Om politiker och statyer

Nu har det gått två veckor sedan motionen från Rosengårds socialdemokratiska förening om att resa en staty av Zlatan Ibrahimovic på Rosengård fick stöd av Malmö arbetarekommun.

Gott om tid kan det tyckas, men fortfarande finns det inget svar på frågan om vad det egentligen får för konsekvenser.

För det första måste jag säga att jag tycker att det är en ovanligt bra idé. Klart Zlatan ska stå staty.

För det andra måste jag dock ändå påpeka att det är väldigt märkligt att förslaget kommer från ett parti vars representanter styrt Malmö nästan oavbrutet under mycket lång tid och hela den tiden benhårt hävdat principen att det bara är avlidna personer som kan hyllas med statyer (eller gatunamn). Åtskilliga MFF-supportrar och fotbollsvänner har till exempel envist försökt lobba för att Bo Larsson ska få stå staty vid Swedbank stadion eller på Kirseberg och då hela tiden bara viftats bort med just det argumentet.

Att ingen aktiv s-politiker ännu sagt ett ljud om att det finns en motsägelse där kan jag bara tolka som att man hemskt gärna vill ha den positiva PR som ett Rosengårdförslag om Zlatan-staty innebär, men på inga villkors vis vill erkänna att det innebär att man måste byta policy. Eller så väntar man bara på att folk ska glömma, valet vara över, och så kör man vidare som vanligt.

Egentligen är det ganska enkelt.

Det finns två alternativ:

1) S-ledningen vill hålla fast vid principen att i Malmö är det bara döingar som ska få en staty. Men i så fall får man också vara ärlig, ta konsekvensen, och säga att man inte kommer att fullfölja eller stötta förslaget om en Zlatan-staty.

2) S-ledningen kan tänka sig att ändra principen. Men då får man också gå ut och säga det och inte sitta och låtsas som om inget har hänt.

Även om politikens kvarnar mal i snigelfart kan man heller inte säga att det saknats tid att tänka efter. Det har alltså gått två veckor sedan s-ordföranden i Rosengård Adrian Kaba fick stöd för sitt förslag. Men frågan väcktes mycket tidigare än så. Det var, om jag förstått det hela rätt, redan i januari som s-föreningen på Rosengård tog det formella beslutet att lämna in motionen.

Man kan också – och det gör jag gärna – se problemet som en kollision mellan äldre och mer konservativa kretsar i socialdemokraterna och yngre, modernare politiker. Riksdagskandidaten Adrian Kaba som är uppvuxen på Rosengård vet precis hur mycket Zlatan betytt och betyder för stadsdelen och hur oerhört stort symbolvärde det har att en av världens bästa fotbollsspelare har sina rötter där.

Han gör givetvis helt rätt som driver frågan. Det har inte ett skit med valfläsk att göra.

Förhoppningsvis kan han få de mer tröga partitopparna med sig. Det skulle även innebära en viktig seger för alla som genom åren kämpat hårt för att Bosse Larsson ska hyllas och mest mötts av nonchalans. För ska Zlatan hyllas MÅSTE Bosse också bli staty. Något annat är helt otänkbart.

Egentligen hade kanske det allra största symbolvärdet legat just där. Den nya generationens levande legendar får bana vägen för en likvärdig hyllning av den något äldre generationens samtidigt som stelbenta politiker tvingas inse att det är dags att överge en förlegad princip.

För handen på hjärtat – känns det inte tramsigt att man kan döpa en liten fotbollsplan (Zlatan court) och lägga minnesplattor i marken (Hall of fame utanför Malmö stadion) för att hylla levande idrottshjältar, men inte resa statyer. Principen är ju redan i högsta grad uppluckrad. Dags att överge den helt och hållet.

Stark vår av MFF

När vi nu går in i det alldeles för långa uppehållet kan det vara dags att summera.

Redan när jag cyklade iväg till Swedbank Stadion och matchen mot Brommapojkarna påminde jag mig själv om en sak:
Låt inte besvikelsen över en eventuell förlust mot BP påverka för mycket. Oavsett om MFF ligger tvåa fem eller åtta poäng efter Helsingborgs IF har laget gjort en alldeles utmärkt vårsäsong.
Nu blev det ju en ganska stabil 2-1-seger när MFF väl fått ordning på försvarsspelet. Med Ivo Pekalski, Johan Dahlin, Pontus Jansson och givetvis 17-årige tvåmålsskytten Alex Nilsson som de stora topparna.
Att HIF ändå gått loss i toppen beror på att det laget gjort en inledning som är unik i modern tid. I normala fall hade Malmö FF:s poängskörd räckt till en topplats och prestationen ska mätas i avståndet till lagen längre ner i tabellen, inte minst till många tippade tätlag som har underpresterat rejält.

Många har tävlat om att påpeka att det kan vara och förmodligen blir helt förändrade förutsättningar när allsvenskan äntligen startar om i mitten av juli. Spelare säljs, spelare köps och styrkeförhållandena mellan lagen kan skifta på ett vis vi ännu inte har en aning om. Till viss del är det sant, till stor del är det skitprat.
Oavsett vad som händer kan vi redan nu säga att etablerade storlag som IFK Göteborg, Kalmar FF och försvarande mästarlaget AIK är chanslösa i kampen om SM-guldet. Det kan inga truppförändringar i världen ändra på. AIK kan värva Wayne Rooney och ändå vara lika chanslöst att nå förstaplatsen.
I den motsatta – och bättre – ändan av tabellen går det också att dra ganska säkra slutsatser. Kampen om guldet kommer att stå mellan HIF och MFF med Elfsborg och möjligtvis Örebro SK som outsiders.

Och det ska till ett jordskred eller en lavakaskad av Islandsmått för att stoppa HIF och MFF från att ta medalj. I båda fallen är enbart den prestationen ett jättekliv framåt.
Tittar vi bara på Malmö FF är det en gigantisk förbättring i jämförelse med de lika magra som usla åren efter magiska 2004 med guldet och hyllningarna på Stortorget att bli fyra och äntligen ta medalj (fyran får brons och trean lilla silver).

Jag tror dessutom fortfarande att chansen att snuva Helsingborgs IF på konfekten och ta guldet är goda. Kapaciteten finns och HIF måste bredda truppen rejält för att inte hamna i en svacka när skadorna och avstängningarna börjar dugga tätt.

Men visst, det ligger en del i att vi troligen kommer att få se stora ändringar i trupperna under de många veckorna allsvenskan går i sommaride. Säkert också i MFF och det kan vara roligt att spekulera en del i vad som kan komma att hända.

På medlemsmötet nyligen var både vd Pelle Svensson och ordföranden Håkan Jeppsson tydliga med att det finns spelare i truppen som MFF kommer att sälja eftersom man inte tror på dem på lång sikt.

Lite i skymundan är den processen redan inledd i och med att mittfältaren Robin ”Tomelilla” Nilsson inte längre är MFF-are. Den senaste  tiden har han varit utlånad till Ängelholms FF och är numera fullt ut superettanlagets spelare.
Vilka de övriga spelarna Malmö FF planerar att släppa – och redan budgeterat in pengar för – avslöjar klubben givetvis inte. Det vore taskigt mot spelarna och skulle dessutom kunna påverka priset.

Jag har dock blivit allt mer övertygad om att en av spelarna som snart lär lämna MFF är Robert Åhman Persson.
Han håller allsvensk klass och har varit jättebra som backup. Men nu behövs han inte längre.

Många tycker säkert att det känns märkligt att släppa en spelare som bara för ett par matcher sedan plötsligt fick lysa som målskytt och matchvinnare. Sanningen är att i och med Ivo Pekalskis succéartade genombrott, Miljan Mutavdzics och Rick Kruys rehabiliteringar och Wilton Figueiredos lysande spel som mittfältare är behovet av Robert Åhman Persson inte längre så stort.

Malmö FF måste också ställa sig frågan om när det är dags att säga adjö – och stort tack – till Ulrich Vinzents? Den danske högerbacken fyller 34 i höst. Han har visserligen ett kontrakt som gäller även nästa säsong, men ska man ha rimligt betalt vid en flytt tillbaka till någon dansk klubb måste man nog komma överens redan i år.

Ryktena om att Matias Concha är på väg tillbaka till Malmö FF efter degraderingen av hans Bochum till den andra Bundesligan är definitivt mer än bara lösa spekulationer. Om inte Concha spelar i MFF redan i höst kommer han nästa år. Concha är 30 år och bör ha en längre förbrukningstid på hög nivå än Vinzents. Den förre Kulladals FF-spelaren är också i mitt tycke bättre än Ulrich Vinzents.

Tror ni för resten att det är en slump att den förste mottagaren av Bengt Madsens nyinstiftade kulturstipendium blev – Matias Conchas bror. Inte för att han inte förtjänar det. Men ändå.

När det gäller tunge anfallaren Edward Ofere har Malmö FF inget val. Hans kontrakt går ut efter säsongen och han, och hans agent, har föredömligt spelat med öppna kort och berättat att han inte är intresserad av att förlänga det. Om MFF vill ha betalt vid en övergång – och det både vill och behöver man – är det alltså i sommar han ska säljas. Så lär också ske.

En av de två spanjorerna som den senaste veckan tränat med MFF, 22-årige José Luis Reyes, är en trolig ersättare. Bli heller inte förvånade om 31-åtige mittfältskollegan Iván Diaz trots allt snack om att han bara är här på semester och för att hälsa på andretränaren Josep Clotet Ruiz också blir aktuell. MFF säger att många andra klubbar är intresserade, men det är i Malmö han är.

Och både Reyes och Diaz är synnerligen välscoutade tack vare att de haft Ruiz som tränare. På onsdagen spelar MFF U21 mot Landskrona Bois. Då har de spanska spelarna redan rest hem. Det MFF behöver veta vet man redan.
I beslutsunderlaget bör naturligtvis även ingå att MFF i Agon Mehmeti, Alex Nilsson och Dardan Rexhepi har den i särklass mest lovande forwardstrion av alla svenska klubbar.

Mot BP visade Alex Nilsson precis det han är som bäst på. Vid 2-0. Perfekt balans, stor styrka och en jäkla vilja att ta sig framåt. Det var BP:s bäste försvarsspelare han hur lätt som helst höll ifrån sig.

Synd bara att både Wilton Figueiredo och Ivo Pekalski är avstängda nästa match. Ett lite tufft utfall av ett allmänt uselt humört som startade med Pablo Pinones Arces fula armbåge på Rick Kruys. Och som kulminerade vid BP:s mål där John Guidetti i en och samma situation lyckades visa att han både är en mycket duktig spelare och en stor barnunge. Wiltons gula kort – som blev hans andra – var onödigt, men nästan förståeligt.

Till sist: varför måste MFF nästan alltid drabbas av panik när man släpper in ett mål? Istället för att lugnt hålla i bollen och utnyttja sina passningskvaliteter tillbringade man den sista minuten i en stor tjongfest

Dags för Dardan

Agon Mehmeti missar BP-matchen på grund av skada.

Det öppnar för succédebutanten från Syrianskamatchen Dardan Rexhepi.

Tittar man på truppen finns det fler alternativ. Guillermo Molins har fått starta ett par gånger på topp den senaste tiden och Alex Nilsson är med bland de 18.

Men jag går på magkänslan. Jag tror att det blir Dardan. Inte minst tack vare hans suveräna – och avgörande mål – mot Syrianska. Mottagningen och avslutet höll hög klass och han har varit bra både i U21-matcherna och på träningen den senaste tiden.

Alex Nilssons chanser hade varit större om det varit Daniel Larsson som skulle ersättas, och inte Ofere/Agon-platsen som stått på spel. Guillermo Molins då? För det första gör han bättre nytta på kantenoch för det andra besväras han också av skadeproblem. Han har missat de senaste träningarna.

Nä. Det känns som sagt som allsvensk debut för Dardan Rexhepi. Ytterligare en anledning att ta sig till Swedbank stadion på måndagskvällen för att kolla MFF-BP. Den största är givetvis att det är den sista chansen på ett bra tag att se allsvensk fotboll.

Inte nog med att vi ska behöva vänta i evigheter på höstsäsongen Som ni bland annat kan läsa i programmet till BP-matchen och på MFF:s hemsida har MFF fått sex av sina återstående hemmamatcher på lör- eller söndagar. Det gillar man definitivt inte.

Som ni kanske minns från det jag skrev efter Åtvidabergsmatchen gör jag det definitivt inte heller. Om det kan ni läsa HÄR. Gör hemskt gärna det. Där räknar jag bland annat upp en del av alla de ”smålag” som den gången spelade samtidigt som MFF, och jag har ingen lust att ta om det igen.

Lördagarna är den i särklass sämsta dagen man överhuvudtaget kan lägga en allsvensk fotbollsmatch i Malmö. Söndag är den näst sämsta och det har MFF med all önskvärd tydlighet framfört till SEF och förbundet. Det är lätt att skylla på tv-kanalerna. Men det tunga ansvaret för att man totalt skiter i önskemålen som de enskilda klubbarna framför faller givetvis på dem som fastställer programmet.

Klubbarna får visserligen 350 000 kronor per match som kompensation. För MFF:s del täcker det dock inte på långa vägar de förlorade pengarna. Det rinner ut förlorade publikkronor för varje lördags och söndagsmatch och sponsorerna vill givetvis mycket hellre satsa på att hyra klubbstolar och annat på vardagsmatcherna. Där förlorar klubben massvis med pengar.

Ge klubbarna som vill ha lördagsmatcher sådana och ge MFF så många vardagsmatcher som vanligt. Svårare än så behöver det inte vara. Och det är inte bara de STORA storstadsklubbarna som har önskemål. Halmstads BK vill till exempel hemskt gärna ha en eller två extra hemmamatcher på sommaren. Halmstad är en sommarstad och just de matcherna drar flera tusen fler åskådare.

Förhoppningsvis tar MFF möjligheten till en tyst minut för inte bara en utan två stora profiler inför starten av matchen mot BP.

Både Karl-Erik Hult och Curt Mårtensson förtjänar i högsta grad att hyllas med en sådan. Kalle Hult tränade MFF 1972 och 1973 och Curt Mårtensson var bland annat ordensmästare i FV. Jag ska inte påstå att jag kände Curt särskilt väl, men jag träffade och pratade ofta med honom i samband med träningar och matcher och han var alltid vänlig, ivrig, entusiastisk, fylld med åsikter och med ett brinnande MFF-hjärta. Vila i frid Kalle och Curt.

Dardan lurar ögat

Att ett Malmö FF som numera inte tvekar många sekunder att släppa fram de unga talangerna kan tacka en 18-åring som gjorde sitt livs allra första A-lagsmål för avancemanget i Svenska cupen är väl bara i sin ordning!

Vill man går det även att se det avgörande 1-0-målet som ett bra bevis på en annan sak: den goda bredden i truppen. Det var ju inhopparen Joseph Elanga som stod för den härliga passningen fram till inhopparen Dardan Rexhepi.
Och tro inte att ni hört det sista från och om unge Dardan. Jag har sett honom i åtskilliga U21- och juniormatcher nu och tvekar inte att hålla fram den förre Eslövs BK- och Lunds BK-forwarden som en minst lika stor talang som Agon Mehmeti.

Dardan är stor, teknisk och lurar ögat genom att vara mycket snabbare än han ser ut. Dessutom har han – precis som Agon – en härlig förmåga att avsluta.

Det cupmatchen saknade i klass kompenserades mer än väl i form av en härlig dramatik. Det ska Syrianska också ha ett stort beröm för.

Många mindre lag försöker klara sig genom tjong och tufft spel. Syrianska försökte spela sig fram och Peter Ijeh visade faktiskt att han fortfarande är en mycket duktig fotbollsspelare, inte minst med hjälp av flera fina framspelningar.

Det är svårt att låta bli att tänka på hur mycket bättre karriär han kunnat få om han mitt i den bara haft vett att tacka nej till IFK Göteborg.

Han är otvivelaktigt en av de allra bästa anfallarna MFF haft de senaste 20 åren. Glöm inte det. Man kan ha många synpunkter på det han gjorde. Men att leka Stalin och försöka sudda ut alla fina mål och bra insatser han gjorde i den himmelsblå tröjan känner i alla fall inte jag för.

1-0 mot Syrianska, dessutom efter förlängning, kommer säkert att leda till många sura kommentarer.

Det ska inte komma några sådana från mig.

MFF ska vinna större och enklare mot superettanmotstånd? Ja.

MFF spelade inte särskilt bra. Ja.

Men MFF vann. I en cupmatch förlåter det allt. Och det är alltid starkt att vinna och gå vidare. Djurgården och Halmstads BK gjorde det inte.

Nu är det snart åttondelsfinal. Eller om ni så vill: fyra matcher från den första cuptiteln sedan 1989. Om MFF går hela vägen får man gärna fortsätta att spela trögt. Det vore dessutom kul med en hemmamatch i cupen. 20 av de 24 senaste MFF-matcherna i Svenska cupen har spelats på bortaplan.

MFF har valt den svåraste vägen

Malmö FF är i viss konkurrens med Elfsborg allsvenskans bäst spelande fotbollslag.

Mest bollsäkert, med den hetaste viljan att vara det spelförande laget och med en trupp fylld av tekniska, passningsskickliga och offensivt duktiga spelare. Problemet är att det inte alltid räcker för att vinna. Och det är ju trots allt det som fotbollen – oavsett hur den ser ut och vilken nivå den spelas på – går ut på.

Jag ska inte trötta ut er med en föreläsning om hur de gamla MFF-legendarerna Bob Houghton och Roy Hodgson, och även framgångsrika lärjungar som Sven-Göran Eriksson och Tom Prahl, revolutionerade och fortsatte att dominera svensk fotboll. Det är historia nu, men är det något den allsvenska historien de senaste 30-40 åren lärt oss är det att det finns två vägar att nå framgång, en enkel och en svår.

De senaste åren har Malmö FF allt mer konsekvent valt den svåraste vägen.

Med Conny Karlsson som tränare har Helsingborgs IF med eftertryck visat att det fortfarande är enklast att nå framgång med den andra.
Fysik, hög press, klassisk prioritering av försvarsfotboll och jobb, jobb, jobb.

Nu vill MFF vinna allsvenskan med en helt annan typ av fotboll, en mer underhållande både för publiken, spelarna och talangerna som ska bygga framtiden för svensk fotboll. Och det tänker jag inte protestera mot.

Tvärtom, efter att i början nostalgiskt ha klamrat mig fast vid gamla minnen, har jag börjat inse att det säkert är ett nödvändigt val. Vill man ha ett snitt på 18 000 åskådare, locka sponsorer och, som MFF-ordföranden Håkan Jeppsson noga påpekade på det senaste medlemsmötet, bli en angelägenhet för fotbollsintresserade långt utanför Malmö stads gränser var det rätt beslut att överge de gamla idealen och börja leka Barcelona light.

Det gamla ”Bob och Roy-sättet” att spela kommer dessutom på sikt att dö ut. Dels i takt med att talangerna helt enkelt varken vill lägga ner den arbetsinsats som krävs för den typen av fotboll eller spela på det viset, dels för att konstgräs kommer att bli ett allt vanligare underlag.

Men då måste man veta två saker. Den första har jag redan varit inne på, att det är en mycket svårare väg.

Elfsborg har i många år i goda stunder kunnat spela ut alla lag och varit i stort sett oslagbart hemma på konstgräset på Borås Arena. Men hur många titlar har egentligen Elfsborg vunnit? Istället är det lag som valt en mer cynisk och klassisk väg som IFK Göteborg och AIK – och nu alltså HIF under Conny Karlssons rutinerade ledning – som fått höja bucklan.

Den andra är att när man väl valt finns det bara en sak att göra: att bli ännu bättre på att göra det man är bra på. MFF kan inte alltid spela matcherna på sina villkor, men måste ändå hålla fast vid det valda spelsättet. Ibland är vinden hård, planen kass och motståndarna stora, starka och jäkligt bra på att utnyttja alla misstag. Då vill många att MFF ska lösa det genom att spela likadant själv. Men med nuvarande trupp har man inte den kapaciteten eller kunskapen.

Om MFF mot ett bra lag – för det är Mjällby – går in i en tävling om fysik, press och kämpande är laget en given förlorare. Som när man i slutet i panik satte upp stackars Pontus Jansson i anfallet och sedan spelade alla bollar i gapet på Robledo och Bagarn.

Mittbackar köper man inte

Till skillnad mot många tränare och spelare – i alla fall vad de officiellt säger – tror jag att tradition spelar en roll i fotboll. Om ett lag alltid tappar poäng mot ett annat, ofta sämre, är det inte lätt att bryta den trenden. Och så vidare.

Men ibland är det inte så enkelt.

Malmö FF har aldrig vunnit på Strandvallen. Tre gånger 1-1 i allsvenskan, 1-2 i superettan och 0-1 i fjor i cupen. Det säger i alla fall något. Å andra sidan har Mjällby aldrig besegrat Malmö FF i allsvenskan, varken hemma eller borta.

Vad ska man dra för slutsats av det? Oavgjort? Eller va, fan. Jag tror på MFF-seger.

Malmö FF har radat upp starka poänggivande insatser efter HIF-matchen. Dessutom har man nu fått en vecka att hämta ny kraft efter det täta programmet.

Startelvan känns given, med ett undantag. Får Joseph Elanga fortsatt förtroende eller tar Ricardinho tillbaka platsen? Det känns nästan som man borde ha ett titthål in i Roland Nilssons huvud för att kunna svara på den frågan. Elanga var bra senast. Det talar inte för ett byte.

Att Daniel Anderssons skada (en hård boll på foten – det gör ont) skulle stoppa honom tror jag inte alls på. Han biter ihop och leder styrkorna.

Apropå mittbackar måste jag bara berätta om att de senaste åren har dels en rutinerad och kunnig journalistkollega, dels en minst lika rutinerad tränare jag brukar prata en del med sagt samma sak. Jag har även hört det från andra håll och själv funderat på om det inte ligger väldigt mycket i resonemanget. Vilket då, undrar ni? Jo de har envist hävdat att bland det dummaste man kan göra är att köpa in dyra mittbackar utifrån. Mittbackar hämtar man i de egna leden eller skolar om.

Tittar man på hur det ser ut nu är det svårt att säga att de har fel.

Daniel Andersson är omskolad och ingen ångrar det.

Jasmin Sudic hämtades från de egna leden och gjorde succé.

Pontus Jansson hämtades från de egna leden, skolades om och gjorde minst lika stor succe.

Och ni har väl inte redan glömt Anders Andersson?

I det perspektivet kan man ju verkligen undra om det var nödvändigt att för väldigt dyra pengar köpa in Jimmy Dixon och Gabriel? Särskilt som jag till skillnad från många andra tyckte att de var överskattade redan när de var i full gång. Dixon hade ett uselt offensivt passningsspel och hade definitivt inte passat in i dagens spelförande MFF. Det kändes heller inte som om han brann för att spela i just MFF. Gabriel hade varit en motiverad värvning om han varit en av de tre-fyra bästa mittbackarna i allsvenskan. Det var han inte.

Nä, nu ser vi fram emot ett besök på alltid lika idylliska och trevliga Strandvallen.

Mycket talar för MFF. Men det finns framförallt tre saker som gör mig något orolig:

1) Planen. Den är tydligen lika usel som Nya Gamla Ullevis. Förhoppningsvis håller regnet sig väck.

2) Tobias Grahn. För er som läst den här bloggen tidigare kommer det inte som en överraskning. Grahn är bra. Känns lite grann som antingen gör han en kanonmatch eller så är han övertänd och blir utvisad redan i den första halvleken.

3) Moestafa El Kabir. Springer som en lite tätting på allt och ger varken försvarare eller målvakt en lugn sekund. En riktig pain in the ass-spelare.

Fredag kväll. En liten Imperial Stout står redo i kylskåpet. Liten och liten för resten, de finns väl bara i en storlek när jag tänker efter.

Frågor och svar

Malmö FF hade medlemsmöte i går kväll. Om det skrev jag om här.

Men det finns en hel del till att berätta. Så här är lite smått och gott om ett par av frågorna MFF-medlemmarna ställde och svaren de fick.

Mest tassande kring het gröt blev det när Roland Anderssons namn nämndes.

Bakgrunden var att Håkan Jeppsson noga betonat att Malmö FF numera stenhårt satsar på att vara ett spelförande, offensivt, tekniskt och passningsskickligt lag – med betoning på just spelförande – och att man rekryterar och utbildar spelare som ska klara av det. Samtidigt visade han på nytt organisationsplanen för den sportsliga verksamheten med tre ben:

1) A-lag med Roland Nilsson som bas.

2) Ungdom, med Mats Engqvist som bas.

3) Utveckling, med chefsposten vakant.

Som bekant skulle Roland Andersson på konsultbasis haft den vakanta posten, men fick ett uppdrag i VM han och Lagerbäck inte kunde tacka nej till.

Följdfrågan från medlemmen var riktigt bra:

Om man nu valt ett sätt att spela, är det då inte rimligt att utvecklingschefen gillar den typen av fotboll och är bra på att lära ut den, och är då Roland Andersson verkligen rätt man att anställa? Är det offensiv och spelförande fotboll man förknippar Roland och landslaget med?

Svaret blev något suddigt om att man inte vet vad som händer och att Roland Andersson nog klarar det också ifall det skulle bli aktuellt. Och att landslaget och Malmö FF kanske har olika förutsättningar att spela en viss typ av fotboll.

En annan fråga var när MFF ska presentera en ny huvudsponsor på tröjorna?

Svaret är att man fortfarande avvaktar till dess att klubben får tillräckligt mycket betalt. Ifjor körde man reklamfritt med Star for life-välgörenhet. Från och med i år är det en tung sponsor som gäller (till skillnad från förr ska inte dräkterna se ut som julgranar med massor av budskap). Håkan Jeppsson konstaterade dock krasst att klubben har en god uppfattning om vad tröjan är värd, att det är få företag i Malmö som kan betala den summan, att man jobbar med hela Sverige som träffbild och att det är viktigt att inte kompromissa. När MFF får tillräckligt betalt fullföljs affären. Till dess blir det tomt på tröjbrösten. I Danmark får även mittenlagen tio miljoner berättade Håkan Jeppsson och Pelle Svensson.

Vad gör MFF för att driva på för att få spel höst-vår? var en annan fråga.

Arbetet bedrivs via SEF (Svensk elitfotboll) blev svaret. Håkan Jeppsson påpekade att vi måste dit på sikt. Att svenska lag tappar spelare mitt under säsongen för att man envisas med att ha ett säsongsupplägg som nästan ingen annan i Europa håller inte. Men årets tidiga start och usla planer har inte precis förbättrat chanserna att lyckas.

Jobbar man för att på nytt få ett damlag i föreningen? frågade någon.

Man ska inte utesluta något. Men det är inget vi har diskuterat i klubben svarade Håkan Jeppsson.

När jag kort pratade med honom efter mötet menade han att det ska ganska mycket till för att ta ett sådant beslut, inte minst när LDB FC Malmö redan gör ett bra jobb. Och att starta bordtennis igen uteslöt den gamle proffsspelaren i pingis och förre ordföranden i Malmö FF bordtennis fullständigt. MFF är numera en fotbollsklubb. Och bara det. Punkt.

MFF lekte med Åtvid

Ett guldjagande Malmö FF ska slå Åtvidaberg.

Ett guldjagande Malmö FF ska spela ut Åtvidaberg.

Malmö FF spelade ut och slog Åtvidaberg.

Egentligen kunde jag slutat där. Men hur kul hade det varit?

10-1 i avslut bara i den första halvleken. Ibland kändes det som om MFF-spelarna tyckte att det var alldeles för roligt att vända in och ut på Åtvidabergs försvar för att döda matchen för tidigt. Istället agerade man katt och lekte lite med bytet.

Efter slutsignalen hade ÅFF hyfsat till siffrorna till 18-6 (10-3 på mål och 2-0 i stolpträffar), men fortsatt att vara chanslöst. Sällan eller aldrig har jag heller hört en tränare så oreservationslöst hylla motståndarlaget och såga den egna insatsen som Åtvidabergs Andreas Thomsson.

Hur mycket segern var värd kan man alltid diskutera. Men glöm inte att de senaste åren har MFF tappat poäng i matcher laget varit lika överlägset i. I år gör man det inte. Påpekas bör också att Åtvidaberg visserligen är ett bottenlag – ett tippat sådant – men att man tagit dubbelt så många poäng som AIK och kom till Malmö med en svit på tio poäng på de fyra senaste matcherna.

Härligt att höra var också att Andreas Thomsson utan någon som helst tvekan förklarade bäste spelaren Kristian Bergströms frånvaro med att han varit halvskadad och sliten ett tag och när man skulle välja mellan att match honom mot BP eller MFF var valet givet. Man ”offrade” honom mot BP för i den matchen var poängchansen mycket större. Och i nästa omgång väntar AIK, och där är också poängchansen mycket större. Respekten för att möta MFF i Malmö börjar återvända. Det var ett tag sedan och det är en styrka!

Annars var mina toppar från matchen:

1) Tifot. Snyggt, smakfullt och perfekt utfört. In på topp fem genom tiderna. Enda felet var bara att jag inte hann köpa tröjan efter matchen. Det gör man inte när det är presskonferens, prat med spelare och allt möjligt som ska hinnas med först. Någon från MT96 som vet om det finns något ex kvar och om jag i så fall kan köpa ett (ja jag vet att jag lika bra kunde ringt och frågat istället för att tjata om det här – men vad fan, har man en blogg så har man).

2) Daniel Larssons klack vid 1-0-målet. Ja egentligen hela anfallet med växelspelet Agon och Daniel fram till Agons kliniska avslut.

3) Wilton Figueiredos 3-1-kanon och hans långrusch för att hylla sin familj borta på familjeläktaren. Givetvis skulle han göra det, när den stått på hans sida genom den svåra tiden. På köpet fick också alla ungarna som satt där en egen härlig upplevelse. Titta Wilton kommer rusande mot oss – gissa om de kommer att snacka om det med sina föräldrar och kompisar ett bra tag.

4) Ivo Pekalski. När hade senast en ung MFF-spelare som precis etablerat sig i A-laget så mycket boll i en match som han hade mot Åtvidaberg? Mitt svar: Robert Prytz – och det var ett bra tag sedan. Pekalski påminner för övrigt ganska mycket om just Prytz. Frågade Rolle Nilsson efter matchen vad han tyckte att Pekalskis kliv in i startelvan de senaste matcherna betytt, och då inte minst för Wilton. Rolle konstaterade att man med Wilton och Ivo fått två spelare som hela tiden vill ha bollen, är bekväma med att ha den, har god teknik och hela tiden söker passningsvägar samtidigt som de gör sitt defensiva jobb.

5) Att Joseph Elanga nu fått visa att det var rätt beslut att skriva kontrakt med honom. Att Ricardinho inte spelade motiverade man med att han fått en liten reaktion efter comebacken efter skadan, som resulterat i att han pendlat i prestationerna. Eftersom MFF är i ett läge där det finns en bra backup var det rätt läge att låta honom vila.

Publiksiffran var givetvis en besvikelse. Även om man ska sätta den i perspektiv. Senaste gången MFF hemmamötte Åtvidaberg i allsvenskan kom det strax över 3 000. Efter ett par goda år är det lätt att glömma att det för inte så där väldigt länge sedan var publikkris på allvar. Då var 9 346, som lördagens publiksiffra stannade på, något man bara nådde i derbyn och seriefinaler, om ens då.

Men 2010, och sett mot snittet MFF budgeterat med, är under 10 000 uselt.

Vd Pelle Svensson erkände direkt att man alltid tittar på vad som händer i övrigt i idrottsväg på matchdagarna när man fastställer programmet – men att man den här gången totalt missat att det var SM-final i handboll i Malmö med en fylld Malmö Arena samma dag.

Det spelade in. Att tv4 sände gjorde det också, och att det pratats om ösregn. Lördagar är dessutom i stora fotbollsstäder den i särklass sämsta matchdagen för allsvensk fotboll. Då konkurrerar nämligen fotbollen med sig själv. Nästan alla småklubbarna spelar på lördagseftermiddagen. I normala fall finns massvis med aktiva spelare och småklubbsåskådare på Swedbank stadions läktare, både på sittplats och i klacken (det gapade tomt även på ståplats mot Åtvidaberg). Nu hade de sina egna matcher att koncentrera sig på.

Jag har tjatat om det här förr och varje gång poppar det alltid upp någon och säger att det måste väl i alla fall bara vara en marginell effekt. Så mycket folk är det ju ändå inte på smålagens matcher. Men om det spelas ett 100-tal matcher på senior- och ungdomsnivå samtidigt – och så är det – som MFF har sin match räcker det med att det i snitt finns 30 på plan eller läktaren i varje som annars hade gått och sett MFF för att publiktappet ska bli 3 000.

På lördagseftermiddagen spelade bland annat följande lag: Höllvikens GIF, IFK Klagshamn, Lilla Torg FF, IFK Malmö, IFK Trelleborg, FC Trelleborg, Svedala IF, FBK Balkan, MF Pelister, Malmö City FC, Oxie IF, Genarps IF, Staffanstorps GIF, Eriksfälts FF, Hyllie IK, Åkarps IF, BK Näset, Vellinge IF, Husie IF, Skanör/Falsterbo IF, Bunkeflo FF, AIF Barrikaden, Hallands Nations FF, Harrie-Kävlinge FF, Lunds FF, BK Flagg, Uppåkra IF, Håkanstorps BK, SK Hakoah, Nydala IF, BK Vången, Heleneholms SK, Palestinska föreningen, FF Vuk, Näsets FF, Klågerups GIF, Gylle AIF, Holmeja IS, Gislövs IF, FC Möllan, Husie IF dam och LB07 dam. Dessutom var Lunds BK, FC Rosengård, IF Lödde och Malmö FF:s egna juniorer igång i pojk- och juniorallsvenskan.

På lördagen genomfördes det cirka 300 (!) matcher i Skånes fotbollförbunds serier. Alla gick inte samtidigt som MFF:s match, och i en del nordvästlag (till exempel) älskar man inte precis MFF. Men man måste vara bra dum för att hävda att det inte har någon som helst betydelse för en allsvensk fotbollsmatch som man lägger samma dag.

Om MFF vill ha fler bevis behöver man inte gå utanför sitt eget kansli. Där jobbar massvis med folk som spelar i eller har anknytning till något av lagen i de lägre divisionerna.

Nu vet jag att man i MFF är väl medvetna om situationen. Lördagarna är en dålig publikdag och en dålig dag för sponsorsaktiviteter och MFF vill inte spela på lördagar. Samtidigt vill tv4 naturligtvis ha med ett lag som MFF som både ligger i toppen och spelar bra fotboll i sina lördagssändningar. Och hemmalaget får 300 000 kronor i kompensation av tv-pengarna för publiktapp. Det finns givetvis även ett visst goodwillvärde för MFF att bjuda tv-åskådarna på så pass stor underhållning som man gjorde mot Åtvidaberg.

Men med en publiksiffra som den idag förlorar man mer än man får i kompensation i pengar och goodwill. Det är ett problem. Och det är inte tv4:s fel.

MFF har följt Åtvidaberg

Jag vet inte hur det ser ut i huvudet på förbundets spelschemeläggare, är inte ens säker på att jag vill veta det, men faktum är att man kan säga att Malmö FF äntligen kommit ifatt Åtvidabergs FF.

I varje omgång efter den första har det nämligen varit så att Malmö FF mött det lag som Åtvidaberg mött i den förra omgången. Kul är inte riktigt rätt ord, kusligt ligger närmare.

Det är tydligen ett mönster som går igen även när det gäller ett par andra klubbar och eventuellt måste det vara så, även om jag tvivlar. Något mattesnille kanske kan förklara.

Var på utbildnings- och inspirationsdag med större delen av sportredaktionen hela dagen så jag kunde inte vara på plats vid frågestunden efter MFF-träningen. Därför missade jag chansen att fråga Rolle Nilsson om vilken inverkan det speciella spelprogrammet har på lördagsmatchen.

Om MFF studerat sista matchen för motståndarlaget inför varje omgång, med spion på plats och/eller video, måste det ju innebära att man sett de tio senaste matcherna med Åtvidaberg för att specialstudera  – laget Åtvid mötte.

Creepy.

Agon Mehmeti in i truppen var ingen skräll om man säger så. Sviterna efter hjärnskakningen är försvunna och då tar han tillbaka sin plats även i startelvan.

Rick Kruys är äntligen tillbaka. Skönt efter all hans otur. Men det lär bli ett steg i taget, först truppen, sedan som ett av alternativen strax bakom dem som startar. Nu när Wilton och Ivo tagit platserna på mitten, RÅP petats och både Rick och Miljan Mutavdzic är tillbaka har MFF en grym konkurrens.

Utbildningsdagen bjöd på en del intressanta saker. Bland annat berättade Göteborgspostens sportchef Lars Lundström lite om hur de tänker inför den närmaste framtiden. Ska inte avslöja några hemligheter, vi fick nog heller inte reda på så många, men en detalj kan jag inte undanhålla er (Sorry Ludde, men den får du bjuda på).

I GP:s satsning ingår en rejäl dos sportsidor på söndagarna. Då diskuterade man att köra lite Aftonbladetstuk med färgade sidor. Istället för rosa hade man tänkt sig – ljusblått!

Nu blev det inte av. Idén dog strax efter den föddes. Frågan är i alla fall hur Göteborgspostens läsare reagerat om deras sportsidor plötsligt blivit MFF-blå?

Till sist lite nostalgi.

Åtvidabergs FF var stora i början av 70-talet och vann SM-guld både 1972 och 1973. Det senare året möttes Åtvidaberg och Malmö FF i finalen i Svenska cupen. MFF vann med 7-0

Målen gjordes av Staffan Tapper 3, Curt Olsberg, Conny Andersson, Tommy Andersson och Sten Stjernqvist.

Sedan tog MFF SM-guld 1974, 1975 och 1977.

Glöm Wiltons straff

Klart att det ska vara mål på en straff. Och det var inte precis första gången Wilton Figueiredo brände från straffpunkten. Till råga på allt hade 3-1 effektivt dödat matchen och gett MFF tre poäng och ett ännu bättre läge i tätstriden.

Dessutom var det ju den störste av dem allas födelsedag – ja Bosse Larssons alltså.

Men jag vägrar att gnälla på Wilton.

Inte när han fram till straffen spelade fullkomligt lysande och var matchens, i hård konkurrens – det var en riktigt bra match mellan två bra lag – bäste spelare.

Wilton flöt fram på mitten och var stark både offensivt och defensivt. Dessutom var det han som satte sista foten till det allra snyggaste målet, det som gav 2-0. För mig var det målet det slutgiltiga beviset som krävdes för att konstatera att Malmö FF nu har ett effektivt, snabbt och väl utvecklat passningsspel som håller mot alla lag bara man vågar hålla fast vid det. Mot Helsingborgs IF brast det i den detaljen – då började man ibland spela på HIF:s lite brutalare villkor istället för att hålla fast vid den egna modellen.

Visst, Jimmy Durmaz skott i krysset till 1-0 var ursnyggt och duger att veva i evighet i tv-repriser. Men 2-0 var ett vackrare fotbollsmål.

Vinna i Borås är svårt, inte minst för MFF som hittills aldrig gjort det på den nya arenan. Och Elfsborg har bara förlorat fem hemmamatcher på fem år. Nu var det nära en ny Ellos-torsk. Sett till matchbilden får MFF ändå vara nöjt med 2-2.

Och det fanns väldigt mycket att glädja sig åt.

Wiltons insats är nämnd. Fram till 81:a minuten då han missade straffen var han en femma på betygsskalan. Efter missen var han helt borta, kom fel hela tiden och borde kanske ha blivit utbytt. Där ser man vad tankarna som surrar runt i huvudet efter en miss betyder. Därför känns det ännu viktigare att betona hur bra han var första 80 än gnälla över det som hände sedan.

Johan Dahlins insats i målet var också en given höjdare. Han var stabil hela matchen och jag räknade till åtminstone tre lysande räddningar. Inte illa för en spelare som i vissa kretsar närmast var invalidstämplad för ett par dagar sedan. Bara att hålla tummarna för att ryggproblemen som fortfarande är av modellen komma och gå dyker upp så sällan som överhuvudtaget möjligt (MFF hade för övrigt med sig juniormålvakten Tobias Uddenäs som en extra backup – Dusan Melichareks fot är fortfarande stukad).

Två andra spelare som bara måste nämnas är Daniel och Daniel, Andersson och Larsson.

Daniel Andersson styrde backlinjen perfekt, räddade flera gånger skott på hockeymaner och bidrog till att det efter ett tag blev ordning även på högerkanten där det första 20 fanns gigantiska ytor för Elfsborg.

Daniel Larsson var hela tiden farlig, till och med när han mest fick nöja sig med att jaga långbollar. Satt för övrigt och tänkte att varför pratar man alltid bara om hur fantastiskt snabb och effektiv (räknat i mål plus målpass) han är. Det finns ju en sak till som bara måste plockas fram. Han måste ha en riktigt vass kondition. Han springer, springer och springer, i rusch efter rusch efter långrusch. Hur fan orkar han?

Guillermo Molins var också bra. Det är han alltid numera. Men det känns ändå som om han hade en del i  skulden till att Elfsborg i början vände ut och in på Ulrich Vinzents och Pontus Jansson på högerkanten i MFF:s försvar.

Elfsborg visade att laget kommer att vara med i toppstriden. När – och om – man får ordning på försvaret.

Malmö FF är som bekant redan med i toppstriden och visade att man kommer att vara kvar där. Och jag vill bara upprepa det jag skrev i förra blogginlägget. På nytt visade Malmö FF att laget klarar att ha mer än ett halvdussin spelare på skadelistan. De unga spelarna håller måttet. Det var inte läge för att byta in Alex, Dardan eller Muddi, men deras chans kommer snart.

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.