Alla i MFF ska känna stolthet

Ren och skär lycka.

Alla i Malmö FF kan och ska känna stolthet över hur laget spelade och agerade i det STORA derbyt.

Den stoltheten kan man bära med sig resten av säsongen, och livet ut. Och festen och glädjen ska spelarna och ledarna dröja kvar vid kvällen, natten och en bra bit in på torsdagen.

Sedan gäller det att kvickt komma ner på jorden igen. För hur mycket jag än vill tro att det alla, inklusive jag själv, sa inför derbyt – det där om att den här matchen inte avgjorde guldstriden – var fel, så vet jag att det var rätt.

Det är nu i vardagen i de sju omgångar som återstår som det avgörs. 2-0 mot Helsingborgs IF förbättrade läget och gav massor med självförtroende, men det gäller att fortsätta att jobba lika hårt. Eller nästan lika hårt, för den här arbetsinsatsen var unik.

Hela året har Malmö FF fått massor med beröm för sitt sätt att spela fotboll, med betoning på teknik, snabbt och effektivt passningsspel och fantasi.

Det var HIF förberett på och skulle möta med sina egna stora kvaliteter hård press, stark fysik och snabba omställningar. Men jag tror inte att Conny Karlsson och company hade räknat med att MFF-spelarna på ett helt annat vis än i derbyt i våras skulle ta upp kampen. HIF-spelarna blev själva satta under press och alla i MFF stod upp och vek inte en tum i de fysiska duellerna.

Nu vet vi att att MFF kan det. Också.

Och när Malmö FF ett par gånger tack vare att man tog kampen kom loss och vann mark med snabba bollförflyttningar hann HIF helt enkelt inte med.

Det var en bra match mellan två bra lag, allsvenskans i särklass bästa (titta bara i tabellen), men det förtjänar att nämnas att det tog ungefär 60 minuter innan Helsingborgs IF skapade sin första målchans. En match med en sådan intensitet som onsdagskvällens skulle man egentligen behöva titta på dvd i lugn och ro för att tvärsäkert kunna analysera. Men jag har ändå en känsla av att det man skulle upptäcka då är att MFF:s seger egentligen var betydligt mer stabil än den kändes.

Försvarsmässigt gjorde nämligen MFF en kanoninsats. I en match där en av planens stora kungar Daniel Andersson fick spela med tre olika mittbackskollegor!

Först blev Yago skadad (troligen en bristning i vaden, borta någon vecka). Då kom Pontus Jansson in och gjorde det riktigt bra. När vi pratade med Daniel Andersson efter matchen öste han beröm över Ponne. Berättigat sådant. Pontus har varit vid sidan om planen länge. Det märktes inte. Tyvärr blev han också skadad och de sista minuterna fick Miljan Mutavdzic gå in.

Vilken klockren timing det var för resten. Yagos skada gör att han missar matchen på måndag, men det hade han gjort ändå eftersom han drog på sig sin tredje varning. Precis då går Pontus Jansson in och visar att han är redo att ersätta och även om han såg ut som en nyknockad boxare när han vinglade av planen kunde han timmen efter slutsignalen ge beskedet att han utan problem kan spela på måndag.

– Jag hade kunnat spela i morron, sa han bestämt, men erkände också.

– Jag kommer inte ihåg nånting från smällen.

Bäst av de övriga?

Ricardinho lekte fotboll den första halvleken och fortsatte att spela bra.

Guillermo Molins gav inte HIF-försvaret en lugn stund, gick in stenhårt i situationerna och tömde sig totalt. När han mötte pressen bad han om att få sitta ner när han svarade på frågorna för att han var så slut. Men så var det också hans första 90-minutersmatch i allsvenskan på ett bra tag. Insatsen mot HIF bevisade att det är från start han bör få spela.

Dardan Rexhepi, mr D-rex, ska inte bara hyllas för målet utan för så mycket mer. Så sent som för ett halvår sedan sa jag till många att jag var övertygad om att Dardan kommer att bli lika bra som Agon Mehmeti. Så kom Agons stora genombrott och jag tänkte: jaha det där om Dardan och Agon lär jag få äta upp. Då underskattade jag MFF:s nyvunna förmåga att lotsa fram talanger. Agon kan höja sig ytterligare och Dardan kan på sikt också höja sig till den nivån.

Johan Dahlin gjorde inte ett enda misstag i målet.

Ja, ni begriper, det går att fortsätta att rada upp duktiga MFF-spelare…

Inramningen av matchen var för övrigt magisk.

När Zlatan hyllades, och framförallt när han fick lämna planen med stående ovationer, under landskampen mot San Marino var det gåshudsögonblick. Men vi som ser både MFF och landslaget på Swedbank stadion vet ju att stämningen på en landskamp inte är i närheten av den på vilken vardagsmatch i allsvenskan som helst. Nu vred man upp ganska många snäpp till.

Och så fick jag en ny etta på listan över bästa tifon.

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.