Optimism ett naturligt val

Inför den här säsongen har jag valt att vara optimist. Inte bara för att det är roligare utan för att det framstår som ett naturligt val. Det känns som om MFF är på rätt väg och en seger mot Bröndby bidrar givetvis till att stärka mig i den övertygelsen.

Mycket av det som var fel tidigare har blivit rätt och mycket av det som inte var färdigt är på väg att bli det. Fasta situationer till exempel. MFF vann med 3-2 efter att ha nätat på en straff, en frispark och en hörna.

Redan på plats i Bröndby hörde jag några kommentarer om att danskarna bjöd på ett par av målen och att de var turbetonade. I efterhandssnacket har jag sett att det finns fler som tycker samma sak. Jag håller inte alls med. För det första: tur förtjänar man. För det andra: det var bra insatser av MFF som tvingade fram misstagen.

Vid 1-0 var det Daniel Larssons envisa, hårda och aggressiva jobb som belönades. Vid 2-0 var det Guillermo Molins fina räd som tvingade fram frisparken, annars hade han kommit igenom. Och vid 3-1 var Molins hörna närmast perfekt. Klart att det är en miss att släppa in den direkt, men MFF har i flera år haft stora problem med att slå farliga hörnor. Äntligen har standarden höjts och då kommer också både snygga och mer slumpmässiga mål. Dåliga hörnor ger däremot ingenting.

Malmö FF förtjänade helt klart alla sina mål, även om det var Samuel Holméns grova felpass på mitten som bäddade för 2-0. Jag vill snarare vända på det och säga att om något av de fem målen var tur och en bjudning var det Bröndbys 2-3. Visst var Alexander Farnerud bra, men inte fan ska han utan någon större fart få krångla sig förbi fyra man.

Kollektivt var det en klart godkänd insats. Före paus var MFF det klart bästa laget. Den första halvtimmen efter paus hade man problem och orkade inte riktigt stå emot när Bröndby tryckte på. Mot slutet fick man ny kraft tack vare bytena och segern var okej. Inte ens när Bröndby tryckte på som mest skapade man heller särskilt många riktigt vassa målchanser.

Individuellt fanns det ganska många toppar.

De jag fastade för var:

Wilton Figueiredo. Wilton var den gröna mattans kung och gjorde sin hittills vassaste match i MFF. Två mål är alltid bra, men det var i spelet han var bäst och han visade att innermittfältet mycket väl kan vara hans rätta plats. Några gånger gjorde han dessutom ett rejält och framgångsrikt defensivt jobb och visade att han kan det också. Mig övertygade i alla fall Wilton om att det är där han ska spela i premiären. Så slipper man ju dessutom att gå in och rota i ett fungerande anfall.

Ulrich Vinzents. Klockren defensiv och dagens bästa dansk. Välkommen tillbaka.

Guillermo Molins, Jeffrey Aubynn och Daniel Larsson. Inte helgjutet – Gische blev dessutom skadad – men övervägande bra och med stora toppar. Om inte Bröndbys nummer 24 Bischoff storspelat hade Daniel smällt in ett par mål till.

Mittbacksparet. Inte 100 än, men för varje gång Daniel Andersson och Jasmin Sudic spelar tillsammans blir det lite bättre. En träningsmatch till, och den jobbar ju MFF för att fixa, och man är uppe i åtminstone 85-90 i premiären.

Egentligen återstår det bara ett stort problem att lösa och det är målvaktsfrågan. Dejan Garaca var nätt och jämnt färdig att stå i division 2 förra året och halvåret i IFK Malmö tror jag inte utvecklade honom ett dugg. Och varför skulle det göra det? Som tonårig sista utpost i ett darrigt försvar i ett lag i moralisk upplösning blev det snarare ett sänke i hans självförtroende. Ibland var han riktigt bra och räddade Di gule, andra gånger som i 0-5-matchen mot IFK Klagshamn på Rosengårds IP slängde han in hälften av bollarna i det egna målet. Ojämnheten finns kvar. Han gjorde ett par frilägesräddningar mot Bröndby, men gav även ett darrigt intryck vid ett par tillfällen. I år är det allsvenskan han inte är mogen för.

Om inte Johan Dahlin och/eller Dusan Melicharek snart ger okej efter sina skadeproblem måste Malmö FF göra en tillfällig värvning. Efter matchen konstaterade Rolle Nilsson också att en lösning är på gång, om den behövs, och att man inte kommer att vänta till sista minuten. Händer det något så gör det det i veckan som kommer.

LB07 har tre bra målvakter i truppen; Ola Svensson, Ola Tidman och Robin Olsén. Tidman har visserligen precis varit skadad, men är han frisk har han den nödvändiga rutinen och stor internationell erfarenhet. Behövs det ett tillfälligt lån borde det gå att lösa.

Har ni för resten sett hur mycket större och starkare Agon Mehmeti ser ut i år? Mer fysik, mer muskler. Kan man sjunga tunn som en rögad ål för en som inte längre är det? Mitt svar är ja. Det hade varit lite trist att inte höra den läktarsången när det är dags för allsvensk hetluft. Allt behöver ju dessutom inte vara en exakt beskrivning – eller hur Samba-Thylle?

Ingen ko på MFF-isen

Att förlora med 1-3 på 100-årsdagen var inte precis det MFF och klubbens många supportrar önskade.
Men det jublades ändå högt inne i tältet där man firade efter matchen, och det pratades om att den bästa presenten är guld.
Och varför inte?

Försäsongsresultaten har inte varit bra. Men jag är övertygad om att det inte är någon ko på isen. I sammanhanget är det för resten ett närmast perfekt uttryck. Malmö IP:s konstgräsplan påminde nämligen mest av allt om is.
Jag har via Svenska Fans utmärkta webb-tv kunnat se de två matcherna MFF spelade nere i Malaga och där gjorde laget ett riktigt bra intryck.
Det drar jag större växlar på än den isbalett _ eller nu i OS-tider heter det kanske is-dans _ som försäsongen till den allsvenska fotbollen förvandlats till. Så här vidrigt väder har vi inte haft sedan 1979, och då gick det ju ganska bra ändå.

Vill man går det också att säga att MFF passade på att sluta en cirkel.
Första matchen under de 100 åren slutade med förlust; 1-2 mot IFK Hässleholm.
Den sista matchen innan de 100 åren passerat slutade alltså också med en förlust: 1-3 mot Elfsborg.
Och jo jag har kollat.
Inte för att jag begriper hur man gör, men tack vare nätet går det att läsa sig till ganska mycket. Bland annat kan man räkna ut att dagen MFF stiftades, den 24 februari 1910, var en torsdag. Eftersom de 19 som bildade föreningen hade vanliga jobb att gå till var det säkert på kvällen man träffades där i restaurangpaviljongen på Gamla IP.
Därmed är det på söndag, i Danmark mot Bröndby, man ska inleda det nya seklet med en seger.

Om matchen mot Elfsborg finns inte mycket att säga.
Om firandet efteråt i tältet desto mer.
Åke Stolt höll ett lysande hyllningskåseri.
Bengt Madsen och hans ersättare som ordförande Håkan Jeppsson fyllde på och det sjöngs och skålades. Daniel Andersson intervjuades liksom Staffan Tapper och den senare konstaterade kallt på frågan vilken som var den stora skillnaden mellan hans och dagens generation.
– Att vi alltid vann.
Men vi kan ta det lugnt. Han håller på att fostra en ny vinnargeneration.
Att Madsen sa att han var säker på att många av de 19 stiftarna satt i en himmelsblå fåtölj i himlen och såg ner på alla stolta efterföljare kan dock möjligen få en att fundera på var de övriga satt, om det nu inte var alla 19 som fick plats i himlen.
Men i själva verket krävs det säkert lite jävelskap också för att ta 15 SM-guld, 14 cupsegrar och gå till Europacupfinal. Därför kändes det inte fel att Rick Kruys var så tänd att Rolle Nilsson fick plocka av honom från planen för att den lille holländaren inte skulle riskera att bli utvisad. Alla MFF:are kan inte vara vattenkammade.

Jubiluemströjan som presenterades med alla de 652 spelarna som genom tiderna trätt på sig MFF-tröjan var skitsnygg och kommer säkert att bli en försäljningssuccé. Små, små namn, men många stora spelare – och alla är de MFF:are. Att laget ska använda dem i hemmapremiären mot Örebro SK är bara ytterligare ett skäl att längta efter den matchen. En kul detalj är för resten att MFF hämtat inspiration från Besiktas, som gjorde samma sak för ett par år sedan. Det innebär att Mattias Asper är med bland namnen på båda klubbarnas jubel-tröjor.

På tal om gamla hjältar:

Ducks Deluxe kommer till Babel i Malmö.

Nu fattas bara Dr Feelgood. Å andra sidan har Julien Temple precis färdigställt dokumentären Oil City Confidential om det odödliga bandet. Ducks Deluxe var i ärlighetens namn inte riktigt lika bra. Bara nästan…

MFF lade grunden

100 år. Vad snabbt dom gick.
Eller, kanske inte, och det finns ju bara en person – Andreas Nilsson – som varit med hela tiden.

Onsdagen den 24 februari fyller i alla fall Malmö FF 100 år. Det som en gång startade i liten skala i den sedan länge rivna restaurangpaviljongen på Gamla IP har utvecklats till en förening så pass stor och framgångsrik att de många supportrarna med tiden blivit ganska bortskämda.
15 SM-guld och 14 segrar i Svenska cupen. Utslaget handlar det om en tung titel vart fjärde år. Det finns massvis med ganska stora klubbar som aldrig vunnit någonting.
MFF har dessutom som enda svenska klubb:
…spelat en Europacupfinal
…spelat en Världscupfinal.

Jag har skrivit det förr och gör det gärna igen. Finalen mot Nottingham Forest är den största match ett svenskt klubblag någonsin har spelat och en större prestation än IFK Göteborgs UEFA-cupsegrar. Det handlar om helt olika dignitet på cuperna. Om ni inte tror mig så fråga bragdguldjuryn. Det var MFF som fick bragdguldet Och det var MFF – framförallt genom Bob Houghton – som visade vägen, revolutionerade svensk fotboll och lade grunden.
Visst finns det saker som går att reta sig på under åren.
Jag tänker bland annat på :
De tre suveräna seriesegrarna på 80-talet som inte gav SM-guld.
Degraderingen till superettan 1999.
Diskningen 1933 som ledde till att laget tvångsnedflyttades från allsvenskan och att styrelsen och merparten av spelarna stängdes av.

Men om man kunde ställa den klassiska frågan om det finns något man skulle gjort annorlunda om man fått leva om livet till en förening tror jag faktiskt att MFF hade svarat:
– Nej, ingenting.
Ibland kan motgångar vara nyttiga.

Superettanåret blev startpunkten på en nödvändig uppryckning och att IFK Malmö anmälde MFF för påstått brott mot amatörbestämmelserna, allt klubben gjorde var egentligen att låta bli att hyckla, födde en revanschlust som drev på genom årtiondena. Ivern att ge igen, för att inte säga hat, är en mäktig drivkraft och Eric Persson – och många med honom – brann med en låga som aldrig var i närheten av att slocka. Den tändes av småpåvarna i Di gule och förbundet, vilket inte precis vad anmälarna hade planerat.
Det har varit 100 fina år.
I motsats till vad som gäller för oss människor är dessutom 100 ingen ålder för en förening.

Kör så det ryker – och stort grattis!

Snart dags för grattis

Det stora jubileumet närmar sig med stormsteg. På onsdag fyller Malmö FF 100 år och firar, bland annat,  med en hemmamatch mot Elfsborg.

I tisdags- och onsdagstidningen kommer ni att kunna läsa massvis med nostalgiskt material från de 100 åren. En hel del av det ligger redan ute på nätet. Mer kommer. Eftersom jag gillar listor har jag rankat de 25 bästa spelarna, de fem sämsta, de fem största teknikerna, de bästa smeknamen plus en del till. Ta för resten en extra titt på den fullkomligt fantastiska bilden på tidernas sämste spelare (jo, det är Tony Ström).

Bäst är – det behöver jag inte ens skriva.

Men jag måste betona att det är först när man sätter sig ner, lägger pannan i djupa veck och verkligen funderar som man förstår hur många duktiga spelare MFF har haft genom åren. Jag startade med målsättningen att ranka de tio bästa, insåg att det nog passade sig bättre med 20 och slutade på 25. Ändå är det många jag verkligen beklagar att jag behövt lämna utanför listan Egentligen tror jag inte att folk – i alla fall inte de som följt något annat lag än MFF – fattar exakt hur mycket som faktiskt krävs för att vara bland de 25.

Jag skulle ha velat haft med Anders Palmér, Anders Andersson, Daniel Andersson (fast tre man från samma familj kändes som att ta i), Curt Olsberg, Tore Svensson, Jonnie Fedel med flera, med flera. Men 25 är 25. Och man är fångad i sin egen tidsperiod. Jag började gå på Stadion 1962. Så undrar till exempel någon varför jag inte har med spelaren som gjort flest mål genom tiderna på listan tänker jag skylla på det.

Janne Möller är med. Och han bjöd rejält på sig själv när jag nyligen intervjuade honom. När fotograf Hall tog bilderna poppade det dessutom upp en del av den gamla fina Malmöitiska kaxigheten.

– Ni kan ju ta med ett par gamla bilder från arkivet också. Fast ni kommer aldrig att hitta någon där jag räddar. Fotograferna stod alltid vid det andra målet!

Har nu tack vare Himmelriket kunnat se matcherna från Malaga-lägret. Bara att tacka för ett mycket bra jobb.

Huvudintrycket är i alla fall att det inte bara var snack att MFF gjorde två klart godkända insatser. Spelet är stundtals riktigt bra och dämpar inte precis förväntningarna inför säsongen.

Upptäckte till min förskräckelse att jag satt med en telefon i handen och röstade i Melodifestivalen. Men det gick ju inte att låta bli. Crucified Barbara!

Morgans kommentar på årsmötet att Rammstein på Malmö Arena var den bästa konserten han någonsin sett gjorde det ju inte precis lättare att smälta att jag missade den.

Och på tal om årsmötet. Jag står fast vid att det i valet av styrelseledamöter var en win-win-situation. Fem bra kandidater slogs om fyra platser. Nu gjorde Carina Brorman ett mycket gott intyck på mötet och det blev en avgörande faktor. Jag tror också att Per Ågrens suveräna sammanfattning och presentation av valberedningens förslag fick stor betydelse.

Tack och lov har dessutom snacket om kupper och annat dött ut. I själva verket var hela processen – från Framtidsgruppens. MFF:s vänners och valberedningens arbete månaderna före till sjäva mötet – en perfekt uppvisning i medlemsdemokrati.

Dags att rösta

Malmö FF:s årsmöten brukar vara ovanligt välbesökta. Tro mig, jag har bevakat ett antal även i andra klubbar och kan jämföra. Men torsdagskvällens MFF-möte i Swedbank Stadion-restaurangen kommer troligen att slå något slags rekord. I alla fall om man ska döma av uppgifterna från Malmö FF att det är runt tre gånger så många som förra året som bokat landgång efter mötet. Det kan mycket väl bli 400-500 pers på plats.

Givetvis är det förnyelsen av styrelsen som lockar.

Att Håkan Jeppsson väljs som ny ordförande tar jag för givet. Det är lika självklart som att avgående Bengt Madsen blir vald till hedersordförande. Det som kittlar är istället att minst fem personer kommer att slåss om fyra platser. Lite dramatik är aldrig fel, plus lite tillämpad medlemsdemokrati.

Alla som snackar om storm och turbulens, och ännu värre om kupper, är ute och cyklar. Eller ute efter att kasta skit på MFF.  Bakom valberedningens förslag att välja in tre nya ledamöter plus välja om Ingemar Erlandsson ligger en i hög grad demokratisk process.  Samma sak gäller i lika hög grad när det gäller Framtidsgruppens förslag att stötta två av de nya, men som tredje namn föra fram Mikael Brandrup. Valberedningen har gjort ett bra jobb. Det har Framtidsgruppen också. Jag är övertygad om att alla de fem som offentligt kandiderar, det vill säga Ingemar Erlandsson, Mikael Brandrup, Carina Brorman, Anders Pålsson och Per Eliasson kommer att göra ett gott jobb om de blir valda.  Samma sak gäller även för Lars Kongstad och Björn Bergman, som av både valberedningen och Framtidsgruppen föreslås bli omvald respektive nyvald som suppleant.

Däremot är jag mycket mer tveksam om det plötsligt skulle poppa upp ett nytt namn på mötet. Jag gillar nämligen att man tack vare bloggar som Sven Liljegrens  (snyggt jobbat Sven!)och hemsidor som Framtidsgruppens haft en bra chans att bekanta sig med kandidaterna. Läs gärna även intervjun jag gjorde med Mikael Brandrup i Skånskan när det blev känt att han skulle stå kvar som kandidat.

De flesta har för övrigt tagit för givet att valet står mellan Brorman och Brandrup, och att de kommer att ställas mot varandra när det är dags att rösta. Så enkelt är det nog inte. Stadgarna ger inget 100-procentigt besked. Mötet och framförallt mötesordföranden (allt tyder på att rutinerade Nils Yngvesson kommer att bli föreslagen) avgör. Man kommer att diskutera frågan inför mötet och helt enkelt anpassa sig och använda den metod som passar bäst och ryms innanför stadgarna. Det kan bli en lååång och krånglig procedur. Eller så blir det snabbt och enkelt. Huvudsaken är att det blir rätt.

Jag tror inte att någon av de föreslagna kandidaterna kommer att göra bort sig i en MFF-styrelse och helst skulle jag vilja ha in både Brorman och Brandrup. Men jag skulle gärna vilja tillföra ett argument för Mikael Brandrup som jag knappt sett nämnas. Det känns som om han är den som brinner allra mest för att bli vald, och gör det för att det är just Malmö FF som är aktuellt. I min bok är det ett stort plus.

0-0 mot Shaktors lillebror Metalurg tänker jag inte skriva så mycket om. Mer än att varje MFF-match man inte kan se svider i själen. Och att det är bra att hålla nollan.

Missade Rammstein i Malmö Arena. Det gjorde inte Patrik Jandelin.

Trodde att min komb av favoritlag med Malmö FF, Arsenal och Brynäs var unik. Men det är den inte. När jag skrev om Lilla Torg-FC Trelleborg berättade FC Trelleborgs tränare Christian Lind att han håller på exakt samma lag. Kirseberg kan vi glömma, de finns ju inte ens längre, det är snart bara jag som inte riktigt vill förstå det. Lind är en bra man…

Miljan måste vara med

Snacka om skilda intryck.
Nu har Malmö FF:
Vunnit en match med utklassningssiffror.
Förlorat en med 0-6 i baken.
Och varit det något bättre laget i en, men fått nöja sig med 1-1.
Vilken är sanningen?
Förmodligen att det är för tidigt att dra några definitiva slutsatser. Men det är ju lite småtrist.
Jag tror så här:
MFF är bättre än förra året.
Men ännu inte tillräckligt bra.

Det som gör mig, och många andra jag pratade med på Malmö IP, riktigt orolig är centrallinjen.
Det känns helt enkelt lite för tunt. Och ibland lite långsamt och stabbigt.
Om Malmö FF ska kunna hävda sig bra i tätstriden är jag övertygad om att Miljan Mutavdzic måste bli skadefri och vara den högklassige tvåvägsspelare han trots den tidiga och svåra skadan förra året hann visa att han har kapacitet att vara.
Annars finns det bara en väg att gå. Värva!
Och då antingen en ersättare till Miljan eller en ersättare till Daniel Andersson i backlinjen, och flytta upp honom på mitten igen. Eller både en mittfältare och en mittback. Det är inte fel att vara garderad.
Eftersom det känns som om Malmö FF-ledningen bestämt sig för att inte värva står dock hoppet till Miljan. Därför var det härligt att stå i svinkylan på måndagsträningen och se Miljan Mutavdzic köra för fullt. Samt höra att han gjort det även ett par träningar förra veckan. Kommando Kellerman har koll.

Träningsmatcher är som dom är. Dessutom var det kallt, snöigt och ganska halt – i alla fall på planen – på Malmö IP.
Därför bara ett par korta intryck skrivet med stelfrusna fingrar:
Jeffrey Aubynn var riktigt pigg de 45 minuter han fick spela. Fortsätter han på samma vis är han med i startelvan. Gillade också samarbetet med Joseph Elanga. Högerkanten såg vass ut.
Fan vet om inte Elanga är snabbare än Ricardinho.
Wilton Figueiredo har fått mycket skit, och i ärlighetens namn sällan varit bra. Men nu gjorde han en klart lovande insats.
Och Agon Mehmeti fortsätter att leverera godset som inhoppare. 1-1 var ett klassmål, så påpassligt, så enkelt, så skolboksmässigt när det gäller hur en verklig målskytt ska agera när chansen kommer.
När jag pratade med honom efter matchen (se matchtexten på annan plats på siten) poängterade han att han inte alls gillar att bli kallad supersub. Inte så konstigt. Han vill ju spela från start.
Nu när han är fri från problemen med ljumskarna är frågan om inte MFF:s mest naturlige målskytt snart kommer att göra det också?

Förra veckans höjdare 1:
John Hiatt och Lyle Lovett på den Kungliga teatern i Köpenhamn.
En härlig konsert med skön avslappad stämning på scenen där Hiatt och Lovett småsnackade och spelade sånger för varandra, och för oss i publiken. Att Bring the Family är Hiatts stora album stod också klart. Alla låtar från det var något bättre än alla de andra.
Danskarna förnekade sig för övrigt inte. Kungliga teatern var en härlig konsertplats med fantastisk miljö. Men biljettsystemet. Platsernas numrering måste ha gjorts någon gång på 1800-talet av någon som satt i logerna och tyckte att det var kul att se ”pöbeln” i den vanliga publiken springa omkring och leta.
Förra veckans höjdare 2:
När det tidigt på morgonen ringde i telefonen och en kvinnlig röst sa: Tyvärr är tandläkaren xx sjuk så du kan inte utnyttja din inbokade tid idag.
Ja, jag vet. Det är lite barnsligt. Men det beskedet levde jag på hela dagen. Och än har jag inte fått en ny tid.

Välkommen tillbaka Joseph

Så blev det då klart. Joseph Elanga är tillbaka i MFF.
Den senaste tiden har det väl mer eller mindre känts som en självklarhet. Han ville, MFF ville och att kapaciteten finns är det ingen tvekan om. Näst flest matcher i MFF-tröjan under 00-talet talar sitt tydliga språk.
Skönt också med lite gamla vibbar från SM-guldet 2004.
Jag gillar givetvis också att Joseph flera gånger sagt att MFF är laget i hans hjärta och att han väldigt gärna ville tillbaka. Att det är ärligt menat tvekar jag inte om, inte efter att ha träffat honom efter 5-1-matchen mot Köge och pratat med honom. Det var inte bara vackra fraser…
Så varmt välkommen tillbaka.

Utlåningen av Robin ”Tomelilla” Nilsson till Ängelholms FF var heller ingen skräll. Han gjorde succé där ifjor och spel i superettan – dessutom i ett topplag, ÄFF kan mycket väl ta klivet upp i allsvenskan – måste utveckla honom betydligt mer än MFF:s U21.
Och det finns saker att utveckla i tempo och passningsspel. Inställningen är det inget fel på. Han påminner lite om Marcus Winqvist, om ni minns honom. Står det något i vägen springer man inte förbi utan genom det.

Ute faller snön.
Min principiella inställning är solklar. Förbjud skiten. Eller exportera den typen av väder till Lappland, där man möjligtvis kan uppskatta fruset vatten från himlen.
Kanske ska man se det vidriga vädret som det slutgiltiga beviset på att nye spanske Roland Nilsson-assistenten Josep Clotet Ruiz brinner för att komma till Malmö FF. En vecka i ett sönderfruset Malmö – och ändå ville han tillbaka.

Inga ursäkter för 0-6

Det finns inga ursäkter för 0-6.
Snacka om svajig försäsong. Mot HB Köge i premiären kunde det blivit 10-0 till Malmö FF. Så överlägset var det. Därför är det svårt att begripa hur det kan bli 0-6 mot Nordsjälland bara en dryg vecka senare. Allt kan inte förklaras av att Nordsjälland är ett mycket bättre lag än Köge.

Tack och lov använde inte Roland Nilsson några av de klassiska klyschorna om att resultaten inte har någon större betydelse under försäsongen och att det är stor skillnad mellan tävlings- och träningsmatcher. Visst är det så. Men bara delvis. Bra fotbollsspelare ska klara att prestera även när matcherna inte betyder något – och givetvis även på träning – och det finns inga ursäkter för 0-6. Att förlora på det sättet kan aldrig, under några som helst förhållanden, vara okej.

Med det sagt. En enstaka pinsam insats behöver inte sätta sin prägel på en hel säsong. Jag tror fortfarande att Malmö FF är på rätt väg. I princip kan man säga att insatserna mot Köge och Nordsjälland jämnar ut varandra.
Folk som tror att det ska fungera direkt med ett nytt mittbackspar som Daniel Andersson och Jasmin Sudic har heller ingen riktig förståelse för vad som krävs.

Det som gör mig rejält orolig är dock alla kraven på att värva nytt i backlinjen. Jag ser istället det akuta behovet av nya spelare på mittfältet.
Mot Nordsjälland var Guillermo Molins magsjuk. Då startade Malmö FF med Jiloan Hamad, Ivo Pekalski, Robert Åhman Persson och Jimmy Durmaz på mitten. In kom erkänt ojämne Jeffrey Aubynn, Muamet Asanovski och Alex Nilsson.

Daniel Andersson är nedflyttad i backlinjen. Att ändra på det nu skulle mest vara ett utslag av panik och att överge en idé som både han, Rolle Nilsson och många av oss som följer laget tycker är alldeles utmärkt. Men Danne lämnade ett stort tomrum efter sig när han tog klivet bakåt och MFF har dessutom bestämt sagt ifrån att Wilton Figueiredo är forward i en 4-4-2-uppställning. Därför är det oroväckande tunt på mitten.
Antingen chansar man med att Miljan Mutavdzic snart är frisk och kry och att han redan i mitten av mars håller hög allsvensk klass eller så agerar man. Jag tycker att man ska gardera sig i vilket fall som helst.

Malmö FF måste ge sig ut och värva minst en duktig innermittfältare. Tobias Grahn och Tobias Linderoth är väl fortfarande lediga?

De som känner mig vet för resten att jag brukar spela på 6-0 i MFF-matcherna. Till MFF, det vill säga. Så jag var en bit ifrån om man säger så. Hittade heller inget ombud att lämna in spelet hos. Inte för att jag letade, men ändå…

Ole Törner
Skånskans sportreporter Ole Törner bloggar om MFF:s väg mot SM-guld.
Ålder: 58
Yrke: Journalist
Bor: Malmö
Lyssnar på: Endless Boogie, Frank Turner, Blue Oyster Cult, Sade, Steppenwolf, Kanye West, Blondie, Chris Isaak, Marianne Faithfull, Bob Dylan, Isley Brothers, Black Sabbath, Amy Winehouse, Neil Young, Fleetwood Mac, Prince, Who
Läser: Modesty Blaise, John Dickson Carr, HP Lovecraft, Carl Barks.
Tittar på: Black Books, Big Bang Theory, Sherlock, Taggart, The Mentalist, Whitechapel, SNL, Ripper Street.
Håller på: MFF, Kirseberg IF, Arsenal och Brynäs.