Böcker att dö för

BooksAndras favoritböcker är alltid spännande att ta del av. Extra spännande blir det om ens egna favoritförfattare som väljer sina favoriter. Efter ett tips från en pålitlig kollega i Deckarakademin har jag, med stora förväntningar, därför beställt Books To Die For. Här har har redaktörerna John Connolly och Declan Burke låtit 120 av vår tids bästa deckarförfattare skriva om de böcker i genren som de beundrar mest, som inspirerat dem själva mest. Snart vet jag alltså vilken som är deckaren med stort D för Ian Rankin, Karin Slaughter, Jens Lapidus, Liza Marklund, Val McDermid, Dennis Lehane, Andrew Taylor, Jo Nesbö och många, många fler. Återkommer med rapport.

Läs mer om Books To Die For här.

Sviken av Val

Så fel man kan ha ibland. Jag skrev häromdagen hur jag kapitulerade inför Val McDermids The Vanishing Point och sögs in i boken och vilka goda förväntningar jag hade. Det visade sig vara förväntningar som kom helt på skam. Det här är utan tvekan Val McDermids sämsta bok. En fullständigt sanslös intrig där den anhöriga till en kidnappad liten pojke i godan ro berättar sitt livs historia för en FBI-agent och där slutet bara är så dåligt att jag faktiskt inte förstår hur en vanligtvis så suverän författare som Val McDermid har mage att presentera det för sina läsare. Och trots att det var dåligt hade jag dessutom för länge sedan listat ut att det. Suck och djup besvikelse alltså.
Nu försöker jag trösta mig med en brittisk debutant – Malcolm Mackays Lewis Winter måste dö. Får se hur det går…

Jag kapitulerar

Ibland är det hopplöst. Jag öppnar bok efter bok. Läser en bit men fastnar inte. Blir otålig. Provar nästa, och nästa, och nästa. Och så plötsligt är allt bara helt rätt. Ingen otålighet, ingen rastlöshet, bara läsning som griper tag och drar in mig.
Som nu med Val McDermids Vanishing Point som jag inte alls skulle läsa eftersom så mycket annat ligger på vänt. Jag skulle bara känna av den några sidor och så tjoff – nu är jag helt fast.
Till en viss del handlar det säkert om igenkänning, om goda förväntningar. Val McDermid är en författare som jag vet att jag brukar tycka om. Men, inte för att hon känns trygg och välbekant. Nej, snarare tvärtom för att hon nästan alltid lyckas överraska mig, lyckas låta bli att vara förutsägbar. Och så kan hon dessutom hantverket så förbaskat bra.
Så nu kapitulerar jag. Lägger alla måsten åt sidan och läser hela boken. Njutningsfullt. Nöjd. Förhoppningsvis ända fram till och med sista sidan. För där, precis i slutet kommer den svåra konsten. Att avsluta på ett sätt som lever upp till alla de förväntningar en bra deckare skapar om just ett bra slut. Vi får väl se…

Tid för skräckstämning

Lite Halloweenkänsla får vi ha i deckarspalten också. Det finns en hel del kriminalromaner som balanserar på skräckgränsen och många författare i genren som är skickliga på att bygga upp en sådan skräckstämning att åtminstone jag måste kolla några gånger extra under sängen och i garderoberna innan jag går och lägger mig. Konstigt nog gillar jag att bli rädd – trots att jag är rejält mörkrädd. Här är några favoriter bland skrämmande kriminalromaner:

Tio små negerpojkar av Agatha Christie: En isolerad ö, en mördare och gäster som inte känner varandra, inte vet vem som bjudit in dem och som dör som flugor. Christies klassiker är inte bara en komplicerad och mycket skickligt uppbyggd pusseldeckare utan också en perfekt kalla-kårar-bok.

Det blödande hjärtat av Andrew Taylor: Dimmigt London på 1800-talet och en kvinna som flyr sin våldsamma man och hamnar i ett hyreshus där de andra gästerna har gott om kusliga hemligheter. Varför får till exempel en av dem ruttnande hjärtan med posten? Brittiska Andrew Taylor är mästerlig på skräckstämningar och de flesta av hans böcker är riktigt otäcka, oavsett om de utspelas i nutid eller historisk tid.

Röda draken av Thomas Harris: Röda draken är en seriemördare som mördar en ung familj varje gång det är fullmåne. Han jagas av FBI-agenten Will Trent och naturligtvis finns Hannibal Lecter med på ett hörn. Harris stora succé är När lammen tystnar men Röda draken är snäppet ännu otäckare och det vill inte säga lite. ”En av de kusligaste någonsin” står det på omslaget till min slitna pocketutgåva och jag kan bara instämma.

Eldvittne av Lars Kepler: Mord på en anstalt för unga kvinnor med destruktivt beteende, ett medium som kanske vet något och en skrämmande mördarjakt genom Sverige. Lars Kepler (Alexandra och Alexander Ahndoril) kan som ingen annan i Sverige skapa andlös spänning och bygga upp mycket övertygande skräckstämning. I Eldvittnet går associationerna till allt från The Shining (världens bästa skräckfilm) till ovan nämda Harris och hans Lecter och det är definitivt riktigt, riktigt ruggigt.

Till dess din vrede upphör av Åsa Larsson: Ett mordoffer (mördat på otäckast tänkbara sätt) som inte kan få ro och en gammal hemlighet i nordligaste Sverige. Åsa Larsson är precis som Kepler mästerlig på skräckstämningar och hon vågar dessutom låta sina kriminalromaner tassa in på de övernaturliga. Inledningen på Till dess din vrede upphör är bland de otäckaste jag läst i deckarväg och den här boken håller definitivt hela vägen från den rysliga början.

Det finns mycket, mycket mer skräck att hitta i deckargenren (Sherlock Holmes, Yrsa Sigurdardottir, Johan Theorin, Tana French, Gillian Flynn, Amanda Hellberg, Val McDermid för att bara nämna några författare till som kan) men tipsen ovan borde räcka för halloween och resten av höstlovet.

Och vill man ha mer renodlad skräck tipsar fyra, fantastiska skånska författare om det på dagens kultur sida och även på webben.

McDermid till mor

Funderade just över vad jag skulle vilja ha i Mors-dagspresent. Lite välskriven, våldsam bladvändarspänning kanske? Med feministiskt perspektiv så klart. En ny Val McDermid till exempel.  Kommen så här långt i tankarna passade jag på att kolla Fantastic Fictions hemsida. Och visst fanns den där – presenten! Fast jag får vänta till september…

Present till mor

 

Hårresande och hjärtskärande 25-boksjubileum

Med The Retribution (2011)  firade Val McDermid 25-boksjubileum. Och naturligtvis får denna skotska stjärna till ett alldeles lysande jubileum.
The Retribution
är bok sju i McDermids serien om kriminalaren Carol Jordan och profileraren Tony Hill. Seriemördaren Jacko Vance som Jordan/Hill efter svåra personliga förluster lyckades fånga i  seriens bok två – The Wire in the Blood (Under ingrodda ärr), 1997 – har här rymt från fängelset och är ute efter hämnd på dem som satte dit honom.
Val McDermid  tillhör genrens riktigt, riktigt stora stjärnor. Oavsett om hon skriver skrämmande seriemördarhistorier eller humoristiska privatdeckarpussel är hon alltid suveränt bra på intrig, på personer, på stämning och på att vrida till det förutsägbara och det klassiska på ett helt nytt sätt. Ibland är hon möjligen lite, lite mindre suverän – men då bara i jämförelse med sig själv.
The Retribution håller i alla fall toppMcDermid-klass. Hårresande, hjärtskärande och vansinnigt spännande. Jag läser och njuter. Och ryser.

Hårresande och hjärtskärande 25-boksjubileum

Med The Retribution (2011)  firade Val McDermid 25-boksjubileum. Och naturligtvis får denna skotska stjärna till ett alldeles lysande jubileum.
The Retribution
är bok sju i McDermids serien om kriminalaren Carol Jordan och profileraren Tony Hill. Seriemördaren Jacko Vance som Jordan/Hill efter svåra personliga förluster lyckades fånga i  seriens bok två – The Wire in the Blood (Under ingrodda ärr), 1997 – har här rymt från fängelset och är ute efter hämnd på dem som satte dit honom.
Val McDermid  tillhör genrens riktigt, riktigt stora stjärnor. Oavsett om hon skriver skrämmande seriemördarhistorier eller humoristiska privatdeckarpussel är hon alltid suveränt bra på intrig, på personer, på stämning och på att vrida till det förutsägbara och det klassiska på ett helt nytt sätt. Ibland är hon möjligen lite, lite mindre suverän – men då bara i jämförelse med sig själv.
The Retribution håller i alla fall toppMcDermid-klass. Hårresande, hjärtskärande och vansinnigt spännande. Jag läser och njuter. Och ryser.

Sämsta flygläsningen?

Jag ska snart flyga och har, dumt nog, precis lagt Kristina Ohlssons nya Paradisoffer i handbagaget. I centrum för bokens nervkittlande intrigen (ja, jag har börjat tjuvläsa lite) finns en Boeing 747 på väg mellan Sverige och USA med en eventuell bomb ombord. Kaparna ställer omöjliga krav, flygplanet har begränsat med bränsle och på bägge sidor Atlanten finns olika viljor och intressen inblandade.
Paradisoffer borde man nog inte läsa ombord på ett flygplan – speciellt inte om man är lite, lite flygrädd. Men, vad gör man om bokens samtidigt är helt oemotståndligt spännande?
Jag har i alla fall en reservplan i form av Ian Rankins En omöjlig död (ny bok med nya huvudpersonen Malcom Fox) tillsammans med Val McDermids The Retribution (seriemördaren Jacko Vance är tillbaka) i resväskan. Intrigerna i dessa håller sig garanterat på marken så får jag kalla fötter kan jag ju göra ett snabbt byte före incheckningen.
Kära problem skulle man kunna säga.

Att falla eller inte

Min snälla, deckartokiga granne knackade på med en riktig frestelse i dag. Elizabeth Georges nya, Believing the lie, hade hon precis läst ut och lånade nu ut till mig. 566 sidor nöjesläsning ligger alltså här och frestar mig. Att omslagstexten dessutom antyder att det är dags för Deborah och Simon St James att ta plats i historien igen gör det hela än mer frestande.
Samtidigt ligger en nätt liten hög recensionsdeckare på mitt skrivbord (Jussi Adler-Olsson, Anna Jansson, Gianrico Carofiglio med flera). Och så råkade jag ju ta en sväng inom en liten bokhandel på väg hem från jobbet i torsdags och kom ut med Val McDermids senaste – The Retribution – i pocket. Ännu en frestelse där.
Att falla eller inte det är frågan?

Precis i min smak i lucka 17

17/12
Kate Brannigan:
Hon har en speciell plats i mitt hjärta Val McDermids privatdeckare Kate Brannigan. Jag fick Dead Beat (första delen i Brannigan-serien) i julklapp av min man 1993 (eller kanske 1994). Han hade verkligen ansträngt sig för att hitta en deckare i min smak och det blev kärlek vid första läsningen. Kate Brannigan är en tuff och självständig engelsk privatdetektiv. Hon är rapp i käften, outtröttlig när det gäller att följa sina egna utredningsspår och böckerna om henne har både humor, tempo och finess. Tolt sex böcker om finns det och den sista Star Struck (Stjärnspådd) kom 1998. Där agerar Kate livvakt till såpaskådisen Gloria Kendall och där fångar hon fint hur det är att vara privatdeckare: ”Everyone turned to stare att me. I managed to grin while clenching my teeth. It’s at talent that comes in very handy in the private-eye business. It’s having to deal with unscrupulous idiots that does it. And that’s just the clients.”

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 54 år
Bor: Lund
Läser just nu: The Hunting Party avLucy Foley.
Missar inte: Att läsa. Hundpromenader. Veckans brott. Nya avsnitt av tyska Netflix-serien Dark.
Ser fram emot:Snö och riktig vinter. Deckarsamtal på Akademinbokhandeln 5/12. Alltid en riktigt bra bok eller film. Julledigheten.