ledningen inte gillade.

Då tog MFF-styrelsen beslutet att begränsa tränarmakten. In kom en sportchef i Hasse Borg. Han satt kvar i tio år.

På sätt och vis fanns problemet redan då. Tom Prahl ville till exempel bestämma mer än han fick.

Det är i det historiska perspektivet man ska se omorganisationen MFF genomförde för bara någon vecka sedan.

Då likställdes sportchefs- och huvudtränarrollen.

Istället för att ha gången styrelse, vd, sportchef och tränare placerade man sportchefen och tränaren jämsides på samma plattform direkt underställda vd:n Per Nilsson.

Jag lade ner rejält med tid i snacket efter presskonferensen på att få bekräftat att den organisationsförändringen ligger fast.

Det gör den!

Per Nilsson bekräftade.

Håkan Jeppsson bekräftade och framhöll att ändringen är gjord för att anpassa sättet att jobba till vad som fungerar bäst och till hur man redan börjat arbeta.

Därför är just nu Daniel Andersson chefstränare direkt underställd Per Nilsson utan Per Ågren som mellanled.

Och samma sak kommer att gälla när den nye tränaren anställs.

Bra så.

För jag är faktiskt övertygad om att organisationen i sig var en rätt avgörande faktor bakom slitningarna som förekommit i den sportsliga verksamheten.

Per Nilsson gav dessutom ett annat viktigt besked.

Alla de övriga i ledarstaben kring A-laget har kontrakterats för en fortsättning.

Det innebär att det förutom de uppenbara sportsliga anledningarna till att fylla luckan efter Rikard Norling med Daniel Andersson även finns en ekonomisk.

I budgeten finns det inget utrymme för att anställa någon i staben som den nye tränaren vill ”ta med sig” eller rekrytera på egen hand.

Klart att det kan gå att plocka fram extramedel i enstaka undantagsfall påpekade Per Nilsson.

Men med Daniel uppstår inte det problemet. Då är det bara hans roll som ska ersättas.

Jag skulle älska att se Daniel Andersson som huvudtränare i Malmö FF. Tror dessutom att det skulle fungera bra.

Bland de övriga alternativen tror jag på tre huvudspår.

1) Daniel Andersson och Patrik Andersson.

Brödraparet förenat!

2) Jonas Thern.

Har varit aktuell förr. Kan bli det igen.

3) Jörgen Lennartsson.

Är ledig och det finns folk i föreningen som talar sig väl för den lösningen.

Jag skulle också gärna se att MFF hade modet att bredda perspektivet, agera som den storklubb man är och våga gå in och sno en tränare som inte är ledig.

Alternativt söka sig utomlands.

Ryktessnurran kommer i alla fall att snabbt dra igång.

Både när det gäller vem som ska träna MFF och var Rikard Norling ska ta vägen.

Ett rykte kan jag ta död på direkt.

Norling ska inte ta över landslaget efter Erik Hamrén.

Att det ryktet inte stämmer kommer från den bästa möjliga källan.

Om det blir Brann i Norge återstår att se.

Bergens Tidene borde ha god insyn i Brann och det är därifrån uppgiften kommer.

Till motsatsen är bevisad utgår jag dock från att Brann är ett alternativ som lockat Rikard Norling först efter det att han bestämt sig för att sluta i MFF.

Att lämna mästarlaget i Sverige för åttan i Norge är lite grann som att byta bort en BMW mot en sparkcykel.

Ett nerköp. Ett rejält sådant.

Norling drivs av ambition och passion.

Oavsett om sedelbuntarna är tjockare i olje-Norge är det inte därför han väljer Brann utan för att det råkar vara alternativet som lockar mest sedan han av andra skäl valt att sluta i Malmö FF.

Det kommer att ta en tid innan chocken efter dagens besked i tränarfrågan lagt sig.

Men nästa presskonferens kommer att bli trevligare.

Då räknar jag kallt med att det är dags att presentera Mjällbybacken Mahmut Özen (ska erkänna att det var det jag trodde skulle ske när jag satt på cykeln på väg till dagens pk…)

 

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.