Nu är MFF med in i kaklet

Skrev före matchen mot Gefle IF att jag var övertygad om att en seger skulle vara oerhört betydelsefull för MFF.

Nu kom den och jag står givetvis fast vid att det här förmodligen var matchen som avgjorde att Malmö FF kommer att vara med i guldstriden ända in i kaklet.

Nu har MFF två bortasegrar på raken. Det var viktigt. Sättet den togs på var ännu mer betydelsefullt.

För första gången höll laget nollan på bortaplan. Tidigare har man med ett enda undantag (GIF Sundsvall 1-1) alltid släppt in minst två mål.

Trepoängaren säkrades dessutom utan både Ivo Pekalski och Daniel Andersson.

Med Pontus Jansson, som på nytt har växt in i den roll som ung, snart landslagsmässig mittback han så framgångsrikt glänste i ifjor. Och med Jasmin Sudic bredvid honom.

Eftersom jag började tjata redan före säsongen om att MFF:s mittbacksbesättning räcker till även utan värvningar ska jag inte överdriva och säga att Sudics insats var perfekt eller att samarbetet mellan honom och Jansson klockade i allt.

Det brast ibland.

Men det var bra nog och jag är övertygad om att det bara kommer att bli bättre och bättre. Jasmin Sudics skadebesvär finns numera bara i folks inbillning. Självförtroendet är däremot på plats precis som övertygelsen att om han bara får spela blir timingen efter ytterligare fem-sex matcher precis lika bra som när han slog igenom – tungt – för ett par år sedan.

Som en bonus tror jag att med Pontus Jansson och Jasmin Sudic blir MFF farligare på offensiva hörnor och frisparkar. När båda springer in i motståndarens straffområde börjar det plötsligt bli riktigt jobbigt att stå emot. Det är annars ett problem som MFF dragits med i många år och haft svårt att rätta till.

Jag säger det gärna igen: Daniel Andersson är en av Malmö FF:s största spelare. Han är värd alla hyllningar och är den i hela truppen som haft den högsta kvaliteten och största karriären.

Han ska inte petas.

Han ska bara få stiga åt sidan när han fortfarande är bäst och för att det värker och smärtar i hela kroppen.

Årets säsong är ett jobb på övertid för klubben han brinner för. Innan säsongen snackades det om backup. Sedan blev det så mycket mer, det blev spel nonstop och det sliter och drar på ett sätt som innebär att han inte kan visa allt han kan – och det är många nivåer över det hans få kvarvarande kritiker ger honom credit för.

Efter återkomsten till allsvenskan har hans prestationer effektivt sett till att det bara är ett par pinsamma och effektsökande pajasar som envisas med mantrat sidled-Danne.

Det är varken rätt mot honom eller framtidens mittbackar att kräva att han ska göra mer än man var överens om, att vara backup när det behövdes. Han ville bli tränare. Fullt ut. Så fort som möjligt. Jag tycker att han är stor nog, både ålders- och statusmässigt att själv få ta det beslutet!

………………..

Anfallet borde jag egentligen ha börjat med, men det gör ju alla andra…

Mathias Ranégie är luftens konung.

Alla var förvånade över att han kunde få sån fart på bollen vid nicken till 1-0. Rikard Norling var det, Per Olsson var det, du, jag och inte minst anfallstränaren Jörgen Pettersson var det.

Jörgen bara mös och summerade landslagsklass.

Straffen satt också där och nu har Ranégie gjort nio mål i årets allsvenska. Det är han inte bäst på, men spelmässigt och i betydelsen för laget är han det.

Daniel Larsson börjar dessutom varva upp. Han var bra i matcherna mot GAIS och han var det igen i Gefle.

……………

Erik Fribergs varning var hans tredje. Nu blir han avstängd.

Om Ivo Pekalski är tillbaka är platsen givetvis hans. Annars? För två veckor sedan hade jag knappast nämnt Markus Halsti. Det ska jag villigt erkänna. Efter hans inhopp på mitten den senaste tiden är det hastigt och lustigt närmast självklart att han är med i konkurrensen.

…………..

Den förste jag sprang på i Gävle var för resten Per Ågren.

Gick upp till Strömvallen med honom och kunde givetvis inte låta bli att fråga om det fanns ett nyskrivet kontrakt med Matias Concha i hans portfölj.

– Nej, men det kan hända saker nästa vecka, blev svaret. Så nu vet ni det.

 

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.