Tänk som det kan bli kring en liten katt!

Som jag skrev i förra inlägget skulle alltså Harry II snarast fångas i fälla eftersom hen verkade ha blivit lite rund om magen. Gravid eller bara mat? Kl 21.00 var dead-line, men ingen katt fanns i fällan efter fyra timmars väntan.
”Inget konstigt alls”, säger alla som varit med förr. Fällan stod i hallen. De andra katterna var inlåsta i köket. Grannen Bengt föreslog själv att han skulle sätta fällan på vinden. Lite lugnare där och så blev det. Under stort skrammel och suck och stön misstänker jag.
Fem i åtta söndag morron anlände jag och minsann satt det en förvirrad liten katt i fällan! SMS till veterinären. Svar ”OK kl 9”. Han gissade att katten var ca 1,5 år gammal och under hans starka lampa kunde vi se en tydlig öronmärkning i grönt!
MEN …
Enligt w.djurID.se tillhör numret en 12-årig honkatt bosatt i Huddinge! Tel till ägaren:
”Hej, jag ringer om din katt Elsa ….”
”Jaså!!!! Jaha ??? Varför det? Hon ligger här och sover på soffan, som hon brukar …”
Elsa i Huddinge var innekatt. Även hennes nummer gick att läsa utan problem enligt ägaren.

Det är ju egentligen två nya problem som uppstått. Ja förutom då vad hon ska heta. Det lutar nog åt att det blir HarryEtt eller Harry I eller troligast Harriette.
1. Hur kan två katter ha samma nummer? Mänskliga faktorn naturligtvis.
2. Hur ska det rättas till? Kanske genom att chippa ”min katt” och notera på registreringen att tatueringen är fel.

Vi får väl se. Fortsättning lär väl följa.

 

Nu gäller det …

… ikväll kl 21.00 närmare bestämt. Ska lille Harry II sitta i fällan eller inte? Är hen en hon eller han? Den lille morraren har bosatt sig på vinden på vårt lantställe och vill inte låta någon röra vid hens lekamen. Hen stryker sig mot allt i närheten – allt utom våra händer. Dem fräser hen åt, om hen inte morrar högt och ljudligt vill säga.

Hen måste vara Harrys syster eller bror. Det är egentligen bara Harrys vita tassar som gör att vi kan skilja dem åt. När Harry II kom funderade vi på att döpa om Harry till Harry I. Men vi kom fram till att man väl inte kan kalla en hankatt för Harry I. Kanske blir det så att Harry II får heta Harry Ett istället. Vi får se. Först ska hen gå i fällan.

”Det känns gott att välja med hjärtat”

Så sant, så sant! Att en katt startar företag är nog inte så vanligt. Nåja, medskyldig …. får man väl kalla det. Läs mer om hittekatten Pax på Pax Brygghus i Flyinge http://www.paxbrygghus.se/ längst ner på deras startsida.

På Eslövs kattvänners FB https://www.facebook.com/groups/387084358069964/  7 januari kan ni läsa att de har gjort det igen. Under rubriken ”Lavin gör sig redo” – att ta hand om kontorsråttorna. Och hon har andra talanger också. Läs själva! Visst är det härligt med positiva nyheter!

16 polisinspektorer, jurister, assessorer …

Nu är det snart dags för en ny lag gällande ID-märkning och registrering av katter. DS21:2019 heter förslaget och sista dag för remissvaren är 13 januari 2020. Sen vidtar det omfattande arbetet med att läsa och sammanställa svaren och det hela är tänkt att utmynna i en ny lag januari 2021. Snabbt och bra med tanke på hur det har dragits i långbänk tidigare. Man har liksom inte kunnat enas om vad man ska göra med alla övergivna och förvildade katter. De lyder ju nu under, jag tror, fem olika lagar. I förslaget till ID-märkning och registrering av katter är det tänkt att ägaren ska ta hand om sina katter. Det är väl klokt tänkt, eller hur?

Minst 16 polisinspektorer, jurister, assessorer och stadsjurister, minst tre år av utredande – vad är nu detta? Jo, ett kattärende jag ”snubblade” över när jag försökte städa undan gammalt material i min dator.

Året var 2003. Då hade man sedan några år noterat ett ökande antal förvildade och övergivna katter i Malmö och även på andra ställen. Allt fler människor klagade. Skyddsjägarna hade mycket att göra. Begära skottlossningstillstånd för varje katt de beordrades att skjuta av jakträttsinnehavaren, som oftast var kommunen, men också bostadsrättsföreningar och andra markägare.

Med start sommaren 2003 begärde de skriftligen generellt tillstånd hos polisen att skjuta de katter som folk ville ha bort. Det var ju jobbigt att ringa polisen för varje enskild katt när just den polisman som råkade svara i regel sa ”JA, skottlossningstillstånd beviljas”. Polisen som myndighet sa NEJ på sex sidor text. Sedan följde en lång rad överklaganden. Till Länsstyrelsen, Länsrätten, Kammarrätten i Göteborg, dåvarande Djurskyddsmyndigheten yttrade sig i april 2005 och det tog inte slut där, men då gav jag upp läsningen och raderade alltihop.

Men skyddsjägarna gav inte upp så lätt, utan överlämnade i början av 2005 till en stadsjurist att föra deras talan. Denna kom med den geniala idén att åberopa jaktlagstiftningen!

Det fick Djurskyddsmyndigheten att påpeka: Om förvildade eller övergivna katter skulle omfattas av jaktlagstiftningen istället för djurskyddslagstiftningen skulle de vara helt fredade. Eftersom det ingenstans i jaktlagstiftningen finns några bestämmelser om jakt på katt är de fredade jämlikt 3§ jaktlagen (1987:259). Även enligt äldre rätt skulle katter ha varit fredade; någon allmän jakttid enligt jakttidsförordningen (1976:432) fanns inte för katt, varför de skulle ha varit helt fridlysta enligt 1§ jaktstadgan (1938:279).

Kanske kan en ny lag om ID-märkning och registrering av katter bringa lite ordning i oordningen. Det återstår att se. God fortsättning!

En billigare variant

Vår Bosse, innekatten i stan, vill inte få sina klor klippta. Bak går bra, men inte fram. Och då menar jag INTE. Han är inte så duktig på att sanera dem på klösebrädan heller. ”Skalen” växte till sig på både längden och bredden. Resultatet blev gigantiska vapen, varav åtminstone en växt in i trampdynan. Tid hos veterinär Jiri Hospes alltså igår morse.
Bosse är bara hanterbar när han själv vill, trots många år hos oss, han gillar inte transportbox och definitivt inte veterinärer. Ner i klämburen istället. En tidning över gallerbotten och så fick han vänta där – utan frukost. Han klöste intensivt för att försöka ta sig ut och ångestskriken hördes säkert tre våningar ner.
Under lätt narkos (Bosses alltså) tyckte veterinären att ”Det här var väl inte så farligt!” Jag kunde bara hålla med. Fina små nålliknande klor! Vad hade hänt med de dinosaurieliknande ”skalen”?

Jo, väl hemma igen fann jag en hel hög på hallmattan där klämburen stått! Här ligger de på Svensk Veterinärtidnings senaste nummer. I sina intensiva försök att ta sig ur buren hade han själv fixat det! Duktig kisse! Nästa gång tar vi denna billigare variant!

Svårt att bli utvald och ta ansvaret

En läsare skrev: ”Vissa dagar vill han ut och in heeeela tiden. Ganska jobbigt med tanke på att jag inte får stänga dörren och det är typ 2 grader ute!? Härom dagen var det kuling och då hade vi cirkus här hemma för jag kunde inte öppna dörren han brukar använda. Jag fick springa ut i regn och stark vind, gå runt huset och locka honom till södersidan med en räka! Väl där så kom han försiktigt in via framdörren.”
Så kan man ju inte ha det! Jag skulle sätta en igloo eller något annat mysigt krypin och maten framför. Gå därifrån och ge honom lugn och ro att ensam undersöka det nya inslaget. Kanske accepterar han och vill stanna inne. Jag vet inte – har inte provat.
Till alla våra landetkatter har vi uthusdörren på glänt, hönsastege upp till jällen och öppning till boningshusets vind. Där bodde de alla 7 den första vintern. Sen kom Juns och han visste hur man öppnar dörrar …

Läsaren: ”Jag undrar också om maten. Han äter väldigt mycket, han brukar få 85gr blötmat x 3 och torrfoder finns alltid tillgänglig inomhus. När jag lagar kött tar jag en liten bit till honom innan jag kryddar. Han får det kokt.”
Jag skulle ge mycket mer tills han känner sig trygg med att vara inne. Kanske en 190-gr kartong eller mer varje gång han ätit hela den föregående portionen. Förvildade katters största trygghet är maten (servera den rumsvarm). De vet ju inte när de hittar mat nästa gång. Blötmat innehåller väldigt mycket vätska. Jag skulle ge rått kött istället för kokt. Det smakar ju mer som bytesdjur, men gillar han kokt är det ju OK.
Troligen har han också mask i magen eftersom han fångar möss, fåglar och kanske andra smådjur. Masken kräver ju sin del av maten han äter. Avmaska med spot-on i nacken så snart det går! Äter han sig proppmätt blir han också, precis som vi, trött och kanske lägger han sig då i sin igloo eller låda och putsar pälsen. I så fall har du nått långt!

Att fånga en förvildad katt i fälla kräver sin kvinna, men när det är gjort och katten varit hos veterinär för behandling så brukar det bli lugnare. Lycka till!

 

Idogt sökande …

… nej inte efter bortsprungen katt den här gången, utan efter nya föreskrifter. I DS 2019:21 Märkning och registrering av katter – ett förslag och dess konsekvenser stod att Jordbruksverket skulle ha kommit med nya hund- och kattföreskrifter. Och mycket riktigt, på deras hemsida stod stolt att på Djurskyddskonferens 21 november 2019 skulle De nya hund- och kattföreskrifterna presenteras. Jag skrev alla tänkbara sökord och meningar i deras SÖK-ruta – inget matchande dokument. Det fanns istället här:
http://www.jordbruksverket.se/amnesomraden/djur/olikaslagsdjur/hundarochkatter/skotselavhundochkatt/saskoterdudinkatt.4.207049b811dd8a513dc80001987.html

Länk till PDF:erna finns på högersidan.

Dessa nya hund- och kattföreskrifter gäller sedan april 2019. Om det skett någon förändring utöver det lagstiftade förbudet mot att överge djur har det i så fall gått mig spårlöst förbi. Läs själva. Det handlar om några hundra sidor, men det som gäller katter brukar inte vara så mycket. Hundar är viktigare.

Jag fann nog att Motiv till föreskrifterna …  var intressantare än själva föreskrifterna.

Knut Den Store

Igår fick jag ett mejl från en läsare som ville ha lite råd om en katt som troligen är hemlös. Lustigt nog passar hennes beskrivning väl in på Knut Den Stores beteende. Mer om det vid något annat tillfälle.  Jag såg honom första gången sommaren 2017. Han stack upp sitt då lilla gula huvud bland ogräset i en av rabatterna och duckade snabbt när han såg mig. Därefter har han visat sig lite då och då och gjort Emil upprörd. När nu Emil är död har han valt att stanna kvar. Lite försiktigt i början. Kikande ner från vinden.
Jag efterlyste ägaren på FaceBook och Anita, som bor någon kilometer bort ringde och trodde det var hennes Knut.
”Öppna dörren och släpp ut honom så springer han själv hem.”
”Jamen han är ute och vill inte springa hem! Du får komma och titta på honom.”
Sen hörde hon inte av sig. Så väldigt typiskt. Hon var bara nyfiken på vem jag var. Efter några dagar ringde jag upp och då sa hon att maken, Mats, hade tittat på honom och konstaterat att det inte var deras Knut.
”Och han är förresten nere i byn just nu!” Fniss, fniss.
Hon nämnde också att de har två hankatter, okastrerade bröder, på gården. Men då måste naturligtvis en flytta. Så fungerar det i katternas värld. Okunnigheten är stor!
Jag är helt säker på att Den Nye Gule är deras Knut.

Har försökt få in giganten både i fälla och klämbur vid flera tillfällen utan att lyckas. I fredags måste det bara ske och det gjorde det också! Knut Den Store låg och snurrade av välbehag på skänken, klämburen stod öppen nedanför, ett stadigt grepp i nackskinnet och minst åtta kilo muskulös katt hängde som en liten unge i kattmammas grepp. Nej, inte särskilt snällt, men sista chansen. Max 3 sekunder hängande i luften. Han såg sen mycket förnärmad ut.

Iväg till veterinären för kastrering med mera. Han vägde lite drygt 7 kilo, hade lite öronskabb, men var i övrigt i strålande form. Inga taniga smala bakben där inte, nej, snarare i kalkonstorlek. Det finns en ägare därute någonstans, kanske Mats och Anita. Men Knut Den Store kommer att stanna hos oss.

 

Vart tar de vägen? Vad händer dem?

För några veckor sedan försvann tre katter från vårt lantställe. Alla tre är ”vandrare”. Givetvis ID-märkta, registrerade och kastrerade. Kan vara borta flera dagar i sträck, men har hittills alltid kommit tillbaka.

 

Lille Harry fann jag i lördags hos en granne en bit bort. Där lever han nu i högönsklig välmåga och får stanna kvar som utekatt med frigolitbo. Fast egentligen tror jag att han kommer att charma in sig … Han är så gudomligt söt! Glädjande nog kände han igen mig och sprang mig till mötes och nästan hoppade upp i min famn.

 

 

Värre är det med vite Åke. Samma grannar hade en morgon funnit en vit kattsvans på gårdsplanen. Under natten hade det varit ett mycket ljudligt kattskrikande och som de uppfattade bara från EN katt. Blev han rävmat? Inga spår finns efter honom.

 

 

 Korte helgråe Oscar (stående) går ibland till grannbonden, men han bedyrar att han enbart har sina egna i maten.

 

 

 

På söndageftermiddagen kom en annan granne och frågade om jag sett deras svartvite katt. En katt som kommit till dem i mycket dåligt skick, men med god vård blivit pigg och kry och mycket tacksam. Han var varken ID-märkt eller kastrerad. Han var spårlöst försvunnen sedan några dagar. Det hade också försvunnit tre kattungar från deras gård.

Är det rävar, som i brist på naturliga bytesdjur som harar, kaniner, fasaner och rapphöns nu specialiserat sig på katter? När jag uttryckte mina farhågor för grannarna blev det snabba svaret att ”det borde skjutas fler rävar”. Nä, vi måste naturligtvis se till att de har naturliga bytesdjur att leva av.

Att katter omkommer eller försvinner på ena eller andra sättet när de lever fritt är inget konstigt, men lika sorgligt varje gång det händer.

Kattens status ska höjas

En motion (nr 2018/19:1047) av Kristina Nilsson och Elin Lundgren (båda S) har nu blivit ett förslag utarbetat av Ulrika Geijer och Maria Jacobsson. Än en gång kan jag notera att det är idel kvinnor. HEJA TJEJER! Läs mer här https://www.regeringen.se/4a7c9f/contentassets/54c5b7fe3e04459ab3957dcbfb7ccf59/markning-och-registrering-av-katter—ett-forslag-och-dess-konsekvenser.pdf

En liten varning – det hela är på 141 sidor! Sammanfattning i början av varje avsnitt. Läs och bilda er en egen uppfattning. Köp inte detta som enbart positivt för katterna.

Det jag uppmärksammat, men ännu inte läst i sin helhet, är sidan 87 Vilka katter ska märkas och registreras? Vill man skilja på katter och katter och ägare och ägare?
Detta med tanke på vad LRF och dess medlemsorganisationer skrev i remissvaret till Nya Djurskyddslagen:
”LRF anser att förslaget om obligatorisk märkning av katter bör begränsas till tätorter och stadsplanerade områden.
Vad gäller katter på landsbygden bedömer LRF att det kan komma att ge praktiska problem och få alltför långtgående konsekvenser om det i framtiden kommer att ställas krav på märkning även av katter utanför stadsplanerat område, något LRF inte förordar. Som LRF uppfattat så kan konsekvensen av en omärkt katt på gården i så fall bli att man får en anmälan på sig eller ett föreläggande och ett myndighetsingripande, vilket LRF inte anser vara i paritet med förseelsen. Däremot kan det vara bra med ett märkningssystem för katter inom stadsplanerat område då det skulle underlätta identifiering av de katter som ”flyttar in” på en gård från en tätort. Att antalet katter på en gård blir så stort att det utgör ett djurskyddsproblem bedöms som mycket ovanligt inom lantbrukssektorn. Katternas antal hålls hela tiden efter så de inte blir för många.”  (Det är min markering med fetstil)

Alla vi som arbetar med kringstrykande katter i föreningar och som enskilda på landsbygden vet att det är precis tvärtom. Katter söker sig från landsbygden till byar och samhällen istället. Förvisso har de som blivit övergivna ”fått hjälp” att flytta till landsbygden. ”En katt klarar sig ju alltid…”

Vad händer nu då? Enligt Djurens Rätt www.djurensratt.se  ska förslaget inom kort remitteras till myndigheter, organisationer och intressenter innan regeringen tar ställning till nästa steg. Verkar bli snabba ryck alltså. Håll er uppdaterade om ni vill vara remissinstans.

Monica Misra
Namn: Monica Misra
Ålder: 60+
Bor: Malmö med lantställe i Mellanskåne.
Bloggar om: Katter och andra djur, djurskydd, djurs rätt och välbefinnande, med mera.
Kontakt:kattbloggen@outlook.com