När tillfället som man aldrig vill ska komma kommer…

Inatt hände det, tyst och stilla.
Det tillfälle som är varje djurägares mardröm och som man aldrig vill ska komma.

Man vet så väl att en dag kommer det ske. Man vet också hur det känns och vilken oerhörd smärta det är om man har haft djur tidigare och tillfället kommet. Men man kommer aldrig aldrig att sluta känna den oerhörda smärta och saknad, och man kommer aldrig aldrig att glömma de minnen som man bygger på under årens lopp.

Jack, Du gav oss 13,5 år tillsammans och en massa underbara minnen, en massa ”vad har Du nu gjort!”-minnen, en massa simminnen och en massa massa kärlek.
Du var inte ”bara” en hund – utan för oss var Du vårt barn. Och inatt förlorade vi ett barn – vi förlorade Dig.

Varje gång man får uppleva förlusten, tänker man, aldrig en gång till!
Men jag skulle aldrig klara av mitt liv utan hundar. De betyder så mycket, att det är svårt att överhuvudtaget beskriva om varför, för jag har svårt att hitta orden just nu, och det är inte så konstigt då chocken håller på att släppa och sorgen träder fram istället, som när man häller vaniljsås över äppelpajen, den sköljer över en och fyller upp alla kanter.

Vila i frid, Du vackra varelse. Tassavtrycken från Dig finns i mitt hjärta för evigt.

När en blomma bryts av
i sin vackraste blom
då blir marken så trist,
och så fruktansvärt tom…
Men kanske ändå
att det någonstans finns
en äng eller undangömd skreva,
dit blommor som brutits
för tidigt får komma
och fortsätta andas
och dofta och blomma och leva…

Atle Burman

 

Ulrika Bengtsdotter