En går – en annan kommer

Fredagskvällen 23 augusti var alldeles, alldeles underbar, om man bortser från fukten och den begynnande dimman. Det var alldeles vindstilla, varmt och tyst. Riktigt TYST!

Gamla döva kattan Olga hade jag inte sett till på hela dagen. I den fallande skymningen såg jag henne så plötsligt titta fram ur häcken. Hon stannade till helt kort och tittade på mig, sen ville hon springa fram till mig som vanligt. Det gick inte. Hon föll på höger sida och försökte sedan dra sig fram med hjälp av framtassarna. En riktigt eländig syn.

Sen tänkte jag mig inte för, utan hämtade lite blötmat. Hon åt snabbt upp och sedan ömsom vacklade, ömsom släpade hon sig in under närmsta nyponbuske. Jag skulle naturligtvis satt maten i en transportbur och låtit henne gå in där. Istället blev det grannen Bengt som fick rycka in och ta fram henne med hjälp av grova arbetskläder och dito handskar. Taggarna var flera centimeter långa.

Vi var överens om att ge henne en chans. Det kunde ju vara övergående. Hon fick smärtstillande Metacam och fick sedan sova i hundburen i min säng. Och hon sov verkligen. Hela natten.

På morgonen tyckte jag mig se en böj på lårbenet där det inte borde vara någon led. Jag nöp henne försiktigt i trampdynorna – ingen reaktion. Skada på ryggraden också? Det blev veterinärbesök lördag morgon kl nio och med hänsyn tagen till hennes ålder och andra krämpor fick hon somna. Lårbenet var nämligen rakt avbrutet och stumparna måste ha gnidits och flisats mot varandra när hon försökte gå.

Efteråt har jag fått följande kommentarer
”Så kan man väl inte göra! Ett benbrott kan man ju gipsa! Och så hade hon blivit bra!” Nej, det går inte att gipsa ett kattben. Musklerna är inte tillräckligt starka för att bära gipset. Resultatet hade blivit att musklerna förtvinat och så hade hon haft ett nytt problem. Man spikar istället, men med hänsyn till att hon är (var) en gammal TNR-katt var det inte aktuellt.
”Man måste ju röntga!” Nej, inte med hänsyn taget till övriga omständigheter. Resultatet hade blivit detsamma.
”Man ska aldrig avliva en katt utan diagnos!” Jo, man måste se till vad som är bäst för KATTEN. Ingen vill lida av svår smärta eller sjukdom. Vi visste dessutom vad som hänt. Påkörd av en bil eller traktor, minst 15 år gammal, lite ålderskrämpor och kraftigt avmagrad de senaste månaderna.

Att avliva en katt eller annat djur är aldrig lätt, men tack och lov kom hon hem. Hon låg inte bara död och bortslängd i ett dike. Hon vilar nu i liljerabatten där hon tillbringat så mycket tid och verkligen njutit.

Det är ett pris man som ägare får betala för att tidigare herrelösa katter ska kunna leva ett liv i frihet.

 Senare på dagen satt en stor röd och vit hankatt, alltså gul och vit som synes, på köksgolvet och käkade torrfoder. Han har sedan några månader rört sig kring vårt lantställe. Kanske någon gång per vecka har vi sett honom. Han verkar inte vara ID-märkt i örat, kanske chippad. Det får visa sig senare.

En går – en annan kommer.

En dag för katten …

… skriver SkD idag på sidan Personligt. Idag är det den internationella kattdagen. Då firas katter över hela världen och deras livssituation uppmärksammas av International Fund for Animal Welfare.

Ja, den behöver verkligen uppmärksammas, livssituationen, för det är ju precis som Höörs Hemlösa Katters Helen Westergren uttalade i en artikel för några veckor sedan: Ogreppbart många katter behöver hjälp

Många skänker en slant, sänder små hjärtan och uppmuntrande tillrop och liknande på FaceBook, men till syvende och sist behöver många rent fysiskt tas omhand. Och då menar jag att ALLA KAN INTE BLI INNEKATTER. Katter som kanske under lång tid levt ute, kanske sedan flera generationer, vill i många fall fortsätta leva så med regelbunden matning, veterinärvård vid behov och ett varmt ställe att vila på. En öppen bod, en källardörr på glänt eller en bolåda. Låt dem komma närmare när de själva vill. Det kallas TNR eller mer adekvat TNRM.

Bengt, min kattskötande granne på landet, ringde igår och berättade att store matglade Andrée hade fångat en fågel. Han åt den på brunnslocket – med fjädrar, ben, näbb, ALLT! FIBERRIKT! Han struntade i blötmaten Bengt serverade några meter bort!

För övrigt anser jag att Skånskans webbredaktion ska ge mig tillbaka statistiken, som togs bort för snart ett år sedan. Trots flera påminnelser är den fortfarande borta. Jag vill ju så gärna veta hur många som läser min blogg.

Närkontakt med sjukvården

Nu har det gått så lång tid sedan förra inlägget att måsungen väl flyger själv! Jag skrev då ”att själv klättra ner i gropen och hämta upp ungen var liksom inte att ens tänka på”. Och kanske var det då det började. En smärtsam stelhet i nästan hela kroppen, någon dag senare exploderade en oerhörd smärta i hela högra benet.
Ett samtal med 112:s akutsjuksköterska klargjorde att ”Nä, vet du vad, lite ont i ett högerben kan du inte få åka ambulans för. Det får du klara själv.” Hon skulle väl sluta sitt pass och ville hem. Nytt samtal några timmar senare: ”Så kan du inte ha det! Du ska få hjälp! Jag skickar en bil, men det kan ta en stund.” Ambulansen kom ca 6 minuter senare!

Medicindoktorns svar blev som väntat ”Inte blodpropp”. Ortopeddoktorn behövde tre dagar på sig för att skriva ”misstänkt Piriformissyndrom” i en mycket omfattande journalanteckning.

Då hade redan Borgmästargårdens VC dr Herta konstaterat ”misstänkt diskbråck”, gett mig kryckor, dubbelt så stor dos morfin och bokat in röntgen. Den skulle visserligen bli av i oktober, men återbudslistan innehöll en tid 2 dagar senare. Morfin hjälpte föga. Morfin plus Panodil / Alvedon eller liknande – lite bättre. Nu har det gått nästan en månad och kanske ska det onda gå över så småningom.

Katterna på landet har fått klara sig lite mer på egen hand med hjälp av grannen Bengt.

Små djur/fåglar väcker känslor

 

 

Först var det svalan som flög in i min väninnas badrum och måste ha hjälp ut i friheten.

   

Sen var det måsungen i gropen utanför SUS laboratorium i Malmö. Jag hörde nödropen, men kunde först inte lokalisera den. Det gällde också att hålla ett öga på föräldrarna, som enligt min mening flög lite för nära. Inte en människa fanns i närheten en söndag eftermiddag vid 13.00. Vardagar kryllar det av både patienter och anställda. Att själv klättra ner i gropen och hämta upp ungen var liksom inte att ens tänka på.

Efter en stund kom en ung man med raska steg. Jag frågade om han möjligtvis var akrobat. Han tittade frågande. Jag pekade på den skrikande måsungen två meter ner. ”Of course!” sa han och hoppade vigt upp på räcket. ”But how will I get up again??!!”
En parkering-förbjuden-skylt stod väldigt lägligt placerad. ”Try to hoist yourself up!”
Han hoppade ner och fångade snabbt den lille pippin. Den var inte alls tacksam och inte föräldrarna heller. De slog hårt med vingarna på min rygg och nacke medan den unge mannen sträckte upp ungen till mig. Den hade både hackat och klöst honom och gjorde likadant med mig plus att den sedan sket ner mig i rena förskräckelsen.

Dagens hjälte kom upp med hjälp av förbudsskylten, som numera lutar betänkligt. Vem är skyldig till det? Måsfamiljen som inte kan hålla reda på sina ungar? Den unge mannen som ville upp ur gropen? Eller kanske jag som inte kunde låta bli att rädda ett djur/fågel i nöd?

 

John eller Harry?

Den lille sockertoppssöte jag skrev om i förra inlägget döptes till John, eftersom vi tyckte att han helt enkelt var en liten John. Fast det var förhastat. Som ni säkert minns så får mina katter namn efter alla de som förr bodde vid vår väg och det finns en nu livs levande John någon kilometer bort. Det insåg vi först när han en dag promenerade förbi.
Det fick bli Harry istället eftersom det bodde en man vid namn Harry i vårt hus för ca 75 år sedan.

Fast är han nu så sockertoppssöt då? Njae. Jo till utseendet, men karaktären …

 Jag trodde rangordningen var etablerad när jag såg dem såhär i kö vid myntacigarren. Några dagar senare upptäckte jag att både Stövelnisse ( = Kattis) och vite Åke undviker honom och till och med går undan när han stirrar stelt och provocerande på dem.

En dag gav han sig plötsligt på gamla döva kattan Olga. Han förstår inte att hon har mammastatus efter att ha fött många kullar på gården där hon tidigare bodde. Olga gav igen. Fräste och satte klorna i hans hjässa, samtidigt morrade Oscar ljudligt och kom till Olgas hjälp, Andrée uppe på bordet reste sig och fräste och såg ut som om han ville kasta sig över Harry nere på golvet, Stövelnisse ställde sig i dörröppningen och såg ut som om han bara undrade vad som stod på. Kom sen inte och påstå att katter inte kan samarbeta!

Nyinflyttad

Oj, vad tiden går och så var det vår och varmt och sen snö och minus … Inget är som förr, tycks det. Jo, kattungarna som föds!

Denna lilla sockertoppssöta ungkatt började synas vid vårt lantställe kring årsskiftet. Lite då och då. Grannbonden känns inte vid honom. Han (katten alltså) har setts vid andra gårdar, men fått vända i dörren. Nu har han flyttat in hos oss. Starkt kämpat att ta sig in i en TNR-koloni med 5 riktigt stora hankatter!

 

Jag har noterat på flera kattföreningars hemsidor, bloggar och facebookar att man närmast skriker efter fler aktiva. Medelåldern är hög och risken för utbrändhet är stor. Det är KKS och FHHK jag närmast tänker på. Ska verkligen ansvaret för ett av Sveriges största djurskyddsproblem ligga på ideella föreningar?

Kastreringskampanj har nu dragits igång

Varje år på våren är det kastreringskampanj för katter. Det är Cityveterinärernas blänkare jag uppmärksammat http://malmo.cityvet.se/  och deras kampanj verkar gälla endast utelevande katter. De kör den i samarbete med Malmö Djurskyddsförening. En nyhet är att de inte bara ID-märker med ett nummer i vänster öra, utan chippar och istället för nummer så tatueras CHIP i vänster öra. Tatuerade nummer blir ju oftast oläsliga med tiden. Ett mycket bra initiativ tycker jag.
För några år sedan kom jag i konflikt med en annan stor djurskyddsorganisation angående deras kastreringskampanj. Den vände sig till ägare av tama innekatter. Inget fel i det, men jag tyckte liksom att det var fel målgrupp. Kattföreningarna sliter år ut och år in med sin ekonomi och att då förvänta sig att innekatter ska släppas ut … Nej, jag kunde inte låta bli att påtala det orimliga. Och så blev det sura miner, MYCKET sura kommentarer. Den organisationen har ingen kastreringskampanj i år. Ännu …

Kring vårt lantställe har nu två unga hankatter börjat slå sina lovar. En har hållit sig i närheten under några månader. Vi har sett honom då och då. I lördags kom en ny svartvit över bondens nysådda fält. Siktet var inställt på vårt ställe. Han kom med raska steg ända tills han såg mig. Då blev han platt som en pannkaka. Han tittade sig oroligt omkring efter ett bra gömställe. Fanns inget 200 meter ute på en likaledes platt åker. Han valde att ligga kvar och hoppas på det bästa. Kanske lärde han sig av detta att inte gena.

Åtgärder måste vidtagas med det snaraste = efter påsk. De såg båda mycket magra och slitna ut. Naturligtvis var de båda på jakt efter flickkatter, men hos våra tre honor har de inget att hämta. De är kastrerade och luktar inte ”rätt”.

Fräsiga Tuss – en pigg 90-åring

Tuss är en elegant och stridbar dam. Hon påstås vara 19 år (motsv ca 90 människoår) och har levt ute hela sitt liv. Hon lär ha fött omkring 40 ungar innan en förening lyckades fånga henne första gången och kastrera henne.
Hon har levt inom ett ganska snävt område och ingått i en TNR-koloni, som till stor del bestått av hennes egna barn och barnbarn. De senaste åren har hon varit ensam kvar och naturligtvis fått mat och omvårdnad efter den ansvariges bästa förmåga. Hon var inte helt lätt att tas med. Högljutt fräsande och morrande om någon kom för nära. Klippte gärna också till med högertassen. Hon gillar inte människor, men under den gångna hösten/vintern har ägaren lagt ner oerhört mycket tid på att komma henne närmare – och lyckats.
Vi var många som tyckte att hon skulle få leva i sitt kända revir till slutet, men tomten skulle saneras och Tuss kunde inte vara kvar. Vi var också flera som tyckte att det bästa kanske skulle vara att låta henne somna in. Det skulle bli för stor omställning för henne att flytta in och om hon var i gott skick eller ej var svårt att avgöra eftersom hon sov och vilade i sitt bo den mesta tiden. Men många morgnar låg det döda huvudlösa råttor på tomten. Tuss var alltså aktiv tidiga morgnar.
Tuss fångades alltså in, togs till veterinär och sövdes, bara det är en stor risk för en så gammal katt. Och hon befanns vid undersökningen vara i ett strålande skick! Hon hade nästan alla tänder kvar, bara lite tandsten, mycket vax och lite skabb i ena örat. Det andra örat innehöll bara lite ”vanlig” smuts. Och så fick hon sina naglar klippta, sen åkte hon hem till sin nya bostad.
Hon bor nu inne tillsammans med sitt ena barnbarn och en annan mycket snäll honkatt. Hon sover mycket, precis som hon gjorde i sitt bo på tomten. Så fort ägaren sätter sig på golvet för att leka med de andra, så kommer hon fram och buffar och vill bli klappad. Andra fräser hon bara åt! Hon har funnit sig väl tillrätta i sin nu ännu mindre värld.
Naturligtvis är det tack vare det goda omhändertagandet som hon är så frisk, lite stelhet i lederna hör till åldern.

 

Övergivna katter …

… ska från och med idag 1 april 2019 vara ett minne blott. Ny djurskyddslag träder i kraft och det ska nu stå i klartext att det är förbjudet att överge sitt djur. Ärligt talat har jag inte läst hela lagtexten. Men att det nu skulle gå att lagföra någon för det? Nej, det tvivlar jag på blir aktuellt. Har någon kattförening eller privatperson fått in någon övergiven katt med ID-märkning? Med andra ord ser jag det som en tandlös lag som den typen av människor blundar hårt för. Jag hoppas dock på det bästa. Jag har haft fel förr – många gånger.

Det finns en lag som förbjuder mobilprat vid ratten. Likafullt ser vi det varje dag.
En annan lag säger att man ska stanna vid STOPP. Många gör inte det med motiveringen att de värnar om miljön!

Kattprat

Oftast är det väldigt tyst i vår TNR-grupp. Ja, utom då de tror de är hungriga. Eller när de är sugna på nåt gott. Speciellt är det ju Rosa som ger hals. Vi borde döpt henne till Ljudit.  Men deras resonemang sinsemellan är desto intressantare.

Vad vite Åke säger till Stövelnisse är väl alldeles uppenbart! ”Jag vill ha din myntacigarr!” NEVER IN MY LIFE! är väl det troliga svaret.

  Fast efter några minuters allt mer närgånget insisterande så får han cigarren. Och kolla sen in pölen! Båda tycks salivera bara de tänker på kattmynta. Kan man lära dem att torka golvet tro?

 

Men vad André tänker är väl mer svårtolkat.
  Han ägnade en stund åt var och en av de två första vattenkannorna. Den tredje var klart mer intressant. Men hur tänker han? Och vad vill han? Alla tre var tomma.