MFF har valt den svåraste vägen

Malmö FF är i viss konkurrens med Elfsborg allsvenskans bäst spelande fotbollslag.

Mest bollsäkert, med den hetaste viljan att vara det spelförande laget och med en trupp fylld av tekniska, passningsskickliga och offensivt duktiga spelare. Problemet är att det inte alltid räcker för att vinna. Och det är ju trots allt det som fotbollen – oavsett hur den ser ut och vilken nivå den spelas på – går ut på.

Jag ska inte trötta ut er med en föreläsning om hur de gamla MFF-legendarerna Bob Houghton och Roy Hodgson, och även framgångsrika lärjungar som Sven-Göran Eriksson och Tom Prahl, revolutionerade och fortsatte att dominera svensk fotboll. Det är historia nu, men är det något den allsvenska historien de senaste 30-40 åren lärt oss är det att det finns två vägar att nå framgång, en enkel och en svår.

De senaste åren har Malmö FF allt mer konsekvent valt den svåraste vägen.

Med Conny Karlsson som tränare har Helsingborgs IF med eftertryck visat att det fortfarande är enklast att nå framgång med den andra.
Fysik, hög press, klassisk prioritering av försvarsfotboll och jobb, jobb, jobb.

Nu vill MFF vinna allsvenskan med en helt annan typ av fotboll, en mer underhållande både för publiken, spelarna och talangerna som ska bygga framtiden för svensk fotboll. Och det tänker jag inte protestera mot.

Tvärtom, efter att i början nostalgiskt ha klamrat mig fast vid gamla minnen, har jag börjat inse att det säkert är ett nödvändigt val. Vill man ha ett snitt på 18 000 åskådare, locka sponsorer och, som MFF-ordföranden Håkan Jeppsson noga påpekade på det senaste medlemsmötet, bli en angelägenhet för fotbollsintresserade långt utanför Malmö stads gränser var det rätt beslut att överge de gamla idealen och börja leka Barcelona light.

Det gamla ”Bob och Roy-sättet” att spela kommer dessutom på sikt att dö ut. Dels i takt med att talangerna helt enkelt varken vill lägga ner den arbetsinsats som krävs för den typen av fotboll eller spela på det viset, dels för att konstgräs kommer att bli ett allt vanligare underlag.

Men då måste man veta två saker. Den första har jag redan varit inne på, att det är en mycket svårare väg.

Elfsborg har i många år i goda stunder kunnat spela ut alla lag och varit i stort sett oslagbart hemma på konstgräset på Borås Arena. Men hur många titlar har egentligen Elfsborg vunnit? Istället är det lag som valt en mer cynisk och klassisk väg som IFK Göteborg och AIK – och nu alltså HIF under Conny Karlssons rutinerade ledning – som fått höja bucklan.

Den andra är att när man väl valt finns det bara en sak att göra: att bli ännu bättre på att göra det man är bra på. MFF kan inte alltid spela matcherna på sina villkor, men måste ändå hålla fast vid det valda spelsättet. Ibland är vinden hård, planen kass och motståndarna stora, starka och jäkligt bra på att utnyttja alla misstag. Då vill många att MFF ska lösa det genom att spela likadant själv. Men med nuvarande trupp har man inte den kapaciteten eller kunskapen.

Om MFF mot ett bra lag – för det är Mjällby – går in i en tävling om fysik, press och kämpande är laget en given förlorare. Som när man i slutet i panik satte upp stackars Pontus Jansson i anfallet och sedan spelade alla bollar i gapet på Robledo och Bagarn.

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.