Malmö FF förlorade kampen

Så kom den då, reaktionen som många befarade efter den fantastiska matchen mot HIF.

Fem dagar var tydligen inte tillräckligt för att MFF skulle komma ner på jorden igen, ladda om alla batterierna – ja, ni kan klyschorna. Samtidigt var Djurgården lika viljeladdat och inspirerat som MFF mot HIF och spelade dessutom smart.

Låt det vara sagt direkt: Djurgården vann förtjänt. Fram till sista tio minuterna då Malmö FF äntligen fick till lite tryck och med lite flyt faktiskt kunde fått in en kvitteringsboll var Djurgården närmare 2-0 och 3-0 än MFF 1-1.

Det värsta är att det säkert satt en del folk i tv-sofforna som vaknat till nu när det dragit ihop sig till guldstrid, därför inte sett laget så mycket tidigare och tror att MFF inte kan bättre. Fast strunt i vad såna nötter tror. Vi andra vet. MFF kan inte bara bättre. MFF kan oerhört mycket bättre.

Varför förlorade då MFF?

Jag har redan varit inne på två viktiga faktorer. Nummer 1 att baksmällan från derbyfesten inte var över och nummer 2 att Djurgården var bra. Men det räcker inte. Det stora felet var att väldigt många spelare i MFF vid ett och samma tillfälle passade på att göra en plattmatch.

Johan Dahlins skada ställde till det rejält. Det är INTE att hänga ut talangen Dejan Garaca att påpeka detta enkla faktum. Dahlin är den bästa målvakten MFF haft på många, många år (jämförbar med Jonnie Fedel när han var som bäst – annars Janne Möller, som var ännu bättre). Givetvis märks det när han saknas. Inte minst i samspelet med backarna.

Men framförallt satte matchen mot Djurgården fokus på hur beroende Malmö FF är av tre viktiga positioner: målvakten och innermittfältet. Och Wilton Figueiredo och Ivo Pekalski hade större skuld i förlusten än Dejan Garaca.

Wilton och Ivo har fått så oerhört mycket – berättigat – beröm att de också måste kunna ta kritik när de för en gångs skull inte var i närheten av att leverera.

Egentligen tyckte jag att en av dem var lite mindre dålig än den andre, men jag har ingen lust att dela upp kritiken. Bara säga att Djurgården vann kampen om att styra både spelet, passningstempot och förmågan att vinna boll. Det brast både bakåt och framåt.

Att Djurgården vann kampen och klarade att förstöra nästan allt det som tidigare varit så bra med MFF:s passningsspel samt i 80 av de 90 minuterna satte ett betydligt hårdare tryck mot MFF:s backlinje än MFF mot Djurgårdens innebar ett par saker:

Att mittbackarna nästan inte alls fick delta i uppspelsfasen utan mest slå ifrån sig.

Att ytterbackarna och yttermittfältarna alldeles för sällan fick till något slags kvalitetsspel offensivt.

Att anfallarna inte fick sätta någon prägel alls på matchen. När spelade Agon Mehmeti och Daniel Larsson senast tillsammans utan att skapa en enda målchans?

Fanns det då inget som var bra?

Ärligt – nä, den här gången kan jag inte hitta något.

I alla fall inte nu timmarna efter matchen.

Fast just det är faktiskt det positiva, slår det mig. Malmö FF presterade en riktigt usel match. Ändå blev det bara 0-1 (målskillnaden kan bli viktig, och Mjällby fick in 1-2 mot HIF på tilläggstid). Och MFF leder fortfarande tabellen.

Kunde man snabbt komma igen efter Mjällby borta (i serien och cupen) och AIK borta kan man det nu också.

På söndag väntar IFK Göteborg på Swedbank stadion. Där har Malmö FF fortfarande inte gjort en dålig match. Alla plattmatcherna har kommit på bortaplan. Vilket, om man tänker på hur ungt laget faktiskt är, egentligen inte är så konstigt. MFF är redo för guld. MFF är redo för att med publiken i ryggen göra 15, kanske 20 starka hemmamatcher i rad. Men 5 bra bortamatcher i rad? Inte än.

Jag är fortfarande övertygad om att det blir guld. Om det tidigare plattmatcherna lärt oss något är det att de var enstaka händelser och inte värda att deppa ihop för…

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.