Ett derby som levde ett logiskt liv

Ett derby lever alltid sitt eget alldeles oförutsägbara liv. Det gjorde inte det här. Istället blev det helt logiskt. Bästa laget både på planen, i tabellen och sett till de senaste månadernas form vann.

Just nu är inte HIF tillräckligt bra.

Har inte varit det sedan kanonstarten man fick i inledningen av allsvenskan när laget var opåverkat av försäljningar och skador. Som jag skrev före matchen. Räknar man bort de första åtta omgångarna var avståndet i tabellen inte sex poäng utan elva. Nu är det sex, eller 14 om vi bara räknar de 17 senaste omgångarna.

Det märktes.

Sett till chansfördelningen var det klasskillnad.

HIF-tränaren Roar Hansen var också befriande ärlig på presskonferensen när han kallt konstaterade att om man ser till prestationerna på planen har hans lag inte varit med i toppstriden de senaste veckorna. Det hade behövts ett ledningsmål för att ändra förutsättningarna och rida på derbystämningen.

MFF överraskade dessutom genom att spela långt från start. Eller rättare lägga tidiga och snabba djupledsbollar och komma bort från låsningarna som präglat de senaste matcherna.

När väl 2-0 kom blev det som vanligt med bollkontroll och elegans och när HIF var tvunget att chansa kom öppningarna som kunde gett 4-0 och 5-0. Chanserna fanns…

Egentligen hade 4-0 varit den ultimata förnedringen för då hade Malmö FF tagit igen hela HIF:s målskillnadsförsprång på sju mål och dessutom passerat.

Nu är det plus 22 för MFF och plus 23 för HIF.

Det får HIF trösta sig med.

Plus att det är en bit kvar till 1-10 som man torskade med på Olympia 1965. Det året vann för övrigt MFF hemma med 5-0, sammanlagt 15-1.

Men det här var bra nog och ett riktigt styrkebesked. Alla gjorde sitt jobb och många var bra, men jag vill ändå plocka fram ett par individuella prestationer.

De som eventuellt var oroliga för hur Erik Friberg skulle ersätta Markus Halsti blev snabbt lugna. Friberg var lysande. Förutom att göra det mesta rätt satte han dit viktiga 1-0. Han är MFF:s målfarligaste mittmittfältare och missar sällan.

Bakåt var hela backlinjen stark. Men kungen för tredje matchen i rad hette Pontus Jansson. Glädjande nog var det heller inte någon större fara med skadan som tvingade honom att bryta.

Filip Helander tog förmodligen tillbaka sin plats. Jag älskar att han är en mittback som förutom att vara stabil även ibland vågar spela lite fult.

En kul detalj var att när Johan Hammar kom in mot slutet var det dels hans allsvenska debutmatch, dels en återförening med Filip Helander. Just de två spelade ihop i alla ungdomslagen innan Hammar lämnade för spel i Everton.

Framåt levererade anfallsparet Magnus Eriksson och Gullermo Molins. Eriksson har nu tio mål och tolv assist och han har bäddat för samtliga Molins mål. Gische fick på nytt en assist och ett mål. Hur många andra MFF-anfallare slår det?

 

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.