Mehmeti avgör mot Gais

Gick på semester i fredags.

Om ni undrar över det plötsliga skitvädret så berodde det alltså på det.

Känns lite skrämmande att jag ska ha en sån makt och helst vill jag inte ha den, men det slår aldrig fel.

Första semesterdagen innebär två saker: jag blir förkyld och vädret blir skit.

I år bytte jag dessutom bort juli mot augusti som semesterperiod, och juli var ju ganska varm om vi säger så. Fast redan idag var det okej väder igen så det ska nog bli bra.

Och det där med semester är alltid en sanning med ett stort frågetecken bakom när det gäller mig. Brukar inte kunna hålla mig från att jobba en del ändå. Och Malmö FF kan jag definitivt inte hålla mig ifrån. Så det blir uppdatering av bloggen. När andan faller på.

Efter insatserna mot AIK hemma och Fulham är det svårt att tro på annat än seger mot GAIS. Det enda som gör mig lite orolig är statistiken. Efter lördagens träning varnade Roland Nilsson för att GAIS är ett svårslaget lag och så är det också.

Tidigt i våras frös vi Häcken av oss på Gamla Ullevi när GAIS och MFF spelade 0-0 i premiären. 2009 blev det 2-2 på Swedbank stadion och 1-1 i Göteborg och 2008 blev det tvärtom, 2-2 i Göteborg och 1-1 i Malmö. Alla matcherna med Rolle som MFF-tränare mot hans gamla lag GAIS har alltså slutat med kryss.

Nu tror jag att det vänder. MFF vinner och Agon Mehmeti avgör.

Såg Kulladals FF-BK Flagg i MM i fredags. Agon var på läktaren. Det blev 7-2 till Kulladal.

Följde upp med att se IFK Malmö-Malmö City FC på lördagen. Agon satt på läktaren. Det blev 5-1 till Malmö City.

Just nu verkar den rögade ålen kunna fixa att det blir mål även i matcher som han nöjer sig med att titta på.

Sju segrar, en oavgjord och ingen förlust hittills i år hemma. Äntligen har det börjat bli riktigt, riktigt svårt för motståndarlagen att komma till Malmö och vinna.

Förra blogginlägget skrev jag att jag hoppades att Yago skulle få stanna i Malmö FF och att den bästa lösningen vore att skriva ett korttidskontrakt året ut. Därför är jag den siste att protestera över att det blev just det beslutet och det känns perfekt. Om ett par månader är Jasmin Sudic frisk och Pontus Jansson har de två senaste matcherna visat att han, även om han är ung, klarar att snabbt komma igen efter en kort formsvacka. Dessutom måste väl Markus Halstis skadeotur snart ta slut. Så det lär inte bli några problem att besätta platsen bredvid Daniel Andersson. Ännu bättre blir det om Yago också på allvar ger sig in i konkurrensen och visar att han inte bara är en lösning för en kort period.

Vi som stod och tittade på träningen inför Gais-matchen funderade för resten en hel del över en okänd person som ägnade merparten av passet åt att stå och prata engelska med Markus Halsti. Det visade sig vara den engelske fystränaren Simon Hollyhead som i ett par dagar ska känns sig för om han trivs och vill jobba i Malmö FF.

Hänger det bara på de första intrycken från pratglade och trevlige Halsti ska det säkert lösa sig.

Hollyhead har kommit hit efter rekommendationer av både företrädaren John Phillips och landslagets Paul Balsom. Fast det kanske var tur att John, som kutade omkring i kortbyxor  20 minusgrader, inte såg att Simon knallade omkring med långbyxor och engelsk solbränna – det vill säga ingen alls – i 20 plus. Vi skojade om att han kanske är fystränarnas svar på Mattias Asper. Men kan han bara sitt jobb är han mer än välkommen. Att det är en viktig position som kan betyda mycket för laget visade John Phillips.

Fulham ett bra test för MFF

Över 5 000 åskådare – en mycket bra siffra i konkurrensen med Åbergs på Jägersro – fick se ett Malmö FF som vågade hålla i sitt eget spel även när Fulham satte upp tempot och pressade och stressade.
Därmed har Malmö FF kommit långt i sin strävan efter att bli ett passningsskickligt lag även när farten drivs upp i matcherna.

Ytterligare lite skolning och rutin, modet och skickligheten finns där redan, och man har skapat ett lag kapabelt att spela ut alla de övriga lagen i allsvenskan.
Det är planen, och den håller man fast vid.

Bäst av allt är att alla de unga spelarna som finns i truppen passar in i bilden. Det finns inga träben i truppen.
Paradoxalt nog är det holländaren Rick Kruys, som borde vara van vid ett passningsdrivet spel, som ofta har svårast att hänga med i tempot.

Två man fick 90 minuter mot Fulham; Daniel Andersson och Edward Ofere. Daniel skötte sig utmärkt och blev bara bättre i takt med att matchtiden gick och spelarna runt om honom, och mot honom – Fulham bytte lika mycket – byttes ut.

Edward Ofere såg dock lika trött och oinspirerad ut som i de senaste matcherna. Den här gången var han disciplinerad, men han verkar fortfarande ha sina tankar på annat håll.
Att det går att vara omsurrad av utlandsrykten och ändå prestera på ett utmärkt sätt visade däremot både Guillermo Molins och Joseph Elanga.

Roland Nilsson berättade efter matchen att man inte kommer att kontraktera Hernane. Men med ungtupparna Dardan Rexhepi och Alex Nilsson i truppen har man ändå råd att släppa Ofere.

Yago Fernandez bör få ett kontrakt. Han är förvisso ringrostig och har en bit kvar till full fysisk status, men det går att rätta till. Att han har användbara kvaliteter som mittback är helt klart och eftersom behovet finns och Malmö FF, enligt Rolle Nilsson, inte längre har några andra alternativ utifrån är det nödvändigt med en gardering.

Bäst hade varit att skriva ett korttidskontrakt året ut, eller möjligen över nästa år – med en option på förlängning. Sätt mästerförhandlaren Hasse Borg i aktion. Om han inte redan är igång.

Anledningen till att MFF inte fullföljer med Hernane är att Rolle och company tycker att han  inte räcker till i fysiken och snabbheten. I straffområdet duger han, i spelet utanför krävs det mer.

Tre mål på tre matcher är svårt att argumentera emot. Men jag köper resonemanget. Inte minst för att man gör bedömningen att han inte är bättre än de som finns i de egna leden. Dardan Rexhepi och Alex Nilsson är lika bra

Apropå talangfulla anfallare gjorde HIF klart med Kvarnby IK:s 19-åring Mohamed Ramadan.

Han har gjort många mål i division 2 och kan bli bra. Men eftersom jag sett Kvarnby i massor med matcher kan jag lätt slå fast att HIF har gjort klart med Kvarnbys näst bäste anfallare. André Andersson är mycket bättre – och ligger till stor del bakom det mesta Ramadan gör och har gjort.

Ramadan är valpig i mottagningarna och i kampen mot försvararna. André är ett helsicke att möta och får nästan alltid kontroll på bollen.

Men de allsvenska lagen prioriterar oftast  unga spelare framför något äldre. Mohamed Ramadan är 19 år. André, som bland annat utsetts till bäste spelare i Skånecupen, är ett par år äldre.

Till saken hör också att André prioriterar andra saker än fotboll högt. Han har gjort klart att han spelar i Kvarnby för att han ibland kan avstå matcher och slippa träna fler än tre gånger i veckan. Mohamed Ramadan är villig att satsa mycket mer.

Men ska man bara se till kvalitet så är Mohamed Ramadan bra, André Andersson mycket bättre och Ken Hansson i FC Rosengård – som är ytterligare ett par år äldre – ännu ett snäpp vassare. Ibland kan jag undra om man inte borde strunta i det där med ålder när man plockar spelare från lägre divisioner? Och jag tror att man kanske borde försöka övertala André. Det är inte säkert att det går. Men det vet man inte förrän man testat.

Roland Nilsson visade mod

Malmö FF klarade testet.

Efter ett antal usla insatser satte laget full fart från start mot AIK och bjöd på en förstahalvlek med ett härligt, glädjefyllt, ja närmast sprudlande, anfallsspel. Bakåt släppte man heller inte till något, varken före eller efter pausen.

AIK klarade inte att skapa ett enda avslut på mål! Och sällan har väl någon gjort en så skral forwardsinsats som Solnalagets uppskrivne Pontus Engblom. Han var som ett barn i händerna på Malmö FF-försvaret och kunde lika gärna stannat hemma.

Nu har MFF – i alla fall ett tag framåt, för en positiv trend är faktiskt inte en sådan förrän laget klarat att spela bra ett par matcher i rad – bevisat att man vill vara med i toppstriden. Man satte också lite press på HIF. En ny förlust mot BK Häcken på måndag och det stora försprånget HIF skaffade sig i våras är nästan uppätet.

Det finns många sätt att beskriva Malmö FF:s överlägsenhet.
En se en inspelning av matchen är ett. AIK:s avsaknad av målchanser ett annat, liksom statistiken 64-36 i bollinnehav. Lite mer statistik: 13-0 i hörnor, 7-0 i avslut på mål och 14-4 i avslut totalt (och då är fyran för AIK i hög grad överdriven).
Solnalagets tränare Alex Miller erkände också utan någon som helst tvekan att rätt lag vunnit och att MFF gjort ett mycket bättre jobb än i förra matchen.

Men allt var inte glimmande guld och en dans på himmelsblå tulpanblad. Malmö FF var mycket mer överlägset i den här matchen än vad AIK var i förra omgångens vinstmatch. Ändå vann AIK med 2-0 medan Malmö FF fick nöja sig med 1-0.

Ska MFF ända in i kaklet måste laget bli bättre på att döda matcher. Det blir man genom att skapa fler farliga målchanser på sitt snygga spel och bli bättre på att utnyttja dem man faktiskt får.
Är man så mycket bättre än motståndaren som Malmö FF var på lördagen ska man vinna med
3-0 eller 4-0.

Fast det är mest anmärkningar i marginalen.
Grundintrycket var positivt.

Och Roland Nilsson visade mod.

Dels när han bytte ut hela mittfältet på en gång.

Dels genom att när Agon Mehmeti fick kramp välja att rakt av ersätta honom med anfallsalternativet på bänken: den allsvenske debutanten Dardan Rexhepi.
Han kunde ”safat” med att byta in och sätta upp Guillermo Molins – som inte är helt obekant med anfallsrollen – på topp eller satt in en extra man på mittfältet. Istället vågade han ta in en ung oprövad spelare och visa att man tror på talangerna.

Bra jobbat Rolle Nilsson!

Till sist. När Daniel Andersson blev varnad var det hans första gula kort för säsongen. En halv säsong och bara en varning för en mittback. Så snäll har ingen annan i familjen Andersson varit…

Upp till bevis MFF

I våras såg det mesta bra ut för Malmö FF. Poängen ramlade in, spelet stämde och det mesta såg ut som det skulle i ett lag som försöker leva upp till den nymyntade devisen ”vi vill och kan vinna allsvenskan”.
Insatserna som gav 2-4 i allsvenskan och 1-4 i cupen mot Mjällby och 0-2 i den allsvenska återstarten mot AIK var dock inte i närheten av att motivera några guldtankar. Stundtals var det så statiskt, slappt och uselt att ett bottenlag hade skämts över spelet.
Därför finns det inte längre kvar några marginaler. Antingen hittar Malmö FF mycket snabbt tillbaka till den kvalitet laget klarade att visa i våras eller så går laget med snabba kliv mot ett nytt förlorat år.

Det har man inte råd med.
Inte ekonomiskt och knappast heller i kampen för att behålla trovärdigheten i den långsiktiga satsningen på att bli ett ledande lag i Norden.
För att nå dit måste Malmö FF troligen fördubbla omsättningen och dra in mycket mer pengar än något lag hittills gjort i Sverige.
Dit vill man – det upprepar ordföranden Håkan Jeppsson närmast som ett mantra – och man har lagt en bra grund genom att som enda klubb i landet ha en modern, privatägd arena. Men om man inte klarar att fylla den med publik, både med internationellt spel och fler matcher och genom att dra mer folk till de vanliga allsvenska matcherna förvandlas Swedbank stadion snarast till en belastning.
Det finns bara en sak som kan generera den nödvändiga publiken – och inkomsterna: bättre resultat, gärma med bra spel.
Därför är det upp till bevis för MFF.

Vinn, eller försvinn som en ekonomisk maktfaktor. Givetvis avgörs inte allt i nästa, eller nästnästa match. Men för varje gång MFF spelar minskar alltså marginalerna.
Därför tror jag också att klubben måste kasta en del av försiktigheten överbord.

Många av de övriga lagen i allsvenskan har förstärkt. Det har inte MFF, och efter det att man tappat möjligheten att själv ta in spelare riskerar man att tappa kuggar som Guillermo Molins, Jiloan Hamad och Edward Ofere (även om de  senaste insatserna från Oferes sida antyder att det mycket väl kan vara en positiv utveckling).
MFF bör därför göra klart med anfallaren Hernane, mittbacken Yago och helst även med mittfältaren Ivan Diaz. Eller kasta fram ett par jokrar.
Man måste också våga säga nej till dåliga bud på viktiga kuggar. Bra bud också, om det handlar om en spelare man absolut inte vill släppa.
 Ett exempel: Guillermo ”Gische” Molins kopplas ryktesvis ihop med Sporting Lissabon. Samma Sporting som för något år sedan inte hade råd att köpa loss Emir Bajrami från Elfsborg.

Klarar man inte att köpa Bajrami kan man inte köpa Molins heller. Om man inte lärt sig att betala ordentligt.

Till sist:

Många tycker att MFF borde skicka en tårta till Häcken som tack för segern över HIF.

Men eftersom det är Göteborg och Häcken borde man väl skicka – en bak-else.

Jo jag vet, skjut mig. Men det kan ju ha smugit sig in en go gubbe-läsare som uppskattar sånt.

Häckenseger ingen skräll

Häcken räddade Malmö FF:s tätkontakt.

Jag är inte förvånad. Häckens 2-1-seger över Helsingborgs IF aktualiserar nämligen bara en av mina gamla käpphästar. Nämligen att vissa lag av tradition har svårt för vissa andra.

MFF hade – får man väl säga numera – svårt för Trelleborgs FF.

MFF har svårt för Mjällby

Och HIF åker ofta på röven borta mot Häcken.

Senast HIF vann på Rambergsvallen var 1994.

Efter det har Häcken fem segrar och två oavgjorda, plus att de senaste matcherna slutat med överlägsna vinster för Hisingens stolthet.

Vissa lag har svårt för vissa andra. Som sagt. Det kallas tradition och bryts först när man spelat ett par matcher i rad utan att ramla in i den gamla trallen.

Likt förbaskat hör man ofta tränare och spelare tjata sitt mantra om att statistik inte har någon betydelse, att det är en ny match, nya spelare och nya förutsättningar. Tro dem inte. Om de själva gör det kan det faktiskt vara en anledning till att det är extra svårt att bryta trenden. Om man inte fattar att en match är svår, blir det ju svårare…

Så – nej jag är inte förvånad över att Häcken slog HIF.

Inte värt att vänta på

Över 50 dagars väntan på det här?

Skojar ni?

Låt oss en gång för alla slå fast:

AIK vann rättvist. AIK var närmare 3-0 än MFF 1-2.

Visst går det att påstå – med all rätt – att båda målen i 0-2-förlusten kom till genom horribla försvarsmisstag. Och att de lösa passningarna från avsparken som kulminerade i Pontus Jansson ännu tveksammare bakåtpass som gav straffen redan efter sex sekunder förstörde matchen. MFF blev nervöst, gjorde ytterligare ett jättemisstag – Johan Dahlin kan släppa bollen över linjen eller skjuta den åt helvete ut mot hörnflaggan, men absolut inte försöka spela upp den i planen som han gjorde – men det vore att försköna verkligheten.

MFF gjorde två grova misstag. Men det är ingen ursäkt.

Eller ens en förklaring. På toppnivå är det svårt att vinna om man gör så grova missar och då är det lätt att stanna där och nöja sig med analysen att om MFF klarat att undvika dem hade laget troligen vunnit.

Fast det är inte ens en halv analys.

MFF – eller ett allsvenskt topplag överhuvudtaget – ska inte missa på det viset.

Men MFF ska ha tillräcklig moral i laget för att bita ihop och kunna vända till synes hopplösa underlägen. Jag har sett mycket i år, men hittills har jag inte sett tillräckligt mycket av den kvaliteten.

Malmö FF ska också ha ett motmedel mot lag som sätter hög press och gör det svårt att försöka bygga ett effektivt och bra passningspel.

Ibland får jag hemska flashbacks till tiden när Bob och Roy i MFF gjorde tillvaron till ett helvete för internationella storlag som inte var vana vid att inte få bygga sitt spel i lugn och ro. Till viss del man kan säga att det ser likadant ut nu. Men precis tvärtom. Idag är det MFF som är i samma roll som motståndarlagen till 70- och 80-talets MFF var.

I och med att vägen är vald finns dock ingen återvändo.

Malmö FF måste helt enkelt bli bättre på att behärska det spelsätt man valt, och nu börjar tålamodet ta slut.

Individuellt finns det ett par saker att påpeka efter 0-2:

I fortsättningen vill jag inte se Edward Ofere spela i MFF:s A-lag!

Jag vet inte om han är besviken på att den där utlandschansen inte verkar dyka upp och helt enkelt inte är i rätt balans. Det han visat i de två senaste matcherna är i alla fall inte acceptabelt.

Mot Mjällby var han riktigt dålig och drog på sig en odisciplinerad utvisning.

Mot AIK va r han nästan lika dålig och ännu mer odisciplinerad. En hands, en sula, en utvisning och ingen hjälp åt laget.

Daniel Larsson är given. I min bok ligger nu Agon Mehmeti, Dardan Rexhepi, Alex Nilsson OCH Nikola Petkovski plus ett nyförvärv av Hernane före Ofere. Åtminstone till dess att han lägger fokus på rätt saker – det vill säga spelet i MFF.

Det är dessutom svårt att låta bli slutsatsen att Jeffrey Aubynn numera bara är en utfyllnadsspelare i truppen.

Och Rick Kruys tog inte chansen han fick.

Dessvärre fick jag även rätt i mina farhågor om att Ricardinho just nu inte är gamla Ricardinho. Jag brukar älska att klaga på när man i Stockholm och Göteborg brukar nöja sig med tre-fyra månaders succé för att tokhypa en spelare. Ja ni vet, Joakim Sjöhage, Rajalakso och så vidare. Sedan Ricardinho kom tillbaka efter långtidsskadan går det kalla kårar längs ryggraden när jag tänker på att jag själv kan ha varit en del i en likadan proecss när det gäller MFF:s brasseback. För tillfället visar han ingenting. Snälla Ricardino – visa att de farhågorna är fel – och att hoppet är inte ute.

Fanns det då inget positivt i MFF-insatsen?

Jag kanske är ensam: men jag gillade Joseph Elangas inhopp.

Men framförallt gladdes jag åt två saker:

1) Att Daniel Larsson fortfarande håller klassen.

2) Att Miljan Mutavdzic gjorde en klart godkänd insats.

Pausunderhållningen är över

Äntligen.

Jag skriver det en gång till:

Äntligen.

Är det löjligt långa uppehållet i allsvenskan över. Efter över 50 dagars väntan är det dags för nystart och för MFF handlar det om ett dubbelmöte mot AIK.

Kollegor, och andra, tror ibland att jag skämtar när jag säger att för mig är VM pausunderhållning i väntan på Malmö FF och allsvenskan. Men det gör jag inte.

Det är givetvis oftast en väldigt intressant och högkvalitativ pausunderhållning och jag följer den intensivt. Fast likt förbannat är det just pausunderhållning. Man måste vara en jävla snobb om man tror att fotbollsintresse bara handlar om någon slags kvalitetsmätning. Hjärta, engagemang och lokal förankring är mycket viktigare. I alla fall för mig och det tror jag även gäller för de flesta som läser det här.

Nu är det MFF som gäller igen.

Nu är det allvar.

Laget mot AIK är inte självklart. Men jag skulle bli väldigt förvånad om MFF frångår sitt vanliga system och inte ersätter avstängda duon Wilton Figueiredo och Ivo Pekalski rakt av med Rick Kruys och Miljan Mutavdzic. Därmed blir det ett hyperintressant läge. Bättre chans att visa upp sig än så här har Rick och Miljan knappast fått på länge. Det gäller att ta den.

Jag tror på följande lag:

Johan Dahlin – Ulrich Vinzents, Pontus Jansson, Daniel Andersson, Ricardinho/Joseph Elanga – Guillermo Molins, Miljan Mutavdzic, Rick Kruys, Jeffrey Aubynn – Daniel Larsson, Edward Ofere.

Att jag väljer att gardera Ricardinho med Elanga beror på att brassebacken i ärlighetens namn inte varit sig lik de senaste månaderna. Mot Mjällby var han inte i närheten av godkänt. Om tränarna haft ett lite större förtroende för Joseph tror jag att han fått ta över. Nu lär det bli Ricardinho ändå och det är bara att hålla tummarna för att han nu när inte bara semestrarna utan även semestersnacket är över ska klara att leva upp till den kapacitet han faktiskt besitter.

Kunde givetvis inte låta bli att avsluta fredagens Stadionbesök för att titta på MFF-träningen med att slinka in på presskonferensen med Zlatan Ibrahimovic.

Kungen är tillbaka.

Han var på ett lysande humör, rolig, verbal och hela tiden intressant.

Om hans beslut att avsluta den korta timeouten och på nytt tacka ja till landslagsspel finns egentligen bara två saker att säga:

1) I ett huj blir det oerhört mycket roligare och intressantare att se landslaget. San Marino i Malmö blev plötsligt en publikmatch.

2) Att det inte finns någon som helst tvekan om att det är ett bra beslut för alla parter. Zlatan är Sveriges överlägset bäste fotbollsspelare. Ingen är i närheten. Dessutom verkar personkemin mellan honom och Erik Hamrén vara riktigt bra. Med lite tur kan vi kanske till och med få se ett landslag där man verkligen utnyttjar Zlatans spetskvaliteter.

Rätt att avstå jubileumsmatch

Allt mer talar för att det inte blir någon jubileumsmatch.

I så fall ett bra beslut.

Anledningen är nämligen inte att man inte försökt utan att man gör bedömningen att det blir en alldeles för stor ekonomisk risk.

Fulham då?

Jag har hört talas om vissa förvirrade spekulationer om att här försökte man fixa Barcelona och så blev det Fulham. Det är trams.

Matchen mot Fulham har givetvis inget med 100-årsjubileumet att göra. Som så många andra engelska ligalag de senaste åren är Fulham på träningsläger i Sverige. Då hörde man av sig till Halmstads BK och Malmö FF för att fråga om man ville spela en match. Då var Roy Hodgson fortfarande kvar i klubben och att möta hans gamla klubbar lockade lite extra. MFF – och Halmstad – sa ja. Men det är en vanlig vänskapsmatch. Förvisso en kul sådan och om Fulham lyckas med sitt uppsåt att göra klart med Svennis som ny tränare lär det bli ganska stor medial uppmärksamhet, om man säger så…

Jubileumsmatchen är en helt annan och dyrare historia.

Det är INTE bara Barcelona MFF kontaktat. Klubben har även begärt in offerter från lag som Machester United och Inter. Men bedömningen är den samma. Klubbarna på den nivån tar för mycket betalt för specialbeställda matcher.

Att ta hit Barcelona kostar till exempel långt över tio miljoner kronor.

Kalkylerna säger att Malmö FF för att gå plus minus noll måste ta 500-600 kronor per biljett och i stort sett fylla Swedbank Stadion.

Det är ett alldeles för stort risktagande. Ryktesvis har Barcelonas VM-spelare dessutom  lovats en lång semester om de tar VM-guld. Det vill säga att MFF löpt risken att betala en massa pengar för att få hit Barca – utan VM-spelarna.

Enligt min enkla mening är det dessutom oerhört mycket viktigare att Malmö FF är med i kampen om SM-guldet än att man tar en stor ekonomisk risk för att bjuda marginalåskådarna på en jippomatch.

Succé i Höör

Malmö FF:s utlokalisering av U21-matchen mot HIF till Höör blev en succé.

Jag tror nämligen att det var precis så här MFF ville ha det när man bestämde sig för att lägga ut fem matcher hos Nätverksklubbarna.

Fint väder, avslappnad stämning och en härlig miljö. Varje gång jag besöker Jeppavallen så trivs jag. Det är en genuin idrottsplats där man kan välja mellan att stå vid staketet, på en slänt, sitta på en läktare, hänga på en träveranda och käka hamburgare eller bara strosa runt och växla mellan allting.

Mycket folk var det också. Med fri entré fanns det  ingen exakt publiksiffra, men man uppskattade att det kom upp mot 1 000 åskådare. På en U21-match.

Malmö FF är populärt i Höör. Ganska mycket HIF-folk hade förvisso också tagit sig dit. Men himmelsblått var i majoritet, det hördes om inte annat vid målen.

Bara att hoppas på något liknande när MFF:s U21 senare under säsongen ska besöka Staffanstorp, Oxie och Arlöv. I sammanhanget är det svårt att låta bli att tycka synd om Kristianstad Bois, som hade den första matchen. Då förstörde ett intensivt regnoväder allting, i sista stund fick den lilla klubben överge den ospelbara planen och alla arrangemang man gjort och flytta in till stora Kristianstad IP. På vägen försvann publiken och möjligheten att tjäna en slant.

Om utlokaliseringen av matcherna fortsätter nästa säsong, och Kristianstad Bois vill göra ett nytt försök tycker jag att man borde stå först i kön. Som en liten kompensation för oturen.

Ett par korta intryck från matchen:

Omid Nazari var hur bra som helst som mittback. Till skillnad mot Miljan Mutavdzic har han redan bevisat att man inte alltid behöver ett par månader att hitta modet, flytet och spelet efter en korsbandsskada.

Med det sagt känns det även skönt att kunna säga att kurvan fortsätter att peka uppåt för Miljan. Även om det tar tid går det i alla fall åt rätt håll. Synd bara att han och Rick Kruys bara fick tio minuter på sig att spela ihop på innermittfältet.

I bilen upp till Höör skämtade kollega Cederlund och jag om att Rick kanske borde se till att bli utbytt tidigt så att han kunde titta på VM-matchen mellan Holland och Uruguay i lugn och ro. Sedan dröjde det tio minuter in på matchen innan han fick en stenhård boll i huvudet så att han halft tuppade av och fick ledas av planen. Han kom inte ens ihåg vad som hade hänt.

Rick Kruys har en närmast osannolik otur när det gäller skador. Bara att hålla alla tummar för att han är i spelbart skick till AIK-matchen. Om det är någon jag unnar att få chansen och ta den så är det Rick.

U21 spelar i Höör

Besvikelsen efter MFF-insatsen mot Mjällby har ännu inte lagt sig.

Och inte blev det match i Örebro i helgen heller. Vi får se om MFF lyckas hitta en träningsmatchmotståndare. Det kan behövas.

I väntan på en A-lagsmatch spelar U21 på tisdagskvällen i Höör mot Helsingborgs IF. Inte på det nya konstgräset utan på gamla A-planen med naturgräs inne på Jeppavallen.

Avspark klockan 18.00 och på Höörs IS:s hemsida kan man redan nu läsa laguppställningen:

Dejan Garaca – Filip Stenström, Omid Nazari, Filip Helander, Joseph Elanga – Muamet Asanovski, Miljan Mutavdzic, Rick Kruys, Jimmy Durmaz – Alexander Nilsson och Dardan Rexhepi.

Den är riktigt intressant.

Att Miljan och Rick bildar innermittfält är en ganska god fingervisning om vem som ligger bra till för att ersätta avstängda duon Wilton Figueiredo och Ivo Pekalski i den allsvenska återstarten mot AIK.

Omid Nazari – jag har redan skrivit hur kul det är att han är tillbaka efter sin korsbandsskada, snart är hans bror Amin det också – får en ny chans som mittback.

Och med tanke på hur det såg ut anfallsmässigt mot Mjällby blir det spännande att se Alex och Dardan på topp.

Senaste nytt omU21
Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.