Snacka om värdiga mästare

Va vad det jag sa

Va vad det jag sa

Va vad det jag sa

SM-guld, SM-guld, SM-guld.

Guldet är himma igen och det firas för fullt på Malmös gator och torg.

 Och segersången kommer att eka länge, länge.

När jag, och nästan alla de andra journalisterna, pratat färdigt med spelarna hade det gått över en timme efter matchen och då sprang det fortfarande omkring segerrusiga små supportrar inne på den elljusglittrande Swedbank-planen.

Och när jag snabbt som tusan cyklade tillbaka till redaktionen passerade jag tusentals jublande människor och bilar där föraren glatt masserade tutan och passagerarna trots höstkylan hängde halvvägs utanför fönster och takluckor vilt viftande med flaggor och halsdukar.

Mest spektakulär var den 30 meter långa vita limousinen. Vissa ville tydligen fira lite extra lyxigt.

Mest Malmöitisk var nog ändå bannern som inne på planen glatt förkunnade:

”Vi är Malmö. Så bra kan kan NI aldrig bli!”

Många hoppades, en del trodde nog också, att Malmö FF skulle drabbas av gulddaller de sista omgångarna.

Med facit i hand var det faktiskt aldrig riktigt nära att hända.
Och till slut blev det ju inte ens en målskillnadsaffär eftersom HIF inte kunde göra sitt mot Kalmar FF utan fick nöja sig med 0-0.

MFF avslutade de tre sista omgångarna med 2 x 4-0 och så en stabil 2-0-seger mot ett Mjällby AIF som frånsett ett par fasta situationer aldrig var i närheten av att hota MFF-målet.
Samtidigt fick Mattias Asper rädda ett par fina lägen från fria Malmö FF-spelare.

Snacka om värdiga mästare.

Men inte bara för avslutningen utan för prestationen under hela säsongen.

Inget mästarlag har tidigare varit i närheten av att ta så många poäng som stora silvermedaljören Helsingborgs IF, Malmö FF tog alltså ett par till, tappade inte poäng två matcher i rad någon gång under året och hade ett tag en svit på elva segermatcher i rad på hemmaplan.

MFF gjorde flest mål i årets allsvenska, MFF släppte in minst mål i årets allsvenska – men framförallt: Malmö FF spelade den i särklass bästa fotbollen i 2010 års allsvenska.

Jag ska inte säga att jag fattade det direkt, för det gjorde jag inte, men den omstrukturering och modernisering av spelet som Rolle Nilsson och de övriga ansvariga för den nuvarande upplagan av Malmö FF gjort är värd allt beröm i världen.

När HIF fick in Alexander Gerndt i laget och vågade släppa lite på bromsen började man under hösten spela en riktigt bra fotboll. Malmö FF har gjort det hela tiden.

En fotboll som skräddarsydd för internationellt motstånd och för att dominera matcher mot sämre lag i allsvenskan. En nödvändig förvandling om man ska bli ett stabilt topplag på nationell nivå som även är kapabelt att göra något av Europa-cupplatserna man spelar till sig, Bäst av allt är att 2010 års guldlag till skillnad mot 2004 består nästan enbart av spelare som bara kommer att bli bättre.

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.