En lysande återstart av MFF

Ja ni vet:

Det är nu man ska prata en massa yada-yada om att det fortfarande är en bra bit upp till Elfsborg och att det återstår ett maratonlopp  att spela av allsvenskan. Att det blev 0-0 i den andra halvleken, att Jimmy Durmaz snart kommer att lämna och att MFF riskerar att tappa ytterligare spelare.

Men SKIT I DET!

Malmö FF:s första halvlek som gav 4-0, och kunde gett mycket mer, var så lysande och spektakulär att det inte finns någon anledning att leva annat än i nuet och hylla hela laget.

Det var hög standard, riktigt hög – och det känns dessutom som om MFF börjar leverera som bäst när det gäller som mest.

10 maj: MFF-HIF, 3-0 och överkörning.

17 maj: MFF-Elfsborg 1-0, just när folk som inte begriper bättre börjat snacka om att det nog inte går att rubba Elfsborg i guldstriden i år.

2 juli: MFF-AIK 4-0, tvåan mot trean i kampen om att bli laget som utnyttjade Elfsborgs debacle mot Åtvidaberg och reducerade försprånget.

Bra besked när det behövdes.

Det enda felet är att alla matcherna har en sak gemensamt, de har spelats på hemmaplan. Med känslan av att ha tiotusentals i ryggen och att väldigt lite kan gå fel.

Därför blir nästa match ett nytt tillfälle att sätta ner foten och visa att det här laget kan bryta trender som behöver trampas på.

Mot AIK visade Malmö FF två viktiga saker:

1) Att man identifierat och tagit problemet att det ofta blivit ett dipp i prestationen efter ett uppehåll på allvar. Nu är det glömt!

2) Att man kan spela av en match. Jag njöt naturligtvis av första 45. Men jag gillade nästan lika mycket att MFF gick in efter pausvilan och bevisade att man klarar att spela på resultat och spela av en match. AIK kämpade för att rädda äran, lyckades delvis, men tilläts bara ett skapa en enda farlig målchans. Jänför gärna med vad som hände efter MFF:s suveräna förstahalvlek i Hällevik mot Mjällby.

Och då är vi tillbaka vid det som ger nästa omgångs match mot Örebros SK en extra kittling. Den spelas borta mot ett jumbolag som precis fått ny energi av ett tränarbyte. Om MFF torskar mot ÖSK samtidigt som Elfsborg vinner är man tillbaka på ruta noll…

Många var närmast löjligt bra i MFF.

Bäst av allt. Miiko Albornoz spelade en fotboll som påminde om hans älskade Spaniens. Han tror att han är bäst som ytterback, Rikard Norling tror det också och fortsätter han så här pratar vi snart landslagsspel.

Jimmy Durmaz satte effektivt munkavel på alla som ifrågasatte om han fortfarande kunde ge 100 procent i MFF.

Ivo Pekalski var som vanligt, lysande och Mathias Ranégie var fullständigt omöjlig för AIK att få koll på minut 15 till 45. Alla bollar som hamnade i närheten av honom då blev farliga sa AIK-tränaren Andreas Alm. Det hade han rätt i.

Sedan var det lite synd om Wilton Figueiredo som gjorde två snygga mål och ändå hamnade lite i skymundan.

Jiloan Hamad var rätt bra också, om man säger så och så vidare…

Gillade dessutom bytena! Simon Thern gick in med energi, Jasmin Sudic fick värdefull speltid i ett effektivt och välfungerande försvar. Att se Sudic och Pontus Jansson spela ihop är en härlig känsla. Ulrick Vinzents som yttermittfältare var dessutom en kul detalj.

Undrar för resten om den bestämda oviljan att flytta på Miiko Albornoz kan ha lite att göra med att ett nyförvärv redan är på väg in?

 

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.