Mittbackarna gick inte att mörka

Efter fredagens stängda träning på Swedbank Stadion sa Roland Nilsson precis det som en MFF-tränare ska säga.

– Vi vet att vi är ett bättre lag än Gefle. Men om vi inte gör det vi ska hjälper det inte.

Klockrent.

Ett bra MFF har självförtroende – och ett motiverat sådant.

Ett bra MFF har dessutom spelare som är villiga att jobba stenhårt och följa de uppgjorda planerna.

En seger i lördagsmatchen innebär för övrigt garanterat att Malmö FF går upp i serieledning och sätter press på Helsingborgs IF inför det lagets svåra bortamatch mot IFK Göteborg på söndagen. En vass replik till dem som för ett par veckor sedan trodde att allsvenskan var på väg att avgöras i förtid.

Att Pontus Jansson är sjuk innebär att det blir Yago bredvid Daniel Andersson i mittförsvaret. Det kunde Rolle Nilsson, med ett stort leende, inte ens försöka mörka eftersom han precis sagt att Markus Halsti visserligen var tillbaka, men inte alls redo för 90 minuter.

Yago hade nog orkat 90 redan mot Örebro om inte konstgräset sugit så mycket must ur benen att han fick kramp. Nu ska han kunna köra för fullt i 80-85 (kanske 90). Behövs det kan Miljan Mutavdzic gå in mot slutet. Förhoppningsvis då i en MFF-ledning för att vara med och döda tiden.

Markus Halsti spelade första halvleken i U21-matchen i tisdags borta mot Mjällby AIF. Snart är han tillgänglig fullt ut. Det kan behövas om Pontus Janssons släng av illamående och feber blir långvarig. Han blev sjuk i Örebro, piggnade till, men blev rejält dålig igen på onsdagen. En ny penicillinkur har satts in. Den här gången lär man dock vara försiktig med att låta honom börja för tidigt med träningen. Hellre ett par vilodagar extra.

Synd om Pontus, för om Yago fortsätter att spela stabilt riskerar den unge backen att förlora sin ordinarie plats. Om Pontus varit tillgänglig mot Gefle tror jag att han hade fått starta. Om han tvingas vänta en eller ett par matcher till är det inte längre lika säkert att han är med i startelvan.

Laget mot Gefle känns för övrigt relativt klart:

Johan Dahlin – Ulrich Vinzents, Yago, Daniel Andersson, Ricardinho – Jiloan Hamad, Ivo Pekalski, Wilton Figueiredo, Jimmy Durmaz – Agon Mehmeti, Daniel Larsson.

Edward Ofere är ännu inte frisk efter sin skada. Men Agon hade givetvis startat ändå.

Guillermo Molins bankar på dörren för att få tillbaka sin ordinarie plats. Om alla turer kring eventuella proffsaffärer är utredda lär han få det. Annars inte.

Med tanke på de speciella förhållandena med fem spelare borta i U21 och en rumphuggen träningsvecka kan man också tänka sig att man tittar på om någon spelare är lite sliten efter en lång och besvärlig resa plus match. Det skulle kunna öppna för en spelare som Jeffrey Aubynn, som gjort bra inhopp i de senaste matcherna.

Brukar inte titta på väderleksrapporter, men någon berättade att det tydligen är risk för ett rejält regnrusk när det är dags för match.

Det är ju inte så bra.

Lördagsmatcher är skit redan i utgångsläget.

Söndagsmatcher är lite bättre och vardagsmatcher mycket bättre ur publiksynpunkt. Regnar det också blir nog publiksiffran en besvikelse. Intresset har ökat för MFF. Men vi får nog vänta till nästa hemmamatch mot Elfsborg innan den märks på läktarna. Jag tror inte att det blir över 12 000 mot Gefle. Fast i det fallet har jag väldigt gärna fel.

Att familjeläktaren med sina 1200 platser blev fullständigt slutsåld mot Gais borde för resten sända en signal till Malmö FF. Uppenbarligen fanns det ett stort behov av att göra det billigare för familjer att se matcherna. Priset 400 kronor (650 vid större matcher) för två vuxna och två barn blev en succé. Det borde så snart som möjligt därför kunna gå att disponera om så att man fick till en större familjeläktare. Precis den här publiken är dessutom viktig att få till matcherna. Annars sitter de kvar framför tv:n.

Ryktet kan vara sant

Det senaste ryktet om ett hemligt nyförvärv till Malmö FF verkar vara ovanligt svårdödat.

Ja ni vet redan vad det gäller. I ett par dagar nu har det surrats hej vilt på Himmelriket, på diverse bloggar och vid staketet vid MFF-träningarna om att Malmö FF innan övergångsfönstret stängde gjorde klart med en spelare. Av något skäl valde man dock att vänta med att gå ut och presentera nyförvärvet.

Afonso Alves blev snabbt den mest populära spekulationen. Och givetvis skulle han tillföra Malmö FF massor. Han var väldigt tongivande guldsäsongen 2004 och är säkert fortfarande en duktig spelare.

Vi får se vad som händer.

Ryktet är ganska kul, och det finns faktiskt ett ganska bra svar på frågan som fått de flesta att tveka, nämligen den om varför MFF skulle välja att hålla övergången hemlig och vänta med presentationen.

Svaret är att även om övergången är klar kanske den inte blir av.

Förklaringen till den motsägelsen ligger i att det svenska övergångsfönstret dumt nog stänger månaden tidigare än i stort sett alla andra ligors gör det.

Tänk scenariot att Malmö FF kommit överens med en spelare och hans agent. Man kan då ha gjort klart med ett avtal där spelaren säger ja till MFF, men har rätt att ändra sig om något bättre och/eller mer ekonomiskt fördelaktigt dyker upp under augusti.

Med den förutsättningen är det lätta att spinna vidare.

Ett exempel:

I somras tränade anfallaren José Luiz Reyes och mittfältaren Iván Diaz med MFF. Båda var kontraktslösa. De har ett par veckor till på sig att hitta en klubb nere i Spanien.

Om jag tror på ryktet?

Nja, jag är tveksam. Men det har onekligen livat upp en hel del.

U21-match i Skottland. Fem spelare från Malmö FF och tre i startelvan. Intressant att se att förbundskaptenen Jörgen Lennartsson gör exakt som Roland Nilsson. Han tar ut Jiloan Hamad och Jimmy Durmaz på kanterna och bänkar Guillermo Molins.

Ett steg närmare guldet

Stabilt, snabbt och säkert.

Förstår fortfarande inte riktigt (se föregående inlägg) varför så många, inklusive Svenska Spel och en massa tipsexperter, envisades med att försöka göra Örebro SK till favorit.

Malmö FF är bevisligen ett bättre lag än Örebro och har dessutom i nästan tio års tid presterat mycket bra resultat mot Örebro.

Ingen förlust sedan 2003. 3-0 hemma i våras, 3-0-seger borta både 2009 och 2008 och nu alltså 3-0 igen.

MFF är dessutom bra mot lag som bjuder upp till spel, vilket ÖSK numera gör. Det är mycket värre mot lag som HIF och Mjällby, som utmanar MFF med hög press och fysik – och klarar att göra det.

Problem nummer två, att utmanövrera och få hål på lite sämre lag som bara backar hem och vill kontra (typ Gefle) tycker jag att årets säsong hittills visat att MFF blivit betydligt bättre på. Numera vinner man de matcherna istället för att få 0-0, eller 0-1 på en omställning.

Malmö FF var överlägset mot ÖSK och segern solklar.

Att Örebrotränaren Sixten Boström i paus sa att han menade att hans lag skapat väl så många chanser som MFF och efter matchen tyckte att Örebro haft lite otur och skapat åtskilliga målchanser skulle han kanske väntat ett tag med att säga. Åtminstone till dess att han sett den officiella statistiken som klart och tydligt visade att Örebro SK inte hade ett enda skott på mål under de 90 minuterna plus tillägg. MFF hade sju. Och Alvbåge tvingades till flera räddningar mot fria MFF-spelare.

Yago Fernandez debut var klart godkänd. Han verkade bekväm med bollen i uppspelen och samarbetade väl med Daniel Andersson. MFF-kaptenen har för övrigt nu spelat två raka matcher utan ett misstag.

Ulrich Vinzents gjorde en defensiv kanonmatch, stundtals kändes han omöjlig att ta sig förbi och glidtacklingarna var snygga och precisa. Att gammeldansken slog bort tre inlägg kan man efter en segermatch ta som ett pittoreskt inslag. Det gör han ju alltid.

Wilton Figueiredo och Ivo Pekalski var som vanligt numera, det vill säga bra och på kanterna fick Jiloan Hamad göra mål och Jimmy Durmaz spela fram till ett mål i sin gamla hemstad. Att Guillermo Molins inte får spela känns både rätt och fel. Han är för bra för att inte göra det. Å andra sidan, varför ska man ändra på något som fungerar så bra?

Med Gische, den rutinerade tidsdödaren Jeffrey Aubynn och den allt bättre Miljan Mutavdzic som inhoppare blir det dessutom riktigt rejält svårt för ett motståndarlag att ta sig in i en match som MFF leder.

Agon Mehmeti visade varför det är han som ska starta och inte Edward Ofere. 2-0 var ett klassmål. Daniel Larsson har dock en bit kvar innan han på nytt hittat rätt timing. Förhoppningsvis gav straffmålet honom skjutsen som behövs för att han ska nå upp till den klass han håller när han är som bäst. Det kan behövas om MFF ska klara att gå hela vägen till det efterlängtade guldet.

Att 3-0 som bröt Larssons långa mållösa period kom på straff tror jag inte har någon betydelse. Ett mål är ett mål för en striker. Skit samma hur det kommer till. Nyttan och känslan finns där ändå.

Mitt i sparbetinget visar Malmö FF också att det inte ska behöva gå ut över de sportsliga ambitionerna. Först genom att skriva korttidskontraktet med Yago och sedan genom att få in den engelske fystränaren Siomon Hollyhead som ersättare till John Phillips. När Rickard Dahan fick för mycket att göra med sitt nya idrottsskadecentrum i Kulan och sitt uppdrag i landslaget fick MFF dessutom snabbt in Wilner Registre på bänken. Nu återstår bara att klara att hålla truppen någorlunda intakt till övergångsfönstret till Europa stänger.

Nu har i alla fall MFF lagt sig i slagläge för guldet.

Det kommer att bli ruggigt svårt. Men 3-0 var i alla fall ett steg närmare.

Läsare är bra att ha. Tack Johan för att du påminde mig om Killjoys i samband med Kevin Rowland. Det bandet hade jag glömt.

Det är MFF som är favorit

MFF vinner mot Örebro SK

Det känns som att det är dags att någon säger – eller skriver – det nu.

Annars verkar ju många närmast tävla i att framhålla hur svår matchen är, i hur bra form ÖSK är och så vidare…

Ser dessutom att Svenska Spel håller Örebro SK som favorit, knapp sådan, men ändå. Baserat på vad? frågar jag.

Låt oss prata klartext: Örebro är ett bra lag, som de senaste åren tagit stora kliv framåt och imponerat rejät de senaste matcherna. Det är alltså en svår match.

Men det är Malmö FF som är favorit!

MFF är helt enkelt ett bättre lag än Örebro SK. I min bok finns det bara ett riktigt mått på vilket lag som är bäst och det är den allsvenska tabellen. Örebro är inte bättre än Malmö FF förrän man passerat MFF i tabellen, och eftersom avståndet är fyra poäng gör man inte det ens vid en eventuell seger.

När lagen möttes i Malmö i våras blev det 3-0 till MFF.

När lagen möttes i Örebro ifjor blev det 3-0 till MFF. När lagen möttes i Örebro i förfjor blev det 3-0 till MFF. ÖSK har inte klarat att besegra MFF sedan 2003. MFF-spelarna borde dessutom vara hungriga som hyenor nu när chansen att ta in två poäng på Helsingborgs IF yppat sig.

För ett lag som går för guld, och det förutsätter jag är målsättningen för alla i och kring Malmö FF, ska självförtroendet vara på topp.

Man ska ha respekt för motståndet, och det finns det all anledning att ha för Örebro SK, men låt inte snacket om att matchen är svår stoppa tankarna på att det är MFF som är favorit och har de bästa chanserna att vinna matchen. Punkt.

Malmö FF åkte upp till Örebro redan strax efter fredagsträningen på Stadions konstgräs. Med samma trupp som senast, minus Rick Kruys och plus Yago. Det är ett klockrent beslut. Precis som Roland Nilsson sa är det på mittbackspositionen det är tunt, inte minst för att Pontus Jansson hade känning i nacken och såg något ledbruten ut när han lämnade för omklädningsrummet.

Jag tror att Pontus spelar, men det känns bra att ha Yago på bänken. Och om han får starta är han säkert redo. Han var i alla fall på ett strålande humör och det märktes att han är rejält sugen på att få visa upp sig på allvar i den himmelsblå tröjan.

Mitt i snacket om stulna cyklar, hur bra han trivdes i Malmö och så vidare sa han dessutom en väldigt intressant sak om Malmö FF:s spel. Han konstaterade att det är mer taktiskt än han är van vid, men att han gillar att man försöker passa sig framåt längs marken.

Vi fastnar gärna i tankar om att MFF blivit ett passningsskickligt, bollbegåvat och spelförande lag. Med lite grann Spanien- eller Portugal-stuk i upplägget. Och så är det givetvis. I en svensk jämförelse. Men för en spelare som är fostrad där nere är Malmö FF-spelet fortfarande mer taktiskt styrt än han är van vid. Det tycker jag är bra! Drömmen är ju att man ska kunna peta samman en god brygd av det bästa från två världar.

Såg Louise Hoffsten i Pildammarna på torsdagskvällen.

Hyfsat, men lite för sparsmakat, puttenuttigt och allsångsmässigt i min smak.

Dessutom ett bra bevis på att det är överskattat, det där med att bli vuxen. Louise pratade en hel del om att hon med stigande ålder börjat tycka annorlunda: att dragspel är ganska bra, neddraget tempo är önskvärt och att elgitarr är något man växer ifrån.

Skärp dig! Jag är nästan tio år äldre och inte fan har jag växt ifrån elgitarrer…

1-0 är bra nog

Svårt det här. Och kluvet.

Ska jag hylla MFF för tre poäng och det härliga spelet i den första halvleken då GAIS-spelarna ofta förvandlades till gapande statister?

Eller ska jag hänga upp mig på att den andra halvleken blev betydligt sämre och att Malmö FF måste lära sig konsten att döda matcherna? Bli effektiva och göra mål på åtminstone hälften av de många solklara chanserna. Annars kan det gå illa.

Fast, så svårt är det egentligen inte.

Självklart är segern viktigast. Så länge man håller tätt bakåt räcker det att göra ett mål och det gjorde MFF, mot både AIK och GAIS.

Därför ska laget hyllas. Samtidigt som man tar med sig insikten om att det kan bli bättre. Att anfallarna och de övriga som får chanserna kan bli vassare.

Man måste dessutom se helhetsbilden. Efter 17 omgångar i årets allsvenska är det två lag som gjort överlägset fler mål än de övriga. Det handlar om Malmö FF och Elfsborg, som bådagjort 31 mål.

MFF och Elfsborg är också lagen som mest konsekvent satsat på att hitta ett eget, mer internationellt passningsbaserat och snabbt spel. Samma två lag får också oftare än andra kritik för ineffektivitet när det massiva spel- och chansövertaget inte ger tillräckligt stor utdelning för att döda matcherna. Men det är som sagt de två lagen som gjort flest mål, och det är MFF som nu sätter press på HIF i tätstriden och det var Elfsborg som i veckan körde över sin motståndare med 5-0 i Europaspelet och skaffade sig ett gyllene läge att gå vidare, medan de andra svenska lagen snart kan säga adjö.

Skapar man fler chanser får man också räkna med att missa fler. Men förhoppningsvis lönar det sig i längden.

Eftersom jag var med på 70- och 80-talen med Bob och Roy måste jag också erkänna att jag får positiva nostalgiska vibbar när MFF vinner med 1-0. Det gjorde man ofta då och 08:or och andra förfasade sig, vilket naturligtvis bara gjorde det ännu roligare.

Förmodligen bor det en liten italienare i mig, men någonstans gillar jag 1-0.

6-0 är bättre. Men 1-0 är bra nog.

Ivo Pekalski växer för varje match! Mot GAIS var han lysande. Fan vet om han gjorde ett enda misstag på hela matchen. Målet plussar givetvis på betyget ytterligare.

Wilton var också mycket bra liksom hela backlinjen. Med Ricardinho som den store artisten, hans förstahalvlek var den bästa han presterat sedan matchen efter skadecomebacken, och det var länge sedan. Men sammantaget var Daniel Andersson ännu bättre. Han flöt runt på lätta fötter, hela tiden rätt placerad och ständigt beredd att elegant spela bollen vidare.

Yago satt en bit nedanför mig på läktaren. Han såg ut att njuta. En gång tog han upp en spontan applåd. Det var när kapten Daniel med ett enormt lugn snabbt spelade sig ur en svår situation. Bara så att ni vet vad den nye MFF-portugisen gillar. Nu gäller det bara för honom att visa att han själv också behärskar den konsten.

Guillermo Molins inhopp var vasst. Det är lätt att glömma att Rolle Nilsson petade honom ifjor somras också, efter U21. Då var det också snack om fokus. Under hösten visade Gische att han hade det. Jag är övertygad om att han lär göra samma sak i år. Bara han accepterar att Malmö FF inte kan släppa honom för vilket skitbud som helst. Han är en blivande A-landslagsspelare. Då ska det kosta.

Tifot var helt okej. Inte topp fem. Men högklassigt.

Måste också påpeka att Tobias Mattsson den sista matchminuten missade den förmodligen klaraste straffen på Stadion de fem senaste åren.

Det finns bara inte att inte fatta att Daniel Larsson skulle fått en straff när han fick båda benen kapade.

N’är jag pratade med Daniel efter matchen konstaterade han kallt att det är svårt att undvika att träffa bollen om man sparkar genom båda benen och att han hade färska dobbmärken att visa upp. Han berättade dock samtidigt att domaren faktiskt erkänt att han gjort fel och bett om ursäkt. Därmed steg Tobias Mattsson rejält i min aktning.

Nu ska jag hälla upp en liten whisky, eller två (en Strathisla följd av en japansk Yamazaki kanske?) och putta in Kevin Rowlands The Wanderer i CD-spelaren. Dexys Midnight Runners var ett helt okej band. Solo var Kevin ännu bättre.

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.