Motståndet framgångsrikt nernött

Första stoppet är avklarat på Malmö FF:s väg till Europa league.

Nu väntar Hibernian och jag är inte alls säker på att det är ett bättre lag än Drogheda United. I alla fall inte nu när den skotska ligan inte har startat än.

MFF briljerade inte i 2-0-segern.

Men man nötte ner motståndet och på sikt var det ett viktigt besked. MFF hade tålamod, klarade att spela kontrollerat och stod emot ett lag som satsade allt på fysik, sin stora styrka på fasta situationer och kontringsspelet. Inte ens efter MFF:s ledningsmål i slutet av den första halvleken flyttade Drogheda upp.

Om irländarna gjort det hade Malmö FF givetvis vunnit mycket större!

Nu fick man istället lita till andra kvaliteter och det gjorde man på ett smart sätt. Planen på Swedbank stadion var mycket större och bredare än den i Dublin. MFF utnyttjade ytorna och till slut orkade inte Drogheda. 1-0 kom i slutet av den första halvleken och 2-0 kom på tilläggstiden i den andra. Psykologiskt fina mål, men det var absolut ingen slump!

Efter att ha överraskats av Droghedas sätt att spela försvar första 45 dominerade dessutom MFF den andra halvleken totalt.

Så länge det står 1-0 kan alltid det underlägsna laget få in en boll, men Drogheda hotade faktiskt mindre än många andra lag gjort i det läget på Stadion.

Glöm heller inte att om Tokele Rantie satt dit friläget han fick rätt tidigt i den andra halvleken – vilket han naturligtvis borde gjort! – hade matchen öppnat sig på ett helt annat sätt.

Nu fick MFF nöja sig med att vinna stabilt.

Och efter att ha sett massor med briljanta tekniska uppvisningar de senaste åren känns det bara skönt att MFF kan vinna så också. Det behövs, inte minst i Europaspelet.

Ett par spelare är värda att lyfta fram lite extra:

Pontus Jansson. Jag tyckte att han gjorde sin klart bästa insats på hela året. De sista minuterna spelade han dessutom med svåra smärtor i en sena mellan axeln och armen, om jag begrep MFF-läkaren Pär Herbertsson rätt. Bra jobbat och nödvändigt eftersom MFF redan gjort alla sina byten.

Emil Forsberg. Inte bara för det fina målet utan minst lika mycket tack vare att han de senaste matcherna visat varför MFF köpte honom från GIF Sundsvall. Han är bra på ganska mycket.

Alla de tre övriga i backlinjen. Ytterbackarna hade ingen enkel uppgift, men löste det mesta med både elegans, stabilitet bakåt och vilja att gå framåt och Erik Johansson gjorde det mesta rätt bredvid Pontus Jansson.

Och Jiloan Hamad är en bra kapten.

Kul också att Simon Kroon fick göra målet som definitivt sänkte Droghedas sista hopp att få något med sig från matchen. Kroons inhopp var nämligen i ärlighetens namn inte särskilt bra. I hela situationen där han på egen hand fixade 2-0 gjorde han allt rätt. Innan dess var det mesta fel.

Egentligen var Pawel Cibickis inhopp vassare.

Till sist:

För Drogheda var det inte bara årets match.

Flerra av spelarna skrev på just med tanke på de två matcherna i Europaspelet.

Åtskilliga spelare hade tagit ledigt en vecka från jobbet för att kunna koncentrera sig på just den här returen.

Det kan vara bra att tänka på för de som tycker att det var dåligt att MFF inte krossade motståndet. MFF mötte spelare som gjorde sina hittills största matcher i karriären!

Så kommer det inte att vara när Hibernian står för motståndet.

 

 

Ta chansen att köpa Gische

På kort tid har Malmö FF alla möjligheter att bädda för en riktigt bra höst.

Jag tänker på två segrar och ett nyförvärv.

Vinst i torsdagskvällens retur mot Drogheda United ger avancemang i Europa league-kvalet.

En seger i söndagens hemmamatch mot Åtvidabergs FF befäster intrycket att MFF kommit med i tabelltoppstriden för att stanna, inte minst för att Åtvid har imponerat rejält mot slutet.

Så snart som möjligt efter det att övergångsfönstret öppnat måndagen den 15 juli kan och bör MFF dessutom sy ihop en övergång – eller snarare återgång – för Guillermo Molins.

Går allt i lås pekar alla kurvor uppåt.

Hibernian i nästa EL-omgång är definitivt inget omöjligt lag att ta.

Och när hösten är här måste MFF vara med i tätstriden i Allsvenskan för att locka fram intresset och publiksiffrorna som krävs för att man i alla fall ska få ett rimligt resultat i det ekonomiska bokslutet.

För MFF går back ordentligt. Så mycket att många säkert frågar om klubben har råd att lösa Guillermo Molins från Anderlecht?

Jag skulle vilja vända på saken och säga att jag tror att MFF inte har råd att låta bli nu när chansen finns.

Det var Fotboll Direkt som nyligen avslöjade att Anderlecht har satt prislappen på 1,5 miljoner för att sälja Molins, som man inte kommer att ge chansen till spel nästa säsong.

Han ska ha en hög lön också och då blir det mycket pengar för MFF.

Men man måste våga lite också.

Fönstret kommer knappast att stängas utan försäljningar. Jag skulle bli mycket förvånad om inte Pontus Jansson hamnar i Parma och Jiloan Hamad är så pass het för så många klubbar att det lutar åt att han också lämnar i sommar.

Då förbättras ekonomin med en bit över tio miljoner, men grejen är att det inte räcker för att nå plus minus noll. Det behövs mycket mer om det varken blir Europa League-spel eller tätstrid i Allsvenskan. Då missar man många sköna miljoner i intäkter från publik och sponsorer.

MFF kan alltså inte bara spara.

Gullermo Molins var en fantastiskt nyttig spelare för MFF innan han lämnade. Hans förmåga att utmana, hans fighteregenskaper och faktiskt hans målsinne är bara ett par av många plus. Det kommer publiken garanterat ihåg och enbart chansen att få se honom i MFF-tröjan igen kommer att locka flera marginalåskådare.

Spekulationerna att han inte skulle ha något att tillföra som matchotränat och bänkat utlandsproffs (lex Löfquist) tror jag inte ett skit på. Jag är istället övertygad om att Gische kan gå in och leverera direkt. Han känner sig hemma i Malmö och i MFF och behöver ingen anpassningsperiod.

Lämnar Jiloan Hamad är Gische den perfekte ersättaren. Och stannar kapten Hamad kommer MFF att ha en yttermittfältsbesättning med kapacitet att avgöra Allsvenskan. Glöm heller inte att Guillermo Molins är rätt bra som anfallare också och på den positionen behövs fler alternativ.

Förlusten av Pontus Jansson är redan täckt.

Det var därför Erik Johansson kom in i truppen.

Sedan kom skadorna och ställde till det, men där börjar det rätta till sig nu.

Jag pratade med en mycket positiv Filip Helander efter dagens träning och det visade sig att Rikard Norlings urval kan öka dubbelt upp den 15 juli.

För det första är det dagen då  sommarförvärvet Johan Hammar blir spelklar.

För det andra kan det vara dagen då Filip Helander gör comeback i MFF-tröjan. Då spelas nämligen en hemmamatch mot Kalmar FF i U21-serien och Filip verkade tycka att det är en god idé att han ska vara med i den.

Knäet som har strulat sedan slutet av maj är helt okej igen, han tränar för fullt och känner sig redo. Dessutom kan en U21-match vara bra för att vässa matchtempot och timingen.

………………………………………………..

Det blir samma trupp mot Drogheda som mot Gefle IF.

Troligen samma lag också. Det känns svårt att ändra efter det som jag tyckte var MFF:s bästa 90-minutersinsats i år.

MFF har spelat ännu vassare i delar av matcher, i 25, 30 kanske 40 minuter. Men den kontrollen över motståndaren i en hel match har man inte haft tidigare.

Att formen och stabiliteten är på gång är en av sakerna som talar för en MFF-seger mot Drogheda United.

De övriga är:

1) Hemmaplansfördelen.

I Allsvenskan har MFF blivit ett betydligt bättre bortalag och minskat gappet mellan prestationerna och poängskörden i och utanför Malmö. Utan att tappa hemmastyrkan. I Europaspelet tror jag att skillnaden fortfarande är större.

2) Att MFF är ett bättre lag än Drogheda.

Både individuellt och kollektivt har MFF materialet som ska besegra ett irländskt mittenlag. Nu är det upp till spelarna att gå ut och dra nytta av det försprånget.

3) Utgångsläget.

Säga vad man vill om 0-0. Men visst är det ett bra avstamp för MFF.

4) Lärdomarna från den första matchen.

– Jag har betydligt större respekt för Drogheda efter att ha spelat mot dem än jag hade innan. Men visst är det ett lag vi ska slå, sa Jiloan Hamad på presskonferensen idag.

Det låter som en vinnande inställning.

Jag skulle hemskt gärna velat lägga till punkten:

5) Publiktrycket.

Men tyvärr tror jag att den fördelen blir betydligt mindre än vanligt. Det mesta talar för en publiksiffra på 5 000. Det gäller att de som är där hörs och förhoppningsvis tar biljettförsäljningen fart sista dagen. Men lika stort stöd som vanligt blir det knappast.

 

 

 

En liten Kävlingeresa

Tog tåget till Kävlinge.

Sommarkortet måste ju jobba….

Det ångrar jag inte. Högalids IP är en härlig sommararena, vädret var strålande, de hade god Lunda-Melle i kiosken och MFF besegrade Halmstads BK med 2-1 i U21-serien.

Klart förtjänt också.

I den första halvleken dominerade MFF matchbilden rejält. Mot slutet av matchen stack dock Halmstads BK upp sedan MFF gjort en del byten och HBK fick faktiskt till ett skott i ribban på tilläggstiden. Lite grann kändes det som deja vu från en del A-lagsmatcher som MFF inte klarat att stänga, men totalt sett var det helt okej spelmässigt.

Jesper Rindmo gjorde båda målen, det första efter 30 minuters spel och det andra efter paus. Det var för resten riktigt snyggt när han efter assist från Edwin Ahmetovic fick bollen över backen och sedan drog in 2-0 på volley.

2-1-reduceringen kom sent på straff.

Jesper Rindmo ska givetvis ha överbetyg.

Han känns som urtypen för en målskytt som utnyttjar chanserna utan att synas så mycket. Länge såg man betydligt mer av anfallspartnern Benjamin Fadi som verkade piggare ut än på länge och alldeles i början kunde gjort ett mål efter att snyggt ha sprungit sig fram till ett bra läge. Men det händer fortfarande alldeles för lite inne i straffområdet för Fadi.

Gillade också Jonathan Ekendahls lugna och trygga spel på högerbacken, Erdal Rakips fina insats på mitten och dessutom var Petar Petrovic bra på kanten. En annan som övertygade var Johan Hammar. HBK var visserligen uddlöst i 75 minuter, men ändå. Hammar fick i alla fall visa sin styrka i luften och timingen börjar sitta där.

– Första U21-matchen var mest ett sätt att komma ikapp fysiskt. Idag kändes det bra även i spelet och jag är nöjd med min insats, sa Johan Hammar när jag tog ett kort snack med honom efter matchen.

Han är dock inte aktuell varken till torsdagens retur mot Drogheda United eller söndagens allsvenska hemmamatch mot Åtvidebergs FF eftersom han i A-lagssammanhang är spelklar först på måndag den 15 juli.

– Synd. Men slår vi bara ut Drogheda hoppas jag bli aktuell för truppen till den första matchen mot Hibernian, sa han.

Bredvid sig mot Halmstads BK hade Johan LB07:s Jesper Modig, född 1994, som testspelade. Tyvärr skadade sig Jesper i foten tidigt i den andra halvleken.

– Tar alltid lite tid att spela ihop sig med en ny mittbackskollega. Det finns mycket som måste klicka i passningsspelet och positionerna. Men jag tyckte att det gick helt okej tillsammans med Jesper. Det gjorde det med Marcus Haglind Sangré också när han kom in och ersatte Jesper, betygsatte Johan Hammar,

Tyvärr såg jag inte U21-matchen där Ludvig Nilsson från Kvarnby IK testspelade som mittback och kan därför inte jämföra hans och Jesper Modigs insatser.

Men jag tippar att Ludvig, eller Ludde som han kallas, kan ha ett litet försprång. Han är nämligen två år yngre!

…………………………………….

Måste också berömma de 40-50 supportrarna som skruvade ihop stolarna så att Norra stå kan vara öppen på torsdag mot Drogheda.

Först pratades det om att man skulle jobba måndag och tisdag för att allt skulle bli klart och MFF:s vd Per Nilsson var inte säker på att man skulle hinna. Det snackades även om att det krävdes cirka 40 arbetsdagar, i alla fall om en enda man skulle göra jobbet.

Sedan kom supportrarna och fixade alltihopa på en halv dag!

Förhoppningsvis kan MFF dra tre lärdomar från det här:

1) Inte ta förhastade beslut.

2) Om man ändå känner sig tvingat att göra det, prata med de som berörs.

Och

3) Underskatta inte de goda och stora krafterna som finns i supporterleden.

 

Ingen buss över till Gefle

Just nu är stora delar av Stadion-området smockfullt med gigantiska långtradare och bussar med material till Iron Maiden-konserten på gammel-Stadion på onsdag.

Tydligen är de så många att det inte blev någon över till Gefle IF att som vanligt sätta i det egna straffområdet.

För inte tusan blev det 0-0. Malmö FF gjorde istället en alldeles utmärkt insats, luckrade upp Gefleförsvaret, vann med 3-1 och gick upp i en serieledning som kommer att hålla i sig till dess att Helsingborgs IF och IFK Göteborg spelat mot varandra på måndagskvällen.

Statistiken talade för 0-0.

En stor del av fakta-basen också.

Men jag skrev före matchen att när så mycket talar för en sak vill den lille anarkisten i mig tro på något helt annat och så blev det.

Och varför inte? Det var trots allt ett av Allsvenskans vassaste hemmalag som mötte ett lag som inte vunnit på de elva senaste omgångarna.

Det var också ett toppsatsande MFF som visade både spel- och taktiska kvaliteter som ett topplag bör visa.

Mot Gefle gäller det att utmana det lagets massiva defensiva styrka och trots allt hitta avslutsytorna.

Det gjorde MFF från distans och med ett öppnande stenhårt inlägg till 1-0-målet.

I intervjun inför matchen kallade förre guldtränaren Tom Prahl Gefle IF för zonspelsfundamentalister som bygger sin försvarsstyrka mer på att backa och stänga ytor än att attackera.

Malmö FF hoppades och ville trycka ner Gefleförsvaret ännu lägre och hitta insticken. När det inte gick öppnade sig istället avslutslägena från distans. Den chansen tog spelarna!

Och långskott är ett bra vapen mot Gefle IF, särskilt ett Gefleförsvar som säkert ville täcka av skotten, men hade en dag då det inte alls fungerade. MFF vann bollinnehavet med 65-35. Mycket viktigare än så var att man vann avslutsstatistiken med 22-5 och hade 15-3 i skott på mål.

Framförallt Emil Forsberg, Magnus Eriksson och Simon Thern fick massvis med lägen från 20-25 meter och tog dem. Länge var det bara en storspelande Mattias Hugosson i Geflemålet som stod emot. Han räddade det mesta, men när matchens lirare Jiloan Hamad och Miiko Albornoz i den andra halvleken fick på två fantastiska skott kunde inte ens han stå emot.

Jag begriper dock inte hur juryn kunde missa Hugosson som bortalagets bäste spelare. Det var ju inte bara distansskotten han parerade. När han tog Erik Johanssons närskott efter hörna var det till exempel en landslagsmässig prestation.

Publiksiffran 9 837, för första gången sedan 2011 under 10 000, var en väntad besvikelse.

Men kommer det inte 2 000 extra mot Drogheda på torsdag och Åtvidabergs FF på söndag efter det här vore det riktigt illa.

Efter seger, serieledning och tre snygga mål borde en chans att avancera i Europa plus en match mot ett klassiskt Åtvidabergs FF som också imponerade stort i sin helgmatch locka rejält.

Målen var för resten inte bara snygga.

I och för sig räcker det en bit.

1-0 var ett läckert stenhårt inspel från Jiloan Hamad som Magnus Eriksson nickade i mål. Det krävdes faktiskt en hel del klass för att få till det målet, både av Hamad (precisionen i kombination med hårdheten) och Eriksson (att styra det stenhårda).

2-0 var en snygg soloprestation av Hamad.

Och 3-0 var ett urläckert skott av Miiko Albornoz.

De gjordes också av en spelare – Jiloan Hamad – som på nytt bevisade hur viktig han är för laget och två andra som hade och har massvis att bevisa.

Magnus Eriksson behövde ett mål och frågan är om han inte gjorde sin hittills bästa match i år?

Miiko Albornoz var usel mot BK Häcken och inte mycket vassare mot Drogheda United. Han har sin stora styrka i offensiven och därför var årets första mål ett mycket gott tecken för honom och MFF. Förhoppningsvis kan det även bidra till att få det att klicka för honom i defensiven. För där finns det fortfarande stora frågetecken. Och de rätades inte ut av sättet Gefles mål kom till på. Men nu finns det i alla fall hopp.

Ett av bytena gav dessutom ett klart besked:

Det är Pawel Cibicki som är fjärdealternativet i anfallet – tredje när Dardan Rexhepi är skadad – inte Benjamin Fadi.

Vi som brukar titta mycket på U21-matcher och träningar har absolut inget att invända mot det.

Att Pawel gjorde ett riktigt fint inhopp i sin allsvenska debutmatch förstärker bara intrycket…

Trist om alla spelat på samma sätt

Malmö FF-Gefle IF blir en tuff utmaning både för MFF och publiken.

Det finns nämligen så mycket som talar för 0-0 att det närmast är löjligt.

Efter att ha sett MFF:s oförmåga att ta sig genom Drogheda Uniteds kompakta försvar känns det svårt att tro att det ska lyckas mot Gefle som taktiskt, defensivt och individuellt är ett bättre lag än Drogheda.

Efter att ha gått igenom Infostradas statistik inför matchen har den där dubbelnollan dessutom satt sig ännu hårdare i hjärnvindlingarna. Eller vad sägs om det här:

Tre av de fyra senaste matcherna mellan lagen på Swedbank stadion har slutat just 0-0.

Gefle IF har spelat oavgjort i de sex senaste allsvenska matcherna. Blir det kryss nu också slår laget alla tiders rekord i antalet oavgjorda matcher i rad. Just nu tangerar man rekordet med Degerfors IF från 1942 och Gais från 1931.

Gefle har gått mållöst från fem raka bortamatcher mot MFF och har aldrig vunnit i Malmö. Däremot har fem av de tidigare tio mötena slutat med kryss.

Så för en gångs skull när folk lite slentrianmässigt pratar om att det luktar 0-0 så stämmer det.

Faktiskt så bra att den lille anarkisten inom mig vill skrika att det inte alls blir varken 0-0 eller oavgjort. Det blir mål och MFF vinner!

Skam vore väl annars när ett av Allsvenskans bästa hemmalag ställs mot ett lag som har elva raka seriematcher utan seger. Men det blir svårt och som sagt en utmaning både för MFF och publiken.

Fast trist? Nej. I alla fall inte för mig.

Jag gillar nämligen både det Gefle IF gör och att allt inte är så strömlinjeformat. För mig är en verklighet där alla lag spelar på samma sätt och är bra på samma saker en mardröm.

Gefle har egentligen väldigt mycket emot sig. Klubben han ont om pengar, får trolla med små resurser, kämpa på en sponsorsmarknad där Brynäs dominerar och spela på en arena som i alla fall jag upplever som Allsvenskans sunkigaste, men som kommunen vägrar göra något åt eller ersätta. I den verkligheten har Per Olsson som tränare och sportchef byggt ett lag och en taktik som gör att det kvittar hur mycket alla snackar om att snart så åker Gefle ur. Det gör man inte.

När det strulade i år ändrade han kvickt 4-4-2 till 3-5-2 som snarast blev en fembackslinje och det blev tätare än någonsin.

När jag pratade med Rikard Norling efter lördagens träning var han dock inne på att Gefle nu är tillbaka i sin klassiska 4-4-2-uppställning.

Fast grejen är att det kvittar. Oavsett hur Gefle spelar är laget oftast supersvårt att få hål på.

Och det är en cynism som lönar sig.

Det pratas rätt mycket skit om Gefle IF. Som till exempel att det var pinsamt att de tack vare sin Fair Play-plats i år skulle vara med och representera Sverige i Europa. Vad hände? Jo efter 3-0 mot Trans Narva i Tallin är Gefle i princip redan klart för avancemang i Europa League-kvalet.

Det är knappast en slump att Lasse Lagerbäck en gång i Offside jublade över att Gefle IF klarat sig kvar och motiverade glädjen med att ”Gefle har en realistisk syn på fotboll!”

Ibland är jag dum, naiv och för fotbollsnördig för mitt eget bästa, men jag tycker att det ska bli kul att se om MFF hittar dyrken till Gefleboxen.

Särskilt som det är något MFF behöver öva ännu mer på.

……………………………………………

Truppen blir densamma som mot Drogheda.

Matias Concha har problem med en framsida på ena låret och saknas. Synd, efter att ha sett honom träna förra veckan trodde jag att han var rejält på gång.

Ivo Pekalski saknas också. Han spelade i U21 mot Halmstads BK förra fredagen och fick känning i en lårbaksida. Efter det har han saknats på träningarna.

Rikard Norling pratade en hel del om att med fyra matcher på två veckor går det inte att ha samma startelva hela tiden. Det lät som en tydlig – men sedvanligt maskerad – signal att Simon Thern spelar från start mot Gefle IF.

……………………………………………………….

Gefletränaren Per Olsson spelade för resten i MFF i mitten av 80-talet om ni hade glömt det. Bland lagkamraterna fanns nuvarande sportchefen Per Ågren, målvaktstränaren Jonnie Fedel och U19-tränaren Anders Palmér.

 

 

 

Inget resultat att gråta över

Jag är kluven.

Å ena sidan är 0-0 borta i Europaspel alltid ett bra resultat inför hemmareturen, oavsett motstånd.

Å andra sidan var det en pissmatch.

MFF borde vunnit, eller snarare MFF borde ha spelat tillräckligt bra för att ha motiverat ett segermål. Nu höll det på att komma ändå när Drogheda United den sista kvarten dels gick på knäna av trötthet, dels fick fullfölja med en man mindre sedan Brennan åkt ut.

Men som det såg ut sista 15 så skulle det sett ut hela matchen, elva mot elva…

Å andra sidan – igen – är jag tillräckligt rutinerad (gammal) för att veta att egentligen handlar det inte så mycket om kanonspel, underhållning och elegans på bortaplan i Europa. MFF ville ha ett resultat att gå på, fick det och om man vinner och spelar bra hemma på torsdag blir plötsligt allt mycket bättre.

Försvaret ska ha godkänt. MFF höll nollan.

Anfallsmässigt var det inte i närheten av bra och Drogheda tilläts störa för mycket. Men det gjorde man tack vare ett intensivt kämpande och att det irländska laget skulle vara bra i den viktiga detaljen kan inte ha kommit som en överraskning för någon.

Jag köper heller inte snacket om proffs mot amatörer. Det går alldeles utmärkt att jävlas med proffs. Glöm inte att när Malmö FF var som allra bäst i Europa var det MFF som var amatörerna som mötte proffsen!

I en serie på 30 matcher är amatörerna chanslösa.

I en enstaka match, särskilt på hemmaplan, är det en helt annan sak.

Dessutom; med risk att låta cynisk så har MFF egentligen levt på en enda fantastisk bortainsats i Europaspelet rätt länge nu.

Jag tänker givetvis på 1-0-segern i Glasgow mot Rangers.

De övriga bortamatcherna från 2011:

HB Torshavn 1-1

Dinamo Zagreb 1-4

AZ Alkmaar 1-4

Metalist 1-3

Austria Wien 0-2

2005 nådde man 2-2 mot Maccabi Haifa och föll med ett brak borta mot Thun med 0-3.

2004 lyckades man torska med 1-3 mot Cork City!!!!

Så inte tänker jag gråta över 0-0 borta mot Drogheda United om det blir seger i returen.

……………………………………

Jag gillade för resten Simon Therns inhopp.

När jag i det förra blogginlägget antydde att någon gång i Europaspelet på bortaplan kan det vara dags att testa 4-2-3-1 på allvar och inte bara genom att Magnus Eriksson går ner så lågt at han hamnar där ändå kan jag bara tillägga att det är ett utmärkt sätt att få in Thern i laget från start.

Målvakt och backlinje som nu. Sedan:

Erik Friberg och Markus Halsti bakom Simon Thern med Jiloan Hamad och Emil Forsberg på kanterna samt Tokelo Rantie ensam på topp.

 

 

 

Kan inte sluta tänka på Nordsjälland

Malmö FF i Europa-spel igen. Äntligen!

Då är det lätt att tankarna hamnar i minnena från förr. Givetvis till de gyllene åren då MFF bland annat nådde Europacupfinalen 1979, men även till färska insatser som bortamatchen mot Rangers FC i Glasgow och hemmamatchen mot Dinamo Zagreb då publiken höll på att bära fram MFF till en bragdartad vändning efter fiaskot på bortaplan.

Stora matcher med stora konsekvenser, fråga bara Rangers FC. Ändå sitter jag mest och tänker  på en helt annan match inför torsdagskvällens drabbning mot Drogheda United.

Nej, inte det monumentala bottennappet mot Cork City 2004 – även om det kan vara värt att ta fram som ett varningstecken – och inte heller någon av de senaste årens mycket goda MFF-insatser mot brittiska lag.

Det som envist poppar upp i tankarna är istället en försäsongsmatch mot FC Nordsjälland i Danmark!

Idiotiskt kanske, men det finns en förklaring till att just den matchen är värd att plocka fram. Den spelades på MFF:s födelsedag den 24 februari i år på Farum Park och var egentligen mest en sådan där svinkall vintermatch där fingrarna sakta frös fast vid tangentbordet när jag och kollegan Christer Cederlund rapporterade våra intryck till Skånskans läsare. Inte ens de stora filtarna som var utlagda på pressläktaren kunde stoppa vinden från att borra sig in bakom klädlagren. MFF förlorade med 0-2 och de sista 45 minuterna var ett starkt Nordsjälland närmare 3-0 än MFF en reducering.

Så varför minnas den matchen?

Jo, för att MFF spelade med bara en anfallare!

4-4-2 sitter i ryggmärgen på Malmö FF och de flesta andra svenska lag. Men inför resan till Danmark hade MFF tre anfallare skadade och då tog tränaren Rikard Norling beslutet att greppa tillfället att testa 4-2-3-1, eller 4-5-1 om ni så vill. Med motiveringen att det inför de internationella cupmatcherna kan vara bra att ha en plan B.

Ibland bara för att täta och få till ett bra resultat att gå på i hemmareturen, ibland för att klara livhanken mot ett riktigt vasst motstånd borta (inte Drogheda) och någon gång för att få stopp på en blödning (som i Zagreb när 1-2 blev 1-4 för att MFF bara fortsatte att bjuda).

Att det finns en plan B är helt klart.

Det visade Nordsjällandmatchen och det har Rikard Norling framhållit även ett par gånger efter den utflykten. Så just nu sitter jag mest och tänker på om vi möjligen kommer att få se ett enmannaanfall i MFF-elvan mot Drogheda United.

Då är det två frågor som känns avgörande:

1) Gav inte 0-2 i Farum fel signaler?

2) Behövs det mot Drogheda?.

När det gäller fråga 1 är svaret nej. Första 45, det stod 0-0 i paus, gick det riktigt bra. FCN skapade nästan ingenting. Sedan kom ett snabbt mål, MFF tappade tålamodet och man mötte ett mycket bra lag som utnyttjade det.

På fråga två tror jag också svaret är nej. Men det är kanske just då man ska trimma in spelet?

Med Dardan Rexhepi skadad och Magnus Eriksson i en rätt så djup och långvarig formsvacka ligger det dessutom rätt nära till hands.

Eller så är det bara jag som funderar för mycket…

 

 

Otur upphöjt till tre

2010 var det synd om Jasmin Sudic.

När korsbandet gick av igen 2011 var det på nytt dags att förbanna hans otur.

Och nu?

Otur inte upphöjt till två utan tre…

Jag lider med honom. Det gör givetvis alla vettiga människor.

För historien är ju egentligen för grym – och märklig – för att vara sann.

Först fick han ett söndrigt korsband hopsytt. När han kämpat sig tillbaka gick det sönder igen och då bestämde MFF-läkaren Pär Herbertsson i samråd med Sudic att operera in ett ersättningskorsband från en donationspatient. Och nu är det alltså det korsbandet som är sönder!

Jag har letat länge för att hitta andra elitidrottare som drabbats av tre korsbandsskador.

De är inte många, men de finns. Lisa Ek i LdB FC Malmö håller på att kämpa sig tillbaka efter sin tredje och samma sak gäller handbollsstjärnan Oscar Carlén. Tror dessutom att Mikael Eklund, som vann SM-guld med Kalmar FF 2008 och spelade i Assyriska när Rikard Norling tränade Södertäljelaget, rehabade sig tillbaka efter tre korsbandsskador.

Men grejen är att ingen av oss har rätt att ställa några krav på att Jasmin Sudic ska lyckas, eller ens att han ska försöka.

Det där är helt och hållet upp till honom själv.

Vill han försöka är det bara att önska lycka till och hålla tummarna.

Klarar han sedan att komma tillbaka lika stark som förut är det fantastiskt.

Jag ska inte komma med några bestämda förutsägelser. Alla som gör det bidrar bara till att öka pressen på honom att komma tillbaka.

Visst tror – eller gissar/hoppas/önsketänker – jag att jag får se honom spela allsvensk fotboll 2014 (då han på nytt är MFF:s spelare). Men det är egentligen skit samma. Som sagt, det är han själv som avgör om han vill och kan.

Det viktiga att komma ihåg är att han oavsett hur det går redan bevisat att han är en bra allsvensk spelare.

Två gånger till och med.

Först i MFF innan skadehelvetet startade. Och sedan hela den här vårsäsongen i Mjällby.

Jag har pratat med många som följer Mjällbys öden och äventyr. Nästan alla är överens om att två spelare stått i särklass i årets lag: Jasmin Sudic och Kristian Haynes.

……………………………………………………………….

Rikard Norling är redan på Irland.

Där väntar han in laget för att intensifiera förberedelserna till torsdagens EL-match mot Drogheda United och informera dem om vad han såg i måndagens cupmatch mot Cork.

Drogheda vann med 3-0 och när jag på eftermiddagen pratade med Rikard betonade han att Drogheda är ett moståndarlag som måste tas på stort allvar.

I fredags förlorade Drogheda med 0-3 mot Shamrock Rovers i serien. Då var fyra spelare avstängda och det var anledningen till att Rikard Norling och Simon Hollyhead valde att se dem i cupmatchen istället. Det var han glad över. För även om han pratade en del om att man ju inte kunde veta om det var fredags- eller måndagslaget som var mest ordinarie så var det mest prat. Med alla på plats är Drogheda ett betydligt bättre lag och det var bra att se just den upplagen.

4-4-2. Brittiskt stuk. Kämpastarkt. Bra på fasta situationer. Ett par nyckelspelare klart vassare än de övriga.

Men det ska inte räcka. I många år nu har MFF varit riktigt starkt mot just brittiskt motstånd, oftast av betydligt högre kvalitet än Drogheda United.

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.