Idogt sökande …

… nej inte efter bortsprungen katt den här gången, utan efter nya föreskrifter. I DS 2019:21 Märkning och registrering av katter – ett förslag och dess konsekvenser stod att Jordbruksverket skulle ha kommit med nya hund- och kattföreskrifter. Och mycket riktigt, på deras hemsida stod stolt att på Djurskyddskonferens 21 november 2019 skulle De nya hund- och kattföreskrifterna presenteras. Jag skrev alla tänkbara sökord och meningar i deras SÖK-ruta – inget matchande dokument. Det fanns istället här:
http://www.jordbruksverket.se/amnesomraden/djur/olikaslagsdjur/hundarochkatter/skotselavhundochkatt/saskoterdudinkatt.4.207049b811dd8a513dc80001987.html

Länk till PDF:erna finns på högersidan.

Dessa nya hund- och kattföreskrifter gäller sedan april 2019. Om det skett någon förändring utöver det lagstiftade förbudet mot att överge djur har det i så fall gått mig spårlöst förbi. Läs själva. Det handlar om några hundra sidor, men det som gäller katter brukar inte vara så mycket. Hundar är viktigare.

Jag fann nog att Motiv till föreskrifterna …  var intressantare än själva föreskrifterna.

Knut Den Store

Igår fick jag ett mejl från en läsare som ville ha lite råd om en katt som troligen är hemlös. Lustigt nog passar hennes beskrivning väl in på Knut Den Stores beteende. Mer om det vid något annat tillfälle.  Jag såg honom första gången sommaren 2017. Han stack upp sitt då lilla gula huvud bland ogräset i en av rabatterna och duckade snabbt när han såg mig. Därefter har han visat sig lite då och då och gjort Emil upprörd. När nu Emil är död har han valt att stanna kvar. Lite försiktigt i början. Kikande ner från vinden.
Jag efterlyste ägaren på FaceBook och Anita, som bor någon kilometer bort ringde och trodde det var hennes Knut.
”Öppna dörren och släpp ut honom så springer han själv hem.”
”Jamen han är ute och vill inte springa hem! Du får komma och titta på honom.”
Sen hörde hon inte av sig. Så väldigt typiskt. Hon var bara nyfiken på vem jag var. Efter några dagar ringde jag upp och då sa hon att maken, Mats, hade tittat på honom och konstaterat att det inte var deras Knut.
”Och han är förresten nere i byn just nu!” Fniss, fniss.
Hon nämnde också att de har två hankatter, okastrerade bröder, på gården. Men då måste naturligtvis en flytta. Så fungerar det i katternas värld. Okunnigheten är stor!
Jag är helt säker på att Den Nye Gule är deras Knut.

Har försökt få in giganten både i fälla och klämbur vid flera tillfällen utan att lyckas. I fredags måste det bara ske och det gjorde det också! Knut Den Store låg och snurrade av välbehag på skänken, klämburen stod öppen nedanför, ett stadigt grepp i nackskinnet och minst åtta kilo muskulös katt hängde som en liten unge i kattmammas grepp. Nej, inte särskilt snällt, men sista chansen. Max 3 sekunder hängande i luften. Han såg sen mycket förnärmad ut.

Iväg till veterinären för kastrering med mera. Han vägde lite drygt 7 kilo, hade lite öronskabb, men var i övrigt i strålande form. Inga taniga smala bakben där inte, nej, snarare i kalkonstorlek. Det finns en ägare därute någonstans, kanske Mats och Anita. Men Knut Den Store kommer att stanna hos oss.

 

Vart tar de vägen? Vad händer dem?

För några veckor sedan försvann tre katter från vårt lantställe. Alla tre är ”vandrare”. Givetvis ID-märkta, registrerade och kastrerade. Kan vara borta flera dagar i sträck, men har hittills alltid kommit tillbaka.

 

Lille Harry fann jag i lördags hos en granne en bit bort. Där lever han nu i högönsklig välmåga och får stanna kvar som utekatt med frigolitbo. Fast egentligen tror jag att han kommer att charma in sig … Han är så gudomligt söt! Glädjande nog kände han igen mig och sprang mig till mötes och nästan hoppade upp i min famn.

 

 

Värre är det med vite Åke. Samma grannar hade en morgon funnit en vit kattsvans på gårdsplanen. Under natten hade det varit ett mycket ljudligt kattskrikande och som de uppfattade bara från EN katt. Blev han rävmat? Inga spår finns efter honom.

 

 

 Korte helgråe Oscar (stående) går ibland till grannbonden, men han bedyrar att han enbart har sina egna i maten.

 

 

 

På söndageftermiddagen kom en annan granne och frågade om jag sett deras svartvite katt. En katt som kommit till dem i mycket dåligt skick, men med god vård blivit pigg och kry och mycket tacksam. Han var varken ID-märkt eller kastrerad. Han var spårlöst försvunnen sedan några dagar. Det hade också försvunnit tre kattungar från deras gård.

Är det rävar, som i brist på naturliga bytesdjur som harar, kaniner, fasaner och rapphöns nu specialiserat sig på katter? När jag uttryckte mina farhågor för grannarna blev det snabba svaret att ”det borde skjutas fler rävar”. Nä, vi måste naturligtvis se till att de har naturliga bytesdjur att leva av.

Att katter omkommer eller försvinner på ena eller andra sättet när de lever fritt är inget konstigt, men lika sorgligt varje gång det händer.

Kattens status ska höjas

En motion (nr 2018/19:1047) av Kristina Nilsson och Elin Lundgren (båda S) har nu blivit ett förslag utarbetat av Ulrika Geijer och Maria Jacobsson. Än en gång kan jag notera att det är idel kvinnor. HEJA TJEJER! Läs mer här https://www.regeringen.se/4a7c9f/contentassets/54c5b7fe3e04459ab3957dcbfb7ccf59/markning-och-registrering-av-katter—ett-forslag-och-dess-konsekvenser.pdf

En liten varning – det hela är på 141 sidor! Sammanfattning i början av varje avsnitt. Läs och bilda er en egen uppfattning. Köp inte detta som enbart positivt för katterna.

Det jag uppmärksammat, men ännu inte läst i sin helhet, är sidan 87 Vilka katter ska märkas och registreras? Vill man skilja på katter och katter och ägare och ägare?
Detta med tanke på vad LRF och dess medlemsorganisationer skrev i remissvaret till Nya Djurskyddslagen:
”LRF anser att förslaget om obligatorisk märkning av katter bör begränsas till tätorter och stadsplanerade områden.
Vad gäller katter på landsbygden bedömer LRF att det kan komma att ge praktiska problem och få alltför långtgående konsekvenser om det i framtiden kommer att ställas krav på märkning även av katter utanför stadsplanerat område, något LRF inte förordar. Som LRF uppfattat så kan konsekvensen av en omärkt katt på gården i så fall bli att man får en anmälan på sig eller ett föreläggande och ett myndighetsingripande, vilket LRF inte anser vara i paritet med förseelsen. Däremot kan det vara bra med ett märkningssystem för katter inom stadsplanerat område då det skulle underlätta identifiering av de katter som ”flyttar in” på en gård från en tätort. Att antalet katter på en gård blir så stort att det utgör ett djurskyddsproblem bedöms som mycket ovanligt inom lantbrukssektorn. Katternas antal hålls hela tiden efter så de inte blir för många.”  (Det är min markering med fetstil)

Alla vi som arbetar med kringstrykande katter i föreningar och som enskilda på landsbygden vet att det är precis tvärtom. Katter söker sig från landsbygden till byar och samhällen istället. Förvisso har de som blivit övergivna ”fått hjälp” att flytta till landsbygden. ”En katt klarar sig ju alltid…”

Vad händer nu då? Enligt Djurens Rätt www.djurensratt.se  ska förslaget inom kort remitteras till myndigheter, organisationer och intressenter innan regeringen tar ställning till nästa steg. Verkar bli snabba ryck alltså. Håll er uppdaterade om ni vill vara remissinstans.

Industrikatterna i Eslöv

”Vad skaaa jag göra? Säg mig vad skaaa jag göra?” upprepade en gammal klient till mig. Det var länge sedan och hon har gått ur tiden, men ibland kan jag nästan höra hennes uppgiva röst. Lösningen i hennes fall var väldigt enkel, men hon visste sig ingen levandes råd och på grund av psykisk sjukdom kunde hon inte heller ta till sig någon information. Ja, vad ska JAG göra? Vad kan VI göra? Tillsammans? Vi har ingen Greta.

Höörs Hemlösa Katters blogg http://bapplar.blogspot.com/ innehåller mycket information om situationen för de övergivna, de icke önskvärda och de icke LÄNGRE önskvärda. Många av de kattungar som föds upp och säljs för en femhundring (okastrerade, ovaccinerade) är de som senare blir övergivna och kanske har turen, eller oturen, att tas omhand av en kattförening för övergivna och förvildade katter.

I Eslövs kattvänners FB https://www.facebook.com/groups/387084358069964/ är desperationen ibland överväldigande. Inlägget var publicerat i sin helhet i mitten av augusti, men verkar nu vara borttaget.
”Fick idag samtal av en bekymrad vän som sa: -detta måste du komma o se!
Vid ett garage på ett industriområde i Eslöv fanns det katter som behövde hjälp.
Kom dit såg 3 kattungar direkt och kom bara fler o fler.
Räknade upp till 15 kattungar.
Minst 5 vuxna magra honor ev någon dräktig igen. …”

Och jag vet inte hur man ska komma tillrätta med problemet.

Information? Jag försökte själv med föreläsning i Studiefrämjandets regi. Trots att den var gratis kom endast några redan engagerade. Vi utbytte erfarenheter.
Informationsbroschyr i brevlådan? Tas för reklam.
Kommunal hjälp? Inget intresse – inte ens med en liten infotext på hemsidan.
Kontakta fastighetsägare? Om man kastar sina sopor i rabatten kan man bli vräkt, men om man sätter ut sin icke längre önskade katt i samma rabatt händer ingenting. Likaså om man släpper ut sin fertila katt att para sig med vilken katt som helst i området. ”Katter måste få leva ett naturligt liv!” (ironi)
Kontakta företag i industriområden? Kanske. Det finns engagerade människor som kanske bara behöver en liten puff för att bli utmärkta som TNR-ansvariga.

Jag håller med http://bapplar.blogspot.com/ och min gamla klient. Vad ska man göra?

Stämma i bäcken? Jag menar innan nästa års parningssäsong.

Pengar till kastrering tycks vara en orsak. Är då priset 1.500 för en honkatt och 800 för en hankatt, eller däromkring, en oöverstiglig summa? Nej, det motsvarar 10 eller 15 dagens rätt! Eller några askar cigarretter. Ta med matlåda istället och sluta röka och snusa.
”Det har bara inte blivit av”. ”Jag har inte haft tid.” ”Hon löper ju inte så ofta.” Ja, det har jag hört ofta, men när jag erbjuder mig att ta hand om saken då blir det annat ljud i skällan! ”Oh, så snällt! Kan du göra det meddetsamma?”

Giganternas tysta kamp

Den Nye Gule katten som ”hotar att vilja flytta in” i vår TNR-koloni kom ute från åkern. Mötte Stövelnisse (tidigare Kattis) face to face och då kunde jag se hur stor han är. Stövelnisse är stor, även om han nu under sommaren har blivit lite smalare, liksom de flesta katter blir, men Den Nye Gule är ännu större.

Jaha, och vad har de nu för sig utanför det gamla utedasset? Vilken sorts konversation för de? Stövelnisse kom alltså inifrån vedboden. Han har bott hos oss cirka fem år. Alltsedan han försvann från sin tidigare ägare samma dag han skulle kastreras … Hmm, varför det, tro?

”Du får inte komma in här!” säger väl Stövelnisse allvarligt med allt to stående på ända.
Den Nye Gule hade nu sett mig i fönstret och tvekade, för han vet vad ett höjt pekfinger betyder, men jag tror inte att han hade angripit för han verkar ganska timid sin storlek till trots eller kanske just därför.

 ”Jag bryr mig inte ett dugg om dig. Stå du där och hota. Jag går väl runt dig istället!”
Och så stod Stövelnisse kvar där med sin långa, tjocka, uppburrade svans och stela ben och visste inte riktigt vad han skulle göra, medan Den Nye Gule lugnt gick förbi honom in i vedboden och strax kom in i köket och började käka torrfoder.

 

En går – en annan kommer

Fredagskvällen 23 augusti var alldeles, alldeles underbar, om man bortser från fukten och den begynnande dimman. Det var alldeles vindstilla, varmt och tyst. Riktigt TYST!

Gamla döva kattan Olga hade jag inte sett till på hela dagen. I den fallande skymningen såg jag henne så plötsligt titta fram ur häcken. Hon stannade till helt kort och tittade på mig, sen ville hon springa fram till mig som vanligt. Det gick inte. Hon föll på höger sida och försökte sedan dra sig fram med hjälp av framtassarna. En riktigt eländig syn.

Sen tänkte jag mig inte för, utan hämtade lite blötmat. Hon åt snabbt upp och sedan ömsom vacklade, ömsom släpade hon sig in under närmsta nyponbuske. Jag skulle naturligtvis satt maten i en transportbur och låtit henne gå in där. Istället blev det grannen Bengt som fick rycka in och ta fram henne med hjälp av grova arbetskläder och dito handskar. Taggarna var flera centimeter långa.

Vi var överens om att ge henne en chans. Det kunde ju vara övergående. Hon fick smärtstillande Metacam och fick sedan sova i hundburen i min säng. Och hon sov verkligen. Hela natten.

På morgonen tyckte jag mig se en böj på lårbenet där det inte borde vara någon led. Jag nöp henne försiktigt i trampdynorna – ingen reaktion. Skada på ryggraden också? Det blev veterinärbesök lördag morgon kl nio och med hänsyn tagen till hennes ålder och andra krämpor fick hon somna. Lårbenet var nämligen rakt avbrutet och stumparna måste ha gnidits och flisats mot varandra när hon försökte gå.

Efteråt har jag fått följande kommentarer
”Så kan man väl inte göra! Ett benbrott kan man ju gipsa! Och så hade hon blivit bra!” Nej, det går inte att gipsa ett kattben. Musklerna är inte tillräckligt starka för att bära gipset. Resultatet hade blivit att musklerna förtvinat och så hade hon haft ett nytt problem. Man spikar istället, men med hänsyn till att hon är (var) en gammal TNR-katt var det inte aktuellt.
”Man måste ju röntga!” Nej, inte med hänsyn taget till övriga omständigheter. Resultatet hade blivit detsamma.
”Man ska aldrig avliva en katt utan diagnos!” Jo, man måste se till vad som är bäst för KATTEN. Ingen vill lida av svår smärta eller sjukdom. Vi visste dessutom vad som hänt. Påkörd av en bil eller traktor, minst 15 år gammal, lite ålderskrämpor och kraftigt avmagrad de senaste månaderna.

Att avliva en katt eller annat djur är aldrig lätt, men tack och lov kom hon hem. Hon låg inte bara död och bortslängd i ett dike. Hon vilar nu i liljerabatten där hon tillbringat så mycket tid och verkligen njutit.

Det är ett pris man som ägare får betala för att tidigare herrelösa katter ska kunna leva ett liv i frihet.

 Senare på dagen satt en stor röd och vit hankatt, alltså gul och vit som synes, på köksgolvet och käkade torrfoder. Han har sedan några månader rört sig kring vårt lantställe. Kanske någon gång per vecka har vi sett honom. Han verkar inte vara ID-märkt i örat, kanske chippad. Det får visa sig senare.

En går – en annan kommer.

En dag för katten …

… skriver SkD idag på sidan Personligt. Idag är det den internationella kattdagen. Då firas katter över hela världen och deras livssituation uppmärksammas av International Fund for Animal Welfare.

Ja, den behöver verkligen uppmärksammas, livssituationen, för det är ju precis som Höörs Hemlösa Katters Helen Westergren uttalade i en artikel för några veckor sedan: Ogreppbart många katter behöver hjälp

Många skänker en slant, sänder små hjärtan och uppmuntrande tillrop och liknande på FaceBook, men till syvende och sist behöver många rent fysiskt tas omhand. Och då menar jag att ALLA KAN INTE BLI INNEKATTER. Katter som kanske under lång tid levt ute, kanske sedan flera generationer, vill i många fall fortsätta leva så med regelbunden matning, veterinärvård vid behov och ett varmt ställe att vila på. En öppen bod, en källardörr på glänt eller en bolåda. Låt dem komma närmare när de själva vill. Det kallas TNR eller mer adekvat TNRM.

Bengt, min kattskötande granne på landet, ringde igår och berättade att store matglade Andrée hade fångat en fågel. Han åt den på brunnslocket – med fjädrar, ben, näbb, ALLT! FIBERRIKT! Han struntade i blötmaten Bengt serverade några meter bort!

För övrigt anser jag att Skånskans webbredaktion ska ge mig tillbaka statistiken, som togs bort för snart ett år sedan. Trots flera påminnelser är den fortfarande borta. Jag vill ju så gärna veta hur många som läser min blogg.

Närkontakt med sjukvården

Nu har det gått så lång tid sedan förra inlägget att måsungen väl flyger själv! Jag skrev då ”att själv klättra ner i gropen och hämta upp ungen var liksom inte att ens tänka på”. Och kanske var det då det började. En smärtsam stelhet i nästan hela kroppen, någon dag senare exploderade en oerhörd smärta i hela högra benet.
Ett samtal med 112:s akutsjuksköterska klargjorde att ”Nä, vet du vad, lite ont i ett högerben kan du inte få åka ambulans för. Det får du klara själv.” Hon skulle väl sluta sitt pass och ville hem. Nytt samtal några timmar senare: ”Så kan du inte ha det! Du ska få hjälp! Jag skickar en bil, men det kan ta en stund.” Ambulansen kom ca 6 minuter senare!

Medicindoktorns svar blev som väntat ”Inte blodpropp”. Ortopeddoktorn behövde tre dagar på sig för att skriva ”misstänkt Piriformissyndrom” i en mycket omfattande journalanteckning.

Då hade redan Borgmästargårdens VC dr Herta konstaterat ”misstänkt diskbråck”, gett mig kryckor, dubbelt så stor dos morfin och bokat in röntgen. Den skulle visserligen bli av i oktober, men återbudslistan innehöll en tid 2 dagar senare. Morfin hjälpte föga. Morfin plus Panodil / Alvedon eller liknande – lite bättre. Nu har det gått nästan en månad och kanske ska det onda gå över så småningom.

Katterna på landet har fått klara sig lite mer på egen hand med hjälp av grannen Bengt.

Små djur/fåglar väcker känslor

 

 

Först var det svalan som flög in i min väninnas badrum och måste ha hjälp ut i friheten.

   

Sen var det måsungen i gropen utanför SUS laboratorium i Malmö. Jag hörde nödropen, men kunde först inte lokalisera den. Det gällde också att hålla ett öga på föräldrarna, som enligt min mening flög lite för nära. Inte en människa fanns i närheten en söndag eftermiddag vid 13.00. Vardagar kryllar det av både patienter och anställda. Att själv klättra ner i gropen och hämta upp ungen var liksom inte att ens tänka på.

Efter en stund kom en ung man med raska steg. Jag frågade om han möjligtvis var akrobat. Han tittade frågande. Jag pekade på den skrikande måsungen två meter ner. ”Of course!” sa han och hoppade vigt upp på räcket. ”But how will I get up again??!!”
En parkering-förbjuden-skylt stod väldigt lägligt placerad. ”Try to hoist yourself up!”
Han hoppade ner och fångade snabbt den lille pippin. Den var inte alls tacksam och inte föräldrarna heller. De slog hårt med vingarna på min rygg och nacke medan den unge mannen sträckte upp ungen till mig. Den hade både hackat och klöst honom och gjorde likadant med mig plus att den sedan sket ner mig i rena förskräckelsen.

Dagens hjälte kom upp med hjälp av förbudsskylten, som numera lutar betänkligt. Vem är skyldig till det? Måsfamiljen som inte kan hålla reda på sina ungar? Den unge mannen som ville upp ur gropen? Eller kanske jag som inte kunde låta bli att rädda ett djur/fågel i nöd?

 

Monica Misra
Namn: Monica Misra
Ålder: 60+
Bor: Malmö med lantställe i Mellanskåne.
Bloggar om: Katter och andra djur, djurskydd, djurs rätt och välbefinnande, med mera.
Kontakt:kattbloggen@outlook.com