Låt inte bitterheten dröja kvar

IFK Göteborgs supersena kvittering var givetvis ett oerhört tungt mål för MFF att släppa in.

Ett rikigt nackskott i en seriefinal där annars allt såg ut att gå den allsvenska maratontabelledarens väg.

Dessutom var målet totalt onödigt.

Men låter Malmö FF bitterheten över målet dominera och hänga kvar blir effekten mycket värre än det rent faktiska resultatet, att IFK Göteborg med möda räddade en poäng på hemmaplan och firade som om man vunnit SM-guld.

För det är trots allt så att oavgjort på bortaplan mot den största guldkonkurrenten faktiskt är ett rätt hyfsat resultat.

Inte minst för att MFF var det bästa laget, såväl chans-, spel- som fotbollsmässigt. Det beskedet kan inte ens ett räddat kryss och en sen kvittering sudda ut för IFK Göteborg.

Skit i resultaten ett tag och jämför bortamatcherna mot AIK och IFK Göteborg. AIK dominerade stundtals och där var det MFF som slapp billigt undan. Segern togs enbart tack vare en enorm kämpainsats. IFK Göteborg hade turen som AIK – och nu MFF – saknade. Spelar inte IFK Göteborg bättre än så här kommer laget att ta betydligt färre poäng än Malmö FF resten av serien.

Spel- och prestationsmässigt gav MFF-insatsen flera viktiga besked. Filip Helander var på nytt lysande (grandios tyckte Rikard Norling) och efter bara tio feltimande minuter hittade Pontus Jansson tillbaka till spelet före skadan. Allsvenskans bästa mittbackspar är återfött.

På mitten visade Erik Friberg och Markus Halsti precis varför det var rätt att spela med just dem mot IFK Göteborg. De tuggade i sig allt och dominerade. Friberg var planens bäste Göteborgare och Halsti var nästan lika vass.

Lägg till att Jiloan Hamad och Miiko Albornoz körde ganska rejält med IFK Göteborgs vänsterförsvar, att Pa Konate gick in och firade sin 19-årsdag med att spela hur bra och klokt som helst när Ricardinho fick ont i en baksida, att Simon Thern efterhand hitade rätt på kanten och att anfallsparet Magnus Eriksson och Tokelo Rantie också gjorde en stark insats. Plus att Robin Olsen var lugn som en vass veteran i målet.

Hela laget var bra vilket får mig att tvivla på två saker jag inledde den här bloggtexten med.

Dels att man ska glömma bitterhetern. Det är inte lätt!

Dels att IFK Göteborg inte imponerade. För de tog ju faktiskt poäng när alla i Malmö FF gjorde en stark insats, trots att det borde varit omöjligt.

Efter allt det här undrar säkert någon hur jag förklarar poängtappet?

Moralen i IFK Göteborg givetvis. Den goda inledningen på säsongen har förvandlat laget och nästan all tyngd på axlarna är borta.

Men framförallt hänger jag upp mig på det sista bytet.

Två minuter in på tilläggstiden ersatte Emil Forsberg Magnus Eriksson. Sedan var det han som förlorade bollen i en inhoppares typiska överambition och målet kom på just den tid som lades till för det bytet!

Om MFF inte gjort det tredje bytet tror jag att det hade slutat med seger.

Så små är marginalerna ibland i fotboll. Bytet var rätt tänkt, Magnus Eriksson var trött och det är ju så man ofta gör för att störa rytmen hos det måljagande laget.

Men det blev helt fel. Nu var det istället MFF:s rytm som blev störd. De elva som var på plan hade full koll och gjorde på egen hand ett alldeles utmärkt jobb med att fördröja tiden.

…………………………………….

På sätt och vis jämnade det dock ut sig. Förra året var det MFF som kvitterade på tilläggstid i Göteborg. Alex Nilsson gjorde hur snyggt som helst 2-2 i minut 90 + 2.

 

 

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.