MFF har tagit rätt målvaktsbeslut

Inga matcher.

Seg silly season

Inte ens någon träning.

Svår abstinens.

Dags att damma av en klassiker och gå igenom läget i truppen, och vad som borde göras.

Börjar med målvakterna i en miniserie med fyra avsnitt. Vilka de övriga blir får ni inte ens en trisslott för att gissa.

Hittills har det hänt mest just på målvaktssidan. Robin Olsen har kommit in från IFK Klagshamn och Dusan Melicharek och Dejan Garaca har fått beskeden att deras kontrakt inte kommer att förlängas. Var de hamnar återstår att se.

För mig är det både väntade och bra beslut.

Johan Dahlin är den självklare förstemålvakten. I och med att han är det, och Rikard Norling dessutom klart visat att han också tycker det, blev det för svårt att behålla Dusan Melicharek.

Dusan är bra, men inte riktigt lika vass som Johan. Då är det bättre både för honom och MFF att han söker sig till en annan elitklubb där han får spela istället för att sitta på bänken. En etablerad målvakt som gör det för länge riskerar att tappa tempo i karriären. Han sa nej till Malmö FF:s bud. Då hade båda parter gjort vad de skulle och det fanns ingen anledning att fortsätta att förhandla.

Vad är det då som gör Johan bättre än Dusan? Sådant är alltid svårt att sätta fingret på och när väl Dusan blev varm i kläderna vikarierade han riktigt bra i år. Men jag tycker ändå att den stora skillnaden är att Johan Dahlin sprider ett helt annat lugn både till backlinjen och oss som sitter på läktaren.

Båda kan göra de spektakulära räddningarna och båda kan spela stabilt mellan topparna. Men när Johan Dahlin gör det känns det naturligt, när Dusan Melicharek gör det känns det mer som: han kan ju också. Vi har helt enkelt – med all rätt – lärt oss att lita på Dahlin. Och när ett lag fått den känslan för en målvakt är det just den personen man ska satsa på. Jag gillar också Johan Dahlins lugna och metodiska samspel med backlinjen och resten av laget. Där är han betydligt bättre än Dusan Melicharek.

För Dejan Garaca var den enda möjliga vägen uppåt i karriären att lämna Malmö FF. Efter ett tag kommer han nog själv att inse det också. Ibland kan ett klubbyte ge en nytändning och det är precis vad Dejan behöver om han ska ta nästa steg i utvecklingen. Jag är inte säker på att han klarar av att göra det, men det här är chansen.

I Malmö FF, och i de korta perioderna i klubbarna han lånats ut till, har det känts som om trycket att prestera på direkten varit alldeles för hårt. I praktiken har det inte gått särskilt bra. Jag såg de flesta matcherna när han spelade i IFK Malmö och insatserna där var inget som ens antydde allsvensk klass. Jag såg även när han i höstas hastigt fick chansen i LB07. Då varvade han i samma match bra räddningar med ett par enkla misstag – ett ledde till ett mål i baken. I en rak konkurrens hade han inte slagit ut LB07:s ordinarie målvakt Robin Armandt och då pratar vi divison 1.

Tredjemålvakt i ett allsvenskt lag är dessutom en svår position att utvecklas från om man lämnat junioråldern och inte får matcher. Därför tror jag att Malmö FF kommer att nöja sig med att komplettera Johan Dahlin med Robin Olsen och låta en junior vara tredjevalet.

Att Dahlin håller hög klass vet vi. Det enda problemet är att han kan bli såld eller skadad. Då är Robin Olsen redo. Jag har skrivit det många gånger förr och står fast vid åsikten att han är precis lika lovande som Pär Hansson och Viktor Noring en gång var. Med rätt omgivning, träning och utveckling blir han om ett par år bättre än Dusan Melicharek. Bättre än Dejan Garaca är han redan.

På juniorsidan verkar det som om Rikard Norling och company numera rankar Simon Forsén högst. Det är säkert ett riktigt beslut.

Släpp Wilton och gör Pontus till kapten

Farten var lite högre och koncentrationen betydligt bättre. Men fortfarande var det inte tillräckligt bra.

En kort tids ouppmärksamhet i början av den andra halvleken sänkte MFF:s chanser. Det kunde inte ens ett suveränt mål av Mathias Ranegie ändra på.
Den första halvleken var MFF:s hittills bästa i Europa league. Tidigare har man klarat att hålla den nivån i perioder. Nu höll man i 45 plus tillägg. Därmed visade MFF att laget kan tävla på den här nivån, när man undviker misstag. Sedan kom de: 0-1 och 0-2, och mot ett lag som är så bra som Metalist Charkiv går det helt enkelt inte.
Det finns redan nu många frågor inför nästa säsong. Två av de absolut hetaste, inte minst efter den här matchen, är:

1) Ska MFF fortsätta att satsa på Wilton och

2) Vem ska efterträda Daniel Andersson som lagkapten?

Svaret på den första är ganska klart: nej!
Svaret på den andra är givet: Pontus Jansson.
Släpp Wilton. Han har ju själv envist hävdat att han längtar hem till Brasilien. För resurserna som frigörs i lönekostnadssumman, och pengarna man kan få för att låta honom gå, kan man förhoppningsvis värva en spetsbrasse av högre kvalitet än Wilton (eller någon annan riktigt vass spelare som inte går att finna i allsvenskan). Att de går att hitta är MFF själv bästa exemplet på eftersom man haft just en sådan. Afonso Alves var bättre än Wilton Figueiredo. Han gick ju att hitta.
Wilton räcker inte för att driva MFF i Europa.

Lagkaptensrollen är underskattad och ofta bortglömd i svensk lagidrott. Men den blir allt viktigare. Kaptenen ska vara en ledare både för laget och utåt, mot media, supportrar och medlemmar. Pontus Jansson har egentligen bara en sak emot sig. Han är ung.
Men ibland är ålder bara en siffra, och det har gått alldeles för mycket slentrian i utnämningarna av lagkapten. Oftast blir det en veteran. I min värld är dock egenskaperna mycket viktigare är åldern och då är Pontus perfekt. Så perfekt att man – för att citera Zlatan – måste sakna pungkulor för att inte ta chansen.

Han brinner för klubben, är själv uppvuxen på ståplats och uppskattad bland supportrarna. Dessutom är han en ledare. I många matcher under hösten – inte minst internationellt – har han varit med och drivit laget.
Att ge Pontus ”jobbet” hade varit en viktig signal, och kanske till och med bidragit till att förlänga hans sejour i MFF. Jag hade inte tvekat en sekund.
Dessutom är det en satsning på framtiden. Han är redan betydligt bättre än Markus Halsti och inom ett, eller två, år kommer han också att vara bättre än Daniel Andersson. Redan nu är han uppe i jämnhöjd.
Malmö FF:s 1-2-mål var för övrigt ett perfekt bevis på att det är andra spelare än Wilton, Halsti med flera som är framtiden.
Ivo Pekalski slog passningen. Mathias Ranegie gjorde målet. Det var ingen slump. Båda har den nödvändiga snabbheten i fötterna och tanken. Och Ranegie har effektiviteten i avsluten.

Mer fart och mindre ouppmärksamhet

Fjärde matchen i Europa league och chansen till avancemang är borta efter tre raka förluster. Då vill jag se ett Malmö FF som i praktiken visar att man gjort det alla snackat om – lärt sig något av den utbildning som hela tiden pågått i det internationella cupspelet.
Någon säger säkert att MFF måste våga, men det är en klyscha och i det här fallet en ovanligt dum och felaktig sådan.
MFF har ju inte gjort något annat än vågat.
Spelsättet är valt sedan länge. Malmö FF ska så lång som möjligt vara spelförande och man ska satsa offensivt med hjälp av snabbhet, fantasi och teknik. Det är att våga.
Inte minst på internationell nivå där nästan alla gör samma sak och är ruggigt bra på det.

Då blir ett lag som försöker spela på samma villkor som de stora, men som ännu är långt ifrån fulllärt, mycket mer avslöjat. MFF kunde åkt ut och på klassiskt svenskt vis mest försökt minimera skadorna och göra det svårt för motståndarna. Men Malmö FF vill så mycket mer.
Det kommer att löna sig i längden. Inte minst när nästa års tränarstab där Rikard Norling får hjälp av Jörgen Pettersson att specialgugga offensiven och Daniel Andersson att göra motsvarande i defensiven har hunnit sätta sig. För även om MFF valt ett i grunden offensivt tänk finns bristerna både bakåt och framåt.

I grunden handlar det mesta om fart och fokus. I offensiven måste Malmö FF klara det man redan gör, fast betydligt snabbare och när chansen kommer måste samtliga spelare bli mycket effektivare i avsluten.
Hittills har den bittraste slutsatsen av Europa league varit att motståndarlagen behöver två-tre avslut för att göra ett mål medan Malmö FF bränner hej vilt. Mot Austria Wien hemma skapade till exempel MFF 27 avslut och gjorde ett mål. Det handlar inte om otur utan om det som Jörgen Pettersson sa direkt efter det att han presenterats som anfallstränare: en anfallare måste i högt tempo på träningarna gnugga, gnugga och åter gnugga på att avsluta så att han när det är match närmar sig en maskinell förmåga att utan att tänka utföra det som sitter i ryggmärgen.
Högre tempo och kvickare fötter skapar dessutom fler och framförallt bättre lägen. MFF måste bland annat också bli vassare på att få fram mittfältarna i skottlägen och då pratar jag inte om att Wilton Figueriedo ska skjuta som om man klippt ut honom från en ruta i ett Lucky Luke-album.
Bakåt ser det likadant ut. Motståndarlagen har varit skickligare på att snabbt ta sig ur den press MFF satt än MFF på att spela sig loss från den man själv blivit satt under. Många av baklängesmålen har dessutom kommit efter stunder av okoncentration. Sedan kvittar det om man tappar boll på mitten, inte hinner täcka upp för en löpning eller står och glor när en motståndaranfallare nickar in en hörna. Konsekvensen blir den samma.
Mer fart och mindre ouppmärksamhet…
Det vill jag se redan mot Metalist Charkiv.

Om det sedan räcker till poäng är en helt annan sak.

Metalist Charkiv är ett förbaskat bra lag.

Efter segern på Swedbank stadion åkte man direkt hem och piskade Shaktor Donetsk med 2-1 i ligan. Twittrade om det och fick svar från Andreas Lenander som bloggar om fotboll i de forna Sovjetstaterna och har riktigt bra koll. Han hade sett matchen och berättade att det mycket väl kunde blivit en betydligt större seger och påpekade att Metalist i alla fall då troligen var hela ”Östs” formstarkaste lag.

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.