Nyinflyttad

Oj, vad tiden går och så var det vår och varmt och sen snö och minus … Inget är som förr, tycks det. Jo, kattungarna som föds!

Denna lilla sockertoppssöta ungkatt började synas vid vårt lantställe kring årsskiftet. Lite då och då. Grannbonden känns inte vid honom. Han (katten alltså) har setts vid andra gårdar, men fått vända i dörren. Nu har han flyttat in hos oss. Starkt kämpat att ta sig in i en TNR-koloni med 5 riktigt stora hankatter!

 

Jag har noterat på flera kattföreningars hemsidor, bloggar och facebookar att man närmast skriker efter fler aktiva. Medelåldern är hög och risken för utbrändhet är stor. Det är KKS och FHHK jag närmast tänker på. Ska verkligen ansvaret för ett av Sveriges största djurskyddsproblem ligga på ideella föreningar?

Kastreringskampanj har nu dragits igång

Varje år på våren är det kastreringskampanj för katter. Det är Cityveterinärernas blänkare jag uppmärksammat http://malmo.cityvet.se/  och deras kampanj verkar gälla endast utelevande katter. De kör den i samarbete med Malmö Djurskyddsförening. En nyhet är att de inte bara ID-märker med ett nummer i vänster öra, utan chippar och istället för nummer så tatueras CHIP i vänster öra. Tatuerade nummer blir ju oftast oläsliga med tiden. Ett mycket bra initiativ tycker jag.
För några år sedan kom jag i konflikt med en annan stor djurskyddsorganisation angående deras kastreringskampanj. Den vände sig till ägare av tama innekatter. Inget fel i det, men jag tyckte liksom att det var fel målgrupp. Kattföreningarna sliter år ut och år in med sin ekonomi och att då förvänta sig att innekatter ska släppas ut … Nej, jag kunde inte låta bli att påtala det orimliga. Och så blev det sura miner, MYCKET sura kommentarer. Den organisationen har ingen kastreringskampanj i år. Ännu …

Kring vårt lantställe har nu två unga hankatter börjat slå sina lovar. En har hållit sig i närheten under några månader. Vi har sett honom då och då. I lördags kom en ny svartvit över bondens nysådda fält. Siktet var inställt på vårt ställe. Han kom med raska steg ända tills han såg mig. Då blev han platt som en pannkaka. Han tittade sig oroligt omkring efter ett bra gömställe. Fanns inget 200 meter ute på en likaledes platt åker. Han valde att ligga kvar och hoppas på det bästa. Kanske lärde han sig av detta att inte gena.

Åtgärder måste vidtagas med det snaraste = efter påsk. De såg båda mycket magra och slitna ut. Naturligtvis var de båda på jakt efter flickkatter, men hos våra tre honor har de inget att hämta. De är kastrerade och luktar inte ”rätt”.

Fräsiga Tuss – en pigg 90-åring

Tuss är en elegant och stridbar dam. Hon påstås vara 19 år (motsv ca 90 människoår) och har levt ute hela sitt liv. Hon lär ha fött omkring 40 ungar innan en förening lyckades fånga henne första gången och kastrera henne.
Hon har levt inom ett ganska snävt område och ingått i en TNR-koloni, som till stor del bestått av hennes egna barn och barnbarn. De senaste åren har hon varit ensam kvar och naturligtvis fått mat och omvårdnad efter den ansvariges bästa förmåga. Hon var inte helt lätt att tas med. Högljutt fräsande och morrande om någon kom för nära. Klippte gärna också till med högertassen. Hon gillar inte människor, men under den gångna hösten/vintern har ägaren lagt ner oerhört mycket tid på att komma henne närmare – och lyckats.
Vi var många som tyckte att hon skulle få leva i sitt kända revir till slutet, men tomten skulle saneras och Tuss kunde inte vara kvar. Vi var också flera som tyckte att det bästa kanske skulle vara att låta henne somna in. Det skulle bli för stor omställning för henne att flytta in och om hon var i gott skick eller ej var svårt att avgöra eftersom hon sov och vilade i sitt bo den mesta tiden. Men många morgnar låg det döda huvudlösa råttor på tomten. Tuss var alltså aktiv tidiga morgnar.
Tuss fångades alltså in, togs till veterinär och sövdes, bara det är en stor risk för en så gammal katt. Och hon befanns vid undersökningen vara i ett strålande skick! Hon hade nästan alla tänder kvar, bara lite tandsten, mycket vax och lite skabb i ena örat. Det andra örat innehöll bara lite ”vanlig” smuts. Och så fick hon sina naglar klippta, sen åkte hon hem till sin nya bostad.
Hon bor nu inne tillsammans med sitt ena barnbarn och en annan mycket snäll honkatt. Hon sover mycket, precis som hon gjorde i sitt bo på tomten. Så fort ägaren sätter sig på golvet för att leka med de andra, så kommer hon fram och buffar och vill bli klappad. Andra fräser hon bara åt! Hon har funnit sig väl tillrätta i sin nu ännu mindre värld.
Naturligtvis är det tack vare det goda omhändertagandet som hon är så frisk, lite stelhet i lederna hör till åldern.

 

Övergivna katter …

… ska från och med idag 1 april 2019 vara ett minne blott. Ny djurskyddslag träder i kraft och det ska nu stå i klartext att det är förbjudet att överge sitt djur. Ärligt talat har jag inte läst hela lagtexten. Men att det nu skulle gå att lagföra någon för det? Nej, det tvivlar jag på blir aktuellt. Har någon kattförening eller privatperson fått in någon övergiven katt med ID-märkning? Med andra ord ser jag det som en tandlös lag som den typen av människor blundar hårt för. Jag hoppas dock på det bästa. Jag har haft fel förr – många gånger.

Det finns en lag som förbjuder mobilprat vid ratten. Likafullt ser vi det varje dag.
En annan lag säger att man ska stanna vid STOPP. Många gör inte det med motiveringen att de värnar om miljön!

Kattprat

Oftast är det väldigt tyst i vår TNR-grupp. Ja, utom då de tror de är hungriga. Eller när de är sugna på nåt gott. Speciellt är det ju Rosa som ger hals. Vi borde döpt henne till Ljudit.  Men deras resonemang sinsemellan är desto intressantare.

Vad vite Åke säger till Stövelnisse är väl alldeles uppenbart! ”Jag vill ha din myntacigarr!” NEVER IN MY LIFE! är väl det troliga svaret.

  Fast efter några minuters allt mer närgånget insisterande så får han cigarren. Och kolla sen in pölen! Båda tycks salivera bara de tänker på kattmynta. Kan man lära dem att torka golvet tro?

 

Men vad André tänker är väl mer svårtolkat.
  Han ägnade en stund åt var och en av de två första vattenkannorna. Den tredje var klart mer intressant. Men hur tänker han? Och vad vill han? Alla tre var tomma.

”Nån spiga så in i h-e”

Satt och tittade på massorna vid fågelbordet när grannen Bengt tittade in på en kopp förmiddagskaffe. Jordnötterna är helt klart populärast bland fåglarna. Pilfinkar och talgoxar mest, men också några oidentifierade. Hackspetten skrämde bort dem alla.

”Jaha”, sa grannen medan ett förklaringens ljus spred sig över pannan. ”Ja vagna i går mores å att nån spiga så in i h-e! De e ju ingen som reparerar i närheten så jag fattade inte … De va klart han … spetten!”

Nog så riktigt tänkt. Ingen människa kan väl spika med en sådan frenesi som när en hackspett hackar på en gammal lönn.

Ansvarsfull jägare …

… på tre kursdagar?

Det är nästan så jag fått lust att gå en jägarkurs i rent studiesyfte. Alltid kan man väl lära sig något nytt och kanske förstå vad som rör sig i huvet på de som för nöjes skull vill döda det som bara vill leva.
En enkel Googling på jägarkurser gav ett oväntat positivt resultat. Inte visste jag att det fanns så många. Utbudet verkar oändligt. Även snabbkurser. Och inte billigt heller.
Studiefrämjandet skriver: ”Att jaga och fiska är ett sätt att leva närmare naturen. Det är både avkopplande och spännande, och ger dig samtidigt möjligheten att äta gott, hållbart och närproducerat.” Förvisso finns det som motvikt också många kurser och föreläsningar i t ex biodling och fågelskådning.
Men så var det ju artikeln om ”Vargskytt åtalas – skyller på orutin” i Skånskan förra veckan. Hans första skott någonsin dödade Snapphanevargen. Den som rört sig i området lång tid utan att göra någon skada på varken tamdjur eller människor.
De flesta i jaktlaget var i jaktstugan och hade lämnat den oerfarne jägaren ensam i tornet. Hur tänkte de? Ensam i skogen och så prasslar det i buskarna … Klart man skjuter då även om man inte ser hela fienden … Bara för säkerhets skull …
Vi är många som vågat gå i skogen utan bössa. Bäst att sluta med det. Inte för att det finns farliga vargar – utan rädda jägare.

Farlig?

 

Kan en katt vara mörkrädd?

Det här var tänkt att publiceras fredagen 25 januari och varför blev det inte så? Hmmm, tryckte kanske inte på publiceraknappen eller gjorde jag det? Den modige vargskytten får vi ta imorgon.

Efter gårdagens (=torsdagens) långpromenad i ostlig motvind och någon minusgrad tyckte jag att jag gjort mig förtjänt av en god natts sömn. Så blev det nu inte riktigt.
01.25: mjau, MJAU, MJAU (Fritt översatt: Jag är hungrig!) Därefter ett skutt upp i sängen vid huvudänden. Stryker med tassen på näsan och brrrrtttt (betyder: Seså vakna nu!) Skuttar glatt runt min lekamen och jamar några gånger rakt in i höger öra. För husfridens skull tar jag mig under protest upp och ger honom mat. Lite mer än jag annars brukar ge vid tvåtiden med baktanken att han inte ska komma igen förrän kanske vid fem.
Somnar igen ganska snabbt och tycker jag bara precis blundat någon sekund när jag väcks av ett närmast desperat kattVRÅL vid sovrumsdörren. ”Du kan inte va hungrig nu igen!” För att inte maken också ska vakna stiger jag upp.
Klockan är 03.16 och när ljuset tänds rusar Bosse mot sandlådan. Jo, han talade ju högt och tydligt om för mig att ”Jag behöver gå på toa, men det är så mörkt så jag vågar inte gå själv!”
Gräver intensivt några gånger, tystnad och så gräv igen och så kommer han glatt skuttande. Big-thing avklarat! ”Nu vill jag bara ha mat också!”
03.45 vaknar av högljudda diskussioner på ett främmande språk nere på gatan. Tidningsbärarna.
04.16 Hopp och skutt över både maken och mig. Ett glatt kvittrande brrrttt, brrttt, brttt! ”Opp o hoppa, nu vill jag leka!”

Varje natt är inte sådan, men ibland kan jag inte låta bli att tycka att han är sötast när han sover.

Visste du detta om katter?

Oj, vad tiden går! Nyss var det ju julafton och nu är vi mitt i januari och dagen har ökat med minst en halvtimme. Det är nästan så det märks.
Visste du att katten har 32 muskler i sina öron? Vi har 6, men kan ändå inte vifta på öronen.
De påstås känna dofter med trampdynorna. Jaaa, varför inte. Läs mer och se de söta bilderna på
https://seniordeal.se/artikel/husdjur/1292/visste-du-detta-om-katter

 

God Jul!

 Den allra första julen jag bodde hos mina människor hade de tagit in en riktig gran från skogen. Jag hade aldrig sett en gran tidigare, men den var kul! Det var massor med småkryp i den. De tog liksom aldrig slut hur många jag än fångade och åt upp. De blev bara fler. En tidig morgon började en röd kula nästan högst upp att sakta röra sig. Skumt! Husse och matte var inte uppstigna – inte ens vakna. Bara lite ljus från gatlyktorna sipprade in genom persiennerna, men jag såg klart och tydligt att den rörde sig. Kunde man leka med den precis som med de på nedersta grenarna? De som inte längre hängde på de nedersta grenarna …

Ett första tag med ena tassen inne vid stammen och sedan sträckte jag mig försiktigt så högt jag kunde. Jag ville ju inte skrämmas – bara leka. Jo, det skulle nog gå även om den nu lutade oroväckande. Efter en stunds planerande och fluktande tog jag så SPRÅNGET! Satsade mot mitten ungefär … fast det var ju en massa småpinnar ivägen …
Husse och matte satte sig käpprakt upp i sängarna.
”Vad var det?” ropade de samtidigt.
Granen hade först lutat sig lugnt och stilla mot bokhyllan, sedan gled den allt snabbare utåt golvet och landade till slut i en stor pöl med vatten. Var kom nu det ifrån då? Jag räddade mig upp på soffryggen. Längst bort.
Matte var först på plats och tände ljuset. Jag försökte se oskyldig ut. Det gick nog inte så bra.
”Vad i hela världen har du för dig?”
och sedan
”Hasse, ja men lille älskade Hasse … hur är det med dig? Hur gick det till?” och sen kom hon emot mig med framsträckta händer … Då stack jag och gömde mig bakom fåtöljen.
Och sen kom husse.
”Vad i he… Hur gick det med Hasse?”
De höll på och städade och torkade en lång stund. Det blev gemensam sen frukost och granen, ja, den blev sig aldrig riktigt lik.

Mitt på eftermiddagen dukade de upp mat på soffbordet och så skulle de se på TV samtidigt som de åt lite olika konstiga saker. Det var flera saker som jag inte kände igen lukten av. Jag fick ju som vanligt lukta och smaka på allt. En liten bit av varje – på min egen tallrik. Fast inte köttbullarna som luktade så gott för det var lök i dem.