”En Antarktisk Dagbok” 2/3

Hej!

Här kommer ännu ett exklusivt kapitel ur min uppkommande bok ”En Antarktisk Dagbok” som handlar om min resa till världens kallaste plats.

 

Camping på isen!

Att campa på Antarktis är något som inte kan jämföras med något annat. Om du inte får för dig att ta på dig din pyjamas och gå och lägga dig i frysen.
Kanske undrar du hur det går till, rent praktiskt alltså. Men så här är det, min vän, du tar på dig ditt underställ, ett lager av fleece, ännu ett lager av fleece, din vatten- och vindtäta jacka och byxor. Ok, är du med? Sen gräver du en stor grop i snön så att du får en liten vägg runt omkring dig. Detta för att stoppa vinden men främst för att skydda dig från att bli uppäten av sälar eller bajsad på av pingviner. I botten på gropen lägger du en vattentät matta, på detta lägger du en vattentät sovsäck, i sovsäcken finns en ytterligare säck av fleece och i den ännu en säck som är lite tunnare. Sen kan du krypa ner och lägga dig (i dina fyra lager kläder). Med andra ord är det som att vara den minsta dockan i en sådan där rysk delbar docka.
Efter den här extremt komplicerade processen (komplicerat såtillvida hur du ska ta dig in i sovsäcken) och du väl ligger där i ett smått klaustrofobiskt paket är känslan absolut helt underbar. Dina sinnen bara exploderar av coola intryck! Hela du är täckt, förutom en liten öppning som är till för att du ska få luft . Genom denna lilla öppning kan du även se ut och upp (eftersom du ju ligger på rygg och inte kan mycket annat). Utsikten var något av det mest fantastiska jag sett i mitt liv. Ovanför mig var hela galaxen och en miljon stjärnor. Kanske till och med fler. När min bror Marek var liten, brukade han ofta fråga min pappa om hur många stjärnor det fanns i universum. Trots att pappa försökte svara med sofistikerade data och kosmiska teorier slutade Marek inte att fråga. Tills en dag då pappa svarade ”Det finns 53,436 stjärnor” och då var det slutdiskuterat. Jag skulle ha svarat. ”En miljon” idag. Mellan alla stjärnor flög satelliter runt i organiserade banor och den absoluta tystnaden var nästan skrämmande.
Tystnaden bröts plötsligt.
En val passerade och andades ut ett fontänliknande ljud, följt av ett rår samtidigt som det massiva ljudet av ett isberg som bröts loss hördes i bakgrunden. Alltså, från total tystnad till något som lät som början på en Madonna konsert.
Helt magiskt!

Men efter ett par timmar av stirrande upp i himlen började jag känna hur hungrig jag var. Nu är det så att reglerna för Antarktisk camping ser lite annorlunda ut än vanlig camping, alltså: Ingen korv- eller marshmallowsgrillande. Hit får man inte ta någon form av mat, zero,nada. Det finns en organisation som heter IAATO (International Association of Tourist Operators) och de arbetar för att Antarktis inte ska skadas av alla oss som kommer hit. Den här organisationen har som uppgift att förhindra att den Antarktiska halvön ska bli ännu ett smutsigt chartermål. De senaste månaderna har jag haft kontakt med IAATO och skrivit många artiklar om dem men inte förrän den här kvällen, när jag låg där i min klaustrofobiska säck, insåg jag verkligen hur viktig deras roll är. Där låg jag på isen inbakad i alla mina lager och helt plötsligt började jag tänka på den där bananen som låg i min hytt. Åh, vad skulle jag inte ge för att få äta den nu! Men det är IAATO som ser till att min – och alla andras – bananer stannade där de ska.
Nu kanske du undrar varför man inte får ta med sig mellanmål till isen? Det är helt enkelt för att eftersom kontinenten är så isolerad från resten av världen har ett helt unikt ekosystem. Detta får inte rubbas. Ett annat land som har liknande restriktioner är Australien. Där är ekosystemet så känsligt att man inte ens får ta med sig mat mellan Sydney och Melbourne. Det fick jag lära mig den gången då jag fick böta 70 dollar på Melbournes flygplats för att jag hade glömt ett äpple i mitt handbagage.
Men, nu är jag på Antarktis.
Hur som helst så fortsatte campandet – utan banan – och jag somnade nöjt efter att ha blivit yr av att titta på stjärnorna så länge. Mitt i natten hände något mindre trevligt. Runt omkring klockan 02.00 vaknade jag plötsligt upp och kunde inte somna om. Det som alla som någonsin har campat i kyla fasar för, höll mig vaken. Jag var kissnödig. INSE! Två ord: halvnaken och -10 grader.
Hur eller hur, är jag nu tillbaka i min varma hytt och äter min efterlängtade banan. Men jag kommer aldrig någonsin att glömma bilden av alla stjärnorna, det var så vackert. Tack, Jorden!

”En Antarktisk Dagbok” 2/3

Hej!

Här kommer ännu ett exklusivt kapitel ur min uppkommande bok ”En Antarktisk Dagbok” som handlar om min resa till världens kallaste plats.

 

Camping på isen!

Att campa på Antarktis är något som inte kan jämföras med något annat. Om du inte får för dig att ta på dig din pyjamas och gå och lägga dig i frysen.
Kanske undrar du hur det går till, rent praktiskt alltså. Men så här är det, min vän, du tar på dig ditt underställ, ett lager av fleece, ännu ett lager av fleece, din vatten- och vindtäta jacka och byxor. Ok, är du med? Sen gräver du en stor grop i snön så att du får en liten vägg runt omkring dig. Detta för att stoppa vinden men främst för att skydda dig från att bli uppäten av sälar eller bajsad på av pingviner. I botten på gropen lägger du en vattentät matta, på detta lägger du en vattentät sovsäck, i sovsäcken finns en ytterligare säck av fleece och i den ännu en säck som är lite tunnare. Sen kan du krypa ner och lägga dig (i dina fyra lager kläder). Med andra ord är det som att vara den minsta dockan i en sådan där rysk delbar docka.
Efter den här extremt komplicerade processen (komplicerat såtillvida hur du ska ta dig in i sovsäcken) och du väl ligger där i ett smått klaustrofobiskt paket är känslan absolut helt underbar. Dina sinnen bara exploderar av coola intryck! Hela du är täckt, förutom en liten öppning som är till för att du ska få luft . Genom denna lilla öppning kan du även se ut och upp (eftersom du ju ligger på rygg och inte kan mycket annat). Utsikten var något av det mest fantastiska jag sett i mitt liv. Ovanför mig var hela galaxen och en miljon stjärnor. Kanske till och med fler. När min bror Marek var liten, brukade han ofta fråga min pappa om hur många stjärnor det fanns i universum. Trots att pappa försökte svara med sofistikerade data och kosmiska teorier slutade Marek inte att fråga. Tills en dag då pappa svarade ”Det finns 53,436 stjärnor” och då var det slutdiskuterat. Jag skulle ha svarat. ”En miljon” idag. Mellan alla stjärnor flög satelliter runt i organiserade banor och den absoluta tystnaden var nästan skrämmande.
Tystnaden bröts plötsligt.
En val passerade och andades ut ett fontänliknande ljud, följt av ett rår samtidigt som det massiva ljudet av ett isberg som bröts loss hördes i bakgrunden. Alltså, från total tystnad till något som lät som början på en Madonna konsert.
Helt magiskt!

Men efter ett par timmar av stirrande upp i himlen började jag känna hur hungrig jag var. Nu är det så att reglerna för Antarktisk camping ser lite annorlunda ut än vanlig camping, alltså: Ingen korv- eller marshmallowsgrillande. Hit får man inte ta någon form av mat, zero,nada. Det finns en organisation som heter IAATO (International Association of Tourist Operators) och de arbetar för att Antarktis inte ska skadas av alla oss som kommer hit. Den här organisationen har som uppgift att förhindra att den Antarktiska halvön ska bli ännu ett smutsigt chartermål. De senaste månaderna har jag haft kontakt med IAATO och skrivit många artiklar om dem men inte förrän den här kvällen, när jag låg där i min klaustrofobiska säck, insåg jag verkligen hur viktig deras roll är. Där låg jag på isen inbakad i alla mina lager och helt plötsligt började jag tänka på den där bananen som låg i min hytt. Åh, vad skulle jag inte ge för att få äta den nu! Men det är IAATO som ser till att min – och alla andras – bananer stannade där de ska.
Nu kanske du undrar varför man inte får ta med sig mellanmål till isen? Det är helt enkelt för att eftersom kontinenten är så isolerad från resten av världen har ett helt unikt ekosystem. Detta får inte rubbas. Ett annat land som har liknande restriktioner är Australien. Där är ekosystemet så känsligt att man inte ens får ta med sig mat mellan Sydney och Melbourne. Det fick jag lära mig den gången då jag fick böta 70 dollar på Melbournes flygplats för att jag hade glömt ett äpple i mitt handbagage.
Men, nu är jag på Antarktis.
Hur som helst så fortsatte campandet – utan banan – och jag somnade nöjt efter att ha blivit yr av att titta på stjärnorna så länge. Mitt i natten hände något mindre trevligt. Runt omkring klockan 02.00 vaknade jag plötsligt upp och kunde inte somna om. Det som alla som någonsin har campat i kyla fasar för, höll mig vaken. Jag var kissnödig. INSE! Två ord: halvnaken och -10 grader.
Hur eller hur, är jag nu tillbaka i min varma hytt och äter min efterlängtade banan. Men jag kommer aldrig någonsin att glömma bilden av alla stjärnorna, det var så vackert. Tack, Jorden!