Ett väntat beslut i Bussgate

Polisen sa också ja till supportrarnas motförslag till tvångsbussningen.

Ingen skräll.

Vad skulle man annars ha gjort?

Obligatorisk bussfärd för att bli insläppt på bortaläktaren i derbyt mellan Helsingborgs IF och MFF var ett förslag omöjligt att genomföra.

Omöjligt för att det var ett alldeles för stort intrång i den enskilde supportern/åskådarens självklara rätt att på egen hand välja hur han eller hon skulle ta sig till matchen. Fotbollsåskådare är inte boskap och bör heller inte bli behandlade som om man vore det. Kollektiva bestraffningar är heller inte värdiga ett rättssamhälle.

Lika uppenbart som att något måste göras – våldet får aldrig tillåtas att ta över – lika givet var det att det måste komma fram ett bättre förslag.

Med pressen på sig gjorde MFF:s OCH HIF:s supportergrupperingar just det. De satte sig ner, diskuterade och kom fram till ett förslag som direkt kunde köpas av båda klubbarna. Region Skåne gav ett tyst medgivande och Polismyndigheten ville fundera. Inte för länge, alla de praktiska problemen med biljetter och annat måste ju lösas i god tid, men man ville ha veckan på sig. På fredagseftermiddagen kom det väntade beslutet.

Efter polisens ja har många valt att lyfta fram formuleringar i pressmeddelandet som: ”Skulle det sedan visa sig att derbyt likväl förknippas med ordningsstörningar och konfrontationer, bör det vara uppenbart för alla parter att betydande begränsningar kan komma att ske.” Och: ”Ur polisens perspektiv, kan vi inte bortse från supportrarnas besvärande historik och är därmed mer återhållsamma i vår förväntan.”

I värsta fall är det en dålig förlorar-mentalitet och ett tecken på att polisen innerst inne egentligen fortfarande ser supportrar som boskap.

I bästa fall är det en gardering. Om det går snett ändå ska ni i alla fall inte komma och skylla på oss.

Egentligen var det väldigt onödigt att öppna för sådana tolkningsmöjligheter. För man skriver också: ”Polisens kommenderingsledning bedömer överenskommelsen som ett lovvärt initiativ och har under gårdagen personligen träffat representanter från de båda lagens supportergrupperingar. Vid mötena påtog sig supportrarna ett stort ansvar och betonade allvaret i den unika överenskommelsen.”

Det vill säga supportergrupperna har gjort det bra och vi litar på att de menar allvar. Precis som Malmö FF och Helsingborgs IF gjort.

Därför blir derbyt måndagen den 24 september ett perfekt tillfälle för både MFF:s och HIF:s supportrar att visa att man är mogna att uppfylla ansvaret man tagit på sig.

Med frivilliga bussar istället för obligatoriska kan det dessutom visa sig att ganska många tycker att det är ett riktigt bra alternativ för att ta sig till och från Olympia.

Hur bra för barnfamiljer och andra får vi dock aldrig veta eftersom avsparkstiden 20.45 är kvar.

 

Utan tvång blir det bra

Bussgate ser ut att få en bra lösning. Tacka supportrarna för det.

Blev glad två gånger på kort tid.

Först sent igårkväll när jag hörde att nio supportergrupperingar från MFF och HIF kommit överens om ett gemensamt konkret och dessutom bra lösningsförslag på problemet.

Sedan på eftermiddagen idag när jag – mest via twitter – fick uppdateringar från presskonferensen i Helsingborg. Satt nämligen i en obligatorisk (ironin i det!!!) utbildning och kunde inte vara på plats på presskonferensen. Men beskedet att både MFF och HIF köper förslaget rakt av var givetvis hett efterlängtat.

Återstår Polismyndigheten.

Jag skulle kunna raljera om att det är konstigt att alla som var på plats på pk:n hade ett färdigt besked att ge utom parten som hade kallat till den. Men visst, det kan behövas tid att studera effekterna av förslaget och prata med supporterrepresentanter. Jag skulle dock bli mycket förvånad om inte Polisen också säger ja till ”de nios” lösning. Det skulle vara riktigt dumt.

Pratade precis med MFF-vd:n Per Nilsson.

Han berättade att man var överens om att Polisen ska ge ett skyndsamt besked, i klartext den här veckan.

– Den tiden fram till matchen måste vi ha för att fixa biljetter och allt det praktiska.

Han var också tydlig med att det redan på eftermötet till läktarmötet varit konstruktiva diskussioner, men att klubbarna sedan hållit sig utanför processen. Därför är det också supportergrupperingarna som ska hyllas för att det gick att nå en lösning. En mycket bättre lösning än den som först presenterades.

Om Polisen säger ja blir det så här:

MFF-supportrarna kan ta sig till matchen på Olympia på tre sätt:

1) Med tåg från Malmö (Triangelen) till Helsingborg (Maria Station).

2) Med de tidigare obligatoriska, numera frivilliga, bussarna. Det alternativet finns nämligen kvar, från förfest på Swedbank stadion till bussfärd in till Olympia.

3) Egen transport.

Tvånget är borta.

Tåg-folket marscherar från Maria Station kortaste vägen till bortainsläppet. HIF-supportrarna kan röra sig fritt i centrala Helsingborg och på Knutpunkten utan konfrontationer.

Hela förslaget kan läsas här.

Hur det fungerar kommer givetvis att ha avgörande betydelse för de kommande säsongernas derbyn. Polisen, politikerna och även klubbarna står redo att gå in med tungt inskränkande åtgärder om det visar sig att det trots den här lösningen blir omfattande bråk.

 

Klart att Zlatan ska ha en platta

Så fick då Zlatan Ibrahimovic sin platta på Mamöidrottens Walk of Fame.

Givetvis ska han vara med där.

Det tyckte garanterat de runt 500 som följde proceduren på plats också.

Juryn ska ha stort beröm för att ledamöterna valde att ”blunda” för kravet att prestationerna egentligen ska utföras när den aktive tävlar för en Malmöklubb. Det är ett otidsenligt krav, omöjligt att hålla fast vid.

Zlatans betydelse för Malmö och Malmöidrotten är gigantisk och ökar för varje ny titel, skytteligeseger, guldboll och landslagsframgång han lägger till den massiva meritlistan. Att han representerat stora utländska klubbar är både en nödvändighet (för segrarna) och en bisak (för priset).

Zlatans anknytning till Malmö FF och Malmöfotbollen är dessutom svår att överdriva och ständigt pågående. Han räddade ett ekonomiskt krisande MFF när övergångspengarna från Ajax flöt in, han var med om att tända gnistan i återtåget från superettan som senare ledde till SM-guldet 2004 och han är och förblir en av de stora förklaringarna till att fotbollsintresset i Malmö numera utklassar det som fanns på 70- 80- och 90-talen.

Det var både nödvändigt och självklart att redan nu ta med honom bland de 22 som hittills fått sina minnesplattor på det öppna utrymmet mellan gamla och nya Stadion.

MAI:s Lennart Strand var också ett bra val.

När Sveriges genom tiderna mest framgångsrika friidrottsklubb firade sitt 100-årsjubileum gav man ut en jubileumsbok. Där var alla överens om att det finns fyra MAI:are som i ett historiskt perspektiv klart överglänser alla de övriga aktiva i föreningen. Gunder Hägg och Ricky Bruch kom med redan i det första urvalet i Walk of Fame 2009, ifjor lades Lennart Strandberg till och nu var det Lennart Strands tur.

Och visst var det härligt att höra Lennarts son Per från podiet säga att den år 2004 avlidne fadern säkert fortfarande springer ute på Ribban och att han efter det här gör det med ett stort leende.

Två bra val av juryn alltså, men de närmaste åren återstår flera hål som bara måste fyllas om Walk of Fame ska vara representativ för Malmös idrottsliv som det faktiskt sett ut.

Många tycker säkert att man ska öppna för fler idrotter, men då glömmer man bort att sex fotbollsspelare bland de 22 faktiskt innebär att den sporten är missgynnad!

Tittar man på de självklara namnen som saknas är nämligen nästan alla just från fotbollen. Mest anmärkningsvärt är att inte en enda av MFF-spelarna som var med och tog VM-brons 1994 har fått en platta.

Mest given är Patrik ”Bjärred” Andersson.

Om inte VM-brons, Champions league-vinnare, två gånger tysk ligamästare, två gånger Guldbollen-vinnare med mera ska räcka, vad krävs då

2013 vill jag se honom på podiet.

Jag vill dessutom att han ska få sällskap av Elisabeth Leidinge. Tio år som aktiv och ledare i MFF, EM-guld, VM-brons och sex SM-titlar räcker mer än väl. Ytterligare en fotbollsspelare, men ett gott val.

…………………..

Bussgate går vidare.

Hittills har inget fått mig att ändra uppfattning. Det är nödvändigt att göra något, men TVÅNGS-bussning är fel metod.

Imorron, måndag, håller Polisen presskonferens i Helsingborg. Då kommer ett första besked om diskussionerna som inleddes efter läktarmötet har gett något resultat.

 

Rexhepi gjorde mål igen

MFF förlorade med 1-2 i U21-serien mot Halmstads BK.

Matchen spelades i Halmstad och jag har inte sett den. Men tränaren Patrick Winqvist tyckte att spelet var okej.

– Målet är alltid att vinna och gör man inte det ska man inte vara nöjd. Men om man inte vinner kan man åtminstone spela bra och det tyckte jag att vi i alla fall stundtals gjorde, sa han.

Positivt:

Dardan Rexhepi gjorde mål igen. 1-1 , med en snygg klack. Missade förstaläget, utnyttjade nästa med ryggen mot målet.

David Löfquist spelade 75 minuter och Matias Concha 90. Båda behöver matchtid. Löfquist skulle inte vara med hela matchen utan kliva av när han tyckte att det kändes nog. Spelade lite längre än det var tänkt. Det var i alla fall inte orken som tröt.

Unge målvakten Sixten Mohlin gjorde en bra insats. Han var chanslös på båda målen; 2-1 kom på ett skott i krysset.

 

Både fel och onödigt

Det här med MFF:s ”bussgate”.

Är det en så stor sak, egentligen?

Tycker faktiskt det. För min spontana känsla är att det är ett både felaktigt och onödigt beslut av Malmö FF.

Fel för att bakom begreppet obligatoriskt döljer sig ett tvång. Åk med våra bussar, annars…

Onödigt eftersom man förmodligen fått massvis med supportrar att nappa på den här idén om MFF valt den frivilliga vägen. Ännu mer onödigt dessutom för att timingen att komma med det här dagarna  efter många retat sig på utfallet av Silly Season och 1-1 mot Mjällby knappast är perfekt och man redan har många kritiker som hävdar att man inte lyssnar på supportrarna. Nu tycker de att kritiken är ännu mer befogad och de som kritiserar lär bli fler.

Malmö FF – och även de övriga allsvenska lagen – har åskådare och supportrar som reser från alla håll i Sverige. Och på alla sätt, med bil, tåg, flyg. Lägger man en match 20.45 en vardagskväll blir inte logistiken det lättaste. Många ska faktiskt ta sig hem till Stockholm, Göteborg, Skurup, Osby, Eslöv och en massa andra ställen. Då är bil bra. Åtskilliga andra som bor i Malmö har i kanske tiotals år valt bort bussarna för att gemensamt åka bil med ett kompisgäng. Eller köra själv för att man har arbetstider som är svåra att anpassa.

Ja, ni förstår. Det finns hur många anledningar som helst.

Den största och viktigaste är dock att den massiva majoriteten av svenska fotbollsåskådare är vuxna nog både ålders- och uppförandemässigt att få lov att bestämma själva!

Tro heller inte för ett ögonblick att det här är något som bara kommer att drabba MFF-supportrar.

Beslutet är taget gemensamt av MFF, HIF och Polisen. Nästa gång HIF spelar i Malmö är det säkert HIF-supportrarna som ska in i de obligatoriska gratisbussarna. Andra klubbar lär följa efter.

Lägg även märke till att samma MFF, HIF och Polisen som tycker att det här är en nödvändig säkerhetsåtgärd accepterat att lägga en högrisk-match klockan 20.45.

Är det då inte bra att något görs för att få stopp på bråken och öka säkerheten? Dum fråga. Självklart är det det. Men man måste också ha lov att tycka att det här är fel sätt. Många supportrar kommer nu istället att köpa biljetter på andra sektioner och åka upp precis som vanligt. Eller chansa på att man ska komma in på den avskilda sektionen utan att ha varit med på någon av bussarna.

Gör om, gör rätt.

Det här är min spontana reaktion.

Jag ska inte låtsas att jag vet hur det är att åka på bortaresor eftersom jag häckar på pressläktaren med gratisbiljett och har ett jobb att utföra. Jag ska heller inte låtsas att jag vet hur det är att sitta i en Malmö FF-styrelse – eller i någon annan storklubbsstyrelse för den delen – och kämpa med de här problemen. Men det känns inte som diktat är bättre än dialog. På Mjällbymatchen satt jag på läktaren och småskrattade åt en liten Nordkoreansk flagga med SvFF på. Tror inte att varken MFF eller supportrarna tycker att det känns bra om någon snart byter ut SvFF-texten mot MFF. Och med sådana här beslut ökar risken.

 

 

 

Chansmissarna fällde Malmö FF

Utan Mathias Ranégie blev det bara 1-1 för Malmö FF mot Mjällby AIF.

Ett tungt poängtapp och redan höjs rösterna. MFF klarar sig inte utan honom och klubben har sålt guldet!

Det är lite rätt, men även mycket fel.

Först och främst. Mathias Ranégie var MFF:s viktigaste spelare och guldjakten blir mycket svårare utan honom.

Fast det var inte därför MFF tappade poängen mot Mjällby. Och det innebär inte att jakten på förstaplatsen nu plötsligt är en omöjlig uppgift.

Egentligen kan man sammanfatta matchen på Swedbank stadion med vanlig enkel bonnamatematik. Alla lag som missar så många solklara målchanser som MFF gjorde i den första halvleken lever farligt! Och precis så såg det ut när lagen möttes i Hällevik i våras också. Med Ranégie.

Då borde MFF haft ledningen med 5-0 efter den första halvleken. Det blev 2-0 och efter pausen kvitterade Mjällby till 2-2.

Nu borde MFF haft ledningen med 4-0 eller 5-0 efter 45 minuter. Men det stod bara 1-0 och då gick det snett igen. 1-1 kom som ett dråpslag i den 54 minuten och efter det skapade visserligen MFF ytterligare ett par klara chanser, men det gjorde Mjällby också.

Det kunde slutat ännu värre. Men som det gick var det uselt nog. Därför vägrar jag att göra analysen så enkel som att det var försäljningen av Mathias Ranégie som kostade poängen. Inte när sanningen istället är att det sammantaget är den närmast pinsamma oförmågan att döda de två matcherna mot Mjällby som förvandlat sex poäng till bara två.

Utan Mathias Ranégie måste MFF utveckla ett annorlunda anfallsspel.

Tidigare har man kunnat lösa många situationer med att sätta upp en lång boll på honom. Hans tuffhet och nickstyrka i straffområdet har också varit en stor tillgång både för Ranégie själv och spelarna runt honom.

Med Daniel Larsson och Tokelo Rantie på topp gäller det nu att utnyttja deras extrema snabbhet, löpvilja och djupledsspel. Plus givetvis sätta passningarna som ska öppna för dem och hitta en dynamik i Ranties och Larssons samarbete.

Med tanke på hur väldigt kort tid MFF och Rikard Norling haft på sig att jobba med det nya spelet såg det länge riktigt bra ut.

Spelet stämde, men avsluten var för dåliga.

Mattias Asper gjorde visserligen en stormatch, men det var bara en del av förklaringen.

Eftersom det redan har östs beröm över Tokelo Rantie är det inte mer än rätt att han den här gången ska ha lite kritik också. Han borde gjort minst ett mål till mot Mjällby. Plussa på med att Daniel Larsson, Simon Thern och Jiloan Hamad också hade stora öppna chanser och ni har huvudförklaringen till att det blev 1-1 på Swedbank stadion.

För att hänga med i guldracet måste MFF inte bara hitta ett nytt spel utan Ranégie utan även öka effektiviteten.

Tidigare har man kunna vinna ändå tack vare honom.

Hemma det vill säga. För borta har MFF inte sett ut som ett guldlag på snart två år. Det kunde aldrig Ranégies entré i MFF ändra på och det är egentligen ett ännu allvarligare problem än att man sålde honom!

……………..

Matchens behållning:

Filip Helanders fina spel med få misstag.

Men framförallt att han gjorde det jag tycker att en mittback måste klara: att ibland våga spela tufft! Att det var Kabir han kapade tre gånger struntar jag i. Det viktiga var att en så ung spelare gick in och visade pondus. Bra gjort!

 

 

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.