En försynt utklassning

En försynt utklassning.

Det känns som den bästa sammanfattningen av Malmö FF-Gefle – matchen som blev av.

Det vill säga precis samma som kunde sägas om lördagsvarianten Malmö FF-Gefle – matchen som försvann. I vann.

Men vann eller sol. MFF vann.

Och med det spel och den form MFF har byggt upp ska inte lag som Gefle ha någon chans.

Som Roland Nilsson var noga med ett betona efter 2-0: MFF kunde gjort fler mål, skapat ännu fler chanser och varit ännu snabbare och mer vakna i passningsspelet. Det gäller att aldrig slå sig till ro.

Men jag lät mig i alla fall imponeras.

Inte minst för att det fanns saker som ställde till det.

Glöm inte att MFF kom till matchen mot Gefle efter en delvis förstörd träningsvecka och med fem spelare som både hade en bortalandskamp i U21-landslaget och en ansträngande resa i benen. Dessutom 45 minuter på en allt tyngre och mer svårsprungen plan från lördagen.

Därför var det riktigt bra att laget kunde vara så överlägset. 16-1 i avslut blev den officiella statistiken (9-1 på mål). 16-2 var det nog snarare i ärlighetens namn, för man glömde bort frisparken från den första halvleken där två Geflespelare störtade fram mot bollbanan, men bollen hamnade i Johan Dahlins famn. Men totalt sett var Gefle som ett litet barn i famnen på en jätte.

Nu börjar allt fler se Malmö FF som en guldkandidat. Eftersom jag var en av förvånansvärt få som tippade MFF som SM-guldvinnare redan före säsongen ska jag inte hyckla och säga att jag är överraskad. Men det är alltid kul när höga förväntningar blir uppfyllda.

Ivo Pekalski har redan fått massvis med beröm. Här kommer mer.

Han är trygg med bollen, gör sig spelbar, vinner närkamper och börjar alltmer utstråla en självklar auktoritet ute på planen. För mig börjar han kännas som en ny Robert Prytz.

Att Roland Nilsson kräver mycket och ständigt jobbar på att ytterligare utveckla de unga spelarna visade han dock efter presskonferensen när han instämde i att Ivo varit jättebra den senaste tiden, men samtidigt påpekade att det finns mer att ta ut. Ivo kan värdera bättre när han ska slå en lång respektive kort passning (”förmågan finns, det gäller bara att få det naturligt i spelet”) och ibland frestas han på grund av bristande rutin nästan att bli för trygg och långsam i bollhållandet. I Gefle finns det kanske ingen som kan ta ifrån honom bollen och starta en omställning, Internationellt finns det definitivt sådana spelare.

På söndagen var Ivo i alla fall planens kung.

I mitt tycke ganska tätt följd av i tur och ordning Ricardinho och Daniel Andersson samt med Yago, Jiloan Hamad och anfallsparet Agon Mehmeti och Daniel Larsson på en delad fjärdeplats. Johan Dahlin kan knappast heller hjälpa att han knappt hade något att göra. Han tog friläget Gefle skapade och gjorde inga misstag. Dessutom stod Jeffrey Aubynn för ett starkt inhopp. Men det känns viktigt att påpeka att det de 135 minuterna mot Gefle inte fanns någon spelare i MFF som inte var värd att berömma.

Överord? Nä. Om man ska vara kritisk när det inte stämmer – och det har jag varit många gånger – måste man också få lov att hylla när det är motiverat.

Jag älskade till exempel det som hände i den allra sista av de fyra tilläggsminuterna i den andra halvleken. Det stod 2-0 och matchen var så avgjord den överhuvudtaget kunde bli. Då tar Ivo Pekalski en glidtackling för att stoppa en Geflespelare på kanten och blir tillsammans med tillskyndande Ricardinho rejält arg på den assisterande domaren för att det blir inkast till Gefle istället för MFF. Med 30 sekunder kvar.

Glyttigt tycker säkert någon. Härligt säger jag. MFF får massor med berättigat beröm för den tekniska, passningsskickliga och underhållande spelet man byggt upp. Men när jag ser ut över planen ser jag även en härlig inställning och en intensiv vilja att kämpa till sig bollen när motståndarlaget har den. Alldeles för många glömmer bort den biten i analysen.

Härligt med 1-0-tifot. Inte minst för att många måste ägnat en stor del åt lördagskvällen och natten åt att göra det klart. De intensiva applåderna från sittplats värmde förhoppningsvis.

Strax över 10 000 på lördagen och strax under på söndagen innebar att cirka 19000 passerade vändkorsen. Som egentligen är måttet som används i fotbollsallsvenskan. Å andra sidan finns ju inte den avbrutna matchen i statistiken. Därför känns det som en bra kompromiss att Malmö FF för en gångs skull valde ishockeyns sätt att fastställa publiksiffror, det vill säga räknade antalet sålda biljetter. Därmed hamnade man på 14520.

Så många glas whisky ska jag inte ta. Men ett, eller två. Och eftersom jag när jag såg The seventies på tv på lördagskvällen kom på hur mycket jag en gång älskade Slade blir det nostalgi i lurarna. Sällan har någon skriksjungit så vackert som Noddy Holder.

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.