Pensionerad polis i lucka 14

14/12
Kommissarie Van Veeteren:
2003 löste Håkan Nessers kommissarie Van Veeteren sitt sista fall i Fallet G. Efter det har Nesser gått vidare till andra hjältar och andra landskap men förhoppningsvis finns Van Veeteren fortfarande kvar där i sitt fiktiva Maardam i sitt trivsamma antikvariat och njuter av en spännande ålderdom.
Första boken om Van Veeteren kom tio år före Fallet G och hette Det grovmaskiga nätet. Van Veeteren presenteras som en riktigt klassisk kriminalkommissarie – gillar klassisk musik, schack och böcker, vin och öl, är ganska kraftig, lever ensam efter separation från frun, har problem med sina barn men är naturligtvis en lysande polis. Samtidigt fanns det något mänskligt tilltalande hos den buttre och något cyniske Van Veeteren som gjorde att man med stor engagemang följde honom genom komplicerade mordgåtorna och inte minst i utvecklingen från en ganska olycklig separerad polis via den svåra krisen som sonen Erichs död innebar och in i ett lyckligt liv som nyförälskad antikvariatsinnehavare och farfar. Och trots att den tio böcker långa serien elegant slöts som en evighetscirkel med Fallet G återvänder jag fortfarande gärna till Van Veeterens värld. Allra helst till Borkmans punkt, Återkomsten eller Carambole.

 

Skönsång och farlig lucia i lucka 13

13/12
Camilla Martin (gift Wijk)
Skulle hon passa som Lucia? Ja, sjunga kan hon i alla fall operasångerskan Camilla Martin. Hon dyker upp för första gången upp i Maria Langs Ofärd i huset bor (1959) där Langs ständige huvudperson Christer Wijk blir förälskad i henne samtidigt som han letar efter en mördare i hyreshuset där hon bor. Efter detta inträde i handlingen är Camilla med i många av Langs följande böcker. Christer och hon blir ett par, de gifter sig och skiljer sig faktiskt också nästan. Camilla med sin karriär och sin självständighet är en välbehövlig utmaning för Maria Langs något självgoda, piprökande kommissarie och parets ständiga dilemma är hur de ska hinna träffas. I slutet på Att vara kvinna (1961) är de på väg från ett uppklarat mordfall och Christer ska vidare mot nästa mord och Camilla till San Francisco för att sjunga. Att Maria Lang har glimten i ögat och en del åsikter vad gäller äktenskap och karriär visar följande dialog:
”Hon vrider på huvudet för att få honom i synfältet, och det glittrar plötsligt i de bruna ögonen.
– Fastän… Christer?
– Ja?
– Tror du det är för sent att byta yrke och omskola sig?
– N… neej. Du är ju ung. Men det skulle jag förstås aldrig låta dig gö –
– Mig? Vem har talat om mig? Jag tänkte att kanske du…
Därmed gäspar hon som en kattunge, kryper ihop bredvid honom och somnar.
Kriminalkommissarien kör sammanbitet vidare.”

För övrigt är det kanske läge att se upp om Lucia bjuder på glögg i dag. I Maria Langs Vitklädd med ljus i hår från 1967 lussar Camilla rart för Christer men i deras grannlägenhet kommer en okänd lucia på visit hos läkarparet Palm och bjuder på glögg spetsad med stryknin…

En förebild i lucka 12

12/12
Cordelia Grey:
Trots att hon bara finns med i två böcker och nämns i en tredje är hon smått historisk Cordelia Grey. När P D James presenterade henne i Ett opassande jobb för en kvinna 1972 var hon en av de första kvinnliga privatdeckarna i genren. Hon skulle snart följas av andra i allt snabbare takt men hon är definitivt en tidig förebild. Ett opassande jobb för en kvinna inleds med att Cordelia hittar sin chef Bernie Pryde död när hon kommer till jobbet på Prydes detektivbyrå en tidig junimorgon. Bernie har tagit livet av sig och nu testamenterat sin detektivbyrå, sin pistol och sin Morris Minor till Cordelia (som är byråns delägare). Ska hon klara att fortsätta att driva byrån ensam? Ja som den engelsman hon är tar sig Cordelia ner till stampuben den Gyllene Fasanen för att tänka på saken. När alla där fått veta vad som hänt utspinner sig följande samtal mellan Mavis (kvinnan bakom bardisken) och Cordelia:
”Då får ni väl söka er ett annat jobb? sade hon. För ni kan väl inte fortsätta med byrån ensam? Det är inget passande jobb för en kvinna.”
”Det är inte så olikt att stå bakom en bardisk – man träffar alla sorters människor.”
De båda kvinnorna såg på varanadra och ett outtalat samtal utspann sig som tydligt uppfattades och förstods av båda.
”Tro inte att folk får gå och lämna besked till byrån hos mig nu när han är död.”
”Jag hade inte tänkt be om det heller.!
Mavis började energisk gnida ett glas, fortfarande med blicken fäst på Cordelia.
”Jag tror inte din mor skulle gilla att du fortsatte ensam.”
”Jag har bara haft en mor första timmen i mitt liv, så den saken behöver jag inte bekymra mig om.”

Naturligtvis fortsätter Cordelia ensam och hennes första fall blir att ta reda på varför den unga Cambridgestudenten Mark Callender plötsligt lämnar studierna, börjar jobba som trädgårdsmästare och sedan tar sitt liv.
Efter Ett opassande jobb för en kvinna dröjer det tio år innan P D James plockar fram Cordelia igen. Då i Skallen under huden där hon är livvakt åt en skådespelerska som utsatts för dödshot. Här arbetar hon också tillsammans med (1982). Efter det blev det inget mer (förutom att hon nämns i Smak för döden). Orsaken till detta sägs vara att P D James tyckte så illa om tv-serien som gjordes om Cordelia att hon vägrade skriva mer om henne.

Bästa introduktionen i lucka 11

11/12
Lasse och Maja:
Den lilla staden Valleby har nog till och med fler brottslingar än självaste Midsomer (fast inga mord tack och lov). Som tur är har Valleby också klasskompisarna Lasse och Maja och deras fantastiska detektivbyrå – LasseMajas detektivbyrå.
I Martin Widmark och Helena Willis första bok om de här två smarta och rejält modiga detektiverna klurar de ut vem som stulit Muhammed Karats diamanter. Diamantmysteriet heter boken förstås och efter det har böckerna och mysterierna kommit som på ett pärlband – Hotellmysteriet, Cirkusmysteriet, Cafémysteriet, Mumiemysteriet, Biografmysteriet, Tågmysteriet, Tidningsmysteriet… Den senaste boken har titeln Simborgarmysteriet och här händer det mystiska saker under Vallbys traditionella julsim. Lasse och Maja har naturligtvis blivit film också och var dessutom uppskattad julkalender 2006.
Bättre introduktion till deckargenren än av Lasse och Maja kan man nog inte få om man är sisådär mellan 6 och 9-10 år.

Tennison och Mirren i lucka 10

10/12
Jane Tennison:
Helen Mirren är Jane Tennison – så är det bara. Bättre kriminalserie än I mördarens spår (Prime Suspect) finns inte och bättre gestaltning av en kriminalkommisarie än Mirrens finns definitivt inte. Mirrens Tennison är mänsklig, sårbar men också vansinnigt tuff när det behövs och beredd att gå över lik (nästan) för sin karriärs skull. Serien hade tv-premiär 1991 och den sjunde och sista omgången visades 2006. Manusförfattar till första och tredje säsongen av I mördarens spår var Lynda La Plante och hon har också använt sina manus som utgångspunkt för tre kriminalromanre om Jane Tennison. Inte alls illa men samtidigt inte alls i klass med tv-serien. Helen Mirren saknas.
Smakprov här:

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=R-ws050G6dk]

Oemotståndlig norrman i lucka 8

8/12
Harry Hole:
25:e  januari är det äntligen dags. Då får jag träffa Harry Hole igen. Jo Nesbös nionde bok om den numera mycket slitna expolisen Harry Hole har den svenska titeln Gengångare och precis som den senaste boken Pansarhjärta återvänder Harry till Oslo från Hongkong för att reda ut något som Oslopolisen klantat till
Genom serien om Harry Hole (som inleddes med Fladdermusmannen 1997) har vi läsare den hårda vägen fått lära oss att vi inte ska hoppas för mycket på lyckliga slut för Harry Holes del. Han tycks dömd av sin författare att röra sig i ett allt mer tätnande mörker av personliga tragedier och motgångar. Förutom att Harry för en ständigt pågående kamp mot sin svåra alkoholism blir flera av hans arbetskollegor mördade eller dödade  i tjänsten och förhållandet med hans livs stora kärlek Rakel går naturligtvis åt skogen – för att bara nämna en del av eländet. Samtidigt är Harry en fullständigt lysande mordutredare som alltid går i land med de mest komplicerade fall.
Trots mörkret är Jo Nesbös skildring av Harry Hole ett deckargenrens mest nyanserade och i grunden sympatiska porträtt och jag medger gärna att jag har fallit fullständigt pladask för denna oetmotståndliga norrman. I recensionen av det suveräna tegelstenen Pansarhjärta (2009) skrev jag bland annat om Harry Hole att: ”Han kliver allt mer ur rollen som luggsliten kriminalare och framstår i stället som en egensinnig hämnare utanför lagen.”
Det ska bli mycket spännande att se hur han tar sig vidare i Gengångare.

Änglalikt i lucka 7

7/12
Althea Molin:
Althea Molin, eller snarare Althea Sang Min Molin,  är en av de nyare bekantskaperna i den svenska deckagenren. Althea är gärningsmannaprofilerare till yrket. Hon har en koreansk/amerikansk mamma och en svensk pappa och är född i USA, uppvuxen i Sverige och sedan utbildad i USA. När Althea presenteras för första gången i Veronika von Schencks debutdeckare Änglalik  (2008) har hon precis anlänt till Stockholm efter att en otäck sammandrabbning med en amerikansk seriemördare.  Nu ska hon börja på nytt i Sverige och blir indragen i en jakten på en seriemördare som leds av hennes gamla barndomsvän Richard.
När Althea dyker upp på nytt i Veronika von Schencks andra kriminalroman Kretsen (2009) har det gått ett halvår sedan Änglalik, det har varit ont om profileraruppdrag och Althea överväger att flytta tillbaka till New York. Samtidigt vill hon inte lämna Stockholm och Richard som numera är hennes pojkvän. Och så blir hon indragen i en utredning av banksvindlerier och mord.
I min recension av Kretsen och Änglalik skrev jag: ” Vill man läsa deckare som ibland påminner om Kalle Blomqvist-idyll, ibland om riktigt hårdkokta storstadsdeckare och ibland om Bridget Jones och som helt otvunget lyckas kombinera lätt och tungt och chict och vardagligt så finns det här. Och är förbaskat underhållande. ”
Sedan dessa har jag längtat efter ett nytt möte med Althea. Än har det inte kommit men jag håller tummarna och nöjer mig så länge med att se fram emot första delen i Veronika von Schencks deckarserie för 9-12-åringar som presenteras i mars med titeln Den siste tsarens hemlighet (Bladh by Bladh).

 

 

Långsamt åldrande i lucka 3

3/12
Adam Dalgliesh:
Deckargenrens Grand old lady P D James har hunnit bli 91 år. Hennes kriminalkommissarie Adam Dalgliesh åldras betydligt långsammare. Han gjorde entré i P D James debut Slut hennes ögon (Cover her face) 1962. Då antyds att han gift sig ung men att hustrun och förstfödda barnet dog under förlossningen. Efter det har Dalgliesh haft det svårt med kärleken genom seriens alla böcker men den senaste (sista?) slutar faktiskt med bröllop mellan honom och Cambridgeläraren Emma Lavenham som han träffar första gången i Yttersta domen (Death in Holy Orders) 2001. Här känns han visserligen betydligt äldre än i debutboken – men inte så mycket som 39 år äldre.
Adam Dalgliesh är en klassisk, brittisk deckarhjälte som håller inne med känslorna, har ett lysande intellekt och dessutom skriver poesi. Oemotståndlig med andra ord!

 

Roy Marsden som Adam Dalgliesh.

Återfunnen Kallio i lucka 2

2/12
Maria Kallio:
Som jag har saknat finska Leena Lehtolainens polis Maria Kallio. Den senaste boken om henne (så vitt jag vet) på svenska kom 2007 och hette Studio Näktergalen. Efter det har minst fyra böcker kommit ut i Finland som inte översatts. Förrän nu! Jag har nämligen precis upptäckt att Bazar förlag tänker satsa på Leetholainen och Kallio. I mars ger de ut Var är alla flickor nu?, den senaste delen i serien som kom ut i Finland 2010.
För den som inte stött på Maria Kallio kan jag berätta att hon arbetar som polisinspektör vid Esbopolisen. Hon är feminist, har en jur kand, älskar att åka skidor och spela elbas. Hon älskar också sitt jobb men får kämpa för att göra sig hörd och få respekt bland sina manliga kollegor.  I seriens början (de tre första delarna som inte heller de är översatta till svenska) är hon singel men träffar så småningom matematikern Antti som hon gifter sig och skaffar barn med. Liksom så många andra kvinnliga deckarhjältar får hon sedan slita hårt för att få passionen för yrket att gå ihop med familjeliv och kärlek.
Snöjungfrun, den första boken på svenska, börjar med att Maria Kallio gifter sig och då beskriver hon själv sig så här: ”Jag tillhör de kvinnor som visserligen som småflickor drömt om bröllop, men som snabbt insåg att en brudslöja och en rik karl inte är livets yttersta mål. Från femton till trettio var jag en inbiten singel, och faktum är att jag fortfaramde ibland frågar mig vad som fick mig att svara ja när Antti Sarkela friade. Naturligtvis älskade jag Antti men jag älskade min frihet ännu mer och tyckte i högsta grad om mitt oregelbundna arbete.”

Återfunnen Kallio i lucka 2

2/12
Maria Kallio:
Som jag har saknat finska Leena Lehtolainens polis Maria Kallio. Den senaste boken om henne (så vitt jag vet) på svenska kom 2007 och hette Studio Näktergalen. Efter det har minst fyra böcker kommit ut i Finland som inte översatts. Förrän nu! Jag har nämligen precis upptäckt att Bazar förlag tänker satsa på Leetholainen och Kallio. I mars ger de ut Var är alla flickor nu?, den senaste delen i serien som kom ut i Finland 2010.
För den som inte stött på Maria Kallio kan jag berätta att hon arbetar som polisinspektör vid Esbopolisen. Hon är feminist, har en jur kand, älskar att åka skidor och spela elbas. Hon älskar också sitt jobb men får kämpa för att göra sig hörd och få respekt bland sina manliga kollegor.  I seriens början (de tre första delarna som inte heller de är översatta till svenska) är hon singel men träffar så småningom matematikern Antti som hon gifter sig och skaffar barn med. Liksom så många andra kvinnliga deckarhjältar får hon sedan slita hårt för att få passionen för yrket att gå ihop med familjeliv och kärlek.
Snöjungfrun, den första boken på svenska, börjar med att Maria Kallio gifter sig och då beskriver hon själv sig så här: ”Jag tillhör de kvinnor som visserligen som småflickor drömt om bröllop, men som snabbt insåg att en brudslöja och en rik karl inte är livets yttersta mål. Från femton till trettio var jag en inbiten singel, och faktum är att jag fortfaramde ibland frågar mig vad som fick mig att svara ja när Antti Sarkela friade. Naturligtvis älskade jag Antti men jag älskade min frihet ännu mer och tyckte i högsta grad om mitt oregelbundna arbete.”

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 54 år
Bor: Lund
Läser just nu: Kniv av Jo Nesbö.
Missar inte: Att läsa. Hundpromenader. Tyska tv-serien Babylon Berlin, Lukas Moodyssons Gösta och andra säsongen av Big Little Lies.
Ser fram emot: Alltid en riktigt bra bok eller film. Nästa semesteromgång. Att plocka blåbär och svamp.