Kosmiskt nedfall

Sent i söndags eftermiddag stod jag och vattnade några nysatta buskar med regnvatten från de överfulla tunnorna. Det är ju så fuktigt att det rinner till många liter per natt från taken. Plötsligt föll något ner alldeles bredvid mig – en död mus! Hur i hela världen!???? En skata kraxade irriterat en stund senare. Hade den tappat sitt byte? Eller kan det falla döda möss från en klarblå himmel?

Må så vara med det, men jag kom att tänka på de två små mössen, som var ute på en skön skogspromenad. De gick där sida vid sida och njöt när plötsligt en fladdermus kom flygande.
”Åhhh, titta!”, pep den ena lilla musen, ”En ängel!”

Djurskydd i klinik

I dagens SkD kan vi läsa bl a om oseriösa uppfödare under rubriken ”Parade sin hund vid tio månaders ålder – frias”. Frias från ”det värsta ärendet som hon (=djurskyddsinspektören) har stött på vad beträffar överanvändandet av en tik vid avel”. Och hur många sådana finns det i undanskymda hus och lägenheter? En veterinär slog larm då hon skulle besiktiga valparna, men ”Tingsrätten friar paret helt både vad gäller aveln och åklagarens påstående om att de har brustit i tillsyn”. Brottet anses preskriberat – det hade anmälts för sent.

Att anmäla ett missförhållande gällande djur, eller för den delen människor, är inte helt lätt varken för en behandlande veterinär eller privatperson. Därför har Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap tagit fram riktlinjerna Djurskydd i kliniken – Hantering av djurskyddsfall i smådjursklinisk verksamhet. Riktlinjerna är naturligtvis avsedda för veterinärer och för alla djurslag, men en del kan användas även av privatpersoner. Framför allt det avsnitt som handlar om dokumentation i form av foto. Foto måste finnas på hela djuret och inte enbart på den aktuella skadan. Djuret måste också kunna identifieras. Hela broschyren finns här
http://www.svf.se/Documents/S%C3%A4llskapet/SVS-projekt/Riktlinje%20Djurskydd%20i%20kliniken%20%E2%80%93%20hantering%20av%20djurskkyddsfall%20i%20sm%C3%A5djursklinisk%20verksamhet.pdf

För övrigt anser jag att det borde finnas djurpolis och domstolar med djurkunniga jurister så vi slipper dessa friande domar eller minimala straff i helt uppenbara vanvårdsfall.

Vargattacken

Jag har under sommarens hetaste dagar läst boken Vargattacken av Lars Berge. Ni minns kanske Kolmården 17 juni 2012 då en av vargguiderna hittades död i hägnet. Det hände exakt en vecka innan jag själv bokat in mig för att klappa vargar … Den resan blev ju liksom inställd och ingen besökare har efter attacken fått besöka varghägnet.
Det är en intressant reportagebok med flera fasansfulla beskrivningar av människans syn på och hantering av vargar i historien och också i nutid, men författaren refererar också till ett otal studier som gjorts av vargar i det vilda, vargar i djurparker och vargar som husdjur. Men ingen tycks ha tagit till sig det tydliga budskapet i dessa – vargar kan inte jämföras med hundar. Det finns en bild av dem som ofarliga och gosiga husdjur bara man tar hand om dem som ungar, men också som onda, listiga och opålitliga. Det går inte att förmänskliga djur. Låt dem få vara djur. Många gånger är de klokare än vi.
Författaren jämför en vild vargflocks revir med en fotbollsplan. Den inhägnad som Kolmårdens åtta vargar vistades i motsvarar då ett frimärke! Betänk det: åtta stycken kastrerade hanvargar i sina bästa ynglingaår! Bara det är onaturligt. En vargflock består av honor och hanar i olika åldrar, som rör sig över enorma områden.
Är då alla dessa akademiska avhandlingar och andra studier så lättillgängliga? Nej, och hade de ansvariga och vargguiderna tagit till sig den kunskapen? Tveksamt. Man ville göra människor till en del av vargflocken. Kanske hade det också gått om de varit fria ute i naturlig omgivning, men instängda på ett frimärke … Eller kanske om de varit färre i sin inghägnad.

Vad gör en svettig tibetan?

Idag heter dagen Botvid och enligt bondepraktikan är det nu ingen bot vi´ de´. Det rådande vädret alltså. 34 grader i skuggan vid vårt lantställe. Katterna blir allt längre under de skuggande buskarna. Andra löser det på olika sätt.

Svart katt och solsken – ingen bra kombination

 

 


Än så länge är det blad på några buskar, men det börjar allt mer likna höstens lövfällning. Oscar i vilopose

 


 

Bosse upptäckte vädringsluckans svalka. Jag hann inte ta bild när han stod på bakbenen och svalkade magen. Klicket från mobilen var intressantare

 

 


 

Och koltrastarna badar och plaskar och tömmer fågelbadet när inga katter syns till

 


Men vad gör en överhettad tibetan? Som gigantisk jaktjur kan man ju ta sig vissa friheter. Det var med nöd och näppe fötterna fick plats i det gamla badkaret. Han blir i dagarna ”klimatflykting” tillsammans med de andra femton. De ska flytta till en egen hage i Knickarp med tillgång till en större plaskedamm med plats för alla.
Lugn! De hade två andra runda baljor med rent dricksvatten!

 

 

Hundköttsfestival i midsommartid

Jag hade faktiskt ingen aning om att man firade hundköttsfestival vid midsommartid i den fattiga Yulinprovinsen i Kina. En väninna upplyste mig och en enkel Googling gav mängder av information – och talande bilder. Nej skrikande, ylande.
Hela världens djurvänner protesterar naturligtvis mot det hemska i att äta upp människans bästa vän. Enligt aktivister blir hundarna ofta illa behandlade, eftersom det finns lokala uppfattningar om att rädda hundar smakar bättre.
Utländsk kritik väcker den kinesiska patriotismen? Naturligtvis. Men hur var det nu med kräftorna? Kokas de inte levande? Och humrarna? Mår de bra där de kravlar omkring med gummisnoddar om klorna bland de döda fiskarna i fiskdisken? Nej, men de kan inte skrika. Hade de kunnat det hade vi nog inte lyft upp så många ur havens djup. Hade blivit för mycket oväsen.
Men vi kan väl åtminstone behandla våra bytesdjur väl tills vi sätter våra rovdjurständer i deras kött.
Fram för odlat kött! Det finns och de som smakat tyckte att det var OK, men konsistensen kanske inte var som riktigt kött. So what? Vi kokar, steker och grillar och så dränker vi allt i kryddor, såser och marinader!

Ingen riktigt tyst vår – bara nästan

 

Nej, det var väl inte så illa som det verkade i förra inlägget.
När jag körde på vår lilla grusväg skuttade plötsligt en hare fram och sprang i sakta mak framför bilen. Några meter senare skuttade en mindre kopia fram ur vägkantens gräs.
Näktergalen har återkommit, men inte lika sprudlande sångglad som tidigare år. En ensam tofsvipa attackerade en kråkfågel som var ute efter hennes ägg eller ungar. Alikan gav upp och vipan återvände till sitt bo i gräset som snart ska huggas. Ack ja, kan ungarna hinna bli flygfärdiga innan dess, tro?
Och så var det ett himla kvittrande och flaxande i ligusterhäcken. I den sista biten som vi inte hann såga ner i vintras. Vilken tur! Där har tydligen kläckts ett helt gäng pilfinkar.

Och alla katterna har blivit betydligt slankare. De hade liksom ingen matlust. Ville att det skulle serveras omedelbart jag svängde in på garageuppfarten, men när maten väl låg på tallrikarna så var de inte så hungriga. Så är det varje år när sommaren närmar sig.

 

Tyst vår

Körde till vårt lantställe i lördags morse vid 8-tiden. Redan på väg till garaget kändes det annorlunda på något sätt. Fattade först inte vad det var. Det var tyst – inget fågelkvitter, inget levande rörde sig.
På väg ut från stan syntes inget djurliv. Inga ankor eller gäss i kanalen. Inga småfåglar. Igelkottarna är försvunna sedan några år tillbaka.
Motorvägen från Malmö mot Lund och Hurva – samma sak. Inga flygande fåglar i skyn, inga fasaner, inga harar, inga rådjur vid Gårdstånga, inga simmande fåglar i dammen vid Kävlingeån.
Såg inget levande vilt, varken fåglar eller däggdjur på 10 mils färd, inget dött heller vad det beträffar. Bara milsvida monokulturella fält med raps och säd. Vackert ljusgröna fält, men tömt på allt levande. Är det så det kommer att se ut i framtiden? Är det så vi vill ha det?

Väl framme vid lantstället fick jag bekräftat det jag tidigare misstänkt. Näktergalen som sjungit för oss i många år har tystnat. Hen kom för några veckor sedan och drillade lite tveksamt några kvällar. Sedan blev det ju blåst och regn. Nu har hen tystnat.
En ensam hare gick långsamt över ängen. Jo, den gick – skuttade inte.

På vårt vägmöte i början av mars uttryckte en deltagare att ”det finns ju nästan inget småvilt längre”. En annan klagade på att en räv hade skramlat med ”kattafaten” en tidig morgon och väckt honom. ”Det måste skjutas av lite räv. De är för många”, replikerade en tredje. Undrar var de ser alla de rävarna! Inte ens när marken var snötäckt fanns det några spår.

Ge småviltet och fåglarna en chans med dikesrenar och träddungar. Då blir det naturlig mat till rävarna, katterna får ha kvar sin mat och bonden får sova.
Imorgon ska jag åka ut till lantstället igen. Kanske var det bara en tillfällighet att det var totalt livlöst förra lördagen. Vi får se.

 

Nästan återställd

Nej, jag har inte slutat skriva i Kattbloggen, men det blev som jag misstänkte i senaste inlägget 17/3: ”De lär inte försvinna lika snabbt som de kom”. Fortfarande efter ca 4 veckor är jag rödprickig av vattkoppor och så alldeles oändligt trött. Det kändes inte alls bra så länge de var så att säga aktiva små bulor med gula toppar av var. Det kliade inte särskilt mycket, men värken i hela hudkostymen var en mycket märklig upplevelse. Vattkoppor ska man alltså helst inte ha efter fyllda 60. Värre är att detta fenomen nu öppnat dörren för bältros. Halleluja!

 

Varifrån kom de?

Jag har skrivit om dem förr. Tänkt desto mer på de små jävlarna. De som förpestar vår tillvaro. Bakterier och baciller. I söndags – däckad igen av små varelser jag inte ens kan se. Intensiv sjukdomskänsla. Fast inte riktigt som en ny förkylning – nåt var liksom annorlunda.
Tisdagen startade så med en intensiv klia på överarmarna. Onsdag morgon fann jag en liten kliande röd prick på vänster underarm. Den blev en till vätskefylld blåsa som öppnade sig till ett öppet värkande sår. Torsdag fann jag ca 20 röda vätskefyllda blåsor. Dags att ringa vårdcentralen.
Jag skulle ringa på klockan och vänta utanför. I hård vind och minusgrader? Never. Jag väntade innanför dörren. Sköterskan kom ganska snabbt och konstaterade omedelbart att hon aldrig sett något liknande. Akuttid hos läkare. ”Sätt dig lite avsides i väntrummet!” Hur gör man det i ett fyllt väntrum?
Doktorn kom efter tio minuter. La pannan i djupa veck och sa ”Vad är detta? Har aldrig sett något liknande!”
Jag dristade mig till att erkänna att jag rådfrågat dr Google och att det kunde vara bullös pemfigoid som min far drabbades av för länge sedan.
”Kanske”, sa hon ”har du haft vattenkoppor?”
”Nej, jag har inte haft vattkoppor”.
Och så googlade hon på vattenkoppor och Google följde instruktionen och serverade oss en vacker färgglad bild på vattenkoppar!
Under den timme det tog för mig att cykla till vårdcentral, apotek och hem igen blev jag närmast heltäckt av små kliande prickar. De lär inte försvinna lika snabbt.

Honey – förhoppningsvis sista

Nu skriver jag en sista gång om katten Honey, som troligen är helt oberörd av att hon blivit världsberömd och dessförinnan valsat runt några varv i det svenska rättssystemet!

Först lite teknikaliteter:
Jag har i kommentarer till inläggen 2018-03-02 och 2018-03-05 anklagats för
censur eftersom veterinär Lucy Havelkas kommentar gång på gång försvunnit
Jag censurerar givetvis inte. Vet inte ens hur man tar bort en kommentar! Webbchefen och jag kom fram till att det kanske berodde på att kommentaren var för lång. Och varför låg den enda positiva kommentaren vara kvar? Även det oförklarligt, kanske för att den var först.
Ni som upptäcker att era kommentarer inte läggs in kan skicka dem som word-fil till kattbloggen@outlook.com istället, så lägger jag dem i ett inlägg.

Lucy, du skriver
”Sen är det på allvar oseriöst, att du refererar andra hands information (en replik i blogg ) som var det fakta”
Jamen, det är ju skrivet av din närmaste (?) medarbetares make! Jag trodde han var välinformerad. Så här skrev han i er egen blogg:
Anonym sa…
Honey har även innan detta fallet blivit ganska känd, till följd av att hon var döende när hon kom in som herrelös katt med troliga påkörnings-skador, men repade sig tack vare mycket omvårdnad och sedan anammade en roll som vårdande ängel för andra katter, för hundar, hästar m.m.
Hon bor på stället och alternerar mellan klinik, boningshus och katthem som hon behagar. Bäst trivs hon tydligen på kliniken.
Efter Länsstyrelsens tramsande har hon blivit ännu mer känd. Tidningar, radio, TV. En polsk nättidning, en dito i Frankrike och i Illinois, USA har också skrivit om henne.

Namninsamlingen har skrivits på av alla möjliga personer:en veterinär i Nya Zeeland, privatpersoner i Tyskland, Tjeckien, Frankrike och från Sverige bl.a. politiker, präster, Hells Angels.
ANDERS WESTERGREN, HÖÖR.

2 mars 2018 09:04

Du skriver:
”Jag har därför framfört fakta som du i din blogg har översett och som du verkar har översett igen” Vilka är dessa fakta? Jag har hämtat fakta ur dina överklaganden och domarna. Finns det mer fakta som inte kommit fram? I så fall ska du överlämna dem till Länsstyrelsen.
Du skriver vidare:
”Alla kan vi göra misstag och jag hoppas innerligt att du fortsätter med sakliga bloggar”
Vi gör alla misstag och jag ska inte citera en gammal arbetskamrat som i fikarummet sa ”Ingen är perfekt – det är inte ens jag” och ”Alla kan göra misstag – till och med jag”. Hon var inte trovärdig!
Vi gör alla misstag och jag anser fortfarande att det är ett misstag att inte åtminstone försöka följa länsstyrelsens beslut.

Från min sida sätter jag nu punkt för Honey-ärendet. Ingen vinner på att slänga skit på varandra så som nu sker i kommentarerna på http://bapplar.blogspot.se/ . Vill du Lucy Havelka eller FHHK ha sista ordet så varsågod!
Nu ska jag åka till vårt lantställe.

×