En riktig outsider i lucka 20

20/11
John Rebus:
Precis som Håkan Nessers kommissarie Van Veeteren verkar skotska deckarförfattaren Ian Rankins kriminalare John Rebus verkligen ha fått lov att gå i pension. Den sista boken hett logiskt nog Exit Music (Rebus sista fall på svenska) och kom 2007 vilket är exakt 20 år efter att John Rebus gjorde entré i deckarvärlden i Knots and Crosses.
John Rebus är på många sätt en ganska sorglig figur. Han är en riktig outsider, oförmögen att samarbeta på andras villkor än sina egna, har svåra alkoholproblem och minst lika svåra sociala problem, Han skilde sig från frun Rhona tidigt i serien och har ett komplicerat förhållande till dottern Samantha – inte minst efter att hon blir svårt skadad i en smitningsolycka i Den hängande trädgården 1998. Den enda människor som egentligen begriper sig på Rebus är kollegan Siobhan Clarke men även deras relation och samarbete präglas av någon slags hatkärlek.
Hur misslyckad han är kan man som läsare inte låta bli att tycka mycket om den grinige, vresige, stundtals moralisk tveksamme Rebus. Och man kan inte låta blir att bli väldigt förtjust i det skoningslöst skildrade Edinburgh och Skottland som är Rebus självklara miljö och av Rankins underbara språk och musikaliska kopplingar. Jag saknar Rebus innerligt även om internutredaren Malcolm Fox som Rankin presenterat i först Misstro 2010 och nu också i kommande En omöjlig död (april 2012) känns som om han kan bli en värdig ersättare.
Bästa Rebus-boken är utan tvekan Resurrection Men från 2002 (Botgörarna på svenska) där Rebus tillsammans med ett gäng andra poliser skickas på samarbetskurs på polisskolan i Tulliallan. Poliserna kallar sig ”The Wild Bunch”. Att associationerna går till regissören Sam Pekinpah (som bland annat gjorde en film med just titeln ”The Wild Bunch”) under läsningen beror inte bara på det här utan också på att det här är en bok, som liksom många av Peckinpahs filmer,  fokuserar på våldet inom oss och vad som händer när vi ger efter för det. Boken slutuppgörelse skulle dessutom kunna platsa som slutscen i en westernfilm av högsta kvalitet. Så här skrev jag bland annat om Borgörarna i min recension:
”The Wild Bunch” var Sam Peckinpahs pessimistisk framtidsvision av ett Amerika där bara profit och materialism räknas. Ian Rankins kriminalromanserie med John Rebus i huvudrollen går i samma mörka toner. Här skildras ett Skottland av i dag där korruption och pengar styr. Rankins hjältar, John Rebus och Siobhan Clarke, kämpar i ständig motvind och belönas sällan för sitt konsekventa ställningstagande för de svaga och utstötta i samhället, alla minst av sina egna kollegor inom polisen.”

Tennison och Mirren i lucka 10

10/12
Jane Tennison:
Helen Mirren är Jane Tennison – så är det bara. Bättre kriminalserie än I mördarens spår (Prime Suspect) finns inte och bättre gestaltning av en kriminalkommisarie än Mirrens finns definitivt inte. Mirrens Tennison är mänsklig, sårbar men också vansinnigt tuff när det behövs och beredd att gå över lik (nästan) för sin karriärs skull. Serien hade tv-premiär 1991 och den sjunde och sista omgången visades 2006. Manusförfattar till första och tredje säsongen av I mördarens spår var Lynda La Plante och hon har också använt sina manus som utgångspunkt för tre kriminalromanre om Jane Tennison. Inte alls illa men samtidigt inte alls i klass med tv-serien. Helen Mirren saknas.
Smakprov här:

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=R-ws050G6dk]

Oemotståndlig norrman i lucka 8

8/12
Harry Hole:
25:e  januari är det äntligen dags. Då får jag träffa Harry Hole igen. Jo Nesbös nionde bok om den numera mycket slitna expolisen Harry Hole har den svenska titeln Gengångare och precis som den senaste boken Pansarhjärta återvänder Harry till Oslo från Hongkong för att reda ut något som Oslopolisen klantat till
Genom serien om Harry Hole (som inleddes med Fladdermusmannen 1997) har vi läsare den hårda vägen fått lära oss att vi inte ska hoppas för mycket på lyckliga slut för Harry Holes del. Han tycks dömd av sin författare att röra sig i ett allt mer tätnande mörker av personliga tragedier och motgångar. Förutom att Harry för en ständigt pågående kamp mot sin svåra alkoholism blir flera av hans arbetskollegor mördade eller dödade  i tjänsten och förhållandet med hans livs stora kärlek Rakel går naturligtvis åt skogen – för att bara nämna en del av eländet. Samtidigt är Harry en fullständigt lysande mordutredare som alltid går i land med de mest komplicerade fall.
Trots mörkret är Jo Nesbös skildring av Harry Hole ett deckargenrens mest nyanserade och i grunden sympatiska porträtt och jag medger gärna att jag har fallit fullständigt pladask för denna oetmotståndliga norrman. I recensionen av det suveräna tegelstenen Pansarhjärta (2009) skrev jag bland annat om Harry Hole att: ”Han kliver allt mer ur rollen som luggsliten kriminalare och framstår i stället som en egensinnig hämnare utanför lagen.”
Det ska bli mycket spännande att se hur han tar sig vidare i Gengångare.

Litteratur och vodka i lucka 6

6/12
Bella Block
Bella Block är en storväxt, medelålders kriminalpolis som introduceras i den tyska författaren Doris Gerckes kriminalroman – Du skrattade, du ska dö (1988 i Tyskland).  Böckerna om Bella har ett självklart feministiskt perspektiv  och skildrar ett minst sagt hårt manssamhälle.  Den fascinerande Bella är inte bara en smart polis, hon är också barnbarn till en rysk poet och älskar så väl litteratur som vodka. Hon tröttnar också snart på mansgriseriet inom polisen och sadlar om till privatdetektiv. Gercke skrev cirka 15 böcker om Bella och det gjordes också en mycket populär tv-serie baserad på Gerckes böcker där Bella Block spelas av Hannelore Hoger.
Så här introduceras Bella Block i Du skrattade du ska dö:
”Hon hade varit gift, hade kort grått hår och levde ensam. Barn hade hon inga. Barn ansåg hon för överflödiga i sitt liv. Då och då, och bara för korta perioder, hade hon en manlig vän. Hon tyckte inte illa om män men hon tyckte illa om manlig struntviktighet och därför varade hennes förhållanden aldrig länge. Av sina manliga kollegor var hon inte särskilt älskad. Hon var klok och hon var var obenägen att skratta åt deras snuskiga historier.”

Deckarakademin nominerar

Den 19 november ska Svenska Deckarakademin utse årets bästa svenska respektive översatta kriminalroman och i dag blev det klart vilka fem som är nominerade i varje grupp.
Bland de svenska kriminalromanerna hittar man bland annat två skåningar – Hans Koppel (pseudonym för barnboksförfattaren Petter Lidbeck) från Helsingborg och Kristina Ohlsson som kommer från Kristianstad.
Bland de fem nominerande översatta kriminalromanerna finns två från Storbritannien, en från Sydafrika, en från Australien och en från Spanien.
Så här ser listorna ut:

Nominerade till bästa svenska kriminalroman 2011:
Karin Alfredsson: Pojken i hiss 54 (Damm)
Arne Dahl: Viskleken (Albert Bonnier)
Lars Kepler: Eldvittnet (11/11 på Albert Bonnier)
Hans Koppel: Kommer aldrig mer igen (Telegram bokförlag)
Kristina Ohlsson: Änglavakter (Piratförlaget)

Nominerade till bästa översatta kriminalroman 2011:
Belinda Bauer: Mörk jord (Modernista)
Deon Meyer: Tretton timmar (Weyler)
Denise Mina: Getingsommar (Minotaur)
Peter Temple: Sanning (Kabusa)
Domingo Villar : Nattens mörka toner: Ett fall för kommissarie Leo Caldas (Ekholm & Tegebjer)

Är rätt böcker nominerad? Tyck gärna till i kommentarsfältet.

Höst på gång?

Är hösten på ingång? Ja, åtminstone bokhösten. När jag kom hem efter en semestervecka långt inne i Göingeskogarna låg fem nya kriminalromaner/spänningsromaner och väntade ivrigt på att bli lästa. Först ut blir Håkan Nessers Himmel över London (recensionsdag 12/8) och sedan ligger prisade norska debutanten Thomas Engers Skendöd (17/8), svenska romandebutanten Ulf Lindströms En god man (17/8), pålitliga Inger Frimanssons nya thriller Det kalla landet (22/8) och Åke Edwardsons fristående psykologiska thriller Möt mig i Estepona (25/8) på tur.

Men först ska jag avsluta sommaren med att skriva en deckarspalt och finska Matti Rönkäs härligt hårdkokta Med en mördares ansikte och Harlan Cobens mindre lyckade För evigt dömd. Bägge dyker upp i morgondagens deckarspalt.

Hårdkokt och rytmiskt

Så här recenserade jag Jens Lapidus Livet deluxe (Wahlström & Widstrand) på kultursidan:

Det är säkert många med mig som undrat hur livet utvecklat sig för JW, stureplans-wannabeen och knarklangaren från Jens Lapidus succédebut Snabba Cash. I Livet deluxe, del fyra i den löst sammanknutna Stockholm noir-serien, är JW tillbaka. Han har ägnat åren i fängelset åt att bygga upp en avancerad verksamhet kring penningtvätt och lämnar nu fängelset som en betydligt mer erfaren brottsling än han någonsin var i Snabba Cash. Redan ute i Stockholms-verkligheten finns JW:s gamla kumpan Jorge som försöker leva hederligt men inte kan motstå möjligheten till det stora klippet. Här finns också Natalie Kranjic, dotter till maffiakungen Radovan. När hennes far utsätts för ett attentat måste hon välja väg – juridikstudier eller raka vägen in i Stockholms kriminella elit. Och så finns här naturligtvis en polis på villovägar. Martin Hägerström är en uttråkad kriminalinspektör med överklassbakgrund som övertalas att jobba under cover för att sätta dit JW men blir mer inblandad – inte minst känslomässigt – än han kan hantera.

Jag läser Livet deluxe andlöst, det är som att lyssnar på bra musik. Lapidus snabba, telegramlika språk drar in mig i en hetsig läsrytm som gör att även om jag lägger ifrån mig boken så finns rytmen kvar. Jag tänker i Lapidusrytm, pratar i Lapidusrytm och till och med drömmer i Lapidusrytm. Rytmen skapar definitivt spänning liksom det faktum att den kortfattade stilen utelämnar så mycket. Här borras det inte i huvudpersonernas känslor och reaktioner, här analyseras eller reflekteras inte mycket. Lapidus berättar och beskriver helt enkelt – skoningslöst och men också nästan enbart på ytan.

Seriens tidigare böcker har haft en ganska tydlig röd tråd. Snabba Cash kontrasterade kriminella miljöer runt Stureplan och i samhällets högsta skicka med utanförskap och gängkriminalitet i förorterna. Aldrig fucka upp handlar om viljan att försöka förändra förutsägbara liv och om fanatism och i serieromanen Gängkrig 145 fokuserar Lapidus på den våldsspiral som hämnd så lätt slår över i. Någonstans i varje bok lyckades också Jens Lapidus hitta något försonande hos sina huvudpersoner, något som inte gör dem helt förlorade. Livet deluxe är om möjligt än mer hårdkokt och skoningslös än de tidigare böckerna och därför också nästan helt utan försoning. Här är det rätt och slätt begärets som styr – begär efter pengar och lyxliv, efter makt och inflytande, efter hämnd och kanske också efter tillhörighet och kärlek.

JW:s planer på att bokstavligt talat gå över lik för att bygga en enorm förmögenhet och hitta in i de exklusivaste miljöerna, Jorges dröm om det felfria värdetransportrånet, Natalies målmedvetan hämndbegär och Hägerströms totalt samvetslösa förmåga att svika – allt beskrivs skrämmande och övertygande men utan att man riktigt lyckas skymta människorna bakom. Kanske Natalie när hon i någon slags kvinnlig soldidaritet vägrar befatta sig med prostitution och eskortservice-verksamhet – samtidigt som hon inte tvekar inför vare sig utpressning, våld eller mord. Eller möjligen Jorge när han sätter sin egen säkerthet åsido för sin systers familjs skull. Men det är frustrerande lite.

Livet deluxe är fantastisk, andlös, rytmisk läsning som ändå lämnar en vag känsla av tomhet eller möjligen besvikelse efter sig. Kanske för att man så gärna vill begripa hur det omåttliga begäret föds. Kanske också för att jag inbillade mig att med en kvinna som huvudperson skulle det bli lättare för mig att se in i de innersta skrymslena och vrårna på människorna som befolkar Stockholm noir. Kanske allra mest för att det är svårt att acceptera att inte ens Jens Lapidus, som definitivt kan skildra den här världen, hittar någon väg ut ur den.

Gummistövlar som bokomslag?

Jag har mer känt på än läst i deckare de senaste dagarna. Först fick jag Peter Robinsons nya novellsamling Skuggor på vattnet och sedan ett par dagar senare efterlängtade Jens Lapidus Livet deluxe. Bägge böckerna har av någon outgrundlig anledning försetts omslag med en slags sträv, gummiaktig yta – som gummistövlar ungefär. Ett minst sagt skumt omslagsmode. Kanske är tanken att böckerna bättre  ska stå emot väta eller feta fingeravtryck eller nått. Läskiga känns de i alla fall att hålla i. Tack och lov känns innehållet i bägge å andra sidan minst sagt lovande.

Jag läste dessutom en kortintervju i senaste numret av tidskriften Filter där Jens Lapidus konstaterar att man kan läsa alla hans böcker, inklusive serieromanen Gängkrig 145, som en enda bok. ”(…) det fiktiva universumet har blivit gigantiskt”, säger han och tillägger: ”Och det finns alltid öppningar för fler böcker.” Känns betryggande tycker jag och hoppas på det  av både Robinson och Lapidus – fast helst utan gummiomslag…

Gummistövlar som bokomslag?

Jag har mer känt på än läst i deckare de senaste dagarna. Först fick jag Peter Robinsons nya novellsamling Skuggor på vattnet och sedan ett par dagar senare efterlängtade Jens Lapidus Livet deluxe. Bägge böckerna har av någon outgrundlig anledning försetts omslag med en slags sträv, gummiaktig yta – som gummistövlar ungefär. Ett minst sagt skumt omslagsmode. Kanske är tanken att böckerna bättre  ska stå emot väta eller feta fingeravtryck eller nått. Läskiga känns de i alla fall att hålla i. Tack och lov känns innehållet i bägge å andra sidan minst sagt lovande.

Jag läste dessutom en kortintervju i senaste numret av tidskriften Filter där Jens Lapidus konstaterar att man kan läsa alla hans böcker, inklusive serieromanen Gängkrig 145, som en enda bok. ”(…) det fiktiva universumet har blivit gigantiskt”, säger han och tillägger: ”Och det finns alltid öppningar för fler böcker.” Känns betryggande tycker jag och hoppas på det  av både Robinson och Lapidus – fast helst utan gummiomslag…

Rolig bokstress

Nu ramlar de in – den ena spännande deckaren/kriminalromanen efter den andra. I läshögen ligger just nu Jussi Adler-Olsens Kvinnan i rummet, Christoffer Carlssons Den enögda kaninen, Deon Meyers Tretton timmar (som jag i och för sig redan läst på engelska) och så Dominique Sylvains Medusas gåta.
Till råga på allt har jag äntligen – bara för nöjes skull – kommit i gång med Sara Paretskys Body Work som på typiskt Paretskysätt kombinerar humor med stark samhällsengagemang. Denna gång handlar det om de män som USA skickar ut i krig och som sedan kommer hem och ska försöka anpassa sig till civilt liv igen. Starkt och argt förstås och en bok jag bara måste läsa färdigt innan den nyinramlade högen kommer i fråga.
Stressigt? Ja men definitivt rolig stress!

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 54 år
Bor: Lund
Läser just nu: Kniv av Jo Nesbö.
Missar inte: Att läsa. Hundpromenader. Tyska tv-serien Babylon Berlin, Lukas Moodyssons Gösta och andra säsongen av Big Little Lies.
Ser fram emot: Alltid en riktigt bra bok eller film. Nästa semesteromgång. Att plocka blåbär och svamp.