Berättelsen om valpen Lisa i Skåne – född för pengar och död av skräck

Lisa_hund

Foto: Privat

Det här är valpen Lisa. Lisa är död. Hon fick inte leva i många månader. Hon blev ca 5 månader gammal. Fotot Ni ser är det sista fotot på henne, taget av Lisas ägare, när Lisa hittas på nyårsdagen. Detta hände i Skåne, den 31 december 2015 – verklighetens mörka sida men ack så viktig att upplysa och informera om.
Men allra mest – till minne av valpen Lisa som föddes enbart för pengar.
Det här är Lisas ägares berättelse som vi vill att Ni ska få ta del av och att Ni delar vidare av två anledningar. Anledning nummer ett är KÖP ALDRIG EN VALP utan att kolla upp papper, namnet på uppfödaren, SKK, billiga priser eller vid konstiga snyfthistorier. Lisas papper såg helt okej ut, men vid registrering på Jordbruksverket visade det sig vara en hundsmugglare från ett sydeuropeiskt land. Anledning nummer två är att lyfta upp hur mycket rädsla nyårssmällare och raketer kan orsaka på djur. I Lisas ärende slutade det med döden. Här är ägarens egna berättelse.
”Jag fann Lisa genom en annons på Blocket. Det var en man som tyckte alla skulle ha råd med en Golden. Han la ut ett pris som jag tyckte vi kunde ha råd med. Tio minuter efter annonsen var lagd så ringde jag och vi var utanför Helsingborg bara någon timme efter vårt samtal.
Lisa och hennes syskon var placerade i en avsides byggnad på ca 10 kvm. Mannen som mötte oss hade en son med sig. Sonen var trött och vilade på hans axel. Lisa var en av de valpar i det lilla rummet som kom fram, hon var nyfiken och rädd. Lisa följde med oss hem, med papper på veterinärbesiktning och vaccination var vi glada. Vi betalade mannen kontant och vi fick aldrig mer kontakt med honom.
Tre dagar efter att vi hämtat Lisa blev hon sjuk. Hon kräktes och hade lös avföring. Den fjärde dagen orkade hon inte resa sig. Vi tog henne till veterinären där hon blev inskriven, undersökt och de visste inte vad som vad fel. Dagarna tickade på och hon blev sämre. Våran ängel, våran ögonsten! Veterinären hittade mask i hennes system och hon blev sakta bättre. Efter en vecka kunde hon komma hem till oss.
Lisa var undergiven och rädd – rädd för allt..människor, djur, läten. Men hon var den mest hängivna hund man kan tänka sig men hon litade på oss. Hon litade på oss! Nyårsafton kom, våra vänner kom och vi hade det mysigt, åt mat och tittar på”Grevinnan och betjänten”. Smällare sköts av innan klockslaget och då började jag oroa mig över den kommande stunden. Hon var förskräckt, livrädd, inte alls den fina hund som hon brukade vara. Timmen gick och klockan blev tolv.
Lisa var ett nervvrak, hur skulle man kunna lugna henne – jo genom att ta ner henne till källaren som var tystare. Min sambo tog på henne kopplet och min dotter höll i Lisas koppel. Smällarna blir allt fler och Lisa fick panik. Min dotter orkade inte hålla emot och hon slet sig. Hon hade kopplet hängande efter sig. Hon sprang i panik! Vi var fyra vuxna som letar efter henne: jag, min sambo och min son samt hans flickvän. Jag springer mot skolan, där vi alltid gått på våra promenader. Jag tänker att hon tagit den vägen som känns tryggast. På vägen möter jag familjer, som står längst vägen och skjuter sina raketer. Frågar om de sett någon hund men det har de inte. De fortsätter skjuta sina raketer utan att bry sig om att hjälpa eller fråga. Jag som själv är rädd för raketer gömmer mig under en viadukt, samlar kraft för att ta mig ut. Bron dundrar, det smäller, det låter som åska, det dånar, spricker, knakar……jag är rädd. Jag samlar mod, mod som blir till vrede och jag tar mig tillbaka hem från mitt gömställe. På vägen hem frågar jag samma människor igen om de kan hjälpa mig att leta, men de ignorerar mig. Jag går ifrån platsen och hem. Det är kaos, alla gråter och vet inte vad de ska göra. Jag och min son går mot den plats som hon troligtvis sprang mot, ut på en åker. Jag ropar hennes namn, högt, skriker hennes namn, hoppas på att hon hör mig och kommer hem. Men ingenting, det är svart, det är mörkt, ingen hör. Sonen blir utskälld på vägen ut mot gärdet att vi är otrevliga och högljudda. Jag ser en folksamling och frågar de om de sett en hund springa förbi. En man svarar att de sett en Golden komma springandes förbi och sen tittar han ner och fortsatte skjuta sina förbannade raketer.
Jag följer andras tips att Lisa sprungit ut på åkern, med ficklampan tänd, letar, ropar, gråter, halkande och slog upp mitt ansikte, arm, reser mig, ropar, skriker, gråter….ger upp, sätter mig ner, mitt på åkern. Min son hittar mig. Jag orkar knappt gå, jag är arg, ledsen, och tom…. Letandet slutar vid femtiden på morgonen efter att jag skrikit mig hes genom dörren efter Lisa. Det är mörkt och omöjligt att gå längre än till åkern.
Sambon tar reda på när solen går upp och ställer klockan. Han går ut och letar igen tidigt på morgonen. Han letar i rutmönster i energiskogarna för att se att Lisa inte fastnat med kopplet där. Han letar hela vägen fram till en bondgård. Väl framme vid bondgården går han tillbaka vägen mot motellet, samma väg som förra natten fast åt andra hållet. Efter en kort stund glimmar det till i ögonvrån – han säger att han såg en ängel. Han har aldrig trott på det övernaturliga, men han litar alltid på att det man ser i ögonvrån verkligen finns där. Han följer en av bondens vägar mellan två stengärdsgårdar och kommer fram till platsen – där Lisa ligger! Kopplet ligger rakt bakom Lisa och inte inlindat. Lisa har alltså sprungit rakt ifrån vårt hus och sedan rakt fram för allt vad tygen höll tills hennes kropp gav upp. Lisa ser ut som hon badat, hon lyfter huvudet lite och möter hans blick. Hon ser väldigt trött ut, rör sig knappt, gnyr inte. Sambon tar av sig handskarna och plockar fram de två extrafiltar han släpat med sig hela vägen ut, han lindar in Lisa i filtarna och jackan. Handskarna ligger kvar där ännu. Han bär 16 kg Lisa de 1200 meter som det är hem och lägger henne i soffan och ringer veterinären i Malmö som har jouröppet dygnet runt. Veterinären tycker att vi ska komma in med Lisa. På vägen till sjukhuset flyttar sig Lisa i bilen, hon kryper fram till passageraren i baksätet och lägger huvudet i hans knä. På sjukhuset får vi hjälp direkt, men Lisa är illa däran. Febertermometern visar ingen temperatur och hon lämnar inget blod till sköterskan, inte ens från halsen. Personalen sätter en ingångskanyl och börjar ge Lisa varm dropp. Efter cirka 45 minuter på undersökningsbordet rycker Lisa till och tar upp huvudet och ser sig omkring och försöker ställa sig upp. Vi hjälper henne att lägga sig ned och hon börjar kräkas. Personalen tillkallas och de rushar Lisa till operation. Sambon sköter pappersarbetet med personalen och efter något som känns som en evighet kommer läkaren ut och säger att Lisa har klarat sig. Läkaren har ”startat” henne eftersom hennes hjärta slutat slagit. Vi kan åka hem då Lisa är i goda händer.
Men det ofattbara händer igen senare. Lisa får ännu ett stillestånd och läkaren starar om henne igen. Nu sövs Lisa och får ligga med maskiner som hjälper henne att andas och hjälper hjärtat att slå. Men varje gång man försöker ta bort maskinerna så slutar Lisa andas. När läkaren ringer för att fråga hur vi vill göra, så säger sköterskan i bakgrunden att Lisa slutat andas igen. Valpen Lisa somnar in – hennes späda lilla kropp orkar inte mera.
Bland de människor som vägrade hjälpa till, bedömer jag att 10 %…dvs barnen var nyktra men resten brydde sig inte ett skit. Detta är våran historia som vi givit samtycke till Husdjurshjälpen.Skåne att få skriva och berätta om – för Lisas skull och minne – för att påminna alla om hur viktigt det är att kolla upp uppfödare innan man köper en valp trots att alla papper ser okej ut – hur mycket skada nyårsraketer och smällare kan orsaka djur och på människors olika syn på att hjälpa”.

 

Lotta Sjölin Fredriksson