”En Antarktisk Dagbok del 3/3”

Hej!

Här kommer sista exklusiva utdraget ur min uppkommande bok ”En Antarktisk Dagbok” som handlar om min resa till världens kallaste plats.


Nedräkningen till Antarktis död

Efter gårdagen och min första kontakt med Antarktisk mark kan jag nu säga att jag blivit helt och hållet… knäpp!

Man pratar med mig men det enda jag kan tänka på är hur skönt det var att gå på snön. Jag ser maten som serveras och tänker hur pingviner matar sina bäbisar på ett så ”spyigt” sätt. Jag hör båtens motorer och minns hur valen lät när den sprutade vatten på mig. Jag sitter i min hytt som doftar lavendel men längtar efter att få känna lukten av pingvinbajs igen!

Totalt knäpp!

Idag åkte vi runt med våra Zodiacbåtar och kollade in de flytande isbergen. Vi stannade vid Lemairekanalen som är en lång kanal med 1000 m höga isberg på vardera sida. Jag blev förundrad över hur många isberg som flöt omkring. Orsaken till att isbergen inte sitter fast mot fastlandet är inte enbart en del av den normala processen utan har även att göra med att Antarktis värms upp alldeles för snabbt. NASA har gjort mätningar via satellit mellan åren 1996-2003 och upptäckte då att den Antarktiska halvön (som även kallas för The Antarctic Banana Belt) smälter ungefär 7 meter per år. Det är rätt mycket extra vatten i havet, eller hur?

Men nu är det idag.

När jag chillade med mina nyfunna pingvinvänner igår upptäckte jag att det fanns ett av de där ”finn 5 fel” i bilden. Bland de vackra snötäckta topparna och pingvinfjädrarna fanns det… ett hus! Jag frågade varför det fanns en byggnad mitt i pingvinernas lilla koloni?

Det är en obemannad Argentinsk bas. Något som jag sett mycket av idag. Över årtiondena har det varit många nationer som tävlat om att få förklara Antarktis som sitt. Argentina har varit mest kreativt. De lät till exempel en gravid kvinna från Argentina föda sitt barn här (autch!) och ville sen hävda att Antarktis första infödda medborgare var från Argentina. Det var deras logik. Men som ni förstår blev det platt fall. Plan B var att bygga obemannade halvtaskiga ”stationer” lite här och var på halvön, som att kissa revir, skulle jag säga. Tack vare, Antarktisfördraget som har som syfte att skydda kontinenten från andra aktiviteter än forskning och befrämja dess bevarande, fick Argentina snällt säga ”Adios”.
Men! För det finns alltid ett men.

År 2041 skall fördraget revideras. Många (inklusive jag) är väldigt oroliga för vad som kommer hända. Det finns många som glatt räknar ner till 2041. Argentina inkluderat. Många länder vill ha kontroll över en kontinent som har 70% (!!) av värdens färskvatten.En godbit i en tid då vi hotas av vattenbrist, med andra ord. Dessutom finns det en massa ”smaskig” olja under isen. Den Amerikanska byrån U.S Energy Information Administration uppskattar att det finns ca. 50 billioner fat olja på Antarktis. Som ni förstår kliar det i fingrarna på exploateringssugna oljebolag och andra makthungriga, och klockan tickar.

Jag stod och försökte ta in skönheten i det vidunderligt vackra landskapet och blev helt plötsligt extremt ledsen. Ledsen över att Antarktis år 2042 kanske kommer att förvandlas till en exotisk skidreseort. Ledsen över att pingvinerna kanske kommer att bli infångade och kanske till och med utrotade (sådant är ju vi människor bra på, i dagens läge utrotas 150,000 djurarter varje år!).
Men det finns hopp.

Min uppgift som ambassadör är att informera och sprida kunskap om vad som händer 2041. Jag vill att alla ska skriva på att Sverige ska rösta ”ja” till ett förnyande av protokollet.
Kommer du att göra det? Om inte annat så för pingvinernas skull!