Snart avslöjas vinnarna

I helgen håller Svenska Deckarakademin sitt höstmöte i Eskilstuna och på söndag avslöjas vilka som får Den gyllene kofoten för årets bästa svenska kriminalroman och årets bästa till svenska översatta kriminalroman. Och kanske blir det en bästa debutant och ett fackbokspris också. Jag kan tyvärr inte vara med på mötet men har redan skickat in min egen röstlista och ser med spänning fram emot resultatet.

I veckans Deckarspalt har jag recenserat två av de nominerade böckerna – svenska Camilla Grebes fantastiskt bra Skuggjägare och amerikanska S. A. Lelchuks hårdkokta, smarta och humoristiska Rädda mig från farliga män.
Läs mer här.

Och här kom de nominerade!

Och så ramlade de in – de nominerade till årets bästa svenska kriminalroman och årets bästa till svenska översatta kriminalroman. Och bättre tips på bra deckarläsning i höst kan man inte få än den här listan på tio böcker:
Nominerade till årets bästa svenska kriminalroman:
Blindtunnel av Tove Alsterdal
Järtecken av Christoffer Carlsson
Den skrattande hazaren av Kjell Eriksson
Skuggjägaren av Camilla Grebe
Dockliv av Erik Axl Sund, Kjell: Den skrattande hazaren

Nominerade till årets bästa till svenska översatta kriminalroman:
En förlorad man av Jane Harper, översatt av Klara Lindell (Australien)
Rädda mig från farliga män av S. A. Lelchuk, översatt av Anders Tengner (USA)
Förrädare av Manda Scott, översatta av Kjell Waltman (Storbritannien)
Förlåt oss våra synder av Jo Spain, översatt av Hanna Williamsson (Irland)
Efter skandalen av Sarah Vaughan, översatt av Molle Kanmert (Storbritannien)
(Samtliga böcker är utkomna utom Camilla Grebes Skuggjägaren som kommer 4/11)

Eftersom jag själv sitter i läsgruppen för de översatt kriminalromanerna vet jag hur diskussionen gått där och känner mig väldigt nöjd med listan som vi gemensamt kommit fram till. Mina personliga favoriter är nog australiensiska Jane Harpers brännheta familjedrama En förlorad man (recension kommer) och brittiska Sara Vaughans starka rättegångsdrama om våldtäkt och makt, Efter skandalen. Men amerikanska S. A. Lelchuks hårdkokta hämnddrama Rädda mig från farliga män, irländska Jo Spains intressanta kombination av trivsam pusseldeckare och skrämmande historiska skildring i Förlåt oss våra synder (recension på måndag) och så Manda Scotts fransk-skottska historia med koppling till både nutid och moståndsrörelsen i Frankrike under andra världskriget i Förrädare är också suverän läsning. Och dessutom är det här fem sinsemellan helt olika deckare – så väl vad gäller ämne som stil.

De svenska nomineringarna kom däremot mer som en spännande överraskning men det gläder mig väldigt med Christoffer Carlsson Järtecken och Tove Alsterdals Blindtunnel som tillhör mina bästa deckarläsningar i år. Kjell Erikssons Den skrattande hazaren är möjligen aningen långsam men oerhört angelägen och välskriven. Angelägen är också Erik Axl Sunds Dockliv även om den är så hemskt att det rent känslomässigt är en tuff läsning. och så Camilla Grebes Skuggjägaren som jag precis är i sluttampen av (kommer ut 4/11) och som är nedrigt bra i sitt upplägg där jakten på en våldtäktsman går genom ett antal decennier och parallellt också blir en skildring av situationen för kvinnliga poliser i Sverige under 1900-talet. Så smart och bra skriven. och spännande!

Att vaska fram de allra bästa ur de här två grupperna är ingen lätt uppgift men lördag 24 november bestäms det. Och under tiden – passa på att läsa alla. Det är de värda!

När alla tycka-om-klockorna ringer

Ibland är det de yttre sakerna som avgör. För en dryg vecka sedan skulle jag botaniser bland bokreaböckerna i en av mina favoritbokhandlar – och hamnade så klart bland de engelskspråkiga deckarna i stället. Där fastnade jag snabbt för The Quaker av skotska deckarförfattaren Liam McIlvanney. Inte för att jag hört talas om vare sig boken eller författaren. Men om en engelsk deckare har ”Scottish Crime Book of the Year” stämplat på framsidan, en positiv blurb av Ann Cleeves, en författare vars efternamn börjar med Mc och dessutom utspelas i Glasgow så ringer alla tycka-om-klockor hos mig.
Och nu kämpar jag på … För det som såg så lovande ut där i bokhandeln är än så länge en ganska seg historia.
Handlingen? Jo, det är 1969 och i Glasgow härjar en seriemördare och väldtäktsman som fått öknamnet The Quaker av polisen, Tre kvinnor har hittats mördade efter att de besökt samma nattklubb av en mördare med förkärlek för bibelcitat och en fixering vid menstruationsblod. Trots att sex månader har gått har polisen fortfarande har ingen aning om vem mördaren är. Den lovande unga polisen Duncan McCormack kallas in för att utvärdera deras arbete och kanske hitta nya utredningsvinklar. Bokens mördare är för övrigt löst baserad på den verklige seriemördaren ”Bibel John” som aldrig fångades.
Visst låter det lovande? Så, skam den som ger sig – snart lossnar det hoppas jag.

Såld på Cass Neary

neary

Så lycklig man blir när man hittar något helt nytt att snöa in på. För mig är det just nu bara Cass Neary som gäller. Hon är huvudperson i amerikanska kultförfattaren Elizabeth Hands deckarserie som inleds med Generation Loss som kom på engelska 2007.
Det är det lilla förlaget Constant Reader som tagit Cass Neary till Sverige och fått mig att upptäcka henne. Neary är en helt osannolik trasig men också stentuff föredetting som fotograf som högst motvilligt ramlar in i riktigt otäcka mordutredningar. I Generation Loss får man veta att hon en gång var en lovande fotograf inom punkscenen i New York på 70-talet. I nutid är hon en härjad medelålders kvinna beroende av så väll knark som alkohol och en destruktiv livsstil. I Generation Loss får hon ett fotouppdrag av en gammal vän och hamnar i iskalla Maine bland övervintrade hippies, misstänksamma ortsbor och en seriemördare. Underbar läsning!
Efter Generation Loss kastade jag mig över del två i serien som också kommit på svenska i år, utgiven av samma förlag. Se mörkret heter den och här hamnar Cass i kylan igen – denna gång först i Finland och sedan på Island där hon konfronteras med foton av döda och black metall. Jag är bara halvvägs än men det känns minst lika lovande som del ett.
Som en röd tråd genom Cass Neary-serien går fotokonsten – foto står i centrum för utredningarna och man får lära sig mängder av intressant om så väl konstfototeknik som fotografins historia längs vägen. Titeln på bok ett Generation Loss är symboliskt nog ett utryck för hur mycket ett foto kan förlora i kvalitet när det överförs till ett annat format. Eller kanske för hur mycket Cass har fölorat när hon tvingas leva i en helt annan tid än den som var hennes glansperiod…
Möjligen är jag sen på att upptäcka den här fantastiska serien men jag njuter för fullt och uppmanar alla andra till läsning!

P.S Hard Light heter den tredje och ännu inte översatta boken i Cass Neary-serien.
D.S

Förvånad över Nesbö

nesbö

I dag anlände Jo Nesbös nya kriminalroman Blod på snö till redaktionen. Förvånad, ja nästan snopen, blev jag över denna mycket nätta lilla bok på enbart 182 sidor. Vanligtvis, med undantag av Huvudjägarna som ”bara” var 282 sidor, levererar Nesbö tegelstenar. Den fristående Sonen var till exempel 539 sidor och den senaste Harry Hole, Polis, 605 sidor.
Blod på snö är ingen ny Harry Hole utan den första av två böcker i en miniserie om ensamhet och omöjlig kärlek som också är en hyllning till enkel, hårdkokt berättarstil. Ska bli väldigt spännande att läsa. och snabbt kommer det att gå också.

Glad Lehane-överraskning

lehane2Jag har helt missat att en ny thriller av Dennis Lehane är på gång. Snart. 11 november kommer The Drop som beskrivs så här bland annat på Albert Bonniers hemsida: ”The Drop är en brutal berättelse från undre världen, befolkad av färgstarka personligheter och full av oväntade vändningar. ” Låter väldigt Lehaneskt och väldigt lovande. Jag har verkligen uppskatta Lehanes historiska En land i gryningen och Nattens nåd men samtidigt saknat känslan från Mystic River och Patient 67. The Drop verkar ha potential att plocka fram den igen. Jag gläds åt det och ser även fram emot filmatiseringen med bland andra  Tom Hardy, Noomi Rapace och James Gandolfin (i sin sista roll). En trailer har ni här.

Äntligen Attica Locke på svenska

AtticaAttica Locke var en av de författare som jag fick rekommenderade av en härligt deckarnördig bokhandelsmedarbetare i den lilla bokhandeln McNally Jackson i New York förra hösten. Jag var på jakt efter nya, spännande amerikanska deckarförfattare och hon drog utan en sekunds tvekan ut Lockes senaste bok The Cutting Season som jag sedan läste och blev väldigt förtjust i. Det är en annorlunda kriminalroman som utspelas på ett före detta slavplantagen, Belle Vie, som numera är museum och turistattraktion. När en kvinnlig invandrare som arbetar på plantagen hittas mördad leder utredningsspåren tillbaka till plantagens riktigt mörka historia.
Nu har glädjande nog Leopard förlag upptäckt Attica Locke och ger ut hennes debutdeckare Black Water Rising (2009) med titeln Svarta Vatten (recensionsdag 14/10). Boken, som har omslagsblurbar av deckargiganter som Val McDermid, Dennis Lehane, George Pelcanos och James Ellroy, utspelas i Houston, Texas i början av 1980-talet och huvudpersonen är den något luggslitna advokaten Jay Porter som efter ett hjältemodigt ingripande när han tror sig rädda en ung kvinna från att drunkna hamnar i en riktig mardrömshistoria. Det här kan mycket väl vara en av höstens bästa deckarläsningar och för den som blir sugen på mer kan jag berätta att Attica Lockes bok nummer tre kommer ut i april nästa år och kommer att ha titeln Pleasantville.

Läs mer om Attica Locke här.

Foto: Jenny Walters

Tegelsten att älska

tegellehaneI vanliga fall brukar jag sucka djupt över tegelstensdeckare men i dag bara log jag lyckligt över denna senapsfärgade tjockis. Albert Bonniers förlag har inför bokrean samlat Dennis Lehanes tre första Kenzie & Gennaro-deckare i en volym som totalt blir över 1300 sidor. Kanske lite svårhanterlig bok men vilken fantastiskt bra läsning som finns samlad här. Många gånger bättre present än en ros på Alla hjärtans dag. Jag ska definitivt läsa om och njuta!

Läsa i solen

sol

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Solen lyser. Jag är ledig. Dags att plocka fram trädgårdsmöblerna och njuta av en lässtund i solen. Överst i högen ligger andra delen i brittiska David Peace Yorkshirekvartett (Red Riding Quartett). 1977 heter denna del som utspelas i samma korrumperade Yorkshiretrakt i skuggan av verklighetens Yorkshire Ripper som första delen – 1974. Sol under läsningens gång kan definitivt behövas för det här är hårdkokt, svart och oförsonligt.

Sedan finns det förstås annan läsning än deckare. I min hög ligger också den afghanske författaren Atiq Rahimis Satans Dostojevskij. Och eftersom en av mina läsnördar till kollegor pratat lyriskt om amerikanska Hillary Mantel i månader nu finns även hennes Bring up the bodies där. Ut i solen alltså!

Gunilla Wedding
Gunilla Wedding är ledamot i Svenska Deckarakademin och kulturchef och deckarrecensent på Skånska Dagbladet.

Namn: Gunilla Wedding
Ålder: 54 år
Bor: Lund
Läser just nu: The Hunting Party avLucy Foley.
Missar inte: Att läsa. Hundpromenader. Veckans brott. Nya avsnitt av tyska Netflix-serien Dark.
Ser fram emot:Snö och riktig vinter. Deckarsamtal på Akademinbokhandeln 5/12. Alltid en riktigt bra bok eller film. Julledigheten.